SANDARNEGUBBEN: september 2009

Snabbläsaren, med ett allmän-IQ över 150 läser detta på sådär 5 minuter. Den normalbegåvade lär behöva mer än 20 minuter. Läs inte, om du inte har tid och ork!

Fossil, en astronaut och kreationism

Det var ett tag sedan jag producerade något. Nu skall jag göra det, även om det blir en smula krångligt. Alltihop triggades igång när jag för en tid sedan hörde en humanist intervjua Christer Fuglesang.

Christer, som inte bara är astronaut, utan också docent i partikelfysik förklarade sig inte tro på någon personlig Gud, till vilken man kan vända sig i bön. Där hamnade jag själv definitivt (tror jag) någon gång i ganska tidig svensk TV-ålder, när jag såg och hörde ett program om och med Ingemar Hedenius, professor i praktisk filosofi i Uppsala 1947-1973.
Hedenius menade att teologin inte kan klassas som vetenskap, utan snarare tillhör kvasivetenskaperna:

• Det religionspsykologiska postulatet: En religiös tro innehåller försanthållanden av metafysiska antaganden som vetenskap och empiri varken kan verifiera eller falsifiera, t.ex. påståenden om Guds existens eller själens odödlighet.

• Det språkteoretiska postulatet: Det måste vara möjligt att meddela även icke-troende innebörden i de religiösa uppfattningarna och upplevelserna.

• Det logiska postulatet: Två sanningar kan inte motsäga varandra. Av två motsägande satser kan högst en enda vara sann. Teologin försanthåller inte bara teser som motsäger det vi vet om verkligheten (första postulatet) utan accepterar också inre motsägelser, t.ex. det olösta och enligt Hedenius olösbara teodicéproblemet (Gud som allsmäktig och kärleksfull visavi ondskans oberoende existens).

Hedenius menade att kristendomen liksom judendomen och islam bryter mot detta, och att de därmed är förnuftsvidriga. Kritiken bidrog bland annat till att religionsvetenskap (studiet av religioner och deras utveckling) särskiljdes från teologin och blev en areligiös akademisk disciplin. Det var inledningen.

Kosmos och mikrokosmos.

Enligt den vetenskapliga standardteorin Big Bang skapades universum för 13,7 miljarder år sedan, då universum började expandera från att ha varit helt koncentrerat. Samtidigt uppstod rumtiden. Det handlar alltså inte om någon explosion av materia, vilket är en vanlig vanföreställning. Det bör också nämnas att vissa mätningar från 2006 tolkas som att universum är 15,8 miljarder år gammalt. Annat arbete av Neil Turok 2006 tyder på att universum är 986 miljarder år och eventuellt till och med oändligt gammalt. Turok är fysiker och kosmolog. Professor vid Princeton University 1996.

I vår dimension, vår upplevda värld, är en sten massiv, tät, tung och hård. Ändå är det mesta i den tomrum. Jag minns så väl min gamle, i hög grad entusiasmerande, biokemilärare när han första gången beskrev en väteatoms delar, elementarpartiklarna. En atomkärna med en elektron som kretsar runt kärnan. ”Det är som ett sandkorn, atomkärnan, med en fotboll (elektronen) som kretsar runt sandkornet på en mils avstånd, men i sådan hastighet att man från sandkornet bara ser läder åt alla håll och kärnan består av en proton och en neutron.” Jag tycker han gav en ganska bra bild för nära 60 år sedan, även om sandkornet och fotbollen inte alls stämmer. Elementarpartiklarna lär inte se ut som någonting vi hittills känner till. Atommodellen är i alla fall tills vidare en bra användbar visualisering. Man vet numera att det finns minst ett 20-tal elementarpartiklar eller kvarkar, de minsta partiklar vi nu anser oss känna till även om man anar ännu mindre dimensioner med ”skal”.

Väteatom rör sig med en hastighet av ungefär 4 000 km/tim i luft vid rumstemperatur. Inte kan man väl titta på en atom som förflyttar sig med en fart av 3,24 gånger ljudhastigheten?

Nu kan vi ändå ”titta” på denna lillalilla atom genom att i vakuum kyla ned den med laser till nära -273º C (nära 0º Kelvin) och placera den i en magnetisk atomfälla. Människan har kommit ganska långt, men oerhört mycket återstår att klargöra.

Kanske får vi en säkrare bild av hur vårt universum bildades för mycket länge sedan, när acceleratorn Cern LHC förhoppningsvis snart kommer i drift. (En del är rädda för att man då åstadkommer en ny Big Bang och att Jorden alltså då förintas.)

Den nu använda atommodellen föreslogs av Niels Bohr, som bör räknas till atombombens fäder, även om han säkert inte önskade sig det. Den bygger faktiskt på lösningen till en ekvation, Schrödingerekvationen.

Vi har alltså en kvantmekanisk atommodell med elektroner som rör sig slumpmässigt inom vissa områden så kallade ”moln” i atomen. I atomen finns också en kärna som innehåller två slags elementarpartiklar, protoner med positiv laddning och neutroner som saknar laddning. Elektronerna som finns i elekronmolnen har negativ laddning. De elektriska laddningarna hos elektron och proton är lika stora fast av olika tecken. Protonens laddning är positiv och
elektronens laddning är negativ. Storleken av laddningen hos en proton kallas elementarladdningen och är den minsta elektriska laddning som kan förekomma. Såväl protonen som neutronen består faktiskt också av vardera 3 kvarkar av två slag, uppkvarkar och nedkvarkar.

Tilläggas bör detta yttrande, som kanske framförallt tillskrivs Bohr: ”Den som inte blir chockad av kvantteorin har inte begripit den.” Den store vetenskapsmannen Feynman tillskrivs: ”Den som tror sig förstå kvantteorin … Förstår inte kvantteorin.” Tilläggas kan att en elektron inte liknar något människan tidigare sett. Nu har jag snuddat vid kvantteorin och mer än så kan jag inte förmedla. Kanske orkar du ändå inte läsa allt jag skrivit. Vill du veta mer kan du kanske fråga Christer Fuglesang, när han återvänder till Europa.

Under sommarferierna 1950 arbetade jag i flottningen, vid timmersorteringsverket på Ön vid Umeå. Där fanns en förman i 60-årsåldern, som frågade vad jag studerade. Han var oerhört intresserad av atomer. Det här var ju 5 år efter det att atombomberna fällts över Japan och han var nog inte ensam om att vilja veta mer. Han samlade ett gäng av sina flottare och bad mig berätta om atomerna

Jag drog naturligtvis historien om väteatomen, sandkornet och fotbollen. Jag minns att jag berättade vad som skulle hända om man kunde kyla ned ett av andra världskrigens slagskepp till absoluta nollpunkten, 0º Kelvin, att elektronerna då skulle sluta röra sig och ansluta till atomkärnan och att slagskeppet skulle bli mindre än en tennisboll, men med oförändrad vikt. Att den bollen omedelbart skulle tränga ned i marken på väg mot jordens medelpunk och en massa annat, som jag nu har glömt. Däremot har jag inte glömt gänget av flottare, mest småbrukare och skogsarbetare från Västerbotten/Lappland, som satt i halvcirkel framför mig. Inte heller har jag glömt, att jag kände mig som Sokrates och inspirerades därav.

Vad jag vill säga här är att det mesta vi kan kollidera med, eller gör oss illa på är tomrum och nya varelser, nya växter och annat nytt skapas hela tiden på samma sätt som vi gör nya upptäckter.

Nu skall jag förklara collaget i slutet av detta inlägg.
(Du måste alltså läsa hit, för att kunna gå till bilderna.)

Det är bilder från en Red Woodskog (Armstrong Redwood State Reserve) två-tre mil norr om San Francisco. Först ser vi (fr. 1990) min ljuvliga sonhustru Ka-Ron med min äldste sonson och jag själv vid ett av dessa träd. Sedan är det jag i skogsbrynet och t.h. ett 96 m högt träd med basdiametern 6,5 m. och ca 2 400 år gammalt. Nedtill passerar Lennarts Saab genom tunneln i trädet och därpå två bilder från The Petrified Forest (den förstenade skogen) ca 1,5 mil österut, där man också kan skymta min Birgit och sonen, Lennart. De tittar på förstenade Redwoodstammar, som här finns i massor. Den största är i nästan samma klass som den med biltunneln.

För mer än 3 miljoner år sedan skakade en våldsam jordbävning denna dal, samtidigt som Mt. St. Helena ca 1 mil åt nordost fick ett våldsamt vulkanutbrott. Teorin är att jordbävningen dels ruskade om de kolossala träden, så att fästet i jorden underminerades, samtidigt som en kolossal chockvåg från vulkanutbrottet stjälpte träden. De har nämligen alla fällts i riktningen sydväst, från Mt. St. Helena. Det som sedan hände är vetenskapligt klarlagt.

De fällda trädstammarna begravdes i vulkanaska innehållande kiselsyra, som hindrade träden från att förmultna. Sedan fylldes på med slam. Det organiska träet liksom barken ersattes sedan under tidens lopp molekyl för molekyl av kristalliserat kisel. Lagren med slam och aska täcktes av nya sediment. Träden förkislade samtidigt som sedimentlagret litifierades (övergick i hård bergart). Detta skedde under lång tid och under hårt tryck. De förkislade trädstammarna blev mycket hårda och motstod den erosion som omkringliggande sediment småningom utsattes för och eroderade bort.

Sådana fossil bildas på lite olika sätt världen över, men principen är densamma överallt och vi hittar dinosaurier, snäckor, ormar o.s.v., som levat för miljontals år sedan. De äldsta kända fossilen representerar encelliga, bakterielika organismer i 3,5 miljarder år gamla bergarter i södra Afrika och västra Australien. Ändå finns det kristna som hävdar att människan är direkt skapad för ca 6 000 år sedan, att rovdjur inte fanns före ”syndafallet” och att jorden och universum är mindre än 10 000 år gammal, s.k. ungkreationister. En hel del sådana finns underligt nog numera i USA, där konstitutionen och den allmänna inställningen varit i hög grad sekulär och där man noga skiljt på politik och religion. Här har tydligen en förändring kommit i stora delar av USA och det finns de som vill införa en motsvarighet till den statskyrka vi i Sverige nyligen avvecklat.

Christer Fuglesang säger också i den ovan nämnda intervjun att han numera är försiktig med att torgföra sin rent vetenskapliga uppfattning om Gud och skapelsen när han vistas i USA.

Evolutionsteorierna uppstod för sådär 200 år sedan, medan föreställningen att universum (eg. världen) skapats av en eller flera gudar är lika gammal som religionerna. Begreppet ”vetenskaplig kreationism” (som ju är en nullitet), uppstod först på 1920-talet i USA. Detta trots att en mängd kyrkofäder ansåg sig arbeta vetenskapligt. Så också den munk vars teorier om när Jesus föddes har blivit antagna inom kristenheten. Hans ”utredning” från 500-talet är, vilket varje modern människa väl kan konstatera, rent ”nys”.

Religionerna

Kristen kreationism finns av ett flertal slag, förutom ungkreationism. Exempel är: Gap kreationism eller Tidsspannkreationism, Day-age, eller ”dag-tidsepok”-kreationism och Gammaljordskreationism med bl.a. Progressiv kreationism, som alla anser jorden direkt skapad, men i övrigt skiljer sig lite grand.

Hit hör också Intelligent design, där en del olika uppfattningar råder. En del accepterar genmodifierad (omdesignad) primat. Vidare har vi Teistisk evolution, där man menar att människans biologi har utvecklats från primater, men där evolutionen inte kan förklara människans ”själsliga” förmågor såsom godhet, ondska, gudsmedvetande, samvete, arvsynd etc.

Så har vi uppdelningen i tre kristna religioner (fyra om man räknar även mormoner): Lutheraner, katoliker och den östliga kyrkan. Densamma Guden har judendomen, som också byggts på de gamla ”heliga” skrifterna. Abraham som patriarken har även islam. Alla dessa religioner är sedan uppdelade i en massa fraktioner och sekter och till detta kommer en uppsjö av andra stora världsreligioner liksom smärre regionala sådana. Hur i all sin dar ska den vanliga troende människan hitta rätt bland allt detta?

De gamla skrifter, på vilka kristendom, judendom och islam grundar sig, anses av forskare till stor del skrivna av judar under den babyloniska fångenskapen på 500-talet f.Kr. I Nationalencyklopedin kan man läsa: Profeten Hesekiel såg fram mot en återsamling av det förskingrade folket. En okänd profet, vars ord är bevarade i Jes. 40–55 ("Deuterojesaja") utvecklade tron på Jahve som den ende guden och förutsåg återvändandet till hemlandet. Av allt att döma har man slagit vakt om sina historiska och religiösa traditioner, samlat vad som fanns bevarat och redigerat materialet i ljuset av sina erfarenheter (Moseböckerna och de historiska böckerna i Gamla Testamentet). Mycket av detta vet man numera är hämtat (anammat) från ännu äldre österländska skrifter och berättelser.

Alltihop har sedan samlats i de kristnas Gamla testamente. Detta utgör för judarna hela Bibeln. Den vanliga judiska beteckningen är Tanak, som bildats av begynnelsebokstäverna i orden Tora (Lagen), Neviim (Profeterna) och Ketuvim (Skrifterna). I dessa tre huvudavdelningar indelas nämligen den judiska bibeln.

Kristna talar om bibeln som "böckernas bok", "den heliga skriften"och "Guds ord".

Nya Testamentet skrevs i huvudsak långt e. Kr. Textsamlingen förelåg i stort sett färdig omkring år 200 och fastställdes som kanon under 300-talet på flera synoder med hänsyn till olika urvalskriterier. Man kan undra över vad dessa författare, liksom Gamla Testamentets tänkt om de upptäckt fossilen av en orm eller ett träd. Ja, de kunde antagligen inte se det som kemi. Jag skulle nog kunna ta för givet att de omedelbart uppfattade det som ett Gudsstraff av något slag och skrivkunniga skrev ned det med en lämplig historia kring det hela.

(Sodom och Gomorra var två bibliska städer nära Döda havet som Gud i 1 Mos. 18:16-19:29 dränker i eld och svavel på grund av invånarnas bottenlösa syndighet, bland annat parafili, homosexualitet och tidelag.
Abraham försökte förmå Gud att skona de två städerna och dess invånare med orden:"Vill du då förgöra den rättfärdige tillika med den ogudaktige? Kanhända finns femtio rättfärdiga i staden?"
Herren gav med sig och lovade skona städerna om han funne femtio rättfärdiga där. Abraham satte då igång att pruta på siffran, och fick steg för steg ned den till tio rättfärdiga. Inte ens detta lilla antal torde dock ha kunnat påträffas i Sodom, för när Herrens båda änglar fått härbärge hemma hos Lot och hans familj, omringades strax huset av stadens befolkning som krävde att Lot skulle lämna ut änglarna.

Man lät sig i sin argsinthet inte ens bevekas av Lots anbud att i stället prisge sina två ogifta döttrar i gästernas ställe, varpå änglarna förblindade angriparna och med milt våld förde Lot och hans familj ut ur staden, med bestämda instruktioner att inte se sig om. Herren lät eld och svavel regna över Sodom och Gomorra vilket förstörde både städerna och hela den bördiga slätten runt omkring. När Lots hustru trots Guds förbud vände sig om och såg mot städerna, förvandlades hon till en saltstod.

Lot och hans båda döttrar framlevde efter städernas förstörelse i ensamhet, döttrarna ännu ogifta. De gav då Lot vin att dricka och lade sig med honom, vilket gav upphov till två söner som blev stamfäder för moabiterna och ammoniterna.) Moabiter och ammoniter var två folk som levde öster om Jordan och mestadels var Israels fiender.)

Hedendom baseras på föreställningar om besjälad natur och en mångfald av gudomliga väsen. Den är vanligen begränsad geografiskt, med kulturell särart och är alltså något helt annat än ateism.

Som en verkligt stor religion kan man också se ateismen. Den är mycket stor i västerlandet, men många drar sig för att kalla sig ateister. Ingen ovanlig uppfattning är nog: ”Jag tror inte på en skapande personlig Gud och det kan jag säkerligen säga till min mamma. Däremot kan jag inte säga att jag är ateist! Då skulle hon svimma av förfäran.”

Ateismen menar att det inte finns någon Gud. Ateistiska tankar kan spåras genom historien vid flera tillfällen, bl.a. i antikens Grekland och i Indien, där man opponerade mot vedaskrifterna.

Så har vi humanismen som livsåskådning. Sammanslutningen International Humanist and Ethical Union (IHEU) grundads 1952, alltså för bara ett drygt halvsekel sedan. Dess idétradition kan spåras till antika filosofer som Sokrates, Epikuros och andra. Viktiga i humanismens historia är Voltaire, David Hume, John Stuart, Bertrand Russel, Julian Huxley, Richard Dawkins och i Sverige t.ex. Ingemar Hedenius. I Sverige grundades en förening 1979 och har anslutits till IHEU.

Humanismen menar att ett kritiskt tänkande och en vetenskaplig kunskapssyn skall gälla. Den står för en sekulär – icke-religiös – livssyn som menar att det inte finns några förnuftiga skäl att tro på religiösa dogmer, gudar eller övernaturliga förklaringar till tillvaron. En kritisk inställning alltså till alla former av religion, nyandlighet och ockultism. Utmärkande drag är de medmänskliga värderingarna, stödet för de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen. Man vill ha en klar åtskillnad mellan kyrka och stat, religion och politik, liksom religion och skola. Religion är en privatsak som inte skall blandas in i det offentliga samhället. Det sekulariserade samhället är en omistlig grund för demokratin.

Jag kan inte underlåta att här redovisa en del av Richard Dawkins, den just nu troligen mest kände ateistens, åsikter. Dawkins är en brittisk etolog och evolutionsbiolog. Han var mellan 1995 och 2008 professor i Public Understanding of Sience vid universitetet i Oxford. Dawkins är den framstående vetenskapsmannen som i några böcker visar på den allvarliga skada som religion och tron på Gud har lett till. Han menar att religion inte alls är förutsättningen för ett moraliskt och rättfärdigt liv.

Vi kan försöka tänka oss en värld där förmenta häxor och kätterska vetenskapsmän inte bränts på bål. En värld utan korståg eller självmordsbombare. En värld där kvinnor inte tvingas till äktenskap eller könsstympning. En värld utan religion.

En gallupundersökning i USA 1954 visade att tre fjärdedelar av alla katoliker och protestanter inte kunde namnge en enda profet ur Gamla testamentet. Mer än två tredjedelar visste inte vem som höll bergspredikan och ett betydande antal trodde att Moses var en av de tolv apostlarna. Detta var i USA, som är dramatiskt mycket mer religiöst än andra delar av den utvecklade världen.

Dawkins menar att religionsundervisning bör ingå i skolutbildningen som en källa till litterär kultur. Detsamma gäller sagorna om de grekiska och romerska gudarna, som vi läser utan att bli ombedda att tro på dem.

I sin bok, Illusionen om Gud, redovisar Dawkins ett drygt hundratal bibliska eller bibelinspirerade fraser och sentenser som är vanliga i det litterära språket såväl som samtalsspråket.

Några exempel:
Adams revben/ Ta vara på sin broder/ Gammal som Metusalem/ Han sålde sin förstfödslorätt/ Den gödda kalven/ Öga för öga och tand för tand/ Hans ögonsten/ En man efter mitt sinne/ Salomos vishet/ Fåfängligheters fåfänglighet/ Allt har sin tid/ Smida svärd till plogbillar/ Sätta någon på det hala/ En ropandes röst i öknen/ Så vind skörda storm/ Sodom och Gomorra/ Jordens salt/ Sätta sitt ljus under ena skäppo/Ingen är profet i sitt fädernesland/ Smulor från den rike mannens bord/ Nytt vin i gamla läglar/ En ulv i fårakläder/ En tjänare i vingården/Roten till allt ont/ Solen går upp över onda och goda/ Kasta pärlor för svinen.

Man kan undra hur många som direkt härleder allt detta till Bibeln? Okunnighet om Bibeln utarmar ens förmåga att uppskatta litteratur. Både hos P.G. Wodehouse, som för några decennier sedan var min humorfavoritförfattare, och hos Shakespeare vimlar det av referenser till bibeln. Bland lärare i litteratur är man nog ganska ense om att man måste känna till Bibeln för att fullt ut kunna uppskatta deras ämne.

Så här avslutar Dawkins ett kapitel i Illusionen om Gud:
Jag har antagligen sagt tillräckligt för att övertyga i varje fall mina äldre läsare om att en ateistisk världsåskådning inte motiverar att man för ut Bibeln och andra heliga skrifter ur läroplanen. Och ingenting hindrar oss från att bevara en sentimental lojalitet mot till exempel judendomens, den anglikanska kyrkans eller islams kulturella och litterära traditioner och även delta i religiösa ritualer som bröllop och begravningar, utan att vi behöver ta till oss de övernaturliga trosuppfattningar som tidigare var sammanvuxna med de traditionerna. Vi kan avstå från att tro på Gud utan att förlora kontakten med ett dyrbart arv.

Alla de som inte vill låta svenska skolor ha sina skolavslutningar i kyrkan och att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” har jag alltid uppfattat som okunniga fåntrattar. Man bör i stället göra allt för religionstolerans och låta var och en bli salig av sin tro.

Religionen har ansetts fylla fyra stora behov i människolivet: förklaring, förmaning, tröst och inspiration. Religionen har ansetts förklara vår egen existens och beskaffenheten hos vårt universum. I det avseendet har vetenskapen numera tagit över helt. Moralreglerna (förmaning) behöver varken Bibeln, Koranen eller Tanaka. Nå, men tröst och inspiration då?

Religionens makt att trösta gör den inte sann. Ateister har knappast någon allmän tendens till olycklig, ångestfylld uppgivenhet. De räknar inte med att kunna plågas i helveteseld i evighet.
En del ateister är lyckliga, andra olyckliga. Precis som kristna, judar, muslimer, hinduer och buddister.

Fruktan för döden

Mark Twain avvisade dödsfruktan med: ”Jag fruktar inte döden. Jag hade varit död i miljarder år innan jag föddes och inte besvärats det minsta av det.”
1925, två år innan jag föddes skrev Bertrand Russel:
"Jag tror att jag kommer att ruttna när jag dör, och ingenting av mitt ego kommer att överleva… Men jag bör hålla mig för god att darra av skräck vid tanken på utplåning… Även om vi först huttrar vid vetenskapens öppna fönster efter de traditionella förmänskligande myternas sköna inomhusvärme, skänker den friska luften till sist kraft och de stora rymderna har sin egen storslagenhet."

Varför säger inte alla troende när de får veta att någon annan är döende: ”Gratulerar”! Kan det möjligen vara så att de egentligen innerst inne inte tror. Det som oroar alla mer eller mindre är väl egentligen att slutet skall bli fysiskt plågsamt och en oro för hur det skall gå i framtiden för nära och kära. De flesta av oss skulle säkert också önska sig mer tid att uträtta och uppleva.

Vad jag vet.

Jag är inte densamme som när jag föddes. Varenda molekyl är utbytt många gånger om. (Det sägs att ett glas vatten innehåller fler molekyler än oceanerna innehåller glas vatten.) De är återanvända, liksom min kropp återanvänt andras molekyler. Det sista som blir kvar kommer till stor del att spridas ut i atmosfären via en skorsten. Men om detta vet jag då ingenting. En del kommer att fångas upp i rökgasfilter för att (antar jag) deponeras på en tipp för miljöfarligt avfall. Kvar blir så där 3 – 4 kg aska och malda skelettrester, som hamnar i jorden för att småningom tas upp av växter. Växter som sedan blir ny mylla eller föda för djur, som i en del fall blir mat för människor. Om detta vet jag då ingenting. Jag är lika död som jag var innan födseln och jag blir inte pånyttfödd. Med andra ord behöver jag inte bekymra mig om framtiden för egen del.

Jag instämmer med Dawkins, men jag står kvar som medlem i Svenska kyrkan. När jag snart dör, så blir det den vanliga lilla kyrkliga ceremonin. Den är gammal kultur och den är fin. Kanske tänker några på mig den dagen?

Det är alldeles tillräckligt inspirerande och trösterikt!