tisdag 16 juni 2009

Det kalla kriget och Sovjethotet (det kommunistiska hotet) mot Sverige under 3 decennier

Jag har tidigare nämnt att jag just för andra gången läst Dragan Jovius bok Sovjethotet mot Norden och att den väckte minnen till liv.

Alla vet att det rör sig om ett hot som upphörde i och med kommunismens totala sammanbrott i Europa. I Sovjet och samtliga dess europeiska lydstater, i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien och dessutom i Jugoslavien och Albanien. Människor i allmänhet fick klart för sig att kommunism är en ideologi men samtidigt en utopi, som resulterar i fattigdom och svält för alla utom partinomenklaturan, den nya överklassen.

Nu har det Svenska försvaret monterats ner – trots att alla som vet det minsta om östeuropeisk säkerhetspolitik med sorg kan konstatera att den ryska björnen yrvaket vaknade och under f.d. KGB-mannen Putin började upprusta igen. Man bedriver en aggressiv handels- och energikrigföring gentemot grannländer som inte följer Kremls påbud. Man håller sudetfrågor vid liv i några randstater. Exempelvis rör det en halvmiljon ryskspråkiga i Estland. I huvudsak människor som ryssarna hade placerat där efter kriget, sedan man förhindrat ester att flytta tillbaka till det under kriget utrymda nordöstra Estland. Georgien har också tuktats igen och minskats.

Minnena som väckts till liv och det jag nu skall skriva om är emellertid det kommunistiska spionaget, som jag upplevde det i mitt arbete. Det stod klart att det ”kryllade” av kommunistiska spioner i Sverige under de tre decennier kalla kriget varade. De kom i huvudsak från Sovjetunionen, Polen och Östtyskland, men också svenskar ställde upp aktivt och inte sällan passivt som vad Lenin kallade ”nyttiga idioter”.

Ideligen kom information om misstänkt spionage och detta kulminerade nog i början av 80-talet. TIR-bilar från de kommunistiska staterna parkerade under längre tid i närheten av våra försvarsanläggningar, bl.a. radiolänkanläggningar eller t.ex. vid pupinboxar utefter våra vägar. (Vid pupinboxar tas telekablar upp och enskilda ledningar kompenseras för den dämpning som kapacitansen mellan ledningarna ger.)

Under en flygvapenövning i Västergötland åkte sovjetiska TIR-bilar omkring där. Parkerade på ”känsliga” platser under ganska lång tid ibland. Det föreföll helt uppenbart vad de sysslade med. De, som man med tullens hjälp stickprovsbesiktigade saknade dessutom last.

Polska unga män åkte omkring som tavelförsäljare i Sverige ibland i hyrbil. Ett par mönster kunde konstateras. En del verkade särskilt koncentrera sin försäljning till flygvapnets piloter i deras bostäder. En del andra, särskilt i södra Sverige ertappades i närheten av luftförsvarets eller radiolänknätets anläggningar med svenska kartor. På dessa hade markeringar gjorts t.ex. av platser där en TIR-bil kunde parkera och varifrån man med relativt enkel utrustning kunde spela in vad som strålade ut från viktiga antenner vid dessa anläggningar. Det har sagts att det rörde sig om studenter från högre skolor och att dessa under sommartid tvingats åta sig uppdragen för att få fullfölja sina studier. Tre av dem häktades i slutet av 1981 och två åtalades vid Hässleholms tingsrätt, men nekade och friades i brist på bevis. Vi kunde ändå konstatera att deras märken på kartorna visade på platser utmärkta för att tappa information från Försvarets fasta radiolänknät.




Några tidningsurklipp från den tiden.



Så här minns jag en händelse kring 1980 d.v.s. för ca 30 år sedan:
Vid ett tillfälle hade en sovjetisk legationstjänsteman hyrt en lite avsides liggande sommarstuga i Uppland. Han misstänktes vara KGB- eller GRU-officer och sådana höll Säpo reda på.

Nu undrade Säpo om vi möjligen kunde tipsa om vad han kunde tänkas ha sysslat med? Sommarstugan låg inte så långt från en av våra relästationer i försvarets fasta radiolänknät (FFRL). Mannen hade anlänt till stugan i bil, lastat ur en resväska och en s.k. attachéväska.
Han hade gått in i stugan och sedan under ca en vecka i huvudsak vistats inomhus. Helt avvikande från det normala för en ryss hade han dessutom med sig ett paraply. Något normalt för en engelsman, men absolut inte för en ryss. Han höll sig ju dessutom inomhus i sin stuga.

Ett sammanträffande var att det den aktuella tiden pågått en flygvapenövning i området och att Sovjetiska störflygplan vid några tillfällen den aktuella tiden stört en radarstation. Det rörde sig om en radarstation vars bild levererades till luftförsvarscentralen (Lfc) via relästationen inte så långt från stugan.

Vid ett tillfälle hos mig på FMV diskuterade jag och Per-Olof Thorén händelsen och jag nappade på kuriositeten med paraplyet. (Minns jag rätt, Per-Olof?) Ett uppspänt paraply med metallfolie på insidan kan ju vara en näranog parabolisk reflektor. Med ett specialbyggt paraplyskaft försett med matarhorn vore det en ganska bra antenn för den tidens höga frekvenser. En attachéväska skulle kunna innehålla både mottagare och bandspelare för lagring och senare utvärdering av t.ex. en avsiktlig radarstörning. Vi konstaterade också att stugan låg lämpligt till för sådan verksamhet.

Säpo var i lite beråd. Man visste inte riktigt vilka tekniska faciliteter man skulle söka i t.ex. TIR-bilarna. Hur kan antenner för försvarets olika frekvenser döljas i en TIR-bil? Hur ser de ut? Hur stor och tung behöver spionens radiomottagare vara? Eller en bandspelare? Hur kunde man tänkas dölja dessa attiraljer o.s.v.? Säpo undrade om vi kunde titta på detta och sedan redovisa det hela i en föredragning under en halvdag för ett 30-tal Säpomän.

Detta var naturligtvis något som i högsta grad låg i FMV:s intresse och jag skrev en s.k. uppdragssedel till den avdelning på Ericsson Radio Systems, som vid den tiden arbetade uteslutande för FMV räkning och med Per-Olof Thorén som chef. Hans folk samlade in bilder, ritade och fantiserade några dagar. Jag minns, som kuriosa, en bild av en julgran i plast, som liggande dolde en jagiantenn. Man samlade in bilder på Sovjetiska signalspaningsfartyg (s.k. professorsfartyg) och sökte lokalisera alla olika antenner. En av ingenjörerna (Bengt Löfstrand) var talangfull amatörtecknare och åskådliggjorde en del idéer. En sådan var att bilradion kunde vara en ”maskerad” mottagare för våra militära frekvensband, en annan, som härrörde från mig, var att en bredbandig slitsantenn kunde byggas in i TIR-bilens vägg.
Det blev två föredragningar, med ungefär 30 säpomän vid vardera tillfället.

Säpo fick naturligtvis med sig kopior av alla bilder och en av cheferna frågade senare Per-Olof om Säpo fick använda bilderna för t.ex. utbildning. Per-Olof svarade självklart ja och nämnde sedan detta för mig. Bilderna hade ju producerats på bekostnad av FMV, efter min beställning och jag konstaterade att FMV naturligtvis inte kunde ha invändningar.

Någon gång 1984 eller 1985 var Per-Olof in i en bokhandel och råkade se en nyutkommen bok av Dragan Jovius, Sovjethotet mot norden. Han bläddrade i boken och blev ytterst förvånad, då han kände igen våra bilder från säpoföredragningen. Per-Olof köpte boken, läste den och lånade sedan ut den till mig.

Följande slutsats kom vi fram till: Dragan, som frilansande expert på Sovjetisk politisk och militär verksamhet var expert, mer än en gång anlitad för kommentarer i svensk TV. Han hade nog fina kontakter med andra experter. Med säporepresentantens ord: ”använda bilderna för utbildning” menades kanske utbildning av svenska folket.


Här är ett collage av våra fantasibilder.


Slutligen, Säpo var (är?) en med tiden allt effektivare ordningens upprätthållare, till skillnad från vad t.ex. Jan Guillou påstår. Det Säpo lyckas med redovisas inte ofta i svenska massmedia. Ibland blir det bara som en impopulär utvisning.

5 kommentarer:

  1. Nu har jag också en blogg
    www.rositahogberg.blogg.se

    SvaraRadera
  2. Det här var intressant läsning för mig. Nu tror jag äntligen jag förstår hur mekaniken skulle ha kunnat fungera när min pappa var i öststaterna under 70-talet. Ja, ingen av blocken var knappast bättre eller sämre än den andre när det gällde spionage, men jag föredrar definitivt västsidans leverne. I väst får vi ju iallafall säga vad vi tycker och tänker och det tycker ju jag är en viktig sak.

    SvaraRadera
  3. Jugoslavien var aldrig nån sovjetisk lydstat . Jag är från fd Jugoslavien oc vi hade mäst problem med ryssar óch just sovjetiska lydstater som var omkring Jugoslavien.

    SvaraRadera
  4. Våren 1985 stoppade jag (vpl plutonchef) och mitt förband en TIR lastbil på vår slutövning för IB38 utanför Arlanda/Almunge TIR lastbilen innehöll en liten satt polsk chaffis i 30 årsåldern med svensk vapenrock köpt på överskott. Vi trodde han tillhörde B-styrkan, så vi tog ur honom ur lastbilen, och kollade igenom allt i lasten. Helt tomt i lasten, förutom en 75:a Koskenkorva. Vi rapporterade till Brigadstaben och senare på em. kom SÄPO. Idag är jag övertygad om att chaffören egentligen var en stridsvagns-förare som övade inför luftlandsättning Arlanda. Därför att han styrde lastbilen ifrån vår förläggning på ett sådant sätt - körde in på småvägar gick ut och tittade hoppade in igen osv under några timmar.

    SvaraRadera
  5. Anonym 16 juli
    Den kommenterade meningen redogör för de stater där kommunismen bröt ihop. Jag räknade upp lydstaterna och lade till "... dessutom Jugoslavien och Albanien." Ingenstans skriver jag att Jugoslavien var lydstat.

    SvaraRadera