Först lite om mig och bloggandet: Om våren skall det ju spritta i ben och armar, men det är ett sprittande jag känner allt mindre av. Jag känner just ingen inspiration för någon form av aktivitet för tillfället. Mina funderingar går mest ut på att räkna ut vad jag borde göra, varpå jag avfärdar det hela med ett beslut att göra det imorgon, kanske, om det är bra väder eller visavi bloggskrivandet om det regnar. Kort sagt: Det är uppförsbacke just nu. Vilja finns, men inte ork. Jo ett undantag, att läsa en god bok möter inget motstånd. Jag återkommer till det.
Jag ”deppar” alltså f.n. När det gäller det svenska försvaret har jag deppat länge, vilket framgått av många tidigare inlägg här. Ofta har det rört sig om att det svenska nationella försvaret är nedlagt för gott. Eller formulerat litet annorlunda, vi saknar återtagningsförmåga inom den tid som kommer att stå till buds. Ytterligare en variant kan vara: Våra politiker kommer inte att inse allvaret förrän det är för sent och en del av dem är dessutom defaitister.
Vi har säkert skickligare soldater nu än vi någonsin haft och med modern utrustning, men de är försvinnande få om det gäller att skydda Sverige. ”Vad då skydda Sverige”, säger säkert många av våra riksdagsledamöter? De är väl inte skickligare än de ledamöter, som under kalla kriget trodde på snacket om svensk neutralitet. Många av dem verkar nu tro på evig fred i vår del av världen. Jag kan inte heller låta bli att undra hur effektiva våra beundransvärda Afghanistansoldater kan vara i svenska skogar, norrländska myrmarker bland mygg och på skidor i meterdjup snö vid -30 grader C? Taktik och uppträdande lär nog behöva förändras.
Försvaret var för ganska kort tid sedan en rättighet och en skyldighet d.v.s. en folkangelägenhet. Numera känns det för flertalet svenskar nog ungefär så angeläget som partikelaccelerationerna i Cern, kanske inte ens det?
Majoriteten av våra riksdagsledamöter är dock inte helt ”bakom flötet”. Gymnasielärarna, som numera vanligen inte lyckas så väldigt bra, har idag samma lön som för ett par decennier sedan. Riksdagsledamöterna har ungefär fördubblat sina arvoden under samma tid, har jag just sett i en tidning. Pensionerades du för tjugo år sedan, så har du fått pensionen rejält sänkt genom riksdagsbeslut. Så är det!
Så det där jag skulle återkomma till. Jag läste Mikael Holmströms Den dolda alliansen, Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Det är en bok som varje vuxen svensk borde läsa. Varför inte också ta med den bland litteratur, som rekommenderas gymnasieelever? Men de rekommenderas kanske inte litteraturstudier numera?
När jag läser intressanta böcker, så sätter jag vanemässigt in post-it-lappar på sidor där det finns något värt att kommentera eller värt att läsa om senare. I det här fallet tog de gula lapparna snabbt slut, vilket jag redan berättat. Jag fortsatte alltså med röda. På bilden kan du se resultatet. Jag måste alltså slopa det där med att kommentera allt det intressanta. Det får bli helt kort det jag redan skrivit med ett tillägg.
Min näst sista stråkplanering utförde jag 1976, då ett huvudstråk i Norrland skulle byggas ut. Det var en slutrekognocering över en radiolänksträcka på så där 60 mil, alltså 10 – 12 radiolänkhopp, som jag och Per-Olof Thorén utförde tillsammans. Per-Olof var chef för den enhet vid Ericsson Radio Systems, som vi anlitade för stråkplanering.
Men jag gjorde faktiskt ytterligare en stråkplanering. Denna gång runt år 1990. Den åtgärd det gällde har Mikael Holmström förmodligen inte hittat under sitt grundliga sökande. Hade han gjort det och kunnat publicera det hade hans bok nog blivit ännu en grad intressant.
Min uppfattning är att samtliga som sysslade med svensk försvarsplanering under kalla kriget-epoken måste ha haft helt klart för sig att Sverige från ett nytt storkrigs första dagar skulle återfinnas bland NATO-staterna. All försvarsplanering var riktad mot öster och söder, någon annan fiende än Warszawapaktens stater såg vi inte. Svenska folket, liksom naturligtvis en mycket stor del av riksdagsledamöterna lurades under hela denna epok. V.S.B.
Jag ”deppar” alltså f.n. När det gäller det svenska försvaret har jag deppat länge, vilket framgått av många tidigare inlägg här. Ofta har det rört sig om att det svenska nationella försvaret är nedlagt för gott. Eller formulerat litet annorlunda, vi saknar återtagningsförmåga inom den tid som kommer att stå till buds. Ytterligare en variant kan vara: Våra politiker kommer inte att inse allvaret förrän det är för sent och en del av dem är dessutom defaitister.
Vi har säkert skickligare soldater nu än vi någonsin haft och med modern utrustning, men de är försvinnande få om det gäller att skydda Sverige. ”Vad då skydda Sverige”, säger säkert många av våra riksdagsledamöter? De är väl inte skickligare än de ledamöter, som under kalla kriget trodde på snacket om svensk neutralitet. Många av dem verkar nu tro på evig fred i vår del av världen. Jag kan inte heller låta bli att undra hur effektiva våra beundransvärda Afghanistansoldater kan vara i svenska skogar, norrländska myrmarker bland mygg och på skidor i meterdjup snö vid -30 grader C? Taktik och uppträdande lär nog behöva förändras.
Försvaret var för ganska kort tid sedan en rättighet och en skyldighet d.v.s. en folkangelägenhet. Numera känns det för flertalet svenskar nog ungefär så angeläget som partikelaccelerationerna i Cern, kanske inte ens det?
Majoriteten av våra riksdagsledamöter är dock inte helt ”bakom flötet”. Gymnasielärarna, som numera vanligen inte lyckas så väldigt bra, har idag samma lön som för ett par decennier sedan. Riksdagsledamöterna har ungefär fördubblat sina arvoden under samma tid, har jag just sett i en tidning. Pensionerades du för tjugo år sedan, så har du fått pensionen rejält sänkt genom riksdagsbeslut. Så är det!
Så det där jag skulle återkomma till. Jag läste Mikael Holmströms Den dolda alliansen, Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Det är en bok som varje vuxen svensk borde läsa. Varför inte också ta med den bland litteratur, som rekommenderas gymnasieelever? Men de rekommenderas kanske inte litteraturstudier numera?
När jag läser intressanta böcker, så sätter jag vanemässigt in post-it-lappar på sidor där det finns något värt att kommentera eller värt att läsa om senare. I det här fallet tog de gula lapparna snabbt slut, vilket jag redan berättat. Jag fortsatte alltså med röda. På bilden kan du se resultatet. Jag måste alltså slopa det där med att kommentera allt det intressanta. Det får bli helt kort det jag redan skrivit med ett tillägg.
Min näst sista stråkplanering utförde jag 1976, då ett huvudstråk i Norrland skulle byggas ut. Det var en slutrekognocering över en radiolänksträcka på så där 60 mil, alltså 10 – 12 radiolänkhopp, som jag och Per-Olof Thorén utförde tillsammans. Per-Olof var chef för den enhet vid Ericsson Radio Systems, som vi anlitade för stråkplanering.
Men jag gjorde faktiskt ytterligare en stråkplanering. Denna gång runt år 1990. Den åtgärd det gällde har Mikael Holmström förmodligen inte hittat under sitt grundliga sökande. Hade han gjort det och kunnat publicera det hade hans bok nog blivit ännu en grad intressant.
Min uppfattning är att samtliga som sysslade med svensk försvarsplanering under kalla kriget-epoken måste ha haft helt klart för sig att Sverige från ett nytt storkrigs första dagar skulle återfinnas bland NATO-staterna. All försvarsplanering var riktad mot öster och söder, någon annan fiende än Warszawapaktens stater såg vi inte. Svenska folket, liksom naturligtvis en mycket stor del av riksdagsledamöterna lurades under hela denna epok. V.S.B.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar