torsdag 9 april 2015

Jag läser  och tänker


Just det. Kanske blir det ett eller flera blogginlägg av det, om jag får lust framöver. Jag har en ganska fast läsekrets, trots att kvalitén och längden på mina inlägg inte kan anses ha ökat med tiden. Detta konstaterat efter att jag ägnat en kväll åt att läsa mina egna inlägg från 2009, då jag började blogga. (Det här blir ett ”tråkigare” inlägg.)

Jag ådagalade (ordet är antagligen lika gammalt som jag) vid den tiden en enastående entusiasm i skrivandet kan jag konstatera. De första årens bloggande bedömer jag själv som ett fullt godtagbart underlag till ett par trehundrasidiga essäsamlingar. Blogginläggen den tiden omfattade ofta sex – tio A4-sidor och det hände att jag presterade mer än ett inlägg om dagen. En A4-sida är väl vanligen ungefär en och en halv boksida.

Mitt förra inlägg var ett experiment. Tanken bakom det var: Låt se om ett lite fånigt inlägg i FB-stil och med några bilder resulterar i någon kommentar? Jag har också problem med att överföra bilder från mitt ordinarie bildprogram, Picasa 3. Det går helt enkelt inte, bildernas sortering är i olag och bildtexterna har flyttats till andra bilder. En röra utan like alltså. Här kopierade jag först bilderna till ”Mina bilder” och sedan till bloggen.

Bilderna fick jag över till bloggen, men några kommentarer blev det inte. Men det är ju klart  det är lite krångligare att kommentera i en blogg än i FB och den vanliga FB-kommentaren,  ”O, så söt!” lär inte vara användbar i detta fall? Någon ”Gillaknapp” finns inte heller till bloggen, och då slår det kanske totalt stopp.

Jag har faktiskt läsare i Ryssland. Jag vet inte om det är bara en eller rent av ett par tre? Det började med att någon, som jag tyckte uppenbart sjuk människa kommenterade det jag skrivit. Jag lät kommentaren stå kvar ett tag, som någon sorts kuriosa, men när det kom fler, så skyndade jag mig att radera dem och de upphörde.

Senare, när jag konstaterat att jag fortfarande har läsare i Ryssland, så har jag funnit en annan möjlig förklaring än sinnessvag kommentator. Jag kan tänka mig en ryss som för 6 år sedan tittar i min blogg och låter datorn översätta min svenska till ryska. Sedan skriver kommentar till detta med sin ryska variant av det kyrilliska alfabetet och låter maskinen översätta till svenska. Resultatet torde bli något som ger ett sinnessvagt intryck, eller hur?

Nu får jag väl nöja mig med de gamla kommentarer jag fick innan FB lärde människorna att en kommentar helst skall kunna ges med maximalt tre ord till vilka alla kan stava. Kanske är det rentav så att alla läsare finner allt jag skriver helt rätt, och detta trots att jag inte sällan medvetet provocerar?

Här kommer några kommentarer jag fick, då jag tittade tillbaka på år 2009:

Ett intressant och läsvärt inlägg. Har just hittat din blogg som jag kommer att läsa mer i. Har sen en tid tillbaks ett "brinnande" intresse för kalla kriget och läser för tillfället ett flertal böcker i ämnet.

Bäste Bertil Jag är en yngling på bara 47 år som har läst din blog under en tid men aldrig kommenterat. Jag uppskattar att få ta del av tankarna hos någon som har en förståelse utöver det vanliga.

Vilken rolig militärhistoria! Har nyligen hittat till din blogg och den är en liten skattkammare tycker jag. Tack!

Hej Bertil. Intressant blogg du har. Har följt ett par riktigt intressanta artiklar och vi tycks ha en del gemensamma synpunkter och intressen. Hur kommer man i kontakt med dig? Vill du skriva ut någon mailadress i nästa inlägg?

Stellan Bojerud14 november 2009 21:11
Mycket intressant!  Instämmer i allt väsentligt. Tack!
Stellan

Jag har bara läst ett endaste inlägg på din blogg och känner genast värme. Om jag bodde i närheten av Söderhamn eller Glada Hudik skulle jag be att få träffa dig över en bit mat eller en kopp kaffe.
Jag känner på mig att det skulle bli ett minne för livet.
Nu bor jag dock alldeles för långt bort, så jag får nöja mig med din blogg.
Ha det fint! :)

Mycket läsvärt och intressant.

Tro det eller ej men jag läste ända till slutet.
Intressant

Anonym
Det här var intressant läsning för mig. Nu tror jag äntligen jag förstår hur mekaniken skulle ha kunnat fungera när min pappa var i öststaterna under 70-talet. Ja, inget av blocken var knappast bättre eller sämre än den andre när det gällde spionage, men jag föredrar definitivt västsidans leverne. I väst får vi ju iallafall säga vad vi tycker och tänker och det tycker ju jag är en viktig sak.

Ah, vad vore livet utan OP? Eller som någon sade: När jag tar mig en OP blir jag som en ny människa och då måste den jäkeln ha en också.
Härligt att läsa dina inlägg Bertil!

Hans

2 kommentarer:

  1. HA-HA!
    En riktigt bra kommentar, som visar att det fortfarande är möjligt att kommentera min blogg.

    SvaraRadera