Pensionärsdjävlar

Ja jag vet. Du, som kanske gått flumskolan, säger att jag stavat ”djävlar” fel. Men din stavning blir bara rätt under akademiens anpassning till den moderna skolans oförmåga.

Jag är pensionär. Du kanske kommer att bli det, men det har du kanske inte tänkt på eller vill inte tänka på? Kanske ser du det som något väldigt fjärran, men jag kan försäkra, tiden går fortare än du tror.

När blir man då pensionär? Ja som vanligt har våra duktiga politiker haft ett ord med i laget, och då blir det ju konstigt. Man kan pensionera sig från 61 års ålder, men från 67 år är man pensionär antingen man vill eller inte vill. Är man sjuk och utarbetad tidigare eller fullt arbetsför senare, så står man utanför det staket de oftast unga politikerna i den lagstiftande församlingen satt upp. Efter senaste valet var fyra (4) riksdagsledamöter över 67 år. De borde ha varit fler än 60 m.h.t. population. Här har väl feministerna, med sin fåniga kvotering något att fundera över.

Fysikprofessorn emeritus Bodil Jönsson i Lund har nyligen och efter sin 67-årspensionering sagt: ”Jag har nog aldrig i hela mitt liv kunnat så mycket som jag kan nu och jag har inte heller kunnat göra så mycket som jag kan göra nu.” Hon är långtifrån ensam om detta bland 67-åringar. Vi äldre minns kanske oftast Bodil Jönsson som den populära fysikern i TV:s vetenskapsprogram ”Fråga Lund”. Ett program som började sändas under 60-talet och senast sändes för 11 år sedan.

Nu vill regeringen utreda pensionsåldern och det är ju bra. De nuvarande bestämmelserna är inte bara fåniga, de är närmast skandalösa, som så mycket annat åstadkommet av politiker och deras utredare.

Man hintar om att höja nedre gränsen från 61 år till 62 och höja övre gränsen från 67 till 69. Den som är utsliten före 62 skall alltså vänta, medan den som kan och vill jobba vidare efter 69 måste gå på grund av ett regelverk som väl egentligen är åldersdiskriminerande åt båda hållen.

En alldeles färsk rapport visar att fyra av tio långtidsarbetslösa inte får något jobb. Självklart tycker de till slut att det är meningslöst att försöka. Det är faktiskt meningslöst att göra meningslösa saker. Andra, som kan och vill göra meningsfulla saker får inte utföra dem.

”Ta inte arbetet från den som behöver det”, säger den okunnige. Hur kan man ta arbetet från någon genom att arbeta när man kan och vill, och är kompetent? Samma politiker som vill sätta upp 62- och 69-årsstaketet säger helt riktigt att det är bra för alla om fler arbetar. Politikerna är väl annars de första att framhålla att ju fler som arbetar desto högre tillväxt i ekonomin, lika med högre allmän köpkraft och fler nya jobb med bättre pensioner.

Alla, även många politiker, vet nog att det finns jobb där man är utsliten före 60-årsåldern, eller där man kan vara på höjden av sin karriär vid 70- 75-år. I flera s.k. ”fria” yrken slutar människor aldrig att arbeta, medan riksdagsledamöter kan sluta i 50-årsåldern, för att sedan uppbära ganska fet ”riksdagspension” fram till ordinarie pension. Liknande förmåner har naturligtvis kommunernas kommunalråd skaffat sig sedan länge (S-tiden).

Alliansregeringen bör nu erkänna att det finns starka och svaga, kärnfriska och kroniskt sjuka såväl under 62 år som över 69 och efterlysa ett regelverk därefter. Ett regelverk där också arbetsgivarna stimuleras att göra arbetet lättare och roligare för dem som så behöver.

Kanske kan man också tänka sig att ta bort ”straffbeskattningen” av pensionärer och låta se över hela pensionssystemet?