Lennart och Tomas på Facebook

Jag har en son, Lennart, och min hustru en systerson, Tomas. De har sagt upp bekantskapen på Facebook, FB, under ett gräl om vad som är terrorism. Jag vet inte om de orkar igenom mitt senaste inlägg, som handlar om just terrorism, men båda borde läsa det. De är ju så okunniga.

Tomas är ett decennium yngre än israelernas ockupation av västbanken (bara 40 år), han är sedan giftermålet med en mycket skärpt och viljestark israeliska israelisk medborgare och har bytt till hennes typiskt tyskjudiska efternamn. Lennart bosatte sig i USA några år innan Tomas föddes. Han har bildat familj i USA men är fortfarande svensk medborgare. Han har två vuxna söner, båda med akademisk examen från Reed resp. Chicago. Lennart är 27 år äldre.

På FB skrev Lennart, naturligtvis helt riktigt, om ett palestinskt terrordåd: ”Lever man i ett land som är ockuperat, så slår man nog tillbaka på alla sätt man kan.”

Tomas svarar: ”Genom att fira när civila mördas inne på en restaurang? Menar du på allvar att du visar sympatier med terrorister och förståelse för folk som firar terrordåd?

Lennart skriver: ”Om Ryssland ockuperade Sverige och en massa civila ryssar kom till Sverige, tror du verkligen att de inte skulle vara mål för en motståndsrörelse? Och skulle du kalla medlemmar av en svensk motståndsrörelse för terrorister?”

Tomas: ”Om svenskar reste till Ryssland och mördade civila, ja, terror. Menar du att 11:e september var motståndsrörelse”? Läser du vad du själv skriver?

Om svenskar mördade ryska civila inne i Sverige: också terror. Vad fan är det för fel på dig?”

Lennart: ”Jag tror du glömmer vad Israel gör med vanliga palestinier. Eller är det OK när det görs av Israel?

Sedan lägger sig en tydligen helt nollställd kompis till Tomas i det hela:

Ta bort den här Lennart. Han har säkert andra forum som han kan trolla vidare i.

Lennart: Javisst, alla som inte stöder allt som Israel gör är troll.

Här slutar jag referera de båda herrarnas träta. Det är fullt uppenbart att Tomas nu är fullt ut hjärntvättad med gott resultat. Men trots att inget av det Lennart skriver är i sig felaktigt, tycker jag det verkar framgå att han vet för lite för att i detalj kunna försvara sig. Enbart sunt förnuft räcker inte alltid till.

FB blev vid tillkomsten ett populärt forum för trams och skvaller även om några få användare är seriösa. Vanligt i FB är att man i korta inlägg yttrar sig kategoriskt i ”stora” frågor om vilka man egentligen inte vet något väsentligt. Jag tittar sällan i FB, men de seriösa skribenterna är få bland mina ”vänner” och ”vänners vänner”, så det blir ändå mycket bortkastad tid.

Lennarts första påstående ”Lever man i ett ockuperat land, så slår man nog tillbaka så gott man kan:

Min kommentar skulle kunna vara: Ja, man skulle ta lärdom av hur israelerna utvecklade terrorvapnet för 70-talet år sedan och som araber nu använder. Nu som försvar mot Israelisk statsterrorism, som dock uppstod långt tidigare som gruppterrorism (Sternligan och Irgun). Jag har exempelvis inte glömt då israeliska terrorister sprängde King David Hotell i Jerusalem med 91 dödsoffer någon gång på 40-talet. Det anses vara det första exemplet på en bilbomb, en teknik araberna tagit efter. Attentatet mot hotellet lyckades fullständigt och jag är helt säker på att israelerna var glada för det − då, kanske många även idag. Tomas kände förmodligen inte ens till händelsen.

Inte heller har jag glömt ett tillfälle då israeliska terrorister använde en tågbomb, 26 britter dödades direkt och 42 skadades mycket svårt. Antalen mindes jag inte, men de hittades lätt på nätet. Däremot minns jag en tidningsuppgift om att många av de skadade också väntades avlida på grund av mycket svåra skador.  De här dåden är bara exempel. Israelernas terrordåd är väldigt många. Jag kan försäkra Tomas om att många Israeler gladdes åt dessa lyckade terrordåd. Många sådana här israeliska terrordåd gjorde att britterna tröttnade på sitt Palestinamandat, avsade sig det och lämnade Palestina åt sitt öde i förtid.

Jag minns också väl den israeliska Sternligans mord på greve Folke Bernadotte, som hade FN:s uppdrag att medla i Palestinakonflikten. Det första medlingsförslagets gränser hade läckt ut och Israels terrororganisation, Sternligan, under befäl av Menachem Begin bedömde det som så snålt att de mördade Bernadotte, som varning till näste medlare. Den terrorist som sköt det dödande skottet belönades genom att senare bli livvakt hos Israels förste premiärminister David Ben Gurion.

Att greve Bernadotte under andra världskriget med sina vita bussar räddat tusentals judar ur tyska koncentrationsläger hade tydligen ingen betydelse i sammanhanget.

Tomas skrev: ”Om svenskar reste till Ryssland och mördade civila, ja, terror. Menar du att 11:e september var motståndsrörelse?” Läser du vad du själv skriver?

Här är Tomas helt ute och cyklar. Al-Qaida, som låg bakom 11 septemberdådet för sedan länge krig mot vad al-Zawahiri och andra kallar ”den fjärran fienden”, med vilken i första hand avses USA, Europa och Israel, men egentligen hela västvärlden. Detta har jag utförligare redovisat i mitt inlägg den 25 juni. Islamisterna ser alltså västvärlden som fienden. Att några muslimer omkom ser de som nödvändigt, men bra för dem, de kom ju, som martyrer, på så sätt omedelbart, som martyrer, till paradiset.

Muslimerna, som var de aktiva, såg alltså praktiskt taget alla dådet som en framgång för sin motståndsrörelse och jublade. Däremot har en hel del muslimer tydligen ändrat inställning, efter att de fått tid att tänka. Så skriver de flesta islamexperter.

Lennart skrev: ”Jag tror du glömmer vad Israel gör med vanliga palestinier. Eller är det OK när det görs av Israel?

Tomas skrev: ”Nej, men de som ursäktar terror är idioter. Jag skulle vilja se dig gå fram till någon som tappat en familjemedlem i 9-11 och komma med motiveringen ”Your government has been mistreating muslims around the world o.s.v.

Här visar Tomas tyvärr bara klart och tydligt hur urspårad han nu är intellektuellt när han indirekt gör gällande att Lennart anser 11 sept.-dådet motiverat. Illa, mycket illa Tomas, så gör man bara inte. Tomas har all anledning att skämmas, men är kanske inte längre mottaglig för faktiska argument i Israelfrågan.

De som ursäktar det där terrordådet är sannolikt djupt troende islamister. Ungefär som djupt troende Israeler, som tror att de kan prata med Gud och att han lovat dem ”Det förlovade landet” och att det innefattar Västbanken.

Israelfrågan måste ses som en fråga skild från världens problem med al-Qaida, IS och andra muslimska organisationer även om samband finns. 11 sept. är framförallt kopplat till al-Qaidas krig med "den fjärran fienden", men skiljelinjerna ser kanske inte Tomas, eller vill inte se.

Media visar så gott som dagligen hur illa ockupationsmakten Israel behandlar palestinierna på västbanken. På samma sätt går det då man talar med dem som turistat i Jerusalem, de beskriver hur de sett Israelisk vardagsterror. Israelerna tar också sakta men säkert över marken på västbanken. Metoderna är utomordentligt fula.

Man bygger murar så att palestinska bönder inte kan arbeta på sin mark, man sågar ned olivträd, en del människors levebröd, man drar fram vägar över bönders mark utan hänsyn till markägarna då de är palestinier. Man lägger beslag på markytor, raserar arabers bostäder och bygger ut bosättningar som om Västbanken redan skulle vara Israelisk mark.

Sedan sexdagarskriget 1967 håller Israel Västbanken ockuperad. Den avgränsas av ”1967 års gränser”. Samtliga Israeliska bosättningar är olagliga, eftersom Fjärde Genevékonventionens

artikel 49 förbjuder en ockupationsmakt att förflytta sin egen befolkning till ockuperat territorium. Ordagrant står där: ”Ockupationsmakt må icke deportera eller överflytta delar av sin egen civilbefolkning till område, som den ockuperar.” Jag har faktiskt Krigets lagar, 564 sidor, i min bokhylla. (Sista meningen i Artikel 49 sidan 282.)

Israel håller sedan 49 år på att annektera Västbanken på ett sätt som liknar ryssarnas annektering av Krim. Israelerna behandlar bara urbefolkningen mer illa. Av lätt insedda skäl drar det bara ut över lång tid här, vilket egentligen är till nackdel för de stackars människor som har att flytta på sig. Asymmetriskt krig kallas den typ av krig som Israelerna nu bedriver på Västbanken. Det verkar som om Tomas inte ens känner till kriget, trots att han bor och verkar mycket nära kriget.

Sedan jag började blogga 2009 har jag skrivit 468 inlägg. Många inlägg omfattar flera A4-sidor vanlig text. Mitt förra inlägg om Islam och terrorism kan vara ett exempel och motsvarar 11 sidor text i A4. Jag är fullt medveten om att bara fullt ut seriösa läsare orkar igenom den textmassan. Det är denna brist på ork som gör att så många numera är så erbarmligt okunniga om vad som egentligen händer ute i världen.

Av mina texter hittills framgår tydligt att jag av förnuftsskäl klart och tydligt stått på Israels sida i konflikten med omgivande arabstater. Obs. Förnuftsskäl inte sunda förnuftsskäl. Området Palestina erövrades av araberna för 1 400 år sedan och judarna fördrevs. Det specifika med judarna är att de trots diasporan bevarade religion, språk och särart och vanligen inte blandade sig med andra folk. Många judar trodde sig vara i ett speciellt förbund med Gud. (En Gud som i så fall inte varit särskilt nådig mot sitt förbundsfolk.)

Jag tyckte och tycker att det är hög tid för araberna att återlämna den lilla bit jord, som Israelerna fråntogs för länge sedan och det är nuvarande Israel plus Västbanken. Västbanken är nödvändig för att de skall ha möjlighet att försvara sig i framtiden. Fienden kan förbli ”Stor-Mellanöstern” Jag bortser faktiskt från att flera seriösa forskare anser att judarna inte befolkade mer än Jerusalem och trakten närmast Jerusalem innan de fördrevs. ”Stor-Mellanöstern” är bältet av muslimska länder från Marocko i väster till Pakistan i öster. En hiskelig massa fiender till Israel.

Israelerna uppfann inte terrorismen, men de tillämpade den i full skala för att kunna bilda den nya staten Israel och man kan anta att arabiska terrorister lärt en del av israelerna. Kan detta vara okänt för Tomas?

Islamiska staten, IS, kämpar nu för att bilda en fungerande islamisk stat med rationella gränser, men gör det med extremt barbariska metoder. De gränser britter och fransmän drog för snart etthundra år sedan byggde enbart på att uppdela området mellan de två i egna intresseområden. Sådan är världen.

Nu skall jag berätta om Sabra och Shatila, som 1982 var två flyktingläger för palestinska flyktingar i södra Beirut i Libanon. Israelerna hade med god anledning invaderat Libanon, därför att PLO, palestiniernas motståndsrörelse i Israel opererade från Libanon. Israelernas avsikt var att sparka ut PLO från Libanon.

Under kriget omringade Israelerna Beiruts västra förorter varefter det skrevs ett stilleståndsavtal efter amerikansk medling: PLO:s väpnade styrkor skulle lämna Libanon under internationellt överinseende och Israel lovade att inte avancera längre in i Beirut. Avtalet garanterade säkerheten för de palestinier som stannade i Beirut. PLO:s tillbakadragande övervakades av fransk och amerikansk trupp och Arafat var den siste PLO-ledaren som gick ombord på evakueringsfartygen.

Den 10 september lämnade de amerikanska trupperna Libanon och de franska strax därefter.

Den l1 september sade Ariel Sharon att 2 000 terrorister fortfarande fanns kvar i de palestinska flyktinglägren nära Beirut, vilket inte var sant och den 14 september mördades

falangistpartiets ledare Bashir Gemayel, som var Libanons nyvalde president. Gemayel hade träffat och talat med  Menachem Begin, Israels premiärminister och de syriska ledarna blev rasande.

Den 15 september ockuperade israeliska styrkor västra Beirut, detta i strid med avtalet från augusti. På kvällen den 16 september gick 150 beväpnade falangister in i flyktinglägren Sabra och Shatila för att hitta den 2 000 man starka beväpnade PLO-milis som Sharon sagt fanns kvar i lägren.

När falangisterna efter 36 timmar lämnade lägren, så lämnade de efter sig bortåt 800 döda palestinier, män, kvinnor och barn. Sharon hade några timmar före intrånget sagt till falangisterna att PLO hade mördat deras president Gemayel. Den syriske agenten Habib Tanious Shartouni har erkänt sig skyldig till mordet, men direkta bevis saknas.

Massakern ledde till omfattande protester världen runt. 1983 uttalade den statliga israeliska Kahankommissionen att dåvarande försvarsministern Ariel Sharon hade ett personligt ansvar för massakern. Sharon avgick som försvarsminister, men satt kvar i regeringen och kom som du kanske vet senare tillbaka som premiärminister.

Tomas har mycket att lära, men jag slutar här. En lista över lämplig litteratur vore meningslös. En slutsats experterna allmänt dragit efter 11 september är att:

Sedan 11 september har den islamiska terrorismen inte försvagats utan blivit starkare − så mycket starkare att den nu flyttat in i nationsbyggandets sfär − helt enkelt genom att hålla sig uppdaterad i en värld där propaganda och teknologi spelar en allt större roll. Det var det som var meningen enligt bin Ladin.

Jag slutar med att självsvåldigt återge Lennarts sista skrivning i FB efter tvisten med Tomas och mer än fyrtio år i USA:

Det här året har vi i USA koncentrerat så mycket på Trump och hans anhängare och deras oförmåga att lyssna på fakta och logik. Häromdagen fick jag en påminnelse att Trumps anhängare inte är de enda som har förlorat förmågan att tänka. Jag hade fräckheten att på Facebook säga att jag förstår hur palestinierna slår tillbaka med vilka medel som de i sin begränsning har att ta till. Och hur jag har en viss förståelse för att civila israeler, som medlemmar av en ockupationsmakt får finna sej i att vara mål för attacker. Speciellt när civila spelar en stor roll genom att bosätta sej på mark som i generationer bosatts av palestinier. Och när Israel relativt odiskriminerat dödar civila, vare sej barn, kvinnor eller män. Sen september i 2000, har enligt B'Tselem, The Israeli Center for Human Rights in the Occupied Territories, 1224 israeler och 9370 palestinier dödats. Lite obalans? Jag använde som ett exempel att om Ryssland ockuperade Sverige, och skickade in en massa civila ryssar, skulle de få finna sej i att vara mål för en motståndsrörelse. För det blev jag kallad idiot och troll. Och anklagad för att försvara vad terroristerna gjorde 11 september. Och det av en som jag som vuxen hållit i mina armar när han inte ens var ett år gammal. När jag började fundera på om det var dags att ta bort honom från Facebook, hann han före. Så han behöver inte läsa vad jag tycker. Och det är väl lika bra. Även om jag har en viss förståelse för att man om man lever under krigsomständigheter, har svårt att se fienden som mänsklig. Men att det är svårt, betyder inte att man som människa har rätten att sluta försöka. Gör man det förlorar man en del av sin mänsklighet. Skäms!

En bit islamsk och lite annan historia mycket kort och mycket begränsat

(Bara 11 A4-sidor text.)

Inledning.

Det har hänt så otroligt mycket de senaste etthundra åren på vårt klot, som seglar fram i rymden tillsammans med solen och några planeter. Samtidigt finns det människor som benhårt är övertygade om att jorden är platt, att den skapades av Gud för cirka 10 000 år sedan och att människor och dinosaurier en gång levde samtidigt på jorden. Allah reste himlen utan pelare säger, och menar en del muslimer.

Att människor landsatts på månen och vandrat på den är en stor lögn av USA säger en del, bland annat en del muslimska mullor. Det går ju inte ihop med deras tro, som är bergfast övertygelse. Människor det inte går att ”tala förstånd” med. Bokstavstrogna eller fundamentalister kallas de och de finns i alla ”Bokens” religioner, de kristna, muslimerna och judarna liksom i andra religioner. Det finns så väldigt många religioner, alla är de den enda sanna religionen (sic).

Inte nog med det, schatteringarna inom var och en av bokens religioner är många och inte sällan väsentliga. Ett exempel kan skillnaden mellan sunniislam och shiaislam vara. I huvudsak en gammal arvstvist gällande vem som skall efterträda profeten Muhammed som hans ställföreträdare. Den ena sidan menar att uppgiften skall gå i arv och börja med profetens svärson, Ali. Den andra sidan menar att ställföreträdaren skall väljas vid behov. De båda sidorna kan vara dödsfiender.

Sayyid Qutb (uttalas koh-tab)

Sayyid Qutb var 1948 en egyptisk lärare och populär författare. Han kom från en relativt välbärgad familj i en lerhusby vid övre Nilen. Han hade också överträffat de mål han satt för sig själv då han erhållit en behaglig chefstjänst på Utbildningsdepartementet. Politiskt var han en fanatisk egyptisk nationalist och antikommunist.

Hans samhällskritik hade gjort honom till en av Egyptens populäraste författare hos alla, men definitivt inte hos Egyptens liderlige och feta monark som ägnade sig åt att förföra (om man nu kan säga så) unga flickor från någon av sina 200 röda bilar eller en av lustyachterna. Kungen, Farouk, som egentligen var turk, hade blivit skitförbannad på Qutb och utfärdat en arresteringsorder för honom, men mäktiga vänner ordnade med ett studiestipendium och skyndsam avresa till USA.

Ensam i en lyxhytt på ett kryssningsfartyg på väg till USA hamnade den medelålders Qutb i en religiös kris. Han var västerländsk på många sätt. I klädstilen, han njöt av europeisk klassisk musik och Hollywoodfilmer. Han hade i översättning läst verk av Darwin och Einstein, Byron oh Shelley och fördjupat sig i fransk litteratur, särskilt Victor Hugo.

Trots denna bildning betraktade han väst som en enda kulturell enhet. Skillnaderna mellan kapitalism och marxism, kristendom och judendom, fascism och demokrati var obetydliga i jämförelse med den stora vattendelaren i Qutbs medvetande: islam och öst på den ena sidan och det kristna väst på den andra.

Qutb beundrade på flera sätt USA, men kände sig förrådd av USA:s regering när den efter kriget gav sitt stöd till Israel i den sionistiska frågan. När Qutb gav sig av mot New York var Egypten, tillsammans med fem andra arabiska arméer, just på väg att förlora det krig de gemensamt förklarat mot Israel. Mot ett land som egentligen saknade armé, flygvapen och flotta, men vars medborgare var beväpnade som skydd mot araber och de brittiska trupperna.

Då britterna gav sig av passade israelerna också på att stjäla en pansarbil, som var bra att ha. Men israelerna segrade på sina krigares beslutsamhet och skicklighet, men också de arabiska truppernas inkompetens och sina officerares katastrofala beslut. En hel del israeliska soldater och officerare var också veteraner från andra världskriget, där de kämpat på den allierade sidan.

Qutb funderade i sin hytt, skulle han vara ”normal” eller ”annorlunda”? Skulle han ge efter för frestelser han mötte eller motstå dem? Skulle han hålla fast vid sina islamiska övertygelser eller hänge sig åt den västerländska synden? Han bestämde sig för att vara en sann muslim. Hans överläggningar med sig själv avbröts vid ett tillfälle av knackningar på dörren.

Där stod en ung kvinna som han beskrev som ”halvnaken”. På engelska frågade hon: ”Skulle jag kunna få vara din gäst i natt?” Qutb svarade att hytten var utrustad med bara en bädd. ”I en enkelbädd kan det finnas plats för två personer”, sa hon. Förfärad stängde han dörren i ansiktet på henne. ”Jag hörde henne falla ihop på golvet utanför och insåg att hon var full”, erinrade han sig. ”Jag tackade genast Allah för att han slagit tillbaka frestelsen och låtit mig hålla fast vid mina värderingar.”

Han var stolt och självrättfärdigad men plågad och hans begåvning skulle skaka om islam, hota regimer över hela muslimska världen och locka en generation rotlösa unga araber som sökte mening och syfte med sina liv och som skulle finna dem i jihad.

Kontrasten till det fattiga Egypten måste ha känts enorm då han anlände till New York mitt i den mest blomstrande julhelg landet någonsin upplevt. Alla tjänade mycket pengar och alla som ville ha arbete fick arbete. Hälften av världens rikedomar fanns i amerikanska händer och överallt byggdes det nya bostäder för att härbärgera immigranter från hela världen.

En hel fjärdedel av stadens åtta miljoner invånare var judar, av vilka många hade flytt från den europeiska katastrofen. Han hatade judar, men hade aldrig mött någon förrän han kom till New York. Överallt tyckte han sig se affärsskyltar med hebreiska bokstäver.

Snabbt bildade han sig en egen uppfattning om amerikanerna. Han förutspådde att när den genomsnittlige amerikanske arbetaren väl förlorade sina drömlika förhoppningar om att bli rik skulle Amerika gå mot kommunism. Kristendomen skulle vara ur stånd att förhindra denna trend för den existerar bara i den andliga sfären. Islam däremot är ett komplett system med lagar, sociala koder, ekonomiska regler och sitt eget styrelsesätt.

Endast islam erbjöd en formel för att skapa ett rättvist och gudfruktigt samhälle. Den verkliga kampen skulle småningom komma att stå mellan islam och materialismen inte mellan kapitalism och kommunism. Islam skulle oundvikligen segra. Men välstånd strömmade vid den här tiden in i staden samtidigt med medvetandet om att några flygplan i framtiden skulle kunna flyga in över staden och förstöra den.

I Washington studerade Qutb engelska och erkände i ett brev ”Livet i Washington är bra”. Han hade ett generöst fast arvode från Egyptiska staten. ”En normal student kan leva gott på 180 dollar i månaden”, skrev han. ”Men jag gör av med mellan 250 och 280 dollar i månaden.”

I februari 1949 lade han in sig på sjukhus för att få halsmandlarna borttagna. Han var redan på sin vakt mot den framfusiga amerikanska kvinnan, ”som är fullt medveten om sin kropps alla behag, ansiktet, de upphetsande ögonen, de fylliga läpparna, de putande brösten, de runda skinkorna och de släta benen. Hon är klädd i starka färger som väcker de primitiva sexuella instinkterna till liv, döljer ingenting, men lägger till det sitt hänförande skratt och sin djärva blick.” En sköterska chockerade honom genom att i detalj ange vilka egenskaper hon sökte hos en älskare. Han måste ha varit ett tacksamt offer för sexuell utmaning.

Nyheten att Hasan al-Banna, det Muslimska brödraskapets högste vägledare blivit mördad i Kairo den 12 februari nådde honom på sjukhuset. New York Times skrev ”I dag har Hasan al-Banna blivit mördad. Schejk Hasans anhängare var honom fanatiskt hängivna, och många av dem tillkännagav att han ensam skulle kunna rädda den arabiska och islamiska världen”.

Nyheten kom som en chock för Qutb. Han hade aldrig träffat al-Banna, men de båda kände via ryktesvägen väl till varandra. Båda var födda 1906 och hade studerat på samma lärarhögskola. Banna hade grundat det Muslimiska brödraskapet 1928, med målet att göra Egypten till en islamisk stat. På bara några år hade brödraskapet spritt sig över Egypten och sedan över Arabvärlden.

Qutbs bok Social rättvisa i islam publicerades vid den här tiden. Boken kom att skapa hans rykte som en viktig islamsk tänkare. En kväll blev han hembjuden till en brittisk orientalist som konverterat till islam. Denne sa att brödraskapet stod i vägen för den muslimska världens modernisering. ”Om Brödraskapet kommer till makten kommer Egypten aldrig att utvecklas och landet kommer att vara ett hinder för civilisationen”. Qutb sa sedan: ”Redan innan jag gått därifrån bestämde jag mig för att gå med i Brödraskapet”.

I augusti1950 återvände Qutb till Egypten. Hans resa hade säkert inte åstadkommit vad hans vänner hoppats på. Istället för att liberaliseras av erfarenheterna från USA kom han tillbaka ännu radikalare. Hans starkt negativa skriverier skulle småningom då de publicerades starkt forma arabiska och muslimska uppfattningar om den nya världen. Detta vid en tid då Mellanöstern skattat USA och dess värderingar högt.

”Den vite mannen krossar och förtrycker oss medan vi undervisar våra barn om hans civilisation, om hans universella principer och ädla syften. Vi fyller våra barn med förundran och respekt för den mästare som trampar på vår heder och förslavar oss. Låt oss i stället plantera hatets, avsmakens och vedergällningens frön i våra barns själar. Låt oss lära dessa barn från den tid då deras naglar ännu är mjuka att den vite mannen är mänsklighetens fiende, och att de skall förgöra honom vid första bästa tillfälle.

Besynnerligt är att personer som kände Qutb i USA sagt att han verkade tycka om landet. De minns honom som blyg och artig, politisk men inte uppenbart religiös. Kanske behöll han det som han uppfattade som skymfligheter för sig själv tills han lugnt kunde basunera ut dem hemma i Egypten.

Han skriver nu inte bara om USA. Det viktigaste för honom är moderniteten. De moderna värderingarna, sekularism, rationalitet, demokrati, subjektivitet, individualitet, könsblandning, tolerans, materialism hade fördärvat islam genom den västerländska kolonialismen. USA stod nu för allt detta. Han ville visa att islam och moderniteten var fullständigt oförenliga, att föra islam tillbaka till dess ofördärvade ursprung.

Det var ett tillstånd av gudomlig enhet, Allahs och mänsklighetens fulländade helhet. Separationen mellan det heliga och det profana, staten och religionen, vetenskapen och teknologin, tanken och själen − det var modernitetens kännetecken och den hade fångat västvärlden. Men islam kunde inte inrätta sig i sådana uppdelningar. Det gudomliga kunde inte förminskas på detta sätt utan att förgöras. Islam var fullkomligt och orubbligt. Islam var Allahs slutgiltiga ord.

I augusti 1950 återvände Qutb till Kairo. Landet hade blivit mer öppet radikalt, precis som Qutb själv. Det styrdes utan folkets fullmakt och efter britternas nycker. Formellt hade ockupationsmakten dragit sig tillbaka till kanalzonen, men britternas hand vilade ändå tung över landet. Britterna fortsatte sin närvaro på klubbar och hotell, barer, biografer och de europeiska restaurangerna liksom i varuhusen i den sofistikerade dekadenta staden.

Men folket hade börjat knota, förtvivla över fattigdom, analfabetism och sjukdomar bortom kontroll. Av 18 miljoner människor var cirka 1 miljon medlemmar av Muslimska brödraskapet som upprättade egna skolor, sjukhus, fabriker och välfärdsorganisationer. Medlemmarna tillhörde i allmänhet den lägre medelklassen. De bildade till och med en egen armé och stred vid sidan av andra arabiska trupper i Palestina.

Banna införde en våldsbenägen sida av det Muslimska brödraskapet, något som skulle bli starkt rotat i rörelsen. Det bildades en ”hemlig insats”. De flesta av brödraskapets aktiviteter var riktade mot engelsmännen och mot Egyptens hastigt krympande judiska befolkning. Men man låg också bakom sprängningen av två Kairobiografer, mordet på en framstående domare, liksom många försök på åtskilliga regeringsmedlemmar. När regeringen i självförsvar mördade Banna hade den hemliga insatsen utvecklats till en mäktig och okontrollerbar auktoritet inom brödraskapet.

I januari 1952 gick de brittiska kanalstyrkorna till anfall mot en egyptisk poliskasern och besköt den under tolv timmar. Det var en hämndaktion för räder mot brittiska baser.  Femtio Egyptiska polisrekryter dödades. Då händelsen blev känd bildades upprörda folksamlingar på gatorna i Kairo.

De brände ned de brittiska favorittillhållen Turf Club och det berömda Shepheard’s Hotel. Mordbrännarna, som leddes av brödraskapets hemliga insats, skar sönder slangarna på brandkårens bilar som kom för att släcka elden, drog sedan vidare till det europeiska kvarteret och brände ner varenda biograf, vartenda kasino, varenda bar och restaurang i stadens centrum. Minst 30 personer hade bragts om livet, 750 byggnader förstörts, femtontusen människor hade blivit utan jobb och tolvtusen hade blivit hemlösa. Det kosmopolitiska Kairo fanns inte mer.

I juli det året skickade en militärjunta dominerad av armeöversten Gamal Abdul Nasser iväg kungen Farouk på en av hans yachter och tog kontrollen över regeringen, som föll utan motstånd. För första gången på tvåtusenfemhundra år styrdes Egypten åter av egyptier.

Qutb skrev ett öppet brev till revolutionens ledare om att det enda sättet att rensa ut den gamla regimens moraliska fördärv var att inrätta en ”rättvis diktatur” som skulle garantera att ”endast de dygdiga” gavs politisk ställning. Nasser bjöd då in Qutb att bli rådgivare till det Revolutionära kommandorådet. Qutb hoppades på en kabinettspost i den nya regeringen, men blev bara erbjuden att välja mellan att bli utbildningsminister eller generaldirektör för Kairos radio. Qutb tackade då nej till båda posterna.

De besvärliga kontakterna mellan de två männen speglade det till en början nära samarbetet mellan Fria officerarna och Brödraskapet i en social revolution som båda organisationerna ansåg att det var deras sak att kontrollera. I själva verket hade ingen av dem folkets fullmakt att regera. Nasser hade armén och Brödraskapet hade moskéerna.

Nasser en panarabisk socialism, modern, jämlikhetssträvande, sekulär och industrialiserad, i vilken de enskilda individernas liv dominerades av välfärdsstatens överväldigande närvaro. Drömmen hade inte mycket gemensamt med Qutbs teokratiska, islamiska regim som Brödraskapet eftersträvade.

Islamisterna ville fullständigt omforma samhället och införa islamiska värderingar av livets alla aspekter. Ett fullständigt införande av sharia, den religiösa lagen som grundar sig på Koranen och profetens exempel och styr alla delar av livet. Allt annat var jahiliyya − den hedniska världen före profeten. Qutb var emot jämlikhet eftersom han menade att det var emot Koranen.

I efterhand är det svårt att förstå hur de båda männen kunde ha missförstått varandra så grovt. Bara storslagenheten i de båda männens visioner och den fientliga inställningen till demokrati var gemensam.

1954 lät Nasser första gången kasta Qutb i fängelse, men släppte ut honom efter tre månader och tillät att han blev redaktör för Brödraskapets tidning, Al-Ikhwan al-Muslimin. Kanske hoppades Nasser på att hans visade ”barmhärtighet” skulle stärka hans ställning bland islamisterna och få dem att glömma hans alltmer sekulära mål?

Resultatet blev i stället att Qutb skrev ett antal kritiska ledare och uppmanade till jihad mot engelsmännen samtidigt som Nasser förhandlade med dem om ett avtal som formellt skulle göra slut på ockupationen. I augusti samma år stängde regeringen tidningen. Qutb blev så rasande att han bildade en hemlig allians med kommunisterna.

En klimax i det ideologiska kriget nåddes den 26 oktober då Nasser talade inför en folkmassa på ett torg i Alexandria. Egyptierna satt vid sina radioapparater när en medlem i Brödraskapet steg fram och sköt 8 skott mot Nasser men bara lyckades såra en säkerhetsvakt. Det blev vändpunkten för Nasser. Under kaoset i den panikslagna folkmassan fortsatte Nasser att tala, till och med medan det sköts. ”Låt dem döda Nasser! Vad är Nasser annat än en i mängden?” ropade han. ”Jag lever, och även om jag dör är ni alla Gamal Abdel Nasser”!

Hade revolvermannen lyckats skulle han kanske ha hyllats som en hjälte, men misslyckandet gav Nasser en popularitet som han aldrig tidigare hade haft. Han lät hänga sex konspiratörer och sätta tusentals andra i koncentrationsläger. Qutb anklagades för att vara medlem i Muslimska brödraskapets hemliga insats, som bar ansvaret för mordförsöket. Nasser trodde sig slutgiltigt ha krossat Brödraskapet.

Tre väldigt partiska domare, en av dem Anwar as-Sadat dömde Qutb till livstids fängelse, men då hans hälsotillstånd försämrades minskades domen till femton år. Qutb blev kvar i fängelse under de följande tio åren, hela tiden i sjukhusfängelset eftersom hans hälsa var dålig. Där skrev han bland annat I Koranens skugga, i åtta volymer, som ett verk vilket ensamt skulle ha givit honom en plats som en av islams största tänkare.

Hans fångvaktare ansåg han ha förnekat Allah genom att tjäna Nasser och hans sekulära stat. Därför var de inte muslimer. Qutb uteslöt dem ur den muslimska gemenskapen. Ordet för detta på arabiska är takfir. Med hjälp av släkt och vänner lyckades han bit för bit smuggla ut ett manifest som hette Milstolpar (Ma´alim fi al-Tariq).

1964 frigavs Qutb villkorligt. Han återvände omedelbart till sin villa i Helwan och började konspirera mot den revolutionära regeringen. Från fängelset hade han lyckats väcka den hemliga insatsen till liv. Saudiarabien fruktade den inverkan Nassers revolution kunde få och försåg i hemlighet Qutbs grupp med pengar och vapen, men rörelsen var full av angivare.

Bara sex månader efter frisläppandet anhölls han igen. Vid rättegången mot Qutb och fyrtiotvå av hans anhängare 1966 dömdes han till döden. Sayyid Qutb hängdes efter morgonbönen den 29 augusti 1966. Hans kropp överlämnades inte till familjen av fruktan för att hans grav skulle bli en helgedom för hans anhängare. Men Qutbs avantgarde stod redan i startgroparna.

Ayman al-Zawahiri (uttalas Za-wah-iri)

Ayman al-Zawahiri var den som skulle leda Qutbs avantgarde. Han växte upp i ett stilla förortssamhälle som heter Maadi och ligger åtta kilometer söder om Kairos bullriga kaos. Platsen var en osannolik grogrund för en revolution. Ett konsortium av judiska finansmän byggde för etthundra år sedan en sorts engelsk by.

Många av de tidiga bosättarna var brittiska officerare och statstjänstemän, vars fruar startade trädgårdsklubbar och litterära salonger. De följdes av judiska familjer, som vid andra världskrigets slut utgjorde nästan en tredjedel av Maadis befolkning. Där kom också in en viss typ av egyptier, sådana som talade franska och intresserat följde cricketmatcherna.

Aymans föräldrar tillhörde två av de mest prominenta familjerna i Egypten. Många var läkare utspridda över arabvärlden och USA, men namnet förknippades framförallt med religionen. Aymans fars farbror blev 1929 rektor för al-Azhar, det tusenåriga gamla universitetet i Kairo, Mellanösterns centrum för islamiststudier. Ledaren för den institutionen åtnjuter så gott som påvlig status i den muslima världen.

I skolan var Ayman en utmärkt elev som vann lärarnas respekt. Den unge Ayman fick många gånger från sin morbror Mahfouz, höra om Qutbs rena karaktär och de plågor han tvingats utstå i fängelset. Mahfouz var nämligen Qutbs advokat och en av de som senast träffade Qutb innan han bragtes om livet. När jag i fortsättningen skriver enbart Zawahiri, så menar jag Ayman Zawahiri.

Zawahiri visade mycket tidigt ett mycket styvnackat och oförskräckt trots mot makthavarna. Han utvecklade en självrättfärdighet och en övertygelse om de egna uppfattningarnas sanning, egenskaper som skulle associeras med honom i framtiden och som skulle driva honom i konflikt med nästan alla han mötte. Hans förakt för den auktoritära sekulära regeringen gjorde att han alltid skulle förbli en fredlös person. Han kom att se en orubblig livsuppgift; att sätta Qutbs vision i verket.

Då Sayyid Qutb dömts till galgen hjälpte Zawahiri till med att bilda en underjordisk cell med syfte att störta regeringen och upprätta en islamisk stat. Han var då femton år gammal.

I mitten av 1960-talet förde framförallt Nasser liksom imamer i moskéerna ett retoriskt krig mot Israel. Med undantag för en del egyptiska förband som stred i det Jemenitiska inbördeskriget var den egyptiska armén koncentrerad till Sinai.

Retoriken flödade och president Nasser proklamerade den l8 mars 1965 att ”vi ska inte tåga in i ett Palestina där marken är täckt av sand, utan vi skall tåga in då markytan är dränkt av blod”. Under hela 1966 orsakade terroristangreppen från al-Fatah och PLO vedergällningsanfall från IDF (Israel Defense Forces). Syrien och Egypten undertecknade ett gemensamt försvarsavtal och Syriskt artilleri började beskjuta gårdarna och kibbutzerna nedanför Golanhöjderna.

Nu svepte en förnyad våg av antisemitism över arabvärlden. I moskéerna ropade imamerna efter jihad − heligt krig − mot Israel. I Kairo marscherade förbanden på sin väg till Sinai och skanderade: ”Vi är på väg till Tel Aviv.” Den 16 maj 1967 krävde Nasser att FN:s fredsbevarande styrkor skulle dras tillbaka och U Thant gick helt oväntat med på kraven. Frågan togs aldrig upp i FN:s generalförsamling eller säkerhetsrådet. Misstaget skulle plåga U Thant livet ut.

Den 20 maj gav både Egypten och Israel order om partiell mobilisering. De egyptiska förbanden togs över från Jemen till Sinai och egyptierna besatte FN-ställningarna i Sharm el Sheikh. En stridslysten Nasser sa: ”… vi kommer inte under några omständigheter att tillåta den Israeliska flaggan att passera genom Akabaviken … om judarna hotar med krig, ska vi hälsa dem med ´varsågod, vi är beredda´ … våra förband och vårt folk är beredda på krig … Vattnet är vårt.”

Då förekom israelerna med full rätt araberna och började kriget med att överraskande på någon halvtimme slå ut det egyptiska flygvapnet på marken, medan de egyptiska flygförarna åt frukost. De jordanska och syriska flygvapnen slogs ut på några timmar. Några följande dagar erövrade israelerna hela Sinai, Jerusalem, Västbanken och Golanhöjderna. Arabernas nederlag var emellertid fullständigt. Kriget kallas ofta sexdagarskriget.

Den snabba israeliska segern förödmjukade många muslimer som fram till dess trott att Allah gynnade deras sak. En ny genomträngande röst hördes i moskéerna, en röst som sa att de hade besegrats av en styrka mycket större än Israel. Allah hade vänt sig mot muslimerna. Den enda vägen tillbaka till Honom var att återvända till den rena religionen.

Nasser avled 1970 i en hjärtinfarkt. Hans efterträdare, Anwar Sadat, var i desperat behov av att upprätta sin politiska legitimitet. Han började med att försöka stifta fred med islamisterna. Därför framställde han sig som ”den troende presidenten” och ”islams förste man”.

Han erbjöd Brödraskapet en uppgörelse. Som tack för deras stöd mot oppositionen, bland annat kommunisterna, skulle han låta dem tala och predika, så längs de avstod från våld. Han tömde fängelserna på islamister, utan att inse den fara de utgjorde mot hans egen regim, särskilt de yngre Bröderna som hade radikaliserats av Qutbs skriverier.

Under Yom Kippur, israelernas största helg i oktober 1973, då alla var lediga för att fira och israelerna bedömt risken för anfall som obefintlig, anföll Egypten och Syrien samtidigt över Suezkanalen respektive Golanhöjderna. Båda staterna hade kraftigt upprustats av ryssarna och försetts med modernast tänkbara nya vapen och vapensystem.

Trots att Syrien snart slogs tillbaka, att Egyptens tredje armé räddades genom FN-ingripande och general Sharon var på väg mot Kairo efter att ha gått över Suezkanalen sågs det märkligt nog i Egypten som en viktig seger. Landets anseende sågs som räddat. Det gav Sadat en mycket välbehövlig triumf. Särskilt sedan USA tvingat Israel att återlämna Sinai som erövrats under sexdagarskriget.

Oavsett Sadats nya popularitet började Zawahiris underjordiska cell växa, den hade 1974 fyrtio medlemmar. Zawahiri var nu en lång smärt ung man och hade inga av fanatikerns kännemärken. Han var student vid Kairos universitets medicinska fakultet. Han gick i västerländska kläder, för det mesta kavaj och slips och hans politiska engagemang var nästan helt okänt. Inte ens familjen visste om det.

Småningom började de disparata underjordiska grupperna finna varandra. Fyra celler i Kairo, däribland Zawahiris gick samman för att bilda Jamaat al-Jihad  − Jihadgruppen, eller helt enkelt al-Jihad.

Gruppens mål liknade huvudfåran i Muslimska brödraskapet, men man hade ingen tanke på att försöka uppnå dem genom att arbeta politiskt. Zawahiri ansåg att sådana ansträngningar smutsade ner den rena islamiska statens ideal. Han började förakta det Muslimska brödraskapet för dess villighet att kompromissa.

1974 utexaminerades Zawahiri vid medicinska fakulteten och tjänstgjorde sedan i tre år som kirurg i egyptiska armén vid en bas utanför Kairo. Efter militärtjänsten öppnade han en klinik i det hus där han och föräldrarna bodde.

Den följande tiden reste han flera gånger till Peshawar i Pakistan, där han arbetade för Röda halvmånen med vård av Afghanska flyktingar av vilka det fanns miljoner. Han besökte även Afghanistan, där kriget mot ryssarna och den Afghanska kommunistregimen fördes med amerikansk hjälp.

Helikoptrar var ett nödvändigt verktyg för att den ryska expeditionskåren skulle kunna verka i Afghanistan. Men USA försåg afghanerna med de berömda Stingermissilerna, som kunde transporteras av två man, en som hanterade vapnet och en som bar missilerna

I Egypten råkade Zawahiri 1981 ut för akut fara att avslöjas som upprorsman. Man hade gjort Zawahiris läkarpraktik till en vapengömma. I september gav Sadat order om en razzia i vilken mer än femtonhundra personer greps, bland dem många framstående egyptier. Koptiska kristna, studentledare, journalister, författare, läkare i det Muslimska brödraskapssyndikatet, ett potpurri av möjliga dissidenter. Zawahiri undkom pådraget, men de flesta av de andra ledarna i al-Jihad infångades.

När man höll på att flytta vapen från kliniken till en lagerlokal, grep polisen en ung man som bar på en väska fullastad med vapen, militära handlingar och kartor som visade var alla stridsvagnar i Kairo placerades. Medlemmar i cellen rymde fältet och försvann, men Zawahiri stannade av oförklarlig anledning kvar där han var.

En militärcell inom al-Jihads utspridda led hade redan satt igång en skyndsam och opportunistisk plan. Löjtnant Khalid al-Islambouli, som var tjugotre år gammal, hade för avsikt att döda Sadat under ett framträdande under en militärparad följande månad.

Löjtnant Islambouli och tre andra konspiratörer hoppade vid paraden ur sina fordon vid hedersläktaren och kastade granater samt sköt mot Sadat. ”Jag har dödat faraon!” skrek Islambouli sedan han tömt magasinet i automatgeväret i presidenten, som stod trotsigt i givakt tills hans kropp pepprats av kulor.

Sadats död väckte ingen större sorg i arabvärlden, han hade ju slutit fred med Israel och sågs därför av många som en förrädare. Zawahiri ansåg att mordet inte åstadkommit något för att uppnå en islamisk stat.

En major i pansartrupperna och medlem i al-Qaida, Essam al-Qamari och Zawahiri började göra upp planer på att döda regeringen vid Sadats begravning, men den nya regeringen, ledd av Hosni Mubarak, var redan i full färd med att gripa konspiratörerna och det blev inget av med planerna.

Zawahiri höll på att packa, för att dra sig undan till Pakistan då han greps. Polischefen i Maadi smällde till honom i ansiktet och Zawahiri slog tillbaka. Han blev naturligtvis genast känd som mannen som slog tillbaka.

I fängelset kom Zawahiri att torteras svårt liksom många andra fångar. Han lärde känna schejk Omar, ”den blinde schejken” och Islamiska gruppens emir. De två kom att ständigt tvista om vem som skulle leda revolutionen. Islamiska gruppen och al-Jihad kom där att glida isär för gott. Zawahiri påpekade att emiren enligt vad sharia säger inte får vara blind. Schejk Omar svarade att sharia också slår fast att emiren inte får vara en fånge. Rivaliteten mellan de båda blev extrem.

Zawahiri fälldes för vapenhandel och dömdes till tre års fängelse, vilka han nästan suttit av när rättegången avslutades. Kanske som belöning för samarbetet med att vittna mot andra åtalade, lade regeringen ner flera åtalspunkter mot honom. Man hade med tortyr fått honom att samarbeta, till och med att förråda medarbetare.

Vår frigivne ”hjälte” förbjöds att under tre år lämna Egypten, men han återfinnes snart i Saudiarabien på en läkartjänst. Det finns de som hävdar att det nu var Zawahiri och bin Ladin träffades i Jedda. Mötet finns inte dokumenterat någonstans men förefaller troligt. I vilket fall som helst var de tvungna att upptäcka varandra förr eller senare i jihadlandskapet.

Usama bin Ladin

Usama föddes i Riyadh i januari 1958. Han började samla in pengar till det afghanska jihad efter den ryska invasionen 1979 och bildade al-Qaida 1988. Enligt uppgift ”droppades” han sedermera av amerikanerna i Röda havet som hajföda. Jag förutsätter nu att Usama bin Ladin är så känd att jag inte behöver skriva något om hans bakgrund.

Mötet mellan bin Ladin och Zawahiri fick katastrofala konsekvenser. Bin Ladins nätverk al Qaida och Zawahiris al-Jihad slogs ihop varvid dock al-Jihad förde en tynande tillvaro efter Sadats och Mubaraks utrensningar av den egyptiska grenen. Zawahiri blev chefsideolog i al-Qaida.

Med erfarenheterna från Jihad i Afghanistan på 1980-talet började de formulera begreppet global jihad och prövade det under exilen i Sudan, Jemen och Europa mellan 1992 och 1996. Teorierna prövades i större skala då de senare återvände till Afghanistan. Under den tiden fungerade Kandahar i Afghanistan som en äggkläckningsmaskin för jihadister från hela världen.

Produkten  av mötet mellan dessa två, den egyptiska och den saudiska grenen av islamismen, vände upp och ned på teorin om att först ta itu med ”den nära fienden”. Nu skulle fokus flyttas till ”den fjärran fienden”, USA, Israel och Europa eller västvärlden i allmänhet.

Spektakulära attacker mot mål i dessa länder skulle mobilisera folkets stöd för att välta sittande regimer och ersätta dem med en islamisk stat. I satellitteves tidevarv resonerade Zawahiri skulle internationell medieuppmärksamhet ersätta det tålmodiga, lokala rekryteringsarbetet via muslimska välgörenhetsorganisationer.

Tevebilder av framgångsrika attentat med hundratals döda och sårade skulles sprida panik i fiendens led samtidigt som de troende sporrades att sälla sig till kampen. Potentiella ”martyrer” redo att begå självmord i islams namn skulle uppmuntras att träda fram.

Resonemanget har källor i traditioner. Det verkar anspela på assasinerna, en medeltida muslimsk sekt ledd av ”bergsshejken”. Jag mins att jag i min ungdom läste någon äventyrsbok om assasiner som lönnmördade sina motståndare, men här är det inte fråga om mord i lönn, tvärtom, med största möjliga publicitet. En taktik som för övrigt tillämpas även av Islamiska staten, IS. Taktiken kan knappast fungera.

Sunniislams med- och motgångar ägde rum i en värld som hade förändrats drastiskt genom Sovjetunionens nederlag i Afghanistan. Jihadisterna inbillade sig själva att de varit den främsta orsaken till denna fantastiska seger över en supermakt, och inte alls ett instrument manipulerat av världens andra supermakt USA.

Den 7 oktober 2001 framträdde bin Ladin och Zawahiri i tevekanalen al-Jazira. De sitter vid ingången till en grotta i Afghanistan. Zawahiri, liksom Usama bin Ladin bar nu kläder som påminde både om afghanska Mujaheddins och de som används i egyptiska såpoperor om Profetens liv.

Zawahiri vände sig i sitt tal mest till det Amerikanska folket.

”Ni, det amerikanska folket och hela världen, ska veta att vi inte kommer att tolerera att tragedin i Andalusien upprepas (slutet på morernas styre i Spanien) i Palestina. Vi ser hellre hela denna (islamiska) nation gå under än al-Aqsamoskén förstöras, Palestina judaiseras och befolkningen fördrivas.

Just nu kan det verka som om man i huvudsak återgått till fitna i Syrien, Irak och

Afghanistan. Men nästa stora illdåd i väst är troligen inte avlägset. Varken i tid eller i rum. Al- Qaidaepresentanter har strömmat och strömmar fortfarande in i Sverige som flyktingar. Tyvärr är det inte helt lätt att identifiera dem.

I mer än ett halvt sekel har USA:s roll i den här härvan varit att bekämpa mellanösternterrorismen och samtidigt stötta både Israel och Saudiarabien, något man hittills lyckats rätt bra med. Men det är en annan och lång historia.

Jag antar att Zawahiri nu funderar över nya stora terrorangrepp hos den fjärran fienden? Kanske hämmas han något av flyktingströmmen som vi har fullt sjå av att hantera?

Litteraturtips:

Kampen om islam av Gilles Kepel.

Al-Qaida och vägen till 11 september av Lawrence Wright.

Sexdagarskriget av Simon Dunstan (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek).

Yom Kippur ’73 av Simon Dunstan (Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek).
Bin Ladin av Roland Jacquard

Ryssland är underutvecklat land, vad ryssarna än tror om sig själva

En liten notis från TT i SvD den 3 juni förtjänar att återges här. Den berättar att några universitet genomfört en studie av livslängden hos befolkningarna i olika länder. Det är väl svårt att få ett bättre mått på länders utveckling än att titta på medellivslängden?

De stackars männen i Ryssland dör hela elva år före sina kvinnor. I genomsnitt lever ryska män hela 15 år kortare tid än män i utvecklade länder som t.ex. Sverige. En fjärdedel av ryska män dör innan de nått 60 års ålder och det är ganska illa.

I Kina, som har stora regioner med utbredd fattigdom lever faktiskt männen 9 år längre tid än de stackars ryska männen. Skurken Putin bör ta på sig en stor del av skulden för sakernas tillstånd. Han satsar i stället stort på den ryska krigsmakten och att med hjälp av den hota de små ryska randstaterna som han löjligt nog påstår hota Ryssland.

En annan stor och dyrbar satsning Putin gör av prestigeskäl är rymdteknik. Inom det området samarbetar USA med Ryssland. Man får hoppas att inte Putin lurar av USA skjortan på det området. Det är en teknik som redan nu har stor betydelse inom området krigföring.