Islam och Europa
Eller var tar arabiska våren vägen?
Liksom många andra har jag följt utbrottet av den arabiska vår som började med folkets uppror i Tunisien, den s.k. Jasminrevolutionen. Den riktade sig mot den enväldige makthavaren Ben Alis och hans hantlangares förtryck av folket och var snabbt framgångsrik. Ben Ali och hans hustru Leila såg sig snart tvungna att fly landet. Hustruns klan och partiets maffiavälde upphörde.
I snabb följd kom efter detta folkliga uppror i form av fredliga demonstrationer i MENA-regionen. MENA står för Middel East and North Africa. En del av den övergick snabbt till våldsamheter och inbördeskrig. Det som kom att kallas den arabiska våren spred sig.
Man behöver inte fundera länge på hur detta kunde vara möjligt. Även i MENA är man numera uppkopplad på nätet. Särskilt gäller detta ungdomarna. Ungdomar som inte bara kan läsa utan i många fall har nått fram till läsförståelse och läst om demokrati och mänskliga rättigheter.
Inte bara utbildade ungdomar utan även yngre högutbildad medelklass är uppkopplade. Alla kan också se TV via satellit, däribland al Jazira som är mer frispråkig än vad som annars är vanligt i arabvärlden.
Staterna i MENA frigjorde sig från sina europeiska kolonialmakter för bara drygt ett halvt sekel sedan. Efter frigörelsen kom de vanligen efter en tid att hamna i någon form av diktatur.
Kolonialmakterna delade under tjugonde århundradet av okunnighet upp sina kolonier eller mandat i stater med gränser som bäddade för framtida konflikter och tillsatte ibland egenmäktigt kungar i vad man trodde skulle bli demokratier.
Särskilt utmärkte sig Frankrike och Storbritannien. USA har trots sitt rykte sedan den egna frigörelsekampen mot Storbritannien och särskilt konsekvent sedan Franklin D. Roosevelts tid bekämpat kolonialismen. USA såg till att Atlantdeklarationen, som antogs 1941 av USA och Storbritannien, alltså innan USA kom med i 2:a världskriget, upptog nio viktiga punkter .
- Storbritannien och Förenta staterna skulle inte söka att få territoriella vinster.
- Alla territoriella förändringar skall ske i samförstånd med folk som berörs därav
- Alla nationer har rätt till självbestämmande.
- Handelshinder skall motverkas.
- Det skall tas fram ett globalt ekonomiskt samarbete för socialt välstånd.
- Frihet från begär och fruktan.
- Frihet för haven.
- Avväpning av aggressiva nationer och allmän nedrustning efter kriget.
- Att besegra Tyskland och de andra axelmakterna.
Storbritannien var helt beroende av omfattande hjälp från USA och man kan anta att det inte var helt lätt att underteckna detta dokument. Storbritannien fullföljde emellertid.
USA hade efter Spansk-Amerikanska kriget tilldelats Filippinerna som koloni. Man uppgraderade landets ställning 1935 och 1946, efter återerövringen från Japan, fick Filippinerna sin utlovade självständighet.
Kolonialisterna har försvarat sig med att de sett det som önskvärt, ja nödvändigt, att civilisera/utveckla de länder man koloniserat., men många gånger har det blivit skralt med hjälpen och i stället rört sig om ren utsugning av redan fattiga och okunniga människor.
Ett av de sista muslimska länderna som frigjorde sig från kolonialmakten var Algeriet. Algeriet var då en fransk provins och ett franskt nybyggarland. Redan i slutet av 1800-talet hade mer än en halv miljon fransmän bosatt sig i Algeriet. Frigörelsen från Frankrike blev en förfärlig historia och drog ut långt på tiden med strider, terror, tortyr, fängslande och med många döda.
Den som vill ha en fullständig bild av kolonialismen och alltså en av orsakerna till muslimernas skepsis, ja många gånger grundmurade hat mot Västerlandet, bör läsa Kolonialismens svarta bok som kom ut på svenska 2005. Den beskriver kolonialismen under tidsrymden 1500-2000 e.Kr. (1023 sidor.)
Inför det här blogginlägget har jag just läst boken Den arabiska våren. Författare är Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Fazlhashemi tror på möjligheten att de många olika islamiska partierna skall kunna modernisera sitt politiska arbete till den grad att man verkar helt demokratiskt.
Jag är skeptisk till detta och Fazlhashemi framstår som partisk i Islams tvist med västerlandet, vilket inte förvånar. Islamiska argument i tvisten redovisas i boken men inte de västerländska/israeliska. Boken är i alla fall mycket läsvärd.
Jag tror att Sharia och andra gamla regelverk fortfarande väger alltför tungt för och att dessa partier många gånger inte kommer att lämna kravet på att Islam och Sharia skall tillämpas i det politiska arbetet och att detta inte kan ske i demokratisk ordning.
De ungdomar som började demonstrera för en arabisk vår i Tunisien liksom i Egypten ville ha demokrati. Samma slag av demokrati som de har kunnat se och höra om i media och via kontakter på nätet. Jag tror inte Islam är så viktigt för dem som demokrati, att kunna klä sig fritt efter egna önskemål, gifta sig med den de vill sedan de vuxit upp i ett samhälle med fullständig jämlikhet mellan man och kvinna.
Den här gruppen människor har framträtt tidigare under 1900-talet inom utbildad medelklass i stater som Iran och Irak, men det har blivit tempo tillbaka, då de religiösa ledarna och politisk Islam blandat sig i det hela. Upplysningen eller upplysningstiden inleddes i västerlandet från mitten och slutet (franska revolutionen en höjdpunkt) av 1700-talet. D.v.s. för snart trehundra år sedan.
Naturvetenskapens framsteg vägde tungt och den av Gud givna ordningen förlorade starkt i trovärdighet. Deism/teism och ännu mer ateism vann insteg i sekulariserade länder med hög utbildningsnivå d.v.s. västvärlden. Man ansåg att samhället utvecklas på bästa sätt av förnuftiga och jämlika människor i samverkan och inte av prästerskapet.
De gamla skrifterna, som man tror sammanställdes från muntlig tradition under den babyloniska fångenskapen utgör grunden till Boken d.v.s. Gamla testamentet, men också Torah och Koranen. (Mohammed har ibland beskyllts för att på 600-talet ha plankat sin religion ur Gamla testamentet.) Kristna, judar och muhammedaner kallas också ibland för bokens folk. Koranen skrevs på 600-talet medan Bibeln med Nya testamentet sammanställdes på 300-talet.
Nya testamentet kan om man så vill ses som en 1 700 år gammal modernisering av Boken. För tre år sedan läste jag Bibel 2 000, Gamla testamentet med moderniserat språk. Det är stor litteratur, stor saga, minst lika stor som Odyssén och Iliaden. I början av den Bibeln kan jag läsa: ”I dessa ord speglas Livets frågor och våra kulturers gemensamma rötter. De håller uppenbarligen att läsas och tolkas i alla tider. Undertecknat: Anders Wejryd Ärkebiskop, Morton Narriowe Rabbin och Abd al Haqq Kielan Imam.
Bland de numera ganska få troende kristna har vi nära nog inga bokstavstroende extremister, så som fortfarande finns i den islamiska världen och det är glädjande.
Jag skall ge några få exempel på vad Bibel 2 000 säger om brott och straff:
”Sker skada skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma …
En trollkvinna skall du inte låta leva. …
En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. …
Ni skall inte äta ett självdött djur. Ge det att äta till invandraren i dina städer eller sälj det till en utlänning. Ty du är ett folk som är helgat åt Herren din Gud. …
Herren talade till Mose: Säg till Israelerna: Om någon skall uppfylla ett högtidligt löfte till Herren, som medför värdering av människor, är värdet för en man mellan tjugo och sextio år 50 siklar silver efter tempelvikt. Gäller det en kvinna, är värdet 30 siklar. Gäller det någon som är mellan fem tjugo år, är värdet för en man 20 siklar och för en kvinna 10 siklar. …
Då mannen efter att första gången ha lägrat sin hustru anklagar henne för att inte ha varit oskuld:
… Men om anklagelsen är riktig och det inte finns något bevis för att flickan var oskuld (det blodfläckade tyget från bröllopsbädden), skall flickan hämtas ut från sin fars hus, och utanför dörren skall männen i staden stena henne till döds, eftersom hon genom att hora i sin fars hus har gjort vad som är en vettlöshet … .
Min enkla uppfattning är att religionerna överallt måste hållas helt åtskilda från politik och skapandet av lagar. Religion är tro, som inte är vetenskap, vilket mer allmängiltigt konstaterades i västerlandet för mer än tvåhundra år sedan.
Jag är rädd för att en arabisk (Enligt ordets nytolkning och då vanligen MENA-staterna.) reformering av politik och lagstiftning inte sällan sitter långt inne. Ungdomens mjuka revolution i form av fredlig demonstration lyckades i Egypten, men övertogs i valet av Muslimska brödraskapet. Bland motståndarna mot sekulärt demokratiskt styre finns också grupper av salafister.
I Egyptens första fria val 2011 efter Mubaraks fall erhöll Muslimska brödraskapet och diverse salafistiska partier 70 % av mandaten. Skall nu den islamska institutionen al-Azhar i Egypten börja spela en roll där liknande den Väktarrådet i Iran har fått? Då ser jag det hela som en katastrof innan någon gång den demokrati som måste komma någon gång kommer.
Efter denna bakgrund skall jag ge ett exempel på hur religion kan komplicera tillvaron:
Efter det Osmanska rikets upplösning präglades den kvarvarande delen, Turkiet, av kemalismen. Rörelsen fick sitt namn efter republikens förste president, Kemal Atatürk som grundade det moderna Turkiet. Han regerade från 1923 och fram till sin död 1938 och var ledare för det Republikanska folkpartiet. Dessförinnan hade han varit premiärminister under ett knappt år.
Kemal hade varit framgångsrik militär och chef för arméer. Han accepterade inte freden i Sèvres 1920 och upprättade en upprorsregering i Ankara och ledde kriget mot Grekland. Han var också en av de generaler som ledde inbördeskriget i osmanska Armenien och Syrien. Då republiken Turkiet utropades 1923 blev han president.
Mycket omfattande reformer genomfördes och Turkiet styrdes bestämt i västlig riktning. Exempelvis infördes det latinska alfabetet, han moderniserade det turkiska språket som befriades från arabiskt och persiskt inflytande och turkiska blev språket i alla skolor.
Regimen blev sekulär och många islamiska ämbeten avskaffades. Böneutropen skulle ske på turkiska och inte arabiska, men den reformen ändrades tillbaka efter hans död 1938. 1934 genomförde han en namnreform enligt vilken alla turkar skulle anta ett efternamn. Nationalförsamlingen gav honom då hans efternamn Atatürk (turkarnas fader) som en hedersbevisning. Vid vistelse i Turkiet på 70-80-talet kunde jag konstatera att turkarna var mäkta stolta över Kemal Atatürk och hans modernisering av Turkiet.
Under kalla kriget kunde man konstatera att vänsterpartier vann vissa framgångar och för att motverka detta tilläts islamiska grupper inom politiken. De bildade partier på 1960- och 1970-talen och dessa angav tydligt att sekularism och islam inte var förenliga.
Necmettin Erbakan, som kom att leda rörelsen mjukade dock upp denna inställning något och framhöll att staten och de islamiska institutionerna inte skulle blanda sig i varandras angelägenheter och respektera varandras legitimitet. Erbakan besatte premiärministerposten under ett år, men tvingades bort efter bara ett år av militärerna och författningsdomstolen, som menade att han och hans parti främjade fundamentalism.
I Den arabiska våren läser jag:
Erbakans fall åtföljdes av nya restriktioner mot religiösa grupper inom ramen för en statligt sanktionerad avislamiseringskampanj. Bland annat avskedades statsanställda som tillhörde islamiska partier och klädkoderna skärptes, vilket innebar att tusentals muslimska kvinnor som bar sjal tvingades bort från högre utbildning. …
Makthavarna förbjöd alltså de islamiska klädkoderna och gjorde det så grundligt att man kan säga att de som ändå följde dem bestraffades genom att inte kunna vara statligt anställda. Detta ser bokens författare som en skärpning av klädkoderna och inte ett förbjudande av dem. Något man naturligtvis kan, om man vill. Kemalisterna ansåg det vara omöjligt att förena islam med modernitet och troende kom alltså att diskrimineras. Jag fortsätter att citera:
… Efter kuppen mot Erbakan splittrades hans parti i två grenar: Saadatpartiet och Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP). Det senare såg värnandet av demokratiska grundregler och ett närmande till EU som det bästa sättet att stå emot militären och de antiislamistiska sekulära krafterna och institutionerna i Turkiet. Kritiken mot militärens inblandning i politiken och kravet på demokratiska reformer gjorde att partiet fick stor spridning och fler väljare.
Efter valet 2002 övertog AKP regeringsmakten och senare även presidentposten. AKP har en tydlig islamisk profil men håller fast vid den sekulära statens hållning i det att religiösa institutioner inte har någon bestämmanderätt över staten. Premiärministern Recep Tayyip Erdoĝan har deklarerat att han i personliga frågor låter sig vägledas av islam, men inom politiken är det den turkiska författningen och demokratin som är hans ledstjärnor. Han har också sagt att hans känsla för solidaritet, miljötänkande, för att tjäna sitt land och att dyrka Gud grundades under hans skoltid, när han bland annat studerade vid den religiösa Imam Hatib-skolan. …
Trots att partiet kom till makten genom ett demokratiskt val och fått väljarnas förtroende i tre efterföljande val har han och hans parti mött hårt motstånd från företrädarna för det sekulära etablissemanget: militärer, domare, höga byråkrater, journalister, sekulära intellektuella och kulturpersonligheter som gör allt för att försvåra AKP-regeringens arbete under parollen ”att värna om det kemalistiska arvet”. Partiet har bland annat anklagats för att ha en dold agenda och för att vilja införa en islamisk stat i Turkiet. …
Inrikespolitiskt har AKP motverkat den påtvingade sekulariseringen, som ur det demokratiskt perspektiv har varit diskriminerande. …
AKP tillträdde makten 2002 under en mycket kraftig och långvarig lågkonjunktur med 12 miljoner arbetslösa medborgare. Lågkonjunkturen efterträddes inte ovanligt av en mycket kraftig ekonomisk uppgång, som har fortsatt länge. Senare valundersökningar har visat att denna uppgång lockat många nya väljare, som lägger stor vikt vid plånboksfrågor till AKP snarare än religiösa frågor. Jag tycker mig se likheter med hur svenskarna röstade i senaste valet, där moderaternas jobbskatteavdrag uppenbarligen uppskattades, så att många socialdemokrater bytte sida. Finns det över huvud taget några levande varelser för vilka snikenhet inte är utmärkande?
Jag säger det igen. Boken Den arabiska våren är både intressant och informativ, även om jag ibland inte uppfattar logiken i författarens olika slutsatser, som mer verkar hänga ihop med ursprung och tro. Det dröjde nästan 300 år innan demokratin stabiliserades i Europa. Det är bara att hoppas att det inte dröjer så länge i MENA.
De folkliga protesterna just nu i Turkiet påminner om de i Egypten. Yngre människor och ungdomar visar sitt missnöje med Erdogans styre genom att samlas i Geziparken och på Taksimtorget där Erdogan vill bygga ett köpcenter och en moské. Man visar sitt missnöje med Erdogans, som man tycker maktfullkomliga styre på detta sätt. Istanbul är en fjortonmiljonersstad som har väldigt ont om öppna platser och grönområden.
Jag har under bara en vecka bott på ett hotell i Turkiet med en moské med minaret tvärs över gatan. Det räckte! Varje morgon vid femtiden blev jag väckt av något jag uppfattade som värre än flyglarm ur ett exponentialhorn riktat mot mig på 20 meters avstånd och en effekt på tusentals Watt. Det är väl fullt begripligt att svenskar som upplevt detta inte vill ha minaretbyggen i Sverige om de skall ske på sådana tider. Men jag tror mig veta att böneutrop på sådana tider inte heller har begärts eller kommer att tillåtas i Sverige
Protesterna mot Erdogan har spritt sig över Turkiet så att flera tiotal städer har berörts och sjukhuskällor uppger tusentalet skadade. Nära tvåtusen personer har berövats friheten. När jag skriver detta har protesterna pågått i fyra dagar och samlar allt fler människor. Turkiet är väl det modernaste landet i MENA-gruppen och det skall bli intressant att följa denna utvecklig. Jag önskar verkligen dessa människor lycka till!
Erdogan visar inte något gott omdöme när han i TV-tal till nationen kallar dessa fredligt samlade människor för terrorister. Det de fredligt demonstrerar är missnöje över Erdogans allt mer framträdande arrogans och maktfullkomlighet. Sannolikt har de också allt mer kommit till slutsatsen att Erdogan egentligen vill införa Islamiskt styre med starkt ökad presidentmakt och han själv som president.
Då jag letade i bokhyllorna efter Kolonialismens svarta bok för att nämna den här, så träffade jag på en del andra böcker väl värda att nämna i sammanhanget:
1. Tro terror och tolerans. Essäer om religion och politik av Ingmar Karlsson, generalkonsul i Istanbul och f.d. ambassadör. 382 sidor
2. Försoning. En programförklaring mot våld, förtryck och terrorism av Benazir Bhutto, f.d. premiärminister i Pakistan, som mördades just då boken var färdigskriven. 346 sidor.
3. Det stora kriget för mänskligheten kampen om Mellanöstern. Av Robert Fisk. 1176 sidor.
Bilden visar lugna fredliga demonstranter i Geziparken i Istanbul. Observera ålderskategorin och att många har mobilen i handen, eller talar i den. Inte heller kan man se en huvudduk så långt ögat når och alla är lättklädda i värmen
Som vanligt kan du klicka på bilden, så blir den större.
De här blommorna på körsbärsträdet har nu fallit till marken, men äppelträdet blommar så här fortfarande.
