lördag 31 oktober 2015

Söderhamn klarar inte uppgifterna


Söderhamn är tyvärr en stad som backar in i framtiden. Man ser det naturligtvis extra tydligt som inflyttad och kommande från en kommun som kör med full fart framåt uppåt. Naturligtvis gäller det att i media följa vad som händer och inte händer i såväl kommunen som riket för att kunna se och jämföra.

Det ena företaget efter det andra i Söderhamn lägger ned sin verksamhet eller går i konkurs. Småningom blir en företagare i branschen kvar och klarar sig en tid utan konkurrens. Småningom upptäcker kunderna att priserna gått upp då konkurrens saknas och servicen blir allt sämre.  Då sätter sig den bilburne i bilen och kör till Hudiksvall, Bollnäs eller Gävle för att hitta specialaffären (urmakaren, vvs butiken, eller vad det kan vara). Jag har själv gjort så mer än en gång då Söderhamnsföretag både tagit hutlöst betalt och gjort ett dåligt jobb. Ja, det finns justa företag i Söderhamn, men de andra blir tydliga då avståndet till konkurrenter ökar.

En tydlig bild av hur illa det är ställt i kommunen får man vanligen varje dag om man förstår vad som egentligen står uttryckt i ortstidningen. Häromdagen refererades ett möte i kommunfullmäktige.

Ledamöterna i kommunfullmäktige kan genom att lämna in en motion ta initiativ till ett ärende som kommunfullmäktige har att besluta om efter ärendets beredning. Regeln är att beredningen skall utföras så att kommunfullmäktige kan fatta beslut i ärendet inom ett år. Visar sig beredningen behöva ytterligare tid skall arbetsläget för beredningen redovisas efter ett år.

Det är enkla regler som tjänstemän och politiker i kommunens förvaltning och nämnder har att följa och också följer i andra kommuner. Jag kommer från en kommun där man har ordningen att en gång per år särskilt följa upp arbetsläget för beredningen av inlämnade motioner. Till detta har i många kommuner, även Söderhamn, adderats möjligheten för vanliga medborgare att på motsvarande villkor inlämna medborgarförslag.

När man så i nämnder och förvaltning äntligen tar tag i dessa motioner, för redovisning i fullmäktigeförsamlingen, så visar det sig att man har 58 motioner och medborgarförslag som legat mer än ett år och att fullmäktige föreslås förpassa 32 av dem till papperskorgen!

Man förklarar också att alla motionärer och förslagsställare välkomnas att inlämna samma motion/förslag en gång till. Samtidigt kan man konstatera att vissa motioner tydligen legat i någons skrivbordslåda sedan år 2011 och alltså redan kan ha legat utan åtgärd i 5 hela år.

Söderhamns kommunförvaltning är ju känd för sina många chefer, kanske har det inte funnits några vanliga tjänstemän att lotta arbetena på och då blir väl inget gjort?

Vi vet ju också sedan tidigare att en del tjänstemän och kotterier av sådana inte sällan styr och ställer som de själva vill, att detta ibland går ut över kolleger, som avskedas eller söker sig till trevligare och bättre jobb.
Den politiska oppositionen i Söderhamn är mjäkig och hörs knappt av då majoriteten fullständigt misslyckas med sina ”affärer” eller uppdrag.

Oppositionsrådet säger sig förstå att många som lämnat förslag som nu skall behandlas som om de inte funnits är besvikna. Miljöpartiet har två motioner som nu bara tas bort. Kommunen klarar helt enkelt inte sin uppgift och bryter mot kommunallagen.

Det verkar som om kommunförvaltningen behöver en chef som kan få förvaltningarna att fungera, Nämnderna är som de är i tre år till och där finns nog inget hopp om bättring.

Miljöpartisten Karin Solum sade under debatten i fullmäktige: ”Jag trodde att när en motion fått okey så skulle den verkställas, likaså medborgarförslag. Jag tror att det kan späda på politikerföraktet”, Jag för min del tror inte hon behöver särskilt oroa sig för detta. Det kan inte sjunka så mycket lägre då det nått botten.



fredag 23 oktober 2015

Hemliga dokument visas i utskott


Förra onsdagen fanns den rubriken i Svenskan och givetvis hoppade jag till där jag satt i min stol. Jag har, den här valperioden, inte gjort mig besväret att titta efter vilka alla som sitter i försvarsutskottet. Men förra perioden satt det en hel rad ytterst opålitliga människor där och inte bara från Vänsterpartiet.

Nu är det ju inte så att försvarsutskottet delges någon större mängd detaljuppgifter om vårt försvar. Den här gången gällde det bara promemorian om ett svenskt deltagande i den brittiskledda Natostyrkan Joint Expeditionary Force (JEF). Och där ska naturligtvis Sverige som vanligt ställa upp för Nato och därmed Europa.

 Det rör sig här om det spjutspetsförband på 5 000 soldater som på 48 timmar skall kunna mobilisera för att försvara Baltikum vid en eventuell konflikt där. För övrigt något Sverige lovade redan under den förra regeringen.

Med eller utan ansvar



Lilian Sjölund är politisk redaktör på Söderhamns-Kuriren och hon har fått en hel del beröm i min blog. Men det hindrar inte mig från att komma med kritik, då jag finner det befogat. I lördagens Kurir presenterar hon en krönika på ämnet Experterna och populisterna.

Rubriken är Politiker utan ansvar lämnar parlamentet. Det är Sverigedemokraterna som kallat till presskonferens och talat om att de ledsnat på att verka inom ett parlament där övriga partier behandlar dem som om de inte finns. Men de finns ju de facto! Och inte bara det, de växer stadigt och verkar vara på väg att gå om moderaterna, som är obetydligt mindre än socialdemokraterna.

Lilian Sjölund har varit och lyssnat på experter i migrationsrätt och nu skriver hon: Jurister som berättar hur de arbetar för att upprätthålla rättssäkerheten i Sverige under den värsta flyktingkatastrof vårt land upplevt. Deras klarsynthet och uppriktighet har en lugnande effekt. Men också deras faktagrundade torra, juridiska förhållningssätt till vad som gäller, skriver hon.
Hur jurister som håller sig till lagens bokstav kan ha en lugnande effekt begriper inte jag.

Ungefär 1,5 miljoner Svenskar flydde huvudsakligen i slutet av 1800-talet som båtflyktingar till USA, många av dem för att få uppleva religionsfrihet, andra för att få äta sig mätta. De blev väl mottagna och vi skall självklart ta emot flyktingar som vi gjorde under andra världskriget. Men vi bör också ha klart för oss att en hel del av dem saknar flyktingstatus.

Och vidare skriver Lilian: Vi har en asyllagstiftning, vi har ett kvotflyktingmottagande, vi har strikta regler för vad som gäller registrering och fingeravtryck. Och vi har alldeles speciella regler för ensamkommande barn.

Asyllagstiftning ja, många kommer redan nu därför att de flyr miljön, såsom Mark Lynas beskriver i sin bok ”Sex grader”, som kom för 8 år sedan. Alltså på grund av den torka som redan nu börjat plåga norra Afrika och Arabländerna.
Ja, vi har en asyllagstiftning, men vem bryr sig förutom de jurister som eventuellt kommer att beröras

I Dagens samhälle läste jag 2014: ” På tio år har antalet ensamkommande asylsökande under 18 år till EU fördubblats från 12 000 till 25 000. Under samma tid har antalet barn som sökt asyl i Sverige mer än tiodubblats från under 1 000 till i år prognostiserade 12 000, från 10 procent till runt 40 procent av alla som kommer till EU. Jämför det med att Sverige utgör cirka två procent av EU:s befolkning.

De sannolikt viktigaste orsakerna är, att Sverige jämfört med övriga EU-länder erbjuder de mest förmånliga regelverken vid ansökan om asyl, till exempel vad gäller permanenta uppehållstillstånd, generösa regler för anhöriginvandring och att vi litar på den sökandes uppgifter om sin egen ålder.
För ganska länge sedan såg jag en uppgift att en del ensamma barn bedöms kunna vara uppemot 22 år.

Flyktingarna strömmar fritt in i Malmö, Trelleborg och Göteborg. Många låter sig inte registreras där utan reser vidare dit de själva vill, till kompisar eller släkt som kommit tidigare eller någon plats de rekommenderats. Följden blir kaos eller nästan kaos. Jag läste nyligen om en fullastad buss, som rastade i Söderhamn under resan med destination Boden. Vid avfärden mot slutdestinationen saknades ett trettiotal passagerare. De satt väl på tåget tillbaka mot Stockholm?


Lilian Sjölund igen: Vi har inte en välfärdskollaps. Vi har inte en samhällskollaps.
Fråga de sjuka som är 80+ om de nu får den vård och omsorg de lovades av alla S-regeringar från 50-talet och fram till 2006?

Lilian: Ingen skönmålning, det är både kris och kaos i bostadsletandet, ja på de flesta fronter om man skall tro Oskar Ekblad, ansvarig för kvotflyktingverksamheten.
Visst, det handlar inte om ett par dagar i gympasalar. De kommer att få bo där ett längre tag. Det finns inga lägenheter helt enkelt. Så vi tar i stort sett vad som helst nu. …
Ja, tälten SD vill informera om är framtagna, men jag tror att det i första hand blir fråga om gymnastiksalar och sådant, även om de behövs för sitt ändamål.

Lilian fortsätter: Samhällsingenjörskonsten kunde dock vara bättre i den enskilda kommunen tycker Oskar Ekblad. Med det menar han att tjänstemän borde sätta sig ner med den enskilde flyktingen och göra upp en plan. För vi kan avliva myten redan nu om att USA väljer ut vilka flyktingar de vill ha. Och ändå är det mycket lättare för somaliern att få jobb där, än här.

Oskar Ekblad, ansvarig för kvotflyktingverksamheten verkar i alla fall vara optimist. Tror han att enskilda tjänstemän i kommunerna är så kompetenta har så lite att göra att de kan ägna tillräcklig tid för att, med varje flykting, sätta sig ned och göra upp en plan.

Planer behöver i så fall göras upp för vitt skilda områden, t.ex. för utbildningar av olika slag, för arbete, boende, försörjning tills vidare o.s.v. i en lång komplicerad rad.

Lilian fortsätter: Och på torsdagen har så Sverigedemokraterna presskonferens. De har varslat om en kursändring. Den samlade pressen tror att det handlar om politiken, men den är ju föga utvecklingsbar i sin enögdhet. Parlamentarikerna ska nu bli utomparlamentariska skulle man kunna säga. De ska nämligen lämna riksdagen, för där får de inget gjort i alla fall. …

… Men när SD-ledningen meddelar att de ”gjort allt de kan för att påverka parlamentariskt” borde historiens kalla kårar få fler att frysa i oktoberkylan, än de flyktingfamiljer som nu anländer i sandaler.
En politiker som inte kan göra mer i en demokrati bör avgå ─ inte hota med andra metoder. Ett parti som sitter i riksdagen borde också inse att man tillhör den lagstiftande församlingen.

Politiskt är jag numera vilde. 2009 lämnade jag Moderata Samlingspartiet efter att troget ha tjänat partiet i många år. Men det parti jag lämnade var inte detsamma jag en gång anslutit mig till, Gösta Bomans, Jarl Hjalmarssons och Carl Bildts parti. Numera är frågan om hur jag skall rösta i riksdagsval öppen, men Folkpartiet och Kristdemokraterna kan vara möjliga i riksdagsval om det inte blir en blankröst eller vid det laget SD.

Tydligen vill ju Sverigedemokraterna verka som ett demokratiskt parti i Sveriges riksdag, men de övriga partierna har gemensamt beslutat att Sverigedemokraterna inte skall tillåtas att verka i Riksdagen så som folket har beslutat i allmänt val. Vad medborgarna beslutar i val skall tydligen inte längre gälla i demokratisk ordning.

I stället beslutar övriga partier i enighet att Sverige skall lämna sitt demokratiska styrelseskick under kommande åtta år. Överenskommelsen mellan övriga partier kallades ”decemberöverenskommelsen”, som direkt blev vad den borde: DÖ. Dog gjorde den också ganska snart, även om en del försöker att delvis hålla den vid liv.

Läget i Sveriges Riksdag är att om man låtsar att SD inte finns, så kan S, V och MP bilda majoritet. Men om M, Fp, C och KD går ihop, så behöver de stöd av SD för att nå majoritet i Riksdagen. Huga då, SD som tungan på vågen!

Varför inte acceptera läget, det läge som Sveriges folk genom demokratiskt val försatt sig i? Jo, det skulle ge Sverigedemokraterna det demokratiska inflytande de genom allmänna val var berättigade. De skulle i varje enskild riksdagsfråga kunna fritt välja Alliansens eller den Socialdemokratiska sidan och de skulle också göra det. KAOS, sa alla de andra. Slopa det där med demokrati! Låtsas som om SD inte finns.

En politiker som inte kan göra mer i en demokrati bör avgå ─ inte hota med andra metoder, skriver då Lilian Sjölund. DEMOKRATI? VAD TALAR HON EGENTLIGEN OM?

SD har talat om att annonsera utomlands om att flyktingar till Sverige nu kommer att få bo i tält i vårt nordiska klimat. Det är tydligen grymt att hota med sådant. Jag såg på TV den medelålders herre som var svårt missnöjd med sin placering i en mindre stad och som klart deklarerade att han endast kunde acceptera placering i en stor stad. Men häromdagen gjorde vår statsminister, Stefan Löfven själv, klart att det nu är dags att ta fram tälten.

Om då SD i stället för att verka parlamentariskt i Sveriges riksdag, vilket övriga partier förhindrar, ägnar sig åt att informera presumtiva Sverigeresenärer om situationen i Sverige, så kan det väl knappast vara helt fel? Det är ju korrekt information.

Svenska folket har i allmänt val visat att de önskar en blocköverskridande regering. Den regering vi nu har är inte önskad av folket och följderna är katastrofala. Den förra regeringen lyckades åstadkomma tusentals nya vita jobb genom Rut- och Rot-avdragen och de riktigt gamla och sjuka pensionärerna kunde få sina lägenheter hjälpligt städade var tredje vecka. Samtidigt drogs det igång en hel del behövligt underhåll av tidigare dåligt underhållna hus och lägenheter. Byggsektorn kom igång med en hel del nya jobb som följd.


Att släppa in SD i den demokratiska värmestugan betyder inte att styrelseskicket i Sverige blir nazistiskt. Tvärt om skulle det betyda att Sverige återgår till demokrati, men att socialdemokrater och moderater också måste börja enas för att låta riksdagen ta de beslut riksdagen skall ta.

fredag 16 oktober 2015

Zonen

Mitt förra inlägg här är i huvudsak en kopia av ett e-postbrev jag skickat. Det handlade i huvudsak om”Zonen” och Zonen kallas bl.a. det geografiska område där Sverige vid krigstillstånd avsåg att samla rikets såväl civila som militära centrala ledning. Detta förbereddes genom att man byggde fortifikatoriskt skyddade anläggningar för dessa organ.

Djupt i urberget sprängde man ut stora bergrum i vilka man sedan byggde ”hus”, ofta i tre våningar, för rikets i krig viktiga organ. På samma sätt gjorde man för rikets regionala organ, länsstyrelser, militärområdesstaber, luftförsvarscentraler o.s.v. På Muskö byggde man in ett helt skeppsvarv m.m. i berg.

Så gott man kunde hölls de här anläggningarna hemliga för alla som inte i fred behövde veta något om dem. Idag är många av de här anläggningarna stängda och i en del fall plomberade. Sekretessen verkar ha slappnat och en grupp historieintresserade människor vill av olika skäl veta allt om bl.a. Zonen.

Jag är inte någon vän till Putin eller hans hantlangare. Det har klart framgått av en del tidigare inlägg här. Jag har också kunnat konstatera att någon eller några i Ryssland noga följt min blog. Under ett par veckor före mitt förra inlägg har jag saknat det här ryska intresset. Efter mitt förra inlägg är det emellertid tillbaka.

För oss, som under vår aktiva tid arbetade i och med de här anläggningarna är det inte alltid så lätt att veta vad som hävts av den gamla sekretessen och givetvis finns det i vissa fall en del skäl till bibehållen sekretess. Många av dessa anläggningar kan givetvis behöva användas igen. Ryssland med Putin vid rodret inte bara funderar öppet över möjligheterna att genom krig utöka riket.

Mitt förra inlägg Ett intresse och ett brev blev en överraskning för mig själv. Det är ett svar på en del frågor om anläggningar inom Zonen. Idag konstaterar jag att antalet besök i min blog dagen efter det inlägget mer än 20-faldigades, dagen därpå var bortåt 15-faldigat och hittills idag är ungefär 9 gånger fler än vanligt.


Jag gissar att de här ”tittarna” till stor del använt sökord på nätet, som inte på länge varit så vanliga hos ”sandarnegubben”. Ord som Zonen, kalla kriget, säkerhetspolitik, högkvarteret, HKV, Flygvapnet, radaranläggningar, krigsförbindelser, ledningscentraler, radarbilder, luftbevkningen, flygstridsledsning o.s.v. Jag tror att Sveriges försvar återigen har börjat intressera svenskarna.

onsdag 14 oktober 2015

Ett intresse och ett brev


Det finns hos några entusiaster ett intresse för något som inom försvaret, under VK 2 och kalla kriget kallades Zonen. Zonen var att se som det område och det kluster av anläggningar där rikets och försvarets högsta ledning skulle uppehålla sig och verka om Sverige invecklades i krig. Det var till del fråga om anläggningar i bergrum som skulle skydda regering och krigsdelegation liksom det militära högkvarteret, HKV, men Zonen omfattade så mycket annat av typen hjälpmedel för dessa två.

Bl.a. ett inlägg i den här blogen (blog och inte blogg menar jag) i juni 2009 har resulterat i att några som intresserat forskar i Zonens historia kontaktar mig. Själv läser jag gärna militärhistoria som inte ligger för långt tillbaka i tiden och sådant som gäller säkerhetspolitik. Kanske är det någon sorts yrkesskada. Jag har ju under exakt 40 år sysslat med dessa hemligheter.

Mitt senaste brevsvar till en av dessa zonforskare får också bli detta inlägg i min blog.

Hej Mats

Jag svarar så gott jag kan, men mitt minne sviker mig mer och mer.
Radiolänknätet var fram till mitten av 50-talet en ren flygvapenangelägenhet. Generalen Nordensköld var något alldeles extra och Flygvapnet kom att tilldelas mycket stora ekonomiska resurser för att från början sätta fart på utbyggnaden av det svenska flygvapnet. Flygvapnets särställning i det avseendet kom att kvarstå under mycket lång tid.

Flygvapnen blev under VK 2 ett sorts hot mot arméernas dominans i krig och i krigsförberedelser, därigenom även av försvarsledningen. Ändå skulle det dröja till 1961 innan flyggeneralen Torsten Rapp blev överbefälhavare. Med fart från tidigt 50-tal utgjorde flygvapnet ett uppenbart hot mot arméns dominans av försvaret och därmed även dess ledning.

Flygvapnet var extremt teknikberoende och därmed teknikkrävande. Jag vill peka på flygplan, radaranläggningar, snabbt datorberoende ledningscentraler, ögonblickligt sambandsbehov även över stora avstånd och med flygplan både på mark och i luften. Radarbilder skulle med den tidens teknik kunna visas i realtid på stora avstånd från radarstationerna. Allt behövde vara toppmodernt för användbarhet i krig.

En annan lustig skillnad var att flygofficerare nära nog genomgående använde tilltalsordet du, både uppåt och nedåt i befälsgraderna. Detta påverkade naturligtvis även oss civilister i flygförvaltningen, som nära samarbetade med flygstaben. Klart är också att det tidigt påverkade även de försvarsstabsofficerare vi samarbetade med. Den stora allmänna Du-reformen kom på allvar först i början av 70-talet. Säkert en hemsk upplevelse för många arméofficerare och för all del även i Marinen. (Titta gärna på Min första ingenjörsbefattning, ett inlägg från 2009.)

Då FV skulle ta över luftbevakningen från armén, så hade FV långt tidigare underkänt arméns system och redan i början av 40-talet börjat bygga ett eget luftbevaknings- och stridsledningssystem, utan att fråga någon om lov. Man började med att bygga ett parallellt luftbevaknings- och ett jaktstridsledningssystem i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna för skydd av storstäderna.

Flygvapnet lade beslag på en allt större del av försvarsanslaget och drog till sig en grädda av tekniker. Jag ger ett ex: Då FV 1948 övertog luftbevakningen och officiellt ett uppdrag att bygga upp en luftbevakning och flygstridsledning, så bröt flygförvaltningen en överenskommelse med Tvt och LM Ericsson om gemensam lönesättning för nyexaminerade gymnasieingenjörer. (Det hade varit konkurrens om dem.)

Det betydde att flygförvaltningen under några år kunde lägga beslag på dem som hade de högsta betygen. Jag minns att någon visade mig en protestskrivelse, det måste ha varit från dåvarande Telestyrelsen, då man hade upptäckt ”brottet”, men någon lägre begynnelselön blev det inte då vid Luftbevkningsbyrån.

1954 beslöt ÖB och regering att flygvapnet också skulle svara för utbyggnaden av ett riksomfattande ralänknät för totalförsvaret. Jag jobbade med kostnadsberäkningen som föregick beslutet och fann att planeringsarbetet för det nätet var enormt mer intressant för en teleingenjör än planeringen av trådnätet var. Jag sökte mig alltså över och kom över till ralänkdetaljen 1955.

Tiden före 1953, då jag började på trådnätplaneringen, är alltså till största delen hörsägen för min del. Jag minns att min chef ca 1955 berättade om Johannes brandstn, men någon anslutning av den till länknätet byggdes aldrig. Man skall komma ihåg att radiolänkplanerandet startade upp alldeles i slutet av 40-talet och då var en nyhet för Sverige och en angelägenhet endast för flygvapnet.

Först 1955 började vi planera för andra intressenter. Radiolänkdetaljen vid Luftbevakningssektionen som det hette då bestod av, då den var som störst 55 man. Ungefär hälften av dessa jobbade med byggandet och resten vid skriv- och ritbord, 4-5 var sekreterare. Även om vi jobbade kvällar och helger, så skulle allt göras från början.

Det uppstod omgående ett sorts förakt för kollegor på Fst teknikdetalj, på arméförvaltningen och för arméofficerare. Mest var det väl att de var tekniskt okunniga eller med dåliga kunskaper utan att själva förstå eller erkänna det. Ett exempel är att Fst med Fst tekniska detalj förbjöd all form av provdrift vid Gpl, även mycket kortvarig, en tid inte ens med konstantenn som inte strålar nämnvärt. Samtidigt gjordes från det hållet ingen telekonfliktberäkning. Detta för anläggningar med många olika rasändare, även med höga effekter, och mottagare. Det dröjde innan våra påpekanden gav effekt. Det enda som garanterar störfrihet i ett apparatrum med många olika radioutrustningar är praktiska prov med alla apparater igång.

En del byggdes som provisorier i befintliga lokaler (bergrum) och i hyddor i väntan på att FortF skulle kunna tilldelas erforderliga medel enligt en årlig budget och hinna bygga ordinarie berganläggningar eller bunkrar. Standard för våra bunkrar skulle tas fram och sådant tog tid. Pengar tilldelades vi, visserligen generöst, men de satte också en tydlig gräns för byggnadstakten genom årsvisa anslag. Vi standardiserade våra bunkrar till 4 ”hustyper”, där hustyp 1 var den vanligaste för våra knutstationer.

Gamla kartor och ritningar passerade mig då och då. Exempelvis minns jag en kartbild över en tidigare CFV:s UPL m.m., men detaljerna är glömda. Jag minns bara att det var en plats ganska nära och väster Stockholm.

1.Fällbara master var så ovanliga i länknätet som de kan bli. Jag har ett svagt minne av att vi tvingades bygga en sådan någon gång. Det är ingen helt lätt uppgift att resa en fackverksmast. Till det behövs en hjälpmast, en skaplig vinsch och helst några som gjort det förr. Till våra transportabla radiolänkar användes byggbara torn eller teleskopmaster, som restes korta och sedan ”spelades” upp.

2. Jag hittade någon gång ett par vetenskapliga artiklar publicerade i amerikanska tidskrifter som beskrev försök med hårdgjorda parabolantenner för skydd mot kärnvapen ganska nära antennen. Den del av antennen som klarar sig någorlunda är parabolen. Svårare är att skydda vågledaren med matarhornet i brännpunkten framför parabolen.

Den typ av hårdgjord antenn du sett på bild är nära nog omöjlig i det svenska landskapet med våra skogbeväxta låga och ”kulliga” berg.  Av en lång rad skäl, bl.a. kostnads-, så finns vanligen en eller flera av dessa kullar eller berg mellan våra anläggningar och vi måste vanligen upp med antennerna för att minska inverkan av dessa hinder. Då blir det mast om man inte vill bygga med mycket korta hopplängder. Det norska landskapet passar däremot utmärkt. En lågt liggande central till en högt belägen motanläggning och vidare i ett stomnät från fjäll till fjäll. Jag hörde någon gång att norrmännen byggde flera hårdgjorda antenner.

Radiolänkhoppen planeras rationellt och då blir de ofta 3 ─ 5 mil långa, men kan ibland bli 8 mil långa på hög frekvens. I stomnätet och för anslutning av ledningscentraler ≥7 GHz och då tål förbindelserna inte några större hinder utan kravet är eller ligger nära fri sikt mellan antennerna.

Jag var med om att planera och skrev stråk- och anläggningsspecifikation för en hårdgjord antenn till en anläggning som var speciell (lfc + radargruppcentralfunktion) på 80-talet. Någon annan byggdes inte under min tid. Alla stråkspecifikationer för radiolänkar i FTN fram t.o.m. mars 1993 passerade mig för godkännande.

Lennart Kjelldorf såg sannolikt inte den hårdgjorda antennen någon gång, utan skrev förmodligen på hörsägen om ”dem” i sin historieskrivning efter pensioneringen. Det har sagts mig att fler hårdgjorda antenner byggdes i Norge och det fjällandskapet kan mycket väl bädda för det.

I Karlsborgs fästning gjordes faktiskt en del fältarbeten, bl.a. värn, i början av VK 2 och vår guldreserv förvarades där i början av kriget, men flyttades sedan till Bodens fästning. Utrymmet för guldreserven i Bodens fästning, i Klinten, har jag sett, men det var inte mycket att se. En gammal förvaltare i Karlsborg gick en gång runt med mig och några kollegor i Karlsborg och berättade om fästningen. Högintressant!

Det provstråk ralänk som på 50-talet byggdes Stockholm ─ västerut stannade i Örebro och innehöll säkert bara flygvapenförbindelser. HKV första nätanslutning utfördes med en ralänkutrustning som levererades först 1956. Mitt besök vid HKV UPL skedde sannolikt 1961, kanske 1962. Det vet jag därför att Carl Eric Almgren hunnit bli CFst och trodde han kommit på en tjänsteman vid FF som gjort fel.

Om vi anslöt någon del av ”Trestabsberget” till radiolänknätet, vilket jag inte kan påminna mig, så var det sannolikt för att koppla upp rena flygvapenförbindelser. Alla förbindelser i nätet var stelt uppkopplade mellan ”abonnenterna”. Fyrtrådsförmedling kundes ske i lfc. Först under senare delen av 60-talet kom nätets automatisering genom programminnesstyrda telefon växlar. En specifikation för dessa hade sammanställts först 1965. Däremot räknade vi i planeringen med dem redan på 50-talet.

Det triangelformade fundamentet för ralänkmasten vid det gamla HKV finns antagligen kvar. Masten kunde inte ses förrän man var nära den. Jag har uppfattningen att ÖB med Fst satt i ett eget berg. Det råder ingen som helst tvekan om att detta var HKV vid denna tid. Senare producerade jag stråkspecifikationerna för ralänkanslutningarna av nytt HKV. (Typ och variant av radiolänk- och multiplexutrustning, typ och längd hos antennbärare, sändare- och mottagarefrekvens, tillåten dämpning hos antennkabeln, i detta fall för val av lämplig koaxialkabel, beräknad sträckdämpning, signalbrusförhållande m.m.)

Här föreligger uppenbarligen ett missförstånd. Trestabsberget vet jag mig inte ha besökt. Jag har bara hört historier om det. Besöket vid HKV minns jag som att jag svängde av från mindre landsväg och upp en kort bit genom skogssluttning fram till en mindre plan (vändplats) framför inslaget. Då hade den lilla stigen upp till vår antenn, en enmetersparabol i åttametersmast passerats.

Den anläggning Lennart Kjelldorf beskriver som liggande vid vägkorsning med flera vägar kan inte vara Trestabsberget utan är som jag fattar det en ren sändaranläggning med 10 UK-master och 30-talet ralänkantenner. Dessa länkantenner hade inget med Försvarets Radiolänknät (nu FTN) att göra.

Riksledningens anläggningar var inte mer intressanta än FV:s, tvärt om. FV:s alla anläggningar låg på en helt annan teknisk nivå än allt annat. Jag har för mig att jag rekognoscerade för en länk mellan Riksstyrelsens huvudanläggning och i komplexet ingående rundradiostation. Rundradiostationens ritningar minns jag att jag hade på bordet. Jag tror det var vid den rekognosceringen jag i bil passerade infarten till huvudanläggningen och någon pekade ut infarten. Jag kom nog aldrig närmare den anläggningen än så. FortF hade inget med Riksstyrelsens anläggning att göra. Den togs fram och sköttes av Byggnadsstyrelsen.

Nej, den HKV-anläggning jag besökte för att hitta orsaken till ett fel, var den anläggning ÖB flyttade från i mitten av 60-talet.

Jag vet inte varför ”nya” högkvartersanläggningen inte togs i bruk förrän, som du säger, 1966 och det var inte den anläggningen jag besökte. Mitt besök gällde den föregående HKV-anläggningen. Men den nya anläggningen var ju säkerligen beroende av färdigställandet av ett komplex av anläggningar, t.ex. den rundradiostn jag nämnt ovan plus ett antal utpunkter för sändare och mottagare med master. De kan ha fördröjt inflyttningen. Om Wennerströms avslöjande hade någon betydelse här vet jag intet.

Jag ändrade läget för några få relästationer och någon knutpunkt, vilka redovisats i närmaste 2- eller 3-åriga utbyggnadsplan, som Wennerström haft tillgång till. Det var väl allt jag kunde göra, vad jag nu minns.

Mitt svar blev ändå längre som du ser. Jag har helt klart blivit så gammal att jag spårar in på annat än du frågat om, en del av mina minnen helt enkelt. Då jag upptäckte det fortsatte jag i den stilen och tänkte att då får det här också ersätta det blogginlägg som inte blivit av då detta i stället skrivits.

M.v.h.