Det här inlägget motsvarar 6 fullskrivna A4-sidor. Det tar alltså en stund att läsa igenom.

Förrädare och opålitliga fanatiker

I mitt förra inlägg berättade jag lite om de kommunistiska staternas spioneriverksamhet i Sverige efter andra världskriget. Nu kommer turen till våra svenska kommunister. De sågs av flertalet svenskar under många decennier som landsförrädare eller åtminstone som presumtiva sådana. De övervakades därför noga av militära och polisiära myndigheter, liksom av socialdemokratiska partiet med dess fackliga funktionärer.

I februari 1998 utlyste Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet på regeringens uppdrag forskningsprogram om svensk underrättelse- och säkerhetstjänst. Stort intresse knöts naturligtvis till hur de landsförrädiska kommunisterna bevakats och en säkerhetstjänstkommission tillsattes. Kommissionens arbete redovisades i SOU 2002:93 och en del forskningsrapporter. Åtminstone en sammanfattning av utredningen borde ingå i ”gymnasiets viktiga historieämne”.

Den helt överskuggande och centrala hotbilden för de svenska säkerhetstjänsterna var från 1917 och fem decennier framåt, alltså t.o.m. 60-talet det s.k. SKP-komplexet. Alltså Sveriges Kommunistiska Parti (senare VPK och efter splittring APK och KFML-varianter) och på ett eller annat sätt med dessa förbundna organisationer och företag. Under 70- och 80-talen koncentrerades den militära och polisiära övervakningen (det svenska kontraspionaget) mer på det allt mer framträdande sovjetiska spionaget, som ofta utnyttjade de polska och östtyska resurserna.

”Komplexet” omfattade inte bara partiet och dess underavdelningar, Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU), den kommunistiska pressen med Ny dag och Norrskensflamman, utan även organisationer med en, utifrån sett, svag eller obefintlig koppling till partiet.

Dit hörde Svenska Kvinnors Vänsterförbund (SKV), Svenska Fredskommittén, vänskapsföreningar med Sovjetunionen och vad som efter WW2 blev dess lydstater. Hit hörde också ett betydande antal (nära 200) mindre företag, främst tryckerier och handelsföretag.

Det kommunistiska partiets ledning höll en fast hand över allt detta, också över vad som föreföll formellt självständigt. Partistyrelsens arbetsutskott och sekretariat fattade beslut om anställande av redaktörer och annan personal på tidningarna, anskaffning av rotationspressar till Norrskensflamman, resor till Sovjet för delegationer, utnämning av styrelseledamöter i företag, Svenska Fredskommitténs verksamhetsplanering och dess personalfrågor, verksamheten i Vänskapsförbunden med Sovjet och dess olika lydstater.

Titta gärna på Magnus Hjorts forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen, Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper. SOU 2002:90 s 29-34.

Fredsrörelsen

70-80-talets fredsrörelse är värd ytterligare en liten utvikelse här. Den befolkades av kommunister och en sorglig samling idealister, sådana som Lenin kallade ”nyttiga idioter”. Svenska fredskommittén såväl som Världsfredsrådet i Helsingfors dominerades helt av kommunister. Man skall veta att Sveriges utrikespolitik, liksom våra försvarsåtgärder, oavsett vilka partier som styrt landet, har syftat till att bevara freden i Norden. Svenska Fredskommittén hade en helt dominerande roll i Svenska Fredsrådet. Fredskommitténs styrelse bestod i huvudsak av aktiva kommunister, som var de kommunistiska öststaternas medlöpare.

Fredskommitténs strävan blev därför i huvudsak att angripa och hålla nere västs (och enkannerligen Sveriges) vidmakthållande av försvarsförmågan, medan Sovjets rustningar förbigicks med tystnad eller påstods nödvändiga till försvar mot väst.

Ett exempel på kommunistisk propaganda via fredsrörelsen är Norden som kärnvapenfri zon. Vi vet med säkerhet att den enda stormakt som hade och har kärnvapen riktade mot Norden är Sovjet respektive Ryssland, och det rör sig om tusentals. Fredsrörelserna arbetade frenetiskt på sovjetiskt uppdrag för att nedrusta, men enbart i väst och vi svenskar är västerlänningar. Kommunisterna menade att varje försvarsåtgärd från västs sida var ”ett hot mot freden”. Den svenska skolans dödgrävare, Stellan Arvidsson, och några till instämde.
Fredsrörelsen är numera frigjord från kommunisterna, som ju efter kommunismens sammanbrott i svält och fattigdom kallar sig vänsterpartister.

Stellan Arvidsson gällde för att vara socialdemokratisk politiker på vänsterkanten (riksdagsman 1957 – 1968), men hade väl i grund och botten, liksom en del andra socialdemokrater, en kommunistisk uppfattning. Han var medlem i flera kommunistiska frontorganisationer och starkt för det kommunistiska Östeuropa.

I den östtyska tidskriften FDGB-Revyn nr 12/79 uttalade sig ordföranden i Svenska Fredskommittén, Stellan Arvidsson, så här:
”Mitt förhållande till samhällsutvecklingen i DDR har gett mitt liv optimism som ger mig styrka i mitt arbete”. Det var ett uttalande han gjorde i samtal med en APN-korrespondent. (APN var Sovjetkommunistisk nyhetsbyrå). ”Jag har fått starka impulser och är tacksam för, att jag kan medverka av alla mina krafter och accepteras som ett slags bundsförvant från ett främmande land”. 1969 blev han ordförande i Vänskapsförbundet Sverige – DDR. Citatet fortsätter: ”Jag anser att den ekonomiska planeringen i DDR, som bygger på en demokratisk ordning på arbetsplatsen och fackligt inflytande på planutformandet – ger mig optimism för socialismens framtid. Jag tror, att DDR är på rätt väg, varvid jag mycket väl känner till svårigheterna och inte underskattar dem. Men jag tror att man redan har bevisat, att socialismen är det enda hållbara i vår tid, då monopolkapitalismen framträder så öppet i hela sin labilitet.”

Redan den 17 juni 1953 hade arbetarna i Berlin och andra tyska städer gjort uppror. Ryssarna hade demonterat den östtyska industrin och infrastruktur som t.ex. järnvägar och fraktat allt till Ryssland. Då krävdes av de tyska arbetarna en tioprocentig produktionshöjning. Upproret gällde kortare arbetsdag och fria val. En miljon arbetare deltog. Redan samma eftermiddag slogs upproret brutalt ned av sovjetisk militär. Ca 50 arbetare dödades och 10 000 protesterande dömdes till fängelsestraff.

I juni 1987, åtta år efter intervjun med Arvidsson, höll president Reagan sitt berömda tal vid Brandenburger Tor: I svensk översättning: ”Generalsekreterare Gorbatjov, om du söker fred, om du söker välstånd för Sovjetunionen och Östeuropa, om du söker liberalisering: Kom till denna port! Mr Gorbatjov, öppna denna port! Mr Gorbatjov, riv denna mur! (Tor = port, grind.)

Tio år efter intervjun med Stellan Arvidsson och två år efter Reagans tal, kunde östtyskarna befria sig och Berlinmuren raseras. (Se också mitt inlägg ”Insändaren” från den 21/2 09 under Internationell politik.) 1990 upphörde Östtyskland att existera och den vidriga kommunistledaren Honecker flydde till Moskva, där de knappast blev förtjusta över besöket.

Stellan Arvidsson dog 1997. Jag vet inte hur han reagerade på kommunismens sammanbrott, östtyskarnas jubel över detta och anslutningen till det kapitalistiska Tyskland. Denne naive man, högt bildad, måste väl ha haft en hel del att fundera över? Han var sekreterare i 1946 års skolkommission och ledamot i 1960 års lärarutbildningssakkunniga (SOU 1965:29). Två epitet har han fått. Det ena var ”Den svenska enhetsskolans fader” och det andra ”Den svenska skolans dödgrävare”.

SIPRI

Stockholm International Peace Research Institut (SIPRI) kom också att spela en roll som uppbackare av sovjetkommunistisk ”fredspropaganda”. SIPRI redovisade noga och utan svårigheter västmakternas rustningar. USA tillhandahöll öppet de uppgifter SIPRI frågade efter. Från Sovjet kom ingenting, allt skedde där i största hemlighet. Följden blev att SIPRI redovisning av rustningar ensidigt kom att handla om västmakterna. Sovjetiska ”fredsforskare” var också flitiga inom SIPRI, där uppgifter om USA ju strömmade in. Deras alternerande mellan Sovjetambassaden och SIPRI uppmärksammades. De få uppgifter om Sovjets rustningar som SIPRI redovisade var 10 år gamla eller mer. SIPRIS förhållande till Ryssland idag är likartat d.v.s. väsentlig information saknas.

Lite vänsterhistoria

Vi tar ett hopp tillbaka i historien. År 1917 splittrades det socialdemokratiska partiet (SAP) och vänsteroppositionen bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. Idag är kommunisterna tillbaka i beteckningens sista ord. SSV fick till att börja med sig ungdomsförbundet och partidistrikten i Ångermanland och Norrbotten. (Norrbotten kommer jag nog att återkomma till.) SAP återhämtade sig emellertid ganska snabbt när många insåg att de ”vänstraste” gått för långt åt det hållet.

1919 anslöt sig SSV till kommunistiska internationalen och Komintern krävde antagande av de 21 teserna för kommunistiskt partis uppträdande. Mot detta opponerade sig en del, som alltså uteslöts vid kongressen 1921 och partiet antog namnet Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), sektion av Kommunistiska Internationalen.

Partiets ordförande, Z Höglund, kunde inte acceptera den allt hårdare styrningen från Kominterns exekutivkommitté (EKKI), d.v.s. Moskva. Partiet avsatte därför partiledaren Z Höglund, liksom gruppen kring honom, enligt Moskvas anvisningar vid kongressen 1924,

”Oxkommunisterna” under ledning av Karl Kilbom, Nils Flyg och Oskar Samuelsson övertog. Även de gjorde sig skyldiga till avvikelser från Moskvalinjen. Komintern ingrep och även de blev 1929 avsatta. En majoritet lämnade nu partiet, utom förstås i Norrbotten. Nu övertog Sven Linderot (partiledare 1929 – 1951). 1930 års val resulterade sedan i 1,2 % av rösterna för kommunisterna. De avsatta ledarna undgick nackskott, de befann sig ju i det civiliserade Sverige och kommunisternas makt fanns i Ryska gevärsmynningar som var avlägsna.

Vi förflyttar oss till augusti 1939. Nu skrev Hilding Hagberg (kommunistisk partiledare från 1951) i Ny Dag att ”det måste vara slut på kapitulationerna för Nazityskland, slut med drängtjänsterna åt den europeiska frihetens bödel”. Bara dagar senare ingick Sovjetunionen, socialismens hemland, förbund med nazisterna. I ett hemligt tilläggsprotokoll hade de kommit överens om att dela staterna mellan sig sinsemellan. Man började med att angripa och dela Polen.

Några dagar av fullständig förvirring i Ny Dags rapportering följde, innan Kominterns generalsekreterare formulerat de nya taktiska och strategiska teserna i tidningen. Nu hade man åter klara linjer att följa. Nu visste åter partiet och dess tidning vad som skulle gälla.

Den 30 november samma år överföll oprovocerat Ryssarna det lilla Finland. Enligt överenskommelsen med nazisterna skulle ju Finland, liksom de baltiska staterna vara Ryskt intresseområde. Våra svenska kommunister förklarade, precis som Moskva föreskrev, att Röda Armén gått in i Finland för att stödja Terijoki-regeringen, Finlands lagliga regering, som begärt hjälp mot upproriska vita trupper. Så gott som varje svensk insåg det löjliga i påståendet. ”Terijoki-regeringen” hade plötsligt uppstått i Ryssland och bestod av finska kommunistiska landsförrädare, som samlats i det ryska Terijoki i ryska Karelen.

I Sverige utvecklades en mycket omfattande antikommunism, för att inte kalla det pogromstämning. Från LO:s representantskap utgick ett upprop som manade till kamp mot ”demokratins dödgrävare och socialismens förrädare”. Dessa måste, sades det, ”isoleras och berövas allt inflytande i den svenska arbetarvärlden”.

Kända kommunister avskedades, stängdes ute från sina arbetsplatser eller vägrades omförordnanden. Inom SJ, Televerket och Tullverket flyttades kommunister från känsliga placeringar.

10 684 inkallade soldater skrev under en petition till regeringen med krav på utrensning av de ”element… vilka vi veta äro redo att falla oss i ryggen i fall av krig”. 1941 i maj hade närmare 3 500 kommunister krigsplacerats i arbetskompanier och i juli började inkallelser till dessa. Det sades att de fick ägna sig åt skogsarbete. De kalla vintrarna i början av 40-talet krävde mycket ved.

Från det att tyskarna startat ”Barbarossa”, kriget mot Sovjetryssland, och särskilt efter Stalingradslaget då en hel tysk armé kapitulerade på östfronten, förändrades läget. En del människor började se Sovjetryssland som en del av Västalliansen, vilket de egentligen aldrig var och som en av befriarna från det nazistiska hotet. Glömt, och för en del okänt, var plötsligt hos en del människor kommunismens illdåd mot det egna folket på 20- och 30-talen, mot Finland och de Baltiska staterna då man var i förbund med Tyskland.
Kommunismen upplevde en kort vår 1943 – 1947, då de åter genomskådades av folk i allmänhet.

I Östeuropa kom kommunisterna till makten genom kupper understödda av den sovjetiska ockupationsmakten. Det är så kommunism kan komma till makten. Beryktade är Pragkuppen och Polenkuppen, båda 1948.

I Östtyskland gjorde arbetarna, som redan nämnts, uppror i början av 1950-talet, men slogs snabbt ned av ryssarna. Ungernrevolten var ett folkuppror mot kommunistpartiet och ledde till omfattande väpnad kamp och kontroll av stora delar av landet. En regering under ledning av Imre Nagy bildades. Upproret slogs ned av Sovjetarmén. Imre Nagy avrättades. Så gör kommunister, när deras makt hotas.

I Polen kom Marsupproret 1968, som ledde till en sionistisk utrensning. Tiden 1970 och fram till kommunismens sammanbrott karakteriserades i Polen av strejker och protester mot kommunistregeringen. Man var missnöjd med kommunisternas ekonomiska politik och ville ha mänskliga rättigheter. Den fria fackföreningen Solidaritet bildades 1980 och kom att organisera motståndet fram till kommunismens sammanbrott och bildandet av en demokratisk polsk stat 1989.

Svenskarna såg och hörde och medlemsantalet i SKP rasade till hälften. Kommunisterna visade sitt sanna ansikte och övervakningen av dem sköt åter fart redan 1947.

Den tidiga övervakningen

Övervakningen av socialistiska grupper och personer hade trevande inletts redan i början av 1900-talet. När Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (kommunistiskt) bildades 1917 togs den upp mer på allvar. 1918 bildades en självständig enhet för övervakningen under polismästaren i Stockholm. Den skulle efterspana personer som kunde misstänkas vara säkerhetsrisker och ett register över medlemmar i kommunistiska organisationer upprättades.

Genom en av den socialdemokratiska regeringen 1938 i hemlighet utfärdad säkerhetskungörelse inrättades den allmänna säkerhetstjänsten (Säpo). I den införlivades de enheter som sysslat med övervakning av kommunister.

En motsvarande militär enhet fanns sedan länge, Fst/Und, svenska sektionen, 1942 Fst/sekt II, inrikesavdelningen. Under WW2 byggde Säpo upp en omfattande kontrollapparat med stöd av de tvångslagar som då infördes. Post- och telegrafförbindelser granskades och censurerades och telefonsamtal avlyssnades utan misstanke om brott. Verksamheten riktades främst mot det kommunistiska hotet = Sovjetunionen och kommunisterna i SKP. Kommunisttidningarna förlorade rätten att distribueras med allmänna transportmedel.

1940 antog riksdagen en fullmaktslag om partiförbud, innebärande att regeringen när som helst kunde förbjuda politiskt parti.

1945 – 70
Spaningsmetoderna

1. Inre spaning

Åtskilligt arbete utfördes med sax och de kommunistiska tidningarna. Där refererades de ständiga och omfattande debatterna om hur partiprogrammet skulle se ut. Man ville ha en klar uppfattning om partiets ideologiska utveckling, dess syn på vägen till revolution och på hur vägen till revolution skulle se ut.

2. Yttre spaning

A. Observation
Man kan tala om fast och rörlig observation. Exempel på fast sådan är att SKP:s högkvarter på Kungsgatan 84 stod i uppsikt från fastigheten mitt emot. Därifrån antecknades in- och utpasseringar och fotograferades besökare. Flera sådana fasta observationsposter fanns.

Ett exempel på betydelsen av observation är fallet Stig Ödeen. Ödeen var generaldirektör på Krigsmaterielverket, en föregångare till Försvarets Materielverk. Han fick lämna sin post sedan bl.a. ÖB påpekat att han var kommunist. Ödeen själv försäkrade Tage Erlander, som han kände väl, att han visserligen besökt Kungsgatan 84, men bara någon enstaka gång och då endast för att hämta sin gode vän Fritjof Lager (betydelsefull och moskvatrogen kommunist). Erlander undrade om en djup orättvisa hade begåtts, men lugnade sig sedan han fått ta del av polisens material. Ödeen hade hämtat Lager på Ny Dag inte bara ett par tre gånger utan många gånger och under 1948 ofta stannat där nära 1 timme och sedan farit hem. Ensam.

Rörlig observation bedrevs t.ex. från bil eller genom att poliser infann sig vid demonstrationer, debatter och andra sammankomster. Det kunde ex.vis gälla vänskapsförbundens möten, som var öppna för alla.

B. Skuggning
Skuggning utlöstes ofta från observationsposten till en bil på gatan eller ”gropen”, en lokal i närheten. Den kunde vid behov ge identifiering och följas av telefonkontroll.

C. Telefonavlyssning
Detta var den viktigaste källan till kunskap om SKP-komplexet och såväl Säpo som Fst behärskade tekniken sedan WW2. Telefonkontroll i stor omfattning återupptogs 1951, efter ett uppehåll sedan kriget och visavi SKP-komplexet användes den alldeles tydligt utan egentliga hämningar.

Från 1952 till slutet av 60-talet var centrala arbetsplatser hos kommunisterna i Stockholm nära nog kontinuerligt avlyssnade. Även den kommunistiska riksdagsgruppens telefon i riksdagen avlyssnades. Genom telefonavlyssning kunde man t.ex. hålla reda på vilka som fick partiskolning på någon av de två partiskolorna, Det fanns en i Leningrad och en i Bad Doberan i Öst-Tyskland. Den senare stängdes i samband med partisprängningen 1977, då det helt Moskvaberoende APK bildades.

D. Postkontroll

Den med telefonkontrollen besläktade postkontrollen var mycket omfattande under kriget, men återupptogs endast i mycket begränsad omfattning.

E. Buggning (avlyssna och spela in)

S.k. buggning förekom under WW2, men inte ofta. Upptagningsutrustningen var trådspelare och förstärkarutrustningarna var effektkrävande och skrymmande med radiorör. Mycket återstod också av mikrofonernas utveckling till de små och känsliga som kom senare.
I början av 50-talet fick buggningen ändå fart vid de svenska säkerhetstjänsterna.

1952 var Enbomsprocessens och den s.k. Catalina-affärens år och kommunister rankades högt som säkerhetsrisker. Deras centralkommitté- (CK) möten och kongresser buggades självklart liksom en del partidistriktsmöten.

Från 1952 finns ett känt fall om hur det kan gå när journalister får ”nys” om sekretessbelagd verksamhet. En företagares (med kommunistanknytning) kontor på Birger Jarlsgatan buggades och övervakades på annat sätt.

Stockholmstidningen och Aftontidningen beskrev en dag med sensationsrubriker hur säkerhetspolisen ”under en längre tid” övervakat en kontorslokal på Östermalm i Stockholm. Den som hade minsta kännedom om företagets verksamhet förstod omedelbart vilket företag det gällde.
Både buggningen och den visuella övervakningen fick naturligtvis omedelbart avbrytas.
Säkerhetspoliser hade varit i kontakt med portvakten, som blivit utfrågad av en journalist.
Telefonavlyssning fortsatte naturligtvis.

En känd kommunist var socialläkaren John Takman och 1960 hade Säpo tänkt sig buggning av hans bostad. Buggningen kom inte till stånd beroende på att Takman bodde i villa vilket försvårade montering av utrustningen.
När jag en gång läste om detta mindes jag följande: Runt 1960 åkte jag varje dag med det s.k. ”Nynäståget” mellan hemmet och Stockholms central för att komma till och från jobbet. Man lärde känna en del av de människor som också åkte tåg.

En jag lärde känna var polis och naturligtvis berättade jag att jag sysslade med planering av Försvarets Fasta Radiolänknät (FFRL). Då gick han ett steg längre och jag fick veta att han arbetade vid Säkerhetspolisen (Säpo). Så småningom fick jag frågan om inte vi, som arbetade med FFRL kunde hjälpa Säpo med att ta fram utrustning för buggning. Han använde nog inte det ordet utan ”avlyssning”. Jag talade med min chef, Hans Franzén, men han verkade inte särskilt intresserad, utan menade att Säpo kunde hitta vad de behövde på Teknikmagasinet vid Hamngatan. Detta vidarebefordrade jag och vi talade inte mer om saken. Det var alltså just vid den tiden då man behövde och såg möjligheten av att bugga trådlöst. En liten bit in på 60-talet buggade såväl Säpo som försvarsstabens Grupp B/IB och dess socialdemokrater trådlöst kommunistiska möten. Buggning var särskilt lätt när kommunisterna använde sig av lokaler tillhörande den socialdemokratiska rörelsen, t.ex. HSB eller Folkets Hus, där betrodda socialdemokrater kunde släppa in ”bugginstallatörerna”.

F. Förtroliga meddelare

Det är känt att Säpo och Fst under perioden 1945 – slutet av 1970-talet enbart i Stockholmsområdet hade åtminstone ett 40-tal personer som lämnade förtroliga meddelanden om förhållanden inom SKP-komplexet till dessa instanser. Meddelarens identitet var vanligen känd enbart av kontaktpersonen och han eller hon tilldelades ett täcknamn. Det rätta namnet fanns endast i ett förseglat kuvert hos en högre chef i kontaktmannens myndighet.

En del meddelare lämnade systematiskt och under lång tid information om en miljö i vilken de själva ingick, som medarbetare, åsiktsfränder och personliga vänner. De långvariga interna rapportörerna var få, men överlämnade ett omfattande material. De ansåg sig säkert vara, och var, patrioter.

De förtroliga meddelarna kunde vara interna eller externa och arbetade alla under täcknamn. Flera verkade under lång tid (ett par decennier). En intern rapportör, ”Johan”, lämnade t.ex. under tiden 1940 – 1960 4083 rapporter, som nu i Säpos arkiv upptar 84 volymer. En sann patriot – eller en förrädare? Kanske en infiltratör?

Nu ger jag mig – om detta.