Alexanders kurir

Igår em. vid 4-tiden hämtade jag ut mitt månadspaket från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Där fanns bl.a. Alexanders kurir, skriven av kuriren själv Stig Fredrikson f.d. redaktionschef på Aktuellt och utrikeskorrespondent för SVT.

Boken trycktes för 8 år sedan, men jag fick den för 325 bonuspoäng och jag hade ju inte läst den tidigare. Jag sparade några få sidor för att läsa idag.

Solzjenitsyn tilldelades Nobels litteraturpris 1970, vilket orsakade ett hiskeligt ståhej, eftersom han vid sidan av Sacharov var kommunistregimens värste dissident och kritiker. Egentligen förde han ett sorts enmanskrig mot kommunismen under många år. Eftersom han var en av dåtidens främsta historiker och författare och mycket välkänd och uppskattad i väst, vågade regimen inte ta skandalen av att straffa honom på sedvanligt sätt. Han hindrades emellertid under många år från att avhämta priset.

Fredriksons spännande samarbete med Solzjenitsyn på 70-talet hölls strängt hemligt till efter det kommunistiska sammanbrottet. Det röjdes inte förrän 1993, då Solzjenitsyn själv kunde publicera historien i sin bok En kalv med eken stångades.

Tyvärr är det så att dagens 30 år eller yngre ofta inte har en aning om vad som hände i Ryssland för kort tid sedan eller vem Alexander Solzjenitsyn är. Jag har ofta här varit inne på vårt svenska problem med ”flumskolan” och dess brister. Stig Fredrikson nämner bristerna i historiekunskap då han som gästprofessor i Göteborg 2001-2002 upptäckte att många av studenterna på journalistlinjen aldrig hört talas om Solzjenitsyn och hans skildring av Gulagarkipelagen.

Den svenska skolan är, och förblir under lång tid framöver en skandal. Bara Jan Björklund verkar försöka göra något åt det hela, men motarbetas av bl.a. lärare som har sin examen från just denna skola.

Läs Fredriksons bok, om du inte redan gjort det. Den är både intressant och spännande.

Jerusalem – igen


Efter ett telefonsamtal med min son inser jag att jag måste återkomma om Palestinakonflikten, som i hög grad är en konflikt om Jerusalem. ”Den Heliga Staden” för så många människor.

Den babyloniske kungen Nebukadnessar erövrade Jerusalem och trakten däromkring år 597 f.Kr. Tydligen var traktens innevånare, judarna, besvärliga att hantera, höll fast vid sin egen Gud och makthavare/intelligentsia och deras familjer bland judarna deporterades därför 588 f. Kr. till Babylon. Jerusalem och judarnas tempel där förstördes. Detta ledde till att judarna under sin (för tiden relativt humana) fångenskap dokumenterade sin tidigare historia, såsom den berättats från generation till generation under några hundra år. Det är dessa gamla skrifter, tolkade och översatta som är den bok (Bibeln) vilken är gemensam urkund för de tre religionerna Judendomen, Kristendomen och Islam (Bokens religioner eller Bokens folk).

Jag talar alltså i sammanhanget om tre religioner, när det egentligen rör sig om grossvis av dem, alltifrån sekulära judar till amerikaner som tror jorden skapades på sju dagar för sex tusen år sedan till fanatiska islamister.

Jag talar om judar, som redan för 3 tusen år sedan behärskade Palestinaområdet och som under kung Salomos tid sträckte sig från Eilat i söder till Eufrat i norr. Judar som vid olika tider och av olika härskare fördrivits från sitt område, som burit Bibeln med sig, så att den för dem blev den judiska staten och templet och som Heinrich Heine formulerade sig, ”judarnas bärbara fosterland, det bärbara Jerusalem”. Samtidigt har denna bok styrt Jerusalems öde i omfattande grad.

Jag talar om ett område där judar och araber under långliga tider levat fredligt tillsammans. De är ju dessutom av samma stam, semitisk. Under romarväldet efter en revolt år 136 förbjöds de att ens närma sig sin heliga stad Jerusalem. Sedan romarna kristnats på 300-talet tilläts de återvända.

Jag talar om ett land och en stad som från 632 e.Kr. behärskades av de fyra rättfärdiga kaliferna och 661 - 750 av det umayyadiska kalifatet. Under ca 300 år (fr. ca 1100 – 1400) helt eller delvis behärskades av korsfararna och fr.o.m. 1500-talet av de muslimska osmanerna, som 1917 besegrades av britterna. NF gjorde sedan Palestina till brittiskt mandat och britterna skapade av en del av Palestina nuvarande Jordanien.

Jag talar om judar, som i förskingringen, i flykten, under långliga tider avslutat påskmåltiden med frasen: ”Nästa år i Jerusalem”.

Jag talar om en stad som är helig för alla judiska, kristna och muslimska religioner, men också en stad med heliga platser för dem alla. Tempelberget är heligt för dem alla. Det är den plats, där Salomo ca 900 år före Kristi födelse lät bygga det första kända judiska templet, som raserades av babylonierna 586 f.Kr. Några årtionden senare uppfördes det andra judiska templet, med stöd av perserkonungen Kyros II. Detta tempel raserades av romarna ca 70 e.Kr. Av detta tempel återstår idag den Västra Muren (Klagomuren), som nu är judendomens i bruk varande heligaste byggnadsverk. Under Alexander den stores korta tid vid makten var templet grekiskt.

Jag talar om tempelberget. Där finns enligt religionerna den klippa där Abraham tillredde ett altare på vilket han skulle offra sin son Isak till Gud. Det var över denna klippa judarna byggde sina tempel för att förvara förbundsarken. Romaren Hadrianus byggde år 135 ett jupitertempel på platsen. Numera står här muslimernas klippdom, som korsfararna inte raserade och som är en plats för bedjande, men inte en moské. I stället ligger muslimernas tredje heligaste moské, al Aqsa, i närheten.

Jag talar om en klippa från vilken en del muslimer fortfarande tror att Muhammed klättrade upp till himmelen, där han samtalade med Abraham, Moses och Jesus.

Jag kan i sammanhanget inte underlåta att berätta brottstycken av en del av de historier min far fick höra av de gamla i sin barndom på farfars gård Nordenholm i Rogsta norr om Hudiksvall: Anfadern, riddare Östen använde guldsporrar då han på1300-talet red till kyrkan om söndagarna. (Det är oklart huruvida Östen var s.k. herreman eller inte. För detta talar endast hans sätt att i en rad domsbrev, det första från 1391, befästa sin äganderätt till Lingarö.) Majoren Johan Blank (en senare anfader och hemkommen från 30-åriga kriget) red in i Tingshuset i Hudiksvall och vägrade sitta av hästen under en rättstvist om mark i Lingarö. För att komma in genom dörren till tingshuset fick han ligga ned på hästen. (Major Blanks tre söner stupade i Karlarnas krig och döttrar tog över Lingarö.)

Om ostindiefararkaptenen Carl Gustaf Lehman (dotterdotterson till Blank) fick min far i slutet av 1800-talet höra drösvis med historier. Här några ex. i korthet: När en dräng följde barnet Carl Gustaf till stranden, uppenbarade sig plötsligt två ståtliga vita hästar. När barnet klappat hästarna galopperade de ut i vattnet och försvann. Det tolkades som att Carl Gustaf skulle finna sin framtid på sjön.


Carl Gustaf lät bygga ett extradäck till sitt fartyg och när pirater kom gömde sig alla därunder. I tro att besättningen lämnat fartyget bordades detta, men då delades däcket längs mitten och tippade ut piraterna i havet. När stora sjöormen anföll fartyget högg den modige Carl Gustaf av dess huvud med en yxa.

Sant är att Lehman hade en osannolik tur under sina resor till Kina. Resorna tog vanligen 18 månader t.o.r. Sammanlagt gjorde han 12 Kinaresor varav 7 som kapten. Skeppet förliste en gång i storm vid Shetlandsöarna, då han var opperstyrman, men Lehman undkom med liv och hälsa i behåll.

Sin sista resa kortade Carl Gustaf av med tre månader. I Bortre Asien fanns ett sund som ingen vågade passera. I stället tog man en lång omväg. I sundet fanns ett hiskeligt odjur, som anföll alla fartyg. Men Carl Gustaf blev alltid varnad då fara hotade skeppet. Det var sjönymfen som då knackade på hans dörr. Carl Gustaf beslöt att ta vägen genom sundet och beväpnade hela besättningen med stora saxliknande knivar. Sjöodjuret anföll och slog med sin hiskeliga stjärt av stormasten, som tydligen i fallet träffade odjurets huvud, som då stack upp ur havet. Besättningen bekämpade odjuret med sina knivar och en väldig blodvåg uppstod i havet. Utan huvud förföljde sedan odjuret länge fartyget. Kapten Lehman belönades vid hemkomsten med bl.a. ett dussin matskedar i s.k. gammalsilver och graverade med hans initialer och skeppets namn ”Enigheten”. De beskrivna skedarna har funnits i enstaka exemplar och som arvegods i släkten.) Enigheten var inget av de fartyg Lehman som kapten seglade till Kina med. Min far menade att Enigheten var det fartyg ombord på vilket Lehman en tid från 1743 tjänade som löjtnant i örlogsflottan och under kriget med Ryssland.

Fortfarande, för 100-talet år sedan kunde sådana här släkthistorier vidarebefordras från de gamla till barn och ungdom. Historieberättandet om förfäderna har i alla fall haft det goda med sig att både ättlingar och yrkesforskare ägnat en hel del tid åt forskning kring dessa människor.

Hur skall man då se på den ”släkthistoria” som nedtecknades under babyloniska fångenskapen för 2600 år sedan med Abraham som anfader och som gällde förfäder, som ansågs ha levat flera hundra år tidigare? Noak, som blev 600 år gammal, arken och syndafloden? Med historien om Adam och Eva som fortfarande av en del anses ha varit de första människorna skapade för drygt 4 000 år sedan?

Jag talar om Den heliga gravens kyrka i Jerusalem, även kallad Uppståndelsekyrkan, som en av de kristnas heliga platser. Kyrkan uppfördes på 300-talet, brändes av perserna på 600-talet och återuppbyggdes i början av 1000-talet. Den är säte för patriarken av den Grekisk-ortodoxa kyrkan i Jerusalem, för Romersk-katolska kyrkans företrädare samt Armenisk-apostoliska kyrkans företrädare. Här finns också Koptisk-ortodoxa kyrkans, Etiopisk-ortodoxa kyrkans och Syrisk-ortodoxa kyrkans företrädare.

Representanterna för de olika trosriktningarna har svårt att hålla sams och råkar ibland i slagsmål, där t.o.m. knivar och skjutvapen förekommit. Bråken har mer än en gång gällt i vilka områden av kyrkan som man svarar för sopning. Allvarliga incidenter uppstår då och då, när någon munk sopar i en annan trosriktnings ansvarsområde. Ingenting i Jerusalem är så enkelt som det borde kunna vara.

Jag talar om en kyrka där muslimerna ibland tvingats återställa ordningen bland de kristna. Att tillsätta en muslimsk väktare, som bl.a. svarar för kyrkans öppnande på morgonen och stängning på kvällen. Denne väktare är f.n. Wajeeh al-Nusseibeh drygt sextio år gammal och härstammande från en av de förnämsta muslimska familjerna i Jerusalem. Han har från arbetet fem minuters promenad till al Aqsamoskén, då han behöver bedja. Arbetsdagen upptas då och då också av medling mellan de kristna munkarna i Heliga gravens kyrka. År 1192, alltså för 820 år sedan utsåg Saladin familjen Judeh till ”Nyckelns väktare” och familjen Nusseibeh till ”Heliga gravens väktare och portvakt”. Båda familjerna sköter än idag dessa sysslor. Den gamla 3 decimeter långa nyckeln överlämnas varje morgon från en Judeh till en Nusseibeh och varje kväll återlämnas den för nattlig förvaring.

Jag talar om ett Jerusalem med överlappande kulturer. Ett kalejdoskop av arabiska ortodoxa, arabiska muslimer, sefardiska judar, ashkenaziska judar, harediska judar med olika inriktningar, sekulära judar, armeniska ortodoxa, georgier, serber, ryssar, kopter, protestanter, etiopier, katoliker o.s.v.

Jag talar om en stad, som 1898 hade 45 300 invånare varav 28 000 judar, något som börjat oroa de arabiska ledarna. Staden hade åter blivit ett judiskt centrum. 1910 hade Jerusalem ca 60 000 innevånare. 40 000 av dessa var judar och 7 000 muslimer. 1936 fanns det 100 000 judar i Jerusalem och 60 000 kristna och muslimska araber. Det ökande antalet judar berodde i huvudsak på ideliga pogromer i Ryssland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, samt judeförföljelserna i Europa första hälften av 1900-talet. Trots förföljelserna även i Palestina har judar alltid sökt sig tillbaka till Jerusalem. Enda undantaget var då det var belagt med dödsstraff för dem om de närmade sig staden.

Efter arabernas anfallskrig 1948 stannade ungefär 150 000 araber kvar i Israel och blev Israeliska medborgare. FN, som tagit beslut om en delning av Palestina ingrep inte på något sätt i kriget. Araberna med medborgarskap uppgår numera till mer än en miljon eller ca 20 %.

Idag närmar sig Jerusalems folkmängd 750 000 fortfarande med judisk majoritet. Folkmängden i dagens Israel närmar sig 7 ½ miljoner. Det höga födelsetalet bland muslimerna ser judarna självklart som ett nytt problem, eftersom de i för judarna oroväckande takt ökar i antal. Jag tillåter mig tvivla på att vårt begrepp familjeplanering återfinns i arabiskan. 2006 var 82 % av araberna i Israel muslimer. Resten var jämnt fördelat kristna eller druser.

Jag talar om ett rike vars placering på jordklotet diskuterats bland stormaktspolitiker under 100-talet år. Ungefär två dussin sådana förslag har förekommit. Några ex. är Sinai, Cypern, del av Texas, Uganda och Alaska. Hitler förordade ett tag ön Madagaskar och Stalin upplät faktiskt ett område avlägset i Sibirien, där några tusen judar hann samlas.

Jag talar om nybildandet av den stat, där judarna tänktes kunna leva i fred och frihet. Historikern Simon Sebag Montefiore beskriver i sin bok Jerusalems gamla historia och detaljerat, fascinerande och spännande hur det moderna Israel bildades. Här framträder de i sammanhanget betydelsefulla personerna, såsom Theodor Hertzl, ryske tsaren, tyske kejsaren, Lloyd Georg, Arthur Balfour, Winston Churchill, Jemal Pasha, Chaim Weitzman (liberal och sekulär), Lawrence av Arabien, David Ben-Gurion (socialist), Yitzak Rabin, de förmögna familjerna Rothschild, Montefiore och hundratals andra.

Jag talar om Edmund Rothschild som donerade det då astronomiska beloppet 6,6 miljoner pund till inköp av mark från araber för att bilda bysamhällen till fattiga ryska immigranter. Både Rothschild och Montefiore försökte också återköpa muren.

Jag talar om judiska immigranter som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i huvudsak var sekulära socialistiska internationalister och alltså tsarens fiender. Pogromerna uppmuntrades därför av tsaren. David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister hörde till dessa. Den förste presidenten, Chaim Weitzman var däremot från början assimilerad österrikare, advokat och litteraturkritiker från Wien. Han och familjen firade Jul med julgran och han lät inte omskära sin son.

Under WW1 enades Ententen i Sykes-Picotfördraget om att internationalisera Jerusalem-Betlehemområdet. Dåvarande Palestina, som inkluderade Jordanien skulle ställas under Brittiskt Mandat, medan Syrien och Libanonområdena blev Franskt mandat. Sionisterna och dess ledare Chaim Weitzman, som blev president då Israel utropades 1948, men avled 1952 var realister. De ansåg att detta var ett helt riktigt beslut trots Judisk majoritet i Jerusalem. De fyra stora kyrkorna med sina respektive områden och heliga platser skulle fritt kunna verka under FN:s överinseende.

Jag talar om ett Jerusalem 1918 där judar och araber på kaféerna diskuterade Palestinas framtid. Deltagare var på judiska sidan ultraortodoxa som föraktade den manstarkare men vanhelgande sionismen, i mitten de som ville åstadkomma judiska kolonier, som helt skulle integreras i ett arabiskstyrt Mellanöstern. Vidare en del extrema judiska nationalister, som ville ha en beväpnad hebreisk stat som styrde över en foglig arabisk minoritet.

Arabernas åsikter varierade från nationalister och islamiska fundamentalister, som ville att judarna skulle utvisas, till demokratiska liberaler som välkomnade judisk hjälp med att bygga upp en arabisk stat. Många arabiska intellektuella diskuterade huruvida Palestina var en del av Syrien eller Egypten.

Jag berättar om Faisal I av Irak, som bakgrund för min vidare text. Faisal var av den Hashimitiska ätten. 8 mars 1920 utropades han till kung av Syrien av en nationalförsamling i Damaskus, men han utvisades från Syrien av fransmännen och tog sin tillflykt till Storbritannien. Britterna beslöt sig för att skapa en monarki i Irak, och Faisal gick med på detta, och utropades till kung i augusti 1921 efter en folkomröstning där han erhållit 96 % av rösterna.

Han ledde den arabiska delegationen under fredskonferensen i Versailles 1919, där han fick se sina planer på ett stort nordarabiskt välde grusas.

Han och Chaim Weizmann undertecknade emellertid den s.k. Faisal-Weissman-överenskommelsen, ett fördrag mellan araber och hebréer, där Faisal accepterade Balfourdeklarationen, som grundades på att britterna gick med på arabernas självständighet: ett löfte som dock bara hölls eller avsåg östra Palestina = Jordanien.

Jag talar om de våldsamheter som tog en riktigt våldsam vändning redan den 20 april 1920. Den dagen samlades ca 60 000 araber på morgonen för att fira högtiden Nabi-Musa under ledning av familjen Husseini. Muftins bror, Haj Amin Husseini, höll upp en bild av Faysal och skrek: ”Det här är vår kung!” Folkmassan började vråla: ”Palestina är vårt land, judarna är våra hundar!” De begav sig in i Gamla Staden, staden innanför de gamla murarna med Tempelberget, Klagomuren och den heliga graven.

När den brittiske militärguvernören, Storrs, på morgonen kom ut från morgongudstjänsten i den anglikanska kyrkan var Jerusalem utom kontroll. Storrs disponerade bara 188 poliser. Dagen därpå förvärrades läget och judarna lyckades få ihop ett beväpnat uppbåd av 200 man vid polishuset i det ryska området. Det förbjöds av Storrs, men började patrullera utanför murarna, med skottväxling som följd. Arabiska inkräktare i det judiska området utsatte en del judiska flickor för gruppvåldtäkter och judarna började frukta för sin utplåning. Storrs poliser gjorde vad de kunde, men skulle också svara för ordningen vid de kristnas firande av den heliga elden vid Den heliga graven. Våldsamheter mellan de kristna vid det firandet var legio. Där flyttade en man från den syriska kyrkan en koptisk stol och ”helvetet bröt ut”. Dörrarna till kyrkan fattade eld under de kristnas slagsmål. En liten flicka sköts ihjäl av en förlupen kula.

När arabiska upploppet slutade hade fem judar och fyra araber dött, 216 judar och 23 araber skadats. Trettionio judar och 161 araber åtalades för inblandning i upploppen. Judeledaren Jabotinsky, som fått ihop uppbådet fälldes för vapeninnehav och dömdes till 15 års fängelse, men frigavs då Storrs avlöstes. Arabledaren Amin Hussein, som enligt Storrs var den främste uppviglaren, dömdes till 10 års fängelse men flydde från Jerusalem och benådades av Storrs efterträdare. Hans bror, borgmästaren Muza Kazem Hussein avsattes. Trots detta lade britterna fånigt nog skulden för upploppen på judiska bolsjeviker.

Trots ständiga stridigheter mellan araber och judar fortsatte liberalen Weitzman och socialisten Ben-Gurion att hoppas på en gradvis utveckling till det bättre.

Jag talar om ett Palestina, som efter WW1 och erövrat från Osmanien av britterna blev brittiskt mandat. Området omfattade nuvarande Jordanien, Israel, Västbanken och Gaza. 1921 bildade britterna av området öster om Jordan Transjordanien, sedermera Jordanien. I resterande del, nuvarande Israel, Västbanken och Gaza skulle Balfourdeklarationen uppfyllas.

Judarna kände sig pressade, britterna gjorde inget för att uppfylla Balfourdeklarationen.

Sionisterna omvandlade sin gamla organisation Hashomer (Väktarna) till en effektivare milis, Haganah, Försvaret.

1931 hade judiska högernationalister tröttnat på britternas segdragning satt upp Irgun Zvai Leumi (Nationella militära organisationen), som kom att verka fram till 1948. Irgun såg britterna som ett hinder för en lösning av palestinafrågan och började terrorisera såväl britter som ”besvärliga” araber. Britterna blev mer och mer angelägna att hålla sig väl med araberna inför och under WW2. Muftin av Jerusalem var helhjärtat pronazistisk och tillbringade krigstiden i Berlin hetsande mot judarna. Irgun stämplades som terrorgrupp.

1940 bildades Sternligan (britternas beteckning efter ledaren, Avraham Stern, som de dödade 1942). Ligan var en utbrytning ur Irgun, som inlett vapenstillestånd med britterna under WW2. 1948 mördade ett kommando ur Sternligan FN-medlaren greve Folke Bernadotte. En anledning var att Bernadotte stod i begrepp att framlägg ett medlingsförslag i stort sett innebärande att Israel endast skulle komma att omfatta Galiléen. Yitzhak Shamir, senare general och premiärminister i Israel var vid denna tid operativ ledare i Sternligan. Då staten Israel bildades förklarades Sternligan olaglig och upplöstes.

Jag talar om ett Israel som FN 1948, och så typiskt inkompetent, ville uppdela i tre sinsemellan åtskilda områden, omöjliga att försvara och omgivna av fientliga araber.

Jag talar om striderna 1948, då Israel anfölls av omgivande arabstater, om sexdagarskriget och Yom Kippur-kriget då israelerna försvarade sig på ett sätt som då skapade beundran överallt utom i arabvärlden.

Jag talar om Yassir Arafat, som 1969 blev ledare för det då terroriststämplade PLO, och uttalade att Israelerna skulle kastas ut i havet, förintas. I början av 1990-talet ändrade han sig, i alla fall officiellt och deltog i en fredsprocess under norsk medling. I avtalet (Osloavtalet) ingick upprättandet av en palestinsk myndighet (Obs! Inte stat.) på Västbanken och i Gaza mot erkännande av den judiska staten. Arafat var nu hjälte hos en del och förrädare hos andra. Han dog 2004 på sjukhus i Paris, sannolikt i AIDS.

Fatah och PLO leds nu av Mahmoud Abbas, tidigare Arafats ”utrikesminister”.

När jag just skrivit detta, ser jag i TV:s Rapport en israelisk militär provoceras av en dansk demonstrant. Militären, som håller sin karbin i horisontellt läge framför sig slår rasande ut karbinens långsida mot dansken, som inte blev svårt skadad. Jag förvånas inte över soldatens reaktion, men den är typisk för vad som numera med kortkorta historiekunskaper utnyttjas i västmedia för att illustrera israeliskt övervåld. Det arabiska övervåldet mot judarna, nu och då, verkar glömt på många håll.

Jag talar om de sekulära sionisterna, som efter hand insåg att de måste försvara sig och att anfall är bästa försvar.

På 1920 – 1940-talen fortsatte israelernas ledare liberalen Weizman och internationelle socialisten Ben-Gurion att hoppas på en gradvis utveckling av ett hemland och ett moduds vivendi med araberna. Ben-Gurion ville att arabiska och judiska arbetare skulle dela ett liv i harmoni och vänskap, men kunde ibland misströsta och säga: ” det finns ingen lösning! Vi vill att det här landet skall vara vårt och araberna att det skall vara deras.” Situationen hade då utvecklats till strider mellan de båda, våldsdåd såsom arabiska våldtäkter mot judiska flickor, t.o.m. gatustrider i Jerusalem.

1948 hade judarna tröttnat på tjafset och proklamerade staten Israels bildande. Weizman blev president och Ben-Gurion premiärminister. Nu skulle judar och araber leva i fred i en stat med demokratiska val, antingen de ville eller ej.

Tyvärr lade sig Mellanösterns arabstater i det hela och anföll samfällt det lilla Israel. Där fanns en del veteraner från WW2, men egentligen ingen krigsmakt. Haganah och Irgun fanns, liksom två stulna brittiska stridsvagnar. Israelerna organiserade i all hast ett försvar med vad de hade och ett tillfälligt stillestånd gav dem möjlighet att köpa en del vapen från Tjeckoslovakien. När kriget återupptogs, liksom under de följande krigen visste de Israeliska soldaterna att kriget gällde de hemmavarandes liv och blev världens tappraste soldater. Då krigets slutliga vapenstillestånd slöts disponerade Israel ett större område än tidigare och hade tagit västa Jerusalem. Arabstaterna misslyckades alltså helt med sitt överfallskrig. Jag hoppar över Israels övriga försvarskrig, eftersom jag behandlat dem i tidigare inlägg.

I Gaza tog Hamas makten under 80-talet, medan den på Västbanken behölls av Fatah under Abbas ledning. Under Internationell politik i den här bloggen finns ett tiotal artiklar om Palestinakonflikten.

Det internationella problemet Hamas är särskilt behandlat under Vidriga tecken från 20090201. Den sekulära Fatahrörelsen under ledning av Yasser Arafat, stod under många år i spetsen för Palestina-arabernas kamp. Nu fick man konkurrens av islamiströrelsen Hamas, med rötter i Muslimska brödraskapet.

Jag talar om Hamas, som fortfarande då och då skickar över raketer med sprängsats och dålig träffsäkerhet från Gaza mot Judisk bebyggelse. Det teknologiskt högtstående Israel har ingen svårighet att omedelbart identifiera avskjutningsplatsen och svarar kraftfullt. Eftersom Hamas raketer avfyras från eller nära egen bebyggelse drabbar skottväxlingen i huvudsak gazaborna och internationella massmedia rapporterar dessa skador. Hamas avsikt lär vara just detta, vilket får världsopinionen att svänga över till Hamas fördel. Hamas har en hel del anhängare även bland palestinier på Västbanken.

Jag talar om ett Hamas, som i högre grad består av religiösa fanatiker än är ett politiskt parti. Demokrati och mänskliga rättigheter är definitivt inget som attraherar Hamas. 2006 vid val fick Hamas majoritet och skulle samregera med Fatah. 2007 tog Hamas i en blodig kupp hela makten i Gaza och raketbeskjutningen mot civila mål i Israel trappades åter upp. Detta oroar naturligtvis Israelerna.

Jag talar numera om ett Israel, och naturligtvis Jerusalem, där israelerna har allt intresse av att trygga befolkningsmajoriteten. Nativiteten bland araberna är emellertid oerhört hög. Många kvinnor föder barn efter barn så länge de är fertila. Exempelvis har de 720 000 muslimska flyktingarna från 1948 idag ökat till omkring 4 500.000 eftersom de enligt arabiskt sätt att se behåller flyktingstatus generation efter generation. Araberna kräver att alla dessa skall få återvända till det Israel, som efter 1948 tog emot 800 000 egna flyktingar från arabstaterna som välkomnades och snabbt integrerades.

Jag talar om ett Jerusalem där myndighetens stadsplanering bedrivs med demografiska hänsyn, så att man begränsar arabisk nybyggnation. Den israelisk/judiska driver man i stället på. Detta är naturligtvis diskriminerande, men fråga är om det är förvånande?

Jag talar om judiska ledare som journalisten Theodor Hertzl. Han gav i slutet av 1800-talet styrka åt den sionistiska rörelsen, som med hjälp av stormakterna ville återbilda en judisk stat i det glest befolkade och i huvudsak ökenartade området Palestina. De odlingsbara delarna av området låg i huvudsak i träda och ägdes av stadsbor.

Under Ben-Gurions tid grundades Israels ekonomi i huvudsak på jordbruk och de kibbutzer han omhuldade. Flertalet invandrande judar var fattiga. Många kom ända in på 90-talet från Ryssland. Detta och de fortlöpande mycket höga försvarskostnaderna hindrade inte att Israels ekonomi efter ett tag snabbt förbättrades samtidigt som jordbruksprodukterna fick allt mindre betydelse.

2009 hade landet den 23:e högsta BNP:n per capita. Israel har Mellanösterns 3:dje högsta inkomst per capita efter Kuwait och Förenade Arabemiraten Med de inkommande judarna blev Israel trots flera försvarskrig och på mycket kort tid ändå ett högteknologiskt industriland, med en helt annan utvecklingspotential än omgivande arabländer. Vapen-, flyg- och elektronikindustrin har vuxit snabbt liksom utvecklingscentra för datorer. Under en tioårsperiod -95 – 05 registrerades fler patent i Israel än i Sverige, vilket säger en del om hur Israel utvecklas.

Med mitt 85-åriga mått mätt är det inte länge sedan några judar bildade ett litet samhälle vid sandstranden söder om hamnstaden Jaffa. Idag ligger där den moderna staden Tel Aviv med ca 400 000 innevånare.

Israel har kunnat sluta fred med Egypten och Jordanien, men det är en fred med en hel del framtida frågetecken. Judarnas gamla målsättningar med en gemensam demokrati, alternativt ett delat land eller en federation mellan en arabisk och judisk enhet och internationellt eller delat Jerusalem har inte fungerat.

Araberna sade under lång tid nej till varje slag av förhandling, ända fram till Osloavtalet, som flertalet araber inte heller har accepterat. Tre gånger i snabb följd tvingades judarna att försvara sig mot numerärt långt överlägsna omgivande arabstater, som två gånger rustats till tänderna av Sovjetunionen.

Med den Israeliske soldaten klart medveten om att kriget gällt liv eller död för dem därhemma, så har han/hon segrat. Detta trots att det lilla landets geografi egentligen varit försvarsstrategiskt helt omöjlig med en smal remsa land mellan norra och södra Israel. Med Västbanken ockuperad är möjligheten till försvar klart förbättrad.

2010 togs Israel av OECD enhälligt upp som fullvärdig medlem.

När jag har kommit hit i mitt skrivande är det bara att erkänna. Palestinakonflikten kan inte rättvist beskrivas med den återstående tid jag har till mitt förfogande.

Slutligen: Den arabiska minoriteten i Israel är allvarligt diskriminerad. De har sämre möjligheter till jobb, sämre skolor och inga möjligheter att expandera. Orsakerna till detta finns bland allt det som hänt tidigare eller kan väntas och vi kan välja att gå 3 000 år tillbaka i tiden eller bara 64 år. Men vi kan konstatera att de under tusentals år vanligen förtryckta judarna nu frigjort sig. Detta drabbar deras senaste förtryckare, bland vilka många säger sig vilja ersätta förtrycket med en förintelse.

Just nu: Varför finns det ännu ingen organisation ”Ship to Syrien?

Sekulär Egyptisk ungdom revolterade för demokrati. I valet som blev följden ställer Muslimska brödraskapet upp och vill ha Sharialagar. Det var medlemmar i brödraskapet som mördade fredspristagaren Sadat, som slöt fred med Israel.

Israelerna har en väldigt hög andel akademiker och forskare i doktorsnivå där bl.a. geoteknik, hydrologi och miljö är långt framme. Israel är nog det land i Främre Orienten, som därför har främsta förutsättningarna att klara åtminstone första tiden av en framtida global temperaturökning. Klart är att framtiden i hela Främre Orienten, eller Mellanöstern som det numera kanske vanligare kallas, är synnerligen osäker. Klart är också att israelerna inte har något annat val än att hålla emot - hårt! Fienderna är många och ofta okunniga.

Eftersom jag inte kan se något slut på skrivandet i det här ämnet, så slutar jag här abrupt. Jag måste börja välja ämnen som kan ge kortare inlägg.