SKOLBETYG

Det här är ett långt inlägg om betyg i skolan, men också dess förfall under 5 decennier, mer än 6 fullskrivna A4-sidor. Är du i stället försvarsintresserad, så finns ett lika långt inlägg från den 17 april.

(Det här har jag hittat i mitt gamla arkiv. Det skrevs någon gång 1989-92, som minnen från min skolstyrelsetid i Haninge. Jag letade upp det, sedan jag läst en av Maciej Zarembas fem nyligen införda reportage från ”flumskolan” i DN Kultur. Det är bara lite kompletterat.)

"I flera skolor ordnas idrottstävlingar i samband med gymnastiklektionerna", sade ledamoten Mia Rockström (S) vid ett skolstyrelsesammanträde i slutet av 70-talet. "Det borde förbjudas. Åtminstone bör skolstyrelsen meddela skolorna att man anser det olämpligt och att det inte bör få förekomma. Bara en kan ju vinna när de tävlar individuellt och jag kan föreställa mig hur de känner sig som inte vinner. Alla blir ju ledsna och känner sig nedtryckta, utom vinnaren! Lagtävlingar kan jag kanske tänka mig, om uttagningarna görs så att alla då och då får vara med i vinnande lag. Tävlingar är lika olämpliga i skolan som betyg!"

Jag sade: "Betyg är nödvändiga i skolan. Det är därför vi har betygen. Idrottsliga tävlingar är visserligen fostrande, och ni vill ju inte att skolan skall fostra. Men de är också utvecklande och det vill ni ju att skolan skall vara. De kan i vissa fall hjälpa elever med dåliga anlag för studier att hävda sig. Idrott lär unga människor att man måste träna, öva sig, för att nå framgång.

Tävlingar lär också de unga att på rätt sätt ta motgångar. Motgångar, som alla senare i livet ofelbart råkar ut för. Bland annat därför att vi inte alla har samma förutsättningar i allt och konkurrens därför är något naturligt för oss människor. I Lgr 69 står det för övrigt om gymnastik redan för lågstadiet, att 'undervisningens skall syfta till att utveckla laganda, självdisciplin, hjälpsamhet och ledarförmåga."

Det här är exempel på de motsättningar mellan moderater och socialister, som jag fann typiskt i skolstyrelsen. Inte bara vid den här tiden utan alltsedan betygsfrågan blev en het potatis. Redan under trettiotalet började man värma den och het blev den i samband med utarbetandet av 1969 års läroplan (Lgr 69).

Långt tillbaka i tiden gavs inte betyg i skolorna. Däremot allmänna omdömen såsom: "Har givit sina Præceptorer et godt nöje med ådagalagdt prov af godt snille och böijelse, naturlig qvickhet och flit at göra skäl för de honom ålagda stycken uti alla classerne." Lite senare i tiden kunde det stå "har förträffliga naturanlag, är eldig, flitig och sedig". Det här är exempel på toppbetyg från 1600- resp. 1700-talet och faktiskt gällande ett par av mina förfäder.

Andra fick veta att de borde ägna sig åt annat än studier. Det drabbade exempelvis Carl Linnæus i trivialskolan. Själv förklarar han att studier svårligen bedrives i en klass med alltför många elever, där oväsendet dessutom överstiger det liderliga på dåtidens krogar.

Ofta fanns anteckningar om karaktärsegenskaper, uppträdande och elevernas miljöförhållanden. Behovet av systematiska betyg var litet. I stället utförde mottagande skolor och arbetsgivare intagningsprov eller bedömning av alla sökande. Intagningsprov är något jag själv fick utföra, när jag sökte till realskolan 1941.

Under medeltiden och framåt undervisade prästerna ute i bygderna och i städer inrättades trivialskolor. I stiftsstäderna dessutom katedralskolor. I 1611 års skolordning fick de svenska katedralskolorna karaktär av gymnasier, men de var få. Från trivialskolor kunde elvaåriga elever gå till Uppsala universitet, i och för sig inte så konstigt. I det moderna begreppet intelligensålder kunde de ju vara betydligt äldre.

Från 1686 års kyrkolag och 1726 års konventikelplakat ålåg det prästerna att också genom husförhör kontrollera och anteckna människornas kunskaper i läsning, skrivning och religion. När människorna flyttade fick de med sig ett prästbetyg med detaljerade och ibland intrikata upplysningar om kunskaper och egenskaper.

1820 års skolordning gav mer detaljerade betygsanvisningar med särskilda formulär för betygssättning och anvisningar om betygsskalan. Där förekom också bedömningar av flit, seder och uppförande.

I den obligatoriska folkskolan, som infördes 1842 skulle lärarna förhöra angående kunskaper, men inga betyg gavs till att börja med. Först 1882 infördes bestämmelser om avgångsbetyg från folkskolan.

Industrialismen hade just skjutit fart i Sverige och krävde bättre kunskaper hos fler. Kunskaper som behövde verifieras då man sökte anställning eller ville studera vidare.

I början av 1900-talet infördes allmänt den sjugradiga betygsskalan från A via bl.a. B till C. Några decenniers duktiga och ansvarskännande lärare var inte nöjda med detta utan sökte större rättvisa genom att vid behov sätta plus eller minus, ibland frågetecken, bakom de olika betygsgraderna och därigenom göra den ungefär femton- (15) gradig. Det uppkom en praxis för hur betygsskalan skulle utnyttjas.

Tillämpningen blev glidande på så sätt att betygen i folkskolans lägre klasser oftast gavs mindre spridning och sattes lägre. En viss skillnad i betygssättningen förekom naturligen också mellan skolor och mellan lärare. Men med den i realiteten 15-gradiga skalan blev dessa skillnader mindre än de skulle ha blivit med sjugradig skala. Elever, som inte nöjaktigt kunnat tillgodogöra sig undervisningen, gick om klassen och hamnade på så sätt ofta i rätt klass med hänsyn till intelligensålder. (Ett nu förbjudet begrepp?) Till skillnad från idag lärde sig på så sätt i det närmaste alla att läsa, skriva och räkna godtagbart.

På 30-talet ökade tillströmningen till realskolan och man ansåg sig kunna konstatera, att dessa skolors intagningsprov hade ett klart men ändå begränsat värde som prognos till framgångsrika studier. Man ville på olika håll slopa intagningsproven och i stället göra betygen mer direkt jämförbara.

Försök med prövningsfri intagning till realskolan, men med folkskolebetygen som grund, genomfördes på 40-talet. Därför placerades de sju gamla betygsgraderna i en normalfördelning för befolkningen, där Ba (väl godkänd) skulle vara medelbetyg och omfatta 38 % av rikets elever. Betyget B skulle ges till 24 %, Bc (icke fullt godkänd) till 6 % och C (underkänd) till 1 %. (SOU 1942:11).

Betygen över Ba spreds på motsvarande sätt, så att betyget A kunde ges till 1 %. Betygen gavs i relation till kursplanen, de var absoluta.

För att lärarna, rättvist för alla elever, skulle kunna tillämpa den sjugradiga betygsskalan infördes för vissa klasser standardprov i ämnena matematik, läsning och skrivning. Man ansåg sig ha infört ett inbördes rättvist betygssystem.

I andra sammanhang började man i Sverige vid ungefär samma tid använda tester av en normalfördelad intelligenskvot (IQ). En vanlig uppdelning i det sammanhanget blev 2 % intellektuellt retarderade, 14 % under genomsnittet, 68 % normalbegåvade, 14 % över genomsnitt och 2 % mycket intelligenta. "Betyget", intelligenskvoten, gavs skalan 1 till 200, där 85 till 115 var normalgruppen, intellektuellt retarderade fanns i gruppen under 60 och mycket intelligenta över 140.

Man kunde och kan beräkna allmänintelligens eller avgränsade intelligensfaktorer gällande t ex logisk, språklig eller praktisk mekanisk förmåga. Intelligenskvoten kan enkelt omräknas till intelligensålder genom att dividera intelligenskvoten med 100 och multiplicera med levnadsåldern.

En 7-åring med IQ 160 har alltså en intelligensålder av 160/100 x 7 = 11,2. I Sverige placeras sådana 7-åringar i första klass och tappar naturligtvis lätt intresset för undervisningen och därmed skolan! Alltför många skolpolitiker reagerar inte över detta och en hel del tycker det vara rättvist med hänsyn till de svagpresterande!

Inom försvaret finns realister, som redan under andra världskriget hämtade IQ-testerna från USA, för att kunna placera rätt man på rätt plats. I USA hade testerna bl. a. visat att afro-amerikaner ingalunda hade sämre intellektuella förutsättningar än vita, vilket man tidigare trott.

Standardproven till trots visade nu undersökningar att antalet underkända elever blev betydligt färre än de 7 %, som betygsanvisningarna angav. Många elever kom alltså att flyttas till nästa klass utan att ha fått möjligheten att "mogna". Att gå i en klass som någorlunda motsvarade intelligensåldern. I missriktad välmening bäddade man för en senare utslagning av dessa elever.

Möjligen ville inte heller en del lärare synliggöra vad de, ibland med viss rätt, uppfattade som egna misslyckanden. Civilkuraget att redovisa faktiska förhållanden saknades ibland hos lärarna. Eleverna fick ta stöten senare.

Under 40-talet påbörjades utredningsarbetet som skulle leda till grundskolan och det nya gymnasiet, en skola för alla. 1949 avskaffades inträdesproven till realskolan. Folkskolebetygen skulle bli avgörande. SÖ utfärdade nya betygsanvisningar med samma 7-gradiga skala och relativa omdömen. Anvisningarna skrevs sedan in i 1955 års undervisningsplan för folkskolorna.

Också i real- och gymnasieskolan gick man över från absoluta betyg till modifierade relativa. Meningen var att de skulle ge en mer enhetlig betygssättning och minska underbetygsfrekvensen. Mindre begåvade och lata elever väntades väl därmed minska i antal när antalet elever ökade?

Efter 1957 års skolberedning (SOU 1961:30) fastställdes så 1962 års skolstadga och en 5-gradig relativ betygsskala i siffror. Beredningen, som visste något bättre hade föreslagit en 9-gradig betygsskala. Samma 5-gradiga skala infördes något senare i fackskola och gymnasium. Den bibehölls i nya gymnasieskolan, som infördes från 1 juli 1971.

Med Olof Palme som utbildningsminister 1967 - 1969, följd av Ingvar Carlsson 1969 - 1973 kom så 1969 års läroplan för grundskolan, Lgr 69. Nu skulle betyg endast ges i årskurserna 3, 6, 7, 8 och 9 alltså först efter lågstadiet respektive mellanstadiet.

Naturligtvis blev betygen, när de väl kom, ofta en negativ överraskning. Motsvarande information, som barn och föräldrar kunde ta till sig, uteblev i stort sett. Utom möjligen för de föräldrar som noga följde barnens intellektuella utveckling.

När det gällde årskurserna 3 och 6 skulle de enskilda skolstyrelserna dessutom avgöra om de ville ge betyg eller inte. Föräldrar eller andra vårdnadshavare riskerade alltså att inte få se några skolbetyg förrän efter 7 års skolgång! I Haninge skolstyrelse, där jag satt, var den här frågan åter uppe även någon gång på 80-talet.

Nu tog man också bort de traditionella hemuppgifterna, läxorna. En del barn fick ju hjälp med dessa hemma eller läste mycket på fritiden och det sågs som orättvist. "Plugghästarna" bromsades på så sätt i sin intellektuella utveckling. Skälet angavs dock vara att barnens fritid skulle vara helt fri för vila. Ett resultat blev naturligtvis att många barn inte fick tillfälle att läsa något alls i lugn och ro.

Den stimmiga och skrikiga dagismiljön, som var så vanlig på 70-talet, tog ju barnen med sig till lågstadiet och lågstadielärarnas förtvivlan.

Nu hade man redan i lågstadiet bäddat väl för utslagning av fler elever.
Skolan skulle inte heller fostra. Begreppet togs bort i läroplanen och ersattes med att utveckla. Några exempel: Lärarna skulle inte vara auktoriteter. Skolan skulle vara demokratisk. Redan i lågstadiet skulle eleverna få ta ansvar för arbete i klassen.

Elever skulle också ta sin del av ansvaret för skolans gemensamma angelägenheter och få allt större möjligheter att vara med i planeringen av undervisningens innehåll och arbetsformer. "Eleven ska lämnas fri att söka sig sin egen väg; skolan skall ge förutsättningar att under eget ansvar en gång ta ställning och utforma sin livssyn."

Många, även en del lärare, tyckte allt lät så vackert, men problemeleverna fick allt friare händer att utforma skoldagen. De riskerade numera inte heller nedsatt betyg i ordning eller uppförande. Missanpassade elever kunde allt friare ange tonen i klassrummet. Utvecklingen gick i fel riktning! Några, i huvudsak socialdemokratiska skolpolitiker och flumpedagoger, hade lyckats förstöra en ganska väl fungerande skolvärld. I all välmening? Ja, jag antar det, men också i en del fall alldeles tydligt med drivkraft bottnande i en sorts avundsjuka.

Elever från studievan miljö eller med särskild begåvning skulle få sina fördelar beskurna. Men så sade man inte. I stället talade man om elever med särskilda behov och menade enbart de intellektuellt sämre rustade eller med andra problem.

Vid universiteten kom 1968 studentrevolten och i Stockholm ockupationen av kårhuset. Antalet universitetsstuderande hade ökat starkt och många studenter, ofta från icke-akademiska hem, hade svårt att finna sig tillrätta i den underdimensionerade och auktoritära miljö, som universitet och högskolor fortfarande utgjorde. Många saknade enkelt uttryckt vanlig anständig hyfsning.

Den upproriska rörelse som uppstod hade sin grund i samma grumliga teoretiska marxism som tongivande skolpolitiker och SÖ-tjänstemän, men saknade kontakt med de arbetarintressen den sade sig företräda.

Håkan Arvidsson, universitetslektor i Roskilde, har skrivit en mycket läsvärd bok om detta, som utkom 2008, "Vi som visste allt". Han, som på 60-70-talet tillhört de ledande unga i Clarté och KFML vet, liksom många andra som var med mer, när han skriver boken.

En mycket livlig debatt om betygen uppstod i slutet av 60-talet. Den gällde inte bara betygens utformning utan också syftet med dem. Elever med godkända betyg såg i dem en uppmuntran, en sporre. De lata, de med lägre studiebegåvning eller av andra skäl sämre förutsättningar och underkända betyg, uppfattade dem som orättvisa eller som en bestraffning. Så förklarade de också sakernas tillstånd för sina föräldrar, som trodde sina barn.

Den gruppen blev alltmera högljudd och förstärktes av den grupp föräldrar, som plötsligt upptäckte att barnen efter 7 års skolgång endast med möda kunde stava sig igenom enkla texter. Att dividera ett tal med ett hundra kunde redan vid denna tid innebära oöverstigliga svårigheter för högstadieelever. Ett högstadium som skulle motsvara den gamla realskolan med sin realexamen!

Betyg måste man ha! Det insåg flertalet. Men något fel på betygssystemet måste det vara. Att främsta felet ur rättvisesynpunkt kunde vara alltför få betygsgrader insåg inte ens alla lärare. Eller ville inte inse. Det var ju inte alltid så lätt att sätta betyg, och med fler betygsgrader ansåg en del att det skulle bli svårare. Svårare för läraren! Nu kom tanken på målrelaterade betyg i förgrunden, för målsättningar fanns väl?

På SÖ togs frågan om att göra preciserade målbeskrivningar upp (Skolöverstyrelsen 1972). Resultatet blev negativt, men man föreslog ändå målrelaterade betyg. SÖ:s styrelse föreslog då departementet ett kursrelaterat betygssystem, där relativa överväganden fanns kvar. Hur skulle man för övrigt kunna ha ett målrelaterat betygssystem i en skola som inte uppfyllde sina målsättningar? Målsättningar som för övrigt inte gick att precisera. Vem kan precisera en flummig målsättning?

Förslaget mötte stark kritik varför regeringen tillsatte en parlamentarisk utredning, 1973 års betygsutredning (BU 73), som hade att finna en lösning "med utgångspunkt från SÖ:s förslag". I direktiv sades: "SÖ bör ställa till förfogande underlag, som visar hur förslaget om kursrelaterat betygssystem skall fungera i praktiken" (BU 73, s 288).

På SÖ och ute i de socialdemokratiska skolstyrelserna trodde man att det stora MUT-projektet (Mål och UTvärdering) skulle ge underlag för de krav man skulle ställa i den kursrelaterade betygsskalan.

Nu växte emellertid kritiken mot den aktuella utbildningsteknologin och dess målbeskrivningar i beteendetermer och liknande, som inte var tillräckligt entydiga för att fånga in både ämnet i dess helhet och de övergripande målen, flummet.

Målen och betygskraven skulle komma att inrikta undervisningen på de delar som gick att målbeskriva, ämneskunskaperna. MUT-projektet lades alltså ner och grunden för att fastställa annat än kunskapsbetygskrav i den alltmer flummiga skolan försvann. I gymnasieskolan föreslog i alla fall BU 73 kursrelaterat betygssystem.

Naturligtvis diskuterade BU 73 betygens syften. Man menade att behovet av information knappast motiverar betygen. I stället förordade man samtal mellan hem och skola. Man sade mot bättre vetande att erfarenheten av dessa är god och att samtalen visat sig väl kunna fylla uppgiften att ge information om elevens prestationer och utveckling (s 129).

Väl kända svårigheter att över huvud taget få kontakt med de många föräldrar som visar föga intresse för skolarbetet, lärarnas arbetstider, vad som kan och bör tas upp vid samtalen och hur det skall ske, bortsåg man ifrån.

Så väldigt intelligent sade BU att betygens betydelse som motivation är svårbedömd. I stort sett verkar betygen motiverande för elever med goda prestationer, medan de har motsatt effekt på de lågpresterande. Uppmuntran kan, menade man, ske på annat sätt och många elever skulle komma att få "bestraffningar" (sic!) i form av låga betyg.

"En individrelaterad bedömning får uttryckas på annat sätt än i form av symboler", säger BU 73 (sid. 137). Betygens betydelse för urval tonade man ner, och menade att gymnasieskolans dimensionering medfört att betygen minskat kraftigt i betydelse. Nog är det väl fantastiskt!

Det gällde en gymnasieskola med tjugofemtalet linjer vilka hade mycket varierande krav på förkunskaper och förutsättningar för främst teoretiska studier men också praktiskt mekaniska.

Trots att det inte ingick i direktiven, tog utredningen upp avskaffandet av betygen och kom fram till: "BU 73 finner att behov av jämförande bedömning inte föreligger i grundskolan och föreslår därför att de traditionella betygen i grundskolan slopas och ersätts med en individrelaterad bedömning" (s 204).

Man är tillbaka i något som liknar 1600 och 1700-talets betygssystem, kanske utan att ana det. Detta i en tid då all utveckling går allt snabbare, och kunskaper, som måste kunna verifieras, får en allt större betydelse.

Gymnasieintagningen föreslogs ske genom en intagningsnämnd med en skolledare från vartdera gymnasiet och grundskolan, en syo-representant och tre lekmän (kommunpolitiker?) bland vilka ordförande skulle utses. Urvalsgrunden föreslogs bli ett omdöme, som gav poäng 1 - 3. Plus 0,2 för de tre först sökta utbildningarna. Sökte man på nytt skulle man få ytterligare 0,1 poäng. Arbetslivserfarenhet, liksom förutbildning kunde ge upp till 0,72 poäng och tillhörde man minoritetskönet till sökt utbildning skulle man få ytterligare 0,5 poäng att konkurrera med.

Föreningslivserfarenhet skulle ge företräde vid lika poäng. (Gå med i SSU?) Det omdöme som gavs skulle påverkas av skolans personal tillsammans. Man gav luddiga exempel på hur omdöme kunde bestämmas och det blev till stor del subjektivt. Fanns plats för alla sökande till en utbildning skulle de tas in! Fanns inte plats skulle intagningsnämnden undersöka om antalet platser kunde utökas! Gymnasiet skulle alltså vara berett att ta emot elever som helt saknade förutsättningar att klara utbildningen!

Majoriteten i utredningen (s) ansåg att betyg ger en för ensidig information med tonvikt på kunskaper (Sic!) och riktar in elevernas ansträngningar på detta.

Utredningens tre borgerliga ledamöterna verkade ha förstått behovet av jämförande betyg vid urvalet till gymnasieskolan och att inte enbart individrelaterad bedömning då räcker. De reserverade sig alltså på denna punkt. De center- och folkpartistiska ledamöterna förordade en tregradig betygsskala, varför de väl kan antas ha varit övertygade om att en sådan kan bli rättvis.

Den moderate ledamoten, Per-Olof Strindberg, väl medveten om majoritetens uppfattning, nöjde sig med en begäran att den femgradiga skalan behålls i både grundskola och gymnasium och tillämpas vid oförändrat antal betygstillfällen.

Till och med majoriteten i BU 73 fattade att någon form av jämförbar betygssättning behövde ske i gymnasieskolan. Men den frågan kom att hänskjutas till en sittande gymnasieutredning.

Man hade genomfört gymnasiereformen 1966 och gymnasieskolreformen 1970. Nu skulle man åter förändra och därför tillsatt 1976 års gymnasieutredning. Målet var att alla, oavsett anlag, skulle få gymnasieutbildning.

I tilläggsdirektiv 1979 säger den då sittande folkpartiregeringen att utredningen skall lämna förslag om betygssättningen. Alla, kanske även Elevorganisationens och SECO:s representanter, insåg nog att åtminstone en klar gräns mellan godkänd och icke godkänd måste finnas. Några ansåg att ytterligare gradering av de godkända inte borde utföras. Det skulle motverka samarbete, och i värsta fall leda till betygshets.

Att det skulle kunna leda till bättre studieresultat insåg de kanske, men det var väl ingen bra målsättning. Klarare uttryck för särskilt goda studieprestationer, motivering och stimulans i studiearbetet och bättre underlag för antagning till högskolor och universitet föreföll väl dessa människor orättvist.

Kanske spelar den svenska avundsjukan en stor roll i den betygsdebatt som är ganska speciell här. I Danmark har man vid den här tiden sin trettongradiga betygsskala, i Finland och på Island en tiogradig. I USA används ofta en sjugradig, men t ex en 100-gradig (%) förekommer inte sällan. I Västtyskland har man en 6-gradig, där varje steg motsvarar en viss poäng och viktas olika för ämnen till en 900-gradig (!) skala. Holland har en skala 1 - 10, men med decimaler.

Vår svenska militär använder en 10-gradig betygsskala där viktande koefficienter för olika ämnen används för beräkningen av medelbetyg. En tendens utomlands är att komplettera betygen med test vid urval till högre studier. En hemsk tanke för våra socialistiska skolpolitiker, den innebär ju just urval. Urval av dem som har förutsättningar att klara respektive studieväg.

Undersökningar vid den här tiden visar att eleverna själva i stort sett är eniga om att urval till högre studier är ofrånkomligt. Samtidigt menar många att de relativa betygen bör ersättas av kurs- eller målrelaterade, medan några själva vill slippa betygen utan att kunna ta ställning till vad som måste komma i stället.

Ett "fältförsök" i alla "undersökningar" på 70-talet bland lärare och elever visar att de flesta lärarna anser det vara rutingöra att sätta betyg. Det blir dessutom lättare ju längre man varit lärare säger de. Det man möjligen räds, är att betygen skall sättas för lågt. (Är det möjligen så, att ingen vågar tänka tanken att fler betygsgrader skulle underlätta? – Minska eventuella orättvisor.)

Genomgående anser eleverna att ett skolsystem utan urval är omöjligt. I en undersökning bland sökande till högskolestudier förordar flertalet urval genom betyg eller prov, men en procent säger sig föredra lottning, medan 5,9 procent anger kösystem. Alla de senare skämtar kanske inte?

Vad som mindre verkar bekymra skolans förståsigpåare vid den här tiden är: Hur hjälper man elever med dyslexi? Ordblinda var nog det vanliga ordet den här tiden, som naturligtvis kan vara högintelligenta, och andra handikappade? Dels med studierna och dels till rättvisande betyg.

Betygsmotståndarna hävdar att betyg skapar stress och konkurrens. Något sådant samband har dock knappast kunnat påvisas. Enkäter bland elever visar snarare att påståendet är en myt och en ytterst begränsad förklaring till den oro de kan känna i skolarbetet. Däremot menar många elever och lärare att betygen verkar motiverande i studiearbetet.

De relativa betygen tillkom under fyrtiotalet just med målsättningen att ge rättvist urval. Något bättre än det relativa betygssystemet har egentligen ingen kunnat uppvisa. Våra prestationer är ju normalfördelade. Då skall väl detta kunna återspeglas i betygsmassan?

Arbetsgivarna vill se betyg när de anställer, men gör även egna bedömningar. I manuella, enkla jobb kan skolbetygen ges mindre betydelse än punktighet, social anpassning, plikttrohet och allt vad det kan vara. Betyg ger arbetsgivare en uppfattning om förutsättningarna för eventuell vidareutbildning. Det militära betyget ses ofta som mycket värdefullt.

Hur någon kan tro att subjektiva omdömen, lottning eller kösystem skulle kunna ge större rättvisa är en gåta om man undantar vissa politiker. Betygsfrågan måste i hög grad handla om jämförbarhet och objektivitet. Ordningen och moralen i skolan skulle självklart radikalt förbättras om betygen i ordning och uppförande återinfördes.

Allt detta kunde jag konstatera när jag börjat mitt arbete i skolstyrelsen. Grunden till rådande problem hade i huvudsak lagts av socialdemokraterna med Olof Palme som utbildningsminister från 1967. När Ingvar Carlsson tillträdde 1969 började kvalitetsförsämringen, normlösheten, skadegörelsen och våldet i skolan på allvar.

Det hela hade egentligen börjat redan i slutet av 40-talet med Stellan Arvidsson, ”den svenska skolans dödgrävare”, men det får bli en annan historia och flera andra dödgrävare följde efter Stellan Arvidsson.

Naivitet och okunnighet?

Jag har under många år med god behållning läst Svensk Tidskrift. I ett nummer av nätupplagan finns emellertid en artikel av Cecilia Widegren (M), som får mig att ”gå i taket”. Cecilia Widegren blev efter förra valet mot sin vilja v. ordf. i Försvarsutskottet. Hon visste ju föga om försvaret, men vad gör man inte för att få bli v. ordf. i ett av Riksdagens utskott?

Tyvärr kan jag inte här fullt ut redogöra för vad jag tycker om Cecilia Widegrens artikel. Det skulle sannolikt väcka allmän anstöt på grund av s.k. fula ord.

Nyligen, och strax innan Håkan Juholt nominerades till partiledare, fick hon följa honom vid ett besök hos våra beundransvärda soldater (både manliga och kvinnliga) i Afghanistan. Där kunde hon, leende och iförd fältuniform med hjälm (dock Gud ske lov utan pistol som är ett utomordentligt farligt vapen hos den oövade), låta sig fotograferas framför soldater, skyddsfordon och militärhelikopter. Bilder som naturligtvis måste publiceras.

Hon skriver: ”Sverige har gått en lång väg från kalla krigets neutralitetspolitik till dagens solidaritetspolitik. EU är idag den centrala plattformen för vår utrikes- och säkerhetspolitik, en plattform som vilar på gemensamma värderingar om demokrati, mänskliga rättigheter och gemensam solidaritet.”

Det är inte satir, om du tror det. Nej, det är på fullt allvar. Hon verkar fortfarande tro på den svenska s.k. ”neutralitetspolitiken”. Att EU:s Lissabonavtal inte innebär några försvarsförpliktelser verkar hon förstå men att vi skall visa solidaritet inom EU. Av hennes artikel framgår inte vad hon tror att solidaritet betyder.

I Maastrichtfördraget 1992, således för snart 20 år sedan, fastställdes en utrikes- och säkerhetsstrategi för EU, CFSP. Det dröjde till 1999 innan man lade till en sorts försvarsstrategi. Lissabonfördraget dec. 2009 antyder bara en önskan om gemensamt försvar. ”CFSP skall täcka alla delar av EU:s utrikespolitik och alla frågor som gäller unionens säkerhet, inklusive framtagandet av en gemensam försvarspolitik som kan leda till ett gemensamt försvar”, står det i fördraget.

Om Lissabonfördraget skriver hon: ”Lissabonfördraget… innehåller en solidaritetsklausul som täcker hela skalan av hot… Den (sic!) innebär inte några försvarsförpliktelser, men väl ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet.” Kära lilla Cecilia, det är lätt att visa solidaritet. De svenska artilleriförband som 1940 grupperades utefter våra tillfartsvägar från Norge hade t.ex. ammunition endast för någon timmes krigföring. Det mesta hade ju liksom mycket annat av solidaritet skickats till Finland, som de aggressiva ryssarna försökte våldta.

”Finland gör en motsvarande uttolkning av Lissabonfördraget som Sverige. Båda länderna har uttryckt ambitionen att förbereda sig på att ta och ge hjälp, som också kan vara militär. Därför samövar vi ofta med Finland.”, skriver Cecilia Widegren. Helfel vill jag påstå! ”Finland kan inte göra som Sverige, överlåta försvaret på andra”, har Finlands president Tarja Halonen sagt. Finland kan, efter senaste nedskärningen av sitt försvar på mycket kort tid mobilisera 350 000 man, ca. 20 divisioner. Sverige kan på motsvarande tid inte ens mobilisera en brigad! Bortåt 30 000 man gör varje år värnplikten (från 18 år) i Finland. Ungefär 80 % av finska män gör värnplikten. Inte är det för att man likt en del svenska riksdagsledamöter tror sig försvaras genom protester från de 26 övriga och eniga EU-nationerna.

Samövar? Finland kan ställa upp ett invasionsförsvar. Det kan inte Sverige. Vad är det då man samövar? Självförsvar när man som fredsframtvingande tredje part ingriper i krig?

Finland, med hälften av Sveriges befolkning, satsar drygt 28 miljarder kronor, alltså ca 10 % mer per capita än Sverige på sitt försvar. Här finns den återtagningsförmåga Sverige saknar. Finland har ett försvar att räkna med för den som vill något illa. Finska F 18-plan t.ex. lär väl vara ett strå vassare än JAS C/D och 350 000 är väl mer än 11 000, som enligt försvarsmakten.se just nu är antalet svenska soldater?
Det finns inte och kommer inom de närmaste två decennierna knappast att finnas ett gemensamt EU-försvar att räkna med. EU:s oförmåga vad gäller säkerhet i övrigt torde klart framgå av vad som inte hände i Bryssel med anledning av Libyenkriget.

När NATO väl kom igång med att hävda FN:s flygförbud, så var det långt efter och tack vare stöttepelaren USA. USA kunde starta upp det hela enligt det naturligtvis senkomna FN-beslutet. Man tyckte nog i USA att det mera var ett problem för EU och de europeiska NATO-staterna.

Efter enträgen begäran hos NATO från främst Frankrike, men även Storbritannien kom så NATO-aktionen igång. Observera att Frankrike givit upp envisa försök att skapa ett gemensamt EU-försvar och återgått till NATO som fullvärdig medlem.

Till detta kommer att alla EU-stater utom Sverige f.n. nedrustar p.g.a. ekonomisk kris. Sverige har ju redan tidigare nedrustat radikalt.

Om EU ändå skulle ha försökt göra en lika begränsad insats som NATO nu gör, så skulle med säkerhet en operationsplan inte ha förelegat innan Gadaffi besegrat oppositionen och låtit mörda en stor del av sitt folk (som inte kunde fly till Europa). Det hela skulle helt enkelt då ha varit överspelat. Den senkomna svenska insatsen är för övrigt p.g.a. (S) och (V) en halvmesyr, där svenskarna inte ens får slå ut Gadaffis stridsvagnar, som ställs mot den enkelt beväpnade oppositionen. Nåja, Gripens beväpning lär ju fortfarande lämna en del övrigt att önska och hur blir det nu när försvaret inom sin budget skall stå för insatsens kostnader, några hundra miljoner? Slutligen återstår att se om den begränsade insatsen enligt FN-deklarationen mot Gadaffi ger önskat resultat.

”Frivilligheten som rekryteringsgrund är något som Försvarsmakten länge har eftersträvat och nu välkomnar”, skriver hon. Återigen blir det helfel! Tvärtom har såväl politiker som Försvarsmakten under hela 1900-talet varmt pläderat för ”det folkförankrade värnpliktsförsvaret”.

Förhoppningsvis lätttillgänglig har jag en pulversläckare i händelse av brand i huset. Dessutom naturligtvis en hemförsäkring om det skulle t.ex. brinna. Detta trots att jag bedömer risken för brand som minimal. Både släckaren och försäkringen kostar pengar, men det är värt en hel del att kunna känna sig relativt trygg. Ett nedbrunnet hus är inte mycket att ha. Vårt försvar var en slags försäkring och försäkringen dimensionerades enligt ett tänkbart hot om krig i framtiden.

För att litet förenkla bilden: Med tiden, och särskilt sedan drygt fyra decennier, har Sverige betalat allt lägre premie för landets försäkring mot krig. Mycket pengar används vidare till annat än försäkringspremie. Sverige har, det skall erkännas så länge USA ingår i NATO, kanske något av en begränsad ”försäkring” tack vare sitt ”vidsidanav-engagemang” i NATO.

1949, tio år efter WW2 utbrott var Sverige någorlunda upprustat, alltså 10 år efter krigsutbrottet. En hel del fattades ändå. Exempelvis var inte den svenska armén mekaniserad, vilket en modern armé redan då måste vara. Luftförsvaret saknade praktiskt taget helt ett stridsledningssystem o.s.v.

I slutet av 80-talet presenterade ÖB, Bengt Gustafsson, FU 88. Den hade föregåtts av en engagerad debatt inom försvaret. Tiden var lika litet då som nu mogen för en seriös strategisk och operativ debatt. Politikerna gav en klumpsumma, efter vilken militärerna skulle upprätta en lämplig hotbild, anpassad till det försvar man kunde få för pengarna. Eftersom pengarna inte förslog till något helt vettigt så blev det ”bråk” om hur de skulle utnyttjas. Den gamla försvarsgrensstriden fanns kvar och djupförsvar ställdes mot periferiförsvar. Svenska Dagbladet lade sig beskäftigt i det hela och skrev: ”Gräns- och invasionsförsvaret kan inte ersättas av sega gubbars kamp i skogar.” Där kallades idén om ett djupförsvar: ”Den avdammade centralförsvarstanken i modern version.”

Redan nu började en del försvarsdebattörer föra fram tanken på ett yrkesförsvar. Man tänkte sig att det skulle kunna ersätta den värnpliktsutbildning, som nu blivit allt mer kostsam och ändå inte kunde omfatta mer än en mindre del av de värnpliktiga. Samtidigt skulle ett yrkesförsvar, om det inte blev alltför litet, bädda för s.k. återhämtning vid behov. Det skulle kunna ge de trupputbildare som en återhämtning behövde. Problemet blev emellertid brist på officerare till en början.

Utan tvekan var det lätt att penetrera ett svenskt periferiförsvar utefter gräns och kust. Jag minns en bekymrad flygvapenmajor, som i samtal med mig oroade sig för hur hemvärn till skydd för våra radiolänkstationer 4 – 5 mil från kust skulle kunna möta välutbildade spetznaz. Samme major bekymrade sig över att vi kanske skulle tvingas bygga ut radarsystem västerut och luftvärn för att spåra och kunna skjuta ned lågflygande missiler från fartyg utanför Norge och på väg mot Ryssland.

När ÖB presenterade FU 88 uppfattade våra militärt korkade politiker säkert det hela som ett förslag. Det var en konsekvensbeskrivning och konsekvensen var katastrof.

En av ”möjligheterna” i slutremissen till FU 88 var tre månaders grundutbildning av s.k. skyddssoldater. De skulle utgöra en organisation om 110 000 man för att bevaka de många skyddsobjekten. En annan var att lägga ned elva regementen under 1990-talet om inte statsmakten satsade mer pengar.

I mitten av 90-talet var all materiel för mekanisering av armén beställd eller levererad. Luftförsvaret hade tillgång till ett väl skyddat stridsledningssystem av absolut världsklass. Vi hade gott om moderna stridsflygplan (Viggen) och JAS var på väg.

Det stora problemet var att försvaret p.g.a. medelsbrist inte samtidigt kunnat utbilda och repetitionsutbilda soldater. Det var ju nya tider. De värnpliktiga (liksom befäl) skulle sedan 70-talet vara lediga på helger med fria hemresor. Nattövningar skulle följas av kompensationsledighet mm, mm. Allt kostade försvaret pengar och pengarna måste tas någonstans. Utbildningen klassades ner, försämrades eller uteblev. Kullarna av utbildade värnpliktiga minskade alltmer.

Då publicerade översten Kihl en idé i tiden. Det stora hotet mot fred i Europa, Ryssland, var och skulle förbli kraftlöst en tid framöver. Litet förenklat skrev han: ”Låt försvaret ta en time out under låt säga fyra år, för att sedan bygga upp ett på alla sätt nytt och fullt modernt försvar i tiden.” Han blev generallöjtnant och chef för högkvarteret 2002 -2004, den tid då försvaret lades ned och materielen skrotades eller avyttrades.

10 år senare beklagade han utfallet av idén om en time out, som permanent blev out.

Han skriver tillsammans med ett par andra bl.a. ”Det fanns viktiga delar i uppbyggnaden av invasionsförsvaret som gav Sverige trovärdighet gentemot omvärlden … Denna trovärdighet baserades på en säkerhetspolitisk ambition, en genomtänkt organisation samt förband som övade för sina uppgifter.


… Utan att egentligen vidta några genomgripande effektfulla försvarspolitiska åtgärder för närområdet har företrädare för den nuvarande försvarspolitiken ägnat sig åt att försöka övertyga svenska folket om att smärre insatser på andra sidan jordklotet också påtagligt stärker Sveriges försvarsförmåga i närområdet.


… Det måste finnas en försvarsplanering baserad på de hot som kan riktas mot de svenska ambitionerna. Inga militära hotscenarier för närområdet är beskrivna idag och ingen krigsplanläggning genomförs. Detta trots att försvarsbesluten talar om att militära hot inte kan uteslutas på sikt och att hjälp till (NATO-anslutet) Baltikum mer eller mindre har utlovats!


Det måste finnas ett beredskapssystem som visar hur man från dagens situation steglöst kan gå mot eskalerande kriser eller i värsta fall rent krig. Den utomordentligt tunna svenska förbandsstrukturen lämnar statsledningen i ett läge där begrepp som uppehållande försvar, gradvis upptrappning, reserver, försvar av befolkningscentra eller skydd av den politiska ledningen nästan blir utan militärt innehåll.


… måste helt nya, målmedvetna och handlingskraftiga grepp tas i stället för klyschbetonade deklarationer om användbarhet, flexibilitet och insatsförsvar.”

Den totalt misslyckade planen från senare delen av 1990-talet var att time-outtiden skulle inträffa från sekelskiftet till ca år 2004. Under time out-perioden skulle ett nytt nätverksbaserat försvar byggas upp. Överbefälhavare perioden 2000-2004 var generalen Johan Hederstedt. Nu skulle krigsförbanden läggas ned för att ersättas av nya förband. Mobförråden runt om i Svea rike skulle tömmas. Det som skulle finnas kvar skulle samlas i centrala förråd och resten skulle säljas, skrotas eller gå till tippen.

Tyvärr visade det sig inte så lätt. Ingen visste ju egentligen vad som skulle behållas och vad som kunde säljas eller skrotas. Lämpliga centrala förråd, som kunde ta emot materiel saknades. Det blev kaos och ett dyrt sådant. Dyrt för försvaret. Detta förskräckliga och dyrbara kaos beskriver Wilhelm Agrell i sin bok ”Fredens illusioner”, men den beskrivningen kräver mer än ett kapitel i boken. Den nya försvarsorganisationen, Organisation 04, hade man tänkt skulle finnas från årsskiftet 2004/05, men det var bara att glömma. Fortfarande var det fråga om ett folkförankrat försvar som byggde på allmän värnplikt.

Givetvis rasade en debatt om det svenska försvaret. ”ÖB Johan Hederstedt raserar försvaret”, skriver i mars 2003 den då pensionerade generallöjtnanten Carl Björeman och fortsätter: ”Steg för steg har internationella fredsframtvingande operationer skjutits fram i deras retorik som Försvarsmaktens viktigaste uppgift. Fredframtvingande operationer kräver, av beredskaps- och samträningsskäl, stående förband med under lång tid tjänstgörande soldater samt inordning i Natos operativa system … Men Leni Björklund lär få erfara att hennes nej bara tillåts för en tid …” Björeman var förbannad, därom råder ingen tvekan. Inte heller om att jag är det.

Jag menar inte att Sverige idag behöver samma beredskap för krig, som vi hade i början av 90-talet. Ingalunda! Men vi behöver en återtagningsförmåga, en förmåga att kunna återupprusta inom rimlig tid. Vad är då rimlig tid? Historien borde ha en del att lära oss. Tyvärr är det så att historien lär oss att vi inget lär av historien och våra nuvarande riksdagsledamöter har aldrig läst och läser inte historia.

Efter WW1 trodde nog ganska många att det aldrig mer skulle bli krig. Om det ändå skulle bli, så lönade sig inte ett försvar. ”De förfärliga flygmaskinerna kunde ödelägga hela Sverige”. Chamberlain viftade med sitt papper från mötet med Hitler och sade: ”Inget mer krig under vår tid.”

1937-39 utarbetades inom försvaret en ny försvarsplan, som Thörnell i slutet av mars -39 föredrog för inre kretsen av regeringen. Den omfattade två krigsfall, nämligen Tyskland (I) och Sovjetunionen (II). Den antogs inte. Bara utrikesministern, Rickard Sandler var klart för ett antagande. 5 månader senare utbröt storkrig i Europa och efter ytterligare 2 månader hotades Sverige med båda krigsfallen. Efter ytterligare ett år hotades vi av ytterligare två oplanerade krigsfall. Nu av Tyskland från både Danmark och Norge. Sverige hotades från alla håll!

Sverige rustade allt vad tygen höll och hade faktiskt en del möjligheter då, som saknas nu. Exempelvis fanns på ett Boforslager av kanoner och haubitsar färdiga för leverans till Argentina och Siam. Jag minns när min far, som var artillerist visade mig en haubits och talade om att den egentligen var en Siamesisk sådan. Flera länder hade vid den här tiden serier av vapen under produktion i Bofors, serier som kunde beslagtas och tillverkningen gick redan på högvarv. Exporten av vapen stoppades givetvis.

En annan fördel var att vi fortfarande hade en livskraftig varvsindustri för stora fartyg. Bl.a. startades bygget av de två kryssarna Göta Lejon och Tre Kronor, men de blev operativa först 4 år efter fredsslutet. Å andra sidan ett år efter kalla krigets utbrott 1948. När ”krigsfall III och IV tillkom 1940 saknade vi en massa materiel, bl.a. artilleriammunition, som lämnats till Finland vintern 1939-40.

1930 hade regeringen tillsatt en försvarskommission med uppgift att föreslå nedskärningar av försvaret. Betänkandet kom 1935, men då hade herr Hitler satt igång Tyskland och förslaget blev i stället en viss upprustning. Försvarsbeslutet 1936 kom därför att innebära åtgärder för att kunna möta ett krigshot inom tio år och upprustningsprogrammet skulle vara klart 1 januari 1947. 1949, fyra år efter fredsslutet var det klart. Dock inte helt modernt.

1939, vid krigsutbrottet, fanns omkring 200 000 outbildade värnpliktiga (ca hälften). Barackläger byggdes upp litet här och där i Sverige. Medelålders män, som 1927 det år jag föddes jublat över att slippa värnplikten, blev nu inkallade till rekrytutbildning och beredskapstjänst. De tvingades lämna sina arbeten och infinna sig i baracklägren eller tälten. Familjerna fick leva på minimala bidrag och med ransonering av livsmedel och kläder.

Jag gick i andra klass i Hornsbergs skola på Frösön, när överlärare Svedmark, klassläraren, frågade om någon av oss hade ett par extra skor. Sven kunde inte komma till skolan därför att hans skor var på halvsulning. Jag hade hemma ett par kängor med s.k. rågummisula, som jag gillade skarpt. Mjuka och sköna. Jag ställde mig upp bredvid skolbänken som man gjorde på den tiden och sade: ”Jag har ett par, magistern”. ”Gå då hem och fråga om du får låna Sven dem tills han får tillbaka sina”, sade magistern. Sven hade flera syskon och hans far var inkallad som värnpliktig sjukvårdssergeant. Sven och jag gick tillsammans tillbaka till skolan. Jag, naturligtvis stolt över att jag hade gjort en god gärning.

Lite jämförande siffror:

1939 vid krigsutbrottet fanns 200 000 outbildade värnpliktiga, som snabbt kunde inkallas och utbildas. Idag skulle det ha funnits ca 700 000 värnpliktiga om det funnits några. Dessutom saknas idag en befälskader för att ta hand om soldatutbildning i större skala. 1943 var 367 000 soldater inkallade till militärtjänst. Därtill kom väldigt många kvinnor, som frivilligt tjänstgjorde som t.ex. luftbevakare, bilförare (bilkårister), hästvårdare (Blå stjärnan), kockar m.m.

1938-39 gick 19 % av statsbudgeten till försvaret, 19 % till utbildning och 26 % till sociala ändamål. 1940-44 gick mer än hälften till försvaret, 8 % till utbildning och bara 12 % till det sociala. Detta senare trots kraftigt ökade behov p.g.a. att så många familjefäder var inkallade, med väldigt låg ersättning. De flesta kvinnor var hemmafruar och skatterna tredubblade. Antagligen skall man idag vara minst 84 -85 år för att kunna föreställa sig hur eländigt det var för flertalet människor och återigen kan bli. Å andra sidan var vi svenskar under 40-talet i allmänhet friska och vältränade. Vi åt väldigt lite socker och gick då och då riksmarschen, en mil och fick ett riksmarschmärke.

1940-41 gick 63 % av statsbudgeten till försvaret. 1936 antog man i Sverige att vi skulle ha en 10-årsperiod för upprustning till förfogande, men efter tre år var det fullt krig i Europa och efter 4 år var Sverige hotat av presumtiva fiender från alla håll. Det plötsligt så mäktiga Tyskland gjorde som man ville i Sverige.

Min far blev stationsofficer i Ånge 1941, som var en viktig järnvägsknut och redan försetts med omfattande luftvärnsartilleri. Vid ferier bodde jag hos honom och såg tyska soldater, grova kanoner och stridsvagnar passera. Den tidens svenska militärpolis som medföljde tågen kom upp till dubbletten pappa disponerade på järnvägshotellet för att rapportera, varvid jag skickades ut för att inte höra vad som sades. Det var här jag fick lära mig skjuta med pistol m/07. Jag var nu14 år gammal, medlem i ungdomslandstormen, förbandet U 5, som utbildades vid Jämtlands fältjägarregemente och extra brandman, övad vid luftförsvarsövningar och vid brandstationen i Östersund. Grundlig skjututbildning på gevär m/96 hade jag fått redan tio år gammal 1937. Jag fick i alla fall i Ånge helt klart för mig att min far och åtminstone en av de rapporterande ”militärpoliserna” inte var förtjusta över den här trafiken. Sverige, dåligt rustat, hade emellertid nog bara ett annat val, att bli ockuperat av det nazistiska Tyskland.

De s.k. ”tysktågen” gick i ständig trafik alltsedan ockupationen av Norge. Sverige hade ställt 200 järnvägsvagnar till tyskarnas förfogande och många vagnar var norska eller tyska. Svenskar skämdes. Vi betraktades på många håll utomlands som fega och det hela är ett trauma vi gamla har att leva med.

Sent 1943, efter slagen vid Stalingrad och det följande pansarslaget vid Kursk stod det klart att ryssarna övertagit initiativet på östfronten och Sverige vågade stoppa ”tysktågen”. För säkerhets skull hade Sverige de 367 000 soldaterna jag redan nämnt under vapen.

Varför har jag då spårat in på denna ”historieskrivning”? Jo, därför att många av våra ledamöter försvarsutskottet och många andra med säkerhet vet mycket litet om det hela. Att svenskt försvar egentligen behöver en återtagningsförmåga (upprustningsförmåga), som idag saknas. För att den skall ha någon betydelse får den ju inte sträcka sig över särskilt lång tid.

1936, när makthavarna insåg att ett krigshot skulle uppstå, så bestämde man att vi skulle ha en återtagningsförmåga inom 10 år. WW2 startade 3 år senare och var över 1945. Jag vill påstå att Sverige inte var fullt klart för då modern krigföring förrän framåt 1960 då kvalificerad stridsledning av flygvapnet kunde ske. Den svenska armén var f.ö. inte mekaniserad förrän den lades ned för drygt 10 år sedan.

Ett par ”lustigheter” förresten. Vi vet att försvaret haft väldiga problem med att kunna anställa rekryter. Jag har en tid kunnat följa ansträngningarna att på försvarsmakten.se propagera för dessa anställningar. Romantiserande videoinslag, fler och fler. ”Det stora äventyret”! Avancerade vapen och tekniska hjälpmedel! Teknisk utbildning! Kamratanda! Bekväm piratbekämpning under tropisk sol! Skottväxling i Afghanistan med illa siktande talibaner! O.s.v. Och så idag, plötsligt på TV: Mer än 20 000 sökande till ett par tusen soldatjobb.

Nåja, det behövs säkert en ordentlig sållning.

Och så, plötsligt! Försvaret har ålagts uppgiften att ta fram en krigsplanläggning. Naturligtvis skall den inte heta så, Sverige kan ju inte råka i krig. Den skall benämnas försvarsplanläggning. Nu vet vi. Krig skall benämnas försvar! Det skulle inte förvåna mig om Cecilia har haft ett ord med i laget.

Jag måste försöka återvända till Cecilia, som jag började med.

”Förr fanns en nationell insatsorganisation byggd på värnplikt och användbar endast inom Sverige, samt en särskild anställd utlandsstyrka för insatser långt borta. Närområdesperspektivet för Östersjön, Norden och EU saknades.

Hennes perspektiv bakåt är nära nog obefintligt. Hela mitt liv har jag övat och planerat för krig, förlåt försvar, i Östersjö- Norden- och Europaområdet.

En del strunt måste jag hoppa över, men hon skriver: "Lösningen blev att den nya insatsorganisationen numer utgörs av förband med anställda soldater samt kontrakterade förband med periodvis tjänstgörande soldater som de kombinerar med en civil karriär". Att svenskan ofta är lite knackig hoppar vi över, men var finns dessa kontrakterade soldater? Mig veterligt finns de inte, men kommer kanske att finnas? Lösning? Möjligen?

"Frivilligheten som rekryteringsgrund är något som Försvarsmakten länge har eftersträvat och nu välkomnar. En enig Försvarsberedning, med sju riksdagspartier, beskrev denna förändring tillsammans år 2008". Det har tidigare kommenterats. Till den tidigare kommentaren kommer att Försvarsmakten tvingades till detta ställningstagande. Anslagen till ett värnpliktsförsvar hade blivit för små och tiden för värnpliktsutbildning för kort. Jfr. generalen Kihls citerade artikel ovan. Idag finns 11 000 militärer anställda i försvaret. (Källa: Försvarsmakten.se.) Bland dessa finns få utbildade instruktörer och ingen med erfarenhet av större förband. Återtagning?

Lite underligt i sammanhanget:

Enligt en tidningsuppgift för inte så länge sedan finns 42 tjänstgörande generalspersoner. Det blir 262 man per general. En bataljon omfattar drygt 1 000 man. Jämförelsen skall naturligtvis inte göras så här ”rakt av”, men säger ändå en del. Den lägsta generalsgraden är brigadgeneral och brigaden består av drygt 5 000 man, men det finns ingen brigad. Det finns ytterligare tre generalsgrader.

"Garnisonsorter som Skaraborg, Skövde, Karlsborg och Lidköping…" skriver Cecilia Widegren antagligen utan att blinka. Skaraborg är vad jag vet ett moderat partidistrikt, ungefär området mellan Vättern och Vänern, något som var Skaraborgs län innan det uppgick i Region västra Götaland. För några hundra år sedan var det också en borg i anslutning till Skara, efter vilken det gamla länet fick sitt namn. Känner verkligen inte Cecilia W till detta? I riksdagen representerar hon Västra Götaland Norra, samma område som f.d. Skaraborgs län. De tre kommunerna (städerna) är (Tursamt?) helt riktigt garnisonsorter.

Så skriver Cecilia W: "Försvarsmakten är en garanti för en bred förankring. Samtidigt ställer det krav på arbetsgivare att upplåta tid för tjänstgöring. Tusentals reservofficerare har genom åren på motsvarande sätt haft civila karriärer samtidigt som man periodvis har tjänstgjort i försvarsmakten".

”Bred förankring” är något som ifrågasätts på många håll. Klart är att Försvarsmakten under kalla kriget och fram till medium av 90-talet hade en bred förankring i värnpliktsförsvaret. Vi är många som nu anser den förankringen förlorad.

De tusentals reservofficerare Cecilia W jämför med är inte jämförbara. För det första kommer inte den stora mängden kontraktsanställda i det nya försvaret att vara officerare. En kategori som blev väldigt diffus för en del år sedan, när i jämlikhetens namn nära nog alla fast anställda och uniformerade skulle vara officerare. Furirer blev fänrikar, överfurirer (rustmästare) blev löjtnanter, sergeanter och fanjunkare blev kaptener. Nu har man i alla fall återgått till de gamla graderna och flertalet soldater lär väl ändå bli att anse som meniga eller underbefäl.

De ”gamla” reservofficerarna hade för det första en studentexamen som var att räkna med. Så är inte fallet idag. Inte ens en akademisk grad garanterar idag att man kan skriva någorlunda felfri svenska eller har en aning om trigonometri, imaginära tal eller logaritmer.

Många reservofficerare tjänstgjorde inte just mer än vilken värnpliktig som helst, d.v.s. då de inkallades till förbandsövning under en 40-dagarsperiod och med flera års mellanrum. Förbandsövningar som f.ö. från 70-talet blev allt mer sällsynta. Däremot är det riktigt att reservofficerarna till en del blev åtråvärda p.g.a. en värdefull ledarutbildning. Den nuvarande rekrytutbildningen och tjänstgöringen blir säker också meriterande för anställning inom polis och t.ex.tull.

De nya kontraktsanställda soldaterna kan inkallas när som helst och skickas till världens ände. De kan bli borta från det civila jobbet i mer än ett halvt år då och då. Kanske väldigt länge. Kan man inte misstänka att många privata arbetsgivare åtminstone rynkar på näsan?

"Frivilligheten ger en helt ny arbetsmarknad, …" skriver Cecilia W. Hon verkar titta på det hela genom en lupp. För inte så länge sedan hade vi ett 50-tal regementen. Vid varje regemente anställdes årligen ett sextiotal volontärer med 3-årskontrakt och med förhoppningen att de skulle nå fram till avslutad furirskola och eventuellt fortsatt militär karriär. 50 x 60 = 3 000 frivilliga per år får jag det till. Under flera år anställdes betydligt fler på detta sätt. Ändå var under många år furirsvakanserna vid många regementen 50-procentiga. Efter avslutad furirskola tyckte ju många sig hitta mer åtråvärda jobb, utan mörkerveckor i tält under höstarna

Jag undrar om inte det nya frivilligförsvaret ändå visar sig vara väldigt kostsamt i förhållande till verkningsgraden.

Det är hög tid att avsluta det här inlägget tycker även jag.

Jag slutar med: För 60 år sedan och WW2 slut konstaterade vi litet till mans att ”civilisationens fernissa uppenbarligen är väldigt tunn”. Idag hör eller ser man sällan ordet civilisation. Finns den? Krig finns, uppstår litet här och där och kommer i framtiden att drabba även oss, det kan vi vara säkra på. Tyvärr!

FLÄKTEN

Ja, nu är köksfläkten, så viktig för mig, igång igen. Jag har gjort ett fantastiskt jobb med mycket Danalim och kopplat tio elledningar rätt. Nu kan jag ta det lugnt.
Arbetsprovet blev helt missvisande. Det visade att jag presterade 107 % av vad jag som 84-åring borde och då lade jag av när jag tyckte mig ha tillräckligt med mjölksyra i de otränade benen. Jag riskerar inte heller att drabbas av kol enligt läkaren. Nu skall vi ta itu med alla andra kroppsliga problem. Sjukgymnasten skall jag träffa om ett par veckor.
Nästa gång skall jag skriva om en av tanterna i riksdagen, som menar sig veta hur svenskt försvar skall organiseras. Det värsta är att hon faktiskt kan påverka. Hon sitter i försvarsutskottet.

Kommer strax

Snart är det 22 år sedan jag fick min kranskärl utbytta. Vid 84 års ålder röker jag ca 30 cigaretter om dagen och så har min hjärtläkare bestämt att jag skall göra ett arbetsprov på tisdag. Förstår han inte att det kan vara farligt? Jag går ju bara ut till brevlådan ibland och bär matkassarna från affären till bilens handikapplats och sedan från bilen till köket, ca 8 m. Jag skall ha träningsoverall och gymnastikskor med mig ifall jag blir svettig.
Ha, jag tänker inte köpa gymnastikskor! En träningsoverall har jag, men den tänker jag inte ta med. Jag tar med ett par tofflor, så jag har lätt på fötterna  och tofflorna använder jag ju annars 99 % av tiden.
Nu håller jag på att reparera köksfläkten och det är ett jobb för många dagar och ganska knepigt faktiskt. Köksfläkten är vår viktigaste och mest använda köksmaskin. Jag behöver den ca 30 gånger om dagen. Utan den måste jag gå ut ideligen. Vilken tur att temperaturen äntligen ligger över nollsträcket!
När fläkten funkar återkommer jag. Kanske?