Snösituationen

Ja, så här ser det ut just nu. Det har inte snöat nämnvärt på så där tre veckor och snön är ganska hårt packad, särskilt efter några dagar med temperatur över nollstrecket.
På höger sida kan man se hur Kristian hjälpte mig att bredda infarten, när han var här med familjen för några dagar sedan.

Min favorittecknare

Klicka på bilden, så ser du bättre.
Den härliga Berglin har uppenbarligen samma uppfattning om Facebook som jag. Det är ofarligt för pensionärer och kanske för ändå ökända politiker, men de flesta övriga bör nog se till att vara anonyma.

Vad man kan hitta!

Ja, en så här stilig karikatyr hittade jag när jag surfade på Internet härom dagen. Den är från min vilda ungdom för 23 år sedan och mustascherna var vaxade och håret på sidorna välkammat. Internet fanns inte.

Fyra generationer

(Klicka på collaget om du vill se bilderna.)
 Lille Brynn har hälsat på sin farmor, faster och sin farmors föräldrar några dagar.
En fantastisk liten kille, som gärna ser att det rör på sig. Åka bil, tåg och barnvagn är toppen, och så förstås - mat.
Brynns pappa passade också på att fylla trettio år och firades bl.a. med champagne.
Nu är Brynn hemma igen och här i Sandarne har kylan slagit till med -26 grader i morse.

Försvaret 5

I Söderhamns-Kuriren 8/2 2011 presenterar Åsa Lindestam (Socialdemokrat och ledamot av försvarsutskottet) en insändare, som samtidigt sägs vara replik på samma insändare jag kommenterat i ”Försvaret 4.” Åsa Lindestam är också sedan ett drygt år ordförande i Svenska Lottakåren. Ja, det är märkligt! Vid sin installation sa hon bl.a. att hon inte tror det är så stor skillnad på kvinnor och män, men kvinnorna kan påverka genom att tala om freden i stället för krig.

Hennes insändare har rubriken ”Stridsberedd styrka slöseri” och det är den nordiska stridsgruppen 2011 (NBG11) hon avser. Nordiska förresten, Kroatiska soldater ingår, liksom soldater från Irland, Norge och Estland. Styrkan leds av Sverige, men sorterar under EU, som skall besluta om eventuell insats. Hur det nu skall gå till? EU består av 27 nationer, vars politiker skall fatta enigt beslut, vilket kan vara lätt om det gäller tillåten krökning av gurkor.

Sverige saknar sedan början av förra decenniet (och socialdemokratisk regering) ett försvar vars förmåga till återtagning (upprustning) inom tio år är möjlig. Men soldaterna i NBG11, som kan befinna sig upp till 600 mil från Bryssel, liksom de i Afghanistan är nära nog de vi har.

Åsa Lindestam har faktiskt rätt på en punkt, som jag ser det. Hon är emot ett svenskt försvar med enbart yrkessoldater, fast jag misstänker att hon är emot ett svenskt försvar över huvud taget. Ett stort land som Sverige med få innevånare är inte bekänta av ett yrkesförsvar, som inte kan bli större än ett par tiotusental man. Det är möjligen något för en ekonomiskt mycket stark stormakt.

Åsa skriver: ”Att dessutom göra en reform av försvaret med yrkessoldater som med kort varsel (tio dagar) ska stå beredda att starta krig är inte rätt väg att gå. I dessa styrkor finns även stridsvagnar och deras besättning. Hur ser hotet ut mot Sverige när vi skall sätta in stridsvagnar? Varför betala dyra pengar för dessa soldater?”

Tydligen tror Åsa att EU vill ha sina två stridsgrupper (Nederländerna står för den andra), för att EU eventuellt önskar starta krig. Åtminstone är det vad hon skriver. Gode Gud bevara Sverige och Lottakåren! Inte heller förstår hon tydligen att alla soldater vill ha skydd av stridsvagnar, artilleri och flyg, för att ge några exempel. Tror hon verkligen att vi skickade Stridsfordon 90 till Afghanistan helt i onödan?

Hennes underliga uppfattning om vad som är värre hot än krig, behandlar jag delvis i min insändarkommentar, som följer nedan. Helt kunde jag inte där bemöta henne, eftersom en insändare i S-K maximalt får omfatta 2 700 tecken inkl. mellanslag.

Hon skriver t.ex. också: ”Jämför (alltså med krig) sabotaget mot fiberkabel som orsakade stora problem vid Sunderbyns sjukhus utanför Luleå då tiotusentals abonnenter drabbades i slutet av januari i år. I december 2010 angreps elva värmecentraler i Motala med följdverkningar som gjorde att 700 hyresgäster, ett äldreboende och ett köpcenter blev av med värmen och folk fick frysa. 2007 drabbades Estland av en samlad attack från utländska datorer och den riktade sig mot centrala samhällsorgan i landet.”

För att kommentera från slutet var datorattacken tydligen en rysk krigshandling och det ryska hotet mot Estland lär kvarstå. Ester, som under kriget tvingades utrymma nordöstra delen av landet, fick efter ny rysk ockupation inte återvända. I stället bosatte sig många ryssar där och utgör nu en rysk minoritet i landet, som framgent mycket väl kan bli rysk ursäkt för nästa krig.

Det övriga tramset är också delvis bemött i min insändarkommentar, men låt mig därutöver undra hur hon kan se dessa exempel som värre katastrofer än de som osvikligt inträffar om man inte har tillgång till ett avskräckande försvar. Något som gör att krig kostar mer än det smakar. Soldaterna i NBG11 och i Afghanistan är tydligen huvudstyrkan i det försvar vi har idag. Politiker kan verkligen ställa till det. Militärer kan hjälpa till genom att ändra hotbilden till något som passar resterna av försvaret. Själva hotet är och blir vad det är och blir.

Åsa Lindestam får mig osökt att tänka på Martin Ljungs beväring, som säger till den skrikande kaptenen: ”Om det inte blir något krig då? Vad skall du då göra med all ärtsoppa?” Ett skoj, som dagens unga människor antagligen inte förstår, men som Åsa Lindestam kanske ser som djupaste allvar?
Det finns väldigt mycket mer att skriva om detta, men det här får räcka denna gång.
Min insändarkommentar i Söderhamns-Kuriren:

Rubrikförslag: Slöseri?
Åsa Lindestams (S) replik 8/2 ”Stridsberedd styrka slöseri” kan jag inte låta bli att kommentera.
I mina samlingar har jag ”Till väljarna i Lappmarken”, tryckt 1928 och distribuerad av Västerbottens socialdemokrater. Där hittas "En livsviktig fråga för Sveriges folk."

Citat: "Kom även ihåg den stora vikt militärfrågan har! I dessa tider framträda framstående militärer och förklara, att hela vår militärorganisation är meningslös.

Flygmaskinerna ha åstadkommit en fullkomlig revolution på krigets område. I ett kommande krig har både armén och flottan spelat ut sin roll. Det är de giftiga gaserna, sprängbomberna kastade ned från flygmaskiner, som komma att avgöra krigen. Hela Sverige, män, kvinnor och barn, var de än bo i landet, äro hotade till liv och lem av dem. Mot de nya anfallsmedlen finns inga försvarsmedel. Hela Sverige kan genom ett flyganfall med brandbomber fullkomligt ödeläggas. I denna tid vägrar den frisinnade regeringen att låta militärfrågan bli föremål för ny prövning …

Elva år senare var Europas stater i krig. Per Albin var försvarsminister 1925 när (S) genomförde sin nedbantning av försvaret och Per Albin inte gav efter för de i partiet som krävde total nedrustning.

Idag kan man skratta åt detta valmanifest, men Åsa Lindestams replik skall tas allvarligt. (S)-regeringen inköpte 12 divisioner JAS till mycket stora kostnader, varefter beslutades att vi bara skulle ha 4. Man köpte 280 stridsvagnar, som leverats 2005, men då hade politikerna redan beslutat att vi bara skulle ha 40 st. 1150 pansarbandvagnar, varav 350 med en 70 mm kanon levererades liksom helt nytt 12 cm kustartilleri. Uppräkningen kan göras mycket lång. Nästan allt skrotades eller såldes av (S)-regeringen.

”Hoten mot Sverige idag är större än de som försvarsmakten tidigare hanterat”, skriver Åsa och påstår att ansvarig minister saknas för terror- och IT-hot. Det upprustande Ryssland nämns inte.

Kan det verkligen vara okänt för henne:
Att vi har ett regeringskansli, ett försvarsdepartement och ett inrikesdepartement?
Att vi på 40-talet helt omgavs av hotfulla krigförande trupper från det nazistiska Tyskland.
Att vi under det kalla krigets fyra decennier hela tiden hotades av krig med Sovjetunionen.
Att Försvarets Telenät, med mycket högt skydd för krigs- och sabotageskador finns. Ett nät där Rakel till skydd för det civila samhället ingår, liksom kärnkraftanläggningar, SJ och mycket annat?

Bertil Lehman
Sandarne

Försvaret 4

Två riksdagsledamöter (M) hade 3/2 en insändare i Söderhamns Kuriren med den dubiösa titeln Frivillighet ger starkt försvar! Det är fråga om två politiker som kastar sten i glashus. Försvaret har stora svårigheter. 2010 skulle enl. planerna 2 800 soldater anställas, men man hittade bara 1 950. 2 500 skulle kontrakteras liksom 2 800 i år. Av detta blir intet och för övrigt: Vem vill anställa kvalificerad arbetskraft, som har ett avtal med försvaret att plötsligt kunna inkallas för övning och ett halvt års tjänstgöring i riskfylld utlandstjlänst? Det återstår att se om min insändare blir publicerad, men så här såg den ut:
Jodå, den publicerades.

Starkt försvar?

Cecilia Widegren (M) och Margareta B Kjellin (M) presenterade den 3/2 en insändare i bl.a. Söderhamns Kuriren rubricerad ”Frivillighet ger starkt försvar.”

Cecilia Widegrens erfarenhet lär ligga i att hon suttit ett år som vice ordf. i försvarsutskottet där många tokiga beslut tagits. M B Kjellin saknar helt anknytning till försvarsfrågor, men levererar som vanligt ändå expertuttalande. Kanske inte så konstigt, vi har ju en försvarsminister som är värnpliktsvägrare. M B Kjellin som moderat riksdagsledamot är för övrigt ett av två huvudsakliga skäl till att jag efter 6 decennier, 9 år i kommunstyrelse och 18 i kommunfullmäktige samt diverse styrelse- och nämnduppdrag i Haninge lämnade Moderata Samlingspartiet för ett drygt år sedan.

Den här kommentaren skulle bli alldeles för lång om jag gick in på alla stolligheterna i C W:s och M B K:s insändare. Därför först en uppmaning till de båda:

Läs gärna Wilhelm Agrells bok ”Fredens illusioner” med underrubriken ”Det svenska nationella försvarets nedgång och fall. Agrell är docent i historia och professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. I den boken finns en hel del fakta, såsom att samtliga demokratiska partier i Sveriges Riksdag varit överens om försvarets utveckling under hela efterkrigstiden, något de fortfarande är.

Eftersom jag misstänker att i varje fall inte M B K kommer att läsa boken vill jag citera Agrells slutord i förordet till den:

”… Det svenska försvaret är inte nedlagt, någonstans går fortfarande de runt 40 miljarderna årligen. Men i princip är hela den organisation, den planläggning och det kunnande som en gång handlade om att försvara landet borta. Hur blev detta möjligt?Och vad säger oss detta förlopp om försvarspolitikens och planeringens faktiska betingelser, inte bara just då utan generellt?” Slut citat.

Om det blir något frivilligt försvar med en i huvudsak kontraktsbunden del vet vi idag intet. Det vi däremot vet är att försvaret redan i en första liten anställningsomgång haft svårigheter att hitta dessa frivilliga och att kontraktsanställningarna skjutits på framtiden.

På 60-talet hade vi ett starkt försvar både personellt och materiellt. På 90-talet var det materiellt moderniserat, medan utbildade soldater att använda materielen saknades. Nu saknas och kommer under mycket lång tid allt att saknas utom ett drygt 40-tal generaler och ett mastodonthögkvarter.

Försvaret 3

I SvD för några dagar sedan läste jag att Sverige i april, alltså om ett par månader och efter två års försening, skall ha sina två sjukvårdshelikoptrar i Afghanistan. Det är bara det att här finns stora brister. Man saknar tillräcklig utbildning att flyga på hög höjd i hett klimat, landa i dammig miljö, har dålig rutin att flyga med mörkerutrustning och i att flyga med och använda de nya kulsprutorna ombord. Kort sagt: Soldaterna är dåligt utbildade och det är ett svårt handikapp i krig.

För att hämta sårade soldater i Afghanistan krävs två helikoptrar. Medan den ena hämtar skall den andra skydda insatsen med sina kulsprutor från luften. Tre experter, som skrivit en rapport om detta menar att Högkvarteret ”inte förstått hur långt efter i övningar man ligger och varnar: ”Den chef som fattar beslut om att ändå skicka förbandet måste vara medveten om de begränsningar förbandet har och de risker som det innebär att skicka förbandet.”

Det sägs också att det behövs 20 piloter, men det finns bara sju-åtta. Till det kommer fyra-fem som sagt nej. En orsak till deras tvekan är bristande utbildning, men för första gången har Försvarsmakten beslutat utlösa skyldigheten att göra utlandstjänst för att få tillräckligt med personal till helikoptrarna.

Chefen för Helikopterflottiljen, som beordrat iväg piloterna säger ”Personalen är förberedd och utbildad, det är därför de får en order att genomföra insats”. Samtidigt lovar han: ”Det är ett krav från min sida att enheten tilldelas uppgifter i balans med personalens förmåga och begränsningar.” En brasklapp således!

SvD:s källor inom flottiljen säger att detta innebär att helikoptrarna endast kan flyga i dagsljus. Någon fronttjänst med kulsprutor kan det inte bli tal om. Helikoptrarna blir i stället kvalificerade ambulanser, som flygs mellan sjukhusen i norra Afghanistan.

Expertrapporten varnar också för utländska erfarenheter. Dessa visar att det blir ett starkt tryck i pågående insatser att flyga trots nationella begränsningar. Att personalen inte vill känna sig som ett B-lag utan ambitiöst ”ställer upp på uppdrag som de inte är helt kompetenta för” riskerar flygsäkerheten.

Jag för min del ställer mig väldigt undrande inför vad man beslutar om Sveriges ”försvar” såväl i Högkvarteret som i Regering och Riksdag.

Många av oss sktr tyvärr i vad som händer och kan komma att hända framöver. Man lever bara i den egna lilla familjens nu. Går det illa för våra soldater eller något annat landslag kan de däremot vara de första att högljutt söka syndabockar.

Det kommer mer i den här bloggen.