Studie: Elbilar håller längre än brännbilar
7 timmar sedan
tisdag 17 mars 2009
fredag 13 mars 2009
onsdag 11 mars 2009
Varför bilder?
Jag har haft mer än 200 besök i min blogg under dess första månad, men egentligen ingen kommentar. Innehållet är säkert åtminstone delvis kontroversiellt! Det är politiskt! Det påstår! Det måste vara för jäkligt för åtminstone 5 % av läsarna.
Kan det vara så att mina "läsare" bara orkar tio textrader, eller att texten är för avanserad?
Kanske jag måste övergå till bilder?
Jag tränar alltså.
Det ska bli intressant att se om någon tänder på bilderna. Kanske rent av läser och funderar.
Kan det vara så att mina "läsare" bara orkar tio textrader, eller att texten är för avanserad?
Kanske jag måste övergå till bilder?
Jag tränar alltså.
Det ska bli intressant att se om någon tänder på bilderna. Kanske rent av läser och funderar.
Den 19 mars 1949
Snart är det 60 år sedan jag genomförde det lyckade barnarovet och vi håller oss fortfarande till varandra. Vi bokar ett bord på staden Söderhamns "guldkrog". Jag hoppas på nästan lika bra mat som jag får hemma.DIAMANTBRÖLLOP heter det ju, men någon diamant blir det nog inte.
Jag funderar på att köpa en banan - till mig själv.
En puss, en kram och riktigt fin bukett blommor skall i alla fall Birgit få av mig.
måndag 9 mars 2009
Lite aktuellare svammel
Jag läser många timmar varje dag och vanligen långt in på natten. Jag är kvällsmänniska. Egentligen borde det heta nattmänniska. Sedan jag pensionerades är det inte helt sällan, som jag kommer i säng först framåt klockan tre – fyra på morgonen. När jag vaknar mellan tio och tolv på dagen har jag minst två dagstidningar (SvD och Söderhamnskuriren) samt en gång i veckan Ny Teknik att gå igenom. Sedan följer böckerna. Oftast historia men ibland någonting mer skönlitterärt. Snöröjningen på vintern har hittills inte varit något problem. Jag har en stor och en mindre snöslunga. Då är lövräfsningen på hösten mer motbjudande, delvis antagligen därför att löven i första hand kommer från grannarna.
I januari läste jag Barack Obamas memoarer, ”Min far hade en dröm” och den kan jag ta som utgångspunkt för detta. Den senaste boken var dock Carl-Johan Vallgrens ”Kunzelmann & Kunzelmann”, som också är läsvärd. Handlingen där är förlagd till Tyskland och Sverige under perioden strax före andra världskriget och till nutid. En särskilt intressant period tycker jag. Den är ju välkänd (ett bättre ord skulle behövas), även om boken utspelas i kretsar, som för min del, är mindre väl kända. Boken kan rekommenderas. Just nu läser jag John Keegans ”Att känna fienden”, om militärt underrättelseväsen
Åter till Obama. Förlåt – president Obama.
Det rör sig om en ytterst märklig karriär. Han var son till en vit amerikanska och en afrikansk svart man. Fadern studerade mycket framgångsrikt i USA, bl.a. vid Harvard. Studierna bedrevs på ett amerikanskt stipendium. Vid den tiden fanns en hel del sådana för afrikaner, som nu plötsligt skulle administrera sina egna områden. Det var ju så uppenbart att många afrikaner behövde utbildning för att kunna ta över när kolonialmakterna överlämnade statsrodren till afrikanerna själva. Såsom vanligt var de afrikanska generna hos Obama överlägsna de vita, i varje fall utseendemässigt. Det vanliga är därför att med en förälder av vardera sorten, så blir man betraktad som svart. Obama skriver på ett ställe:
När människor, svarta eller vita, som inte känner mig upptäcker min bakgrund (och en upptäckt är just vad det brukar handla om eftersom jag slutade torgföra min mors hudfärg när jag var tolv eller tretton och började misstänka att det var ett sätt för mig att ställa mig in hos vita)ser jag den blixtsnabba anpassningen de måste göra, hur de söker i min blick efter något tecken. De vet då inte längre vem jag är. Jag antar att de för sig själva grubblar över mitt plågade hjärta; det blandade blodet, den delade själen, den spöklika bilden av den tragiske mulatten som sitter fast mellan två världar. Och om jag skulle förklara att nej, det är inte min tragedi eller åtminstone inte enbart min; den är er, ni söner och döttrar av Plymouth Rock och Ellis Island, den är er, ni barn av Afrika, den är en tragedi för både min frus sexårige kusin och hans vita klasskamrater – och förklara att ni inte behöver fundera på allt som kan tänkas plåga mig, det finns ändå att beskåda på nyheterna varje kväll, och sedan säga att om vi bara kunde erkänna åtminstone så mycket så skulle den tragiska cykeln börja stanna av … ja jag låter väl obotligt naiv, snärjd av hopplösa ideal, likt de kommunister som kränger sina tidskrifter i utkanten av diverse universitetsstäder. Eller ännu värre: jag låter som om jag försöker gömma mig för mig själv.
Citatet blev lite längre än jag tänkt, men jag blev tvungen att få med hans mening om kommunisternas hopplöst naiva ideal.
Obamas memoarer publicerades första gången för nära två årtionden sedan. Han var då en ung man, inte fyllda trettio och hur kommer det sig att en ung man ger ut sina memoarer? Jo, medan han fortfarande studerade vid Harvard valdes han som den förste afroamerikanske ordföranden för Harvard Law Review. Detta är en juridisk tidskrift, som få utanför skrået känner till. Det sågs som en sensation och bokförlag erbjöd honom omgående förskott för hans memoarer.
Jag förstår mycket väl hans motiv till att vilja svära presidenteden på Abraham Lincolns bibel. Lincoln var visserligen inte svart, men han kom från ett fattigt nybyggarhem, en liten timrad stuga i Kentucky. Efter en torftig skolgång blev Lincoln advokat efter självstudier, vilket inte kan ha varit helt lätt på den tiden. Lincoln var inte svart, men någon svart företrädare fanns ju inte för Obama. Lincoln var republikan, men moderat med personlig integritet, skicklig i att leda och, precis som Obama, en lysande talare.
Lincoln visade tidigt att han ville avskaffa slaveriet och sydstaterna bröt sig loss en vecka efter Lincolns installation. Inbördeskriget bröt ut och leddes med fast hand av Lincoln. Som ett led i kriget proklamerade han slaveriets avskaffande den 1 jan 1863 och omvaldes 1864. Under krigets sista år avvisade han bestämt hårda tag mot sydstaterna efter vunnet krig. En vecka efter sydstaternas kapitulation och vid ett teaterbesök den 14 april 1865 sköts han av en sydstatsfantast. Resultatet av detta blev ytterligare negativt för sydstaterna, som nu kom att behandlas hårt med en utdragen tvångsförvaltning. (Då blev det historielektion här också.)
Statsskicket i USA har alltid varit klart sekulärt enligt författningen. Här i Sverige skildes den kristna kyrkan från staten för kort tid sedan. Man kan dock svårligen bli president i USA om man inte tillhör en kristen kyrka. Enligt en undersökning utförd av Princeton Survey Research Associates International 2004 tror 67 % av USA:s befolkning att Jesus är Guds jungfrufödda son. 69 % tror på helvetet som en realitet (drygt 204 milj. människor) enl. Gallup 2007. 48 % trodde att Darwins evolutionsteori är osann. I vissa områden av USA tror nära 70 % att jorden skapades för ca 6 000 år sedan och att homo sapiens och dinosaurierna existerat samtidigt. Vetenskapliga bevis saknar här värde. Undersökningar i Sverige visar att mindre än var femte person tror på en personlig Gud, medan motsvarande siffra för USA är nio av tio. Herbert Tingsten, professor i statskunskap och under halva 40- och hela 50-talet chefredaktör på DN myntade begreppet ”namnkristna” om svenskarna. Vi döps, konfirmeras, vigs och jordfästs vanligen i kyrkan. Däremellan besöks den sällan.
G W Bush var klart starkt troende kristen. Sannolikt trodde han också på fullt allvar att han utvalts av Gud att genomföra de fortfarande löpande missionerna i Irak och Afghanistan. Jag tillåter mig undra hur ”stark i sin tro” Barack Obama är. Mitt förtroende skulle lida allvarligt avbräck om han, som många amerikaner, avfärdar Darwins teorier.
När jag skriver detta kommer jag att tänka på en bild av en liten sexårig svart flicka, som i New Orleans eskorteras till sin första skoldag av fyra federala agenter. Det var i november 1960. Hon skulle börja sin första skoldag i en ny klass. Klasskamraterna var alla vita och hon skulle skyddas. Lite var hon medveten om att hon skulle bombarderas med hån och kanske även dödshot. Hon visste också att hon skulle bli den enda eleven i sin i övrigt helvita klass. De andra eleverna skulle hållas hemma av sina föräldrar.
48 år senare ser man nästan samma bild. Men nu är det president-elect Obamas 7-åriga svarta dotter, som med sin mamma eskorteras till skolan. Ett skydd som alla USA-presidenter och president-elects barn naturligtvis har.
1974 åkte Lennart (sonen) till USA för att både arbeta och fortsätta sina studier. Med sig hade han inte särskilt mycket. En fil. kand. i sociologi, en öppnad postboxadress i LA och en massa vackra affischer, som avsågs säljas på postorder. Birgit började gråta så snart vi närmade oss Aralanda vid hans avfärd. Själv var jag djupt ledsen, men såg hur Lennart såg fram emot det stora äventyret.
Jag misstänker att Lennart fått en del adresser till kristna församlingar i LA av Dave Olsson, god vän till Lennart och präst i Västerhaninge vid den här tiden. Dave var bördig från USA och brodern biskop i LA. Sådana här kontakter är utomordentligt bra att ha, om man skall börja från början i USA. När vi första gången besökte honom blev vi hembjudna till ett par familjer med vilka Lennart tydligen fått kontakt via kyrkan.
På Arlanda tog Lennart fram ett kuvert som skulle postas. Det var till värnpliktsverket. Det visade sig att han var inkallad till militärtjänst med inställelse väldigt kort tid efter avresan. Han hade väntat längsta möjliga tid med att meddela myndigheten om sin emigration för att inte resan skulle haka upp sig. Under en följd av år kom sedan nya inkallelser och varje gång meddelade jag att han emigrerat samt lämnade hans adress i USA. Till slut skrev jag att jag inte ville ha dessa brev längre. ”Ville man Lennart något, så var det bara att skriva till honom i USA. Då slutade de förhoppningsfulla breven att komma.
Det tog avsevärd tid för Lennart att från Sverige få s.k. grönt kort för att arbeta med uppehållstillstånd i USA. Att dessutom få en postboxadress krävde t.o.m. advokathjälp på plats. Redan under gymnasietiden hade Lennart startat ett företag för import och försäljning av halvädelstenar, liksom maskiner för trumling och fasettslipmaskiner för ädelstenar. Inför avresan sålde han företaget, men väntan skulle alltså bli lång.
Vid den tiden ringde hovmarskalken hos kung Gustaf VI Adolf till vår gode vän, Gunnar Lundqvist, och undrade om han kunde rekommendera någon till en tjänst som hovvaktmästare. Gunnar utbildade värnpliktiga i flottan, vilka visat sig lämpliga för sådan tjänst, men hade egentligen inte någon att rekommendera vid tillfället. Så kom han att tänka på Lennart, som ju bara väntade och behövde sysselsättning åtminstone ett halvår. Efter den tiden skulle Gunnar kunna rekommendera någon för permanent anställning. Han nämnde alltså Lennart som en tillfällig lösning. Lennart tog naturligtvis gärna jobbet även om han fick lov att korta hårlängden och byta sina glasögon, som mörknade i belysning. Detta var otvivelaktigt ett lyckokast. Hans anställning hos kungen kom att vara nästan ett år och han var fortfarande i tjänst när gamle kungen dog och Kung Karl XVI Gustav tog över.
Tjänsten kom väl också att kombineras med en sorts intensivutbildning som tjänare och servitör. Med ett bra betyg från svenska hovet skulle det inte bli svårt att få jobb hos någon rik knös i Los Angeles. Efter en misslyckad anställning hos två rika homofiler, som tyckte Lennart skulle sköta allt från trädgårdsmästeri, till matlagning, städning, servering och att vara chaufför, fick han anställning hos filmproducenten Jack Skirball. Skirball var vad jag förstår en bra arbetsgivare, som arbetat med stjärnor som Bette Davis, Claudette Colbert, Mel Ferrer, George Brent, Robert Young, Myrna Loy, Ginger Rogers, David Niven och med regissörer som t.ex. Alfred Hichcock och Mel Ferrer.
Ganska snart hamnade han i restaurangbranschen, jobb på källarmästarnivå och med deltidsjobb som inköpare till en affär för kvalitetsviner. Arbetet på en restaurang i anslutning till en teater i Westwood gjorde att han träffade Ka-Ron, som senare blev hans hustru.
Någon gång, säg 1978 skrev Lennart att han då sällskapade med en svart flicka vid namn Ka-Ron Brown. Han bifogade ett tidningsurklipp, där Ka-Ron i en teaterrecension fick stort beröm för sin dans. Hon var alltså dansare. Det var väl inte en direkt chock för Birgit och mig, men lite undrande var vi väl milt sagt. Däremot konstaterade vi att om min mor fortfarande levat så skulle hon nog ha fått hjärtsnörp av sådan information. Hon var född 1897 och hade fostrats därefter, med sin tids uppfattningar i Sverige om färgade och judar.
1979 semestrade vi första gången hos Lennart. När vi kom till Los Angeles Int. Airport togs vi emot av Lennart med fästmö och hon visade sig vara en mycket söt och väluppfostrad (närmast europeiskt) ung dam. Vi visades ut till en limousin med chaufför. Under färden till Lennarts lägenhet avverkade vi en flaska champagne, som tillsammans med champagnebägare i silver togs fram ur bilens barskåp. Naturligtvis hade Lennart hyrt limousinen.
Ka-Rons far var vice distriktschef för en varuhuskedja. Distriktet omfattade de västra staterna i USA och hennes mor var inköpare vid ett sjukhus i LA. Helt underbara människor med en stor njurformad pool, som jag som gammal simmare gärna besökte och en mindre pool för varmvattenmassage.
Det här var 1979 och när vi återvände till Sverige, efter att ha träffat Lennarts och Ka-Rons vänner och släktingar, var vi helt övertygade om att all USA:s rasåtskillnad, som man talade om i Sverige var en ren anka. Så var det inte, även om den var helt borta i Californiens intellektuella och show-biskretsar. Däremot kan man nog säga att Barack Obama nu mera slutgiltigt satt punkt. I Kalifornien röstade 61 % på Obama och 37 % på McCain.
Obama då?
Obama föddes på Hawaii 1961. Även hans far hette Barack, kom från Kenya och platsen Alego vid Victoriasjön, medlem av luo-stammen och hade kommit till University of Hawaii 1959, 23 år gammal, för att med amerikanska finansiärer studera ekonomi. Efter 3 år gick han ut bäst i sin årskull. Vi tillbringade förresten en vecka på Hawaii (Maui) tillsammans med Lennart och Ka-Ron 1979. Det var då ett paradis på jorden, som man önskar att alla kunde besöka åtminstone någon gång.
Jag måste försöka ta mig ur det här skrivandet. Det bara sväller och sväller. Jag måste försöka hålla mig till rätt Barack och det till stor del nu verkligen avförda amerikanska rasproblemet.
Ändå, Hans far och mor blev förälskade och gifte sig med ett alldeles klart medgivande från moderns vita föräldrar. Den lille Barack förvånar sig än i denna dag över detta. Det var ju för ett halvt sekel sedan och Martin Luther King mördades så sent som 4 april 1968. 1964 hade han fått Nobels fredspris. Det var dock en klar skillnad mellan hur vita såg på svarta i de sydliga respektive nordliga staterna i USA. I Los Angeles med sin show bis-industri, där svarta vunnit insteg, var man nog ganska långt före USA i övrigt vad gäller umgänge mellan svarta och vita.
Senare fick fadern ytterligare en påspädning av sitt stipendium, så att han kunde få en treårig forskarutbildning vid Harvard. Den var inte så frikostig att han kunde ta sin familj, den lille Barack var nu född, med sig. De blev alltså kvar på Hawaii. Efter Harvardåren återvände fadern till Kenya för att tjäna det land för vilket han fått sin fina utbildning. Hustrun ville dock nu inte följa med sin man, som nu var Phil.dr., till Kenya.
I stället skiljdes de och senare gifte den unge Baracks mor om sig med en annan student från University of Hawaii, en indonesier. Så kom det sig att Barack tillbringade sina tidiga år i Indonesien. Själv arbetade hon som engelsklärare på amerikanska ambassaden för indonesiska affärsmän. Verksamheten var en del i USA:s hjälp till underutvecklade länder.
Så småningom kom hans mor underfund med hur livet i Indonesien gestaltade sig. Korruption genomsyrade myndigheterna, utpressning från polisens och militärens sida. Hela näringsgrenar som vigdes åt presidentens familj (Sukarno).
Nu sände hans mor Barack tillbaka till hans morföräldrar på Hawaii för fortsatt skolgång i Amerikansk skola och för att bli amerikan och inte Indonesier.
Den unge Barack blev antagen till Punahou Academy, en prestigefylld prep scool, en odling för Hawaiis elit. Modern skiljde sig lite senare från den indonesiske mannen och återvände även hon till Hawaii för att ta en magisterexamen i antropologi (läran om människan).
Barack lämnade så småningom high scool med betyg som gjorde att han antogs till en rad bra college. Han valde Occidental College i Los Angeles mest för att han träffat en flicka från Brentwood, när hon varit på semester på Hawaii. Barack Obama återger i memoarerna ett samtal han vid denna tid hade med en gammal vän till sin morfar. En svart poet vid namn Frank.
Till slut hade han frågat mig vad jag förväntade mig att få ut av college. Jag sa att jag inte visste. Då skakade han på sitt stora, grånade huvud.
”Nä”, sa han, ”och det är väl det som är problemet. Du vet inte. Du är precis som resten av ungtupparna. Det enda du vet är att college är nästa grej som förväntas av dig. Och de som är gamla nog att veta bättre, de som kämpade i alla år för din rätt att gå på college – de är så glada bara över att få se dig där att de inte tänker berätta sanningen. Vad det verkligen kostar att komma in.”
”Nämligen?”
”Att du lämnar din ras i dörren”, sa han. ”Att du lämnar ditt folk bakom dig.” Han betraktade mig över kanten på sina läsglasögon. ”Det här skall du ha klart för dig grabben. Du ska inte till college för att utbildas. Du skall dit för att tränas upp. De kommer att träna upp dig i att vilja ha det du inte behöver. De kommer att träna upp dig i att manipulera orden så att de inte betyder något längre. De kommer att träna upp dig i att glömma det du redan vet. De kommer att träna upp dig så bra att du kommer att börja tro på vad de säger till dig om allas lika möjligheter och den amerikanska modellen och all sån skit. De kommer ge dig ett hörnkontor och bjuda dig på tjusiga middagar och säga till dig att du är en heder för din ras. Tills du faktiskt vill börja bestämma över någonting, för då kommer de att rycka till i din kedja och låta dig förstå att visst, du kanske är en vältränad och välbetald nigger, men en nigger är du lik förbannat.”
”Så, vad är det du säger egentligen – att jag inte borde åka till college?”
Franks axlar sjönk ihop och han lutade sig tillbaka i fåtöljen med en suck. ”Nej. Det sa jag inte. Du måste åka. Allt jag säger är håll ögonen öppna bara. Håll dig vaken.”
Det fick mig att le och tänka på Frank och hans gamla Black Power-jag, med dashikiskjorta och allt. På vissa sätt var han lika obotlig som min mor, lika säker i sin tro, fast i samma 60-talsbubbla som Hawaii hade skapat. Håll ögonen öppna, hade han varnat mig. Det var inte så lätt som det lät. Inte i det soliga LA. Inte när man promenerade genom Occidentals universitetsområde (fullt med träd och spanskt tegel) några kilometer från Pasadena.
Studenterna var vänliga, lärarna uppmuntrande. Hösten 1979 var Carter, bensinköerna och självklandret på väg ut. Reagan var på väg in: ”Morning in America”. När man lämnade universitetsområdet åkte man motorvägen till Venice Beach eller Westwood och passerade East LA och South Central utan att ens märka det; det var bara ännu fler palmer som tittade fram som maskrosor över de höga betongmurarna. LA skiljde sig inte så mycket från Hawaii, inte de delarna man såg i alla fall. Det var bara större, och enklare att hitta en frisör som visste hur han skulle klippa ens hår.
Barack bestämde sig för att efter college ta ett reguljärt arbete under ett års tid, betala av på studielånen och kanske lägga undan lite. Därefter skulle han ta ett jobb som samhällsorganisatör. Sådana tjänar inga pengar att tala om.
Samhällsorganisatörer arbetar åt Neighborhood councils (ungefär ”samhällsråd), som påminner om våra stadsdelsnämnder. En viktig skillnad är att de amerikanska vanligen inte består av folkvalda politiker, utan av vanliga medborgare i området, som förväntas lämna råd och synpunkter i kommunalpolitiska frågor. Syftet är att öka allmänhetens politiska inflytande och intresse. Ofta är de knutna till och beroende av områdets kyrkoförsamlingar.
Barack var 24 år när han anställdes av en kyrkoförsamling i Altgeld 1984. Han arbetade där i tre år. Ett samhälle som stannat av – med en arbetslöshet på 30 – 40 procent. Många nedlagda storindustrier, bl.a. de slakterier jag i skolan fick lära mig skulle finnas i Chicago. Uppgiften var att aktivera människorna i Altgeld. I frånvaro av politiska partier och fackföreningar hade kyrkorna tagit på sig denna uppgift. Nu skulle man också ställa krav på förbättringar i olika avseenden.
Loretta Herron, nästan 20 år äldre än Barack, var med och anställde Barack för en församling i Altgeld. Hon var en medelålders kvinna med avbruten skolgång, som levde på olika vikariat. Han fick henne senare att studera och nu har hon en akademisk magisterexamen. ”Han förändrade mitt liv. Han förändrade allas våra liv”, säger hon nu. Han utbildade lokala ledare, han lärde dem bryta ned till synes olösliga problem i konkreta frågor, som de kunde göra något åt. Han lärde dem arrangera möten, hålla tal och demonstrera. Han fick t.ex. ett bostadsbolag att sanera området från asbest, något de inte tänkt sig att genomföra. Han plockade upp folk på gatan och körde dem till stadshuset bara för att få ihop något som liknade en demonstration.
Greg Galluzzo, som på 1980-talet drog igång dessa grannskapsråd med samhällsorganisatörer säger om barack Obama: ”fantasktiskt intellekt, folk älskade honom för att han knöt an till dem, ingen arrogans”. Men han säger också att politik i Chicago är som en kontaktsport. Man måste vara hård och kalkylerande för att överleva. ”Barack kom inte hit som dagisföreståndare. Jag tror att han bestämde sig tidigt för att han ville bli president Han började gå i kyrkan. Visst jag tror det var ärligt. Men det är också nödvändigt om du vill komma någon stans i politiken här”.
Galluzzo har också berättat hur Barack Obama kom till senaten i Washington genom att kuppa bort sin företrädare, en senator som också var svart – och kvinna. ”Barack Obama är nog ingen Jesusfigur, men ingen amerikansk president har nog lärt sig politik på gräsrotsnivå som Obama och det i kyrkliga och samtidigt radikala kretsar”, säger Galluzzo.
I mitten på 80-talet bevistade jag bl.a. ett radiovetenskapligt symposium i Chicago tillsammans med kollegan Per-Olof Thorén från Eriksson Radio Systems i Kista. Idag minns jag knappast något av vad som redovisades på symposiet. Jag minns att Per-Olof och jag med stort intresse besökte Chicago Tekniska Museum. Jag minns att jag hade klart för mig att Chicago var en storstad med klart segregerade områden. Vi visste att vi inte borde till fots avlägsna oss alltför långt från hotellet där också symposiet hölls.
Jag minns den svarte taxichauffören med bibeln som lektyr i taxin som körde oss till flygplatsen medan han berättade hur han längtade till New Orleans och jag minns indianen, som utanför hotellet ville att jag skulle följa med och bjuda honom på en öl. Men framförallt minns jag att jag kände någon sorts tillfredsställelse, någon sorts stolthet (svårt att karakterisera), när Chicagos borgmästare, följd av sin livvakt kom in för att öppna symposiet. Det var Chicagos svarte borgmästare Harold Washington, djupt ogillad av en hel del vita Chicagobor.
Jag hade ju en svart svärdotter, som jag visste var bättre uppfostrad än flertalet vita amerikaner. På samma sätt känner jag naturligtvis en tillfredsställelse, när jag konstaterar att två av mina barnbarn inte drabbas av det segregerade USA som för bara några decennier sedan var en bedrövlig realitet.
Åter till Obama.
Jobbet i Chicago varade i tre år. Jag kan inte annat än beundra detta. Det var ett otacksamt jobb. Ofta i motgång och inte särskilt väl betalt, men det var säkert härdande för en blivande politiker.
Obama besökte sedan sin fars familj i Kenya, en intressant redovisning i hans memoarer, och genomgick en juristutbildning vid Harvard. Som jurist arbetade han sedan mycket med kyrkor och gemenskapsgrupper, män och kvinnor som byggde upp snabbköp och vårdcentraler och boende åt fattiga i Chicagos innerstad. Diskrimineringsfall förekom då och då. Han gifte sig med Michelle, besökte med henne släkten i Kenya en gång till, han fick två döttrar och han ägnade sig åt politik. Han blev senator i Washington och inte långt därefter USA:s president. Detta är naturligtvis något helt fantastiskt och kanske återigen ett exempel på att allt är möjligt i USA. Man kan konstatera att han vann valet i Florida, North Carolina och Virginia, tre av de elva sydstater som för ett och ett halvt sekel sedan slogs på liv och död bl.a. för slaveriets bevarande. I de övriga åtta sydstaterna röstade också en hel del vita på Obama. I Kalifornien röstade 61 % på Obama. Det finns gott hopp om USA.
Jag läser många timmar varje dag och vanligen långt in på natten. Jag är kvällsmänniska. Egentligen borde det heta nattmänniska. Sedan jag pensionerades är det inte helt sällan, som jag kommer i säng först framåt klockan tre – fyra på morgonen. När jag vaknar mellan tio och tolv på dagen har jag minst två dagstidningar (SvD och Söderhamnskuriren) samt en gång i veckan Ny Teknik att gå igenom. Sedan följer böckerna. Oftast historia men ibland någonting mer skönlitterärt. Snöröjningen på vintern har hittills inte varit något problem. Jag har en stor och en mindre snöslunga. Då är lövräfsningen på hösten mer motbjudande, delvis antagligen därför att löven i första hand kommer från grannarna.
I januari läste jag Barack Obamas memoarer, ”Min far hade en dröm” och den kan jag ta som utgångspunkt för detta. Den senaste boken var dock Carl-Johan Vallgrens ”Kunzelmann & Kunzelmann”, som också är läsvärd. Handlingen där är förlagd till Tyskland och Sverige under perioden strax före andra världskriget och till nutid. En särskilt intressant period tycker jag. Den är ju välkänd (ett bättre ord skulle behövas), även om boken utspelas i kretsar, som för min del, är mindre väl kända. Boken kan rekommenderas. Just nu läser jag John Keegans ”Att känna fienden”, om militärt underrättelseväsen
Åter till Obama. Förlåt – president Obama.
Det rör sig om en ytterst märklig karriär. Han var son till en vit amerikanska och en afrikansk svart man. Fadern studerade mycket framgångsrikt i USA, bl.a. vid Harvard. Studierna bedrevs på ett amerikanskt stipendium. Vid den tiden fanns en hel del sådana för afrikaner, som nu plötsligt skulle administrera sina egna områden. Det var ju så uppenbart att många afrikaner behövde utbildning för att kunna ta över när kolonialmakterna överlämnade statsrodren till afrikanerna själva. Såsom vanligt var de afrikanska generna hos Obama överlägsna de vita, i varje fall utseendemässigt. Det vanliga är därför att med en förälder av vardera sorten, så blir man betraktad som svart. Obama skriver på ett ställe:
När människor, svarta eller vita, som inte känner mig upptäcker min bakgrund (och en upptäckt är just vad det brukar handla om eftersom jag slutade torgföra min mors hudfärg när jag var tolv eller tretton och började misstänka att det var ett sätt för mig att ställa mig in hos vita)ser jag den blixtsnabba anpassningen de måste göra, hur de söker i min blick efter något tecken. De vet då inte längre vem jag är. Jag antar att de för sig själva grubblar över mitt plågade hjärta; det blandade blodet, den delade själen, den spöklika bilden av den tragiske mulatten som sitter fast mellan två världar. Och om jag skulle förklara att nej, det är inte min tragedi eller åtminstone inte enbart min; den är er, ni söner och döttrar av Plymouth Rock och Ellis Island, den är er, ni barn av Afrika, den är en tragedi för både min frus sexårige kusin och hans vita klasskamrater – och förklara att ni inte behöver fundera på allt som kan tänkas plåga mig, det finns ändå att beskåda på nyheterna varje kväll, och sedan säga att om vi bara kunde erkänna åtminstone så mycket så skulle den tragiska cykeln börja stanna av … ja jag låter väl obotligt naiv, snärjd av hopplösa ideal, likt de kommunister som kränger sina tidskrifter i utkanten av diverse universitetsstäder. Eller ännu värre: jag låter som om jag försöker gömma mig för mig själv.
Citatet blev lite längre än jag tänkt, men jag blev tvungen att få med hans mening om kommunisternas hopplöst naiva ideal.
Obamas memoarer publicerades första gången för nära två årtionden sedan. Han var då en ung man, inte fyllda trettio och hur kommer det sig att en ung man ger ut sina memoarer? Jo, medan han fortfarande studerade vid Harvard valdes han som den förste afroamerikanske ordföranden för Harvard Law Review. Detta är en juridisk tidskrift, som få utanför skrået känner till. Det sågs som en sensation och bokförlag erbjöd honom omgående förskott för hans memoarer.
Jag förstår mycket väl hans motiv till att vilja svära presidenteden på Abraham Lincolns bibel. Lincoln var visserligen inte svart, men han kom från ett fattigt nybyggarhem, en liten timrad stuga i Kentucky. Efter en torftig skolgång blev Lincoln advokat efter självstudier, vilket inte kan ha varit helt lätt på den tiden. Lincoln var inte svart, men någon svart företrädare fanns ju inte för Obama. Lincoln var republikan, men moderat med personlig integritet, skicklig i att leda och, precis som Obama, en lysande talare.
Lincoln visade tidigt att han ville avskaffa slaveriet och sydstaterna bröt sig loss en vecka efter Lincolns installation. Inbördeskriget bröt ut och leddes med fast hand av Lincoln. Som ett led i kriget proklamerade han slaveriets avskaffande den 1 jan 1863 och omvaldes 1864. Under krigets sista år avvisade han bestämt hårda tag mot sydstaterna efter vunnet krig. En vecka efter sydstaternas kapitulation och vid ett teaterbesök den 14 april 1865 sköts han av en sydstatsfantast. Resultatet av detta blev ytterligare negativt för sydstaterna, som nu kom att behandlas hårt med en utdragen tvångsförvaltning. (Då blev det historielektion här också.)
Statsskicket i USA har alltid varit klart sekulärt enligt författningen. Här i Sverige skildes den kristna kyrkan från staten för kort tid sedan. Man kan dock svårligen bli president i USA om man inte tillhör en kristen kyrka. Enligt en undersökning utförd av Princeton Survey Research Associates International 2004 tror 67 % av USA:s befolkning att Jesus är Guds jungfrufödda son. 69 % tror på helvetet som en realitet (drygt 204 milj. människor) enl. Gallup 2007. 48 % trodde att Darwins evolutionsteori är osann. I vissa områden av USA tror nära 70 % att jorden skapades för ca 6 000 år sedan och att homo sapiens och dinosaurierna existerat samtidigt. Vetenskapliga bevis saknar här värde. Undersökningar i Sverige visar att mindre än var femte person tror på en personlig Gud, medan motsvarande siffra för USA är nio av tio. Herbert Tingsten, professor i statskunskap och under halva 40- och hela 50-talet chefredaktör på DN myntade begreppet ”namnkristna” om svenskarna. Vi döps, konfirmeras, vigs och jordfästs vanligen i kyrkan. Däremellan besöks den sällan.
G W Bush var klart starkt troende kristen. Sannolikt trodde han också på fullt allvar att han utvalts av Gud att genomföra de fortfarande löpande missionerna i Irak och Afghanistan. Jag tillåter mig undra hur ”stark i sin tro” Barack Obama är. Mitt förtroende skulle lida allvarligt avbräck om han, som många amerikaner, avfärdar Darwins teorier.
När jag skriver detta kommer jag att tänka på en bild av en liten sexårig svart flicka, som i New Orleans eskorteras till sin första skoldag av fyra federala agenter. Det var i november 1960. Hon skulle börja sin första skoldag i en ny klass. Klasskamraterna var alla vita och hon skulle skyddas. Lite var hon medveten om att hon skulle bombarderas med hån och kanske även dödshot. Hon visste också att hon skulle bli den enda eleven i sin i övrigt helvita klass. De andra eleverna skulle hållas hemma av sina föräldrar.
48 år senare ser man nästan samma bild. Men nu är det president-elect Obamas 7-åriga svarta dotter, som med sin mamma eskorteras till skolan. Ett skydd som alla USA-presidenter och president-elects barn naturligtvis har.
1974 åkte Lennart (sonen) till USA för att både arbeta och fortsätta sina studier. Med sig hade han inte särskilt mycket. En fil. kand. i sociologi, en öppnad postboxadress i LA och en massa vackra affischer, som avsågs säljas på postorder. Birgit började gråta så snart vi närmade oss Aralanda vid hans avfärd. Själv var jag djupt ledsen, men såg hur Lennart såg fram emot det stora äventyret.
Jag misstänker att Lennart fått en del adresser till kristna församlingar i LA av Dave Olsson, god vän till Lennart och präst i Västerhaninge vid den här tiden. Dave var bördig från USA och brodern biskop i LA. Sådana här kontakter är utomordentligt bra att ha, om man skall börja från början i USA. När vi första gången besökte honom blev vi hembjudna till ett par familjer med vilka Lennart tydligen fått kontakt via kyrkan.
På Arlanda tog Lennart fram ett kuvert som skulle postas. Det var till värnpliktsverket. Det visade sig att han var inkallad till militärtjänst med inställelse väldigt kort tid efter avresan. Han hade väntat längsta möjliga tid med att meddela myndigheten om sin emigration för att inte resan skulle haka upp sig. Under en följd av år kom sedan nya inkallelser och varje gång meddelade jag att han emigrerat samt lämnade hans adress i USA. Till slut skrev jag att jag inte ville ha dessa brev längre. ”Ville man Lennart något, så var det bara att skriva till honom i USA. Då slutade de förhoppningsfulla breven att komma.
Det tog avsevärd tid för Lennart att från Sverige få s.k. grönt kort för att arbeta med uppehållstillstånd i USA. Att dessutom få en postboxadress krävde t.o.m. advokathjälp på plats. Redan under gymnasietiden hade Lennart startat ett företag för import och försäljning av halvädelstenar, liksom maskiner för trumling och fasettslipmaskiner för ädelstenar. Inför avresan sålde han företaget, men väntan skulle alltså bli lång.
Vid den tiden ringde hovmarskalken hos kung Gustaf VI Adolf till vår gode vän, Gunnar Lundqvist, och undrade om han kunde rekommendera någon till en tjänst som hovvaktmästare. Gunnar utbildade värnpliktiga i flottan, vilka visat sig lämpliga för sådan tjänst, men hade egentligen inte någon att rekommendera vid tillfället. Så kom han att tänka på Lennart, som ju bara väntade och behövde sysselsättning åtminstone ett halvår. Efter den tiden skulle Gunnar kunna rekommendera någon för permanent anställning. Han nämnde alltså Lennart som en tillfällig lösning. Lennart tog naturligtvis gärna jobbet även om han fick lov att korta hårlängden och byta sina glasögon, som mörknade i belysning. Detta var otvivelaktigt ett lyckokast. Hans anställning hos kungen kom att vara nästan ett år och han var fortfarande i tjänst när gamle kungen dog och Kung Karl XVI Gustav tog över.
Tjänsten kom väl också att kombineras med en sorts intensivutbildning som tjänare och servitör. Med ett bra betyg från svenska hovet skulle det inte bli svårt att få jobb hos någon rik knös i Los Angeles. Efter en misslyckad anställning hos två rika homofiler, som tyckte Lennart skulle sköta allt från trädgårdsmästeri, till matlagning, städning, servering och att vara chaufför, fick han anställning hos filmproducenten Jack Skirball. Skirball var vad jag förstår en bra arbetsgivare, som arbetat med stjärnor som Bette Davis, Claudette Colbert, Mel Ferrer, George Brent, Robert Young, Myrna Loy, Ginger Rogers, David Niven och med regissörer som t.ex. Alfred Hichcock och Mel Ferrer.
Ganska snart hamnade han i restaurangbranschen, jobb på källarmästarnivå och med deltidsjobb som inköpare till en affär för kvalitetsviner. Arbetet på en restaurang i anslutning till en teater i Westwood gjorde att han träffade Ka-Ron, som senare blev hans hustru.
Någon gång, säg 1978 skrev Lennart att han då sällskapade med en svart flicka vid namn Ka-Ron Brown. Han bifogade ett tidningsurklipp, där Ka-Ron i en teaterrecension fick stort beröm för sin dans. Hon var alltså dansare. Det var väl inte en direkt chock för Birgit och mig, men lite undrande var vi väl milt sagt. Däremot konstaterade vi att om min mor fortfarande levat så skulle hon nog ha fått hjärtsnörp av sådan information. Hon var född 1897 och hade fostrats därefter, med sin tids uppfattningar i Sverige om färgade och judar.
1979 semestrade vi första gången hos Lennart. När vi kom till Los Angeles Int. Airport togs vi emot av Lennart med fästmö och hon visade sig vara en mycket söt och väluppfostrad (närmast europeiskt) ung dam. Vi visades ut till en limousin med chaufför. Under färden till Lennarts lägenhet avverkade vi en flaska champagne, som tillsammans med champagnebägare i silver togs fram ur bilens barskåp. Naturligtvis hade Lennart hyrt limousinen.
Ka-Rons far var vice distriktschef för en varuhuskedja. Distriktet omfattade de västra staterna i USA och hennes mor var inköpare vid ett sjukhus i LA. Helt underbara människor med en stor njurformad pool, som jag som gammal simmare gärna besökte och en mindre pool för varmvattenmassage.
Det här var 1979 och när vi återvände till Sverige, efter att ha träffat Lennarts och Ka-Rons vänner och släktingar, var vi helt övertygade om att all USA:s rasåtskillnad, som man talade om i Sverige var en ren anka. Så var det inte, även om den var helt borta i Californiens intellektuella och show-biskretsar. Däremot kan man nog säga att Barack Obama nu mera slutgiltigt satt punkt. I Kalifornien röstade 61 % på Obama och 37 % på McCain.
Obama då?
Obama föddes på Hawaii 1961. Även hans far hette Barack, kom från Kenya och platsen Alego vid Victoriasjön, medlem av luo-stammen och hade kommit till University of Hawaii 1959, 23 år gammal, för att med amerikanska finansiärer studera ekonomi. Efter 3 år gick han ut bäst i sin årskull. Vi tillbringade förresten en vecka på Hawaii (Maui) tillsammans med Lennart och Ka-Ron 1979. Det var då ett paradis på jorden, som man önskar att alla kunde besöka åtminstone någon gång.
Jag måste försöka ta mig ur det här skrivandet. Det bara sväller och sväller. Jag måste försöka hålla mig till rätt Barack och det till stor del nu verkligen avförda amerikanska rasproblemet.
Ändå, Hans far och mor blev förälskade och gifte sig med ett alldeles klart medgivande från moderns vita föräldrar. Den lille Barack förvånar sig än i denna dag över detta. Det var ju för ett halvt sekel sedan och Martin Luther King mördades så sent som 4 april 1968. 1964 hade han fått Nobels fredspris. Det var dock en klar skillnad mellan hur vita såg på svarta i de sydliga respektive nordliga staterna i USA. I Los Angeles med sin show bis-industri, där svarta vunnit insteg, var man nog ganska långt före USA i övrigt vad gäller umgänge mellan svarta och vita.
Senare fick fadern ytterligare en påspädning av sitt stipendium, så att han kunde få en treårig forskarutbildning vid Harvard. Den var inte så frikostig att han kunde ta sin familj, den lille Barack var nu född, med sig. De blev alltså kvar på Hawaii. Efter Harvardåren återvände fadern till Kenya för att tjäna det land för vilket han fått sin fina utbildning. Hustrun ville dock nu inte följa med sin man, som nu var Phil.dr., till Kenya.
I stället skiljdes de och senare gifte den unge Baracks mor om sig med en annan student från University of Hawaii, en indonesier. Så kom det sig att Barack tillbringade sina tidiga år i Indonesien. Själv arbetade hon som engelsklärare på amerikanska ambassaden för indonesiska affärsmän. Verksamheten var en del i USA:s hjälp till underutvecklade länder.
Så småningom kom hans mor underfund med hur livet i Indonesien gestaltade sig. Korruption genomsyrade myndigheterna, utpressning från polisens och militärens sida. Hela näringsgrenar som vigdes åt presidentens familj (Sukarno).
Nu sände hans mor Barack tillbaka till hans morföräldrar på Hawaii för fortsatt skolgång i Amerikansk skola och för att bli amerikan och inte Indonesier.
Den unge Barack blev antagen till Punahou Academy, en prestigefylld prep scool, en odling för Hawaiis elit. Modern skiljde sig lite senare från den indonesiske mannen och återvände även hon till Hawaii för att ta en magisterexamen i antropologi (läran om människan).
Barack lämnade så småningom high scool med betyg som gjorde att han antogs till en rad bra college. Han valde Occidental College i Los Angeles mest för att han träffat en flicka från Brentwood, när hon varit på semester på Hawaii. Barack Obama återger i memoarerna ett samtal han vid denna tid hade med en gammal vän till sin morfar. En svart poet vid namn Frank.
Till slut hade han frågat mig vad jag förväntade mig att få ut av college. Jag sa att jag inte visste. Då skakade han på sitt stora, grånade huvud.
”Nä”, sa han, ”och det är väl det som är problemet. Du vet inte. Du är precis som resten av ungtupparna. Det enda du vet är att college är nästa grej som förväntas av dig. Och de som är gamla nog att veta bättre, de som kämpade i alla år för din rätt att gå på college – de är så glada bara över att få se dig där att de inte tänker berätta sanningen. Vad det verkligen kostar att komma in.”
”Nämligen?”
”Att du lämnar din ras i dörren”, sa han. ”Att du lämnar ditt folk bakom dig.” Han betraktade mig över kanten på sina läsglasögon. ”Det här skall du ha klart för dig grabben. Du ska inte till college för att utbildas. Du skall dit för att tränas upp. De kommer att träna upp dig i att vilja ha det du inte behöver. De kommer att träna upp dig i att manipulera orden så att de inte betyder något längre. De kommer att träna upp dig i att glömma det du redan vet. De kommer att träna upp dig så bra att du kommer att börja tro på vad de säger till dig om allas lika möjligheter och den amerikanska modellen och all sån skit. De kommer ge dig ett hörnkontor och bjuda dig på tjusiga middagar och säga till dig att du är en heder för din ras. Tills du faktiskt vill börja bestämma över någonting, för då kommer de att rycka till i din kedja och låta dig förstå att visst, du kanske är en vältränad och välbetald nigger, men en nigger är du lik förbannat.”
”Så, vad är det du säger egentligen – att jag inte borde åka till college?”
Franks axlar sjönk ihop och han lutade sig tillbaka i fåtöljen med en suck. ”Nej. Det sa jag inte. Du måste åka. Allt jag säger är håll ögonen öppna bara. Håll dig vaken.”
Det fick mig att le och tänka på Frank och hans gamla Black Power-jag, med dashikiskjorta och allt. På vissa sätt var han lika obotlig som min mor, lika säker i sin tro, fast i samma 60-talsbubbla som Hawaii hade skapat. Håll ögonen öppna, hade han varnat mig. Det var inte så lätt som det lät. Inte i det soliga LA. Inte när man promenerade genom Occidentals universitetsområde (fullt med träd och spanskt tegel) några kilometer från Pasadena.
Studenterna var vänliga, lärarna uppmuntrande. Hösten 1979 var Carter, bensinköerna och självklandret på väg ut. Reagan var på väg in: ”Morning in America”. När man lämnade universitetsområdet åkte man motorvägen till Venice Beach eller Westwood och passerade East LA och South Central utan att ens märka det; det var bara ännu fler palmer som tittade fram som maskrosor över de höga betongmurarna. LA skiljde sig inte så mycket från Hawaii, inte de delarna man såg i alla fall. Det var bara större, och enklare att hitta en frisör som visste hur han skulle klippa ens hår.
Barack bestämde sig för att efter college ta ett reguljärt arbete under ett års tid, betala av på studielånen och kanske lägga undan lite. Därefter skulle han ta ett jobb som samhällsorganisatör. Sådana tjänar inga pengar att tala om.
Samhällsorganisatörer arbetar åt Neighborhood councils (ungefär ”samhällsråd), som påminner om våra stadsdelsnämnder. En viktig skillnad är att de amerikanska vanligen inte består av folkvalda politiker, utan av vanliga medborgare i området, som förväntas lämna råd och synpunkter i kommunalpolitiska frågor. Syftet är att öka allmänhetens politiska inflytande och intresse. Ofta är de knutna till och beroende av områdets kyrkoförsamlingar.
Barack var 24 år när han anställdes av en kyrkoförsamling i Altgeld 1984. Han arbetade där i tre år. Ett samhälle som stannat av – med en arbetslöshet på 30 – 40 procent. Många nedlagda storindustrier, bl.a. de slakterier jag i skolan fick lära mig skulle finnas i Chicago. Uppgiften var att aktivera människorna i Altgeld. I frånvaro av politiska partier och fackföreningar hade kyrkorna tagit på sig denna uppgift. Nu skulle man också ställa krav på förbättringar i olika avseenden.
Loretta Herron, nästan 20 år äldre än Barack, var med och anställde Barack för en församling i Altgeld. Hon var en medelålders kvinna med avbruten skolgång, som levde på olika vikariat. Han fick henne senare att studera och nu har hon en akademisk magisterexamen. ”Han förändrade mitt liv. Han förändrade allas våra liv”, säger hon nu. Han utbildade lokala ledare, han lärde dem bryta ned till synes olösliga problem i konkreta frågor, som de kunde göra något åt. Han lärde dem arrangera möten, hålla tal och demonstrera. Han fick t.ex. ett bostadsbolag att sanera området från asbest, något de inte tänkt sig att genomföra. Han plockade upp folk på gatan och körde dem till stadshuset bara för att få ihop något som liknade en demonstration.
Greg Galluzzo, som på 1980-talet drog igång dessa grannskapsråd med samhällsorganisatörer säger om barack Obama: ”fantasktiskt intellekt, folk älskade honom för att han knöt an till dem, ingen arrogans”. Men han säger också att politik i Chicago är som en kontaktsport. Man måste vara hård och kalkylerande för att överleva. ”Barack kom inte hit som dagisföreståndare. Jag tror att han bestämde sig tidigt för att han ville bli president Han började gå i kyrkan. Visst jag tror det var ärligt. Men det är också nödvändigt om du vill komma någon stans i politiken här”.
Galluzzo har också berättat hur Barack Obama kom till senaten i Washington genom att kuppa bort sin företrädare, en senator som också var svart – och kvinna. ”Barack Obama är nog ingen Jesusfigur, men ingen amerikansk president har nog lärt sig politik på gräsrotsnivå som Obama och det i kyrkliga och samtidigt radikala kretsar”, säger Galluzzo.
I mitten på 80-talet bevistade jag bl.a. ett radiovetenskapligt symposium i Chicago tillsammans med kollegan Per-Olof Thorén från Eriksson Radio Systems i Kista. Idag minns jag knappast något av vad som redovisades på symposiet. Jag minns att Per-Olof och jag med stort intresse besökte Chicago Tekniska Museum. Jag minns att jag hade klart för mig att Chicago var en storstad med klart segregerade områden. Vi visste att vi inte borde till fots avlägsna oss alltför långt från hotellet där också symposiet hölls.
Jag minns den svarte taxichauffören med bibeln som lektyr i taxin som körde oss till flygplatsen medan han berättade hur han längtade till New Orleans och jag minns indianen, som utanför hotellet ville att jag skulle följa med och bjuda honom på en öl. Men framförallt minns jag att jag kände någon sorts tillfredsställelse, någon sorts stolthet (svårt att karakterisera), när Chicagos borgmästare, följd av sin livvakt kom in för att öppna symposiet. Det var Chicagos svarte borgmästare Harold Washington, djupt ogillad av en hel del vita Chicagobor.
Jag hade ju en svart svärdotter, som jag visste var bättre uppfostrad än flertalet vita amerikaner. På samma sätt känner jag naturligtvis en tillfredsställelse, när jag konstaterar att två av mina barnbarn inte drabbas av det segregerade USA som för bara några decennier sedan var en bedrövlig realitet.
Åter till Obama.
Jobbet i Chicago varade i tre år. Jag kan inte annat än beundra detta. Det var ett otacksamt jobb. Ofta i motgång och inte särskilt väl betalt, men det var säkert härdande för en blivande politiker.
Obama besökte sedan sin fars familj i Kenya, en intressant redovisning i hans memoarer, och genomgick en juristutbildning vid Harvard. Som jurist arbetade han sedan mycket med kyrkor och gemenskapsgrupper, män och kvinnor som byggde upp snabbköp och vårdcentraler och boende åt fattiga i Chicagos innerstad. Diskrimineringsfall förekom då och då. Han gifte sig med Michelle, besökte med henne släkten i Kenya en gång till, han fick två döttrar och han ägnade sig åt politik. Han blev senator i Washington och inte långt därefter USA:s president. Detta är naturligtvis något helt fantastiskt och kanske återigen ett exempel på att allt är möjligt i USA. Man kan konstatera att han vann valet i Florida, North Carolina och Virginia, tre av de elva sydstater som för ett och ett halvt sekel sedan slogs på liv och död bl.a. för slaveriets bevarande. I de övriga åtta sydstaterna röstade också en hel del vita på Obama. I Kalifornien röstade 61 % på Obama. Det finns gott hopp om USA.
fredag 6 mars 2009
Ett händelserikt decennium.
Skrevs för länge sedan.
I april 1961 företogs den första rymdresan. Ett varv runt jorden på 108 minuter och med 302 kilometer som högsta höjd, med Jurij Gagarin som passagerare. Farkosten vägde hela 4750 kg och sändes upp med den interkontinentala roboten R-7. Många tog det som ett bevis på att Marx var en stor vetenskapsman och att tillämpningen av hans teorier förde människan framåt, uppåt. Först trettio år senare skulle det stå klart för många att det faktiskt var tvärt om.
Sputnikarna gav kalla fötter i USA. Man verkade vara på väg att akterseglas teknologiskt. Detta skulle kunna innebära stora risker för global frihet och säkerhet. Därför satsades från och med 60-talet stora försvarsanslag på forskning och utveckling inom alla upptänkliga områden. Ett sådant område var kommunikationsteknologi i vidaste mening. Knappast något krig vinns utan relevant och säker information via ett vittförgrenat sambandsnät. På detta område skulle nu utvecklingen i USA komma att skena. Bl.a. digitaltekniken, packet switching (paketförmedling, överföring av data uppdelat i smådelar via telenät) och därmed Internet utvecklades med expressfart i USA. Industriländerna i den fria världen tog snabbt till sig den nya tekniken. I de kommunistiska staterna däremot gick denna utveckling liksom datorutvecklingen trögt. Man hade satsat nästan hela den miserabla kommandoekonomin på militärindustriell utveckling. Att satsa något på spridande av allsidig information passade däremot kommunisterna mindre väl.
I april försökte också exilkubanska förband landstiga i Grisbukten på Kuba för att bekämpa Fidel Castros diktatur. Med ett halvhjärtat amerikanskt stöd misslyckades invasionsförsöket. I maj genomförde Alan Shepard USA:s första rymdflygning och skulle sedermera, som förstepilot på Apollo 14, tio år senare landstiga på månen tillsammans med Edgar Mitchell.
Den 4 juni genomförde J. F. Kennedy och Chrusjtjov ett toppmöte i Wien och det ryktades att Chrusjtjov yttrat sig hånfullt om exilkubanernas landstigning vid Grisbukten.
1961 avgår Jarl Hjalmarsson och lämnar sin plats till Gunnar Heckscher, som avgår 1965, då han fått nog av intriger inom det egna partiet och allt krakel med de s k mittenpartierna.
I sept 1961 är jag med ett antal kollegor på besök vid militärområdesstaben i Boden. När stabschefen återkommer till sällskapet efter en rast, meddelar han att FN:s generalsekreterare, Dag Hammarskjöld omkommit i Rhodesia. En allmän förstämning sprider sig och stabschefen håller en kort parentation över vår store landsman.
Den 22 november 1963 mördades president John Fitzgerald Kennedy under ett besök i Dallas. Han stödde bland annat de färgades medborgarrättsrörelse och sände federala trupper till färgades skydd i delstater där så behövdes.
Den 5 april 1964 avled en av modern tids största härförare, Douglas MacArthur.
1964 efterträdde C-H Hermansson den moskvatrogne Hilding Hagberg, för att försöka få "nån djävla ordning i partiet" och kristen demokratisk samling (KDS) bildades med Birger Ekstedt (en f d högerombudsman) som partiledare.
I oktober avsattes den Sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjev (Slaktaren från Ukraina), som varit Stalins lydiga redskap i hans illgärningar. Vid tjugonde partikongressen 1956 hade han dock riktat ett skarpt angrepp mot Stalins person och politik. Mellan 1953, när han blev förste sekreterare och 1958 eliminerade han samtliga sina medtävlare om makten. Beria avrättades redan i december 1953. Malenkov, som 1953 blivit regeringschef, skiljdes 1957 från alla sina uppdrag och anklagades för att ha tillhört "antipartigruppen". Molotov tvingades också avgå 1957 och sändes som ambassadör till Mongoliet. 1964 uteslöts han, liksom Malenkov ur partiet. När Chrusjtjev avsatts sade man sig vilja övergå till "kollektivt ledarskap". Det skulle emellertid, som vanligt visa sig att efterträdaren, Leonid Bresjnev kom att ta all makt som generalsekreterare, ministerpresident och statschef.
Gunnar Hedlund satt lugnt kvar hela 60-talet trots sin tid som inrikesminister "hos sossarna" under 1950-talet. Sommaren 1951 hade jag haft ett feriearbete vid Västerbottens slakteriförening. Som erkänsla för sitt samarbete med sossarna hade Hedlund utverkat de så kallade grissubventionerna. Bönderna skulle för varje slaktad gris, efter ansökan, erhålla femtio kronor. Min uppgift var att skriva dessa ansökningar åt bönderna, sända dem till bönderna för underskrift och efter återsändandet vidarebefordra ansökningarna, så att ersättningen kunde utbetalas. En av bönderna, med särskilt många slaktade grisar, sände tillbaka ansökan utan underskrift, varför jag sände den en gång till med påpekandet att den måste underskrivas. Svaret kom: Skriv under själv, du får pengarna. Jag tar inte emot mutor! Till saken hör att de fattigare jordbrukarna i Västerbottens inland vanligen höll sig med getter, men saknade grisar.
Den 24 jan 1965 avlider den store ledaren från andra världskriget, Winston Churchill och hela brittiska imperiet sörjer sin store konservative ledare.
1967 och de närmast följande åren rasar den kinesiska kulturrevolutionen, med fruktansvärda konsekvenser för oerhört många människor. Vår samtida svenska studentrevolt i kinesisk tappning. Mer om den senare.
1967 stod det också klart för Israelerna att Egypten och Jordanien, som ingått militärpakt, skulle komma att anfalla. Dessutom besköts israeliska jordbrukare på slätten nedanför Golanbergen i Syrien då och då från dessa.
Nasser hade hållit tal i egyptiska nationalförsamlingen och förklarat tiden mogen att "återställa Palestina till det landet var 1948," innan Israel existerade. Han hade dessförinnan orienterat Egypten mot Sovjet och därifrån fått stora mängder krigsmateriel och personell hjälp. Egypten var nu militärt mycket starkt, med bland annat moderna sovjetiska krigsflygplan och stridsvagnar. Dessa placerade man till stor del i Sinai, nära gränsen mot Israel.
En glad PLO-ledare förklarade i TV att hans trupper skulle gå in i kriget. Efter en snabb arabisk seger skulle alla judar som inte var födda i Palestina skickas dit varifrån de kom. De övriga skulle tillåtas att stanna kvar. "Men jag räknar inte med att någon av dem skall överleva", sa han.
Israelisk, såväl som annan signalspaning kunde nu uppfånga den Egyptiska Sinaibefälhavarens dagorder, som klart visade att kriget omedelbart stod för dörren. Egyptierna hade två och en halv gånger fler och moderna flygplan och två gånger fler moderna sovjetiska stridsvagnar. Israelerna hade framförallt en del franska plan, som de själva moderniserat och förbättrat samt ett sammelsurium av gamla stridsvagnar, brittiska Centurion, franska MX-13, amerikanska Sherman och Patton, som också förbättrats med hjälp av egen teknologi.
Efter ett par veckor av beslutsvånda anföll så israelerna i stället för att invänta fiendens första slag. Man kände väl till en del av inkompetens präglade rutiner inom fiendens flygvapen. Således var deras beredskap normalt utomordentligt låg samtidigt som solen på morgonen just bränt bort den vanliga morgondimman sådär klockan 07.45. Alltså anföll israelerna vid den tiden en dag i juni det egyptiska flygvapnet medan det stod på marken. Man satte in alla flygplan man hade utom tolv, men inklusive skolflygplan. De tolv lämnades att försvara hemorten. Med det egyptiska flygvapnet utslaget kunde man sedan slå ut även det Jordanska samt med framgång anfalla på marken.
Efter blott sex dagar stod Israel som segrare. Då hade man tagit Sinaihalvön, Gazaområdet, Gamla staden i Jerusalem samt områdena väster om Jordanfloden och de Golanhöjder från vilka de brukat beskjutas från Syrien. Märkligt nog behöll krigets anstiftare Gamal Abdel Nasser efter kriget sin popularitet i Egypten och fick behålla posterna som president, regeringschef och chef för landets enda parti.
Det som emellertid verkligen slog världen med häpnad var att judarna, historiens eviga offer, på tjugotalet år rest sig ur förintelsens aska och under sju dagar 1967 vunnit den största segern sedan andra världskriget. "Turen gynnar den som är förberedd", sade en gång Louis Pasteur. En tes som inte bara gäller biologisk/medicinsk forskning.
1967 avgick Bertil Ohlin som folkpartiledare och nu gick det livligt till i partiet. Sven Wedén efterträdde honom, men avgick redan 1969 för att följas av Gunnar Helén.
1968 mördas Robert Kennedy och Martin Luther King i USA.
I augusti 1968 invaderar Sovjet och dess lydstater Tjeckoslovakien och den s k Pragvåren blir ett minne blott. Det som på 50-talet drabbade Ungern blev nu Tjeckoslovakiens lott. Återigen alltså en händelse som visade att demokrati omöjligen kunde tillåtas inom det block av kommunistiska stater, som uppstått efter andra världskriget.
Senare delen av sextiotalet, det var när en tjeckisk student tände eld på sig själv i protest mot den sovjetiska ockupationen. Det var då vi matades med Song My och amerikaner i hundratal fortfarande skeppades hem från Vitnam i liksäckar. Slutsumman för USA skulle bli 58.000 döda amerikaner och ett förlorat krig. Brittiska soldater tågade in i Belfast och shahen av Iran lät kröna sig under stor pompa och ståt. Det var också då man genomförde den första hjärttransplantationen. Tyvärr var det också då som en del intellektuella och studenter demonstrerade för att vi skulle beundra eller åtminstone fördra det våld och den sociala ingenjörskonst som diktaturer till vänster utövade.
Ett vänsteruppsving hade inletts i mitten av sextiotalet och lockade en del studerande ungdomar och intellektuella med en populärversion av maoism och leninism.
1968 hade vi den så kallade studentrevolten, då man skulle demonstrera mot snart sagt allt - dissekera och ifrågasätta - och då några få på yttersta vänsterkanten lyckades få alltför många med sig i sina galenskaper. Flertalet kom senare att mogna betydligt, även de som inte mäktade slutföra de studier till vilka de lurats genom ett vansinnigt intagningssystem till högre utbildning.
90-talets verklighet, med planekonomiernas sammanbrott, ett f d Sovjetunionen där de utfattiga och plågade människorna i fruktansvärd misär kommit i dagen och händelserna vid Himmelska fridens torg visade senare de flesta hur fel de haft.
Pluggskolan avlöstes av en skola för "utbildning i demokrati", med Olof Palme och Ingvar Carlsson som utbildningsministrar 1967 -1973. Vi fick en utbildningsexplosion, som innebar att utbildningen förlängdes men samtidigt katastrofalt försämrades. Eleverna skulle framförallt lära sig att ifrågasätta och lärarna skulle inte längre vara några auktoriteter. Högskolor och universitet översvämmades därefter av elever som saknade förutsättningar för högre studier. På Kungliga Tekniska högskolan tvingades lärarna börja sin undervisning med gymnasiets matematik.
Den gamla sociala kontrollen luckrades upp. Medel- och överklassens nyutbildade barn, som vuxit upp i en aldrig tidigare skådad lyxtillvaro, lärt sig ifrågasätta all vuxenerfarenhet och saknade erfarenhet av vare sig liv eller politik, tyckte sig veta allt. De hade ju tittat i "Maos lilla röda" och helt naivt trodde många att ljuset kom från Kina. Först efter Maos död 1976 upptäckte en del att det i stället var mörkret.
1963 hade en brytning mellan Sovjetunionens Kommunistiska parti, SUKP, och Kinas kommunistiska parti, KKP, ägt rum. Då KKP höll sin sjunde partikongress i Yan'an 1945 hade fastslagits att Maos tänkande, som definierades som marxismen-leninismens teori integrerad med den kinesiska revolutionens praktik, skulle vara vägledande för partiet.
Stalin skulle säkert känt sig trampad på tårna. Mao engagerade bondebefolkningen i sin revolution, något som var omöjligt enligt Stalin. Förhållandet mellan de två var aldrig särskilt gott och Sovjetunionens hjälp till Mao under inbördeskriget i Kina hölls på en minimal nivå. Maos namn nämndes inte i Sovjetisk press förrän han lyckats ta makten på Kinas fastland. Han hyllades då för första gången i en artikel i Pravda.
Brytningen 1963 skapade nytt kaos inom såväl världskommunismen, som i Sveriges Kommunistiska parti. Vem skulle man nu följa? En falang, de flesta, under ledning av Carl-Henrik Hermansson, slog in på en väg mot mer nationalistisk kommunism. En annan, med Norrskensflamman som husorgan tog ställning för och behöll fullt ut beroendet av Sovjet. Den tredje, längst ut till vänster var den kinesvänliga, som ville hålla sig till Mao.
1967 sprack partiet. Man antog nytt partiprogram och bytte namn från Sveriges Kommunistiska Parti, SKP till Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK. Falangen längst ut till vänster bröt sig ut och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, KFML,sedermera Sveriges kommunistiska parti, SKP, med maoistisk ideologi. Under den följande tiden stod revolutionssvämrande grupperingar som spön i backen. Den stalinistiska falangen KFML(r), sedermera KPML(r), Clarté, bland studenterna i Stockholm med kårhusockupationen 1968 och rebellrörelsen i Uppsala. Det var bara arbetsamt och tråkigt att studera. Roligare var det att utebli från föreläsningarna och i stället studera de lätta texterna i Maos lilla röda, protestera och göra revolution.
Till följd av växande motsättningar inom VPK bildades 1970 Marxist-leninistiska kampförbundet, MLK. MLK såg Mao Zedongs kommunism som vägledande. Man tyckte uppenbarligen att denna passade väl för svenska förhållanden. Själv hade jag svårt att bestämma mig för om jag skulle skratta eller gråta över dessa svärmande stollar. Högljudda studenter och gymnasister citerade ”Maos lilla röda”. En del på skämt och andra på fullaste allvar. Några av dem är idag företagsledare och långt ifrån kommunister, men andra etablerade sig inom mediasektorn och är ofta fortfarande kommunister. ”Mediavänstern” uppstod. Dess representanter framställer sig som företrädare för den allmänna opinionen. På så sätt lyckas de faktiskt ibland bilda en viss opinion.
Senare, 1977, skedde ytterligare en kommunistisk avknoppning från VPK. Man bildade Arbetarpartiet kommunisterna, APK, som räknar sig som den rätta ideologiska arvtagaren till det gamla partiet. 1995 antog man därför det gamla, då lediga, partinamnet Sveriges kommunistiska parti, SKP. För att ytterligare gå händelserna i förväg kunde naturligtvis inte vpk behålla ”Kommunisterna” i namnet efter kommunismens sammanbrott i Europa. 1990 bytte alltså dessa kommunister beteckningen till rätt och slätt Vänsterpartiet (v). Trots den här redovisade bakgrunden finns de alltså kvar till den grad att de påverkar regeringsarbetet.
När Jurij Gagarin 1961 gjort sitt rymdvarv runt jorden, blev det ordentlig fart på USA:s rymdprogram. De sovjetiska rymdframgångarna tolkades på många håll i USA som att man kommit på efterkälken vad gällde tillvaratagande av skolornas begåvningar. Man visste att Sovjet länge tillämpat ett system med elitskolor för begåvningar. I USA kom nu s.k. magnet schools. Mer om dessa senare. Redan 1969 var man långt förbi Sovjetunionen i den kapplöpningen. Den 20 juli landsattes de första människorna, Armstrong och Aldrin med månlandaren Apollo 11 på månen. Flygningarna med NASA:s Space Shuttle påbörjades 1981 och sker på 90-talet rutinmässigt bl a för att placera ut eller reparera satelliter.
Den tekniska utvecklingen på de flesta områdena hade fått en våldsam skuts framåt under andra världskriget, som båda sidor ville vinna med överlägsen teknik. Detta synsätt präglade även följande decenniers kalla krig och utvecklingen kom att ytterligare accelerera. Man hittade snabbt civila tillämpningar vilket gjorde att utvecklingen drevs på ytterligare inom de flesta teknikområden.
1969 avgick Tage Erlander, som nu varit statsminister i 23 år för att efterträdas av den på många håll kontroversielle Olof Palme. Detta medförde ett helt annat och genomgående otrevligare klimat i den politiska debatten.
I slutet av 1960-talet knakade det i partitoppen även hos moderaterna. Många var missnöjda med Yngve Holmbergs framtoning och ville i stället gärna se den populäre Gösta Boman i TV- och riksdagsdebatterna.
Politiken blev efter studentrevolten, 1968 års segerval för socialdemokraterna och Olof Palmes tillträde mer socialistisk och mer företags- och marknadsfientlig. LO fick mer att säga till om, nya företagsfientliga arbetsrättsregler infördes och de svenska företagens produktion, produktivitet och utvecklingsmöjligheter begränsades. De svenska företagens konkurrenskraft urholkades och de började gå allt sämre.
Med Olof Palme som utbildningsminister hade den studentexamen med specifika kunskapskrav som införts 1862 tagits bort. Jag och Birgit, som nu följt vår sons skolgång fram till studentexamen det sista år detta var möjligt och vår dotters skolgång till femte klass, kunde se hur den svenska skolan urartat till mer och mer av krav- och normlöshet. Vår dotter hade fötts 1957. En naturlig följd blev att jag ännu mer började intressera mig för och studera politik. Fortfarande aktade jag mig för ett mer konkret angagemang eftersom yrkeskarriären skulle komma i första hand. De enda uppdrag jag åtagit mig var ett ledamotskap i Västerhaninge musiknämnd och ett som suppleant i en byggnadskommitté svarande för utbyggnaden av en ny skola. Musiknämndens enda uppgift vid denna tid var att svara för kommunens musikskola. Något deltog jag dessutom i det lokala partiarbetet och partiets studieverksamhet. 1969 skiftade för övrigt partiet namn från Högerpartiet till Moderata samlingspartiet.
Skrevs för länge sedan.
I april 1961 företogs den första rymdresan. Ett varv runt jorden på 108 minuter och med 302 kilometer som högsta höjd, med Jurij Gagarin som passagerare. Farkosten vägde hela 4750 kg och sändes upp med den interkontinentala roboten R-7. Många tog det som ett bevis på att Marx var en stor vetenskapsman och att tillämpningen av hans teorier förde människan framåt, uppåt. Först trettio år senare skulle det stå klart för många att det faktiskt var tvärt om.
Sputnikarna gav kalla fötter i USA. Man verkade vara på väg att akterseglas teknologiskt. Detta skulle kunna innebära stora risker för global frihet och säkerhet. Därför satsades från och med 60-talet stora försvarsanslag på forskning och utveckling inom alla upptänkliga områden. Ett sådant område var kommunikationsteknologi i vidaste mening. Knappast något krig vinns utan relevant och säker information via ett vittförgrenat sambandsnät. På detta område skulle nu utvecklingen i USA komma att skena. Bl.a. digitaltekniken, packet switching (paketförmedling, överföring av data uppdelat i smådelar via telenät) och därmed Internet utvecklades med expressfart i USA. Industriländerna i den fria världen tog snabbt till sig den nya tekniken. I de kommunistiska staterna däremot gick denna utveckling liksom datorutvecklingen trögt. Man hade satsat nästan hela den miserabla kommandoekonomin på militärindustriell utveckling. Att satsa något på spridande av allsidig information passade däremot kommunisterna mindre väl.
I april försökte också exilkubanska förband landstiga i Grisbukten på Kuba för att bekämpa Fidel Castros diktatur. Med ett halvhjärtat amerikanskt stöd misslyckades invasionsförsöket. I maj genomförde Alan Shepard USA:s första rymdflygning och skulle sedermera, som förstepilot på Apollo 14, tio år senare landstiga på månen tillsammans med Edgar Mitchell.
Den 4 juni genomförde J. F. Kennedy och Chrusjtjov ett toppmöte i Wien och det ryktades att Chrusjtjov yttrat sig hånfullt om exilkubanernas landstigning vid Grisbukten.
1961 avgår Jarl Hjalmarsson och lämnar sin plats till Gunnar Heckscher, som avgår 1965, då han fått nog av intriger inom det egna partiet och allt krakel med de s k mittenpartierna.
I sept 1961 är jag med ett antal kollegor på besök vid militärområdesstaben i Boden. När stabschefen återkommer till sällskapet efter en rast, meddelar han att FN:s generalsekreterare, Dag Hammarskjöld omkommit i Rhodesia. En allmän förstämning sprider sig och stabschefen håller en kort parentation över vår store landsman.
Den 22 november 1963 mördades president John Fitzgerald Kennedy under ett besök i Dallas. Han stödde bland annat de färgades medborgarrättsrörelse och sände federala trupper till färgades skydd i delstater där så behövdes.
Den 5 april 1964 avled en av modern tids största härförare, Douglas MacArthur.
1964 efterträdde C-H Hermansson den moskvatrogne Hilding Hagberg, för att försöka få "nån djävla ordning i partiet" och kristen demokratisk samling (KDS) bildades med Birger Ekstedt (en f d högerombudsman) som partiledare.
I oktober avsattes den Sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjev (Slaktaren från Ukraina), som varit Stalins lydiga redskap i hans illgärningar. Vid tjugonde partikongressen 1956 hade han dock riktat ett skarpt angrepp mot Stalins person och politik. Mellan 1953, när han blev förste sekreterare och 1958 eliminerade han samtliga sina medtävlare om makten. Beria avrättades redan i december 1953. Malenkov, som 1953 blivit regeringschef, skiljdes 1957 från alla sina uppdrag och anklagades för att ha tillhört "antipartigruppen". Molotov tvingades också avgå 1957 och sändes som ambassadör till Mongoliet. 1964 uteslöts han, liksom Malenkov ur partiet. När Chrusjtjev avsatts sade man sig vilja övergå till "kollektivt ledarskap". Det skulle emellertid, som vanligt visa sig att efterträdaren, Leonid Bresjnev kom att ta all makt som generalsekreterare, ministerpresident och statschef.
Gunnar Hedlund satt lugnt kvar hela 60-talet trots sin tid som inrikesminister "hos sossarna" under 1950-talet. Sommaren 1951 hade jag haft ett feriearbete vid Västerbottens slakteriförening. Som erkänsla för sitt samarbete med sossarna hade Hedlund utverkat de så kallade grissubventionerna. Bönderna skulle för varje slaktad gris, efter ansökan, erhålla femtio kronor. Min uppgift var att skriva dessa ansökningar åt bönderna, sända dem till bönderna för underskrift och efter återsändandet vidarebefordra ansökningarna, så att ersättningen kunde utbetalas. En av bönderna, med särskilt många slaktade grisar, sände tillbaka ansökan utan underskrift, varför jag sände den en gång till med påpekandet att den måste underskrivas. Svaret kom: Skriv under själv, du får pengarna. Jag tar inte emot mutor! Till saken hör att de fattigare jordbrukarna i Västerbottens inland vanligen höll sig med getter, men saknade grisar.
Den 24 jan 1965 avlider den store ledaren från andra världskriget, Winston Churchill och hela brittiska imperiet sörjer sin store konservative ledare.
1967 och de närmast följande åren rasar den kinesiska kulturrevolutionen, med fruktansvärda konsekvenser för oerhört många människor. Vår samtida svenska studentrevolt i kinesisk tappning. Mer om den senare.
1967 stod det också klart för Israelerna att Egypten och Jordanien, som ingått militärpakt, skulle komma att anfalla. Dessutom besköts israeliska jordbrukare på slätten nedanför Golanbergen i Syrien då och då från dessa.
Nasser hade hållit tal i egyptiska nationalförsamlingen och förklarat tiden mogen att "återställa Palestina till det landet var 1948," innan Israel existerade. Han hade dessförinnan orienterat Egypten mot Sovjet och därifrån fått stora mängder krigsmateriel och personell hjälp. Egypten var nu militärt mycket starkt, med bland annat moderna sovjetiska krigsflygplan och stridsvagnar. Dessa placerade man till stor del i Sinai, nära gränsen mot Israel.
En glad PLO-ledare förklarade i TV att hans trupper skulle gå in i kriget. Efter en snabb arabisk seger skulle alla judar som inte var födda i Palestina skickas dit varifrån de kom. De övriga skulle tillåtas att stanna kvar. "Men jag räknar inte med att någon av dem skall överleva", sa han.
Israelisk, såväl som annan signalspaning kunde nu uppfånga den Egyptiska Sinaibefälhavarens dagorder, som klart visade att kriget omedelbart stod för dörren. Egyptierna hade två och en halv gånger fler och moderna flygplan och två gånger fler moderna sovjetiska stridsvagnar. Israelerna hade framförallt en del franska plan, som de själva moderniserat och förbättrat samt ett sammelsurium av gamla stridsvagnar, brittiska Centurion, franska MX-13, amerikanska Sherman och Patton, som också förbättrats med hjälp av egen teknologi.
Efter ett par veckor av beslutsvånda anföll så israelerna i stället för att invänta fiendens första slag. Man kände väl till en del av inkompetens präglade rutiner inom fiendens flygvapen. Således var deras beredskap normalt utomordentligt låg samtidigt som solen på morgonen just bränt bort den vanliga morgondimman sådär klockan 07.45. Alltså anföll israelerna vid den tiden en dag i juni det egyptiska flygvapnet medan det stod på marken. Man satte in alla flygplan man hade utom tolv, men inklusive skolflygplan. De tolv lämnades att försvara hemorten. Med det egyptiska flygvapnet utslaget kunde man sedan slå ut även det Jordanska samt med framgång anfalla på marken.
Efter blott sex dagar stod Israel som segrare. Då hade man tagit Sinaihalvön, Gazaområdet, Gamla staden i Jerusalem samt områdena väster om Jordanfloden och de Golanhöjder från vilka de brukat beskjutas från Syrien. Märkligt nog behöll krigets anstiftare Gamal Abdel Nasser efter kriget sin popularitet i Egypten och fick behålla posterna som president, regeringschef och chef för landets enda parti.
Det som emellertid verkligen slog världen med häpnad var att judarna, historiens eviga offer, på tjugotalet år rest sig ur förintelsens aska och under sju dagar 1967 vunnit den största segern sedan andra världskriget. "Turen gynnar den som är förberedd", sade en gång Louis Pasteur. En tes som inte bara gäller biologisk/medicinsk forskning.
1967 avgick Bertil Ohlin som folkpartiledare och nu gick det livligt till i partiet. Sven Wedén efterträdde honom, men avgick redan 1969 för att följas av Gunnar Helén.
1968 mördas Robert Kennedy och Martin Luther King i USA.
I augusti 1968 invaderar Sovjet och dess lydstater Tjeckoslovakien och den s k Pragvåren blir ett minne blott. Det som på 50-talet drabbade Ungern blev nu Tjeckoslovakiens lott. Återigen alltså en händelse som visade att demokrati omöjligen kunde tillåtas inom det block av kommunistiska stater, som uppstått efter andra världskriget.
Senare delen av sextiotalet, det var när en tjeckisk student tände eld på sig själv i protest mot den sovjetiska ockupationen. Det var då vi matades med Song My och amerikaner i hundratal fortfarande skeppades hem från Vitnam i liksäckar. Slutsumman för USA skulle bli 58.000 döda amerikaner och ett förlorat krig. Brittiska soldater tågade in i Belfast och shahen av Iran lät kröna sig under stor pompa och ståt. Det var också då man genomförde den första hjärttransplantationen. Tyvärr var det också då som en del intellektuella och studenter demonstrerade för att vi skulle beundra eller åtminstone fördra det våld och den sociala ingenjörskonst som diktaturer till vänster utövade.
Ett vänsteruppsving hade inletts i mitten av sextiotalet och lockade en del studerande ungdomar och intellektuella med en populärversion av maoism och leninism.
1968 hade vi den så kallade studentrevolten, då man skulle demonstrera mot snart sagt allt - dissekera och ifrågasätta - och då några få på yttersta vänsterkanten lyckades få alltför många med sig i sina galenskaper. Flertalet kom senare att mogna betydligt, även de som inte mäktade slutföra de studier till vilka de lurats genom ett vansinnigt intagningssystem till högre utbildning.
90-talets verklighet, med planekonomiernas sammanbrott, ett f d Sovjetunionen där de utfattiga och plågade människorna i fruktansvärd misär kommit i dagen och händelserna vid Himmelska fridens torg visade senare de flesta hur fel de haft.
Pluggskolan avlöstes av en skola för "utbildning i demokrati", med Olof Palme och Ingvar Carlsson som utbildningsministrar 1967 -1973. Vi fick en utbildningsexplosion, som innebar att utbildningen förlängdes men samtidigt katastrofalt försämrades. Eleverna skulle framförallt lära sig att ifrågasätta och lärarna skulle inte längre vara några auktoriteter. Högskolor och universitet översvämmades därefter av elever som saknade förutsättningar för högre studier. På Kungliga Tekniska högskolan tvingades lärarna börja sin undervisning med gymnasiets matematik.
Den gamla sociala kontrollen luckrades upp. Medel- och överklassens nyutbildade barn, som vuxit upp i en aldrig tidigare skådad lyxtillvaro, lärt sig ifrågasätta all vuxenerfarenhet och saknade erfarenhet av vare sig liv eller politik, tyckte sig veta allt. De hade ju tittat i "Maos lilla röda" och helt naivt trodde många att ljuset kom från Kina. Först efter Maos död 1976 upptäckte en del att det i stället var mörkret.
1963 hade en brytning mellan Sovjetunionens Kommunistiska parti, SUKP, och Kinas kommunistiska parti, KKP, ägt rum. Då KKP höll sin sjunde partikongress i Yan'an 1945 hade fastslagits att Maos tänkande, som definierades som marxismen-leninismens teori integrerad med den kinesiska revolutionens praktik, skulle vara vägledande för partiet.
Stalin skulle säkert känt sig trampad på tårna. Mao engagerade bondebefolkningen i sin revolution, något som var omöjligt enligt Stalin. Förhållandet mellan de två var aldrig särskilt gott och Sovjetunionens hjälp till Mao under inbördeskriget i Kina hölls på en minimal nivå. Maos namn nämndes inte i Sovjetisk press förrän han lyckats ta makten på Kinas fastland. Han hyllades då för första gången i en artikel i Pravda.
Brytningen 1963 skapade nytt kaos inom såväl världskommunismen, som i Sveriges Kommunistiska parti. Vem skulle man nu följa? En falang, de flesta, under ledning av Carl-Henrik Hermansson, slog in på en väg mot mer nationalistisk kommunism. En annan, med Norrskensflamman som husorgan tog ställning för och behöll fullt ut beroendet av Sovjet. Den tredje, längst ut till vänster var den kinesvänliga, som ville hålla sig till Mao.
1967 sprack partiet. Man antog nytt partiprogram och bytte namn från Sveriges Kommunistiska Parti, SKP till Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK. Falangen längst ut till vänster bröt sig ut och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, KFML,sedermera Sveriges kommunistiska parti, SKP, med maoistisk ideologi. Under den följande tiden stod revolutionssvämrande grupperingar som spön i backen. Den stalinistiska falangen KFML(r), sedermera KPML(r), Clarté, bland studenterna i Stockholm med kårhusockupationen 1968 och rebellrörelsen i Uppsala. Det var bara arbetsamt och tråkigt att studera. Roligare var det att utebli från föreläsningarna och i stället studera de lätta texterna i Maos lilla röda, protestera och göra revolution.
Till följd av växande motsättningar inom VPK bildades 1970 Marxist-leninistiska kampförbundet, MLK. MLK såg Mao Zedongs kommunism som vägledande. Man tyckte uppenbarligen att denna passade väl för svenska förhållanden. Själv hade jag svårt att bestämma mig för om jag skulle skratta eller gråta över dessa svärmande stollar. Högljudda studenter och gymnasister citerade ”Maos lilla röda”. En del på skämt och andra på fullaste allvar. Några av dem är idag företagsledare och långt ifrån kommunister, men andra etablerade sig inom mediasektorn och är ofta fortfarande kommunister. ”Mediavänstern” uppstod. Dess representanter framställer sig som företrädare för den allmänna opinionen. På så sätt lyckas de faktiskt ibland bilda en viss opinion.
Senare, 1977, skedde ytterligare en kommunistisk avknoppning från VPK. Man bildade Arbetarpartiet kommunisterna, APK, som räknar sig som den rätta ideologiska arvtagaren till det gamla partiet. 1995 antog man därför det gamla, då lediga, partinamnet Sveriges kommunistiska parti, SKP. För att ytterligare gå händelserna i förväg kunde naturligtvis inte vpk behålla ”Kommunisterna” i namnet efter kommunismens sammanbrott i Europa. 1990 bytte alltså dessa kommunister beteckningen till rätt och slätt Vänsterpartiet (v). Trots den här redovisade bakgrunden finns de alltså kvar till den grad att de påverkar regeringsarbetet.
När Jurij Gagarin 1961 gjort sitt rymdvarv runt jorden, blev det ordentlig fart på USA:s rymdprogram. De sovjetiska rymdframgångarna tolkades på många håll i USA som att man kommit på efterkälken vad gällde tillvaratagande av skolornas begåvningar. Man visste att Sovjet länge tillämpat ett system med elitskolor för begåvningar. I USA kom nu s.k. magnet schools. Mer om dessa senare. Redan 1969 var man långt förbi Sovjetunionen i den kapplöpningen. Den 20 juli landsattes de första människorna, Armstrong och Aldrin med månlandaren Apollo 11 på månen. Flygningarna med NASA:s Space Shuttle påbörjades 1981 och sker på 90-talet rutinmässigt bl a för att placera ut eller reparera satelliter.
Den tekniska utvecklingen på de flesta områdena hade fått en våldsam skuts framåt under andra världskriget, som båda sidor ville vinna med överlägsen teknik. Detta synsätt präglade även följande decenniers kalla krig och utvecklingen kom att ytterligare accelerera. Man hittade snabbt civila tillämpningar vilket gjorde att utvecklingen drevs på ytterligare inom de flesta teknikområden.
1969 avgick Tage Erlander, som nu varit statsminister i 23 år för att efterträdas av den på många håll kontroversielle Olof Palme. Detta medförde ett helt annat och genomgående otrevligare klimat i den politiska debatten.
I slutet av 1960-talet knakade det i partitoppen även hos moderaterna. Många var missnöjda med Yngve Holmbergs framtoning och ville i stället gärna se den populäre Gösta Boman i TV- och riksdagsdebatterna.
Politiken blev efter studentrevolten, 1968 års segerval för socialdemokraterna och Olof Palmes tillträde mer socialistisk och mer företags- och marknadsfientlig. LO fick mer att säga till om, nya företagsfientliga arbetsrättsregler infördes och de svenska företagens produktion, produktivitet och utvecklingsmöjligheter begränsades. De svenska företagens konkurrenskraft urholkades och de började gå allt sämre.
Med Olof Palme som utbildningsminister hade den studentexamen med specifika kunskapskrav som införts 1862 tagits bort. Jag och Birgit, som nu följt vår sons skolgång fram till studentexamen det sista år detta var möjligt och vår dotters skolgång till femte klass, kunde se hur den svenska skolan urartat till mer och mer av krav- och normlöshet. Vår dotter hade fötts 1957. En naturlig följd blev att jag ännu mer började intressera mig för och studera politik. Fortfarande aktade jag mig för ett mer konkret angagemang eftersom yrkeskarriären skulle komma i första hand. De enda uppdrag jag åtagit mig var ett ledamotskap i Västerhaninge musiknämnd och ett som suppleant i en byggnadskommitté svarande för utbyggnaden av en ny skola. Musiknämndens enda uppgift vid denna tid var att svara för kommunens musikskola. Något deltog jag dessutom i det lokala partiarbetet och partiets studieverksamhet. 1969 skiftade för övrigt partiet namn från Högerpartiet till Moderata samlingspartiet.
onsdag 4 mars 2009
En väldigt gammal historia
(Klipp från ett av husorganen, tidningen Veteranen.)
Pia, 6 år, är beundrare av morfar. Han har svar på alla frågor och kan så mycket.
En dag kommer Pia på besök och riktigt hoppar av iver att få sätta morfar på det hala.
Pia: ”Nu vet jag en sak som du inte vet! Vem var den allra, allra, allra första människan på jorden?”
Morfar lägger pannan i djupa veck och svarar efter en stunds betänketid: ”Det måste vara ADAM!”
Pia ser lite besviken ut men fortsätter: ”Vem var den allra, allra, allra första tanten då?”
Morfar blir åter fundersam men svarar snart: ”Det måste vara EVA!”
Pia besviket: ”Vaaa! Kände du dom?”
Stackars morfar!
(Klipp från ett av husorganen, tidningen Veteranen.)
Pia, 6 år, är beundrare av morfar. Han har svar på alla frågor och kan så mycket.
En dag kommer Pia på besök och riktigt hoppar av iver att få sätta morfar på det hala.
Pia: ”Nu vet jag en sak som du inte vet! Vem var den allra, allra, allra första människan på jorden?”
Morfar lägger pannan i djupa veck och svarar efter en stunds betänketid: ”Det måste vara ADAM!”
Pia ser lite besviken ut men fortsätter: ”Vem var den allra, allra, allra första tanten då?”
Morfar blir åter fundersam men svarar snart: ”Det måste vara EVA!”
Pia besviket: ”Vaaa! Kände du dom?”
Stackars morfar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)