Jag ber Sverigedemokraterna om ursäkt

Den 24 september 2010, alltså för snart ett år sedan, skrev jag ”Problemet” under etiketten Invandrare. Det var just efter valet och jag visste inte bättre.


Jag började så här: ”Sverigedemokraterna (SD) har blivit vågmästare i Sveriges riksdag. Just det, det är ingen nyhet längre, det är verklighet. En hemsk verklighet, men är det så konstigt? Mitt svar är nej. Det är väljarna som valt …”

Därpå uttrycker jag, liksom många svenskar gör, viss förståelse för deras politik såsom: ”Våra politiker från vänster till höger har i decennier demonstrerat sin oförmåga att hantera såväl invandrare/flyktingar som främlingsfienderna.” Det är också helt fel att kalla partiet främlingsfientligt. Ett fåtal främlingsfiender finns nog däremot numera lite här och där.

SD har nu avverkat 9 månader i Sveriges riksdag och när jag och många med mig synar deras verksamhet, så finns det faktiskt inte mycket där att anmärka på. Däremot kan man konstatera att det partipolitiska landskapet har förändrats. Demokrati och svenska folkets i val uttalade vilja är inte längre högsta mål för alla ledamöter i den lagstiftande församlingen.

Människor i allmänhet har uppenbarligen bibringats en felaktig uppfattning om vilka Sverigedemokraterna är. Den underblåses av våra tidigare etablerade politiker, som sura över deras framgångar använder väldigt starka ord för att markera avstånd. Även där avstånd saknas. Man skulle nog faktiskt kunna jämföra situationen, särskilt tiden närmast efter valet med ren mobbing. Det som i andra sammanhang är så fult.

SD har också suddat lite i den delvis fåniga gränslinjen mellan höger och vänster i den politiska skalan. Ett exempel: När jag på 60-talet studerade de politiska partiernas program, så lärde jag mig att Högerpartiet, som det då hette, ansåg att SJ hade ett grundläggande samhällsuppdrag. Det uppdraget fick absolut inte överlämnas till andra.

Det har många gånger sagts att Mussolini och hans fascister faktiskt gjorde en sak bra. Nämligen att man såg till att italienska tåg började avgå och komma på rätta tider. Våra makthavare har lyckats bra med att åstadkomma det motsatta, om nu tågen över huvud taget avgår. Sverigedemokraterna vill att den nationella järnvägstrafiken på sikt återregleras och prioriteras framför höga vinstkrav. Att staten skall ansvara för ett nationellt sammanhängande järnvägsnät och dess funktion.

SD menar också att ett femte jobbskatteavdrag inte kan prioriteras framför skattelättnader för pensionärerna, som nu betalar högre skatter än löntagare. Detta förutom att de år efter år får en i realvärde minskande pension. Förklaringen till Alliansens ståndpunkt i det här fallet är väl att pensionärerna är den mindre delen av valmanskåren? Jag undrar om man inte skall se Alliansens agerande här som en gigantisk muta.

Jag tvekar inte ett ögonblick inför påståendet att de allra flesta av våra politiker är stora egoister. De egna partiprogrammen hamnar i skuggan av rent egenintresse. Låt mig bara peka på det faktum att politikerna höjer sina egna arvoden långt utöver vad vanliga löntagare kan räkna med. Detta har jag beskrivit tidigare och det gäller så gott som alla politiker oavsett partifärg.

Som ung och någorlunda framgångsrik politiker kan man utan att ”gå in i väggen” och drabbas av psykisk sjukdom lägga av allt arbete tidigt i livet. Man får sin rikliga försörjning ordnad fram till pension och pensionsbeloppen blir bra, eftersom inkomsterna utan arbete hela tiden varit jämförelsevis höga.

Den vanlige medborgaren däremot kan drabbas av svår kronisk sjukdom, som omöjliggör allt lönearbete, men hamnar i ”fas tre”. Han eller hon får numera leva på ytterst magert socialbidrag. Därtill dömd enligt Alliansens regler av tjänstemän vid försäkringskassa och arbetsförmedling samt mot förstående läkares intyg. Allt under ledning av Sveriges socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Det blir omänskligt i en hel del fall och den här utvikningen måste fortsätta en bit till.

Som socialborgarråd i Stockholms stad hyrde Kristersson 2008 en fin fyrarumslägenhet i bästa läge avsedd för svårt sjuka och hemlösa kvinnor och som förvaltades av Ersta Diakonisällskap. Tjänster för dessa stackars människor köper Stockholms stad av diakonisällskapet. Åklagare inledde en undersökning som emellertid lades ned. Lagen är ju som en gummisnodd och kan tänjas ut väldigt långt av somliga människor. Du kan se Kristersson ”svara upp” i You Tube på http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/469927-reinfeldts-nye-skandalminister. Från 2010 använder Kristersson enligt Wikipedia i stället hustruns lägenhet vid Kungsholmstorg, som upplåtits vid sidan av bostadskön och via parets vänskap med VD Stefan Ränk i fastighetsbolaget Einar Mattsson. Reinfeldts val av socialförsäkringsminister uppfattar jag som ett hån mot rättstänkande svenskar.

I juni var Kristersson över i USA och om detta sade han: ”En av Sveriges styrkor har alltid varit öppenheten och nyfikenheten på omvärlden. Förmågan att låna det bästa inte minst där vi har en bit kvar är något vi är vana vid. USA har kommit längre än Sverige när det gäller möjligheterna för unga funktionshindrade att kunna försörja sig själva. Detta är ett av mina prioriterade områden att lära mer om under denna resa.” Det skall bli högst intressant att se vad vår socialförsäkringsminister tycker sig kunna hämta till svensk socialförsäkring från USA? Månntro SD kan skydda oss från det värsta?

Det här inlägget kunde göras väldigt omfattande men nu är det Midsommarafton. Jag avslutar med att jag inte är Sverigedemokrat. I varje fall inte ännu. Så önskar jag alla, även Ulf Kristersson en Glad och Fin Midsommar. Tyvärr spås inte riktigt det väder vi önskar.

NYMÅLAT

I förra veckan hade vi förmånen av att ha min svåger, alltså Birgits bror Erik, här hos oss några dagar. Han målade hela vår garagedel av huset plus litet till. Målartvätten hade vi tillsammans utfört för en tid sedan, när både han och Rosita, hans hustru, besökte oss.


Det jag kallar garagedelen innehåller tvättstuga, bastudel och förrådsrum. Hade inte Erik kommit och gjort detta, så hade det inte blivit gjort.

Det är härligt att ha arbetsvilliga ungdomar omkring sig, Erik är nyligen pensionerad lärare.

Vi avslutade arbetet med en liten utflykt till Borgen på Östra Berget i den stora närbelägna staden, där vi tog några bilder ”von oben” och genom att äta middag på restaurant Victoria mitt emot Stadshotellet. Eftersom ”storfiskaren” Erik var med blev det öringfilé till huvudrätt för oss alla. I det tursamt varma fina vädret under hela veckan satt vi naturligtvis utomhus. Det var första gången vi besökte Victoria och vi hoppas att det inte blev den sista.

Garagedelen blev fin, eller hur? Tack snälla Erik och Rosita, av vilken vi ick låna honom.

Sverige och NATO

Först lite om mig och bloggandet: Om våren skall det ju spritta i ben och armar, men det är ett sprittande jag känner allt mindre av. Jag känner just ingen inspiration för någon form av aktivitet för tillfället. Mina funderingar går mest ut på att räkna ut vad jag borde göra, varpå jag avfärdar det hela med ett beslut att göra det imorgon, kanske, om det är bra väder eller visavi bloggskrivandet om det regnar. Kort sagt: Det är uppförsbacke just nu. Vilja finns, men inte ork. Jo ett undantag, att läsa en god bok möter inget motstånd. Jag återkommer till det.

Jag ”deppar” alltså f.n. När det gäller det svenska försvaret har jag deppat länge, vilket framgått av många tidigare inlägg här. Ofta har det rört sig om att det svenska nationella försvaret är nedlagt för gott. Eller formulerat litet annorlunda, vi saknar återtagningsförmåga inom den tid som kommer att stå till buds. Ytterligare en variant kan vara: Våra politiker kommer inte att inse allvaret förrän det är för sent och en del av dem är dessutom defaitister.

Vi har säkert skickligare soldater nu än vi någonsin haft och med modern utrustning, men de är försvinnande få om det gäller att skydda Sverige. ”Vad då skydda Sverige”, säger säkert många av våra riksdagsledamöter? De är väl inte skickligare än de ledamöter, som under kalla kriget trodde på snacket om svensk neutralitet. Många av dem verkar nu tro på evig fred i vår del av världen. Jag kan inte heller låta bli att undra hur effektiva våra beundransvärda Afghanistansoldater kan vara i svenska skogar, norrländska myrmarker bland mygg och på skidor i meterdjup snö vid -30 grader C? Taktik och uppträdande lär nog behöva förändras.

Försvaret var för ganska kort tid sedan en rättighet och en skyldighet d.v.s. en folkangelägenhet. Numera känns det för flertalet svenskar nog ungefär så angeläget som partikelaccelerationerna i Cern, kanske inte ens det?

Majoriteten av våra riksdagsledamöter är dock inte helt ”bakom flötet”. Gymnasielärarna, som numera vanligen inte lyckas så väldigt bra, har idag samma lön som för ett par decennier sedan. Riksdagsledamöterna har ungefär fördubblat sina arvoden under samma tid, har jag just sett i en tidning. Pensionerades du för tjugo år sedan, så har du fått pensionen rejält sänkt genom riksdagsbeslut. Så är det!

Så det där jag skulle återkomma till. Jag läste Mikael Holmströms Den dolda alliansen, Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Det är en bok som varje vuxen svensk borde läsa. Varför inte också ta med den bland litteratur, som rekommenderas gymnasieelever? Men de rekommenderas kanske inte litteraturstudier numera?

När jag läser intressanta böcker, så sätter jag vanemässigt in post-it-lappar på sidor där det finns något värt att kommentera eller värt att läsa om senare. I det här fallet tog de gula lapparna snabbt slut, vilket jag redan berättat. Jag fortsatte alltså med röda. På bilden kan du se resultatet. Jag måste alltså slopa det där med att kommentera allt det intressanta. Det får bli helt kort det jag redan skrivit med ett tillägg.

Min näst sista stråkplanering utförde jag 1976, då ett huvudstråk i Norrland skulle byggas ut. Det var en slutrekognocering över en radiolänksträcka på så där 60 mil, alltså 10 – 12 radiolänkhopp, som jag och Per-Olof Thorén utförde tillsammans. Per-Olof var chef för den enhet vid Ericsson Radio Systems, som vi anlitade för stråkplanering.

Men jag gjorde faktiskt ytterligare en stråkplanering. Denna gång runt år 1990. Den åtgärd det gällde har Mikael Holmström förmodligen inte hittat under sitt grundliga sökande. Hade han gjort det och kunnat publicera det hade hans bok nog blivit ännu en grad intressant.

Min uppfattning är att samtliga som sysslade med svensk försvarsplanering under kalla kriget-epoken måste ha haft helt klart för sig att Sverige från ett nytt storkrigs första dagar skulle återfinnas bland NATO-staterna. All försvarsplanering var riktad mot öster och söder, någon annan fiende än Warszawapaktens stater såg vi inte. Svenska folket, liksom naturligtvis en mycket stor del av riksdagsledamöterna lurades under hela denna epok. V.S.B.