Islamism, politisk islam, terrorism m.m.

Sådant du bör veta och kanske redan vet, men minnet behöver kanske friskas upp?

1

I slutet av 2001 cirkulerade på Internet ett manifest skrivet på arabiska. Det var undertecknat av Ayman az-Zawahiri, en landsflyktig egyptisk läkare och bin Ladins mentor. Rubriken löd: Knights under the Prophet´s Banner och förklarade varför jihads anhängare hade slagit till emot USA  som han kallade ”den fjärran fienden”  −  och vilka följder man väntade sig av det jihad som skulle följa.

Ordet jihads egentliga betydelse är nog inte så välkänt, vilket kan orsaka en del missförstånd bland läsare och mediakonsumenter och det finns fler sådana ord. Därför redogör jag för några här:

Jihad är ett ofta använt ord som nog ibland missförstås. Det betecknar den möda som alla troende ska lägga ner på att sprida och förankra den muslimska trons inflytande och värderingar till att omfatta även omvärlden, ja till och med världsordningen. Jihad återställer en harmonisk världsordning genom att underkasta de motsträviga människorna Koranens oföränderliga lagar. Driven till sin extrem tar sig denna strävan uttryck i heligt krig.

Fitna är ett ord man ibland ser. Dess innebörd är negativ. Fitna betyder uppror, krig inom islam, splittring upplösning och förödelse hotar de troendes samfund. Medan jihad överbryggar interna spänningar och projicerar dem utåt mot de otrognas land underminerar fitna det muslimska samhället inifrån. Fitna är det tillstånd som vi idag finner i Mellanöstern.

Ulama ”de som besitter kunskap” är en beteckning på religiöst lärda inom islam. Ulama växte fram som en särskild grupp under islams blomstringstid 750 – 950. Ulama har auktoritet att tolka islam. Männen i ulama har kunskap om Koranen och den religiösa lagen sharia.

Bara Ulama kan utlysa jihad i dess mest extrema form, som väpnad kamp. Det är bara Ulama som genom utbildning och erfarenhet kan väga de förväntade vinsterna mot risken att jihad övergår i fitna. Deras kulturella roll är att garantera samhällsordningen för umma.

Umma är de troendes islamiska församling, som Muhammed började bygga upp i Medina år 622. Ordet används idag också för att uttrycka en världsvida muslimsk religiös gemenskap. På modern arabiska betyder det folk, samhälle eller nation, men används i religiösa sammanhang vanligtvis som beteckning för alla muslimer i världen oavsett nationstillhörighet. Ordet umma brukar också härledas till det svenska ordet brödraskap.

2

Zavahiri inledde sitt manifest med en dyster prognos över 1990-talet. Från Egypten till Bosnien, från Saudiarabien till Algeriet hade de militanta jihadisterna misslyckats kapitalt att mobilisera de ”muslimska massorna” och störta de sittande regimerna, som han kallar den ”nära fienden”. För att hejda förfallet krävdes en radikal strategiomställning.

Slaget mot USA den 11 september 2001 var avsett att vara tillräckligt djärvt och omfattande för att sporra obeslutsamma muslimer och övertyga dem om jihadstyrkornas oslagbara kraft och det stora USA:s svaghet. Men en terroristprovokation på västvärldens territorium fick inte, enligt bin Ladin och Zawahiri, överskugga de militanta muslimernas främsta syfte, nämligen ett krig inom islam. Al-Qaidas långsiktiga mål var att stärka sitt grepp om alla muslimer och genom väpnad kamp upprätta en global ”islamisk stat”.

Misslyckandet dittills, ansåg han, berodde på att muslimerna inte hade haft någon viktig sak att samlas kring, något som en majoritet av arabvärldens invånare spontant kunde identifiera sig med. Vid sekelskiftet blev plötsligt Palestina denna sak.

De havererade Osloavtalen, den andra intifadan som inleddes hösten 2000 och Sharonregimens massiva vedergällningar legitimerade den väpnade kampen i de arabiska tevetittarnas ögon. al-Jazira och andra satellitkanaler sände dagligen bilder från kampen.

Sommaren 2001 sågs de palestinska islamisternas självmordsattacker, där de otrognas kvinnor och barn dödades i islamisternas självmordsattacker, som kallades ”martyroperationer”, av muslimska predikanter världen över som det enda verksamma motståndet mot Israels förkrossande övertag.

Det passade Zavahari-bin Ladin perfekt, de ville att massakrerna i New York och Washington skulle ses som en förlängning och en kulmen på de palestinska självmordsattackerna. I en videoinspelning som visades den 7 oktober sitter bin Ladin och Zawahiri utanför en grotta i Afghanistan och svär ”vid Allah som rest himlen utan pelare, att USA aldrig skall känna fred” så länge palestinierna och Iraks barn tvingas lida.

I Washington hade en världssyn fått fäste redan innan president George W. Bush kom till makten: Neokonservatismen. Där såg man Osloprocessen som en fälla. Den kunde invagga israelerna i en falsk trygghet; deras arabiska grannar accepterade Israels existens bara för att de tillfälligt befann sig i underläge och kunde återuppta kampen så snart det var möjligt.

3

Dr Ayman al-Zawahiri: Ledare för al-Jihad, som bildades 1978, eller något tidigare, i syfte att starta heligt krig mot den egyptiska regimen och al-Qaidas ideologiske ledare.

Zawahiri föddes i Kairo den 19 juni 1951 och startade en cell för att störta den egyptiska regeringen när han var 15 år gammal. Kastad i fängelse efter mordet på Sadat 1981 och fälld för vapenhandel, men frigiven tre år senare.

Han flydde till Saudiarabien 1985 och flyttade året därpå till Peshawar, där han omorganiserade al-Jihad. När kriget mot den Sovjetiska ockupationen var över flyttade Zawahiri sin rörelse till Sudan, där han bedrev en kampanj mot den egyptiska regeringen som nästan ledde till att hans organisation totalt utplånades.

Han flyttade till Afghanistan 1996 och genomförde en sammansmältning av al-Jihad och al-Qaida. Han är författare till flera böcker, av vilka Bitter Skörd och den tidigare nämnda Riddare under profetens fana kan framhållas. Hans vistelseort är okänd och jag tror att han är den som efterträtt bin Ladin som högste ledare för al-Qaida.

3:s källa: al-Qaida och vägen till 11 september av Lawrence Wright.

4

Genomgående skilde man inom islam under mer än 1 000 år noga mellan religiös makt och världslig makt ungefär som man gjort och gör i Västerlandet. Inom islam har man nu börjat avvika från den rutinen. Ett mycket tydligt exempel har vi i Iran (Shiamuslimskt).

Efter att ha opponerat sig mot shahen Muhammad Reza Pahlevis samhällsreformer tvingades ayatolla Ruhollah Khomeini i landsflykt först till Turkiet i slutet av 1964, sedan till Irak från 1965 till 1978 när han av Saddam Hussein tvingades lämna Irak för Frankrike. Khomeini vände sig mot shahens jordreform, sekularism och kvinnans stärkta ställning i samhället.

Sedan shahen avsatts och flytt från Iran i januari 1979 återvände Khomeini till landet den 1 februari som revolutionens ledare. Under hans auktoritära ledning infördes en strikt fundamentalistisk islamsk republik, en teokrati. ”Jag utser regeringen,” sade Khomeini och utsåg Mehdi Bazargan. ”Eftersom jag har utsett honom, måste han åtlydas”, sa Khomeini och varnade för att uppror mot Bazargan ansågs vara ett ”uppror mot Gud.” Tydligare kunde han inte gärna visa att han ansåg sig vara Guds ställföreträdare.                                                                                                 

Många iranier kom att anklagas för kontrarevolutionärt och reaktionärt beteende, vilket resulterade i fängelse och död för tusentals iranier. Detta gällde även sunnimuslimer och bahaitroende. 1988 sades han ha beordrat avrättning av tusentals politiska fångar. Hans dödsdom (fatwa) mot brittisk-indiske författaren Salman Rushdie 1989 väckte stor uppmärksamhet och mycket kritik i Västerlandet.

  Ruhollah Khomeini

5

Bland annat Saddams massförstörelsevapen användes som förevändning till att invadera Irak utan FN-stöd sades det och det var en av orsakerna. När man sedan inte hittade några massförstörelsevapen så anklagades USA och Storbritannien för att ha fört opinionen bakom ljuset. Man glömmer då att Irak använt massförstörelsevapen (gas) i det åttaåriga anfallskriget mot Iran, liksom mot kurderna i norra Iran och det fanns all anledning anta att Irak disponerade sådana.

Däremot kan sägas att västkoalitionens krig mot Irak öppnade en Pandoras ask med fitna som följd. Etniska och religiösa strider utbröt som en följd mellan kurdiska, shiitiska och sunnitiska separatister som orsakade nya sprickor där islamistisk terrorism kundes slå rot. Densamma som Saddams fall alltså var avsett att utrota.

I stället utbröt ett okontrollerbart fitna, ett kaoskrig som hotar hela Mellanöstern med sina heliga platser, sliter sönder det sociala kittet och är de islamiska teologernas, ulamas, mardröm. En kamp om Islam beströdd med dussintals stridande parter och kryddad med Islamiska statens bestialiska enheter i både Irak och Syrien

Alltihop började skena då ”Arabiska våren” trädde till, där främst yngre människor demonstrerade för demokrati, ville att statschefer skulle träda tillbaka och mänskliga rättigheter införas. Något som starkt troende muslimer inte kunde acceptera och därför tog över med våldsamheter. I Syrien utbröt ett fruktansvärt inbördeskrig med många stridande parter, 5-6 miljoner internflyktingar och flera hundratusentals på flykt i Europa. Syrienkrigen är inne på sitt femte år.

6

Den ”arabiska våren” spred sig alltså till Syrien, som då redan var starkt påverkat av västerländsk kultur, men med en auktoritär regim under Bashar al-Assad, baathpartiet och med alawitisk härstamning. Cirka 70 % syrier är sunni, men al-Assad är alawit, en minoritet.

”Våren” spårade ganska snabbt ur och urartade i ett våldsamt inbördeskrig, som nu är inne på sitt femte år. Här strider nu ”alla mot alla”.

Under konfliktens gång växte inblandningen från utländska intressegrupper och Syrien såg ett inflöde av pengar och vapen från utlandet. Strider pågår på flera fronter mellan regimstyrkor och en lång rad olika organiserade rebellgrupper (med ett inte obetydligt inslag av utländska stridande), som i sin tur också strider mot varandra. Det ursprungliga motivet till proteströrelsen – demokratisering av Syrien – spelar numera en mindre roll, religiösa och etniska orsaker har istället trätt fram.

I november 2013 uppskattade FN att minst 120 000 människor hade dödats under konflikten. Tre miljoner beräknades ha flytt till grannländer och sex och en halv miljon var på flykt inom landet 2015. 2016 har flera hundra tusen tagit sig till Europa och bl.a till Sverige i sådana mängder att regeringen ansett oss tvingade att bromsa flyktingströmmen.

En av de krigförande parterna är Islamiska staten, IS, som håller ett betydande område i såväl Syrien som Irak och där har proklamerat kalifatet Islamiska staten. IS skall ses som en av de vidrigaste terrororganisationer som någonsin funnits. Man avrättar saklöst barn, kvinnor och män som kan misstänkas att inte följa sharialagen i detalj eller ha något emot IS: Många syrier

har flytt landet på grund av IS härjningar.

7

Jag avslutar det här inlägget med ett rent citat ur Gilles Kepels bok Kampen om Islam:

”Exakt två och ett halvt år efter attentaten i New York och Washington, den 11 mars 2004, skördade den islamiska terrorismen 191 dödsoffer på en tågstation i Madrid. Spanien är både ett europeisk land, en del av västvärlden med trupper i Irak, och i jihadisternas fantasi det gamla Andalusien som skall återerövras −  ett muslimskt land ockuperat av otrogna inkräktare precis som Israel, Kashmir och Bosnien, och där det är legitimt att döda de ogudaktiga ”ockupanterna”.

Men Spanien är också ett land där det bor hundratusentals muslimska immigranter, de flesta från Marocko. I likhet med de miljontals muslimer från Nordafrika, Mellanöstern, Turkiet och Indien som sedan 1070-talet slagit sig ner i Frankrike, Storbritannien, Tyskland med flera EU-länder präglas den befolkningsgruppen av stora motsättningar och svårtydda lojaliteter. Det gör Europa till det näst Palestina och Irak symboliskt viktigaste slagfälten för den strid som utkämpar sig om islams hjärta och själ.

I ena änden av spektrumet har vi salafisternas webbplatser. Där utmålas Europa som en ”gudlös plats” och de trogna i London och Paris uppmanas att underställa de europeiska lagarna den överordnade sharian, muslimsk lag.

I andra änden har vi den unga generationen muslimer med invandrarbakgrund som deltar fullt ut i Europas demokratiska samhälle, har tillgång till en liberal undervisning och bidrar till Europas välstånd.

De kan för muslimer i övriga världen representera en väg ut ur den återvändsgränd som deras ursprungsländer har fastnat i, låsta mellan auktoritära strukturer och en korrumperad elit å ena sidan och olika varianter av islam å den andra, som den väpnade jihad är kulmen på. Men det fordrar att de europeiska samhällena verkligen integrerar de grupper som fortfarande alltför ofta missgynnas av att tillhöra samhällets sämst lottade och aktivt hjälper dem fram.

Utmaningen nu består i att överbrygga den envisa egoism som råder i våra samhällen. Och det är en utmaning som måste antas, för den kommer att avgöra formerna för islam i väst − och därmed även västvärlden. Det är inte i New York, Washington Gaza, Riyadh eller Bagdad utan i Europas förorter som den långsiktiga striden kommer att stå och som kan få ett slut på kampen om islam.” Slut citat.

Måtte våra politiker kunna se till att de här inkomna och kommande ungdomarna snabbt kan lära sig svenska och hitta ett jobb. Annars kan den här situationen sluta som en stor katastrof även här.

P.S. Över en miljon flyktingar kom till Europa över Egeiska havet 2015.

Gävleborgs politiker

För drygt ett år sedan bildades regionkommunen Gävleborg genom att landstinget Gävleborg tillfördes det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen och kommunförbundet Region Gävleborgs uppgifter. Det betydde en större beslutande församling, bestående av gamla landstingspolitiker kompletterade med en del före detta kommunpolitiker. Regionfullmäktige består av 75 ledamöter i varierande kvalité.

I den här bloggen har jag sedan 2009 producerat inte mindre än 105 inlägg under etiketten Kommunalpolitik. Många av dem handlar om hur politikerna i debatten söker nedvärdera varandra, vilket inte är så svårt. Hur de inte sällan beskyller varandra för att torgföra lögner, ljuga, fara med osanning och vilka andra varianter med samma betydelse de kan komma på.

Särskilt framstående i användningen av dessa ord under fullmäktigedebatter fann jag kommunalrådet i Söderhamn.

Nu klagar några av regionfullmäktiges nya ledamöter i Söderhamns-Kuriren på debattklimatet i regionfullmäktige. Förhoppningen bland de många nya regionpolitiker som kom från kommunsidan var att debatten inte bara skulle handla om sjukvården, utan också om frågor kring hur länet skall få ökad tillväxt, högre utbildningsnivå, bättre integration och infrastruktur.

De beskriver en debatt som präglas av gammalt groll från landstingstiden, invanda mönster och ett o-schyst diskussionsklimat. Frågor på cykelställsnivån, eller att någon har råkat illa ut i vården och sedan lyfts enskilda personärenden upp och diskuteras i regionfullmäktige. ”Jag hade hoppats att debatten hade handlat mer om våra ambitioner som region och varit mer framåtsyftande”, säger en av politikerna med lång erfarenhet av kommunpolitik från Ovanåker.

”Man kan läsa av koreografin i debatter. Den går i gamla hjulspår och det gäller både majoritets- och oppositionspolitikerna som hittar sina gamla roller. Det är gärna samma politiker som debatterar hela tiden”, säger en politiker.

”I och med att debatten går i samma gamla hjulspår blir den väldigt bitter och ibland gränsar den till rena personangrepp. Det är otroligt frustrerande.” En politiker som flera gånger gått upp i talarstolen och anmärkt på den låga debattnivån i fullmäktige är Marie-Louise Dangardt (S). Hon är ett nytillskott till regionpolitiken, men har lång erfarenhet som politiker i Hofors kommun. Där är hon kommunalråd och sedan 2003 ordförande i kommunstyrelsen.

Hon pekar på att den gamla landstingsstyrelsen nu kompletterats med tre nämnder, vilket ger den politiska debatten nya möjligheter. I fullmäktige tycker hon därför att det borde vara övergripande strategiska frågor som diskuteras, medan sakfrågor hör hemma i nämnderna.

”Det blir många enskilda sjukvårdsfrågor som borde kunna behandlas i hälso- och sjukvårdsnämnden. Tidigare hade landstinget en styrelse som behandlade väldigt många frågor och det tar nog ett tag innan de gamla landstingspolitikerna förstår det”, säger Marie-Louise Dangardt.

”Vi har en mycket trevligare och mer konstruktiv debatt hemma i Hofors. Men vi har bara varit region något år och nu utvecklas det ändå åt att vi kommer bli den starka region vi föresatte oss att vi skulle bli”, säger hon slutligen. Detta då Svealandsregionen och funderingarna kring den tagit fart och tänks realiserade under nästa valperiod, 1920.

”Jag var med och tog fram den här organisationen och tanken var att detaljfrågorna skulle skötas i nämnderna och att fullmäktige skulle ägna sig åt att diskutera de stora utvecklingsfrågorna kring arbetsmarknad, kompetens, infrastruktur och miljö. Det har vi inte lyckats med, i stället förs hela tiden frågor på en mycket basal nivå upp i fullmäktige”, säger Sven-Åke Thoresen (S).

Kent Lövgren (L) säger, ”Vi behöver samarbeta mer över partigränserna. Våra värsta fiender är inte varandra, utan storregionen Västra Götaland, Stockholm och Region Skåne som tar för sig så mycket av de statliga investeringspengarna. Pengar som vi skulle behöva för att rusta riksväg 83 eller se till att det blir en ostkustbana.

Det toppstyre som han menar fanns i det gamla landstinget har ärvts av den nya organisationen. ”Vi skulle sluta diskutera detaljfrågor inom vården och ha förtroende för att våra medarbetare ute i verksamheterna kan ta ansvar för det. Regionstyrelsen skulle också behöva lämna över mer av beslutanderätten till nämnderna för där sker en mycket mer öppen debatt”, säger Kent Lövgren. Han är också bekymrad över att frågor som rör enskilda anställda i regionen diskuteras och menar att det hindrar regionen från att utvecklas: ”

Man har tydligen skapat och driftsatt en ny organisation med en styrelse, en fullmäktigeförsamling och tre nämnder utan att klargöra och dokumentera på vilken nivå och vilka ärenden respektive enhet skall verka. Men tydligt framgår också att vi i regionens fullmäktige har alltför många helt olämpliga ledamöter.

Flera av de valda fullmäktigeledamöterna funderar nu på att lämna sina uppdrag och det lär inte vara de som är minst lämpade för uppdraget. Det är för bedrövligt. Då vi för drygt tolv år sedan flyttat till Söderhamn tyckte jag mig snart kunna konstatera att politikerna i stadens fullmäktigeförsamling höll en låg kvalité. Numera har jag fått klart för mig att det inte bara gäller Söderhamn i den här regionen.

En guldkant i vår tillvaro har vi dock just hittat i Söderhamn. Det är systrarna i hemsjukvården, som några gånger skött såren på mina ben efter senaste vurpan hemma i köket. Ett ganska stort hudavskrap, som behöver ganska lång tid för att läka. Likadant de människor från hemtjänsten som vi mött. Glada och trevliga allihop och en lisa för en åldring som börjat tappa tron på en lycklig framtid för människorna och fred på jorden, Ett meningsfullt svenskt försvar måste vi under alla förhållanden skaffa oss, om det värsta skulle hända.

Islam, här och idag

Klicka på Khalid Albaihs bild

Under etiketten Tro och vetande i kolumnen till vänster har jag 27 inlägg av vilka majoriteten på ett eller annat sätt handlar om Islam. Trots detta ser jag flera orsaker att fortsätta skriva om religionen/ideologin islam.

På ”nätet” finns en akademisk tvist om huruvida man kan tala om islam som en ideologi, men som många akademiska tvister blir även den här i vissa stycken fånig. Om man i stället talar om religiösa ideologier, så protesterar kanske inte så många.

Utövare av religionen islam har flera namn: muhammedan, muslim, muselman och sufist. Den senare en personlig andlig eller folklig islam. Vidare finns det inom islam liksom inom andra religioner skillnader i religionsuppfattningen mellan olika församlingar, ofta beroende av inställningen hos församlingens imam.

Profeten Muhammed hade vid sin död titeln rasúl Alláh, ”Guds sändebud”, Hans svärfar och efterträdare, Abu Bakr, antog titeln khalifa rasúl Alláh vilket betyder ”Guds sändebuds ställföreträdare. Konklusion: Kalif står för profeten Muhammeds nuvarande ställföreträdare. IS har utropat ett kalifat som nu består av delar av Syrien och Irak. Ledare för IS och alltså kalif är Abu Bakr al-Baghdadi. USA har lovat att spåra upp honom och döda honom, så som man tidigare behandlat andra terroristledare. Jag vet ingen stat som erkänt kalifatet.

En kalif är både andlig och världslig ledare för sitt kalifat inom sunnitisk islam. Även titeln sultan förekommer med betydelsen världslig och religiös auktoritet liknande kalif. I det Osmanska riket härskade en sultan med hjälp av en storvesir och divanen, en regering bestående av Vesirer. Idag finns två sultanat, Brunei och Oman.

Mina läsare skall vara medvetna om att jag här inte väger mina ord på guldvåg. (Det är något jag sällan gör.) Ämnet är så smetigt att det lämnar alla möjliga avtryck och här följer alltså mina stundens avtryck.

Vi har politisk kristendom t.ex. Kristdemokraterna, som i Europa är ett starkt parti. Tysklands kansler sedan länge, Angela Merkel, är t.ex. kristdemokrat. Sverige, liksom en rad länder har också kristdemokratiska partier, för vilka politiken har en kristen grund. I USA har vi den gammalkristna politiska Tea partyrörelsen. Det var den som såg till att Ted Cruz blev senator och nu kan stollen konkurrera i republikanernas nominering till presidentkandidat. En galning.

I USA utmärker sig den relativt mäktiga yttersta kristna högern som djupt troende att Gud skapade Jorden för icke mer än 10 000 år sedan, att människor och alla djur, tigrar, lejon, alla ormar och dinosaurier från början levde på jorden i största frid och endräkt. Detta tills en orm lurade Eva att bita i det av Gud förbjudna äpplet.

Islam ligger till grund för olika starkt uttalad islamism, som alltså är en religiös/ideologisk politisk riktning. Så som islamismen utvecklats under det senaste seklet, kan man direkt översätta islamism med vidrigast möjliga terrorism.

Islamister menar att alla icke rättrogna, icke sunnimuslimer kan saklöst dödas, även barn. Så gott som dagligen har vi nu en tid hört eller läst om islamistdåd med dussintals, ja hundratals dödsoffer och många hundratals illa skadade alla kategorier. IS i Syrien och Irak tror sig skapa politisk respekt genom att på nätet visa hur man skär halsen av sina fångar.

Islamister är förutom muslimer terrorister, men det stora flertalet muslimer är inte islamister och inte heller är de terrorister.

2010 inleddes den Arabiska våren i Tunisien och spred sig över en rad muslimska stater i Nordafrika och Mellanöstern. Det hela började som 80-talisternas stora demonstrationer med krav på bland annat regeringsavgångar, regimbyten och demokratiska reformer. Proteströrelsen i den arabiska världen ville förändra styrelsesättet och förbättra människorätten.

Teckningen här är utförd av Khalid Albaih. Hans och andras teckningar blev 2011 väggmålningar och posters i Tunis, Kairo och Beirut. Hoppet om en positiv förändring var stort, men idag, när mer än fem år har gått är hoppet inte alls stort.

Den Arabiska våren tändes av den unge arbetslöse akademikern Muhammed Bouazizi, då han tände eld på sig själv som protest mot att polisen beslagtagit den grönsaksvagn som var hans försörjning i väntan på annat arbete. Bara i Tunisien resulterade demonstrationerna i en positiv utveckling mot ett visst mått av demokrati. Enligt Demokratiindex en demokrati med anmärkning 2014.

Flera stater i Mellanöstern hade tidigare haft en utveckling mot mer västerländska seder. Exempelvis hade man i städer som Teheran, Kairo, Beirut och Bagdad kunnat se västerländskt klädda kvinnor. Vi såg en tydlig sekulär utveckling i flera islamiska stater. Den utvecklingen har nu på många håll inte bara tvärstoppat, utan också gått åt andra hållet.

Utvecklingen tog en rent revolutionär riktning och det muslimska prästerskapet blandade sig i det hela. I Syrien utbröt ett rent revolutionskrig mellan regeringsstyrkor och diverse mer eller mindre islamiska grupper, klaner och regioner. De senare strider i vissa fall även mot varandra. Krigen har orsakat den massiva strömmen av flyktingar från muslimska länder till Europa, en ström som Europa nu försöker stoppa upp.

Man kan inte på utanskriften se om en muslim också är islamist och det har blivit ett dilemma.  Efter 11 septemberdådet i USA blev misstänksamheten mot muslimer stor inte bara i USA, utan också i Europa. Min äldsta sonson har ett utseende som gör att man i passkontroller vid flygplatser lätt misstänker honom för att komma från Mellanöstern. Ett par gånger har han, om jag minns rätt, blivit så försenad i passkontroller i USA att han missat sitt ordinarie flyg.

Europa har fått bekymmer, stora bekymmer. Vi vill bereda asyl för flyktingar, men hur skiljer man ut muslimer som också är islamister? Dessa vill vi ju utesluta ur vår gemenskap. Vi vet också att en del unga ickereligiösa muslimer, som tagits emot i Sverige efter en tid radikaliserats och rest till Mellanöstern för att ansluta sig till IS.

Häromdagen läste jag att Sverige tillsammans med Belgien är de två europeiska länder som per capita levererat största antalet stridande till IS. Det är väldigt illa, men vi har lagstiftat för att få ett slut på detta. Frågan är om straffen blivit tillräckliga? En del av straffet skall självfallet vara utvisning, men så är antagligen inte fallet.

Det här är allvarligt. Trots detta säger forskare knutna till Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet − ett nationellt resurscentrum mot våldsbejakande ideologier instiftat på uppdrag av regeringen − nyligen att vi bör problematisera debatten om terrorism, som de menar saknar fokus på rasifiering och socialt arbete. Rasifiering kan du ersätta med rasism och socialt arbete med förståelse. Fjalliga forskare, säger jag.

När det rödgrönrosa styret i Stockholm presenterade sin strategi mot våldsbejakande extremism föreslogs att återvändande IS-krigare ska assisteras med skattefinansierade ”inkluderande insatser”, försörjning, jobb, vård och bostad. Man framhöll att understödet bör inrymma ett genusperspektiv för att säkerställa allas ”behov”. Politiker är inte mindre fjalliga. Jag antar att jag inte behöver förklara.

Finns det då något direkt samband mellan terrorism, fattigdom och social exkludering? Svaret är nej! Det finns många exempel på att så inte är fallet. Vi tar ett exempel, ett av de allra värsta:

Nästan alla som deltog i 11 septemberattentaten i USA kom från välbeställda familjer i Saudiarabien. Således ett land där medborgarnas sociala förmåner hör till de mest förmånliga i världen.

Det behövs ett principiellt kraftfullt bemötande av den värdegrund som är den internationella terrorismens fundament. Åtgärder som försvåras genom oförmåga att erkänna och bemöta terrorismens religiösa ideologiska grund.

Vladimir den store Putin

Lite bakgrund

Det sägs och skrivs att Putin i framtiden vill bli omnämnd som jämlike till Peter den store, Katarina den stora och Stalin. De tre förde framgångsrika krig där människoliv inte värderades särskilt högt. Peter den store grundade en stad och en flotta vid Östersjön och ockuperade Baltikum förutom att han besegrade stormakten Sverige. Han var också sällsynt brutal och hämndgirig.

Katarina regerade klokt tillsammans med sin hemlige make furst Potemkin, som skapade nya städer och en flotta vid Kaspiska havet. Det var Potemkin som första gången erövrade det som nu är Ukraina med Krimhalvön.

Jag får inte här fastna på Potemkin, men den där gamla historien om Potemkinkulisser är helt igenom falsk. Potemkin regerade Ryssland tillsammans med Katarina. Han anlade städer som Sevastopol och Odessa, byggde skeppsvarv och skapade Svartahavsflottan. Han gjorde Ryssland till en stormakt och hans militära bedrifter tål mycket väl att jämföras med Peter den stores.

Jag kan inte låta bli att här rekommendera biografin Potemkin och Katarina den stora − en kejserlig förbindelse. Det är Simon Sebag Montefiore som skrivit denna fantastiskt välskrivna biografi över dessa två personer och deras märkliga förhållande livet ut. (720 spännande sidor.) Simon Sebag Montefiore har lika förtjänstfullt skrivit biografin Stalin den röde tsaren och hans hov.

Stalin behöver jag väl inte presentera närmare? Bara Mau Tse-Tung har lyckats döda fler människor i folkmord. Människor glömmer fort, och ryssar är inbitna imperialister, så Stalin blir nu allt populärare i Ryssland med tiden. Han erövrade ju stora områden i Europa under Vk2 och höll andra ockuperade under hela sin livstid. En ockupation hans efterträdare i rysk anda fortsatte tills kommunismen i Sovjetunionen och Europa led sotdöden.

Mera bakgrund

Kaukasusområdet, där Georgien ligger, är som ett lapptäcke av olika nationaliteter med skilda språk och kulturer. Under Sovjettiden drogs gränserna mellan republikerna utan hänsyn till lokala förhållanden eller invånarnas önskemål. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 utbröt en rad lokala konflikter när olika folkgrupper i Kaukasus krävde självständighet.

Enbart inom Georgiens gränser har ett stort antal etniska grupper samsats – inte alltid frivilligt eller smärtfritt. Här har vi regionerna Abchazien och Sydossetien. Gränsande till Georgien hittar vi t.ex. Kabardino-Balkarija, Nordossetien, Ingusjetien, Tjetjenien, Dagestan, Azerbajdzjan, Armenien och Turkiet.

Abchasien och Sydossetien är regioner i Georgien men båda har med Rysslands stöd utropat sig som egna stater. Ryssarna har frikostigt delat ut ryska pass till både Abchazier och Sydosseter, varpå man deklarerat att man har rätt att skydda ryska medborgare. Ett skurkartat trick typiskt för de skurkaktiga ryssarna.

Med hjälp av fabricerade anklagelser mot Georgien och rysk militär har sedan dessa två regioner i strid drivit ut Georgien. I det avtal om satte punkt för striderna i augusti 2008 stipulerades att alla parter skulle inta de positioner de hade före striderna. Alla gjorde så förutom de skurkaktiga ryssarna. Jämför ryssarnas uppträdande efter VK2, då rysk trupp stannade kvar i det område de behärskade vid krigsslutet. Vid sammanbrottet 1991 visade det sig att de stannat så länge att man inte ens hade resurser så att man kunde ta hem dem annat än på lång sikt.

Omedelbart efter kriget mot Georgien erkände Ryssland de två Georgiska regionerna som stater. Bara tre andra stater följde ryssarnas exempel. Venezuela, Nicaragua och Nauru. Kanske undrar du vad Nauru är för stat? Det är världens minsta republik, en liten ö i Stilla havet.

Sydossetiens och Abchaziens självständighet cementerades raskt av Ryssland, då man slöt ett försvarsavtal med de båda självutnämnda ”staterna”, skickade dit fler truppförband och knöt deras politik och ekonomi närmare sig. Ryssar sitter numera i de båda staternas ledning, de har ju fått ryska pass och är därmed ryska medborgare.

Nato lovade på ett tidigt stadium Georgien medlemskap. Ett krav var emellertid att Georgien först skulle lösa sina konflikter med Abchazien och Sydossetien. Ryssarna gör därför allt de kan för att hålla Georgien och dess förhållande till de två regionerna instabilt.

Sedan kriget slutade 2008 har förhandlingar förts mellan parterna. Det verkar som om man vid varje förhandling lyckas komma överens på en punkt, nämligen tidpunkten för nästa möte. Inblandade i förhandlingarna är EU, FN och OSSE, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Tröttnar de aldrig?

En brådskande och viktig fråga är vad som skall hända med en kvarts million flyktingar i Georgien som tvingades lämna sina hem i Abchazien och Sydossetien vid de båda krigen  på 90-talet och sedan 2008. Hittills har både Abchazien och Sydossetien grymt nog vägrat dem att återvända till sina hem och marker.

2010 gav Georgiens president en viktig signal för framtiden då han försäkrade att Georgien inte skulle använda våld för att återta kontrollen över Abchazien och Sydossetien. De två utbrytarrepublikerna deklarerade likaledes att de inte ville använda våld. Ryssland, som gör allt för att hålla tvisten vid liv vägrar uttrycka samma ståndpunkt. Man hävdar att man inte har del i konflikten (Sic!).

Efter Rysslands krig i Georgien 2008 är stridsfrågorna fortfarande olösta, situationen mestadels fredlig men spänd. FN har 2009 tvingats avsluta sitt observatörsuppdrag genom ett ryskt veto mot det i säkerhetsrådet och inga observatörer får vistas i utbrytarregionerna. Båda utbrytarregionerna vägrar också EU-observatörer tillträde och de får stanna vid gränsen.

Nu då?

Putin håller igång tvisterna i Georgien och knyter Abchazien och Sydossetien allt närmare till Ryssland. I Ukraina har Putin annekterat Krimhalvön och håller igång stridigheterna i östra Ukraina. Baltikum och särskilt Estland är i hög grad hotade av skurkstaten Ryssland. Anfall med kärnvapen mot svenska mål övar ryssarna öppet som ett hot. Den som behärskar Gotland behärskar Östersjöområdet och därför har Sverige ställt 14 stridsvagnar i förråd på Gotland. Jag undrar om någon finns på plats och hinner få igång dem och placera dem lämpligt om det behövs?

Mitt äventyrliga liv

Jag fortsätter att drumla omkull då och då, vanligen med lite blodvite som följd. Tur var det nog, att inte detta hände då mitt PK INR för en tid sedan rakade iväg till 5,7 i samband med en kortisonkur. Med sådant PK-värde lär man ha svårt att stoppa blodflödet.

F.n. är jag omplåstrad nedanför vänster knä efter att ha stått på öronen i köket för så där tio dagar sedan. Strax över pannan har jag ett bandage efter ett närmast identiskt fall på fredagen i förra veckan. Då skadade jag även den högra vristen som nu är svullen och öm.

Oerhört tacksam är jag över att nu ha hemsjukvård, så att jag inte behöver ta mig till vårdcentralen för varje provtagning och omläggning. Mina ryggsmärtor besvärar mig väldeliga, särskilt då jag står eller går, men jag sitter ju vanligen och läser.

Jag har en massa idéer om nya blogginlägg som inte har blivit något av. Kanske mest därför att jag insett att de inte kan göras någorlunda korta, som t.ex. det här inlägget.

Mjäkiga korkskallar

Sådana ser jag på flera håll, framför allt kanske bland våra politiker, men också bland nyhetsförmedlare, hos en del myndigheter och i annan offentlig verksamhet. Jag ilsknar till och lär inte vara ensam om detta.

Jag läste häromdagen att polisen i Östersund meddelat att kvinnor och flickor där inte bör gå ut ensamma efter mörkrets inbrott, eftersom de då riskerar att antastas av ungdomsgäng som sliter i deras kläder och försöker dra dem med sig. Rådet är en anpassning till att Sverige har blivit ett så kallat mångkulturellt samhälle. Det är nämligen gäng av invandrare.

Nyanlända måste tidigt få veta, ärligt och tydligt, vilket beteende de förväntas ha när de är här. Så här får du inte göra. Det här skall du göra. I Sverige gäller svensk lag, inte Sharia och så skall det vara. Hur svårt kan det vara? Utvisning borde väl hota dem som inte följer våra lagar och väsentliga regler.

Kommer man från länder med en helt annan syn på demokrati, mänskliga rättigheter och kvinnors klädsel och rättigheter, så måste man naturligtvis omgående underrättas om vad som gäller i Sverige. Det är det första viktiga steget i det integreringsarbete, som våra korkskallar till politiker ännu inte fått igång på allvar.

Kravlös mjäkighet från beslutsfattarnas sida skapar rasism. Att ställa krav på uppförande är omtanke och inte rasism. Löfven har varken tillsatt någon migrationsminister eller integrationsminister. Migrationsfrågorna har han lämnat till justitieministern, Morgan Johansson. Detta i ett läge då vi har en migration och ett integrationsbehov som aldrig tidigare. Hur tänker han?

Bra och dåligt idag

En rubrik i Söderhamns-Kuriren i dag Upplagetappet bromsar in −digitala succén fortsätter tyder på viss glädje. En annan rubrik 130 tjänster skall bort andas inte samma optimism. Det är 15 % av de redaktionella tjänsterna i Mittmedia, där Hälsingetidningar ingår, som skall bort.

Gävleborgsregionens chefstjänstemän och politiker har kanske nu rest färdigt till USA. Den ”kritiska massan” nåddes kanske när resandet fick sådan publicitet och kritik? Men resorna spökar fortfarande i lokaltidningen och dess insändarspalter, en del medborgare har ju hjärna och använder den.

De fyra Hälsingetidningarna tappar tio tjänster enligt förslaget, men samarbetet skall ökas. Det kommer att ske en anpassning till att tidningarnas pappersupplagor sjunker. Allt fler konsumerar nyheterna digitalt via dator, mobil eller läsplatta. En del har kanske gått över till att mest läsa och skriva strunt i FB?

Hälsingetidningars chefredaktör, Thomas Sundgren, verkar ha en bra inställning till vad som nu måste göras. Bland annat trycker han på att ”lokaltidningarna har ett demokratiskt uppdrag vars kärna är den lokala politik- ­och samhällsbevakningen, en journalistik som dock inte ger så många ”klick” på tidningarnas webbsidor.”

Han fortsätter: ”Finns det inte en risk där att vi inte gör det vi ska om vi bara jagar klick? Där tror jag vi har ett jättejobb att göra, men det är jag ganska säker på att vi kan också. Kommunpolitik måste vi göra mycket mer attraktiv framöver. Annars kommer vi inte att locka de nya unga läsarna att bli intresserade av den. Det är utan tvekan vi som ska rapportera om de viktiga sakerna som lokalpolitik även i framtiden innehåller, men jag är säker på att vi kan göra det på ett mycket roligare sätt.”

Helt rätt, Thomas Sundgren, så har jag tyckt om den lokalpolitiska rapporteringen här i tolv år. Alltsedan jag flyttade från Stockholmsförorten Haninge till Söderhamn. En lokaltidning som klart redovisar alla ”grodor” i KF och kommunförvaltning skulle roa och därför intressera kolossalt. Tyvärr tror jag också att ”grodorna” måste tydliggöras klart för att ”gå hem” i Hälsingland.

Jag tar ett litet exempel från kommunalrådets vanliga ”grodor”. Jag hade det med i mitt inlägg 10 febr. ”Kommunalrådets joll och fantasier”. Kommunalrådet säger där att: ”en utredning bygger på att det föds mindre barn, att utflyttningen fortsätter och att befolkningen minskar. Den bilden stämmer inte. Förra året ökade befolkningen i Söderhamn med 330 invånare.”

Jag tror inte ett ögonblick på att någon utredning påstått att det föds mindre barn, däremot kanske färre. Det var det roliga som tyvärr också tyder på att kommunalrådet behöver bättra på sin bildning. Det allvarliga är de 330 nya invånarna och frågor man måste ställa sig. Hur många av dem hade ett jobb och en riktig bostad att gå till? Sattes några i svensk skolklass utan att kunna svenska? Vilka blir då konsekvenserna?

Det allvarligaste tror jag är att många nu nöjer sig med att läsa tidningen i mobilen! Det kan väl inte ge någon god överblick över nyhetsflödet? Jag har också svårt att se någon i lugn och ro läsa en stor artikel i den lilla dosan samtidigt som man äter frukost eller lunch. Ska allmänbildade människor bort helt?

Nu till något helt annat, jag har levt lite äventyrligt den sista tiden.

Jag har ju en rad kroppsliga problem. Rygg- och halskotor håller nerver i kläm, särskilt då jag står upp eller är uppe och går. Jag går ogärna längre sträckor än så där 10 meter. Alltså håller jag mig inomhus om jag inte måste till läkaren på vårdcentralen. Där var jag för en tid sedan, men träffade en ny läkare med arabiskklingande namn.

Han satte mig på en kortisonkur, 6 tabletter en gång om dagen i 6 dagar. Redan andra dagen kände jag mig klart bättre. Men läkaren hade nog inte tittat ordentligt i min mastiga journal, så mitt PK-INR rusade upp till 5,7, vilket är alldeles för högt och livsfarligt för mig som då och då trattar omkull och kan slå mig hårt. Jag är hur som helst nöjd med behandlingen, som i övrigt var effektiv och PK-värdet är nu åter normalt, 2,3.

Sjukvården uppfattar jag numera som klart diskriminerande gentemot åldringar. Det är vanligen inte fråga om avsiktligt nedsättande bemötande. Yngre personal i offentlig tjänst med ringa livserfarenhet visar öppet och omedvetet att de tar för givet att åldringar är okunniga och inte kan tänka klart. Fakta kan vara att åldringen tänker långsammare men klarare och är mer kunnig.

Tydligen finns numera en norm för familjeläkare enligt vilken patientens träff med läkaren beräknas till 15 minuter. Man kan också vid tidsbokning tilldelas tiden 30 minuter. Läkarna numera räknar tydligen också med att endast en sjukdom eller skada skall behandlas per besök. Jag föreställer mig att detta illa passar äldre patienter med en rad besvär.

Jag saknar så min gamla tjänsteläkare (eg. anvisningsläkare) dr Abelin, med lång erfarenhet som kirurg på Karolinska sjukhuset. Då fick läkarträffen ta sin tid och han kunde t.ex. göra sig själv till patient genom att fråga: ”Vad skall jag göra med N.N?” (En av de anställda ingenjörerna vid min detalj och besvärlig patient.)

I tidningen ser jag rubriken Man behandlades felaktigt som döende. Utan att ha undersökt en man på ett äldreboende beslutade en läkare per telefon att han skulle behandlas som döende. Först när anhöriga slog larm fördes mannen till sjukhus, där han snabbt återhämtade sig.

I en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) skriver mannens dotter att boendet förklarat att man inte kunde ge dropp, ”men att jag ska veta att pappa är så dålig nu att ingen vätska behövs”.

Efter att under flera dagar ha nekats vätska krävde mannens anhöriga att han skulle föras till akuten. Där sattes dropp och antibiotika in för infektion. Redan efter tre dagar satt mannen upp¸ åt två mål mat om dagen och drack kaffe. Konklusion: Att placeras i äldreboende kan vara livsfarligt om gamlingen saknar anhöriga som bevakar vården.