Så kan det gå

Det var i början av 60-talet. Min chef vid radiolänksektionens nätplaneringsdetalj hette Bertil Nilsson och från underhållsfolket i Arboga kom en rapport om att ett radiolänkhopp fungerade dåligt. Uteffekterna från antennerna i radiolänkhoppet var de vanliga, men ändå blev insignalerna för låga.

Det var inte vilket stråk som helst, det var ett mycket viktigt stråk. Det var anslutningen av högkvarterets dåvarande krigsuppehållsplats till radiolänknätet som inte fungerade. Man ansåg sig ha konstaterat att inget utrustningsfel förelåg och underhållsteknikerna kunde inte göra mer.

Jag fick i uppdrag att åka dit och undersöka saken. Enligt rutin skrev jag om besökstillstånd och lämnade det till vår sekreterare f.v.b. till försvarsstaben via flygstaben. Jag visste att det ibland kunde vara lite trögt att få saker åtgärdade på vår expedition. Två veckor innan besöket frågade jag därför om min begäran om besökstillstånd gått iväg och det hade den inte. Jag såg alltså till att detta skedde omgående.

Dagen kom, jag hämtade ut en tjänstebil från flygstabens bilcentral. Rutinmässigt kontrollerade jag i början av färden bilens bromsar. Inte helt sällan var det trafikfarliga bilar som lämnades ut. En eller ett par mil från högkvartersanläggningen stannade jag rutinmässigt på en undanskymd plats och bytte bilens militära registreringsskyltar mot de civila jag fått med från bilcentralen.

Därpå körde jag upp till berganläggningen. Jag hade inte besökt den tidigare men visste exakt var den fanns, eftersom jag deltagit i planeringen av dess anslutning till radiolänknätet.

Utanför ingången stod en civil skåpbil och jag ringde på klockan vid dörren men inget hände. Jag ringde igen och igen. Plötsligt öppnades dörren och tillsynsmannen i anläggningen kom ut i sällskap med skåpbilens chaufför. Tillsynsmannen, en typisk avsutten militär i stövlar och ridbyxor, och den andre hade i händerna nya ca 5 liters färgpytsar och verkade helt överraskade för att inte säga skuldmedvetna av att jag stod där.

Jag förklarade att jag ville skriva in mig i besöksliggaren, därför att jag skulle undersöka varför en av anläggningens anslutningar inte fungerade tillfredsställande. Tillsyningsmannen hämtade liggaren, men förklarade att besöket inte anmälts till honom. ”Det spelar ingen roll”, sa jag, ”jag behöver inte komma in i anläggningen, utan bara besöka hjässan, där vi har vår antenn. Men jag bör ju ändå skriva in mig i besöksliggaren.” Det gjorde jag och visade mitt ID-kort från Flygförvaltningen.

Därpå frågade jag efter vägen upp till bergets hjässa och skåpbilens förare erbjöd sig att visa mig var stigen mot hjässan började, om vi gemensamt åkte därifrån. Till saken hör att anläggningen inte var inhägnad, att inga skyltar om fotoförbud eller annat förbud förekom runt anläggningen. Det var alltså fritt fram för t.ex. bärplockare att vistas i antennskogen på anläggningens hjässa. Förmodligen som ett led i att inte på något sätt annonsera anläggningen och dess betydelse. Jag anvisades alltså stigen och traskade upp på berget.

Vår parabolantenn satt ensam i en 8 m hög triangelmast just där berget började slutta i antennriktningen. Den hade samma höjd som omgivande skog, men ingen skog framför, som kunde dämpa signalen. Jag hade misstänkt att skogen växt snabbare än beräknat och därför behövde avverkas eller toppas.

Felet var i alla fall lätt att se. Ca 10 meter framför parabolen fanns en nyuppsatt mast med en s.k. kvastantenn i toppen. Den antennen befann sig exakt mitt i vår antennlob och bedömdes som en typisk arméinstallation.

Vid den här tiden betraktade vi arméns planerare som rena klantskallar och till det hade vi anledning. Jag hade t.ex. tidigare planerat en radiolänkanslutning av en anläggning i högkvartersområdet, där det redan fanns en skog av olika antenner. För att undvika störningar från dessa utrustningar tog jag naturligtvis reda på vilka de var och fann mitt i det hela en rundradiostation för krig på mellanvåg och med mycket hög uteffekt. Min bedömning var att om man startade rundradiosändaren, så skulle man sannolikt slå ut allt annat radiosamband vid anläggningen. Det fanns en armérepresentant på platsen och jag meddelade honom min slutsats. Vi konstaterade att något prov med all utrustning igång inte utförts. Ändå lyckades jag den gången placera vår antenn så att den skulle klara störningarna från rundradiostationen.

Nå, åter till ursprungsberättelsen:
Jag åkte med motsatt byte av registreringsplåtar som på ditvägen hem igen. Efter en tid kom en skrivelse till Flygförvaltningen via Flygstaben som var undertecknad av dåvarande generalmajoren Carl-Eric Almgren, nyligen, och efter rekordkarriär, utnämnd till chef Försvarsstaben. Där stod att ingenjören Bertil Lehman enligt tillsynsman utan tillstånd besökt anläggning X, på nedväg från anläggningens hjässa blivit tagen av tillsynsmannen och då sagt sig vara ute i tjänsteärende, samt att han efter identifiering fått skriva in sig i besöksliggaren.

Det Ni!
Jag skrev Flygförvaltningens svar ungefär enligt ovan via Flygstaben och med tillägget att något svar på våra begäran om besökstillstånd aldrig kommit från Flygstaben och att vi därför naturligen mer betraktade dem som besöksanmälan.

Mycket snart ringde en major från Flygstaben och undrade om han omgående kunde få komma upp till mig och prata om en sak. Jag sa naturligtvis: ”Javisst”!
En väldigt dämpad major visade sig. Bad om ursäkt att han besvärade, men undrade om jag möjligen kunde ändra något i min skriftliga redogörelse. Hans militära karriär hotades nämligen av det i och för sig helt riktiga jag skrivit.

Efter kontakt med min chef skrevs en ny skrivelse, utan upplysningen om att Flygstaben aldrig meddelat lämnat tillstånd. I stället skrev jag att jag inte kontrollerat att tillstånd lämnats.
Jag hörde aldrig något mer i ärendet, men har ibland undrat hur det gick för tillsynsmannen. Majoren på Flygstaben klarade sig antar jag