Under minst fjorton dagar har jag funderat över ett inlägg
här i bloggen, bestämt mig för hur dispositionen skall se ut och vad jag absolut
inte får glömma att skriva. Jag har samtidigt varit svagt medveten om att jag
tidigare skrivit något i ämnet. Så idag bestämde jag mig för att ta reda på vad
jag skrivit i ämnet, skrev ”homo sapiens” i sökrutan i bloggens övre vänstra
hörn och klickade ”Enter”.
Fram kommer mitt inlägg, Om
människan från den 10 maj 2017, som visar sig vara skrivet med en
disposition nära den jag just funderat ut för nytt inlägg. Tablå! Men ämnet, Homo sapiens, är outtömligt. Man kan
t.ex. skriva hur mycket som helst om
olika skeden av människosläktets och arternas utveckling/avveckling.
Men inget har blivit skrivet. Jag sätter mig vid datorn för
att skriva, men i stället samlas alla tankar kring Birgit och 68 år av samliv
med henne, som nu plötsligt har upphört och saknaden gör sig ständigt påmind.
Jag har ett par gånger tagit fram minnesboken som begravningsbyrån sammanställt,
och då börjar jag gråta.
Att gråta känns skönt, befriande på något sätt. Jag hade väl
glömt hur det kunde kännas, men nu också på något sätt befriande, som en fin privatsak
för Birgit och mig. Jag saknar henne och ibland tycker jag mig se henne i ögonvrån
och tittar däråt innan jag inser att hon inte längre finns. På samma sätt hör
jag henne då och då.
Däremot hör jag inte något från släkt och vänner. Det var
visserligen Birgit som skötte våra kontakter med släkt och vänner, jag hör ju
så illa och telefonen gick tidvis varm. Men nu är telefonen lika död som
Birgit. Å andra sidan är det inte alltid jag hör när den ringer.
Tiden har gått, den 18 september publicerades mitt senaste
inlägg och idag är det den 14 oktober. Då jag vaknade i morse var det till min
stora besvikelse. Ja, jag har nog aldrig känt mig så besviken över något och
tro för all del inte att jag skämtar. Livet har för mig blivit en räcka små och
stora olyckshändelser, som då jag knuffar ner ett glas som krossas mot golvet
eller jag själv faller och dunkar huvudet i golvet.
Eller som exempel då jag åt frukost i dag vid 14-tiden
ideligen somnade över filtallriken och doppade hakan, med ganska långt blivet
skägg, i filtallriken. Jag behöver alltid ha en bunt hushållspapper i närheten
då jag äter.
Jag sitter vanligen vid spisen med köksfläkten på mellanfart
och kedjeröker medan jag läser dagstidningarna eller gör något annat t.ex. bara
sover. I går när jag satt där vaknade jag av att fingrarna kommit för nära elden
jag tänt i handduken som hänger över handtaget till ugnsluckan. Elden hade jag
tänt genom att sätta cigarettglöden mot handduken som brann ganska bra och inte
var helt lättsläckt.
Det kan vara rätt intressant att se hur mina besökare från
hemtjänsten reagerar inför den skräphög som varje dag samlas framför spisen.
Det kan var cigarettaska, under sömnen tappade brinnande cigaretter (de gör
ingen skada på klinkersgolvet) som, kak- eller matsmulor och annat. En del
sopar upp där, andra frågar om jag vill att de sopar och andra undviker att se
på soporna, men en av dem tar t.o.m. fram svabben och svabbar.
Klockan är nu tjugo över åtta på kvällen och jag upptäcker
att det är dags för medicinintag, men också att jag glömt den medicin jag
skulle ta efter middagen. Å andra sidan har jag ju under hela dagen bara ätit
en tallrik fil. Då jag snart lagt in det här inlägget är det alltså hög tid för
lite av varje. Jag tror jag väljer kåldolme i dag och hoppas att inte glömma
dagens warandos.
