Europeiska Unionen

För 65 – 70 år sedan hade vi krigstillstånd över så gott som hela Europa. Europa består idag av 45 stater och de allra flesta av dem var inblandade i det andra världskriget. Det första världskriget, med nästan alla av dessa stater inblandade, var då bara två decennier avlägset.

Efter andra världskriget följde det s.k. kalla kriget, där vi levde på randen av ett atomkrig under drygt fyra decennier. Det kriget upphörde för tjugotalet år sedan, då det stod klart för flertalet människor att målet för kommunism inte är en ideologi utan en utopi. Att kommunism, fullt ut genomförd socialism, leder till korruption och allmän fattigdom. Undantagen är naturligtvis nomenklaturan, med fina lägenheter, särskilda butiker och fina sommarställen. Det visade det sig att kommunism dessutom är egoism.

Idag omfattar Europeiska Unionen 27 stater, som gått samman i huvudsak för att kunna hålla fred och befordra fred på andra håll, för ensning av lagar, för fri rörlighet och handel.

Förenta Nationerna bildades 24 okt 1945 och omfattar idag 192 stater, som förklarat sig vilja arbeta för fred och FN-stadgan. Här finns många s.k. krux. En hel drös av medlemsstaterna är trots villkoren rena skurkstater utan mänskliga rättigheter, korruptiva och/eller diktaturer.FN:s förmåga att lösa konflikter blir därefter. Ändå måste FN sägas vara ett stort steg framåt för planeten Jorden.

EU då? Ja det rör sig om 27 ganska olika stater. Med vitt skilda intressen och det är inte helt lätt att komma överens i olika sakfrågor. En del stater är besvärligare än andra.
Bryssel är t.ex. funktionell huvudstad för EU samt säte för Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Det sistnämnda tillsammans med Strasbourg, där huvudsessionerna hålls. Hela parlamentet (utom lyckligtvis byggnaden) måste då flytta mellan de två städerna en gång i månaden. Allt till mycket besvär och till miljardkostnader, men vad jag förstår för att tillfredsställa den franska självkänslan.

EU är nu inne i en akademisk och kreativ fas i sin utveckling (första fasen i ett nationsbyggande enligt historieprofessorn Miroslav Hroch i Prag). Här är det dock inte fråga om en nation. Vad det blir återstår att se. Man skall nu i alla fall försöka driva en gemensam utrikespolitik under en engelsk baronessa (Labour), som är politiskt oprövad i sådant sammanhang.

I fas två skall EU nu söka det stora gemensamma i sitt förflutna och det torde i detta fall vara trettioåriga kriget, Napoleonkrigen samt första och andra världskriget, när nästan alla var invecklade i slagsmål och dödsoffren uppnådde miljontal.

Åtminstone delvis är vi också redan inne i den tredje och slutliga fasen, då man söker stärka lojaliteter, institutioner, gemensamma lagar och sammanhållning. Där har EU hittills gjort för lite, vilket bl. a. syns i det ringa intresset för EU-val.

Ett exempel på en lyckad union med många stater (50) är USA. En union där man (och omvärlden) uppfattar unionen som en stat och där nationalismen omfattar hela unionen. Detta så enade USA är dock inte äldre än 145 år om man räknar från inbördeskriget. Tyskland med sina 16 delstater är ett annat, med 139 år på nacken.

Ett exempel på totalt misslyckande är Sovjetunionen, som gjorde väldiga investeringar i nationell identitet (Sovjetskij tjelovek, Sovjetmänniskan), en skapelse som skulle förena kärlek till hemlandet, rådsunionen, med proletär internationalism.

Jag har svårt att föreställa mig ett byggande av union, som inte bygger på en genuin gemenskapskänsla. Hur utvecklar man den och fördjupar den gemensamma referensramen när
ett land är Sverige, ett annat är Italien, ett tredje Luxemburg och ett fjärde Bulgarien o.s.v.? När antalet olika språk är något tjogtal? Naturligtvis hoppas jag att det skall lyckas, att EU bygger upp ett fredsbevarande icke offensivt försvar och att man kan enas på ett bra sätt.

Finns det enande kittet till detta, som inte (ännu) är ett statsbygge men har en statsliknande ram? EU har blivit en mäktig regleringsinstans som växer i det europeiska samarbetet. Det regelverk som styr det svenska samhället är inte längre enbart vårt eget.

Europa som en enhet är egentligen inte någon ny tanke. Den Bömiske kungen Georg propagerade på 1460-talet för ett alleuropeiskt kristet förbund. Henrik IV propagerade för ett Europa bestående av 15 ungefär lika stora stater under ledning av ett kristet råd med egen armé.

William Penn föreslog på 1600-talet ett alleuropeiskt parlament, som skulle omfatta även det osmanska riket och storfurstendömet Moskva. Immanuel Kant skisserade på 1700-talet ett europeiskt statsförbund och Victor Hugo höll ett berömt tal vid fredskongressen i paris 1849, där han talade för ett enat Europa bringande välstånd åt alla. Jag har också för mig att Churchill någon gång talade om Europas förenta stater?

Syftet med det som senare blev EU, Kol- och Stålunionen, var egentligen bara kontrollen av resurserna för vapentillverkning på en övernationell nivå.

Många yngre rycker idag på axlarna åt dessa farfar-morfarstankar och tror att det är något passerat, något vi kan glömma. Något som gällde förr. Inställningen är begriplig, men tyvärr felaktig. Betydelsen av den europeiska integrationen ökar för var dag och EU borde faktiskt använda en del skattemedel till opinionsbildning.

EU är också så mycket annat än en drös institutioner som lägger sig i med nya detaljerade och ibland fåniga bestämmelser. För länder med erfarenhet av kommunistisk övermakt ― ockupation eller satellitstatus ― handlar det om trygghet, att hålla sig till den liberala demokratin med skydd för mänskliga rättigheter och en rättsstat.

Jag önskar både FN och EU allt gott!