tisdag 21 december 2010

Islam, FRA, S m.m.

Man kan aldrig vara nog tydlig, så jag återkommer till en del av vad jag skrev om i förra inlägget.

Bland världens cirka 1,5 miljarder muslimer finns en liten del islamister. Där finns också mängder av sådana som inte bryr sig om religion mer än vad medelsvensson gör till sekulariserade muslimer och en liten mängd bestående av fundamentalister och extremister. Ytterligare ett stort antal befinner sig någonstans däremellan. Många är troende och lever i enlighet med sin tro, men vill ha mänskliga rättigheter, demokrati och frihet. Bland Sveriges muslimer finns naturligtvis alla dessa representerade.

I media översköljs vi av hemskheter från en del islamska länder. Sådana som Iran, Irak, Afghanistan, Libyen o.s.v. Vi tar exemplet Iran. Där hotas f.n. enligt SvD:s kunniga mellanösternkorrespondent Bitte Hammargren, som vet vad hon skriver om, ett tiotal människor av straffet stening.

1926 fick Iran en modern strafflag, som gällde till 1979 och ingen stening förekom. (Källa: Professorn i internationell rätt vid Stockholms universitet Said Mahmoudi.)

1979, när shahen störtats och de islamska ayatollorna tog över infördes islamsk strafflag, däribland stening för otukt. I andra länder t.ex. Saudiarabien har islamisk lag gällt oavbrutet.

I Aftonbladet med sina påhittade sensationer och skandaler har vi kolumnister som Helle Klein och Jan Guillou. De deklarerar att islamistiska terrorister inte utgör någon hotbild. Det gör däremot svenska politiker och svensk lagstiftning, som förföljer muslimer och påminner om fascism och nazism. Ingenting hos dessa två journalister förvånar längre mig.

Men vad är nu en liten mängd av 1,5 miljarder eller en liten mängd av Sveriges bortåt 400 000 muslimer. Säpo övervakar tydligen, mer eller mindre enligt rapporten nyligen, ett par hundra av våra muslimer, men kände inte till inställningen hos bombmannen som bara lyckades döda sig själv. Jag tror att det finns ytterligare några som är okända hos Säpo och hur skall man kunna hitta dem? Det vore väl bra om några till presumtiva massmördare kunde hittas och övervakas antingen de är ateister, kristna eller muslimer?

Sedan har vi all annan brottslighet, där vi vet att den organiserade brottsligheten ökar. Vi är alltså inne på bråket om den s.k. FRA-lagen, vanliga människors och socialdemokraters förhållande till den.

Någon har sagt att socialdemokraternas förhållande till signalspaning är lika ombytligt som Berlusconis relationer till unga damer. Partiet har lyckats med bedriften att inta alla positioner i frågan. Bakgrunden är i korthet att försvarsdepartementet under Leni Björklund (S) år 2005 lade fram ett förslag att Försvarets radioanstalt (FRA) skulle få spana i kabel d.v.s. granska telefon- och Internettrafik.

Thomas Bodström, som för justitiedepartementet just arbetade på ett förslag att polisen skulle få bugga, d.v.s. plantera mikrofoner hos oss och spela in samtal, insåg att båda dessa förslag skulle kunna bli för mycket för svenska folket. Efter hård kritik från justitiedepartementet lades därför FRA-förslaget på is år 2006, med motiveringen att det brast i rättssäkerhet.

När Alliansen sedan vann valet och fick en kraftfull försvarsminister i Mikael Odenberg kom naturligtvis förslaget omgående tillbaka redan 2007, eftersom han fått klarsignal under hand från socialdemokrater. Men med Mona Sahlin som ny partiledare var inget längre säkert.

2008 klubbades lagen efter en mycket hätsk debatt där socialdemokraterna nu naturligtvis vänt 180 grader och några allianspolitiker inte heller egentligen ville riskera att få sin e-post granskad av någon tjänsteman på FRA.

En mycket initierad skildring av hela detta förlopp finns i Torbjörn Nilssons bok De omänskliga, berättelser om politik. Torbjörn Nilsson är politikredaktör i tidskriften Focus. 2006 fick han Sveriges Tidskrifters utmärkelse Årets journalist.

Parentetiskt måste jag här berätta följande om FRA-folkets förmåga att bevara hemligheter. När jag första gången på 50-talet i tjänsten skulle besöka FRA på Lovön, sa min chef: ”Du vet väl att du skall ha lösskägg när du kommer till FRA”? Tjänstemännen där var kända för att till 110 % skydda sekretessen.

Ett bestickande förhållande är att många som är emot FRA-lagen nu verkar vara för Wikileaks publicering av hemliga dokument. Detta trots att därigenom bl.a. statshemligheter röjs och att man därigenom utsätter människor för livsfara. De vill själva kunna kommunicera i hemlighet, men samtidigt ta del av andras hemligheter.

I varje opinionsmätning rasar nu naturligen socialdemokraterna. Ingen vet längre vad de vill förutom att återfå makten. De väljare som finns kvar är nog till stor del de som säger: ”Mina föräldrar röstade på sossarna, så det gör även jag”, men föräldrarna är nog ofta döda sedan länge och partiet saknar ledare och numera ideologi. Socialdemokratin har inte haft socialistisk målsättning på många, många år. Marx idé, socialism, hade länge varit döende när den slutgiltigt dog i Europa med kommunismens slutliga dödsryckning för tjugo år sedan.

För några dagar sedan förklarade ordföranden i justitieutskottet, Morgan Johansson (S) att hans parti nu var villigt till en blocköverskridande överenskommelse om FRA-lagen, att man övergivit tesen ”riv upp, gör om, gör rätt”.

Efter en halv dag förklarade riksdagsgruppens ledare, Sven-Erik Österberg att tesen står kvar FRA-lagen skall rivas upp. Antagligen känner han inte till att FRA är en av västs mest framgångsrika underrättelseorganisationer, har gjort och gör Sverige väldig nytta. Kan det vara så enkelt att S numera vill både ja och nej, vill både och vill både ha och inte ha? Det verkar så.

Ett annat exempel på hur man verkar vilja både ha och inte ha är kärnkraft. I vart fall verkar det som om de vill vela mellan Alliansen och miljöpartiet tills elpriserna mångdubblats.

Socialdemokraternas nye näringspolitiske talesman, Lars Johansson, har enligt Dagens Industri sagt att de bjuder in regeringen till samtal om energipolitiken. Samtidigt säger han att den rödgröna energiuppgörelsen är utgångspunkt när S går in i sådana förhandlingar. Någonstans läste jag att han tydligen vill förhandla stående i spagat. En fyndig liknelse. Den stackars regeringen har faktiskt ingen på andra sidan blockgränsen att tala med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar