tisdag 8 juni 2010

Gaza

Hur börjar man ett inlägg om Gazaproblemet när de flesta är så erbarmligt historiskt okunniga? Historiskt förresten, det är inte mer än 62 år sedan staten Israel bildades med västvärldens goda minne, Balfourdeklarationen av 1917, Förintelsen och Stormuftins stöd till Förintelsen, som vägde tungt. Återigen historia, jag kan inte dra allt det gamla. Det judehat som de vita flyktingarna förde med sig från Ryssland till Västeuropa och som smittade nazisterna håller alldeles tydligt på att blossa upp igen. Sorgligt, men många människor känner i stället för att tänka och tänka tillbaka.

Min bakgrund till Gazaproblemet och därmed situationen idag framgår delvis av mina tidigare inlägg under Internationell politik, Militär politik, Svart och vitt och Tro och vetande. Där redovisas en bakgrund, som dagens tyckare antagligen i en del fall inte har en aning om.

Fredag 8 maj 2009. Religionskonflikternas förbannelse
Tisdag 17 mars 2009. Om detta må ni berätta
Detta skrev jag i slutet av 90-talet
Fredag 6 mars 2009. Ett händelserikt decennium
Skrevs för länge sedan.
Tisdag 17 februari 2009. Kriget mellan Israel och Hamas i Gazaremsan m.m.
Torsdag 27 augusti 2009. Lite amatörfilosoferande
Tisdag 17 februari 2009. Vidriga tecken

En annan bakgrund.

I Facebookkommentar har jag tidigare nämnt konflikten mellan Henri Dunant och Florence Nightingale. Få lär väl förstå vad jag menar. I korthet var det så här: Dunant hade sett följderna av slaget vid Solferino 1859 med många dödade och många sårade, som fick ligga kvar på slagfältet och dö. Dunant började propagera för upprättande av en organisation arbetande i humanitär kristen anda. Man skulle därigenom också lätta bördan för staten som annars skulle betala invalidernas pension. Hjälpen skulle också vara neutral d.v.s. hjälp åt alla sidor i konflikten eller alla som behöver humanitär hjälp, opartisk, neutral och oberoende.

Florence Nightingale ansåg Dunants plan idiotisk (mitt ord). Ju högre ”kostnader” för ett krig, desto fortare är det överståndet, var hennes åsikt. Frivillig hjälp, som minskar ”kostnaderna” för kriget kommer bara att underlätta krig lika med oftare och längre krig.

1854, fem år innan Dunant såg följderna av Solferino hade Nightingale samlat 38 sjukvårdskunniga kvinnor och etablerat sig i ett brittiskt fältsjukhus under Krimkriget. Bara ett av sex dödsfall här var en följd av sårskador, resten orsakades av kolera, tyfus, dysenteri eller banala infektioner bland undernärda och utmattade soldater. Hon menade att det var makthavarnas ansvar att ta hand om sjuka och sårade. Detta skulle inte överföras till frivilliga humanitära organisationer.

Tillsammans med ett antal förmögna notabiliteter upprättade Dunant, trots sin beundran för fröken Nightingale 1869, nio år efter Krimkriget och fyra år efter Solferino Internationella rödakorskommittén (ICRC). ICRC:s grundprinciper fastlades i Genévekonventionen. Grundpelaren är plikten att förbehållslöst lindra mänsklig nöd., att inte samarbeta med någon av kontrahenterna.

”Absurt”, tyckte Nightingale. ”En sådan idé kan bara födas i Schweiz, ett land som aldrig någonsin självt har fört krig.”

Samtliga jordens 194 stater har anslutit sig till Genèvekonventionen. Anslutningen är alltså minst sagt massiv. Men i krig verkar ingen bry sig om denna konvention och minst av alla Hamas, makthavarna i Gaza.

I mitten på 1800-talet stred arméer mot varandra, slagfälten var begränsade. Moderna krig drabbar i första hand civilbefolkningen. Jfr. De allierades flygbombningar av tyska storstäder under WW2, där t.ex. Hamburg, Dresden och Köln lades i grus och aska. Med 10 000-tals dödade kvinnor och barn, gubbar och gummor, eller Sovjets massvåldtäkter i Tyskland 1945! I våra dagar är hela 90 % av krigsoffren civila och så gott som alla krig inbördeskrig förda av folkmiliser, separatiströrelser, upprorsmakare eller fundamentalistiskt religiösa som makthavarna, Hamas, i Gaza. Regeringsarméer är vanligen på sin höjd en av åtskilliga stridande parter.

Efter WW2 ändrades rödakorsprinciperna så att hjälpen även skulle ges till civila. Något man för övrigt börjat med redan tidigare. (Ex.: Folke Bernadotte och de vita bussarna.) Nu tillkom flera International Non-Guvernmental Organizations, - INGO:s men också en uppsjö humanitära hjälporganisationer utan internationell förankring, - NGO:s.

Enligt Förenta Nationernas Utvecklingsprogram (UNDP) finns idag mer än 37 000 NGO:s, som konkurrerar om årligen runt 120 miljarder dollar i hjälpanslag enligt OECD. Det har blivit en jätteindustri, som till del inte längre är neutral och dessutom göder stridande parter med olika typer av tullavgifter för att få tillstånd att lämna humanitär hjälp. Via insamlingar och allehanda behjärtansvärda lokala initiativ tillkommer ytterligare hundratals miljoner dollar.

Flyktingläger lockar också stridande parter, dels som viloplatser mellan stridsuppdrag, dels för att kunna lägga beslag på så stor del som möjligt av de humanitära organisationernas resurser. Vissa flyktingläger har härbärgerat flyktingar under mer än en mansålder.

Sedan runt 1990 bestämmer inte sällan lokalt stridande när och under vilka betingelser humanitära organisationer skall få tillgång till offren. Hjälpen är numera en stående ingrediens i krigsstrategierna. Rödakorsprinciperna skändas hela tiden av krigsherrarna. Så illa är det.

Alla dessa 37 000 NGO:s och INGO:s har alltså sedan tjugotalet år att konkurrera om väldigt stora summor pengar både i anslag och från privata givare. Publicitet har alltså blivit allt viktigare för dem.

Den holländska journalisten Linda Polman har lång erfarenhet av rapportering från krigszoner och humanitära katastrofer. Ur hennes bok Kriskaravanen, vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår citerar jag:

…Hos hjälporganisationerna utgör ”pressinformation och pr” tunga budgetposter. ”En gång i tiden”, skrev journalisten Richard Dowden i The Economist, ”var orglanisationer som Röda korset så upphöjda att de inte ens talade med journalister. Tidigt på åttiotalet gjorde Röda korset i Beirut klart för mig att jag måste ringa huvudkontoret i Genéve om jag ville få veta vad man ägnade sig åt i Libanon. Där blev det en ändring mot slutet av åttiotalet, när nödhjälpen omvandlades till industri. Då tog de olika organisationerna och anställde attraktiva unga tjejer som språkrör.”

…Precis som media är även hjälporganisationerna ute efter att plocka poäng.

…Gamla etablerade organisationer halkar ofta efter uppstickarna i kapplöpningen om publicitet. Detta faktum kan reta gallfeber på uråldriga Internationella röda korset, ICRC. Man far alltid dit där hjälp är av nöden, även om det är förenat med livsfara, medan exempelvis Läkare utan gränser (MSF) är mer nogräknade. Men ICRC förmår inte mäta sig med den ”hippa MTV-atmosfären” som omger Läkare utan gränser, beklagar sig en talesman. ”Vi gör ingen spektakel av vår avresa till ett katastrofområde, som media så gärna vill ha det. Alla anser det självklart att vi skall fara. Dessvärre har vi tvingats lära oss av MSF att man också måste sälja sig själv.”

Smarta hjälporganisationer väljer därför att smuggla med sig journalister till humanitära dramer. De erbjuder pressen gratis flyg. På ort och ställe står de redo för journalisterna med chaufförsförsedda bilar och tolkar. Även kost och logi för media hör till möjligheterna. …Här
slutar citaten från boken.

Den turkiska hjälporganisationen IHH har alldeles tydligt fattat detta sakernas tillstånd. I sin aktion nyligen med ett antal fartyg, varav IHH är ägare av tre fartyg bl. a. det stora passagerarfartyget MV Mavi Marmara och ytterligare minst en passagerarbåt, lyckades man få en enorm publicitet. Till del med Israelisk hjälp, men framför allt genom att engagera en del (delvis godtrogna?) kändisar och mediefolk i olika länder som medföljande aktivister.

Man kan naturligtvis fråga sig hur och till vad ändamål en humanitär hjälporganisation blir ägare av större passagerarfartyg. Kan det vara för att kunna medföra ett större antal kändisar, mediefolk och martyraspiranter från olika delar av världen vid försök att bryta blockaden av Hamas Gaza, proklamerad av de båda staterna med landgräns, Egyptien och Israel?

Det islamska IHH stöder enligt t.ex. Dansk Institut for Internationale Studier och Israel islamistiska terrororganisationer som Hamas och al-Qaida och är i allra högsta grad en partisk organisation.

I USA har under åtta decennier, men kanske särskilt under det senaste decenniet neokonservatismen utvecklats. Den fick nog en rejäl skjuts framåt den 11 september 2001 då islamistiska terrorister lyckades döda nära 3 000 människor i USA och George W. Bush som president förklarade krig mot terrorismen.

Samtidigt har vad jag förstår i USA och kanske särskilt bland intellektuell medelklass ett hat mot neokonservatismen utvecklats. Ett hat som kanske framför allt har uppstått p.g.a. konservativas bromsande av skattehöjande inrikes välfärdsreformer, men också har ett starkt isolationistiskt inslag. Jag undrar om inte detta hat nu i USA spiller över på Israel, som sedan 1948 fått kämpa för livet mot islamistisk terror, men med starkt stöd från kanske i första hand USA, men även EU?

Du, som har orkat läsa ända hit ska veta att det finns en lång fortsättning, som kommer endera dagen om jag fortfarande lever.

2 kommentarer:

  1. Hej Bertil. Intressant blogg du har. Har följt ett par riktigt intressanta artiklar och vi tycks ha en del gemensamma synpunkter och intressen. Hur kommer man i kontakt med dig? Vill du skriva ut någon mailadress i nästa inlägg?

    SvaraRadera