En skolklass en gång. Den lilla killen framför Alma Larsson.

Kompisen t.v. är Bengt Bruhn.

Examensdag. Hornsbergs skola

I täten på en signalpatrull.

 Vinterväg genom skogen byggdes i promenadtakt på den tiden.

 Sedan gick det som det gick. Jag och min svåger.

Problemet Margot Wallström

Konungariket Sverige har dragit på sig svåra problem, eller rättare sagt vår utrikesminister har på grund av okunnighet i förening med spontant agerande kvaddat Sveriges hjälp till saudisk reformverksamhet.

Vår statsminister, Stefan Löfven, med bred erfarenhet om löneförhandlingar, men helt okunnig om in- och utrikespolitik, trodde nog att Margot Wallström skulle förstå hur man försiktigt agerar som nytillträdd utrikesminister. Hans möjligheter att nu kratsa hennes kastanjer ur elden är antagligen minimala.

Margot Wallströms (MW) kunskaper om Saudiarabiens historia och nutida förhållanden är uppenbart minimala. Hon kan inte ha förstått att Saudiarabien är inne i en med nödvändighet långsiktigt försiktig förändringsprocess. Mot successivt frigörande av kvinnor, moderniserat skolsystem, sakta mer av demokrati och ett modernare, humanare och mot religion mer fristående rättssystem.

Allt detta är något som varit utmärkande för förre kungens, Abdullahs, tid vid makten. Vilken riktning den nuvarande kungen, Salman, anger under sin tid vid makten vet vi ännu inte. Han blev kung i januari, då tidigare reformsinnade kungen, Abdullah, hade avlidit. Det vi vet är att han förefaller kraftfull. Sannolikt har MW:s klantiga beteende gjort det svårare att följa i kung Abdullahs spår om det är vad han önskar.

Mycket förenklat kan man säga att sedan 1700-talet finns två kraftcentra i Saudiarabien. Den saudiska stammen med sin ledare kungen och det wahhabitiska prästerskapet, som är fundamentalistiskt sunnimuslimskt. D.v.s. enligt den hanbalitiska lagskolan, som är en av de fyra stora och stränga sunnimuslimska lagskolorna.

Makten delas således mellan kungen och det wahhabitiska prästerskapets ulama, den religiösa ledningen. De religiösa ledarna har såväl svarat för som utövat rättstolkningen som jurister och domare tills nu. Kungamakten har gjort flera försök att liberalisera rättstolkningen av sharia.

Man har jämfört med andra sunnimuslimska länders liberalare domstolar, men inte lyckats rubba de wahhabitiska rättslärda, som envist hållit fast vid sin egen tolkning av sharia. I det läget var vi, då den socialdemokratiska regeringen under Göran Persson tecknade avtalet om bl.a. militärt samarbete med Saudiarabien. Sedan dess har en försiktig liberalisering kunnat genomföras i Saudiarabien.

Till sin hjälp har kungen det Nationella konsultativa rådet och en regering. Den förre kungen, Abdullah, påbörjade den breda reformverksamheten. Det är med nödvändighet fråga om en försiktig och i tid utdragen process, men har ändå kommit en bra bit på väg. Den processen störs nu och sannolikt försenas genom MW:s inklampande på scenen.

Man kan väl också anta att regeringens miljöpartister har en stor skuld till att man från UD:s sida så kapitalt försämrat våra relationer till inte bara Saudiarabien, utan också därmed ett antal andra arabstater.

Hela 31 företrädare för svensk storindustri och organisationer varnade enträget regeringen i en stor tidningsartikel i DN för att ensidigt häva Saudiavtalet. Att Miljöpartiet inte skulle förstå allvaret i detta väntade jag mig, men trodde nog att S skulle begripa allvaret. De hade ju dessutom själva skapat avtalet 2005.

Svenska företag har gjort många goda affärer med det kapitalstarka Saudiarabien. Nu har vi hamnat i det föga avundsvärda läget att Saudiarabiskt visum inte ges till svenskar som vill göra affärer där. Detta blir väldigt dyrt för Sverige. Stefan Löfven kan ju be Sveriges kung att framföra nationens ursäkt över regeringens oskickliga beteende.

Kung Abdullahs reformprogram i det fundamentalistiskt konservativa landet har egentligen kommit en bra bit på väg. Kung Abdullah med stöd av sin regering och Nationella konsultativa rådet inledde 2008 en reformering av utbildningsväsendet. Nya moderna skolböcker, ny pedagogik med kreativt tänkande elever.

Redan nu är enligt uppgift 60 % av studenterna på saudiska universitet kvinnor. De får fortfarande inte köra bil, men gör ändå då och då detta, trots risken att åka fast. De konservativa krafterna är starka i detta samhälle.

Samtidigt byggs i Saudiarabien världens mest resursstarka elituniversitet för forskning inom naturvetenskap och teknik, med ett tiotal Nobelpristagare inom dessa ämnen. Detta måste tillföras den här debatten.

En motsvarighet till det Nationella konsultativa rådet finns sedan 90-talet på lokal nivå och utgör en grund för vidareutveckling i demokratisk riktning. Val har ”redan” hållits två gånger. Enligt saudisk lag skall kvinnor kunna delta i val och kunna ställa upp som kandidater i val. Tyvärr har konservativa krafter hittills ändå förhindrat detta.

I råden utses hälften av ledamöterna i allmänna val och den andra hälften av staten. På nationell nivå finns nu 150 ledamöter, varav 30 är kvinnor, sedan kung Abdullah här gick emot de konservativa krafterna. Ledamöterna utses efter rekommendationer från t.ex. universitets- och sjukhusstyrelser, handelskamrar o.s.v. Ansvarsområdet har växt från budgetfrågor till alla andra frågor och man har rätt att föreslå reformer och ny lagstiftning.

Allt det här är reformer som kung Abdullah kunnat införa trots den gamla 1700-talspakten med det stränga och mäktiga wahhabitiska prästerskapet under stormuftin Abdulaziz Al al-Shaykh. Islam är i Saudiarabien liktydigt med den wahhabitiska tolkningen och MW har därför utan minsta tvekan häftigt kritiserat Islam.

De världsliga makthavarna i Saudiarabien är så gott som undantagslöst mycket välutbildade från de välkända (dyra) västliga universiteten. Saudiska delegationer besöker parlament, skolor, institutioner o.s.v. i västvärlden för att hitta grund för egna förbättrande reformer. Sveriges riksdag har tagit emot en sådan studiegrupp.

Jag, och jag antar fler med mig, ställer upp en massa frågor: Saknar MW allmänbildning? Har hon aldrig läst historia? Har det inte skett någon överlämning mellan Carl Bildt och MW? Har kanske inte någon på UD informerat henne om diplomatins fallgropar, hur man lämpligen arbetar på UD?

Hoppet står nu till att kung Salman kan fortsätta kung Abdullahs reformerande arbete trots den svenska utrikesministerns sabotage mot verksamheten? Statsministern, Stefan Löfven, skulle kunna ordna upp det hela genom att byta ut utrikesministern, men den kapaciteten har knappast en statsminister i miljöpartiets ledband.

Jag avslutar det här inlägget med en liten historia om en studiegrupp från Saudiarabien, som studerade verksamheten vid Svenska Riksidrottsförbundets idrottshögskola på Bosön. (Jag är osäker på skolans namn.)

Historian berättades av min gode vän, Johan Sagner d.ä. och utspelades på Bosön under hans tid som rektor (Tror jag det var?) på Bosön. Det är länge sedan Johan berätta den, så min återgivning kan vara behäftad med smärre fel. Men så här blir det:

UD kontaktade Johan och ville att han skulle ta emot en delegation, som under ledning av någon saudisk prins ville studera verksamheten vid Bosöns idrottshögskola. Johan förklarade sig kunna ta emot delegationen. Någon dag senare ringde man från Säpo upp Johan och förklarade att man ville komma ut till Bosön för att kolla upp delegationens färdväg m.m. vid den stora anläggningen. Inget otäckt skulle få hända prinsen och hans delegation.

Nåväl, besökarna anlände på utsatt dag i en lång bilkaravan (så vitsig jag är). Johan ledsagade dem runt anläggningen, förklarade verksamheten vid högskolan och svarade på frågor. Som alltid vid sådana här visningar, så blev det mot slutet av rundturen tidsnöd. Delegationen hade ytterligare något tidsbestämt på programmet och planlagd väg tillbaka till bilarna var  ganska lång.

Johan såg emellertid en möjlighet att avsevärt korta av återvägen. Man kunde passera en damers duschavdelning och Johan var helt säker på att där inte skulle vara några damer vid denna tid på eftermiddagen.

Johan med sina araber stolpade alltså in och passerade en rad öppna duschkabiner, men hoppsan, i en av dem stod en av våra mer kända idrottsdamer, jag har glömt vilken. Hon stod vänd inåt duschen och hade inte hört besökarna. Johan sade högt: ”Vänd dig inte om!” Hon vände sig inte heller och hela delegationen passerade den duschande damen.

Svenskarna är väl konstiga! De visar upp sina damer helt utan kläder.

Sverige har gått i spinn

Sverige, med 1:e piloten Löfven och 2:e piloten Wallström stallade och gick i okontrollerbar spinn i början av veckan. Navigatörerna Romson och Fridolin påverkade rodren. Sverige har skadats säger förre utrikespiloten Carl Bildt.

Nej, regeringen har tappat kontrollen. Något man väl kan påstå, när Margot Wallström har lyckats grovt försämra rikets förhållande till såväl arabstaterna som Mellanösterns enda fungerande demokrati, Israel. Ingen i Mellanöstern lär väl längre vilja ha något med Wallström att göra.

Margot Wallström har i princip lyckats bli förklarad persona non grata av samtliga stater i Mellanöstern. Tanken var väl att just hon skulle uträtta stordåd i området. I stället såg hon till att inte bli välkommen någonstans i området.

Det spelar inte någon som helst roll att hon har rätt när hon trumpetar ut att människorätten i Saudiarabien ligger på medeltida nivå. Löfven och Wallström var ju så angelägna om att Sverige skulle representeras i FN:s säkerhetsråd! Varför då själv torpedera den kandidaturen? Sådan oskicklighet hade jag inte väntat mig från Wallström.

Sveriges inflytande vad gäller Mellanösternfrågor lär nu under ganska lång tid vara plus minus noll. Den svenska trovärdigheten i området är skadad, liksom svensk export till området. Det är ingen liten obetydlig export det rör sig om och andra tar gärna över den. Många företrädare för näringslivet är nu oroliga över Sveriges försämrade relationer med viktiga exportländer.

Jacob Wallenberg och en lång rad svenska industriledare har varnat för följderna av att Saudiavtalet sagts upp och även andra ingångna avtal kan påverkas eller bli uppsagda.

Klart är också att Löfven inte är att lita på. På onsdagsmorgonen sa han i SVT att Saudiavtalet var under beredning för omförhandling och att arbetet skulle utföras så skyndsamt man kunde. På kvällen meddelade han att det varit klart en tid att det inte skulle bli något avtal. Därmed är det klart att Löfven inte är främmande för att lämna falska besked. Är sanningen att Saudierna sa upp avtalet innan Sverige han säga flaska?

Jag trodde faktiskt i min enfald att flygningen skulle gå bättre om man en tid bytte kapten på maskinen Sverige, men så blev det inte. Nu är i stället det svenska välståndet i fara, Ryssland har börjat krig i Europa och hotar och kränker andra stater. Regeringen satsar helt otillräckligt för att åstadkomma ett försvar med tillräcklig förmåga.

Jag städar också gärna lite

Jag läste för ett par veckor sedan Kjell Albin Abrahamsons senaste bok, Låt mig få städa klart. En bok helt i min smak, det är som om jag själv skulle ha skrivit den. Nej, skoj naturligtvis, jag har inte KAA:s förutsättningar.

KAA har alltsedan 1970-talet rapporterat från och om det kommunistiska Östeuropa, liksom om det postkommunistiska Central- och Östeuropa. Han har också därför långa tider varit bosatt i dessa länder, blivit en folkkär radioreporter, utrikeskorrespondent och klok opinionsbildare.

Men några saker har jag gemensamt med KAA. Jag föddes liksom han som son till en sergeant, senare styckjunkare, vid Kungl Norrlands Artilleriregemente. Jag är också, ända sedan min barndom antikommunist. Väldigt mycket antikommunist, det är inte så svårt. Jag är 18 år äldre och hade två års militärutbildning bakom mig då han föddes. Också min far sa någon gång till mig då jag burit mig felaktigt åt: ”Är du alldeles rysk pojk?”

Jag skulle fylla 13 år då ”ryssdjävlarna” överföll Finland i avsikt att ta hela landet. Jag är ganska säker på att Stalin småningom insåg att ett fullföljande av de planerna bara skulle skapa framtida problem. Vi vet också idag hur finländarna redan under kriget förberedde ett fortsatt motstånd efter en eventuell kapitulation. Till del också med svensk hjälp, t.ex. i ”Polarisaffären” och ”de gömda vapnen”, liksom förberedelser för svenska illegalister i ett ryskockuperat Finland.

KAA:s städning handlar självklart om det svenska kommunistskräpet och jag har tittat lite på hur ett par av våra kommunister reagerat. Det gäller de båda urkommunisterna Jan Myrdal och Jonas Sjöstedt. Båda får uppenbarligen spader av KAA:s initierade skriverier. Allt kursiverat i fortsättningen är citat från Jonas Sjöstedt respektive Jan Myrdal.

Sjöstedt skriver så att säga på sig: ”Jag är inte kommunist. Jag begriper inte varför demokratiska socialister inklusive några vänsterpartister väljer att bära samma politiska etikett som några av 1900-talets stora massmördare som Stalin, Mao och Pol Pot. Jag känner inget behov av att försvara något kommunistbegrepp, men jag tror på lite hederlighet när man skriver historia. Stalinismens brott är enorma och oförsvarliga, det handlar om tiotals miljoner människors död.

Nej min gode Jonas Sjöstedt, sovjetiska kommunisterna dödade inte tiotals miljoner människor. Det handlar om 61 911 000 dödade i Sovjetunionen fram till 1987 under democidebegreppet. Detta enligt världens främste democideforskare professorn Rudolph J Rummel.

Bara ett kommunistparti har låtit mörda fler egna medborgare, nämligen Kinas, som under samma tid dödade mer än 77 miljoner egna medborgare. De tyska nazisterna nådde knappt 21 miljoner i democide, kommunisterna i Kambodja mördade mer än två miljoner egna medborgare.

Det är också löjligt att skylla allt detta mördande på Stalin, Mao, Pol Pot respektive Hitler. De hade alla god hjälp av andra kommunister/nazister. Jag kan på rak arm räkna upp några hundra, men nöjer mig med att nämna ett par högtstående ur respektive läger: Lenin och Molotov, Göring och Heydrich, eller om man vill få med alla mördarna, kommunisterna och nazisterna.

Är då kommunism detsamma som nazism? Nej självklart inte. Ideologi och historia skiljer sig markant. Dessutom finns det en hel rad kommunistiska partier som bröt med stalinismen och blev helt demokratiska. I Abrahamsons enkla världsbild görs ingen skillnad på stalinismen och den kommunist som för några år sedan valdes till Cyperns president, de kommunister som med full respekt för Indiens demokrati har byggt en sorts välfärdsstat i Kerala,  …

Nej igen Sjöstedt. En hel rad kommunistiska stater bröt inte med stalinismen. Kommunismen i Europa var under hela Stalins livstid stalinism. Kommunistpartierna i Europa, även det svenska, var medlemmar i Komintern, som 1948 kom att heta Kominform. Den sovjetiska partiledaren (f.o.m. Stalin 1922 till Chrusjtjov 1956) var också generalsekreterare (partiledare) i Komintern/Kominform, där Sverige var ett partidistrikt. Marx, Engels och Lenins ”Proletariatets diktatur” sätter stopp för något sådant som ”kommunistisk demokrati”.

Kominform avvecklades i samband med Chrustjovs avstalinisering 1956. Avstaliniseringen var bara ett försök att skylla alla kommunismens illdåd dittills på Stalin. Chrusjtjov, som genomförde avstaliniseringen var själv en av kommunisternas värsta bödlar. Vänsterpartiets och Sjöstedts återkommande påståenden att man gjorde upp med sin historia och bröt med Sovjet på 60-talet är helt falska.

I VPK:s partiprogram från 1987 slår man fast att ”socialismen som ekonomi, kommunismen alltså,  uppvisar storslagna resultat”. Kjell Albin Abrahamson, bosatt i socialismen som ekonomi kunde konstatera att det varken fanns toalettpapper eller mat att köpa och två år senare klappade de socialistiska ekonomierna i Östeuropa ihop.

Vänsterpartiet Kommunisterna införde en mycket viktig ändring. Man slopade ordet ”Kommunisterna” i partinamnet. I övrigt är det, vad jag vet, samma gamla kommunistiska parti.

Även det Polska exemplet, som är Abrahamsons utgångspunkt, är vanskligt när man jämställer kommunism och nazism. Den polska ”socialismen” var ett eländigt system som påtvingades landet av Sovjet efter 1945. Systemet präglades av diktatur, ofrihet och misskött ekonomi. Så långt är jag helt enig med Abrahamson. Men att jämställa det med Polen under nazismen blir ändå väldigt fel. Polen var förintelsens själva epicentrum.

Miljoner polacker, inte minst landets judar, mördades under nazismen. I all sin uselhet så gjorde inte stalinismen detsamma i Polen. Att då jämställa nazism och kommunism med Polen som exempel blir en relativisering och förminskning av förintelsens betydelse.

Mycket skall man höra innan öronen faller av, brukar man säga. Jag säger: ”Mycket skall man se innan ögonen trillar ut.” Några exempel på sådant Sjöstedt tydligen blundar för: Då ryssarna i en kraftfull offensiv nådde floden Wisla i Warszawa gick den polska befrielsearmén till attack mot tyskarna i staden. I början av augusti 1944 behärskade polackerna större delen av staden väster om Wisla.

Befrielsearmén var underställd den Polska exilregeringen i London och man räknade med att kommunisterna genom befrielsearméns erövring av Warszawa skulle tvingas erkänna exilregeringen.

Men det ingick inte i den kommunistiska planeringen. Ryssarna gjorde halt på andra sidan Wisla och tittade på då tyskarna under augusti och september jämnade Warszawa med marken. Drygt 7 000 soldater i polska befrielsearmén, Armia Krajkowa, AK, stupade liksom drygt 200 000 civila Warszawabor. Då detta var klart gav överbefälhavaren Stalin marskalken av Sovjetunionen, Konstantin Rokossovskij, order att fortsätta offensiven över Wisla.

AK:s plan var att befria Warszava innan Röda Armén tågade in och på så sätt säkra den polska exilregeringens roll i efterkrigstidens Polen. Men kommunisterna såg Armia Krajkowa som fientlig eftersom den var underställd den polska exilregeringen. Förintandet av AK genom tysk försorg var alltså ett kommunistiskt önskemål.

Ett annat exempel på kommunistiska folkmord på polacker och judar, som Jonas Sjöstedt väljer att inte nämna, är kommunisternas massmord på polska intellektuella,varav många var judar och officerare som togs till fånga av kommunisterna då Polen delades med Tyskland 1939 – 1941.

Man (auktoriteterna R J Rummel, T.  Kushner) uppskattar att 800 000 – 1,5 miljoner polacker deporterades till Gulag under den Ryska ockupationen 1939 – 1941. Vid fredsslutet 1945 fanns de i allmänhet inte längre. Många av dem var också judar.

Då tyskarna 1941 gick in i östra Polen hittade de en del massgravar efter kommunistiska avrättningar av polska intellektuella. Sådana platser var Katyn, 4 421 (mest känt), Charkiv, 3 820, Kalinin, 6 311 och vid fängelser i Ukraina och västra Vitryssland 7 305. Summa 21 857 polska offer i hittade massgravar, men tyskarna hade också som bekant annat för sig än att leta kommunisternas massgravar för polacker.

Även när man ser på Sveriges historia blir Abrahamsons förenklade resonemang en propagandistisk förenkling. Javisst svenska kommunister i SKP var i stort sett lojala med Sovjet under perioden 1921 till mitten av 60-talet då partiet reformerades under CH Hermanssons ledning. …

Vilken fantastisk historieskrivning Sjöstedt presterar! I mitten av 60-talet försökte tjeckerna växla styre till en kommunism med mänskligt ansikte, Pragvåren. Något sådant kunde Leonid Brezjnev i Moskva naturligtvis inte tillåta. För att göra en lång historia kort, så lät han rysk trupp, med lite stöd av warszavapaktsländerna ockupera Tjeckoslovakien, avsatte dess ledare, Dubček och tillsatte ny ledare som inte funderade i Dubčeks banor.

I Sverige skulle vi just hålla 1968 åra val. CH Hermansson insåg att händelserna i Tjeckoslovakien skulle resultera i ett katastrofval för Sveriges kommunister. Han försökte mildra skadeverkningarna för det svenska partiet genom att ta i så att byxorna sprack i en tillfällig men hård kritik av warszavapaktens åtgärder. Så småningom tog han tillbaka en del och talade om att han blivit delvis missförstådd.

Hur som helst, så stod våra svenska kommunister kvar under Moskvas kommando ända tills kommunismen under Gorbatjov imploderade och plötsligt bara inte längre fanns. I det svenska valet 1968 fick V 3 %, men försvann inte eftersom fyraprocentsspärren ännu inte fanns.

Ingen annan grupp blev så ofta offer för inskränkningar i den svenska demokratin som interneringsläger, transportförbud mot tidningar, oskyldiga dömda till fängelse och ett i riksdagen förberett partiförbud som just de svenska kommunisterna. Även det har sin plats när den svenska demokratins historia skrivs.”…

Den svenska regeringen var väl medveten om att kommunisterna var presumtiva landsförrädare och i en möjlig svensk konflikt med ryssarna skulle stå på ryssarnas sida. För att i någon mån skydda oss mot kommunistiskt förräderi inkallades kommunister liksom alla andra till beredskapstjänst. De placerades i förband som inte bar vapen och sysselsattes med skogsavverkning. Vårt behov av ved för uppvärmning var ju enormt.

Men det fanns också interneringsläger. De var nödvändiga i ett läge då krig pågick på andra sidan alla Sveriges gränser. Den som vill ha fakta om dessa läger kan få dem genom att läsa SVENSKA KONCENTRATIONSLÄGER I TREDJE RIKETS SKUGGA av Tobias Berglund och Niclas Sonnerteg. Det var nödvändigt för Sverige att hålla vissa personer under uppsikt. Det är bara fånigt av Sjöstedt att nämna svenska interneringsläger i sammanhanget.

Transportförbud för vissa tidningsupplagor ansågs av samlingsregeringen nödvändiga för att söka hålla Sverige utanför kriget och detsamma gällde förberedelse till att snabbt kunna proklamera partiförbud för landsförrädiskt politiskt parti.

Jan Myrdal visar sig som vanligt djupt förolämpad och missförstådd. Han tycker sig ju finnas på ett oändligt högre intellektuellt plan än Kjell Albin Abrahamson (liksom alla andra). Om Abrahamsons senaste bok skriver han:

… Som en av de politiskt betydelsefulla på Sveriges Radio, en mångårig resenär speciellt i Östra Europa borde hans texter om ”kommunister, kryptokommunister och antikommunister” vara av intresse. Men det är inte så. De är blott symptomatiska. Det som handlar om mig och mitt arbete saknar konkretion. Det går inte att på ett fruktbart sätt ens polemisera mot det. …

Jan Myrdal lägger ner en hel del arbete på att kommentera och bemöta en bok, som han säger inte är av intresse, bara symptomatisk, sakna konkretion och inte gå att polemisera emot. Sedan sätter han igång att polemisera, men jag kan ju inte gärna här citera alla hans långa utläggningar. Han talar i alla fall om att skälet till att han inte kan polemisera mot KAA är:

… inte att hans politiska hållning och ideologi är mig främmande. Sådant borde inte störa.

… inte heller att han då och då under åren skrivit angrepp på mig. Eller ens att det var han som ansvarig på Sveriges Radio såg till att jag inte fick läsa hela ”Barndomsserien” i radio efter framgången med ”Barndom”. Det trots att det varken fanns litterära eller på annat sätt radiosakliga skäl till detta utan att hans beslut styrdes enbart hans privata känslomässiga motvilja mot mig. Men sådant låter jag inte påverka mig. …Nej vi kan se det!

… Skälet ligger i hans ord. Stilen, den apoplektiska där orden då och då står ut som fradga på sidorna kan vara irriterande men den är han inte ensam om. …

Abrahamsons värsta illdåd är tydligen att han som chef på Sveriges Radio inte lät Jan Myrdal läsa hela ”Barndomsserien” i radio för svenska folket, utan endast ”Barndom”. Jag kan försäkra Jan Myrdal att vi var många lyssnare som tyckte så synd om honom.. Givetvis undrade vi också hur det skulle gå för lille Jan? Men det informerades vi ju om senare på många olika sätt. Detta faktiskt skrivet utan minsta spår av fradga.

Abrahamson är en känd och allmänt mycket initierad och uppskattad radioröst. Under många år har han informerat oss om livet bakom ”kommunisternas mur” genom Europa. De som inte så noga följt vad som hände bakom Europamuren kunde ändå höra Abrahamson. En hel del skiljer nazimen från kommunismen, men det finns ännu mer som förenar och det visar Abrahamsson. Båda fängslade eller avrättade sina politiska motståndare då de tagit makten.

Straffarbetsläger eller döden omedelbart kunde vara straffet, då någon yttrat sig kritiskt om respektive parti eller dess ledare. De var båda duktiga i democide, som jag tidigare visat. Nazisterna var dock nästan dubbelt så duktiga genom att man industrialiserade verksamheten. De fick dock bara 12 år till förfogande. De sovjetiska kommunisterna tilläts av övriga världen att döma laglöst och utöva democide under hela sju årtionden.

Apoplektisk är definitivt inte Abrahamsons stil, vilket kan vara förvånansvärt, när han skriver om Jan Myrdal. Jan Myrdal har länge förnekat Röda khmerernas folkmord i Kambodja och inbillat många att tro att det är illvilliga sagor, men bevisen är överväldigande.

Forum för levande historia har på svenska regeringens uppdrag redogjort för kommunismens brott mot mänskligheten i såväl Kina som Sovjetunionen och Kambodja. Det hela redovisades i en bok som gavs ut 2008. Den kunde utan kostnad rekvireras av oss alla och borde, liksom motsvarande bok om nazismen, användas i svenska skolors historieundervisning.

KAA skriver i sin bok: ”Enligt en Demoskopundersökning från 2007 vet 95 procent av de svenska skolbarnen vad Auschwitz står för. Det är bra men siffran ska upp till 100 procent. Däremot är det oroväckande att 90 procent av eleverna inte vet vad Gulag representerar. Hela 40 procent av svenska skolungdomar anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen.

Ungefär lika många tror att det totala antalet offer för kommunismen är en miljon eller färre,

8 procent tror att kommunismens offer är färre än 10 000 världen över under hela 1900-talet.”  Jag har skrivit det förr: Den svenska skolan har varit i fritt fall sedan 1950 och genom socialistisk skolpolitik. Ingen skall vara duktigare än någon annan i skolan.

KAA skriver också: ”Självfallet finns stora skillnader mellan den röda och bruna ideologin, men mer förenar än skiljer dem åt. Nazism och kommunism är inte enäggstvillingar, snarare syskon. Den största likheten är att individen är helt underordnad staten som är lika med ideologin. Här finns skrämmande paralleller med islamismen.” Perfekta funderingar, eller hur Jan Myrdal?

Naturligtvis kan inte Jan Myrdal låta bli att nämna att KAA en tid funnits redovisad som informatör i Rosenholzkartoteket. Där finns tydligen en hel bunt oskyldiga svenskar redovisade som informatörer och KAA var ett par år anställd vid Polska rundradion, varför det säkerligen fanns polska skäl att KAA ovetande notera honom som informatör.

”KAA förfäktar tydligen att TDR:s ambassad i Stockholm av något skäl blott diktat upp hans agenthistoria i något sammanhang”, skriver Jan Myrdal, och nu blir plötsligt KAA befordrad till agent d.v.s. spion.

Jan Myrdal fortsätter: ”Avgörande är att det helt enkelt inte går att lita på något Abrahamsson skriver. Jag tar ett textexempel. På sidan 18 avslutas kapitlet med orden: ”Den kommunistiska ledningen i Östtyskland såg aldrig judeutrotningen som ett centralt trauma under Hitlertiden.” Detta sakpåstående kan kontrolleras.

Den som går till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek kan där finna de två omfångsrika volymerna ”Sachwörterbuch der Geschichte Deutschlands und der deutschen Arbeiterbewegung” från Dietz Verlag, Berlin 1969 och 1970 som är den mest officiösa redogörelse för den syn på Tysklands senare historia som kännetecknade ”den kommunistiska ledningen i Östtyskland”. De innehåller ordentliga texter med ordentliga källhänvisningar om antisemitismen, Nürnberglagarna, Nürnbergrättegången, ”Judenverfolgung” och massmord. Kjell Albin Abrahamson har i sak fel.”

Låt mig då bara nämna att Diez Verlag var det Östtyska kommunistiska partiets, SED:s förlag, (eg. enhetspartiets) som gav ut kommunistiska propagandistiska alster. Jag är säker på att KAA har rätt och inte Jan Myrdal. Jan Myrdal är ju helt uppenbart inte det minsta källkritisk då källan är kommunistisk. Men det vet vi ju sedan gammalt.

Sedan anklagar Jan Myrdal KAA för att skriva vanligt blague, alltså något falskt eller humbugartat i ett par meningar som lyder: ”Antisemitismen är både en brun och en röd ideologi. Det är också därför som tokhögern och avgrundsvänstern samarbetar så bra i hatet mot Israel.”

Jan Myrdal skriver vidare: Hans skrivsätt i den första meningen omöjliggör en verklig diskussion om hur Sovjetunionens armé tvangs ingripa mot den polska antisemitismen vid krigets slut och hur den antisemitismen, nu i kommunistisk drapering, där åter blossade upp 1967. Den andra meningen döljer en verklig fråga om sionismens historia och det verkliga storpolitiska spelet såväl kring staten Israels grundande som dess senare expansionspolitik. Suddigheten omöjliggör diskussion i sak.

Jag förstår så väl att Myrdal har svårt att i sak bemöta det KAA skriver, det han skriver är  ju helt rätt i sak. Man kan möjligen tillägga att antisemitismen under stalinepoken gick i vågor i Ryssland, medan den var permanent bland polackerna.

För att göra en lång historia väldigt kort, så ”jagades” judarna en gång i tiden ut ur Spanien och många av dem hamnade i Ryssland. Då ryssarna tyckte att de blev för många och framgångsrika kom tsartidens judepogromer.

De blev förskräckliga och än en gång flyttade många judar, denna gång i stor utsträckning till Polen (en mindre del även till Sverige). Nu är vi komna till tiden för världskrigen och antisemitismen frodades särskilt hos polackerna, men fanns även i en del svenska kuststäder, t.ex. i Sundsvall.

Jag lärde mig som barn att judarna hade stora näsor, många var smutsiga och till yrket var de från Ryssland kommande ofta skräddare. De antisemitiska stämningarna i Sverige frodades under 1800-talet och början 1900-talet. 1945, då vi informerats, blev svenskarnas inställning i stället djup medkänsla.

Stalin lät gärna arrestera judar, varefter många av dem inte sågs till. Ett utstickande exempel är när han skickade Molotovs hustru, som var judinna, till Gulag. Molotov älskade sin hustru innerligt och var hela livet djupt trogen både sin hustru, som han visste var oskyldig, och Stalin. Märkligt, kan man tycka!

En lärare jag hade senare i livet var inbiten antisemit. Han hade tysk diplomingenjörsutbildning och svarade på trettiotalet för utbyggnaden av Warszawas telefonstation. Den tiden var han inneboende hos en judisk familj. En tid han tyckte bekräftade vad han tidigare lärt sig om judar. Men, sa han, de är mycket renliga

Stalins sista angrepp på judarna var då han lät arrestera och åtala sju mycket framstående judiska läkare för mordplaner mot det kommunistiska toppgarnityret i Moskva. Stalin dog innan de hunnit dömas. Efter Stalins död förklarades de snabbt oskyldiga och släpptes fria att åter vårda sig om gräddan av Moskvas ålderstigna kommunistpampar.

Fradgan stänker väl om den intellektuellt så oerhört högtstående Jan Myrdal när han skriver om KAA: ”… Hans skriverier befinner sig blott ute i dunklet mitt mellan pissränneskribenternas och en sådan traditionellt svensk akademikers som Kristian Gerner. Att Abrahamson i januari 2014 promoverades till hedersdoktor vid Uppsala universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten är dock intressant och säger rätt mycket om den intellektuella nivån i fasterlandet vårt.” ”Fasterlandet” är inte en felskrivning. Bara ett ord med extra fradga.

Jan Myrdal och jag är jämngamla. Jag är 3 månader äldre, annars har vi nog inte något gemensamt. Jag kan faktiskt inte påminna mig att ha läst något mera omfattande litterärt alster av honom, trots att det finns många. Däremot har jag läst en del om honom, det kan ingen undgå. Redan Per Albin Hansson såg honom som ett problem, medan massmördare som Mao Tse-Tung och Pol Pot säkert gillade honom.

Trösklar, trappsteg och andra problem

 Jag har under en tid inte kunnat lägga in några bilder i min blogg. Men nu efter mycket trixande tror jag att det skall fungera utefter en krångligare väg än den jag tidigare använt.
Det här är en bild tagen några dagar efter det att jag ramlat i groventrén hemma och dammat pannan i stengolvet. Numera är jag väldigt försiktig då jag skall passera trösklar och trappsteg.