Hjärtlöshet
Jag har höga tankar om min far. Jag vet att han var högt respekterad på sin arbetsplats som styckjunkare i artilleriet. Han var god idrottare, med skyttemedalj av silver i både gevärsskytte och kanonskytte. Observera medaljer inte märken.
Jag känner inte till någon annan som har dessa medaljer, som är sällsynta. Han hade inte bara skidlöparmärket i guld, utan också det som kallades ”högre valör”. Han var mycket framgångsrik amatörfotograf. Så framgångsrik att han på 30-talet anlitades som porträttfotograf av societeten i Östersund.
Min mor skilde sig från honom då jag var tre år gammal. Hon tilldömdes naturligen vårdnaden, men han hade umgängesrätt, varför jag då och då bodde hos honom. Från början, när jag var riktigt liten, under kortare tider, som blev längre då jag blev äldre och småningom kunde omfatta bl.a. hela sommarlovet. Han anställde en hushållerska, Elvira, som jag tyckte mycket bra om. Hon hjälpte honom på ett bra sätt att bekämpa hans spritproblem, som var orsaken till skilsmässan från min mor.
Det hörde till undantagen att min mor talade väl om min far. Jag såg ibland anledning att ta honom i försvar, men jag lärde mig snart att göra det mest i min tankevärld. Det var väl lugnast så. Min far gav mig många anledningar att se upp till honom. Han hyrde gärna in oss hos någon bonde i Jämtland några dagar under semestern, varvid jag följde med.
Där lärde jag mig grunderna i sportfiske, en hobby som sedan följde mig till den grad att jag vuxen skaffade en sportstuga i Lappland. Där blev det mycket både sommar- och vinterfiske, men också för fjällturer med tält både sommar och vinter. Och förstås snöskoterkörning, som är fantastiskt roligt då föret är bra.
Han gjorde vad han kunde för att slussa in mig mot vuxenvärlden bland män. Sju år gammal fick jag mitt första luftgevär. Jag minns detaljerna vid överlämnandet. Han pratade om hur farligt det kunde vara om det inte hanterades rätt. Han laddade det med en pil som hade röd tofs.
Jag höll upp geväret framför mig med pipans främsta del i vänsterhanden och tummen över mynningen, högerhanden bakom varbygeln och tummen inuti varbygeln. Ivrigt beskådade jag gåvan och kramade hårt med händerna, varvid skottet gick. Pilen dinglade i tummen med sin röda tofs. ”Bra”, sa pappa, nu har du lärt dig det. Han stod alldeles intill mig och vuxen misstänkte jag att han bara hade väntat på vådaskottet och passade mig, så att det inte skulle gå riktigt illa.
När jag var 10 år och under ett sommarlov gjorde han mig till en skaplig skytt på arméns gevär m/96. I 14-årsåldern lärdes jag hantera pistol m/07. Då var jag med i ungdomslandstormen och min far försedde mig med uniform. Han lärde mig uppskatta äventyr, friluftsliv och idrott. Mina första slalomskidor av hickory fick jag då jag var 7 eller 8 år gammal. De första löparskidorna fick jag vid samma tid. De hade ”Kandaharbindning” en föregångare till ”Råttfällan”, som ännu inte fanns.
Under världskriget bodde jag veckovis med honom under hans beredskapstjänstgöring. Både vid norska gränsen, där vi gjorde långa utflykter till häst. Vi kunde rasta hos en nybyggarfamilj och pappa betalade bra för t.ex. ett par tallrikar långmjölk med ”bryta” (tunnbröd som man lade i långmjölken). Han ville visa mig hur riktigt fattiga människor kunde ha det och att man hade all anledning att visa dem respekt.
Då han tjänstgjorde som stationsofficer i Ånge, där ”tysktågen” liksom svenska militära transporter ofta stannade till och medföljande svensk militär kom in och rapporterade. Han disponerade två rum på järnvägshotellet och vid de här tillfällena skickade han in mig i det andra rummet och stängde dörren. Allt var så hemligt, men Engelbrektdivisionens stridsvagnar och kanoner under presenningarna på öppna godsvagnar var lätta att identifiera.
Av sin omgivning och sina vänner och kollegor vet jag att han var djupt respekterad, trots att han hade sina spritproblem. Han såg emellertid noga till att dessa inte inkräktade på tjänsten. Däremot blev jag några gånger bjuden på ”bättre” restauranger, när spritbehovet behövde tillgodoses.
Det här var under Brattsystemets tid, på 1930-talet, vilket betydde att en restauranggäst fick serveras ”bara” 15 cl sprit och detta dessutom bara tillsammans med lagad mat. Restaurangerna följde bestämmelserna sådana de var. När min far tog med mig för att äta, kunde därför serverades sprit till två matportioner, d.v.s. 30 cl.
Att den ena matportionen var till mig, tio år gammal, spelade servitören/-trisen ingen roll. Dricksen, som var regel denna tid, blev också bättre, liksom restauratörens inkomst. En hel del fusk med spritserveringen förekom också, trots att det fanns något som kallades spritspioner.
Jag har en del minnen från stadshotellets restaurang i Östersund, där jag en gång skrämde min far ordentligt. Servitrisen hade ställt ”mitt” snapsglas vid min tallrik. Min far sade: ”Skål”, när han skulle ta sin snaps. Jag, 10 -12 år gammal, lyfte också ”mitt” snapsglas förde det till munnen och sade: ”Skål”. Jag minns så väl min fars ansiktsuttryck, när han verkligt orolig utbrast: ”Vad gör du pojke?”
Civilklädd var alltid min far mycket välklädd, ofta under våra utflykter i snygg kostym med väst, fickur med klockkedja, stärkkrage och slips. Åtminstone delvis därför blev han alltid bemött med respekt.
Sommaren 1937 vistades jag hos honom över sommarlovet. Han tjänstgjorde då i Boden. En söndag gjorde han och jag en utflykt till Luleå. Han förklarade för Elvira och mig vad allt i Luleå han skulle visa mig och tog förstås med kameran. Han tog faktiskt en del bilder, men sedan hamnade vi på stadshotellet, där vi skulle äta.
Servitrisen var generös med spriten. Det var inte sällan servitriser under Brattsystemets tid. Jag vet inte hur de redovisade, men kanske betalade han för icke närvarande gäster? Det kunde säkert hända om man var propert klädd och såg ut att kunna betala: Allt gick väl, tills vi återvände ut på sta`n.
Min far fyllnade snabbt till. Han hade kanske, spurtat mot slutet av måltiden? Efter en kortare promenad var han närmast plakatfull. Började ragla och leta efter något att hålla sig eller stödja sig mot för att inte ramla omkull. Jag, tio år gammal, höll mig bara i närheten, men jag tog ut ett avstånd på 3-4 meter .
En patrullerande polis med sabel vid sidan, som poliserna hade på den tiden såg vår belägenhet. Gick fram till min pappa och frågade artigt om han kunde hjälpa honom genom att erbjuda honom att vila ett tag på polisstationen, som faktiskt låg alldeles intill. Min far tackade ja. Jag drog nog en suck av lättnad och polisen frågade mig om det var min far. Det var nog lättare att prata med mig?
Den artige polisen gick några meter före och visade vägen. På polisstationen anvisades vi en soffgrupp att sätta oss i. På en vägg i rummet hängde en polissabel korslagd med dess balja som väggprydnad. Pappa repade sig ganska snabbt och jag minns att han jämförde med vår egen sabelsamling hemma.
Den omfattade en hel vägg i vardagsrummet. Det var en sabelsamling från många länder, med både kroksablar och sablar med räta klingor förutom en del handeldvapen. Bl.a. en rostfri utländsk armérevolver, en kolt magnum som jag ofta lekte med, fast den var stor och tung i mina händer.
Vilan blev inte så lång, pappa repade sig fort och efter mindre än en halvtimme kunde vi fortsätta vår promenad. Detta var den enda gången på hela sommaren det året, som pappa fyllnade till. Däremot minns jag ett tillfälle då Elvira bara ville tillåta en snaps och pappa sade: ”Det ger ju bara blodad tand!” Jag minns det antagligen för att det var första gången jag hörde uttrycket.
Att utflykten gick till Luleå, där ingen kände oss, var antagligen avsiktligt och jag var tacksam för ”omtanken”. Jag kände ju till pappas problem, accepterade det sådant det var och det påverkade inte mitt förtroende eller andra känslor för min far. Jag var beredd att försvara hans beteende i alla väder. Varför allt detta om min far? Vi kommer till det, men först något helt annat.
Den 30 januari1933 utnämnde rikspresidenten, Paul von Hindenburg, Adolf Hitler till rikskansler. Hitler hade att presidera över en koalitionsministär, där bara två förutom Hitler själv var nazister. De andra två var Herman Göring, minister utan portfölj samt ställföreträdande preussisk inrikesminister och Wilhelm Frick, inrikesminister. Övriga ministrar var genomgående väl ansedda, konservativa politiker med Franz von Papen som vicekansler.
Alla dessa senare var av uppfattningen att det nazistiska deltagandet i regeringsarbetet skulle bli av kort varaktighet. Von Papen fick efter en del besvär Hindenburg att godta Hitler som kansler men sade: ”Om två månader har vi trängt in Hitler i ett hörn så att han ligger där och piper”. De konservativa behövde bara utnyttja Hitler en kort tid för sina egna syften och trodde honom lätt att avfärda. Ett enormt misstag!
Många tyskar såg den här tiden en gryende kommunism bland den tyska storindustrins alla arbetare som ett svårare problem än det egentligen var och var beredda att åtminstone tillfälligt bereda plats för nazisterna som motvikt.
Jag gör här en snabb och i tid relativt kort men intensiv händelsehistoria väldigt kort för att det här inte skall bli ett alltför långt blogginlägg.
Versaillesfredens för Tyskland mycket hårda och orättvisa villkor var en ren katastrof framdriven av fransmännen och mot övriga allierades önskan. Krigsskadeståndet som fransmännen genomdrev störtade det egentligen obesegrade Tyskland ned i långvarigt och fattigt elände. Tyskarna blev helt naturligt hatiska och tanken på revansch slog rot hos dem.
På kvällen den 30 januari samlades en folkmassa utanför Rikskansliet för att hylla den nye kanslern. Nazisterna utnyttjade tillfället genom att i hast samla SA och partiet i övrigt till ett pampigt fackeltåg och Hitler med Göring vid sin sida tog emot hyllningarna från kansliets fönster.
Göring, som var mycket aktiv den här tiden passade på tillfället och från kansliets balkong höll han ett tal, som direktsändes i radio. ”Den 30 januari 1933” , gastade han ut över folkmassan, ”kommer att gå till historien som den dag då nationen ärorikt reser sig, då en ny nation blir till, och upphäver alla vedermödor, all nöd och alla förödmjukelser under de gångna fjorton åren … Arbete och bröd åt våra medborgare och frihet och heder åt den tyska nationen.”
Redan i februari hade Göring, som ansvarig för den preussiska polismakten där, utnämnt 50 000 man från SA, SS och Stahlhelm till ”hjälpkonstaplar”. Därmed kunde dessa oberoende av eller tillsammans med reguljär polis terrorisera främst kommunister och socialdemokrater. Särskilt kommunisterna, som sinsemellan var starkt splittrade, framställdes som ett förfärligt hot och samhällsomstörtare
Den 5 mars skulle det hållas nyval till riksdagen och nu hade nazisterna bråttom för att försöka kamma hem en valseger med över 50 %. Den 27 februari på kvällen brann riksdagshuset ned. Det framgick klart att branden var anlagd och en kommunist, Marinus van der Lubbe greps på platsen. Han dömdes och avrättades med giljotin i början av 1934.
År 2008 frikände en domstol von der Lubbe postumt, med hänvisning till att han inte fått en rättvis rättegång. Man lade till att han inte därmed nödvändigtvis skulle ses som oskyldig. Sanningen är att man inte vet vem som anlade branden. Många tror att det var nazisterna.
Hur som helst utnyttjade de branden till det yttersta för att hetsa mot kommunister och socialdemokrater. Ca 4 000, i huvudsak kommunistiska funktionärer, arresterades omedelbart.
Dagen efter framförde Göring skamlösa lögner i kabinettet. Attentatet hade utgått från kommunistpartiet och hemliga beslagtagna dokument sades visa att kommunisterna bildat terrorgrupper. Dessa hade till uppgift att sätta eld på statliga byggnader, förgifta maten i de offentliga soppköken samt ta barn och fruar till ministrar som gisslan.
Påhitten fyllde sitt syfte. Också de övriga ministrarna i kabinettet röstade för en nödförordning ”till skydd för folk och stat”, som president Hindenburg omedelbart offentliggjorde. Grundrättigheterna yttrande- och pressfrihet, förenings- och mötesrätt, brev- och postsekretess samt ovillkorlig bosättningsrätt slopades tills vidare. Inskränkningar av det redan tidigare skärpta straffverktyget ”skyddshäkte” togs bort och undantagstillstånd var rådande.
Göring, som också var riksdagens talman var vid den här tiden den hårt drivande nazisten och fick epitetet ”den järnhårde”. Hitler gjorde allt för att framstå som den sansade kloke statsmannen, som tänkte innan han handlade, medan Göring av regeringens konservativa ministrar ansågs vara ”den farlige”.
Göring jobbade också på med att samla in bidrag till den kostnadskrävande valkampanjen.
Han var populär i näringslivet och kunde uppträda i ”bättre kretsar”, var kort sagt sällskapsmänniska. Till den 20 februari bjöd han hem tjugofem mycket framstående företrädare för storindustrin till sin villa för en mottagning. Industriföreträdarna, med Gustav Krupp von Bohlen und Hallbach, Albert Vögler från Förenade stålverken och Georg von Schnitzler från I.G. Farben väntade sig ett anförande av Hjalmar Schacht.
Till deras överraskning dök i stället Hitler upp och talade för sin politik. Han kunde, som vi vet fånga sina åhörare och talade om att man i de stundande valen kunde bidra till att besegra kommunismen i Tyskland till näringslivets fromma och åstadkomma inre ro. Göring förde sedan ”osökt” in samtalet på tanken att kretsar utanför de politiska striderna åtminstone kunde stå för de till syvende och sist nödvändiga finansiella uppoffringarna.
Den tyska storindustrin var vid den här tiden världsledande. Tysk teknik låg år före andra länder, men vinsterna hade under lång tid via krigsskadestånd hamnat i andra länder. Nu åkte ändå checkhäftena fram och därmed slutet på demokratin. Men det visste inte dessa industripampar då. Antagligen skulle de ha uppträtt försiktigare om de vetat att valet den 5 mars var avsett att bli det sista i framtiden.
Mycket pengar skulle de i alla fall komma att tjäna på alla beställningar till krigsmakten, vars omfattning de inte heller kunde veta. Det skulle inte dröja länge innan så gott som all industri var omlagd till framför allt krigsproduktion. Det var naturligt i krig, de var i många fall medlemmar i partiet även om de egentligen inte var nazister. Det var ju bra för affärerna.
En del av dem jobbade intensivt för rikets räkning, men de blev efter kriget ändå högt respekterade över hela världen. Ett exempel på sådant är Ferdinand Porsche, ett annat är Wernher von Braun.
Porsche var den som intill krigets sista dagar och på teknikens framkant konstruerade och producerade Hitlers supervapen för markstrid. Exempel på sådana är flera stridsvagnsmodeller, t. ex. Tigarstridsvagnarna av ett flertal modeller. Han tog fram Kübelwagen, en terränggående bil ungefär som en stor jeep, Schwimmwagen, pansarvärnskanonen Elefant och den supertunga stridsvagnen Maus, som han arbetade med in i det sista, men inte hann få i serieproduktion före krigsslutet.
Det var också Porsche som konstruerade Volkswagenbilen. Liksom alla andra industrimän som tog fram tunga vapen använde Porsche sig av slavarbetare. Porsche och hans efterkrigsbilar blev högt uppskattade.
Werner von Braun, forskare vid artilleriet 1932 – 37 och sedan framtill kapitulationen teknisk chef i Penemünde, anställdes liksom flera av hans kollegor av amerikanerna. De tog fram många av de amerikanska och mycket avancerade raketvapnen liksom rymdraketerna. De hade vid krigsslutet kommit mycket långt även vad gäller målsökare. Andra raketforskare togs och tvångsfördes till Ryssland, där de tog fram de ryska raketvapnen.
I Peenemünde dog ca 10 000 slavarbetare, men de tyska raketproducenterna blev högt uppskattade. I slutet av 30-talet och efter krigsutbrottet ställdes den tyska industrin givetvis allmänt om till krigsproduktion. Denna tekniskt mycket högtstående industri med sina ingenjörer och ledare rönte mycket hög uppskattning även efter kriget.
Med följderna av Versaillesfreden i färskt minne stred tyskar enigt 1945 långt efter det att kriget denna gång var förlorat. Men denna gång hade västmakterna lärt sig att behandla den besegrade mänskligt. Ryssarna, som i första världskriget tydligt besegrats av tyskarna hade inte lärt sig något.
Tysk industri monterades ned och fraktades till Ryssland. Till och med tysk järnvägsräls revs upp för att användas till nya ryska järnvägslinjer. Vad tyskarna skulle leva av efter kriget bekymrade inte de ryska kommunisterna. Där var det bara hämnd som gällde och västs fantastiska vattenklossetter skulle nu fraktas österut.
På trettiotalet var en vidrig antisemitism vida utbredd över så gott som hela Europa, kanske som en följd av någon sorts avundsjuka. Judar var inte sällan mer framgångsrika både i affärer, teknik och humaniora, vars sanning och orsaker just nu har blivit ett särskilt intressant ämne att studera vetenskapligt.
När nazisterna kom till makten i Tyskland ville de till varje pris se judarna lämna landet, men det var inte så lätt, de fick inte ta med sig sina förmögenheter. Dessutom var de på många håll inte välkomna. När detta därför under kriget inte lyckats och nazisterna höll större delen av Europa ockuperat skulle de handla snabbt och gick över till utrotning i stället. Ändå blev många, både tyskar och nazister snabbt respekterade människor snabbt efter kriget.
Nu vet vi att en del judar hade tur och lyckades genom affärer få ersättning med tillgångar i t.ex. Sydamerika mot tysk egendom. Detta var ingen vanligt förekommande transaktion. De flesta tyska judar hade nog bara att överge sina tillgångar.
Drottning Silvias far gjorde säkert en bra affär, när han lämnade sin tillgång i Sydamerika, en kaffefarm, i utbyte mot en leksaksfabrik i Tyskland. För fabriksägaren, ingenjören Efim Wechler, var det med största sannolikhet också en bra affär. Genom den hade han sin försörjning i det nya landet väl ordnad. Hade han stannat i Tyskland hade han med största sannolikhet småningom dödats.
Journalisten Johan Åsard gör nu allt han kan för att svärta ned drottning Silvia, som är dotter till den tyske affärsmannen Walther Sommerlath, som köpte Wechlers fabrik. Varför, kan man fråga sig? Men det är ju lätt gjort, genom att svärta ned tysken som på trettiotalet gör en bra affär med en jude, så att denne kan lämna det så fruktansvärt fientliga landet.
Jag kan inte annat än att se Johan Åsards kommande bok, där han enligt förhandsrapportering svärtar ned både drottning Silvia och hennes far som hjärtlös. Drottningen har sina minnen av sin far, liksom jag av min. Att hon försvarar sin far är väl och skall så vara, en självklarhet, men Johan Åsard gör tydligen allt han kan för att misskreditera drottningen.
Han framhåller t.ex. att fabriken under Sommerlaths ledning gick över till krigsproduktion. Men snälla, det gjorde alla tyska fabriker med den möjligheten. Så gör man i länder som är i krig. Så gjorde många fabriker också i Sverige den här tiden, trots att vi inte var i krig. Känner den här journalisten nu djup tillfredsställelse, genom att svärta ned en av alla tyskar och hans absolut oskyldiga dotter, som naturligtvis tvingas försvara sin avlidne far och som hon med sina erfarenheter av honom högaktar.
