Hälsinglands landskapsblomma, lin, ser ut så här

Vi har inte synts på ett tag. Jag har inte visat mig. Jag har haft, och har, så mycket annat som skall skötas.Men lugn! Jag har också skrivit en del på nästa inlägg, som blir väldigt långt. Alltför långt för den som bara ger sig tid att titta på bilder. Kanske blir det klart snart?

Det kalla kriget och Sovjethotet (det kommunistiska hotet) mot Sverige under 3 decennier

Jag har tidigare nämnt att jag just för andra gången läst Dragan Jovius bok Sovjethotet mot Norden och att den väckte minnen till liv.

Alla vet att det rör sig om ett hot som upphörde i och med kommunismens totala sammanbrott i Europa. I Sovjet och samtliga dess europeiska lydstater, i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien och dessutom i Jugoslavien och Albanien. Människor i allmänhet fick klart för sig att kommunism är en ideologi men samtidigt en utopi, som resulterar i fattigdom och svält för alla utom partinomenklaturan, den nya överklassen.

Nu har det Svenska försvaret monterats ner – trots att alla som vet det minsta om östeuropeisk säkerhetspolitik med sorg kan konstatera att den ryska björnen yrvaket vaknade och under f.d. KGB-mannen Putin började upprusta igen. Man bedriver en aggressiv handels- och energikrigföring gentemot grannländer som inte följer Kremls påbud. Man håller sudetfrågor vid liv i några randstater. Exempelvis rör det en halvmiljon ryskspråkiga i Estland. I huvudsak människor som ryssarna hade placerat där efter kriget, sedan man förhindrat ester att flytta tillbaka till det under kriget utrymda nordöstra Estland. Georgien har också tuktats igen och minskats.

Minnena som väckts till liv och det jag nu skall skriva om är emellertid det kommunistiska spionaget, som jag upplevde det i mitt arbete. Det stod klart att det ”kryllade” av kommunistiska spioner i Sverige under de tre decennier kalla kriget varade. De kom i huvudsak från Sovjetunionen, Polen och Östtyskland, men också svenskar ställde upp aktivt och inte sällan passivt som vad Lenin kallade ”nyttiga idioter”.

Ideligen kom information om misstänkt spionage och detta kulminerade nog i början av 80-talet. TIR-bilar från de kommunistiska staterna parkerade under längre tid i närheten av våra försvarsanläggningar, bl.a. radiolänkanläggningar eller t.ex. vid pupinboxar utefter våra vägar. (Vid pupinboxar tas telekablar upp och enskilda ledningar kompenseras för den dämpning som kapacitansen mellan ledningarna ger.)

Under en flygvapenövning i Västergötland åkte sovjetiska TIR-bilar omkring där. Parkerade på ”känsliga” platser under ganska lång tid ibland. Det föreföll helt uppenbart vad de sysslade med. De, som man med tullens hjälp stickprovsbesiktigade saknade dessutom last.

Polska unga män åkte omkring som tavelförsäljare i Sverige ibland i hyrbil. Ett par mönster kunde konstateras. En del verkade särskilt koncentrera sin försäljning till flygvapnets piloter i deras bostäder. En del andra, särskilt i södra Sverige ertappades i närheten av luftförsvarets eller radiolänknätets anläggningar med svenska kartor. På dessa hade markeringar gjorts t.ex. av platser där en TIR-bil kunde parkera och varifrån man med relativt enkel utrustning kunde spela in vad som strålade ut från viktiga antenner vid dessa anläggningar. Det har sagts att det rörde sig om studenter från högre skolor och att dessa under sommartid tvingats åta sig uppdragen för att få fullfölja sina studier. Tre av dem häktades i slutet av 1981 och två åtalades vid Hässleholms tingsrätt, men nekade och friades i brist på bevis. Vi kunde ändå konstatera att deras märken på kartorna visade på platser utmärkta för att tappa information från Försvarets fasta radiolänknät.




Några tidningsurklipp från den tiden.



Så här minns jag en händelse kring 1980 d.v.s. för ca 30 år sedan:
Vid ett tillfälle hade en sovjetisk legationstjänsteman hyrt en lite avsides liggande sommarstuga i Uppland. Han misstänktes vara KGB- eller GRU-officer och sådana höll Säpo reda på.

Nu undrade Säpo om vi möjligen kunde tipsa om vad han kunde tänkas ha sysslat med? Sommarstugan låg inte så långt från en av våra relästationer i försvarets fasta radiolänknät (FFRL). Mannen hade anlänt till stugan i bil, lastat ur en resväska och en s.k. attachéväska.
Han hade gått in i stugan och sedan under ca en vecka i huvudsak vistats inomhus. Helt avvikande från det normala för en ryss hade han dessutom med sig ett paraply. Något normalt för en engelsman, men absolut inte för en ryss. Han höll sig ju dessutom inomhus i sin stuga.

Ett sammanträffande var att det den aktuella tiden pågått en flygvapenövning i området och att Sovjetiska störflygplan vid några tillfällen den aktuella tiden stört en radarstation. Det rörde sig om en radarstation vars bild levererades till luftförsvarscentralen (Lfc) via relästationen inte så långt från stugan.

Vid ett tillfälle hos mig på FMV diskuterade jag och Per-Olof Thorén händelsen och jag nappade på kuriositeten med paraplyet. (Minns jag rätt, Per-Olof?) Ett uppspänt paraply med metallfolie på insidan kan ju vara en näranog parabolisk reflektor. Med ett specialbyggt paraplyskaft försett med matarhorn vore det en ganska bra antenn för den tidens höga frekvenser. En attachéväska skulle kunna innehålla både mottagare och bandspelare för lagring och senare utvärdering av t.ex. en avsiktlig radarstörning. Vi konstaterade också att stugan låg lämpligt till för sådan verksamhet.

Säpo var i lite beråd. Man visste inte riktigt vilka tekniska faciliteter man skulle söka i t.ex. TIR-bilarna. Hur kan antenner för försvarets olika frekvenser döljas i en TIR-bil? Hur ser de ut? Hur stor och tung behöver spionens radiomottagare vara? Eller en bandspelare? Hur kunde man tänkas dölja dessa attiraljer o.s.v.? Säpo undrade om vi kunde titta på detta och sedan redovisa det hela i en föredragning under en halvdag för ett 30-tal Säpomän.

Detta var naturligtvis något som i högsta grad låg i FMV:s intresse och jag skrev en s.k. uppdragssedel till den avdelning på Ericsson Radio Systems, som vid den tiden arbetade uteslutande för FMV räkning och med Per-Olof Thorén som chef. Hans folk samlade in bilder, ritade och fantiserade några dagar. Jag minns, som kuriosa, en bild av en julgran i plast, som liggande dolde en jagiantenn. Man samlade in bilder på Sovjetiska signalspaningsfartyg (s.k. professorsfartyg) och sökte lokalisera alla olika antenner. En av ingenjörerna (Bengt Löfstrand) var talangfull amatörtecknare och åskådliggjorde en del idéer. En sådan var att bilradion kunde vara en ”maskerad” mottagare för våra militära frekvensband, en annan, som härrörde från mig, var att en bredbandig slitsantenn kunde byggas in i TIR-bilens vägg.
Det blev två föredragningar, med ungefär 30 säpomän vid vardera tillfället.

Säpo fick naturligtvis med sig kopior av alla bilder och en av cheferna frågade senare Per-Olof om Säpo fick använda bilderna för t.ex. utbildning. Per-Olof svarade självklart ja och nämnde sedan detta för mig. Bilderna hade ju producerats på bekostnad av FMV, efter min beställning och jag konstaterade att FMV naturligtvis inte kunde ha invändningar.

Någon gång 1984 eller 1985 var Per-Olof in i en bokhandel och råkade se en nyutkommen bok av Dragan Jovius, Sovjethotet mot norden. Han bläddrade i boken och blev ytterst förvånad, då han kände igen våra bilder från säpoföredragningen. Per-Olof köpte boken, läste den och lånade sedan ut den till mig.

Följande slutsats kom vi fram till: Dragan, som frilansande expert på Sovjetisk politisk och militär verksamhet var expert, mer än en gång anlitad för kommentarer i svensk TV. Han hade nog fina kontakter med andra experter. Med säporepresentantens ord: ”använda bilderna för utbildning” menades kanske utbildning av svenska folket.


Här är ett collage av våra fantasibilder.


Slutligen, Säpo var (är?) en med tiden allt effektivare ordningens upprätthållare, till skillnad från vad t.ex. Jan Guillou påstår. Det Säpo lyckas med redovisas inte ofta i svenska massmedia. Ibland blir det bara som en impopulär utvisning.

Verkar jobbigt!

Jag hade namnsdag för ett par dar sedan.
Det här kortet fick jag med en bukett fina blommor av vår dotter.
Hon log när hon överlämnade det.

Så kan det gå

Det var i början av 60-talet. Min chef vid radiolänksektionens nätplaneringsdetalj hette Bertil Nilsson och från underhållsfolket i Arboga kom en rapport om att ett radiolänkhopp fungerade dåligt. Uteffekterna från antennerna i radiolänkhoppet var de vanliga, men ändå blev insignalerna för låga.

Det var inte vilket stråk som helst, det var ett mycket viktigt stråk. Det var anslutningen av högkvarterets dåvarande krigsuppehållsplats till radiolänknätet som inte fungerade. Man ansåg sig ha konstaterat att inget utrustningsfel förelåg och underhållsteknikerna kunde inte göra mer.

Jag fick i uppdrag att åka dit och undersöka saken. Enligt rutin skrev jag om besökstillstånd och lämnade det till vår sekreterare f.v.b. till försvarsstaben via flygstaben. Jag visste att det ibland kunde vara lite trögt att få saker åtgärdade på vår expedition. Två veckor innan besöket frågade jag därför om min begäran om besökstillstånd gått iväg och det hade den inte. Jag såg alltså till att detta skedde omgående.

Dagen kom, jag hämtade ut en tjänstebil från flygstabens bilcentral. Rutinmässigt kontrollerade jag i början av färden bilens bromsar. Inte helt sällan var det trafikfarliga bilar som lämnades ut. En eller ett par mil från högkvartersanläggningen stannade jag rutinmässigt på en undanskymd plats och bytte bilens militära registreringsskyltar mot de civila jag fått med från bilcentralen.

Därpå körde jag upp till berganläggningen. Jag hade inte besökt den tidigare men visste exakt var den fanns, eftersom jag deltagit i planeringen av dess anslutning till radiolänknätet.

Utanför ingången stod en civil skåpbil och jag ringde på klockan vid dörren men inget hände. Jag ringde igen och igen. Plötsligt öppnades dörren och tillsynsmannen i anläggningen kom ut i sällskap med skåpbilens chaufför. Tillsynsmannen, en typisk avsutten militär i stövlar och ridbyxor, och den andre hade i händerna nya ca 5 liters färgpytsar och verkade helt överraskade för att inte säga skuldmedvetna av att jag stod där.

Jag förklarade att jag ville skriva in mig i besöksliggaren, därför att jag skulle undersöka varför en av anläggningens anslutningar inte fungerade tillfredsställande. Tillsyningsmannen hämtade liggaren, men förklarade att besöket inte anmälts till honom. ”Det spelar ingen roll”, sa jag, ”jag behöver inte komma in i anläggningen, utan bara besöka hjässan, där vi har vår antenn. Men jag bör ju ändå skriva in mig i besöksliggaren.” Det gjorde jag och visade mitt ID-kort från Flygförvaltningen.

Därpå frågade jag efter vägen upp till bergets hjässa och skåpbilens förare erbjöd sig att visa mig var stigen mot hjässan började, om vi gemensamt åkte därifrån. Till saken hör att anläggningen inte var inhägnad, att inga skyltar om fotoförbud eller annat förbud förekom runt anläggningen. Det var alltså fritt fram för t.ex. bärplockare att vistas i antennskogen på anläggningens hjässa. Förmodligen som ett led i att inte på något sätt annonsera anläggningen och dess betydelse. Jag anvisades alltså stigen och traskade upp på berget.

Vår parabolantenn satt ensam i en 8 m hög triangelmast just där berget började slutta i antennriktningen. Den hade samma höjd som omgivande skog, men ingen skog framför, som kunde dämpa signalen. Jag hade misstänkt att skogen växt snabbare än beräknat och därför behövde avverkas eller toppas.

Felet var i alla fall lätt att se. Ca 10 meter framför parabolen fanns en nyuppsatt mast med en s.k. kvastantenn i toppen. Den antennen befann sig exakt mitt i vår antennlob och bedömdes som en typisk arméinstallation.

Vid den här tiden betraktade vi arméns planerare som rena klantskallar och till det hade vi anledning. Jag hade t.ex. tidigare planerat en radiolänkanslutning av en anläggning i högkvartersområdet, där det redan fanns en skog av olika antenner. För att undvika störningar från dessa utrustningar tog jag naturligtvis reda på vilka de var och fann mitt i det hela en rundradiostation för krig på mellanvåg och med mycket hög uteffekt. Min bedömning var att om man startade rundradiosändaren, så skulle man sannolikt slå ut allt annat radiosamband vid anläggningen. Det fanns en armérepresentant på platsen och jag meddelade honom min slutsats. Vi konstaterade att något prov med all utrustning igång inte utförts. Ändå lyckades jag den gången placera vår antenn så att den skulle klara störningarna från rundradiostationen.

Nå, åter till ursprungsberättelsen:
Jag åkte med motsatt byte av registreringsplåtar som på ditvägen hem igen. Efter en tid kom en skrivelse till Flygförvaltningen via Flygstaben som var undertecknad av dåvarande generalmajoren Carl-Eric Almgren, nyligen, och efter rekordkarriär, utnämnd till chef Försvarsstaben. Där stod att ingenjören Bertil Lehman enligt tillsynsman utan tillstånd besökt anläggning X, på nedväg från anläggningens hjässa blivit tagen av tillsynsmannen och då sagt sig vara ute i tjänsteärende, samt att han efter identifiering fått skriva in sig i besöksliggaren.

Det Ni!
Jag skrev Flygförvaltningens svar ungefär enligt ovan via Flygstaben och med tillägget att något svar på våra begäran om besökstillstånd aldrig kommit från Flygstaben och att vi därför naturligen mer betraktade dem som besöksanmälan.

Mycket snart ringde en major från Flygstaben och undrade om han omgående kunde få komma upp till mig och prata om en sak. Jag sa naturligtvis: ”Javisst”!
En väldigt dämpad major visade sig. Bad om ursäkt att han besvärade, men undrade om jag möjligen kunde ändra något i min skriftliga redogörelse. Hans militära karriär hotades nämligen av det i och för sig helt riktiga jag skrivit.

Efter kontakt med min chef skrevs en ny skrivelse, utan upplysningen om att Flygstaben aldrig meddelat lämnat tillstånd. I stället skrev jag att jag inte kontrollerat att tillstånd lämnats.
Jag hörde aldrig något mer i ärendet, men har ibland undrat hur det gick för tillsynsmannen. Majoren på Flygstaben klarade sig antar jag

Funderingar

På två och en halv vecka har jag inte hört av mig. Vart tog du vägen?
Själv har jag varit lat, haft ont i ryggen av att bära matkassar och lyfta 50-liters säckar med jord, klippa och gödsla gräsmattan med kombigödsel, som också tar bort maskrosorna. För många maskrosor skämmer såväl gräsmattan som riksdagen. Jag har grävt upp två buskar som inte trivts hos mig och i förhoppning om bättre trivsel planterat två nya. Det var ursäkt nr 1.

Ursäkt nr 2:
När jag fram på förmiddagen vaknar och hjärnan släpper upp frikopplingen, första växeln läggs i och tidningsläsningen med alla associationer, frukost och kaffe sätter igång, skriver jag i tankarna fantastiska saker som skrivna här skulle kunnat ge mig en stor läsekrets. Några timmar senare, när hjärnan växlat upp, har den ökande farten kört ifrån allt det fantastiska. Kört ifrån läsekretsen också. Jag beklagar! Allt var ju så enormt intelligent och lärorikt.

Ursäkt nr 3:
Jag har läst fyra böcker för andra gången. Förre ÖB, Bengt Gustafssons Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget, Dragan Jovius Sovjethotet mot Norden, John Keegans Att känna fienden (om militärt underrättelseväsen) och Försvarets Fasta Radiolänknät, Försvarets Telenät, med Göran Kihlström som redaktör och där jag själv bidrog med en liten snutt.
Nu får det vara nog med ursäkter.

Varför skriver jag och andra bloggar? Min egen slutsats är att det handlar om en blandning av att vilja synas, skicka egna beskrivningar och tankar ut i världen och få respons. Det senare är viktigt.

Vågar jag alltid skriva vad jag verkligen tycker? Ibland kan man nog lägga ut ett minfält utan att man är medveten om det. Min chef för länge sedan, Hans Franzèn, gav mig en gång i uppdrag att skriva ett brev med motiveringen: ”Du är ju bra på att skriva elaka brev.” Sat sapienti! (nog sagt. )

Om mina 40 år som planerare i Försvarets Materielverk kan jag i alla fall numera berätta en hel del. Det är faktiskt ganska mycket som numera är avhemligat. De fyra böckerna jag nyss nämnt har dragit fram en hel del intressant ur mitt minne, vars accestid annars ökat ganska mycket under senare tid.

Jag skall definitivt ta upp detta ämne i kommande inlägg. Till dess – ha det bra och hör av dig.