Försvarets nedgång och fall

Jag föreslår att du omgående går in på Morgonsurs blogg och inlägget "Wilhelm Agrell om sin bok". Där kan du hämta upp en video med en intervju. Det är Wilhelm Agrell, som intervjuas om sin bok "Fredens illusioner". En bok alla svenska män och kvinnor borde läsa.
Hade jag lärt mig lite mer om hur man lägger in en video i sin blogg, så skulle jag lagt in denna själv.
Rev. 1: Jag försöker i alla fall.
            Nej det var tydligen särskilt svårt med UR play, men adressen till denna videoinspelning är
            http://urplay.se/162624 och den lär ligga kvar där i minst 6 månader. Klicka på adressen.

Håkan Juholt

Under SAGT * GJORT i Ny Teknik läser jag ett citat ur Aftonbladet, en tidning vars löpsedlar jag ibland inte kan undgå att läsa.
Det är Håkan Juholt som säger: "Jag har i många år jobbat med att stärka det svenska försvaret. Därför är jag väl lämpad att försvara den svenska välfärden."
Fantastiskt! Jag som trodde att Aftonbladet stod socialdemokratin nära!

RYSSLAND

Jag har under ganska kort tid kommit med 6 inlägg om vårt nedlagda försvar. Det finns en del gamla inlägg, som fortfrande har aktualitet. Det här 1 1/2 år gamla känner jag mig tvungen att repetera, utifall du inte läst det. Kunde jag, så skulle jag tvinga försvarsutskottet att läsa och försöka dra några slutsatser.

FREDAGEN DEN 30:e OKTOBER 2009

(Inlägget motsvarar 4,5 A4-sidor.)

I tisdags var jag på Rustkammaren i staden, för att lyssna på Fredrik Westerlund, en forskare vid FOI, som informerade om Rysslands väg i ett 10-årigt perspektiv. Fredrik deklarerade från början klart att han ville hålla en samlad föreläsning under en timme, varefter man kunde avsätta ytterligare en timme för frågor. Tyvärr avbröts föreläsningen ideligen av frågor, som ibland inte ens anslöt till vad han just avhandlat, föreläsningen styckades sönder, drog ut till två timmar och frågestunden uteblev.

I onsdagens SH-kurir ser jag sedan ett referat med rubriken ”Ryssland inget hot mot Sverige”. Vad får då den korkade, som bara läser rubriken, eller som bara skummar texten utan att tänka för uppfattning? Jo, en felaktig sådan!

Lite egna följdfunderingar:
Ryssland är f.n. inget hot mot Sverige inte ens mot Europa. På sikt däremot kan Ryssland bli ett allvarligt hot, något som väldigt många ryssar gärna ser. Detta förnekades inte heller på något sätt av Fredrik Westerlund, snarare tvärt om.

Ryssland kommer framför allt att bli ett hot mot freden i Europa. Detta berördes också av Fredrik, som framförallt berörde de ryska hoten mot de baltiska staterna, Ukraina och de postsovjetiska staterna i söder, med t.ex. anfallet mot Georgien och kriget i Tjetjenien. Fredrik framhöll också att inmarschen i Georgien inte ens resulterade i sanktioner från väst, bara en del diplomatiska markeringar.

I den ryska duman sitter fyra partier. Putins Enade Ryssland, Zjirinovskij-nationalisterna (LDPR), kvarvarande kommunister (KPRF) och Rodina (”Moderlandet”). Småpartier hålls borta genom en spärr för småpartier och oberoende. Småpartier får inte gå samman i valallianser. Alla fyra partierna kan betecknas som nationalistiska. Samma situation i Sverige skulle vara att Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, och Nationaldemokraterna ensamma satt i Sveriges riksdag. Är dumans sammansättning en fara för freden i Europa? Ja, naturligtvis!

Den utomordentligt farliga pajasen Zjirinovskij är ett kapitel för sig. Han verkar numera bortglömd i svensk press. Hans partisymbol omfattar en rysk karta, där allt territorium som en gång ingått i ryska imperiet och i sovjet ingår. Där finns alltså Finland och de Baltiska staterna som ryskt territorium. Zjirinovskij, denne högerextreme ledare var kapten i Röda armén, men befordrades 1995 till överstelöjtnant och man hoppade således över en grad.

Därefter har Zjirinovskij befordrats till överste medan han verkat som politiker i duman. Han sitter också i det ryska försvarsutskottet och är vice talman i duman. Skratta alltså inte åt detta, trots att denne pajas sitter där med sin breda käft och röv. Andreman i hans parti är den mordmisstänkte före detta KGB-mannen Andrej Lugovoj och partiet fick i senaste val 8,1 % av rösterna. År 2006 tilldelade Vladimir Putin personligen Zjirinovskij utmärkelsen ”För förtjänster gentemot fäderneslandet”.

I en intervju med den svenske författaren Lars Gyllenhaal säger dårfinken Zjirinovskij:
”Jag är övertygad om att en majoritet av finska folket vill tillhöra Ryssland. Finnarna är mer rädda för svenskarna än för oss. Jag har fått ett brev från Finland som stöder mig.”
Den här dårfinken har tydligen inget emot att framstå som idiot!

Ryssarna är främlingsfientliga. Den svenske ambassadören Johan Molander skriver: ”De våldsamma hatbrotten är det mest iögonenfallande yttringarna av en utbredd främlingsfientlighet som genomsyrar det ryska samhället. … problemet, som förvärras av bristen på kraftfullt agerande från de ryska myndigheterna. … Det nationalistiska tonläget hos den ryska statsledningen och det återkommande talet om yttre krafter som vill skada Ryssland bidrar också till att gradvis öka acceptansen för radikalare former av nationalism och extremism.”

Alla vet vi att i Putins Ryssland mördas kritiska journalister på öppen gata till skräck och varnagel. I kommunist-Ryssland togs de vanligen först in i Lubljankas källare. Man kan undra om kommunisten Putin, f.d. KGB-agent och chef för KGB-ersättningen, FSB, har rationaliserat.

Sverige och Finland
Sverige och Finland utgjorde under 600 år ett land, i övrigt har vi varit grannar med fint grannförhållande. Finland beslöt 2005 att bilda ett hemvärn som komplement till den redan starka finska armén. I fredsslutet med Sovjet 1944 förbjöds finnarna att ha ett hemvärn, något som nu ansågs upphävt.

Detta väckte inget uppseende i svensk press. Ingen svensk dagstidning, TV-kanal eller ens bloggare har vad jag vet ägnat det någon uppmärksamhet. Läsare av tidskrifterna Hemvärnet och Försvarsutbildaren har däremot delgivits upplysningen.

Våra svenska politiker har så gott som avskrivit tanken att Ryssland kan figurera i en hotbild mot Sverige. Finländarna däremot har helt klart för sig vad det innebär att ha ryssarna som grannar. Finlands president, Tarja Halonen (socialdemokrat) sade om oss 2004: ”vi kan inte riktigt göra som svenskarna och lämna åt grannarna att sköta försvaret”.

Gustav Hägglund, f.d. finsk överbefälhavare och sedermera ordförande i EU militärkommitté, sade att ”det skulle vara naivt att tro att Ryssland aldrig mer kan bli ett hot mot sina grannländer” och att ..."Finland behöver ett starkt invasionsförsvar (eftersom) så mycket kan hända på kort tid… Vem kunde ana att Ryssland skulle upplösas i så rask takt? Vem kunde år 1933 spå att Tyskland snart skulle ockupera Norge…”

Juri Häkämies, finsk försvarsminister slog båda dessa i frispråkighet, då han i Washington uttalade, att ”Finland idag har tre säkerhetspolitiska utmaningar: Ryssland, Ryssland och Ryssland”. I Finland är koncepten territorialförsvar och allmän värnplikt självklara.

Sverige har en försvarsbudget på strax under 40 miljarder kronor. Allmän värnplikt har ”drabbat” ca 10 %, men görs nu frivillig. Inklusive hemvärn kan vi just nu, och vad jag vet, mobilisera långt mindre än 70 000 soldater. De svenska försvarsförråden med den rikliga 90-talsmateriel som fanns har tömts och auktionerats (slumpats) bort. Samtidigt har ryssarna kvar sin 90-talsmateriel och har i huvudsak inte kommit längre.

Finland har en försvarsbudget på 21 miljarder kronor. 80 % gör värnplikt och man kan, exklusive hemvärn, mobilisera 340 000 man och håller sig med moderna vapensystem.

Det lilla stenhårt neutrala Schweiz, med en yta som Jämtland kan mobilisera 230 000 man (de flesta har vapnen i beredskap hemma). Man har, trots att terrängen inte är särskilt stridsvagnslämplig, nästan dubbelt så många Leopard 2 som Sverige och 186 av våra stridsfordon 90.

Sverige har numera även deltidstjänstgörande officerare. För några få decennier sedan kunde all militär personal kommenderas till tjänstgöring dygnet runt utan övertidsersättning eller annan kompensation.

När jag som 19-årig furir, efter tre års utbildning, såg en fänrik ge upp på grund av kyla, kände jag ett djupt förakt. Då samtidigt en ryttmästare grät kände jag medlidande. Han hade suttit vid ett skrivbord, som tygofficer och hamnat i den tidens hårda övning. Vi underbefäl såg till att ingen beväring (det hette så då) skulle se det hela. Dåtidens övningar innebar inte så sällan uppenbar livsfara eller risk för skador ”till liv och lem”. Numera skulle de tveklöst resultera i anmälningar mot befäl och övningsledning. Jag tillåter mig tvivla på att nutidens svenska soldat är så ”hårdgjord” som behövs för krig. Å andra sidan är soldaterna så få att något motstånd mot en anfallare knappast är möjligt.

På senare tid har det talats och skrivits en hel del om ”Det nätverksbaserade försvaret”. Det skulle innebära att samordningen och sambandet inom totalförsvaret vid kris och krig skulle vara så fiffigt ordnad att alla befattningshavare dels visste vilka de i olika situationer (kris eller krig) behövde nå och dels via sambandsnät kunde nå dessa och erhålla eller lämna information som behövs. Det skulle vara mer än så, men det bär för långt att här redogöra för.

Jag vet inte om dessa vidlyftiga planer längre är aktuella? De lär ju kosta en hel del och jag har sett att det ifrågasätts på politikersidan. En del av detta fanns i alla fall då jag lämnade Försvarets Materielverk. Inom flygvapnet och mellan militära staber och en hel del andra funktioner fanns ett exklusivt i möjlig mån avbrottssäkrat samband utbyggt, Försvarets Telenät. Som komplement till detta fanns (finns?) transportabla radiolänkar med varierande kapacitet. Polis och räddningstjänst skulle naturligtvis också finnas med i nätverket.

Stormen Gudrun fällde på 90-talet 75 miljoner kubikmeter skog i södra delen av Sverige och en hel del av Telias teleförbindelser slogs ut förutom en hel del av elkraftförsörjningen. Försvaret, som då var större än idag, bistod efter stormen med ungefär 20 000 mantimmar. En hel del av Telias utslagna teleförbindelser ersattes av försvaret med transportabla radiolänkar. Det var möjligt med ett signalregemente i Enköping och ett ytterligare förband i södra Sverige. Ett av dessa radiolänkstråk, med hög kapacitet blev kvar i drift i mer än ett och ett halvt år, innan Telia kunde reparera. Även elkraft tillhandahölls av försvaret. Jag tvivlar på att dagens svenska försvar mäktar något liknande vid ny kris?

Europa
Nå, hur skall Europa försvaras då? Frankrike och Tyskland bildade i tidigt 90-tal den tysk-franska brigaden. Den ingår numera i Eurokåren med deltagande även från Spanien, Belgien, Luxemburg och även Polen med färska erfarenheter av ryssarna. Eurokåren är idag en snabbinsatsstyrka om åtminstone 60 000 man.

Efter att Lissabonavtalet snart trätt i kraft, kan vi vara säkra på att frågan om ett samlat Europeiskt försvar ganska snart dyker upp på dagordningen. Putins Ryssland har redan påbörjat kriget, men än så länge bara genom att hänsynslöst utnyttja sina naturtillgångar, främst gas och olja.

Fredrik Westerlund nämnde i sin föreläsning det faktum att den tysk-ryska gasledningen genom Östersjön inte kan bli ekonomiskt lönsam på grund av de stora anläggnings- och underhållskostnaderna. Ändå arbetar ryssarna stenhårt för att den skall komma till stånd. Jag vill lägga till att den blir ett utmärkt medel för utpressning, särskilt mot Tyskland. Den ger också ryska Östersjömarinen anledning till närvaro i svenska och danska farvatten. Möjligen ökar också energipriserna så kraftigt att ledningen bär sig, eftersom kärnkraft hålls tillbaka så kraftigt.

Redan på Göran Perssons tid accepterade Sverige skrivningen i Lissabonavtalet om EU:s säkerhets- och försvarspolitik: ”… kommer att leda till ett gemensamt försvar”. Bryssel har inte gjort någon stor sak av EU-försvaret fast man påbörjat arbetet med det. Man vill uppenbarligen vänta tills Lissabonavtalet är i hamn. En övergång till EU-försvar och/eller Natomedlemskap (EU-försvar inom Nato) är nog oundviklig.

Sverige ingår för övrigt sedan länge i European Defence Agency, som samordnar tillverkning, köp och forskning kring försvarsmateriel och militära resurser.

En rejäl försvarsmakt måste ses som en förutsättning för vår självständighet och en kollektiv försäkring, inte bara mot militära hot. Sveriges stora yta men fåtaliga befolkning talar för ett folkligt försvar (ett pliktbaserat). Det är nog en förutsättning för att också kunna tackla kommande naturkatastrofer och incidenter i samband med klimatförändringarna.

Jag skall förklara genom att citera Mark Lynas i hans bok ”SEX GRADER”, där han beskriver vad som händer vid temperaturhöjningen 2 ½ grader, som ju är på väg:

När miljarder människor lider av torka och hungersnöd i tropikerna och subtropikerna kommer dock världens livsmedelssituation att bli allt otryggare också med de vinster som görs närmare polerna. FN:s klimatpanels studie förutser att global livsmedelsbrist kommer att börja driva upp livsmedelspriserna när väl 2,5ºC-tröskeln passerats. Där förlusterna är störst i u-länderna blir omfattande svält ett reellt hot.

Samtidigt som strukturell svält kommer att drabba stora delar av subtropikerna kommer hundratals miljoner att ha en enda möjlighet att rädda livet på sig och sina familjer och det är att packa ihop sina tillhörigheter och flytta. De befolkningsströmmar som skulle bli resultatet kan komma att överskugga allt som inträffat i historien till följd av krig och missväxt. Aldrig förr har mänskligheten behövt lämna ett helt latitudbälte runt hela jordklotet.

… tiotals miljoner kan komma att fly norröver från Afrika till Europa, där de knappast kommer att få något varmt välkomnande – nya fascistpartier kan rycka fram kraftigt i valen med löfte att hålla de afrikanska horderna ute.

Låt mig tillägga att i det läget har även Spanien, Italien, Balkan och Turkiet svåra problem på grund av torka. Uppmarscherande fascister kan väntas och är lika illa som kommunister, men risken finns att en ny generation inte känner till detta. Observera också att en temperaturhöjning mellan 2,1 – 3,0ºC får vi enligt Lynas om utsläppen av koldioxid kulminerar år 2030 med 450 ppm! Verkligheten är väl att denna rusning norrut redan börjat. Vi ser ju inte sällan bilder av överfulla flyktingbåtar, som lyckats ta sig över Medelhavet till Spanien och Italien. Även i Söderhamn kan man se hur flykten från Afrikas öken- och savannområden ökar. För en tid sedan hörde jag i ICA-butiken här att man i varje fall i vissa kretsar börjat kalla Söderhamn för Mogadishu (huvudstad i Somalia).

Ryssland igen
Man ska ju inte generalisera, men det står helt klart att ryssar i gemen tror att det utifrån föreligger hot på alla håll och kanter. Det är en åsikt som i gammal ordning på alla sätt stöds av regimen. Att Nato visavi Ryssland skulle kunna vara en nödvändig och renodlad försvarsallians kan inte förstås utan ses som ett renodlat hot.

En titt på kartan visar att det stora Ryssland har oerhört långsträckta gränser. När polarisen försvinner får man ytterligare en mycket lång gräns att bevaka. Den globala uppvärmningen har numera gjort Nordostpassagen isfri längre tider, vilket öppnar nya möjligheter för sjöfartsnäringen. Redan nu kan fraktfartyg sommartid ta den kortaste vägen norr om Sibirien till Asien och USA:s västkust. Att polarisen försvinner ser ryssarna som ett ökat hot utifrån.

Sydöstra Ryska republikerna innanför gränsen mot Kina är mycket rika på naturtillgångar men väldigt glesbefolkade. Arbetskraft får man genom jobbpendlande kineser och detta kan kanske bli ett verkligt hot. Kina i detta område är utan naturtillgångar men tättbefolkat och mycket fattigt. Kina har en krigsmakt som numerärt är dubbelt så stor som den ryska och Kina kan ju tänkas få för sig att naturtillgångarna borde tillhöra Kina. Här finns kanske en verklig konfliktanledning.

Ryssland utgör alltså under överskådlig tid inget hot direkt mot Sverige, däremot mot några europeiska stater inom EU eller närstående EU. Sverige tillhör EU och ser sammanslutningen som ett skydd som naturligtvis skall förpliktiga. Vi borde därför hålla oss med ett försvar värt namnet och inte en försvarsminister som vägrat värnplikt som soldat.

Krigshetsare? Jag? Absolut inte, försvarsvän däremot, hotet finns österut och i fruktansvärd kris på grund av globalt miljöhot! Det är beklagligt att dessa problem ännu inte verkar fullt ut intressera unga människor i Sverige.

Upplagd av Bertil kl. 22:18 1 kommentarer

Etiketter: Mer om mig Internationell politik, Rikspolitik, Säkerhetspolitik

Försvaret 6

Så det kan gå

1925, genomdrev socialdemokraterna i Sverige vad som kom att kallas ”Den stora regementsdöden.” Lyckligtvis var realpolitikern Per Albin Hansson dock försvarsminister och lyckades hålla emot den stora mängd sossar som ville total avrustning. Per Albin lyckades för armén behålla 22 infanteriregementen, 9 artilleriregementen, 3 intendenturregementen, 4 ingenjörsregementen, 4 trängregementen och 4 kavalleriregementen.

Flottan omfattade fortsättningsvis pansarskepp och jagare och flygvapnet var under utveckling. Inte alls så dåligt! Det som i dag inte finns, men kallas återtagningsförmågan behölls gott och väl.

Med Versaillesfredens villkor fick Tyskland, Veimarrepubliken, hålla sig med en armé på maximalt 100 000 man. De fick inte hålla sig med pansarvapen och inte heller flygvapen. Redan Veimarrepubliken kringgick lätt och gärna sådana villkor bl.a. med hjälp av Sovjetunionen, där hemlig verksamhet var något naturligt.

Tyskarna såg till att efter WW1 behålla enbart en elit i tjänst. Så att Hitler vid maktövertagandet 1931 snabbt kunde utbilda nya soldater och i övrigt upprusta utan att ta minsta hänsyn till Versaillesfördraget. Tyskland hade hög återtagningsförmåga (förmåga att upprusta) redan på 20-talet, detta trots den svåra depressionen. Per Albin kanske såg detta.

Rysslands återtagningsförmåga efter Jeltsinerans kaos är också god och pågår dessutom för fullt.

I senare delen av 90-talet kom översten Johan Kihl på något genialt. Om Sverige (av mig förenklat) under en tid av några få år slopade sitt försvar, så skulle man sedan kunna bygga upp ett nytt högteknologiskt sådant. Ett högmodernt med den allra senaste tekniken, han hade uppfunnit ”DEN STRATEGISKA TIMEOUTEN”. Han blev också chef för högkvarterets strategiavdelning 2002-2004 och tvåstjärnig general. Några år senare framträdde han som skarp kritiker av timeoutens faktiska utfall, som egentligen blev ett för lång tid nedlagt försvar.

I den pågående debatten nämner några Rysslands pågående upprustning, men man undrar när svenska media skall vakna? Det är fråga om storskaligt återtagande av invasionsförmågan över land och hav. Vad är det Ryssland avser invadera? De tidigare ockuperade randstaterna och frigjorda republikerna? Finland? Sverige?

Från Frankrike har Ryssland köpt 4 mycket stora landstigningsfartyg för 2 000 miljoner euro. (Ca 18 000 miljoner SEK.)

Dessa fartyg kan man sedan kopiera vid ryska varv till en ännu större flotta, men redan de inköpta fartygen klarar i en vända transport av upp till 3 600 soldater plus ett åttiotal helikoptrar samt ett par hundra stridsvagnar.

Man har vidare just ökat militärbudgeten med 60 %, 2009 genomförde man den stora militärövningen i Östersjön, kritiska journalister mördas och andra oppositionella fängslas och döms återigen när första fängelsetiden löpt ut (Chordokovsky). Överfallet på Georgien skall inte heller glömmas, liksom annat ryskt våld i Kaukasien.

I den numera permanenta försvarsberedningen ingår Annika Nordgren Christensen (MP), Åsa Lindestam (S) v. ordf., Lena Olsson (V) och Cecilia Widegren (M). Att jag nämner just dessa beror på att jag haft en insändarpalaver med dem. Hur mycket talan Allan Widman kan ha i det sällskapet vet jag inte. Däremot fick jag för en tid sedan, som kommentar till min insändare i Söderhamns-Kuriren veta att Åsa Lindestam (S) just fått skjututbildning i riksdagshusets källare och nu själv skall försvara landet i främsta linjen.

Tyvärr innebar timeouten att några måste bestämma vilka av många miljarder prylar i våra bergrumsförråd och rödmålade ”lador” landet över som skulle sparas, skrotas, säljas och var sparandet skulle ske. Sådana stora centrala förråd fanns ju inte. Man tömde förråd, skickade grejor mot ”centrum”, till mellanlagring, misstag begicks och till slut visste ingen var grejorna (bl.a. ammunition) fanns. I högkvarteret arbetade vad jag förstår drygt tusentalet överstelöjtnanter (många lär ha blivit det för att pensionen skulle bli lite bättre) men det var inte lätt att försöka bringa ordning i detta kaos. Hur som helst blev det hela väldigt dyrt för försvaret.

Man kan inte låta bli att undra om försvarsberedningen numera observerat att EU- och NATO-länder skär ner sina försvarsutgifter samtidigt som Ryssland upprustar för fullt? Storbritannien är nedrustat, Tyskland skär ner, Obamaadministrationen i USA har börjat pruta, alltmedan ett aggressivt Ryssland ökar med 60 %.

En gamling som jag kommer att tänka på en politiker, Chamberlein, som viftade med sitt papper, och deklarerade fred i vår tid strax innan hela Europa, utom Sverige och Schweiz stod i brand. Kristid blev det naturligtvis även i Sverige, med ransoneringar och jag hade en bästa kostym av cellull inköpt på ransoneringskort. Kostymen tålde inte vatten så bra.

Intressant är försvarsmaktens personalförsörjning. Fixar man inte det problemet, så spelar det ingen roll vilka tekniska system man använder.

Ryssarnas upprustning antas vara helt genomförd till 2020 (640 mdr USD antages ha avsatts för moderniseringen ≈ 448 Mdr SEK/år) och man får hoppas att USA fortsätter sitt engagemang i Europa.

En fråga är nu om Försvarsmakten lyckas anställa soldater som man tänkt? Lyckas man inte, så är det kört för personalförsörjningssystemet och vad gör man då? Återgår till värnplikt? Hur lång tid tar det?

Under alla förhållanden är vi i princip nära nog försvarslösa ungefär ett decennium framöver och sedan har försvarsberedningen kanske tänkt att vi skall försvara oss med någon sorts ”dödsstrålar” eller kanske ”väldigt avslappnande strålar” och detta efter lång och tillräckligt tydlig förvarning?

Pensionärsdjävlar

Ja jag vet. Du, som kanske gått flumskolan, säger att jag stavat ”djävlar” fel. Men din stavning blir bara rätt under akademiens anpassning till den moderna skolans oförmåga.

Jag är pensionär. Du kanske kommer att bli det, men det har du kanske inte tänkt på eller vill inte tänka på? Kanske ser du det som något väldigt fjärran, men jag kan försäkra, tiden går fortare än du tror.

När blir man då pensionär? Ja som vanligt har våra duktiga politiker haft ett ord med i laget, och då blir det ju konstigt. Man kan pensionera sig från 61 års ålder, men från 67 år är man pensionär antingen man vill eller inte vill. Är man sjuk och utarbetad tidigare eller fullt arbetsför senare, så står man utanför det staket de oftast unga politikerna i den lagstiftande församlingen satt upp. Efter senaste valet var fyra (4) riksdagsledamöter över 67 år. De borde ha varit fler än 60 m.h.t. population. Här har väl feministerna, med sin fåniga kvotering något att fundera över.

Fysikprofessorn emeritus Bodil Jönsson i Lund har nyligen och efter sin 67-årspensionering sagt: ”Jag har nog aldrig i hela mitt liv kunnat så mycket som jag kan nu och jag har inte heller kunnat göra så mycket som jag kan göra nu.” Hon är långtifrån ensam om detta bland 67-åringar. Vi äldre minns kanske oftast Bodil Jönsson som den populära fysikern i TV:s vetenskapsprogram ”Fråga Lund”. Ett program som började sändas under 60-talet och senast sändes för 11 år sedan.

Nu vill regeringen utreda pensionsåldern och det är ju bra. De nuvarande bestämmelserna är inte bara fåniga, de är närmast skandalösa, som så mycket annat åstadkommet av politiker och deras utredare.

Man hintar om att höja nedre gränsen från 61 år till 62 och höja övre gränsen från 67 till 69. Den som är utsliten före 62 skall alltså vänta, medan den som kan och vill jobba vidare efter 69 måste gå på grund av ett regelverk som väl egentligen är åldersdiskriminerande åt båda hållen.

En alldeles färsk rapport visar att fyra av tio långtidsarbetslösa inte får något jobb. Självklart tycker de till slut att det är meningslöst att försöka. Det är faktiskt meningslöst att göra meningslösa saker. Andra, som kan och vill göra meningsfulla saker får inte utföra dem.

”Ta inte arbetet från den som behöver det”, säger den okunnige. Hur kan man ta arbetet från någon genom att arbeta när man kan och vill, och är kompetent? Samma politiker som vill sätta upp 62- och 69-årsstaketet säger helt riktigt att det är bra för alla om fler arbetar. Politikerna är väl annars de första att framhålla att ju fler som arbetar desto högre tillväxt i ekonomin, lika med högre allmän köpkraft och fler nya jobb med bättre pensioner.

Alla, även många politiker, vet nog att det finns jobb där man är utsliten före 60-årsåldern, eller där man kan vara på höjden av sin karriär vid 70- 75-år. I flera s.k. ”fria” yrken slutar människor aldrig att arbeta, medan riksdagsledamöter kan sluta i 50-årsåldern, för att sedan uppbära ganska fet ”riksdagspension” fram till ordinarie pension. Liknande förmåner har naturligtvis kommunernas kommunalråd skaffat sig sedan länge (S-tiden).

Alliansregeringen bör nu erkänna att det finns starka och svaga, kärnfriska och kroniskt sjuka såväl under 62 år som över 69 och efterlysa ett regelverk därefter. Ett regelverk där också arbetsgivarna stimuleras att göra arbetet lättare och roligare för dem som så behöver.

Kanske kan man också tänka sig att ta bort ”straffbeskattningen” av pensionärer och låta se över hela pensionssystemet?