Idag har vi all anledning att fråga oss om Islam och dess
sharialagar är förenliga med demokrati, liksom om det är möjligt att skilja
mellan stat och religion då statens styrelseform har sina rötter i politisk
islam? Debatten har ofta i stället kommit att handla om att vara för eller emot
islam.
De som är för islam
menar att islams lagar och föreskrifter är eviga sanningar och legitimerar dem
med att de härrör från Koranen, Guds ord, profetens tradition, sunna, eller
tolkningar gjorda av framstående muslimska skriftlärda. De gudomliga lagarna
sägs vara eviga och sanna eftersom Gud vet bäst vad som är bra för människan. Profeten
anses vara ett gudomligt sändebud vars ord och handlingar ska vara ett föredöme
för muslimer.
De religiösa auktoriteterna anses väl känna religionens bud
och föreskrifter liksom de kulturella traditioner som skall råda i muslimska
länder. Guds lagar går före lagar stiftade av människor och därför är demokrati
inget bra styrelsesätt. Så ser bokstavstroende traditionalister och salafister
det inom det muslimska lägret.
En motsvarande kategori av bokstavstroende fundamentalister
finns hos kristna. Jag har fått beteckningen ”tokkristna” från min son, som
länge varit bosatt i USA, där de är särskilt många och vanligen republikaner
långt ute på högerkanten. De förkastar också Darwins utvecklingslära och menar,
tvärt emot all beprövad vetenskap att jorden skapades för cirka 6 000 år
sedan.
De som är emot islam
anser att religionen är ett hinder för demokratins framväxt. Islam är ett
hinder och själva roten till det demokratiska underskottet i muslimska länder.
De pekar på sharialagarna som bryter mot demokratins grundprinciper. Dessa
brister tas fram som bevis för att islam inte går att förena med demokrati. I
detta läger finns MENA-regionens sekulära diktatorer, anti-islamiska tänkare
med starkt stöd från konservativa tänkare, högerpopulister och en del
nyliberaler i väst.
Det finns också personer
som menar att islam och demokrati går att förena, men i det lägret råder ingen
samstämmighet. En uppfattning inskränker demokratikravet till att det skall
hållas allmänna och fria val där väljarna utser företrädare för någon form av
politisk islam till makten. Valprocessen används sedan för att ge legitimitet
åt de nya makthavarna. Motsvarande fusk syns tydligt i dagens Israel, där
medborgare med palestinsk bakgrund (urbefolkningen) inte ges samma rättigheter
och skyldigheter som judar.
Vid sidan av dessa skolor
har vi lyckligtvis också ett internt muslimskt synsätt vilket ser avsaknaden av
demokrati i muslimska länder som en allvarlig brist och kritiserar de
odemokratiska inslagen i muslimska länders lagar. Kritiken riktas också mot de
sharialagar som medger juridisk diskriminering och inskränker medborgerliga fri-
och rättigheter.
Den klassiska och traditionella tolkningen av islam
kritiseras, inte islam ”i sig”, de auktoritära makthavarna kritiseras och
religiösa uttolkare liksom ledare som inte tar hänsyn till demokratins
grundprinciper. Framför allt handlar det om de sharialagar som inte
harmoniserar med det moderna samhällets förändrade sociala strukturer och den
moderna människosynen.
Synsättet påminner om det som fanns inom kristenheten i
Europa då de kristna urkunderna omtolkades under modern tid. Synsättet har mött
kompakt motstånd från muslimska traditionalister, auktoritära makthavare,
antireligiösa sekulära tänkare både i muslimska länder och i väst samt från
konservativa, högerextremistiska och populistiska grupper i väst. Gemensamt de sistnämnda
är att de avvisar varje tanke på en förening mellan islam och demokrati.
En grundläggande fråga
här är alltså om det är möjligt att förena demokratiska grundprinciper med
islam på politikens och juridikens område. Alla som anser denna förening möjlig
anser nog att en ny tolkningstradition av islam är nödvändig. En som bryter mot
de bokstavstrogna, traditionella, konservativa, fundamentalistiska och
salafistiska synsätten.
Det finns en lång rad muslimska tänkare, som tror på
möjligheten av en nytolkning av islam, men motståndet är tyvärr segt. Under
tiden dör många människor av islamistisk terror. Observera: Inte av islamsk
terror! Det här har jag skrivit sedan jag läst boken Den arabiska våren av Mohammad Fazlhashemi för andra och delvis
tredje och fjärde gången. Mohammad är en iransk-svensk professor i islamsk
teologi och filosofi vid Uppsala universitet.