söndag 17 april 2011

Naivitet och okunnighet?

Jag har under många år med god behållning läst Svensk Tidskrift. I ett nummer av nätupplagan finns emellertid en artikel av Cecilia Widegren (M), som får mig att ”gå i taket”. Cecilia Widegren blev efter förra valet mot sin vilja v. ordf. i Försvarsutskottet. Hon visste ju föga om försvaret, men vad gör man inte för att få bli v. ordf. i ett av Riksdagens utskott?

Tyvärr kan jag inte här fullt ut redogöra för vad jag tycker om Cecilia Widegrens artikel. Det skulle sannolikt väcka allmän anstöt på grund av s.k. fula ord.

Nyligen, och strax innan Håkan Juholt nominerades till partiledare, fick hon följa honom vid ett besök hos våra beundransvärda soldater (både manliga och kvinnliga) i Afghanistan. Där kunde hon, leende och iförd fältuniform med hjälm (dock Gud ske lov utan pistol som är ett utomordentligt farligt vapen hos den oövade), låta sig fotograferas framför soldater, skyddsfordon och militärhelikopter. Bilder som naturligtvis måste publiceras.

Hon skriver: ”Sverige har gått en lång väg från kalla krigets neutralitetspolitik till dagens solidaritetspolitik. EU är idag den centrala plattformen för vår utrikes- och säkerhetspolitik, en plattform som vilar på gemensamma värderingar om demokrati, mänskliga rättigheter och gemensam solidaritet.”

Det är inte satir, om du tror det. Nej, det är på fullt allvar. Hon verkar fortfarande tro på den svenska s.k. ”neutralitetspolitiken”. Att EU:s Lissabonavtal inte innebär några försvarsförpliktelser verkar hon förstå men att vi skall visa solidaritet inom EU. Av hennes artikel framgår inte vad hon tror att solidaritet betyder.

I Maastrichtfördraget 1992, således för snart 20 år sedan, fastställdes en utrikes- och säkerhetsstrategi för EU, CFSP. Det dröjde till 1999 innan man lade till en sorts försvarsstrategi. Lissabonfördraget dec. 2009 antyder bara en önskan om gemensamt försvar. ”CFSP skall täcka alla delar av EU:s utrikespolitik och alla frågor som gäller unionens säkerhet, inklusive framtagandet av en gemensam försvarspolitik som kan leda till ett gemensamt försvar”, står det i fördraget.

Om Lissabonfördraget skriver hon: ”Lissabonfördraget… innehåller en solidaritetsklausul som täcker hela skalan av hot… Den (sic!) innebär inte några försvarsförpliktelser, men väl ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet.” Kära lilla Cecilia, det är lätt att visa solidaritet. De svenska artilleriförband som 1940 grupperades utefter våra tillfartsvägar från Norge hade t.ex. ammunition endast för någon timmes krigföring. Det mesta hade ju liksom mycket annat av solidaritet skickats till Finland, som de aggressiva ryssarna försökte våldta.

”Finland gör en motsvarande uttolkning av Lissabonfördraget som Sverige. Båda länderna har uttryckt ambitionen att förbereda sig på att ta och ge hjälp, som också kan vara militär. Därför samövar vi ofta med Finland.”, skriver Cecilia Widegren. Helfel vill jag påstå! ”Finland kan inte göra som Sverige, överlåta försvaret på andra”, har Finlands president Tarja Halonen sagt. Finland kan, efter senaste nedskärningen av sitt försvar på mycket kort tid mobilisera 350 000 man, ca. 20 divisioner. Sverige kan på motsvarande tid inte ens mobilisera en brigad! Bortåt 30 000 man gör varje år värnplikten (från 18 år) i Finland. Ungefär 80 % av finska män gör värnplikten. Inte är det för att man likt en del svenska riksdagsledamöter tror sig försvaras genom protester från de 26 övriga och eniga EU-nationerna.

Samövar? Finland kan ställa upp ett invasionsförsvar. Det kan inte Sverige. Vad är det då man samövar? Självförsvar när man som fredsframtvingande tredje part ingriper i krig?

Finland, med hälften av Sveriges befolkning, satsar drygt 28 miljarder kronor, alltså ca 10 % mer per capita än Sverige på sitt försvar. Här finns den återtagningsförmåga Sverige saknar. Finland har ett försvar att räkna med för den som vill något illa. Finska F 18-plan t.ex. lär väl vara ett strå vassare än JAS C/D och 350 000 är väl mer än 11 000, som enligt försvarsmakten.se just nu är antalet svenska soldater?
Det finns inte och kommer inom de närmaste två decennierna knappast att finnas ett gemensamt EU-försvar att räkna med. EU:s oförmåga vad gäller säkerhet i övrigt torde klart framgå av vad som inte hände i Bryssel med anledning av Libyenkriget.

När NATO väl kom igång med att hävda FN:s flygförbud, så var det långt efter och tack vare stöttepelaren USA. USA kunde starta upp det hela enligt det naturligtvis senkomna FN-beslutet. Man tyckte nog i USA att det mera var ett problem för EU och de europeiska NATO-staterna.

Efter enträgen begäran hos NATO från främst Frankrike, men även Storbritannien kom så NATO-aktionen igång. Observera att Frankrike givit upp envisa försök att skapa ett gemensamt EU-försvar och återgått till NATO som fullvärdig medlem.

Till detta kommer att alla EU-stater utom Sverige f.n. nedrustar p.g.a. ekonomisk kris. Sverige har ju redan tidigare nedrustat radikalt.

Om EU ändå skulle ha försökt göra en lika begränsad insats som NATO nu gör, så skulle med säkerhet en operationsplan inte ha förelegat innan Gadaffi besegrat oppositionen och låtit mörda en stor del av sitt folk (som inte kunde fly till Europa). Det hela skulle helt enkelt då ha varit överspelat. Den senkomna svenska insatsen är för övrigt p.g.a. (S) och (V) en halvmesyr, där svenskarna inte ens får slå ut Gadaffis stridsvagnar, som ställs mot den enkelt beväpnade oppositionen. Nåja, Gripens beväpning lär ju fortfarande lämna en del övrigt att önska och hur blir det nu när försvaret inom sin budget skall stå för insatsens kostnader, några hundra miljoner? Slutligen återstår att se om den begränsade insatsen enligt FN-deklarationen mot Gadaffi ger önskat resultat.

”Frivilligheten som rekryteringsgrund är något som Försvarsmakten länge har eftersträvat och nu välkomnar”, skriver hon. Återigen blir det helfel! Tvärtom har såväl politiker som Försvarsmakten under hela 1900-talet varmt pläderat för ”det folkförankrade värnpliktsförsvaret”.

Förhoppningsvis lätttillgänglig har jag en pulversläckare i händelse av brand i huset. Dessutom naturligtvis en hemförsäkring om det skulle t.ex. brinna. Detta trots att jag bedömer risken för brand som minimal. Både släckaren och försäkringen kostar pengar, men det är värt en hel del att kunna känna sig relativt trygg. Ett nedbrunnet hus är inte mycket att ha. Vårt försvar var en slags försäkring och försäkringen dimensionerades enligt ett tänkbart hot om krig i framtiden.

För att litet förenkla bilden: Med tiden, och särskilt sedan drygt fyra decennier, har Sverige betalat allt lägre premie för landets försäkring mot krig. Mycket pengar används vidare till annat än försäkringspremie. Sverige har, det skall erkännas så länge USA ingår i NATO, kanske något av en begränsad ”försäkring” tack vare sitt ”vidsidanav-engagemang” i NATO.

1949, tio år efter WW2 utbrott var Sverige någorlunda upprustat, alltså 10 år efter krigsutbrottet. En hel del fattades ändå. Exempelvis var inte den svenska armén mekaniserad, vilket en modern armé redan då måste vara. Luftförsvaret saknade praktiskt taget helt ett stridsledningssystem o.s.v.

I slutet av 80-talet presenterade ÖB, Bengt Gustafsson, FU 88. Den hade föregåtts av en engagerad debatt inom försvaret. Tiden var lika litet då som nu mogen för en seriös strategisk och operativ debatt. Politikerna gav en klumpsumma, efter vilken militärerna skulle upprätta en lämplig hotbild, anpassad till det försvar man kunde få för pengarna. Eftersom pengarna inte förslog till något helt vettigt så blev det ”bråk” om hur de skulle utnyttjas. Den gamla försvarsgrensstriden fanns kvar och djupförsvar ställdes mot periferiförsvar. Svenska Dagbladet lade sig beskäftigt i det hela och skrev: ”Gräns- och invasionsförsvaret kan inte ersättas av sega gubbars kamp i skogar.” Där kallades idén om ett djupförsvar: ”Den avdammade centralförsvarstanken i modern version.”

Redan nu började en del försvarsdebattörer föra fram tanken på ett yrkesförsvar. Man tänkte sig att det skulle kunna ersätta den värnpliktsutbildning, som nu blivit allt mer kostsam och ändå inte kunde omfatta mer än en mindre del av de värnpliktiga. Samtidigt skulle ett yrkesförsvar, om det inte blev alltför litet, bädda för s.k. återhämtning vid behov. Det skulle kunna ge de trupputbildare som en återhämtning behövde. Problemet blev emellertid brist på officerare till en början.

Utan tvekan var det lätt att penetrera ett svenskt periferiförsvar utefter gräns och kust. Jag minns en bekymrad flygvapenmajor, som i samtal med mig oroade sig för hur hemvärn till skydd för våra radiolänkstationer 4 – 5 mil från kust skulle kunna möta välutbildade spetznaz. Samme major bekymrade sig över att vi kanske skulle tvingas bygga ut radarsystem västerut och luftvärn för att spåra och kunna skjuta ned lågflygande missiler från fartyg utanför Norge och på väg mot Ryssland.

När ÖB presenterade FU 88 uppfattade våra militärt korkade politiker säkert det hela som ett förslag. Det var en konsekvensbeskrivning och konsekvensen var katastrof.

En av ”möjligheterna” i slutremissen till FU 88 var tre månaders grundutbildning av s.k. skyddssoldater. De skulle utgöra en organisation om 110 000 man för att bevaka de många skyddsobjekten. En annan var att lägga ned elva regementen under 1990-talet om inte statsmakten satsade mer pengar.

I mitten av 90-talet var all materiel för mekanisering av armén beställd eller levererad. Luftförsvaret hade tillgång till ett väl skyddat stridsledningssystem av absolut världsklass. Vi hade gott om moderna stridsflygplan (Viggen) och JAS var på väg.

Det stora problemet var att försvaret p.g.a. medelsbrist inte samtidigt kunnat utbilda och repetitionsutbilda soldater. Det var ju nya tider. De värnpliktiga (liksom befäl) skulle sedan 70-talet vara lediga på helger med fria hemresor. Nattövningar skulle följas av kompensationsledighet mm, mm. Allt kostade försvaret pengar och pengarna måste tas någonstans. Utbildningen klassades ner, försämrades eller uteblev. Kullarna av utbildade värnpliktiga minskade alltmer.

Då publicerade översten Kihl en idé i tiden. Det stora hotet mot fred i Europa, Ryssland, var och skulle förbli kraftlöst en tid framöver. Litet förenklat skrev han: ”Låt försvaret ta en time out under låt säga fyra år, för att sedan bygga upp ett på alla sätt nytt och fullt modernt försvar i tiden.” Han blev generallöjtnant och chef för högkvarteret 2002 -2004, den tid då försvaret lades ned och materielen skrotades eller avyttrades.

10 år senare beklagade han utfallet av idén om en time out, som permanent blev out.

Han skriver tillsammans med ett par andra bl.a. ”Det fanns viktiga delar i uppbyggnaden av invasionsförsvaret som gav Sverige trovärdighet gentemot omvärlden … Denna trovärdighet baserades på en säkerhetspolitisk ambition, en genomtänkt organisation samt förband som övade för sina uppgifter.


… Utan att egentligen vidta några genomgripande effektfulla försvarspolitiska åtgärder för närområdet har företrädare för den nuvarande försvarspolitiken ägnat sig åt att försöka övertyga svenska folket om att smärre insatser på andra sidan jordklotet också påtagligt stärker Sveriges försvarsförmåga i närområdet.


… Det måste finnas en försvarsplanering baserad på de hot som kan riktas mot de svenska ambitionerna. Inga militära hotscenarier för närområdet är beskrivna idag och ingen krigsplanläggning genomförs. Detta trots att försvarsbesluten talar om att militära hot inte kan uteslutas på sikt och att hjälp till (NATO-anslutet) Baltikum mer eller mindre har utlovats!


Det måste finnas ett beredskapssystem som visar hur man från dagens situation steglöst kan gå mot eskalerande kriser eller i värsta fall rent krig. Den utomordentligt tunna svenska förbandsstrukturen lämnar statsledningen i ett läge där begrepp som uppehållande försvar, gradvis upptrappning, reserver, försvar av befolkningscentra eller skydd av den politiska ledningen nästan blir utan militärt innehåll.


… måste helt nya, målmedvetna och handlingskraftiga grepp tas i stället för klyschbetonade deklarationer om användbarhet, flexibilitet och insatsförsvar.”

Den totalt misslyckade planen från senare delen av 1990-talet var att time-outtiden skulle inträffa från sekelskiftet till ca år 2004. Under time out-perioden skulle ett nytt nätverksbaserat försvar byggas upp. Överbefälhavare perioden 2000-2004 var generalen Johan Hederstedt. Nu skulle krigsförbanden läggas ned för att ersättas av nya förband. Mobförråden runt om i Svea rike skulle tömmas. Det som skulle finnas kvar skulle samlas i centrala förråd och resten skulle säljas, skrotas eller gå till tippen.

Tyvärr visade det sig inte så lätt. Ingen visste ju egentligen vad som skulle behållas och vad som kunde säljas eller skrotas. Lämpliga centrala förråd, som kunde ta emot materiel saknades. Det blev kaos och ett dyrt sådant. Dyrt för försvaret. Detta förskräckliga och dyrbara kaos beskriver Wilhelm Agrell i sin bok ”Fredens illusioner”, men den beskrivningen kräver mer än ett kapitel i boken. Den nya försvarsorganisationen, Organisation 04, hade man tänkt skulle finnas från årsskiftet 2004/05, men det var bara att glömma. Fortfarande var det fråga om ett folkförankrat försvar som byggde på allmän värnplikt.

Givetvis rasade en debatt om det svenska försvaret. ”ÖB Johan Hederstedt raserar försvaret”, skriver i mars 2003 den då pensionerade generallöjtnanten Carl Björeman och fortsätter: ”Steg för steg har internationella fredsframtvingande operationer skjutits fram i deras retorik som Försvarsmaktens viktigaste uppgift. Fredframtvingande operationer kräver, av beredskaps- och samträningsskäl, stående förband med under lång tid tjänstgörande soldater samt inordning i Natos operativa system … Men Leni Björklund lär få erfara att hennes nej bara tillåts för en tid …” Björeman var förbannad, därom råder ingen tvekan. Inte heller om att jag är det.

Jag menar inte att Sverige idag behöver samma beredskap för krig, som vi hade i början av 90-talet. Ingalunda! Men vi behöver en återtagningsförmåga, en förmåga att kunna återupprusta inom rimlig tid. Vad är då rimlig tid? Historien borde ha en del att lära oss. Tyvärr är det så att historien lär oss att vi inget lär av historien och våra nuvarande riksdagsledamöter har aldrig läst och läser inte historia.

Efter WW1 trodde nog ganska många att det aldrig mer skulle bli krig. Om det ändå skulle bli, så lönade sig inte ett försvar. ”De förfärliga flygmaskinerna kunde ödelägga hela Sverige”. Chamberlain viftade med sitt papper från mötet med Hitler och sade: ”Inget mer krig under vår tid.”

1937-39 utarbetades inom försvaret en ny försvarsplan, som Thörnell i slutet av mars -39 föredrog för inre kretsen av regeringen. Den omfattade två krigsfall, nämligen Tyskland (I) och Sovjetunionen (II). Den antogs inte. Bara utrikesministern, Rickard Sandler var klart för ett antagande. 5 månader senare utbröt storkrig i Europa och efter ytterligare 2 månader hotades Sverige med båda krigsfallen. Efter ytterligare ett år hotades vi av ytterligare två oplanerade krigsfall. Nu av Tyskland från både Danmark och Norge. Sverige hotades från alla håll!

Sverige rustade allt vad tygen höll och hade faktiskt en del möjligheter då, som saknas nu. Exempelvis fanns på ett Boforslager av kanoner och haubitsar färdiga för leverans till Argentina och Siam. Jag minns när min far, som var artillerist visade mig en haubits och talade om att den egentligen var en Siamesisk sådan. Flera länder hade vid den här tiden serier av vapen under produktion i Bofors, serier som kunde beslagtas och tillverkningen gick redan på högvarv. Exporten av vapen stoppades givetvis.

En annan fördel var att vi fortfarande hade en livskraftig varvsindustri för stora fartyg. Bl.a. startades bygget av de två kryssarna Göta Lejon och Tre Kronor, men de blev operativa först 4 år efter fredsslutet. Å andra sidan ett år efter kalla krigets utbrott 1948. När ”krigsfall III och IV tillkom 1940 saknade vi en massa materiel, bl.a. artilleriammunition, som lämnats till Finland vintern 1939-40.

1930 hade regeringen tillsatt en försvarskommission med uppgift att föreslå nedskärningar av försvaret. Betänkandet kom 1935, men då hade herr Hitler satt igång Tyskland och förslaget blev i stället en viss upprustning. Försvarsbeslutet 1936 kom därför att innebära åtgärder för att kunna möta ett krigshot inom tio år och upprustningsprogrammet skulle vara klart 1 januari 1947. 1949, fyra år efter fredsslutet var det klart. Dock inte helt modernt.

1939, vid krigsutbrottet, fanns omkring 200 000 outbildade värnpliktiga (ca hälften). Barackläger byggdes upp litet här och där i Sverige. Medelålders män, som 1927 det år jag föddes jublat över att slippa värnplikten, blev nu inkallade till rekrytutbildning och beredskapstjänst. De tvingades lämna sina arbeten och infinna sig i baracklägren eller tälten. Familjerna fick leva på minimala bidrag och med ransonering av livsmedel och kläder.

Jag gick i andra klass i Hornsbergs skola på Frösön, när överlärare Svedmark, klassläraren, frågade om någon av oss hade ett par extra skor. Sven kunde inte komma till skolan därför att hans skor var på halvsulning. Jag hade hemma ett par kängor med s.k. rågummisula, som jag gillade skarpt. Mjuka och sköna. Jag ställde mig upp bredvid skolbänken som man gjorde på den tiden och sade: ”Jag har ett par, magistern”. ”Gå då hem och fråga om du får låna Sven dem tills han får tillbaka sina”, sade magistern. Sven hade flera syskon och hans far var inkallad som värnpliktig sjukvårdssergeant. Sven och jag gick tillsammans tillbaka till skolan. Jag, naturligtvis stolt över att jag hade gjort en god gärning.

Lite jämförande siffror:

1939 vid krigsutbrottet fanns 200 000 outbildade värnpliktiga, som snabbt kunde inkallas och utbildas. Idag skulle det ha funnits ca 700 000 värnpliktiga om det funnits några. Dessutom saknas idag en befälskader för att ta hand om soldatutbildning i större skala. 1943 var 367 000 soldater inkallade till militärtjänst. Därtill kom väldigt många kvinnor, som frivilligt tjänstgjorde som t.ex. luftbevakare, bilförare (bilkårister), hästvårdare (Blå stjärnan), kockar m.m.

1938-39 gick 19 % av statsbudgeten till försvaret, 19 % till utbildning och 26 % till sociala ändamål. 1940-44 gick mer än hälften till försvaret, 8 % till utbildning och bara 12 % till det sociala. Detta senare trots kraftigt ökade behov p.g.a. att så många familjefäder var inkallade, med väldigt låg ersättning. De flesta kvinnor var hemmafruar och skatterna tredubblade. Antagligen skall man idag vara minst 84 -85 år för att kunna föreställa sig hur eländigt det var för flertalet människor och återigen kan bli. Å andra sidan var vi svenskar under 40-talet i allmänhet friska och vältränade. Vi åt väldigt lite socker och gick då och då riksmarschen, en mil och fick ett riksmarschmärke.

1940-41 gick 63 % av statsbudgeten till försvaret. 1936 antog man i Sverige att vi skulle ha en 10-årsperiod för upprustning till förfogande, men efter tre år var det fullt krig i Europa och efter 4 år var Sverige hotat av presumtiva fiender från alla håll. Det plötsligt så mäktiga Tyskland gjorde som man ville i Sverige.

Min far blev stationsofficer i Ånge 1941, som var en viktig järnvägsknut och redan försetts med omfattande luftvärnsartilleri. Vid ferier bodde jag hos honom och såg tyska soldater, grova kanoner och stridsvagnar passera. Den tidens svenska militärpolis som medföljde tågen kom upp till dubbletten pappa disponerade på järnvägshotellet för att rapportera, varvid jag skickades ut för att inte höra vad som sades. Det var här jag fick lära mig skjuta med pistol m/07. Jag var nu14 år gammal, medlem i ungdomslandstormen, förbandet U 5, som utbildades vid Jämtlands fältjägarregemente och extra brandman, övad vid luftförsvarsövningar och vid brandstationen i Östersund. Grundlig skjututbildning på gevär m/96 hade jag fått redan tio år gammal 1937. Jag fick i alla fall i Ånge helt klart för mig att min far och åtminstone en av de rapporterande ”militärpoliserna” inte var förtjusta över den här trafiken. Sverige, dåligt rustat, hade emellertid nog bara ett annat val, att bli ockuperat av det nazistiska Tyskland.

De s.k. ”tysktågen” gick i ständig trafik alltsedan ockupationen av Norge. Sverige hade ställt 200 järnvägsvagnar till tyskarnas förfogande och många vagnar var norska eller tyska. Svenskar skämdes. Vi betraktades på många håll utomlands som fega och det hela är ett trauma vi gamla har att leva med.

Sent 1943, efter slagen vid Stalingrad och det följande pansarslaget vid Kursk stod det klart att ryssarna övertagit initiativet på östfronten och Sverige vågade stoppa ”tysktågen”. För säkerhets skull hade Sverige de 367 000 soldaterna jag redan nämnt under vapen.

Varför har jag då spårat in på denna ”historieskrivning”? Jo, därför att många av våra ledamöter försvarsutskottet och många andra med säkerhet vet mycket litet om det hela. Att svenskt försvar egentligen behöver en återtagningsförmåga (upprustningsförmåga), som idag saknas. För att den skall ha någon betydelse får den ju inte sträcka sig över särskilt lång tid.

1936, när makthavarna insåg att ett krigshot skulle uppstå, så bestämde man att vi skulle ha en återtagningsförmåga inom 10 år. WW2 startade 3 år senare och var över 1945. Jag vill påstå att Sverige inte var fullt klart för då modern krigföring förrän framåt 1960 då kvalificerad stridsledning av flygvapnet kunde ske. Den svenska armén var f.ö. inte mekaniserad förrän den lades ned för drygt 10 år sedan.

Ett par ”lustigheter” förresten. Vi vet att försvaret haft väldiga problem med att kunna anställa rekryter. Jag har en tid kunnat följa ansträngningarna att på försvarsmakten.se propagera för dessa anställningar. Romantiserande videoinslag, fler och fler. ”Det stora äventyret”! Avancerade vapen och tekniska hjälpmedel! Teknisk utbildning! Kamratanda! Bekväm piratbekämpning under tropisk sol! Skottväxling i Afghanistan med illa siktande talibaner! O.s.v. Och så idag, plötsligt på TV: Mer än 20 000 sökande till ett par tusen soldatjobb.

Nåja, det behövs säkert en ordentlig sållning.

Och så, plötsligt! Försvaret har ålagts uppgiften att ta fram en krigsplanläggning. Naturligtvis skall den inte heta så, Sverige kan ju inte råka i krig. Den skall benämnas försvarsplanläggning. Nu vet vi. Krig skall benämnas försvar! Det skulle inte förvåna mig om Cecilia har haft ett ord med i laget.

Jag måste försöka återvända till Cecilia, som jag började med.

”Förr fanns en nationell insatsorganisation byggd på värnplikt och användbar endast inom Sverige, samt en särskild anställd utlandsstyrka för insatser långt borta. Närområdesperspektivet för Östersjön, Norden och EU saknades.

Hennes perspektiv bakåt är nära nog obefintligt. Hela mitt liv har jag övat och planerat för krig, förlåt försvar, i Östersjö- Norden- och Europaområdet.

En del strunt måste jag hoppa över, men hon skriver: "Lösningen blev att den nya insatsorganisationen numer utgörs av förband med anställda soldater samt kontrakterade förband med periodvis tjänstgörande soldater som de kombinerar med en civil karriär". Att svenskan ofta är lite knackig hoppar vi över, men var finns dessa kontrakterade soldater? Mig veterligt finns de inte, men kommer kanske att finnas? Lösning? Möjligen?

"Frivilligheten som rekryteringsgrund är något som Försvarsmakten länge har eftersträvat och nu välkomnar. En enig Försvarsberedning, med sju riksdagspartier, beskrev denna förändring tillsammans år 2008". Det har tidigare kommenterats. Till den tidigare kommentaren kommer att Försvarsmakten tvingades till detta ställningstagande. Anslagen till ett värnpliktsförsvar hade blivit för små och tiden för värnpliktsutbildning för kort. Jfr. generalen Kihls citerade artikel ovan. Idag finns 11 000 militärer anställda i försvaret. (Källa: Försvarsmakten.se.) Bland dessa finns få utbildade instruktörer och ingen med erfarenhet av större förband. Återtagning?

Lite underligt i sammanhanget:

Enligt en tidningsuppgift för inte så länge sedan finns 42 tjänstgörande generalspersoner. Det blir 262 man per general. En bataljon omfattar drygt 1 000 man. Jämförelsen skall naturligtvis inte göras så här ”rakt av”, men säger ändå en del. Den lägsta generalsgraden är brigadgeneral och brigaden består av drygt 5 000 man, men det finns ingen brigad. Det finns ytterligare tre generalsgrader.

"Garnisonsorter som Skaraborg, Skövde, Karlsborg och Lidköping…" skriver Cecilia Widegren antagligen utan att blinka. Skaraborg är vad jag vet ett moderat partidistrikt, ungefär området mellan Vättern och Vänern, något som var Skaraborgs län innan det uppgick i Region västra Götaland. För några hundra år sedan var det också en borg i anslutning till Skara, efter vilken det gamla länet fick sitt namn. Känner verkligen inte Cecilia W till detta? I riksdagen representerar hon Västra Götaland Norra, samma område som f.d. Skaraborgs län. De tre kommunerna (städerna) är (Tursamt?) helt riktigt garnisonsorter.

Så skriver Cecilia W: "Försvarsmakten är en garanti för en bred förankring. Samtidigt ställer det krav på arbetsgivare att upplåta tid för tjänstgöring. Tusentals reservofficerare har genom åren på motsvarande sätt haft civila karriärer samtidigt som man periodvis har tjänstgjort i försvarsmakten".

”Bred förankring” är något som ifrågasätts på många håll. Klart är att Försvarsmakten under kalla kriget och fram till medium av 90-talet hade en bred förankring i värnpliktsförsvaret. Vi är många som nu anser den förankringen förlorad.

De tusentals reservofficerare Cecilia W jämför med är inte jämförbara. För det första kommer inte den stora mängden kontraktsanställda i det nya försvaret att vara officerare. En kategori som blev väldigt diffus för en del år sedan, när i jämlikhetens namn nära nog alla fast anställda och uniformerade skulle vara officerare. Furirer blev fänrikar, överfurirer (rustmästare) blev löjtnanter, sergeanter och fanjunkare blev kaptener. Nu har man i alla fall återgått till de gamla graderna och flertalet soldater lär väl ändå bli att anse som meniga eller underbefäl.

De ”gamla” reservofficerarna hade för det första en studentexamen som var att räkna med. Så är inte fallet idag. Inte ens en akademisk grad garanterar idag att man kan skriva någorlunda felfri svenska eller har en aning om trigonometri, imaginära tal eller logaritmer.

Många reservofficerare tjänstgjorde inte just mer än vilken värnpliktig som helst, d.v.s. då de inkallades till förbandsövning under en 40-dagarsperiod och med flera års mellanrum. Förbandsövningar som f.ö. från 70-talet blev allt mer sällsynta. Däremot är det riktigt att reservofficerarna till en del blev åtråvärda p.g.a. en värdefull ledarutbildning. Den nuvarande rekrytutbildningen och tjänstgöringen blir säker också meriterande för anställning inom polis och t.ex.tull.

De nya kontraktsanställda soldaterna kan inkallas när som helst och skickas till världens ände. De kan bli borta från det civila jobbet i mer än ett halvt år då och då. Kanske väldigt länge. Kan man inte misstänka att många privata arbetsgivare åtminstone rynkar på näsan?

"Frivilligheten ger en helt ny arbetsmarknad, …" skriver Cecilia W. Hon verkar titta på det hela genom en lupp. För inte så länge sedan hade vi ett 50-tal regementen. Vid varje regemente anställdes årligen ett sextiotal volontärer med 3-årskontrakt och med förhoppningen att de skulle nå fram till avslutad furirskola och eventuellt fortsatt militär karriär. 50 x 60 = 3 000 frivilliga per år får jag det till. Under flera år anställdes betydligt fler på detta sätt. Ändå var under många år furirsvakanserna vid många regementen 50-procentiga. Efter avslutad furirskola tyckte ju många sig hitta mer åtråvärda jobb, utan mörkerveckor i tält under höstarna

Jag undrar om inte det nya frivilligförsvaret ändå visar sig vara väldigt kostsamt i förhållande till verkningsgraden.

Det är hög tid att avsluta det här inlägget tycker även jag.

Jag slutar med: För 60 år sedan och WW2 slut konstaterade vi litet till mans att ”civilisationens fernissa uppenbarligen är väldigt tunn”. Idag hör eller ser man sällan ordet civilisation. Finns den? Krig finns, uppstår litet här och där och kommer i framtiden att drabba även oss, det kan vi vara säkra på. Tyvärr!

2 kommentarer: