Plikten framför allt

Det är 11 dagar sedan jag kom med ett s.k. inlägg. Min gamla pliktkänsla, man bibringades en sådan förr, gör att jag tycker det vara hög tid att återkomma.

Mitt förra inlägg var långt men också angeläget. Jag har visserligen klart för mig att yngre årgångar (60- ?) knappast mäktar med att läsa sådant som omfattar mer än tre korta rader. Det verkar som om SMS, Facebook, Twitter eller vad de nu heter är på gång. Är det månne för att man skall kunna sköta all korrespondens på arbetstid? Kanske beror min aversion mot dessa och liknande brevlådor på att jag är socialt defekt, ointresserad av det som är ointressant, att jag blivit en surkart eller något sådant? Jag fattar inte vitsen med att ha mer än en stor brevlåda eller att samtidigt meddela hundratals släktingar och vänner att jag ätit tårta, även om den var särskilt god.

Jag tittade förresten i Facebook härom dagen, men det verkade lika krångligt som gången dessförinnan. När det nu var?

Tack för övrigt för alla glada tillrop på födelsedagen!

Om det förra inlägget: Det känns besvärligt när men sviks av sina politiker (f.d.). Alldeles särskilt naturligtvis när man själv har offrat massor av fritid i det parti, som då var för rättvis beskattning.

Att sedan träffa på politiker i sitt gamla parti, som försvarar orättvisorna med ovidkommande inlärda fraser och patos helt dominerande över logos känns sorgligt. Det bekräftar i alla fall nödvändigheten av partibyte. Dock naturligtvis inte blockbyte!