Löftespolitik m.m.

Inför valet 1994 sade Mona Sahlin i en annons från socialdemokraterna i Expressen: ”Vi tänker höja skatterna med 3,7 miljarder nästa år, inte 80 miljarder. Däremot ska jag och Gunnar Hökmark betala mer i skatt. Det har vi råd med.”
( Moderaterna hade försökt beräkna vad sossarna skulle kosta skattebetalarna.)
Det blev inte 3,7 miljarder. Det blev inte heller 80 miljarder. Det blev 70 miljarder varav 40 miljarder redan under deras första år vid makten. Detta om Mona Sahlins trovärdighet.

Nu har de rödgröna lovat en begränsning av den fastighetsskatt de lovat införa. Bara fastigheter värda mer än 4,5 miljoner skall drabbas ytterligare. Fan trot!
Inom kort kommer t.ex. en ny fastighetstaxering och nya fastigheter lär passera den gränsen. Den nya skatten skall betalas och dess storlek avgörs helt av taxeringsvärdet och har ingen koppling till husägarens betalningsförmåga. Den begränsningsregel de rödgröna föreslagit innebär t.ex. att den som har inkomster över 13 306 kr och högt taxeringsvärde får höjd skatt.

På 1980-talet drev Socialdemokraterna inför val och hårt frågan om en lagstadgad sjätte semestervecka. Efter det valet har inget av detta åter hörts av.

Ingela Thalén var socialminister i socialdemokratiska regeringen 1990. I SVT Aktuellt tillfrågades hon om varför vallöftet att förstärka föräldraförsäkringen inte infriats. Hon svarade: ”Det är ett löfte att det är en målsättning som vi lovar att ha som mål att arbeta för.” Det blev också borgerlig regering efter detta. Tyvärr med landet i allvarlig ekonomisk kris orsakad av ansvarslös socialdemokratisk bostadspolitik och därav följande bankkris. Jag har i minnet alla krissammanträden sossarna i Haninge kommun kallade till och som ofta gällde deras oro över kommunens borgensförbindelser i miljardklassen till de kommunala bostadsbolagen, som hotades av konkurs.

År 2006 lovade Alliansen att behålla förbudet att uppföra nya kärnkraftreaktorer. Den 17 juni i år togs beslutet att åter tillåta sådana. Ett bra beslut, men det är ett löftesbrott.

Strax före valet 2006 sade Fredrik Reinfeldt att det inte skulle bli några förändringar i uppskovsreglerna för reavinstskatt vid byte av fastighet. Ändå infördes 2008 en begränsning i uppskovsmöjligheten och en ränta på uppskov, en uppskovsskatt. Denna skatt gjordes dessutom retroaktiv, d.v.s. redan stadfästa räntefria uppskov belades med ränta. Förvaltningsrätten har fastslagit att denna skatt är retroaktiv och alltså strider mot grundlagen, mot författningen, men lämnat det utan åtgärd. Moderata Samlingspartiets ohederliga uppträdande i detta fall var en av flera orsaker till att jag efter 6 decennier, varav 3 som fritidspolitiker, lämnade partiet år 2009.

En bra sak är att Alliansen försöker få så många som möjligt i arbete och att man försöker komma åt ett utbrett fusk inom områdena långtidssjukskrivning och förtidspensionering. Särskilt hårt och alltför hårt driver Moderata Samlingspartiet detta. Vem som helst kan idag se och höra hur verkligt sjuka människor drabbas. Hur de kommer att tvingas avyttra egendom, husdjur, stugan där de bor, för att i stället för berättigad sjukpension få socialbidrag. Fundera gärna vidare på varför jag sedan ett år lämnat detta parti.

Innan jag lämnade partiet hade jag flera kontakter (e-post) med de två främsta riksdagskandidaterna för Gävleborgsmoderaterna. Vi diskuterade särskilt pensionärernas försämrade villkor under Alliansens tid vid makten. Detta har jag redan tidigare skrivit en del om under inrikespolitik.
Motivet till att pensionärer med låga inkomster skall betala högre skatt än andra kunde de inte redogöra för. De återkom bara hela tiden till att pensionärer faktiskt också fått mindre skattesänkningar. (Den ena, riksdagsledamot med 5 år vid Uppsala Universitet, dessutom till sin egen dåliga pension som vårdlärare (Sic!)). Att en del av pensionärerna fått retroaktiv skatt för fastighetsförsäljning var säkert dolt i töcken hos dem. Här finns alltså ett annat skäl till att jag inte längre är moderat.

Slutligen och ändå: Den här gången gäller valet inte bara parti, utan också block. Då kan mitt val bara bli det där LarsOhly, Mona Sahlin, Thomas Östros, Maria Wetterstrand m.fl. INTE ingår. Sverige måste få tid att friskna till ordentligt, men moderat är jag inte längre.

Post scriptum 17/9

I inlägget ovan hade jag glömt följande tänkvärda upplevelse under senaste tiden:
De båda moderata riksdagskandidaterna jag nämnde ovan "klargjorde" i januari-februari för mig att vi pensionärer minsann hade det så bra att vi inte skulle ha några skattelättnader. De skulle gå till dem som arbetar, för att någon gång i en avlägsen framtid kanske förbättra pensionerna. (Jag skulle tro att de arbetsgivare som anställer 83-åringar är väldigt få.)
Nå, när de rödgröna så småningom kungjorde att de kraftigt skulle sänka skatten för pensionärerna, så hände det sig ändå att moderaterna lovade en sänkning av den skatten med 7,5 miljarder. Då var det plötsligt möjligt. Pensionärsrösterna hade blivit viktiga. Kanske får jag uppleva den där sänkningen - kanske inte?