Logiska steg

Hintningen om att sänka de teoretiska kraven för att antas till grundläggande militär utbildning, GMU, rörde för en tid sedan om rejält i grytan. Morgonsur hade ett i mitt tycke mycket bra inlägg, likaså Chefsingenjören, där jag dock har vissa invändningar.

Exempelvis säger Chefsingenjören: ”Försvarsmakten är helt enkelt tillbaka ca 66 år i utvecklingen där pojkar med studentexamen kunde bli piloter och de med realexamen eller lägre kunde bli fältflygare. Det fungerade förr och kommer att fungera igen.”

För det första var real- och studentexamen för 66 år sedan något helt annat än dagens högstadie- och studentexamen. I jämlikhetens namn beslöts på 60-talet att alla, till skillnad från ett fåtal, skulle kunna genomföra gymnasieutbildning. Till detta fanns givetvis ingalunda kompetenta lärare. Något som fortfarande inte finns. Adjunkter, licentiater och doktorer finns knappast längre vid real- och gymnasieskolor, som snabbt togs över av vikarierande lärare med dålig utbildning och helt utan pedagogisk utbildning eller anlag för sådan. Den studentexamen som tidigare erövrades skulle fås. Mer om detta finns i tidigare inlägg under skolpolitik.

1946 hade Sverige ett ganska gott försvar, med främst väldigt många välutbildade soldater i krigsmakten. Vi var beredda att försvara oss i krig och hade ännu inte börjat fila på ”otäcka” ord för att göra dem mer tilltalande.

Vidare betyder vårt lånord pilot (det engelska lots) flygförare, som för övrigt kanske är mer relevant i flygvapnet liksom stridsflygare, stridspilot, transportflygare o.s.v. Fältflygarna blev väl också piloter?

Här finner jag anledning berätta hur Armén anställde mig och andra som soldater på 40-talet, något som nu i stort sett är glömt och det blir en starkt förkortad lång historia. Volontärinstitutionen för rekrytering av stamunderbefäl avskaffades 1952 och ersattes av en instruktörskader av underbefäl, som jag inte berör här.

1943 hade jag, liksom väldigt många andra pojkar, fått ”blodad tand” för det militära. Jag skulle fylla 16 år precis i tid för att söka volontärutbildning. Jag gick handelsbetonad realskola, på min mors önskan. Jag var skoltrött, som man säger och handelsbetoningen var inget för mig. Jag var militär- och tekniskt intresserad. Min far, som var styckjunkare, d.v.s. underofficer i artilleriet, tyckte sig snarare se möjligheter för mig att gå ”långa vägen”, alltså bli officer nära nog utan tidsförlust om jag sökte in till stamskolorna.

Enligt egen uppfattning var jag redan militär med ett år i ungdomslandstormen bakom mig och en veckas vinterutbildning barackläger i Ånn och jämtländska fjällvärlden. Utbildad extra brandman var jag. Skjututbildning på gevär m/96 fick jag elva år gammal av min far. Sverige var berett på krig, med Danmark, Norge, Baltikum och Polen ockuperade av Tyskland, tyska trupper i Finland och ryska trupper som börjat trycka tillbaka tyskarna inne i Ryssland. Svenskarna var nationalister, men ytterst få var nationalsocialister eller kommunister. På rockslaget bar jag märket ”Jag tiger” med den stiliserade tigern och ”Jag” däröver. Min far rekommenderade Norrlands Dragoner i Umeå. Ryttare var jag ju redan, vi red en hel del tillsammans bl.a. under min fars beredskapstjänst vid batterier ett par mil från norska gränsen i norra Jämtland

Min lärare i tyska (tyska var första främmande språk vid den här tiden), fil.mag. Engelgren offrade nog en halvtimme på att försöka övertala mig att fortsätta skolan, men det var lönlöst. Just bliven 16 år och med föräldrars tillstånd provade jag tillsammans med 256 ynglingar in till stamskolorna vid K 4 i Umeå. Det jag minns bäst var IQ-testen, som pågick en eller en halv dag och var en nyhet, just importerad från USA, där den visat att svarta inte generellt sett var mindre begåvade än vita, fick vi veta. Jag minns också proven i gymnastiksalen, där man bl.a. skulle hoppa över bock och plint.

De fysiska proven ansåg den vältränade 16-åringen lätta. Gunder Hägg, som slog världsrekord på beställning, ständigt jagad av Arne Andersson hade inspirerat till ständig träning. Varje dag sedan 13-årsåldern en löprunda i I 5-skogen och två timmars simträning på badhuset i Östersund hade givit resultat.

Då och då gjorde förresten jag och min kompis Lennart Johansson (senare Ebenhardt?) sökrundor i I 5-skogen. Vi kom hem med metervis med stubintråd och tappade patroner både skarpa och lösa. Träpluggen och kulan lirkades ut med en plattång och ersattes med 6 cm stubintråd. Det blev rejäla (och farliga) smällare, men ingen blev skadad. Vid ett tillfälle hittade jag en meterlång röd stubintråd och laddade några patroner. En liten stump stubin blev över och jag beslöt göra en koll av den. Det var tur! Det var min första kontakt med snabbstubin.

På sensommaren 1943 kom ett brev från K 4. Jag var bland 79 andra antagen som volontär och skulle infinna mig vid K 4 den 1 oktober. Jag var dessutom antagen till något som kallades ”högre linjen” och skulle därför omgående sedan skickas till Livregementet, K 1 i Stockholm, där kavalleriets högrelinjenvolontärer skulle utbildas under första halvåret. Teorikurserna var speciella med mycket kvalificerade lärare. Så t.ex. var läraren i engelska fil. lic. En tredjedel av de sökande togs alltså emot vid K 4 och 1 ½ % uttogs till ”högre linjen”. I en normalbefolkning anses 2 % vara mycket intelligenta. Kanske fanns ett samband?

18 högrelinjenvolontärer från de fyra kavalleriregementen som då fanns samlades vid K 1 och vi var fyra från Norrlands Dragoner, K 4, Lehman, Hult (Huldt?), Haraldsson och Persson.

Hult kom från högre ståndsmiljö på Östermalm, var tydligen familjens svarta får och krigsmakten förväntades nog fostra honom. En farbror till honom var enligt uppgift major vid I 20 i Umeå. Volontär Hult bestämde sig ganska snart för att fortast möjligt lämna krigsmakten. Vid volontäranställningen skrevs ett kontrakt på tre och ett halvt år. Ett kontrakt som krigsmakten sedan inte var villig att bryta i första taget oavsett hur volontären klarade volontär-, korprals- och furirsskolorna. Om man inte fick godkända betyg, stod man kvar i innehavd grad eller befattning tills kontraktstiden utgick. Kanske gällde detta speciellt i kavalleriet, där hästtjänsten skulle fungera kontinuerligt och officerarna skulle hållas med hästskötare, som också var kapabla att vid behov motionsrida hästarna. Dessa ”överliggare” gick under namnet lodare.

Åter till den världsvane stockholmaren Hult och de tre norrlänningarna. Efter en månad, när vi lärt oss hälsa med honnör fick vi nådigt tillstånd att lämna regementet på den lilla fritiden och detta samtidigt som den första månadslönen, 52 kr och 90 öre utbetalats kontant. Man skall då veta att summan skall multipliceras ett ganska stort antal gånger för att motsvara dagen penningvärde. Ett kunnigt affärsbiträde hade vid den här tiden ca 75 - 100 kr/mån och skulle själv hålla sig med mat, husrum och kläder. För kaffe och en stor kanelbulle betalade man 25 – 30 öre.

Hult föreslog att de fyra norrlandsdragonerna följande lördag skulle fira första avlöningen med ett restaurangbesök och så beslöts trots att jag inte kunde delta. Jag hade nämligen fått min första kommendering som stallpost natten mot söndag.

Hult, som kunde sitt Stockholm, bestämde att man skulle besöka Grand Royal, stadens finaste, men också dyraste krog. Jag var egentligen ganska nöjd över att få behålla min månadslön, eftersom min moster, Tekla, en gång berättat om just Grand Royal och dess vinterträdgård.

När jag gått av min stallvakt berättade de tre livfullt om restaurangbesöket: Den förste hovmästare som fick syn på de tre vände sig till Haraldsson, som såg yngst ut och kanske mest bortkommen. ”Det finns tyvärr inga lediga bord”, sa han. Hult låtsades inte höra, steg fram och sa: ”Jag är aspirant Hult och har med mig två aspirantkollegor. Vi skulle vilja ha ett bord, inte för nära orkestern.” Nu fanns det plötsligt ett bord. När menyn kom insåg de båda norrlänningarna att beställningen lämpligen kunde överlåtas till Hult.

När Hult sedermera tittade i menyn för att beställa efterrätt frågade han hovmästaren: ”Har ni inte något annat”? ”Jo, herrarna kan få frukt”. ”Bra, sa Hult:” Frukten skalade sedan Hult genom att uteslutande använda kniv och gaffel. De andra försökte efterlikna utan att lyckas särskilt väl. Haraldsson sa: ”Äsch”! Högg gaffeln i en frukt och försökte, styrkt av allt det vin Hult beställt, rycka loss gaffeln utan att frukten skulle följa med. Men det gjorde den och studsade mot ett bord i närheten, där ett äldre par satt och åt. ”Tursamt hamnade den inte i en skål soppa eller sås”. Hult beställde in notan delad på tre. Det blev 52 kronor vardera. Haraldsson, som bara hade sin månadslön i fickan lade upp 52 kronor, varvid kyparen nu tyckte sig kunna påpeka att han fick skatta en schablonsumma för dricks. Haraldsson lade upp de sista 90 ören han hade i fickan och sa: ”Nu är det jämnt ändå!” En mycket lyckad kväll tyckte alla tre.

Stallarna på K1 är byggda med fyra flyglar runt ett vattenrum, där många hästar kan vattnas d.v.s. kan dricka stående sida vid sida ur långa vattenkar. Där, i vattenrummet tillbringade jag mitt vaktpass runt midnatt den lördagskvällen. Lyset var släckt i hästarnas flyglar och dämpat i vattenrummet där jag satt på en trälåda. Jag tyckte mig se något röra sig utefter golvet och upptäckte att det var ganska stora råttor, som ilade omkring, kanske letande efter utspilld havre. Även fötterna åkte snabbt upp på lådan. I gymnastiksalen nära stallet hade man offentlig dans.

Efter ett tag tyckte jag mig höra dämpade röster från en av flyglarna. Jag gick in och tände första taklampan genom att dra i ett snöre, som hängde ned. Ingenting, jag gick längre in och tände nästa lampa. Då såg jag dem, en beväring och en ung kvinna. Jag gick fram för att be dem avlägsna sig, men beväringen sa: ”Jag ville bara visa henne stallet.” OK, tänkte den oskyldiga ynglingen jag, det kan inte vara så farligt. Jag såg dem gå mot utgången, släckte lamporna och återvände till min låda i vattenrummet.

Efter en stund hörde jag dämpade röster igen inifrån mörkret. Jag återvände. Tände första lampan, andra lampan, tredje lampan och där låg de, i en tomspilta med ganska mycket frisk halm. Hon med särade ben och han däremellan. ”Fortsätt, fortsätt”, väste beväringen och tittade åt mitt håll. Jag tänkte: Det där verkar snart klart. Då försvinner de och jag slipper bråk, så jag återvände igen till lådan och hörde snart hur stalldörren stängdes. På något sätt hade beväringen (värnpliktigt manskap på den tiden) lyckats smuggla in ”damen” från gymnastiksalen. Han lyckades uppenbarligen också smuggla ut henne.

Det dröjde inte länge innan jag insåg att en hel del av de stamanställda var rena rötägg, men tydligast såg man det på korpralskolans elever. Befäl vid K 1 utlät sig inte sällan om sitt ärorika regemente, att det var ett livregemente med särskild uppgift att skydda konungen. Volontärerna vid regementet var ”livryttare” och nu hade de beblandats med något så ofint som fyra dragoner från en liten landsortsstad långt ute på landet. Det visade sig vara ett ganska stort problem för befälen.

Kallades man av ett befäl, så skulle man anmäla sig. Det gjorde livryttarna genom att skrika t.ex: ”Furir livryttare 48/1 N anmäler sig”. Vi landsortsbor skrek i stället dragon. Det tyckte man lät så illa, att efter en hel del resonemang mellan skvadronchefen och hans adjutant bestämdes att de lägre stående dragonerna också skulle anmäla sig som livryttare under tiden på det ”fina” regementet. 1975 ändrades regementets namn till Livregementets dragoner, som man f.ö. även tidigare betecknats.

Jan Fridegård gav 1938 ut boken Äran och hjältarna. Den beskriver hans tid som stamanställd 18-åring vid K 1 vid tiden för första världskriget, 1918. 1943 skulle de stamanställda soldaterna uppfostras på samma sätt d.v.s. med en stor portion pennalism, utövad främst från korpralseleverna gentemot volontärerna. Denna pennalism var helt accepterad i befälskadrerna vid regementet och kan väl antas ha haft som ändamål att fostra till disciplin, att i varje läge lyda order från överordnad.

Vissa regler lärdes sig volontären snabbt, t.ex. ”gå aldrig ensam till matsalen”. Då passerade man nämligen korpralskolans kasern och kunde råka illa ut. Det kunde ta sig en massa olika uttryck. Kommandot Basse, fall in betydde att man skulle placera sin näsa mellan korpralselevens (vicekorpralens) i andra leden invikta pek- och långfinger. Dessa nöps därefter åt så hårt det gick om näsan, varefter handen vreds 180 grader och slogs av näsan med den andra handen. Det gjorde ont kan jag försäkra.

Ett annat populärt kommando var Omkull. Det betydde att man skulle slänga sig ned på marken där man stod. Särskilt populärt var det om man stannats vid en vattenpöl eller där en av regementets hästar uträttat sina behov.

Korpralseleverna såg alltid till att vara så många att åtlydnad vid behov kunde framtvingas. Korpralseleverna var naturligen några färre totalt, avgången var ju stor. Vi volontärer hade därför några hästar i samma flygel som korpralseleverna. Vid morgonstalltjänsten gällde det därför att komma snabbt in i stallet, så att man fick en häst i den egna flygeln att ta hand om. Vid ett enda tillfälle under mitt halvår vid K 1 hamnade jag i korpralskolans flygel.

Det gick inte så bra. En stor kraftig korpralselev kom givetvis upp till mig i spiltan och beordrade: "Fall in!" Jag vägrade och menade att det inte fanns någon anledning för mig att lyda. Det hela väckte uppseende och ytterligare korpralselever kom in i spiltan där jag stod. Två av dem låste mina armar, så att jag inte kunde försvara mig och det togs ett ”fall in”.

Det gjorde ont, men jag kostade på mig ett flin. Vilket jag inte borde ha gjort. Man fortsatte med det ena efter det andra, tills jag helt enkelt förlorade känseln i näsan. Dessutom började jag svettas enormt och en del tårvätska rann väl också ned, varpå greppet om näsan bara gled undan. Jag fortsatte flina mot odågan, vilket jag inte borde ha gjort.

Vid stalltjänst har man på sig en s.k. stallrock. Nu lades den emellan näsan och fingergreppet för att det inte skulle glida. Resultatet blev oerhört smärtsamt, men jag fortsatte flina åt våldsmannen, vars namn jag numera glömt. Näsan, och trakten i dess närhet skiftade sedan i regnbågens alla färger bortåt 14 dagar, innan jag kunde utnyttja någon permission. Inget befäl frågade hur jag burit mig åt för att se så misshandlad ut. Men därefter fick jag faktiskt vara i fred. Befälen vid K 1 var genomgående döva och blinda för allt detta. Ärelösa med andra ord!

Så var inte fallet med Bergfast. Han blev av någon anledning hackkyckling nr 1. Vid stalltjänsterna gick en vicekorpral bredvid honom och räknade takten när han sopade. Ett, två, ett två i allt snabbare takt, tills Bergfast inte längre hann med. Då kommenderades: Omkull!

Vid kommandot skall man kasta sig ned där man står och trycka hela kroppen hårt mot underlaget för att skydda sig. När Bergfast justerade läget, så att ansiktet inte skulle hamna i hästskiten, rättades detta till och ansiktet trycktes ned på ”rätt plats”.

Till slut fick Bergfast nog, smet ut ur stallet och begav sig till kanslihuset, där han propsade på att få företräde för dagmajoren, vars namn var Wachtmeister. Det fick han till slut, varpå han anmälde sina vedersakare, men dessutom en del andra, vars eskapader han hört redogöras för. Dit hörde bl.a. mitt lilla äventyr ovan och vi blev alla fyra från K 4 inblandade.

Nu skulle det ärorika regementet räddas från skandal och det gjordes väldigt finurligt. Vi skulle efter tiden vid K 1 hemförlovas under 14 dagar, men militärrättegången skulle börja den första lediga dagen. Vi kunde alltså inte åka hem. Vi hyrde därför rum på staden och räknade med att det hela skulle vara över efter en dag.

Första lediga dagen infann vi oss i god tid för att vittna, men möttes i vakten av furiren Karlsson vid korpralsskolan. Han beordrade oss in i en trappuppgång i närmaste kasern, där han förklarade situationen. Om vi vidhöll våra vittnesmål skulle rättegången dra ut på tiden. Kanske skulle rentav vår ledighet gå förlorad och det var ju dessutom ganska kostsamt att leva i Stockholm när man skall bekosta mat och husrum själv. Han hade dessutom en bror som var sergeant vid K 4 och denne skulle bereda oss ett helvete om vi vidhöll vårt vittnesmål. (Det visade sig vara en ren lögn.) Vi skulle nu vidhålla att vi trodde den skyldige vara skyldig, men att vi inte var helt säkra. Detta skulle vi vidhålla, vad som än sades, så kunde vi räkna med att få åka hem omedelbart. Ingen av oss var hörd före militärrättegången.

Vi konfererade, sedan den hotfulle furiren avlägsnat sig och kom givetvis överens om att vår ledighet var viktigare än något annat. Alltså kunde vi sätta oss på tåget framåt eftermiddagen.

Nå men Hult då? Han hade långt tidigare konstaterat att något radikalt måste utföras för att han skulle lösas från sitt 3 ½-åriga kontrakt. Så träffade han Knutsson vid tredje plutonen, en konstnärligt begåvad volontär, med samma ambitioner som Hult. En kväll begav de sig ut på staden, bytte till civila kläder och köpte tågbiljett till Östersund. Sedan var de försvunna en tid, men den blev ganska kort och de hade inte heller räknat med särskilt lång ledighet.

Väl i Östersund besökte de dansstället Runeborg på Frösön. Där berättade de för flickorna, allt medan de bröt kraftigt på engelska, att de var i Sverige internerade Brittiska flygare. Enligt de båda bildade flickorna kö för att få träffa dem och de hade på så sätt husrum för några dagar. Pengarna tog emellertid slut och de blev tvungna att anmäla sig hos polisen för att bli återskickade. Resultatet blev några dagar i buren och sedan fortsatte kontraktet att löpa. Det behövdes mer för att häva anställningen.

Nästa åtgärd från Knutssons sida kom så småningom. Vid allmän vapenvård i skvadronskorridoren small det plötsligt nere vid tredje plutonen. Knutsson hade skjutit sig i foten. För att minimera skadan använde han en kammarpatron, där kulan är liten och försökte inbilla den senare inblandade domaren att han trott sig ladda med en blindpatron. Det sades att resultatet av civil rättegång blev en månads fängelse. Hur det gick med anställningskontraktet vet jag inte.

Den oskyldiga 16-åringen från landet fick lära sig mycket nytt om livet i storstaden. Utövad homosexualitet var vid den här tiden straffbelagt. Vid K 1 var det emellertid en extra inkomstkälla för många lodare och stamanställda även om föraktet för bögarna var enormt. Det var uppenbarligen lättförtjänta pengar för våra rötägg.

Av en s.k. stövelbög kunde man enligt uppgift få 50 kr för att sittande på en stol sträcka ut ett ben. Bögen knäböjde över stöveln och gned penis mot stövelskaftet tills han fick utlösning. Ett par av dessa stövelbögar fanns enligt uppgift bland stockholmssocieteten.

Jag tror faktiskt inte att någon från ”högre linjen” var ute på dessa äventyr. Beskrivningarna kom från annat håll.

Hults kontrakt hävdes i alla fall så småningom vid K 4. Då hade han börjat simulera psykisk sjukdom, egentligen från början utan framgång. Men helt säkra var nog inte bedömarna. En morgon, när regementschefen överste Lagercrantz skulle passera kasernvakten stod volontären Hult där på post med skarpladdad karbin. Hult var skild från skolorna och Lagercrantz blev nog en smula rädd. Han gick fram till Hult och frågade: ”Hur står det till Hult?” ”Det är inget vidare, överste”, svarade Hult, såg sin chans och anlade bedrövligast möjliga min. Det blev ett längre samtal enligt Hult, översten såg smått rädd ut enligt Hult, men jag har glömt vad som i övrigt sades.

Lagercrantz gick i alla fall in i kanslihuset och efter en liten stund fick Hult gå av sin vakttjänst. En tid därefter löstes också hans kontrakt.

Vitsen med ”högre linjen” och IQ-testen har jag aldrig förstått. Det hela var nog ganska illa planerat. De teoretiska ämnena i furirskolan påverkade inte alls det medelbetyg man fick. Varje ämne gavs en koefficient med vilken betyget multiplicerades för att räkna fram ett medelbetyg. De teoretiska ämnena svenska, historia, människokunskap och matematik gavs koefficienten 0. De räknades alltså helt enkelt inte in i medelbetyget. Truppföring (att skrika högt) hade däremot koefficienten 8. Det i och för sig viktiga ämnet reglementskunskap, där jag hade en nia (= a) hade den låga koefficienten 3.

I början av furirskolan var jag en tisdag eftermiddag i gymnastiksalen och tränade boxning. En rundpall träffade över mitt högra öra och vad jag inte märkte var att trumhinnan sprack. Som vanligt tisdagskvällar besökte jag sedan badhuset och simhallen där det var kvällsöppet. Jag började alltid med att dyka i den djupare delen av bassängen för att sedan simma några längder under vatten. Den här gången förstod jag omgående att vatten trängde in i innerörat. Balanssinnet slogs omgående ut och allt snurrade. Jag tog mig med viss möda upp ur bassängen och kröp fram till en bänk, där jag tog mig upp och låg ned. Så småningom återkom det mesta av balanssinnet. Jag tog mig tillbaka till regementet och gick omedelbart till sängs.

När jag vaknade på morgonen var kudden alldeles blöt. Vatten hade runnit ut och jag gick till regementssjukhuset. Där blev jag inlagd med en ordentlig inflammation i innerörat. Sjukskrivningen varade en tredjedel av furirskoletiden och det var ju inte alls bra. Jag insåg att jag därmed inte skulle kunna få toppbetyg och att jag nog så småningom borde söka mig en annan levnadsbana.

Hur gick det då för de fyra musketörerna på ”högre linjen”? Ja, Hult har jag berättat om. Två fortsatte studierna och blev ingenjörer. En visade sig kriminell. Jag hade två permissionsuniformer och strax innan han skulle mucka efter sina 3 ½ år lånade han en uniform av mig. Jag fick den aldrig tillbaka. När jag senare mötte honom en gång hade han på sig uniformen, omsydd till en sportig kostym med byxorna omsydda till golfbyxor. När jag påpekade att kostymen han hade var stulen erbjöd han mig en bajonett i stället. Han hade en sådan över, när han lämnade in. Det var vårt sista möte. Jag mindes den bajonett jag tappat vid en övning, när vi ålade omkring i vårt övningsområde, aldrig återfann och därför fick betala.