"Sardinen" Sverige

I Söderhamnskuriren den 9 sept. och i en del andra tidningar finns en ledarartikel om nätavlyssningen som det senaste tiden talats och skrivits så mycket om. Den är skriven av Svend Dahl, samhällsvetare och fil. doktor. Dahl redovisar en del fakta, spekulationer och funderingar, men ger för min del ett konstigt intryck. Jag förvånas över att Dahl, som statsvetare och dr. så ifrågasätter Sveriges och FRA:s medverkan i vårt och många andra staters bland andra USA:s krig mot terrorismen.

Vi är ju krigförande part i det kriget tillsammans med USA och flera europeiska länder. I Afghanistan men också på många andra håll är kriget dessutom öppet varmt, med skottväxling då fienden visar sig. Den som inte känner till detta bör läsa Wilhelm Agrells bok Ett krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan. Krig skall ju numera betecknas som väpnad konflikt, det låter ju inte fullt lika hemskt som det är och vi behöver numera skyddas mot verkligheten. Vad som kan hända i Sverige om vi inte är vaksamma, har just nu demonstrerats i Nairobi.

Dahl verkar helt enkelt okunnig om Sveriges förhållande till främmande makter och historiken kring detta. Jag finner det överraskande, men har kanske inte läst så värst mycket av vad Dahl skrivit.

Han påpekar att Carl Bildt talat om värdet av ett fritt Internet utan censur och övervakning, men samtidigt duckar på frågor om FRA:s verksamhet. Fredrik Reinfeldt svarar inte på frågan om Sveriges inblandning i USA:s globala ”storebrorssamhälle”, utan nöjer sig med att konstatera att information om samarbete mellan FRA och andra länder är hemligstämplat. Reinfeldt ser inget problem med att utbyta information om grov brottslighet eller krigshot.

Dahl kan väl inte vara okunnig om att det finns ”good and bad countries”?

I Söderhamns-Kuriren såg jag häromdagen en insändare under vinjetten ”Sverige I knäet på USA” och med rubriken ”USA förstör gåvan Internet”. USA-hatet lyser igenom och jag kan inte låta bli att citera en liten bit:

SKRÄCK. Är man tillräckligt paranoid och i princip har obegränsade resurser, kan man till och med förstöra en sådan gåva till mänskligheten som Internet. Det är precis vad USA sysslar med nu i sin blinda skräck för terrorister.

Enligt uppgift i Dagens Nyheter är över 35 000 människor sysselsatta på olika håll med att knäcka krypteringar till en årlig kostnad av 11 miljarder dollar. Man lägger stora summor på att i hemlighet påverka företag som utvecklar krypteringstjänster så att de ska bli lättare att bryta sig igenom.

Och vårt kära fosterland är som vanligt, via FRA-lagen, en hjälpsam och pålitlig bundsförvant till USA oavsett vilka ljusskygga verksamheter bjässen ägnar sig åt.

Alltihop detta är bara vilda rykten och struntprat skapat av journalister, som behöver sensationer för att bli lästa. ”Gåvan Internet” kommer från USA:s försvarsmakt, som under mer än tre decennier bekostade den första utvecklingen.

Sammanlagt dödades 2 986 oskyldiga människor av många nationaliteter i de byggnader som träffades och helt eller delvis förstördes och i de flygplan som kapades av nitton medlemmar av den islamistiska al-Qaidarörelsen och därefter, fulltankade, användes som bemannade kryssningsmissiler. Religiöst fundamentalistiska terrorister har under senare år orsakat hundratusentals människors död. Bör inte dessa terrorister bekämpas med alla medel?

1957 bildade USA:s försvar Advanced Research Projects Agency för att främja sin försvarstekniska forskning. ARPA presenterade sedan 1962 en teori om ett decentraliserat datanätverk. Ett nätverk kallat ARPHANET kom 1969 och till det anslöts några USA-universitet, militära inrättningar och forskningsstationer.

1971 startade man elektronisk post i nätverket och 1973 började man koppla upp Natoländer till nätverket. 1987 kom andra s.k. ”backbone-nätverk”, och jag anslöt mig till ett av de första, om inte det första i Sverige. Jag har glömt vad det kallades, men där diskuterades politik. Jag har ett, som jag då tyckte, roligt minne av att jag lyckades reta upp en centerpartist kolossalt. Jag ifrågasatte om han inte hade all sin miljökunskap från den scouthandbok, som Kalle Ankas brorsöner, Knatte, Fnatte och Tjatte, använde, vilket uppfattades som oerhört djupt kränkande.

ARPA lades ned 1990, men nu fanns en rad ”backbone-nät”, som kunde kopplas samman till exempelvis National Science Foundations, NSFNET. Jag kan inte säga när ordet INTERNET första gången användes, men förmodligen någon gång kring 1990. När man nu ansluter sig till Internet, så kan man inte vänta sig att kunna skicka eller lagra för tid och evighet hemlig information där. Krypto har i alla tider kunnat forceras och kommer nog att kunna forceras. Ingen, vad jag vet, har sagt något annat och stater kommer att fortsätta signalspana. USA har skapat Internet, inte förstört det.

Har en stat en fiende, så har den all anledning att söka skydda sig genom spionage mot denne och här räcker det faktiskt med presumtiva fiender. Spionage är naturligtvis också en självklar verksamhet för illasinnade stater, som förbereder krig. Därmed är det med automatik också självklar verksamhet för stater som arbetar för fred i världen. Självklart gillas inte främmande staters spionage i ens egen stat, därför är straffsatserna höga gentemot enskilda spioner.

Insändarskribenten menar att USA lider av terroristskräck och att det är fel av Sverige att hjälpa till i terroristjakten. Jag är av diametralt motsatt uppfattning. Historiskt har USA med stora uppoffringar hjälpt Europa att bekämpa terrorism och behålla politiska system med mänskliga rättigheter för alla. Ensamma hade vi troligen inte klarat av att bekämpa varken det nazistiska Tyskland eller det kommunistiska Sovjetunionen. Världen kan också vara tacksam över att Saddam Husseins Irak och talibanernas Afghanistan bekämpades av USA med europeiska staters hjälp. Tyvärr är, i de två senare fallen, risken stor att religiösa terrorister senare kommer till makten. USA verkar kunna tröttna på att ständigt behöva hjälpa resten av världen.

Alla utvecklade stater sysslar med signalspaning. Givetvis håller alla stater dessutom den verksamheten ytterst hemlig. Jag skrev i något av mina tidiga blogginlägg om hur min chef inför mitt första FRA-besök sade något i stil med: ”Har du något lösskägg då? Det är obligatoriskt vid FRA-besök.” Han skämtade alltså om att sekretessen vid FRA var om möjligt ännu mer strikt där än på min arbetsplats.

Dahl nämner att Obama och Reinfeldt i ett gemensamt uttalande vid Obamabesöket i Sverige talade om en alldeles särskild vänskapsrelation mellan Sverige och USA. Så frågar han vad detta innebär för oss som medborgare? ”Vi har rätt att veta.” Han efterlyser uppenbarligen en detaljbeskrivning av något som är och skall vara sekretessbelagt. Vi vet idag alldeles tillräckligt. Det vi idag inte vet, skall vi inte veta.

Jag har en lång rad invändningar mot det Dahl skriver i sin korta ledare ”Nätavlyssning”, men kan inte kommentera dem alla, då skulle det här inlägget bli väldigt långt.

Under det kalla kriget hade vi ett mycket nära försvarssamarbete med USA. Sverige var på intet sätt neutralt vilket dåvarande regeringen faktiskt lyckades lura i många svenskar. Att vi inte var på något sätt neutrala visste vi många inom försvaret. Själv hade jag bl.a. uppgiften att planera och ta fram utbyggnadsunderlaget för radiolänksambandet med Nato. Hade detta inte hållits hemligt för svenskarna, så hade det inte heller hållits hemligt för någon annan. Samtidigt insåg vi som sysslade med detta att ryssarna ganska väl visste vad vi sysslade med.

Vid en utfrågning i EU-parlamentet för ett par veckor sedan uppdagades att Sverige, med täcknamnet SARDINE, tillsammans med Storbritannien är USA:s viktigaste partner i signalspaningen mot terrorism. Jag, för min del, känner närmast stolthet inför ett sådant avslöjande. Självklart inte över avslöjandet som sådant, utan för att Sverige har visats förtroendet att få delta i spaningen efter terrorister.

Närmast löjligt blir ”avslöjandet” om NSA/FRA:s verksamhet, när den oroar ”Svensson”, som skickat brev via e-post. Den ”Svensson” som tror att NSA:s tjänstemän sitter och lusläser hans e-post eller vad han skrivit i Facebook.

På nätet befordras miljarder meddelanden dagligen, på jordens alla språk och en del av dem är dessutom krypterade eller kodade på annat sätt. NSA har stora resurser, men oerhört små i förhållande till detta.

Vi vet eller kan anta att NSA, med sina empiriska och andra kunskaper, hjälp av superdatorer och kanske kvantdatorer söker efter nyckelord, vissa ordföljder och annat, för att sålla ut ett enormt litet fåtal misstänkta uppgifter från nätet. Man kan väl också anta att allt från och till av NSA kända fundamentalistiska islamister blir noga synat, vilket jag också hoppas.

”Voffor gör di på detta viset, säger nu alla rumpnissarna, som inte förstår någonting av vad som händer ute i en konstig värld? 1900-talet, med världskrig och kallt krig i drygt 40 år vet de inget om. Landsförräderi är en ädel handling tror de. Nu vet vi att man också kan vara fil dr. i statskunskap och tro något i den stilen. Fantastiskt!

Ett helt arbetsliv, i 46 år har jag haft som en sysselsättning att försöka säkra telekommunikation i försvaret, så långt det går. Samtidigt stod det helt klart för oss, som arbetade med detta, att någon säker telekommunikation i telenät inte finns och knappast kommer att finnas.

Kryptonycklar kan forceras, något som dessutom på senare tid underlättats genom datorerna, som också gör att de algoritmer som kryptonycklarna är kan göras mer komplicerade än vad som tidigare var praktiskt möjligt. Inte ens s.k. engångskrypto är helt säkert. (Ett krypto som bara används en gång och för ett meddelande.)

Historierna om hur krypton forcerades under andra världskriget är många. En av dessa är hur en svensk matematikprofessor vid Uppsala universitet på en vecka med hjälp av papper och penna lyckades forcera algoritmen för de hemliga tyska teletrafiken genom Sverige och till det ockuperade Norge. En annan hur de allierade vann slaget om atlanten, därför att de läste tyskarnas order- och rapporttrafik med ”vargflockarna” (u-båtarna) på Atlanten.

Mycket av den tyska chiffertrafiken vid den här tiden krypterades på Enigmamaskinen.  Använt på rätt sätt skulle Enigmaalgoritmen ha varit mycket svår att få fram. Datamaskinerna fanns ju ännu inte, men tyska signalister gjorde en del fel och det gav matematikprofessorn öppningar.

Det Engelska ”Ultra” användes senare under VV2 nästan synonymt med ”Enigmadekryptering. Men Ultra dekrypterade också den tyska Lorenz SZ 40/42-maskinen, som användes av det tyska överkommandot och Hagelin-maskinen liksom andra italienska och japanska krypton som Purple och JN-25.

USA läste Japans krypterade trafik med hjälp av ”Magic”. Britterna skyddade innehavet av sitt Ultra till den grad att man tog svåra förluster i kriget för att inte röja innehavet. Bedömningarna om värdet av Ultra varierar från att VV2 förkortades med två år till att kriget över huvud taget kunde vinnas. Disponerar en stat sådana system, så användes de också för det egna landets skydd.

Många observatörer vid den tiden och senare betraktade Ultra som oerhört värdefullt. Winston Churchill sade: ”Det var tack vare Ultra vi vann kriget”. Sir Harry Hinsley, berömd historiker som ägnat sig åt den brittiska underrättelsetjänsten under VV2, sade att Ultra förkortade kriget med inte mindre än två år och förmodligen med fyra och att utan Ultra är det osäkert hur kriget skulle ha slutat.

USA använder sig nu tydligen av ett program eller programsystem kallat ”Prism” i sin signalspaning på Internet och Prism kan tydligen uträtta en hel del. När det nu blivit allmänt känt att USA bedriver signalspaning och vad signalspaning är, så tänder naturligtvis alla USA-hatare på alla cylindrar. Grädde på moset blir att Sverige genom det förfärliga FRA hjälper USA att spana efter terroristiska massmördare. Man gör det tydligen också på gängse sätt vid signalspaning. Förfärligt! Så hemskt!

Att alla länder som har möjligheter signalspanar för att upptäcka och kunna åtgärda grov brottslighet, att man gör det under sträng sekretess, att man ibland gör det i samarbete med andra länder och att detta bara är något vi har att acceptera, verkar vara något en del människor vägrar ta till sig.

I onsdags kom veckotidningen Ny Teknik, en mycket uppskattad tidning, som jag får som fortfarande fackansluten pensionerad ingenjör. Jag blev glad över att tidningens it-reporter, Mats Lewan, visar sig förstå vad som händer på signalspaningsområdet. Han tror inte på att it-företagen givit NSA fri access till sina servrar, men kan tänka sig att teleoperatörerna av gammal vana varit mer tillmötesgående. Om NSA säger han: ”Ingen har något att sätta emot, och vi kan alltid riskera avlyssning”. Jag kan väl tillägga att kryptering snarare väcker NSA:s intresse än skyddar mot deras och andras intrång.

Skrivandet för bloggen går just ni väldigt trögt, som du kanske märker. Allt går trögt.

Islam och Europa 2

Så kan det gå — en påminnelse.

Om Persien/Iran de senaste 100 åren, ett långt inlägg.

Jag har sedan länge skrivit på ett inlägg om Muhammed Reza Shah Pahlavi, shahanshah (konungarnas konung) av Iran tiden 1941 – 1979 Emellertid fanns det skrivna bara i mitt huvud ganska länge. Jag gruvade mig därför att inlägget tenderade att bli väldigt långt, med alla utvikningar jag betraktade som oundvikliga.

                                           

 Anledningen till alla dessa funderingar är att jag för så där två månader sedan för andra gången läst Mitt liv för mitt land, Muhammed Reza Shahs självbiografi, som jag första gången läst 1961, då den utkom. Den borde förresten ha nämnts bland böcker värda att läsa, om man vill veta mer om Islam och vad religionen idag ställer till. T.ex. att den arabiska våren spårade ur.

Överallt i MENA-regionen, (Middle East and North Africa) startades fredliga demonstrationer av bildade medborgare av vilka flertalet var relativt unga. Unga och bildade äldre som ofta via nätet och TV upptäckt den västerländska demokratin och ville ha den. Men det dröjde bara lite innan islamisterna och mullorna hakade på revolutionen och gjorde den till sin, för att införa vad de menade vara demokrati d.v.s. islamskt styre, som är motsatsen och med en ayatolla som diktator och någon form av väktarråd.

De här mullorna är av samma skrot och korn som de vise män, Jesus enligt Bibeln drev ut ur templet. I Egypten inte sällan mullor som kan Koranen nära nog utantill och möjligen har läst lite ytterligare gamla islamiska skrifter. De kan i övrigt vara hur okunniga som helst och ändå kallas lärda.

Nära nog genomgående problem i MENA är att majoriteten är mycket fattiga och några få mycket rika. De rika markägarna kan äga upp till 40 – 50 byar, där de i arrende från varje fellah (småbrukare) tar upp till 50 % av fellahernas produktion.

I Egypten är 60 % fellaher. I hela palestinaområdet (= Gaza, Israel, Jordanien, Libyen och Syrien) var (innan staten Israel bildades) flertalet småbönder fellaher. Detta gällde före siste shahens tid i än högre grad Iran eller Persien, som det också fortfarande kan kallas.

Dessa fellaher är genomgående också mycket fattiga, använder primitiva jordbruksredskap och kan, bl.a. därför inte odla tillräckligt stora markstycken. Väldigt många fellaher är också analfabeter och därför katastrofalt okunniga. De odlar marken så som den odlades för hundratals år sedan.

De rika jordägarna däremot lever vanligen lyxliv, inte sällan i västerlandet och många gånger sköts inkasseringen av arrendeavgifterna av förvaltare, som många gånger uppträder hårdare mot fellaherna än jordägaren själv skulle göra.

Muhammed Rezas far var en 14-årig fattig analfabet då han tog värvning i den lilla Persiska armén. Han lärde sig under tjänstgöringen där läsa. Det gjorde han på egen hand genom självstudier och hjälp från en kamrat. Fadern, som var officer, dog då han bara var 40 dagar gammal och även farfadern var officer (regementschef). Modern, med lille Reza flyttade till Teheran och det blev fattigt för dem.

Med en medfödd pondus och ledarförmåga gjorde Muhammed Rezas far trots sitt stora handikapp karriär i Persiska kosackbrigaden, där officerarna var ryska. Där fanns ingen underofficerskår, varför steget direkt från menig soldat till officer var en verklig bedrift. Men de ryska officerarna hade uppfattat anlagen.

Persien var typiskt feodalt, med ett stort antal stamhövdingar, storjordägare, som var och en styrde sitt område. I delar av landet var de i stället rövarhövdingar, som orsakade mycket elände.

Det feodala systemet var rent medeltida, med en konung som mot ersättning från ”stormännen” höll efter rövarna med en liten armé och ett gendarmeri. I övrigt uträttade kungen inget av värde. Systemet med stora jordägare och deras fellaher var bekvämt för makthavarna liksom mullorna. Även de var inte sällan storjordägare.

All skolutbildning var förbehållen de rika och mäktiga samt prästerskapet, som ju måste kunna läsa Koranen och andra heliga skrifter. Officerarna i armén var i många fall västerländska, ofta franska officerare. Ändå kunde Muhammed Rezas far, med sin bakgrund göra en officerskarriär här.

I början av 1900-talet var shahens av Persien namn Ahmed och för att göra en lång historia kort och då de politiska förhållandena såväl som de flesta andra var kaotiska med ett folk i letargi liksom politisk och social anarki. Parlamentet avsatte Ahmed den 31 oktober 1925. Detta kan ses som en kupp ledd av Muhammed Rezas far. Ahmed Shah befann sig, inte ovanligt, på resa i västerlandet. Han dog sedermera i Europa.

Den 13 december samma år utropade persiska parlamentet Muhammed Rezas far (Riza shah för att lätt kunna skilja dem åt, båda stavningarna förekommer för egentligen samma namn) till shahanshah (kejsarnas kejsare) av Persien och den 25 april 1926 kröntes han, medan Muhammed Reza samtidigt utnämndes till kronprins.

Riza shah kom att regera i 16 år, under vilken tid han satte igång ett storartat arbete med att få ordning i och modernisera landet. Han visade sig fullt mäktig till detta, trots att hans förebild var västerlandet. Prästerna och storgodsägarna blev trampade på tårna, men han visade sig fullt mäktig att gå iland med uppgiften. Han fastställde att rikets namn skulle vara Iran.

Riza shah satsade på sådant som att snarast möjligt ge alla ordentlig utbildning. I Teheran startade han ett universitet som snabbt växte till ett stort universitet och lät bygga en stor internationell flygplats. I Teheran byggdes stora breda bulevarder kantade av moderna affärer upplysta av den tidens neonljus. Snart kunde man se kvinnor klädda efter senaste Parismodet och helt obeslöjade. Givetvis gillades inte något av detta av prästerskapet eller storgodsägare.

För prästerna var såväl obeslöjade kvinnor som bildning av den stora massan en styggelse. Storgodsägarna ville på samma sätt som prästerna hålla sina fellaher nere i okunnighet, för att på så sätt säkra sin makt och ställning, men Riza shah visade sig starkare.

Shah Rizas bekämpande av landets rövare har jag varit inne på i något tidigare inlägg här, då jag bl.a. berättade om majoren Poussettes föredrag om Persien, som jag i 10-årsåldern lyssnade till. Poussette hade tjänstgjort som officer i Persien med uppgift att bekämpa rövareband. Jag vet egentligen inte hur denne major stavade sitt namn. Kanske skall det vara bara ett s?

Shah Riza uträttade under sin 16-åriga regeringstid storverk. Han förvandlade delar av Persien från rent medeltida status till modernt och lät t.ex. bygga den Transiranska järnvägen från södra till norra Persien. Givetvis fattades ändå mycket att göra när Ryssar och Engelsmän under andra världskriget ockuperade landet. Avsikten var framförallt att öppna en säker väg för USA:s och i någon mån Brittiskt stöd till ryssarna.

Exempelvis levererades denna väg under kriget ungefär 100 000 lastbilar och en mängd M4 Sherman stridsvagnar. Allt naturligtvis av otroligt värde för de ryska krigsansträngningarna. Den Transiranska järnvägen hade här stor betydelse och det var en bedrift att Riza shah under sina 16 år vid makten kunde genomföra så mycket.

Emellertid var ockupanterna oroliga för påstådd tyskvänlighet hos den kraftfulle schahen och krävde att han skulle överlämna makten till sin unge son, blott 21 år gammal och, menade de, en som inte skulle ta upp något motstånd mot ockupationen. År 1942 blev alltså Muhammed Reza shahanshah,

Muhammed Reza hade fått sin civilutbildning i Schweiz och var just klar med sin Persiska militärhögskola. Han var efter detta en ung idealist helt inställd på att göra Persien till en efter västerländska mått modern demokrati, men svårigheterna skulle snabbt uppenbara sig. Persien var ju i huvudsak ändå kvar i den tusenårigt gamla kulturen och religionen i huvudsak Islam.

Detta innebar att stamhövdingar och mullor fortfarande hade kvar mycket av sin maktställning ute i landet. Det fanns en gammal, djupt inrotad och landsomfattande regel att hellre ljuga än framföra ett negativt besked till sin herre. Allmänna val i detta land skulle ha blivit en parodi på demokratiskt val av flera skäl. Mullornas och stormännens höga inflytande hos en i huvudsak illitterat befolkning.

Reza shah försökte under väldigt lång tid regera i demokratisk ordning. Han letade efter lämpliga personer till premiärministerposten, men det var inte helt lätt att hitta några. Helt uppenbart hade han några förebilder för sig själv i gamla persiska härskare.

Reza fastställde att riket kunde kallas Iran eller Persien allt efter önskemål. Det gamla persiska väldet var det första riktigt stora imperiet i världen som kom att bestå och fungera väl under lång tid och Persiens historia från mitten av 500-talet till mitten av 300-talet f. Kr. beundrades stort av Reza shah.

Kyros II (den store) erövrade Lydien i mindre Asien och tågade 539 in i Babylon. Han befriade de israeler som där levde i fångenskap. Han lät dem återvända till Israel och donerade till dem medel för att återuppbygga sina tempel. Kyros en av Rezas stora idoler blev urtypen för en mild härskare. Han utfärdade Kyrosrullen, eller Kyroscylindern, världens första deklaration om mänskliga rättigheter.

Dareios I utökade imperiet så att det sträckte sig från Indus floddal i nuvarande Pakistan i öster till Libyen i väster och från Abessinien i söder till Kaukasien/Centralasien i norr, då världens främsta militära och politiska stormakt. Dareios indelade imperiet i 23 provinser ledda av guvernörer. Alla anslutna till ett avancerat system för postdistribution och med effektivt beskattningssystem.

Alla imperiets kulturer fick ostört leva vidare enligt Kyros modell och alltså i religionsfrihet. För att veta vad som hände i imperiet och kunna ingripa använde sig de persiska härskarna enligt assyrisk modell av hemliga agenter omtalade som Kungens ögon och öron. Friheten var så stor att man ute i provinserna inte kände något behov av att frigöra sig från det Persiska styret.

Persien, som 1941 till ringa del börjat få ordnade moderna förhållanden med hjälp av inkomsterna från oljan, råkade riktigt illa ut under andra världskriget (WW2). Ryssarna gjorde, liksom överallt där de ockuperat, allt för att införa kommunistiska partier i landet, bl.a. finansierade de dem. Avsikten var alldeles tydligt att kunna ta över landet.

Britterna, som ockuperade södra delen, gjorde sina misstag. När de t.ex. införde ransonering delade de ut ransoneringskuponger till stamhövdingarna för vidare befordran. Dessa sålde dem i stället och smugglade eller köpte vapen från en desorganiserad Persisk armé och startade härjningståg mot varandra. Shah Reza och det persiska parlamentet kunde inte göra mycket för att förbättra läget.

Engelsmännen till och med stödde en del extremistiska muslimska kretsar, som tidigare hållits lågt, i hopp om att dessa skulle hålla tillbaka bildandet av kommunistiska organisationer. Religiösa kretsar som Riza shah hållit borta från politisk inblandning. Både ryssar och britter lämnade över listor över vilka de önskade se valda till parlamentet!

De inrikespolitiska förhållandena blev kaotiska igen och man lyckades ställa till med rena upplopp i Teheran. Engelsmännen, som lämnat Teheran utanför ockupationen tågade åter in i staden under förevändning att återställa ordningen. På så sätt lyckades de skrämma parlamentet att besluta enligt deras önskemål.

Shahens reformprogram stoppades upp genom ockupationen. Ockupanterna rekvirerade lastbilar och godsvagnar, så att persernas livsmedelstransporter försvårades till den grad att svältkatastrof stod för dörren. Järnvägs- och landsvägsnäten slets ut och ekonomin förstördes helt enkelt av ockupationsmakterna. Britter och amerikaner insåg småningom detta och tillhandahöll en del hjälp.

För att det här inlägget någonsin skall kunna avslutas måste jag utelämna väldigt mycket av det som hände både i och utanför Persien. Detta gäller tiden både före, under och efter andra världskriget.

Sedan gammalt exploaterades Irans enorma oljetillgångar av det brittiska Anglo-Iranian Oil Company, numera British Petrolium Company, BP. Irans avtal med AIOC var synnerligen oförmånligt för Iran. Efter WW2 ville såväl shahen, som var djupt missnöjd med Irans del i vinsten, som hans parlament nationalisera oljefälten. Ett beslut om att så skulle ske togs också, men tidpunkten var inte bestämd.

Såväl britter som ryssar hade högtidligt försäkrat att de efter WW2 skulle lämna Persien, men britterna var ensamma om att uppfylla löftet. Ryssarna stannade kvar i tydlig avsikt att sovjetisera landet. De lämnade massivt stöd till kommunistiska partier, av vilka Tudeh var det mest inflytelserika. 1949 försökte en man ur Tudehpartiet döda shahen i ett revolverattentat, men blev själv dödad innan han kunde fullfölja.

1952 utnämnde shahen Mohammed Mossadegh till premiärminister. Mossadeq ledde Nationella Fronten, som egentligen var en ganska heterogen samling nationalister med inslag av republikaner. De hade det gemensamt att de var emot allt utländskt inflytande och därmed också den konsult- och ekonomiska hjälp från västerlandet som ju var väsentlig i shahens politik.

Det var en utnämning som Reza shah småningom djupt skulle ångra, men han trodde fortfarande på att han med Mossadeq hjälp skulle kunna leda Iran i någon sorts sant demokratisk ordning, vilket också gjorde att han hos många, bl.a. av Mossadeq uppfattades som svag. Mossadeq var populär hos folket. Han ventilerade gärna sin antipati mot utlänningar, deklarerade gärna sina hos iranierna populära åsikter, men bl.a. shahen upptäckte snart att han ofta deklarerade en åsikt som han senare i beslut gick emot.

Mossadeq sade sig tillämpa en bestämd doktrin, som han benämnde negativ jämvikt. För att beskriva den konstaterade han först att Iran länge hade lidit under dominans och inflytande av främmande makter, vilket ju var uppenbart för de flesta. Alltså, menade han, skulle Iran inte göra några som helst medgivanden till någon främmande makt och inte heller ta emot några favörer från någon.

Det var inte fråga om något som liknade USA:s isolationism i början av 1900-talet. Han gick oerhört mycket längre. Han motsatte sig allt byggande av järnvägar och moderna bilvägar. Det var västliga påfund, som inte behövdes i Iran.

Omedelbart efter sitt premiärministertillträde, utan någon som helst förberedande planering, eftertanke eller konsekvensutredning genomförde nu Mossadeq den ett år tidigare beslutade nationaliseringen av oljeindustrin. För Iran blev konsekvenserna förödande. Mossadeq hade tillkännagett att nationaliseringen i ett slag och omedelbart skulle förbättra allas ekonomi. Det blev tvärt om.

Det visade sig att Perserna saknade något så elementärt som en säljorganisation, inga kölar för transport av oljan och mycket annat. Tvärt emot förväntningarna upphörde statens inkomster plötsligt och Iran hade fått mäktiga motståndare i Storbritannien och AIOC när oljeproduktionen i Abadan plötsligt så gott som upphörde och därmed Irans inkomster. Olja stod att få på andra håll.

Mossadeq stod på höjden av sin makt och var ännu populär hos massorna. Han samarbetade i hemlighet med, (antagligen trodde han att han utnyttjade) Tudehpartiet (kommunisterna), men de hade egna planer. De var: Samarbete med Mossadeq för att störta shahen och sedan ta över styret från denne. Detta framkom senare mycket tydligt.

För att åta sig premiärministerposten hade Mossadeq krävt också krigsministerposten, viket beviljades av shahen, som ju själv enligt författningen var krigsmaktens överbefälhavare. Vad han vid den här tiden inte visste var att Mosaddeq avsåg ändra på också detta för att störta shahen och själv ta över makten. Dessutom skulle Mossadeq få utöva regeringsmakten under sex månader utan att behöva höra parlamentet.

Shahen var, enligt gammal persisk lag ägare av mycket stor andel av landets jord. Övriga stora ägare var staten och tidigare nämnda storgodsägare av vilka Mossadeq familj var en och många mullor en annan. Shahen tänkte sig redan före sitt trontillträde en stor jordreform till förmån för alla fattiga fellaher, vilkas situation jag inledningsvis nämnt.

Omedelbart efter WW2 började shahen fördela delar av sitt jordinnehav bland särskilt förtjänta fellaher. Äganderättshandlingar till dessa jordlotter utdelades och givetvis ökade shahens popularitet bland de fattiga, men rika jordägare och mullorna såg det inte med blida ögon. Shahen planerade också att till fellaherna fördela en del outnyttjad statlig jord och att få de riktigt stora jordägarna att på samma sätt lämna ifrån sig en del jord.

En av Mossadegs första åtgärder sedan han av shahen tilldelats särskilda befogenheter var att sätta stopp för shahens jordfördelningsprogram. Det ökade naturligtvis Mossadegs popularitet bland de förmögna jordägarna och gillades bland mullorna.

Efter sex månader med särskilda befogenheter krävde Mossadeq förlängning med ytterligare sexmånader och nu gick det riktigt åt skogen. Då någon eller några vågade opponera sig mot honom uppförde han sig som ett tjurigt barn. I talarstolen grät han då allt som oftast, fäktade med armar och ben och låtsades någon gång svimma. I internationell press blev han en visa, som jag minns mycket väl.

Mossadegh var emellertid farlig för Iran. Hans avsikt var att störta shahen och säkerligen att göra sig själv till diktator. Detta hoppades han kunna genomföra med hjälp inledningsvis från Tudehpartiet och alltså indirekt från ryssarna, som gärna ställde upp för att småningom själva ta över landet.

På kort tid, bara några månader, avskaffade han senaten, upplöste landets högsta domstol och begärde folkets fullmakt att få avskaffa nationalförsamlingen. Han försökte sätta munkavle på pressen. I praktiken avskaffade han fria val, gjorde sitt bästa för att försvaga shahens ställning och införde ståndrätt.

Kort sagt var han på god väg att störta shahen, vilket han naturligtvis måste för att bli diktator. God hjälp fick han tills vidare av Tudehpartiet, det genom hemliga ryska subsidier och på annat sätt stödda kommunistpartiet.

Naturligtvis fanns det därmed flera starka skäl för USA och Storbritannien att hjälpa shahen, vilket USA också gjorde och nyligen erkänt. Västerländerna ville givetvis inte se Iran bli rysk lydstat och tillgången till Irans olja var för västerländerna utomordentligt viktig.

Det jag nu mycket kortfattat skall redogöra för är tråkigt nog väldigt förkortat och mycket högintressant är helt enkelt utelämnat. Inlägget måste bli klart snart, så att jag kan övergå till att kommentera dagsaktuellt. Det är synd för det som hände i Iran den här tiden påminner om Dumas version av Frankrike på Richelieus tid i romanen De tre musketörerna.

1953, med Mossadeq som även krigsminister, var bevakningen av Mossadegs villa utökad till att bl.a. omfatta12 medeltunga stridsvagnar. Bevakningen av shahens stora palats, Saadabad, hade i stället minskats till 4 stridsvagnar. Antalet soldater stod ungefär i proportion till detta.

1953 stod det också klart att en omsvängning i opinionen till shahens fördel var på gång. Människorna insåg att Mossadegs främlingsfientliga politik hade blivit selektiv. Han tänkte kasta ut engelsmännen, men i stället göra Iran beroende av ryssarna.

Tidningsmän hade börjat skriva om det. En del av dem hade blivit svårt misshandlade av Mossadegs anhängare eller kommunister. Här erkände nyligen USA att man medverkat i en presskampanj mot Mossadeq. Det var en lätt uppgift att häckla Mossadeq om man bara fann tillräckligt modiga tidningsmän. Jag för min del kan tänka mig att de under 1953 gavs skydd genom CIA:s försorg och därigenom vågade fortsätta skriva.

Med den undermåliga bevakningen vid palatset Saadabad flyttade Shahen till en villa i Ramsar vid Kaspiska havet, som hans far låtit bygga. I närhet hade shahen ett mindre enmotorigt flygplan vid en jaktstuga och han var själv kunnig flygare. 20 minuter med det planet till en tillräckligt lång bana hade shahen sitt tvåmotoriga flygplan vid Ramsar, med vilket han vid behov skulle kunna lämna Iran.

Den 13 augusti 1953 undertecknade shahen i Ramsar några dekret där han dels avskedade Mossadeq och i stället utnämnde Fazlollah Zahedi till premiärminister och dels avskedade arméns stabschef general Riahi och i stället utnämnde general Batmangelich till stabschef.

Sedan gav han chefen för det kejserliga gardet, överste Nematollah Nassiri det vanskliga uppdraget att i Teheran överlämna dessa dekret. Översten överlämnade först utnämningen till generalen Zahedi. Denne var inte lätt att hitta, eftersom han visste sig eftersökt av Mossadegs folk efter att ha kritiserat denne. Han hade tidigare en tid varit Mossadegs inrikesminister

Zahedi förflyttade sig var och varannan natt mellan olika adresser för att undgå att bli fängslad, men Nassiri lyckades hitta en av generalens förtrogna, som ordnade träffen och generalen accepterade sitt uppdrag.

Kvällen den 18 augusti körde överste Nassiri med två av sina officerare via bakgator till närheten av Mossadegs hus. Därifrån gick de fram mot huset, som var omringat av Mossadegs soldater och med uppgiften att inte släppa fram militär från shahens garde.

Översten och hans två följeslagare gick lugnt fram till huset, litande på att soldaterna skulle känna igen honom och respektera hans auktoritet. Efter att ha ringt på begärde översten att få ett viktigt samtal med Mossadeq, men avvisades naturligtvis. Översten såg en officer, som han bedömde kunde vara pålitlig och fick honom till att ta emot shahens brev, gå till Mossadeq med det och anhålla om kvittens.

Översten ställde sig att vänta och efter en och en halv timme kom kvittensen. Senare kom det fram att dröjsmålet berodde på att Mossadeq ringde ett antal personer och bad om råd till hur han skulle göra. Översten fick också besked om att han skulle föras till general Riahi för ett sammanträffande. Detta passade översten utmärkt, eftersom han då också kunde överlämna shahens besked om generalens avsked från stabschefsposten.

Omedelbart då Nassiri kom in till general Riahi upptäckte han att generalen bakom sig i stolen hade en revolver. Möjligen trodde generalen att shahens överste skulle försöka döda honom?  Generalen anklagade genast överste Nassiri för att planera en statskupp, varpå denne svarade att han endast överlämnat shahens order till Mossadeq och visade fram kvittensen.

Riahi förklarade att han aldrig skulle förlåta Nassiri för vad han gjort och förklarade honom vara fånge, varpå han sattes bakom lås och bom, efter att ha berövats sin uniform. När överstens bror fick kännedom om arresteringen skickade han översten pyjamas, tandborste och sådant inslagna i ett exemplar av en tidning, vilken just publicerat shahens order till Mossadeq och general Zahedi, den nye premiärministern.

Morgonen därpå förhördes överste Nassiri av arméns överauditör, som var anhängare till Mossadeq. Denne hävdade att shahen aldrig utfärdat någon sådan order och att översten förfalskat handlingen, varpå översten visade upp den insmugglade tidningen. Auditören avbröt förhöret. I fängelset fanns en insmugglad radio och översten och en del medfångar kunde via den höra att en revolution just inletts. Utifrån hördes senare skottlossning och skrik.

Efter en stund kom fängelsedirektören med överstens uniform som han fick ta på sig. Fängelset skulle evakueras. Detta hanns inte med förrän en folkmassa stormat fängelset för att befria fångarna. Poster vid fängelset hade givit eld och en kvinna och några yngre män hade dödats liksom några sårats, varpå posterna hade flytt.

Nu blev också general Batmangelich fri, som shahen dessförinnan utnämnt till general Riahis efterträdare och alltså ny arméstabschef. Folkmassan jublade, samtidigt som ilskan mot Mossadeq ökade på grund av dödsfallen.

Det som nu hände i Teheran och några andra städer är en utomordentligt spännande historia. Tyvärr måste jag utelämna det mesta, inlägget är redan så långt att en del av er kanske inte anser sig ha tid att läsa allt. Några episoder tar jag i alla fall med.

Officerare i Teheran och krigsskolans lärare och kadetter hade fått order att samlas klockan tio på krigsskolan för att åhöra general Riahi, som skulle tala över ämnet ”Shahen”. En stor grupp, det har sagts 90 % hade innan mötet kommit överens om att general Riahi omedelbart skulle dödas om han sade något ofördelaktigt om shahen.

Rykten spred sig snabbt i Teheran, så general Riahi fick i tid information om detta och infann sig inte. Officerskåren hade vid denna tid en del Mossadeghtrogna officerare. Mossadeq var också krigsminister och skötte en hel del befordringsärenden i krigsmakten. Även Thudehpartiet hade lyckats infiltrera krigsmakten. Bl.a. visade det sig senare att en av bataljonscheferna i kejserliga gardet var hemlig medlem i det kommunistiska Tudehpartiet.

Den avgörande striden denna dag utkämpades vid Mossadegs hus. Alla stridsvagnar hade grupperats framför husets framsida och på de mindre gatorna mot baksidan endast infanteri.

Bakifrån närmade sig en stridsvagn med en underofficer som vagnchef. Han tillhörde ett förband anlitat av Mossadeq, men hade nu gått över. Med kanonen besköt han nu husets baksida och Mossadeq flydde över trädgårdsmuren men fångades snart in.

General Zahedi, den av shahen nyutnämnde premiärministern, förklarade att han skulle åka till Isfahan och mobilisera trupp därifrån. Andra styrkor hade han beordrat att gå mot Teheran från Kermanshah. Men folkmassor hade redan tagit saken i egna händer. Detta hade hänt i staden Resht och därefter i ett dussintal andra städer.

Han ändrade sig och embarkerade en stridsvagn, som lojala skickat till platsen där han för tillfället gömt sig. I denna begav han sig till radiostationen i Teheran, men det visade sig att en folkmassa redan återtagit radiostationen från Mossadegs folk, som bara hann sabotera någon lätt reparerad komponent till stationen.

Därpå meddelade han Irans befolkning att Mossadegs revolution tack vare folkets insatser och en lojal krigsmakt misslyckats och att Mossadegh nu var en rymling, men skulle infångas. Shah Reza befann sig vid det laget enligt tidigare uppgjord plan utomlands,

Nära sin jaktstuga vid Kelardasht där shahen befann sig hade han ett litet enmotorigt flygplan, han var ju själv pilot. Med detta flög han på tjugo minuter till flygplatsen i Ramsar varifrån han kunde lyfta med sitt större tvåmotoriga flygplan för att bege sig först till Bagdad och sedan vidare till Rom, där shahen hade en privatbil stående i ambassadens garage. I Rom stannade han sedan tills han efter ett par dagar fick klartecken att återvända sedan lojala medborgare säkrat hans makt. Redan veckor innan hade denna resa planerats om Mossadegh inte skulle acceptera sitt avsked och bruka våld för att behålla makten. Shahen och drottningen gav sig iväg så snart de per radio fått meddelande om Mossadeghs omedgörlighet.

Mycket talar för att CIA och kanske det engelska MI 6 gav ordentlig och väl förberedd assistens till de shahtrogna för att slå ned Mossadeghs försök till kupp. För att t.ex. få ut hundratals människor från Teheran till radiostationen ställde stadens busschaufförer och en stor mängd taxiförare upp. Det skulle inte förvåna mig om de fick bra betalt för den transporten. Amerikanska pengar? Ett rykte säger att folkmassan vid Mossadegs hus också ersattes pekuniärt. Fler rykten var i svang.

Många har undrat varför det kommunistiska Tudehpartiet inte alls verkar ha agerat under dessa dagar? Den enda förklaring man kan hitta är att de fullständigt förvirrades av det så starka folkiga stödet för shahen och inte visste hur de då skulle agera.

Tre dagar efter att shahens nye premiärminister, Zahedi, hade övertagit styret var shahen tillbaka i Teheran och det skedde räfst och rättarting. Mossadegh dömdes först hårt, men shahen mildrade straffet väsentligt och han levde återstoden av livet obemärkt på sin gård, troligen under husarrest

Domstolarna utdömde en hel del dödsstraff. Så dömdes t.ex. Mossadeghs utrikesminister, Hussein Fatemi. Han hölls gömd av sina kommunistiska vänner i sju månader innan han spårades. Vid infångandet skulle han ha blivit dödad på stället av åskådare om han inte fått starkt polisskydd.

När Mossadegh störtades var Iran praktiskt taget bankrutt och drevs med årliga budgetunderskott. Utlandsvalutor saknades så gott som helt, men nu trädde USA in med ekonomisk hjälp ungefär motsvarande det absolut nödvändiga budgetunderskottet för att Iran skulle kunna leva vidare.

Med Mossadegh borta från makten kunde produktion och avyttring av oljan åter komma igång och redan 1956 kunde USA dra in detta extra bidrag om ungefär 5 miljoner $ per månad. Iran var på fötter igen, men shahen verkade fortfarande hoppas att Iran skulle kunna styras rätt med nära nog västerländsk demokrati.

Naturligtvis låg inte detta inom möjlighetens gräns. Det stora flertalet medborgare var analfabeter och ute i byarna lyssnade man bara på de mäktiga mullorna, som inte sällan var nära nog lika obildade som massan och ofta nog stora jordägare.

I sin självbiografi, som utkom 1961 skriver shahen bittert:

… Ett litet antal storgodsägare – bara ett par dussin – äger vardera upp till fyrtio eller fler byar. Några av de största godsägarna är stamhövdingar.

Åtskilligt av den sämst skötta jorden i Iran ligger i händerna på de största godsägarna. I de flesta fall är dessa på annat håll bosatta godsägare, som inte lägger ner nämnvärd möda på att förbättra avkastningen eller ägnar någon eftertanke åt de förhållanden under vilka bönderna som brukar marken lever. De överlämnar skötseln av jorden tillförvaltare, som ofta är hänsynslösa figurer och som använder sin makt till att förtrycka bönderna, medan godsägarna själva roar sig i Teheran, i Europa eller i Förenta staterna. Det är visserligen sant att det bland de största enskilda godsägarna finns undantag, förträffliga män, som lägger i dagen en påfallande social ansvarskänsla; men på det hela taget är godsägarna parasiter och – deras dagar som feodalherrar är räknade.

Ord och inga visor, eller hur. Men shahen var samtidigt på väg att skaffa sig mäktiga fiender. Hela återstoden av 50-talet, sedan Mossadegh avlägsnats arbetade shahen idogt på att förbättra rikets administration, skolväsen, sjukvård, ekonomi o.s.v. Han bekymrade sig över förekommande korruption och mutor. Han uppmuntrade och stödde bildandet av politiska partier, något som inte var helt lätt när en stor del av befolkningen var illitterat och van att rätta sig efter godherrens eller mullans anvisningar.

Han gjorde vad han kunde för att stärka lokalpolitik, landsbygdspolitik via kommunalpolitik och partibildning för detta såväl som rikspolitik, men det var inte lätt i ett land med Persiens demografi.

Han förbättrade rikets administration t.ex. genom att införa statssekreterare med assistenter i alla departement. De skulle ansvara för att administrationen sköttes och förbättrades inom departementens ansvarsområden. De besattes, då så var möjligt, med kunnig, ofta utlandutbildad personal.

Även om svårigheterna tornade upp sig, så utvecklades Persien lovande, åtminstone med västerländska ögon sett. 1961 gav shahen ut sina memoarer, där han ganska väl redovisar vad som då uträttats och en del av den tänkta fortsättningen. Då boken skrevs hade shahen säkerligen helt klart för sig at det krävdes en mäktig härskare med hårda nypor för att föra Iran därhän att en övergång till vettig demokrati skulle kunna ske.

Däremot hade han säker klart för sig att frihet, t.ex. religionsfrihet, frihet för kvinnor att klä sig efter västerländskt mode, eller över huvud taget modernisera Iran till i klass med västerlandet inte skulle vara möjligt om man som första åtgärd gav folket all verklig makt.

Massan av folket, fellaherna, var helt i händerna på antingen mullor, godsägare eller stamhövdingar, alla starkt emot både folkbildning, social förbättring och demokrati. Shahen insåg att han själv måste fullt ut utnyttja författningen från 1906 och dessutom ytterligare stärka sin egen makt för att småningom kunna demokratisera Iran.

1962, ett år efter det att han i sin bok Mission for My Country varnat storgodsägarna, drog han in mycket av deras jord. Ofta var den åtkommen, donerad, till dem flera hundra år tidigare. Den fördelades sedan till de bönder som brukade den.

Shahen hade för länge sedan insett att demokrati i Iran inte kunde genomföras i alltigenom demokartiska former. Det mäktiga jordägande prästerskapet liksom storjordägarnas motstånd skulle förhindra så gott som alla reformer. För att kunna genomföra sina reformer tog därför shahen till sig all behövlig makt.

Ett intensivt reformarbete sattes igång, av shahen kallat den vita revolutionen. Feodalismen avskaffades helt enkelt. Irans kvinnor fick sin ställning enormt förbättrad. De gavs rösträtt, sekulariseringen accelererade, så att kvinnorna kunde klä sig efter senaste västerländska mode och våga visa t.o.m. mer än bara anklarna. Deras rättsliga och sociala ställning förbättrades kolossalt.

Shahen såg till att oljeroyaltyt ökades till 75 % av vinsten och således gick bara till 25 % till oljebolagen och oljepriset steg. Tidigare hade det varit tvärt om och Storbritannien hade beskattat oljebolaget så att skatteuttaget där varit större än Irans del av vinsten. Emellertid resulterade detta i ett ordentligt missnöje hos Storbritannien, men också i övriga västvärlden

Med den kraftigt förbättrade ekonomin byggde han upp landets industri, förbättrade väsentligt jämlikheten och över huvud taget allas rättsliga och sociala ställning. Analfabetismen minskade med hans satsningar på skolväsendet och sjukvården förbättrades enormt på kort tid. Genom kraftigt ökade oljeinkomster förbättrades ekonomin och med Amerikansk hjälp moderniserades försvarsmakten.

Respekten för Iran sköt i höjden och inflytandet i MENA-regionen ökade. Iran blev respekterad medlem i försvarspakter. Iran sågs som ett värn mot ryskt inflytande i regionen

En snabbt svällande medelklass med goda inkomster gjorde emellertid att klyftan mellan välbeställda och fattiga ökade i synbarhet. Shahen strävade mot att göra Iran till en industriell stormakt och man kan nog påstå att det i någon mån gick ut över de fattiga småbönderna, som var många.

Shiamuslimsk ledare i Iran var ayatollah Ruhollah Khomeini. Ayatollan visade öppet sitt motstånd mot shahens vita revolution och dess reformer. Särskilt kvinnornas stärkta ställning och jordreformen ansågs av ayatollan som helt oacceptabla. Ayatollans underställda mullor var också stora jordägare, liksom den islamska rörelsen som sådan. Kvinnornas frigörelse och nya rättigheter var en förfärlig styggelse för en teokratisk och fundamentalistisk majoritet.

Ayatollah Khomeini landförvisades och bosatte sig småningom i Paris, där han åtnjöt stor frihet att via massmedia misskreditera shahen och hans regim. Ayatollan lät på magnetband spela in sina predikningar, där han angrep shahen och krävde dennes avgång. Dessa inspelningar smugglades sedan in i Iran och spelades upp i moskéerna av mullorna.

Moderniseringen av Iran innebar också att affärer och varuhus av västerländskt snitt med regimens gillande växte upp i Irans städer. Därmed fick shahen ytterligare en stark grupp emot sig, nämligen städernas alla basarhandlare, som inte ville veta av detta västerländska nya.

Shahen hade naturligtvis också många starka anhängare, särskilt bland intelligentsian, industriledarna och bland militärerna. För att snabba upp landets modernisering satsade han stort på utbildning. Utbildningsväsendets utbyggnad tog lång tid och därför skickade shahen många studiebegåvade utomlands för studier med statliga stipendier.

På sjuttiotalet uppgick dessa studenter till inte mindre än ca 50 000. Dessa återvände till Iran efter 3, 4, 5 och fler års studier och var i många fall påverkade av den tidens vänsterintellektuella våg i västerlandet. Härigenom drog Iran genom shahens brådska att införa demokrati till sig ytterligare en stor och mäktig grupp motståndare. Denna gång sådana som omedelbart efter återkomsten inträdde i ledande befattningar inom undervisning, industri och sjukvård.

1977 utlöstes våldsamma demonstrationer av islamstuderande studenter, därför att ayatollans äldste son avlidit under vad som kunde betecknas som oklara omständigheter. Protesterna var så våldsamma att sex demonstranter blev dödade i skottlossning.

I Paris hetsade Khomeini mot shahen och krävde Iransk återgång till renläriga fundamentalistiskt islamska principer och att shahen skulle bort. Mullorna massmobiliserade folket mot shahen och landet störtades i kaos. Hundratalet demonstranter dödades 1978 och inga av shahens åtgärder t.ex. undantagstillstånd hjälpte.

Till slut lämnade en i leukemi sjuk shah och hans familj landet och ayatollah Khomeini kunde återvända från Paris. Han skapade omgående en islamskt teokratisks stat utan politiska partier och drömmen om demokrati enligt västerländsk modell slocknade snabbt.

Khomeini startade ett revolutionsgarde, som på gatorna misshandlade kvinnor som inte var perfekt beslöjade och av kroppen visade mer än fötterna. Gardet tog från amerikanska ambassaden i Teheran 66 amerikaner som gisslan, varefter en ekonomisk bojkott av Iran infördes.

Ayatollan störtade snabbt landet in i fattigdom, elände och religiöst förtryck. Livet i Iran efter ayatollans maktövertagande får man en god uppfattning om när man läser Betty Mahmoodys bok Inte utan min dotter som presenterades av Bonniers förlag 1988, blev en bestseller och följdes upp av boken Kärleken till ett barn, som utkom 1992.

Betty Mahmoody var gift med en i USA verksam läkare. De beslöt att besöka mannens släkt i Iran, men väl där gled mannen successivt över i islamsk fundamentalism och höll kvar sin hustru och dotter som fångar i Teheran.

I den första boken beskriver Betty Mahmoody hur hon med dottern småningom och med hjälp av medkännande iranier kunde fly och ta sig till amerikanska ambassaden i Ankara. I den senare boken redovisar hon svårigheten att återanpassa sig och skydda sig och dottern mot mannens hämnd.

Shah Muhammed Reza Pahlavi dog av leukemi i Kairo 1980. Han gavs där en statsbegravning efter att ha styrt Iran i 38 år. Han hade kommit en bra bit på väg i sin modernisering av Iran, då ayatollah Khomeiny tog över och omedelbart förde Iran bakåt i tiden hundratals år.

I augusti 1980 bedömde irakierna att Iran under det kaos som Khomeini förorsakat hade försvagats så mycket att Irak skulle kunna invadera och överta en del rika oljefält längst inne i Persiska viken. Det var en felbedömning. Kriget fortsatte i nästan åtta år och slutade oavgjort efter förlust av ungefär en halv miljon människoliv och många fler skadade.

Irak använde förbjudna massförstörelsevapen i kategori C, kemiska vapen. Närmare bestämt senapsgas utan att straffas särskilt för detta. Vapnet användes också mot Iraks egen kurdiska civilbefolkning.

Jag antar att du någorlunda känner till hur befolkningen (de som stannat kvar) i båda dessa länder har det idag. Ja, som man säger: Så kan det gå, när inte haspen är på!