Just det. Kanske blir det ett eller flera blogginlägg av
det, om jag får lust framöver. Jag har en ganska fast läsekrets, trots att
kvalitén och längden på mina inlägg inte kan anses ha ökat med tiden. Detta
konstaterat efter att jag ägnat en kväll åt att läsa mina egna inlägg från 2009, då
jag började blogga. (Det här blir ett ”tråkigare” inlägg.)
Jag ådagalade (ordet är antagligen lika gammalt som jag) vid den
tiden en enastående entusiasm i skrivandet kan jag konstatera. De första årens
bloggande bedömer jag själv som ett fullt godtagbart underlag till ett par
trehundrasidiga essäsamlingar. Blogginläggen den tiden omfattade ofta sex – tio
A4-sidor och det hände att jag presterade mer än ett inlägg om dagen. En
A4-sida är väl vanligen ungefär en och en halv boksida.
Mitt förra inlägg var ett experiment. Tanken bakom det var:
Låt se om ett lite fånigt inlägg i FB-stil och med några bilder resulterar i
någon kommentar? Jag har också problem med att överföra bilder från mitt
ordinarie bildprogram, Picasa 3. Det går helt enkelt inte, bildernas sortering
är i olag och bildtexterna har flyttats till andra bilder. En röra utan like
alltså. Här kopierade jag först bilderna till ”Mina bilder” och sedan till
bloggen.
Bilderna fick jag över till bloggen, men några kommentarer
blev det inte. Men det är ju klart det är lite krångligare att kommentera i
en blogg än i FB och den vanliga FB-kommentaren, ”O, så söt!” lär inte vara användbar i detta
fall? Någon ”Gillaknapp” finns inte heller till bloggen, och då slår det kanske
totalt stopp.
Jag har faktiskt läsare i Ryssland. Jag vet inte om det är
bara en eller rent av ett par tre? Det började med att någon, som jag tyckte
uppenbart sjuk människa kommenterade det jag skrivit. Jag lät kommentaren stå
kvar ett tag, som någon sorts kuriosa, men när det kom fler, så skyndade jag
mig att radera dem och de upphörde.
Senare, när jag konstaterat att jag fortfarande har läsare i
Ryssland, så har jag funnit en annan möjlig förklaring än sinnessvag
kommentator. Jag kan tänka mig en ryss som för 6 år sedan tittar i min blogg och
låter datorn översätta min svenska till ryska. Sedan skriver kommentar till
detta med sin ryska variant av det kyrilliska alfabetet och låter maskinen
översätta till svenska. Resultatet torde bli något som ger ett sinnessvagt
intryck, eller hur?
Nu får jag väl nöja mig med de gamla kommentarer jag fick
innan FB lärde människorna att en kommentar helst skall kunna ges med maximalt
tre ord till vilka alla kan stava. Kanske är det rentav så att alla läsare
finner allt jag skriver helt rätt, och detta trots att jag inte sällan medvetet
provocerar?
Här kommer några kommentarer jag fick, då jag tittade
tillbaka på år 2009:
Ett intressant och läsvärt inlägg. Har just hittat din
blogg som jag kommer att läsa mer i. Har sen en tid tillbaks ett
"brinnande" intresse för kalla kriget och läser för tillfället ett
flertal böcker i ämnet.
Bäste
Bertil Jag är en yngling på bara 47 år som har läst din blog under en tid men
aldrig kommenterat. Jag uppskattar att få ta del av tankarna hos någon som har
en förståelse utöver det vanliga.
Vilken
rolig militärhistoria! Har nyligen hittat till din blogg och den är en liten
skattkammare tycker jag. Tack!
Hej Bertil. Intressant blogg du har. Har följt ett par
riktigt intressanta artiklar och vi tycks ha en del gemensamma synpunkter och
intressen. Hur kommer man i kontakt med dig? Vill du skriva ut någon mailadress
i nästa inlägg?
Mycket
intressant! Instämmer i allt väsentligt.
Tack!
Stellan
Jag har bara läst ett endaste inlägg på din blogg och
känner genast värme. Om jag bodde i närheten av Söderhamn eller Glada Hudik
skulle jag be att få träffa dig över en bit mat eller en kopp kaffe.
Jag känner på mig att det skulle bli ett minne för livet.
Nu bor jag dock alldeles för långt bort, så jag får nöja mig med din blogg.
Ha det fint! :)
Jag känner på mig att det skulle bli ett minne för livet.
Nu bor jag dock alldeles för långt bort, så jag får nöja mig med din blogg.
Ha det fint! :)
Mycket läsvärt och
intressant.
Tro det eller ej men jag läste ända till slutet.
Intressant
Anonym
Det här var
intressant läsning för mig. Nu tror jag äntligen jag förstår hur mekaniken
skulle ha kunnat fungera när min pappa var i öststaterna under 70-talet. Ja,
inget av blocken var knappast bättre eller sämre än den andre när det gällde
spionage, men jag föredrar definitivt västsidans leverne. I väst får vi ju
iallafall säga vad vi tycker och tänker och det tycker ju jag är en viktig sak.
Ah, vad vore livet utan OP? Eller som någon sade: När jag
tar mig en OP blir jag som en ny människa och då måste den jäkeln ha en också.
Härligt att läsa dina inlägg Bertil!
Gillar
SvaraRaderaHA-HA!
SvaraRaderaEn riktigt bra kommentar, som visar att det fortfarande är möjligt att kommentera min blogg.