Kommentarer

Det är sedan en tid förhoppningsvis enklare att kommentera mina inlägg i bloggen. Jag har tagit bort kravet på ordverifiering, sedan Viola T gav mig rådet. Tack Viola!

Söderhamn beslutar

Jag vet att många beslut i Söderhamn tas av några tjänstemän i kommunförvaltningen. Men kommunfullmäktige, KF, tar också beslut. Häromdagen utsågs Årstidens söderhamnare, det blev de som arrangerade stadens första Pridefestival. Enligt juryn blev det en sagolik manifestation och ett bevis på att allt är möjligt i Söderhamn.

För egen del kan jag inte betygssätta pridefestivalen. Jag såg den inte, men de två pristagarna gjorde tydligen ett bra jobb. Men juryns motivering verkar underlig: Mycket är möjligt i Söderhamn, det vet jag, men långtifrån allt. Jag har t.ex. förstått att det sitter väldigt långt inne att få del av någon äldreomsorg i Söderhamn, om den över huvud taget finns där.

Det har nu gått några år sedan vi hade besök av en omsorgshandläggare. Det visade sig att den omsorg vi då kunde få via kommunen var en förteckning över städfirmor i staden. Den fick vi gratis. Jag har tidigare nämnt detta i något inlägg.

I ett par år har det nu varit mycket hög tid för ett nytt sådant besök, men jag gruvar mig av någon anledning för att begära ett sådant. Detta trots att vintern, som kan bli väldigt besvärlig, närmar sig med stormsteg. På något sätt känns det genant att be om hjälp och detta särskilt när jag vet att Söderhamns hjälp till åldringar sitter långt inne.

I vintras fanns jag på kommunens lista över åldringar för vilka kommunen genom något som kallas resurscentrum till humant pris hjälper med snöskottning. När det kom mellan tjugo och trettio cm snö, så kom de för att skotta efter en dryg vecka. Då hade en granne röjt det mesta, så att vi kunde ta oss till affären för att handla mat.

Andra viktiga beslut togs vid fullmäktigemötet. Ett, som man funderat över sedan ganska precis ett år, gällde om kommunen skall bjuda på vin och starköl vid representation. ”Viktiga” sådana tillfällen är t.ex. då politiker i nämnder/styrelser (även kommunala bolag) och/eller förvaltningarnas tjänstemän reser till någon konferensgård utanför kommunen för att prata med varandra. Konferensgårdar där även billiga viner och öl blir väldigt dyra.

Sådana konferenser ger anledning till någon övernattning och då även en festligare middag och kanske ett trevligt kvällssamkväm med s.k. vickning. Allt blir ganska kostsamt för skattebetalarna, men de är mycket populära bland berörda. Alla får tillfälle att känna sig som VIP:s. Nära nog okända är dessa möten hos dem som betalar, eftersom konferenserna vanligen inte ges någon publicitet.

Jag såg för ganska precis ett år sedan att Hans Sundgren, moderaternas gruppledare, protesterade mot dessa ”resor” utanför kommungränsen. Men protesten fanns i ett av Hans blogginlägg. Sådana kommer med en till flera månaders mellanrum och man kan väl förmoda att de har få läsare utanför partiet. Jag tittar dock ibland.

Klart är att om en sådan protest är allvarligt menad och avsedd att resultera i förändring, så bör den framföras i helt annat medium eller sammanhang. Något sådant har inte skett vad jag vet. Vid fullmäktige 30/9 beslöts att skattebetalarna skall få stå för kostnaden då vin eller starköl serveras. (Beslutet formulerades naturligtvis på lite annorlunda sätt.) Ett fåtal fullmäktigeledamöter ville inte belasta oss skattebetalare med detta. Man kan väl anta att de också reserverade sig mot beslutet, eftersom det begärts votering. 

Beslut togs också till ett medborgarförslag om en genomlysning av kommunens ledningsorganisation. Jag har skrivit tidigare om den i några olika sammanhang, eftersom den av många inblandade betecknas som bedrövlig och jag konstaterat den vara bedrövlig både till organisation och till funktion.

Tjänsteutlåtandet som skrivits av Torbjörn Ström, kommunjuristen, är som jag ser det, ett exempel på advokatyr, dock icke särskilt avancerad sådan. Han har nog inte haft det så lätt när han skrev? Förslaget till beslut blev i alla fall att medborgarförslaget med hans yttrande skulle anses vara besvarat.

Så blev det nu inte, utan fullmäktige beslöt att genomlysningen skulle utföras och till detta skulle någon ”utifrån” engageras. Jag tror det kan bli spännande att se vem denne utifrån blir.

Verksamhetsledningsenhetens yttrande i tjänsteutlåtandet kritiserades med all rätt av Hans Sundgren, moderaternas gruppledare. Nu hoppade i för mig gammal känd still maktens representant, Sven-Erik Lindestam (S) fram. Han tyckte att det inte var anständigt av Hans Sundgren att kritisera ett tjänsteutlåtande på detta sätt. Sådant borde ha klarats av i ett tidigare skede. Förmodligen menade han ett skede där medborgarna inte kunde höra eller se kritiken.

Sundgren frågade ”Vem styr i kommunen? Ska ett tjänstemannaförslag få rassla som en raket genom allt utan att vi ska kunna diskutera det här? Vi är väl här föra att ta diskussionerna? sa Hans Sundgren och han hade helt rätt. Det visar särskilt väl Söderhamns moderna historia.

För mig är Lindestams åtgärd ett gammalt känt trick från makthavarna att ställa sig in hos tjänstemännen genom att låtsas försvara dem i alla lägen. Jag antar att beslutet blev som det blev, därför att S inte skulle ha fått majoritet för något annat.

Tjänsteutlåtandet kritiserade Söderhamns-Kuriren för att den avslöjat missförhållanden inom kommunledningen, precis som vi medborgare väntar oss av vår lokaltidning. Söderhamns-Kuriren är en bra lokaltidning, som på rätt sätt söker informera medborgarna

Det skall bli intressant att ta del av den kommande ”genomlysningen”. Resultatet tycker jag mig med stor sannolikhet kunna förutse. Kommunen har runt 2 000 anställda och med statistik kan man som bekant visa vad som helst. Något som förekommer redan i det ovannämnda tjänsteutlåtandet. Många delar av verksamheten fungerar säkert också till berörda anställdas belåtenhet.

Låt oss dock hoppas på en sakkunnig, allsidig, fullständig och historisk genomlysning utförd av verkligt kompetent kraft. Med ett yttrande som denna gång publiceras, även om det av någon makthavare i kommunledningen anses alltför kritiskt.

Jag har väldigt många inlägg här som rör kommunledningen i Söderhamn. Här ges några exempel, det finns fler: 14:e februari 2013 Söderhamnsskandalen, 23:e december 2012 Söderhamn igen, 14:e december 2012 Organisation och personalpolitik i Söderhamn, 10:e december 2012 Skandalerna duggar tätt i Söderhamns kommunledning, 7:e december 2012 Underbara grannar

"Sardinen" Sverige

I Söderhamnskuriren den 9 sept. och i en del andra tidningar finns en ledarartikel om nätavlyssningen som det senaste tiden talats och skrivits så mycket om. Den är skriven av Svend Dahl, samhällsvetare och fil. doktor. Dahl redovisar en del fakta, spekulationer och funderingar, men ger för min del ett konstigt intryck. Jag förvånas över att Dahl, som statsvetare och dr. så ifrågasätter Sveriges och FRA:s medverkan i vårt och många andra staters bland andra USA:s krig mot terrorismen.

Vi är ju krigförande part i det kriget tillsammans med USA och flera europeiska länder. I Afghanistan men också på många andra håll är kriget dessutom öppet varmt, med skottväxling då fienden visar sig. Den som inte känner till detta bör läsa Wilhelm Agrells bok Ett krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan. Krig skall ju numera betecknas som väpnad konflikt, det låter ju inte fullt lika hemskt som det är och vi behöver numera skyddas mot verkligheten. Vad som kan hända i Sverige om vi inte är vaksamma, har just nu demonstrerats i Nairobi.

Dahl verkar helt enkelt okunnig om Sveriges förhållande till främmande makter och historiken kring detta. Jag finner det överraskande, men har kanske inte läst så värst mycket av vad Dahl skrivit.

Han påpekar att Carl Bildt talat om värdet av ett fritt Internet utan censur och övervakning, men samtidigt duckar på frågor om FRA:s verksamhet. Fredrik Reinfeldt svarar inte på frågan om Sveriges inblandning i USA:s globala ”storebrorssamhälle”, utan nöjer sig med att konstatera att information om samarbete mellan FRA och andra länder är hemligstämplat. Reinfeldt ser inget problem med att utbyta information om grov brottslighet eller krigshot.

Dahl kan väl inte vara okunnig om att det finns ”good and bad countries”?

I Söderhamns-Kuriren såg jag häromdagen en insändare under vinjetten ”Sverige I knäet på USA” och med rubriken ”USA förstör gåvan Internet”. USA-hatet lyser igenom och jag kan inte låta bli att citera en liten bit:

SKRÄCK. Är man tillräckligt paranoid och i princip har obegränsade resurser, kan man till och med förstöra en sådan gåva till mänskligheten som Internet. Det är precis vad USA sysslar med nu i sin blinda skräck för terrorister.

Enligt uppgift i Dagens Nyheter är över 35 000 människor sysselsatta på olika håll med att knäcka krypteringar till en årlig kostnad av 11 miljarder dollar. Man lägger stora summor på att i hemlighet påverka företag som utvecklar krypteringstjänster så att de ska bli lättare att bryta sig igenom.

Och vårt kära fosterland är som vanligt, via FRA-lagen, en hjälpsam och pålitlig bundsförvant till USA oavsett vilka ljusskygga verksamheter bjässen ägnar sig åt.

Alltihop detta är bara vilda rykten och struntprat skapat av journalister, som behöver sensationer för att bli lästa. ”Gåvan Internet” kommer från USA:s försvarsmakt, som under mer än tre decennier bekostade den första utvecklingen.

Sammanlagt dödades 2 986 oskyldiga människor av många nationaliteter i de byggnader som träffades och helt eller delvis förstördes och i de flygplan som kapades av nitton medlemmar av den islamistiska al-Qaidarörelsen och därefter, fulltankade, användes som bemannade kryssningsmissiler. Religiöst fundamentalistiska terrorister har under senare år orsakat hundratusentals människors död. Bör inte dessa terrorister bekämpas med alla medel?

1957 bildade USA:s försvar Advanced Research Projects Agency för att främja sin försvarstekniska forskning. ARPA presenterade sedan 1962 en teori om ett decentraliserat datanätverk. Ett nätverk kallat ARPHANET kom 1969 och till det anslöts några USA-universitet, militära inrättningar och forskningsstationer.

1971 startade man elektronisk post i nätverket och 1973 började man koppla upp Natoländer till nätverket. 1987 kom andra s.k. ”backbone-nätverk”, och jag anslöt mig till ett av de första, om inte det första i Sverige. Jag har glömt vad det kallades, men där diskuterades politik. Jag har ett, som jag då tyckte, roligt minne av att jag lyckades reta upp en centerpartist kolossalt. Jag ifrågasatte om han inte hade all sin miljökunskap från den scouthandbok, som Kalle Ankas brorsöner, Knatte, Fnatte och Tjatte, använde, vilket uppfattades som oerhört djupt kränkande.

ARPA lades ned 1990, men nu fanns en rad ”backbone-nät”, som kunde kopplas samman till exempelvis National Science Foundations, NSFNET. Jag kan inte säga när ordet INTERNET första gången användes, men förmodligen någon gång kring 1990. När man nu ansluter sig till Internet, så kan man inte vänta sig att kunna skicka eller lagra för tid och evighet hemlig information där. Krypto har i alla tider kunnat forceras och kommer nog att kunna forceras. Ingen, vad jag vet, har sagt något annat och stater kommer att fortsätta signalspana. USA har skapat Internet, inte förstört det.

Har en stat en fiende, så har den all anledning att söka skydda sig genom spionage mot denne och här räcker det faktiskt med presumtiva fiender. Spionage är naturligtvis också en självklar verksamhet för illasinnade stater, som förbereder krig. Därmed är det med automatik också självklar verksamhet för stater som arbetar för fred i världen. Självklart gillas inte främmande staters spionage i ens egen stat, därför är straffsatserna höga gentemot enskilda spioner.

Insändarskribenten menar att USA lider av terroristskräck och att det är fel av Sverige att hjälpa till i terroristjakten. Jag är av diametralt motsatt uppfattning. Historiskt har USA med stora uppoffringar hjälpt Europa att bekämpa terrorism och behålla politiska system med mänskliga rättigheter för alla. Ensamma hade vi troligen inte klarat av att bekämpa varken det nazistiska Tyskland eller det kommunistiska Sovjetunionen. Världen kan också vara tacksam över att Saddam Husseins Irak och talibanernas Afghanistan bekämpades av USA med europeiska staters hjälp. Tyvärr är, i de två senare fallen, risken stor att religiösa terrorister senare kommer till makten. USA verkar kunna tröttna på att ständigt behöva hjälpa resten av världen.

Alla utvecklade stater sysslar med signalspaning. Givetvis håller alla stater dessutom den verksamheten ytterst hemlig. Jag skrev i något av mina tidiga blogginlägg om hur min chef inför mitt första FRA-besök sade något i stil med: ”Har du något lösskägg då? Det är obligatoriskt vid FRA-besök.” Han skämtade alltså om att sekretessen vid FRA var om möjligt ännu mer strikt där än på min arbetsplats.

Dahl nämner att Obama och Reinfeldt i ett gemensamt uttalande vid Obamabesöket i Sverige talade om en alldeles särskild vänskapsrelation mellan Sverige och USA. Så frågar han vad detta innebär för oss som medborgare? ”Vi har rätt att veta.” Han efterlyser uppenbarligen en detaljbeskrivning av något som är och skall vara sekretessbelagt. Vi vet idag alldeles tillräckligt. Det vi idag inte vet, skall vi inte veta.

Jag har en lång rad invändningar mot det Dahl skriver i sin korta ledare ”Nätavlyssning”, men kan inte kommentera dem alla, då skulle det här inlägget bli väldigt långt.

Under det kalla kriget hade vi ett mycket nära försvarssamarbete med USA. Sverige var på intet sätt neutralt vilket dåvarande regeringen faktiskt lyckades lura i många svenskar. Att vi inte var på något sätt neutrala visste vi många inom försvaret. Själv hade jag bl.a. uppgiften att planera och ta fram utbyggnadsunderlaget för radiolänksambandet med Nato. Hade detta inte hållits hemligt för svenskarna, så hade det inte heller hållits hemligt för någon annan. Samtidigt insåg vi som sysslade med detta att ryssarna ganska väl visste vad vi sysslade med.

Vid en utfrågning i EU-parlamentet för ett par veckor sedan uppdagades att Sverige, med täcknamnet SARDINE, tillsammans med Storbritannien är USA:s viktigaste partner i signalspaningen mot terrorism. Jag, för min del, känner närmast stolthet inför ett sådant avslöjande. Självklart inte över avslöjandet som sådant, utan för att Sverige har visats förtroendet att få delta i spaningen efter terrorister.

Närmast löjligt blir ”avslöjandet” om NSA/FRA:s verksamhet, när den oroar ”Svensson”, som skickat brev via e-post. Den ”Svensson” som tror att NSA:s tjänstemän sitter och lusläser hans e-post eller vad han skrivit i Facebook.

På nätet befordras miljarder meddelanden dagligen, på jordens alla språk och en del av dem är dessutom krypterade eller kodade på annat sätt. NSA har stora resurser, men oerhört små i förhållande till detta.

Vi vet eller kan anta att NSA, med sina empiriska och andra kunskaper, hjälp av superdatorer och kanske kvantdatorer söker efter nyckelord, vissa ordföljder och annat, för att sålla ut ett enormt litet fåtal misstänkta uppgifter från nätet. Man kan väl också anta att allt från och till av NSA kända fundamentalistiska islamister blir noga synat, vilket jag också hoppas.

”Voffor gör di på detta viset, säger nu alla rumpnissarna, som inte förstår någonting av vad som händer ute i en konstig värld? 1900-talet, med världskrig och kallt krig i drygt 40 år vet de inget om. Landsförräderi är en ädel handling tror de. Nu vet vi att man också kan vara fil dr. i statskunskap och tro något i den stilen. Fantastiskt!

Ett helt arbetsliv, i 46 år har jag haft som en sysselsättning att försöka säkra telekommunikation i försvaret, så långt det går. Samtidigt stod det helt klart för oss, som arbetade med detta, att någon säker telekommunikation i telenät inte finns och knappast kommer att finnas.

Kryptonycklar kan forceras, något som dessutom på senare tid underlättats genom datorerna, som också gör att de algoritmer som kryptonycklarna är kan göras mer komplicerade än vad som tidigare var praktiskt möjligt. Inte ens s.k. engångskrypto är helt säkert. (Ett krypto som bara används en gång och för ett meddelande.)

Historierna om hur krypton forcerades under andra världskriget är många. En av dessa är hur en svensk matematikprofessor vid Uppsala universitet på en vecka med hjälp av papper och penna lyckades forcera algoritmen för de hemliga tyska teletrafiken genom Sverige och till det ockuperade Norge. En annan hur de allierade vann slaget om atlanten, därför att de läste tyskarnas order- och rapporttrafik med ”vargflockarna” (u-båtarna) på Atlanten.

Mycket av den tyska chiffertrafiken vid den här tiden krypterades på Enigmamaskinen.  Använt på rätt sätt skulle Enigmaalgoritmen ha varit mycket svår att få fram. Datamaskinerna fanns ju ännu inte, men tyska signalister gjorde en del fel och det gav matematikprofessorn öppningar.

Det Engelska ”Ultra” användes senare under VV2 nästan synonymt med ”Enigmadekryptering. Men Ultra dekrypterade också den tyska Lorenz SZ 40/42-maskinen, som användes av det tyska överkommandot och Hagelin-maskinen liksom andra italienska och japanska krypton som Purple och JN-25.

USA läste Japans krypterade trafik med hjälp av ”Magic”. Britterna skyddade innehavet av sitt Ultra till den grad att man tog svåra förluster i kriget för att inte röja innehavet. Bedömningarna om värdet av Ultra varierar från att VV2 förkortades med två år till att kriget över huvud taget kunde vinnas. Disponerar en stat sådana system, så användes de också för det egna landets skydd.

Många observatörer vid den tiden och senare betraktade Ultra som oerhört värdefullt. Winston Churchill sade: ”Det var tack vare Ultra vi vann kriget”. Sir Harry Hinsley, berömd historiker som ägnat sig åt den brittiska underrättelsetjänsten under VV2, sade att Ultra förkortade kriget med inte mindre än två år och förmodligen med fyra och att utan Ultra är det osäkert hur kriget skulle ha slutat.

USA använder sig nu tydligen av ett program eller programsystem kallat ”Prism” i sin signalspaning på Internet och Prism kan tydligen uträtta en hel del. När det nu blivit allmänt känt att USA bedriver signalspaning och vad signalspaning är, så tänder naturligtvis alla USA-hatare på alla cylindrar. Grädde på moset blir att Sverige genom det förfärliga FRA hjälper USA att spana efter terroristiska massmördare. Man gör det tydligen också på gängse sätt vid signalspaning. Förfärligt! Så hemskt!

Att alla länder som har möjligheter signalspanar för att upptäcka och kunna åtgärda grov brottslighet, att man gör det under sträng sekretess, att man ibland gör det i samarbete med andra länder och att detta bara är något vi har att acceptera, verkar vara något en del människor vägrar ta till sig.

I onsdags kom veckotidningen Ny Teknik, en mycket uppskattad tidning, som jag får som fortfarande fackansluten pensionerad ingenjör. Jag blev glad över att tidningens it-reporter, Mats Lewan, visar sig förstå vad som händer på signalspaningsområdet. Han tror inte på att it-företagen givit NSA fri access till sina servrar, men kan tänka sig att teleoperatörerna av gammal vana varit mer tillmötesgående. Om NSA säger han: ”Ingen har något att sätta emot, och vi kan alltid riskera avlyssning”. Jag kan väl tillägga att kryptering snarare väcker NSA:s intresse än skyddar mot deras och andras intrång.

Skrivandet för bloggen går just ni väldigt trögt, som du kanske märker. Allt går trögt.

Islam och Europa 2

Så kan det gå — en påminnelse.

Om Persien/Iran de senaste 100 åren, ett långt inlägg.

Jag har sedan länge skrivit på ett inlägg om Muhammed Reza Shah Pahlavi, shahanshah (konungarnas konung) av Iran tiden 1941 – 1979 Emellertid fanns det skrivna bara i mitt huvud ganska länge. Jag gruvade mig därför att inlägget tenderade att bli väldigt långt, med alla utvikningar jag betraktade som oundvikliga.

                                           

 Anledningen till alla dessa funderingar är att jag för så där två månader sedan för andra gången läst Mitt liv för mitt land, Muhammed Reza Shahs självbiografi, som jag första gången läst 1961, då den utkom. Den borde förresten ha nämnts bland böcker värda att läsa, om man vill veta mer om Islam och vad religionen idag ställer till. T.ex. att den arabiska våren spårade ur.

Överallt i MENA-regionen, (Middle East and North Africa) startades fredliga demonstrationer av bildade medborgare av vilka flertalet var relativt unga. Unga och bildade äldre som ofta via nätet och TV upptäckt den västerländska demokratin och ville ha den. Men det dröjde bara lite innan islamisterna och mullorna hakade på revolutionen och gjorde den till sin, för att införa vad de menade vara demokrati d.v.s. islamskt styre, som är motsatsen och med en ayatolla som diktator och någon form av väktarråd.

De här mullorna är av samma skrot och korn som de vise män, Jesus enligt Bibeln drev ut ur templet. I Egypten inte sällan mullor som kan Koranen nära nog utantill och möjligen har läst lite ytterligare gamla islamiska skrifter. De kan i övrigt vara hur okunniga som helst och ändå kallas lärda.

Nära nog genomgående problem i MENA är att majoriteten är mycket fattiga och några få mycket rika. De rika markägarna kan äga upp till 40 – 50 byar, där de i arrende från varje fellah (småbrukare) tar upp till 50 % av fellahernas produktion.

I Egypten är 60 % fellaher. I hela palestinaområdet (= Gaza, Israel, Jordanien, Libyen och Syrien) var (innan staten Israel bildades) flertalet småbönder fellaher. Detta gällde före siste shahens tid i än högre grad Iran eller Persien, som det också fortfarande kan kallas.

Dessa fellaher är genomgående också mycket fattiga, använder primitiva jordbruksredskap och kan, bl.a. därför inte odla tillräckligt stora markstycken. Väldigt många fellaher är också analfabeter och därför katastrofalt okunniga. De odlar marken så som den odlades för hundratals år sedan.

De rika jordägarna däremot lever vanligen lyxliv, inte sällan i västerlandet och många gånger sköts inkasseringen av arrendeavgifterna av förvaltare, som många gånger uppträder hårdare mot fellaherna än jordägaren själv skulle göra.

Muhammed Rezas far var en 14-årig fattig analfabet då han tog värvning i den lilla Persiska armén. Han lärde sig under tjänstgöringen där läsa. Det gjorde han på egen hand genom självstudier och hjälp från en kamrat. Fadern, som var officer, dog då han bara var 40 dagar gammal och även farfadern var officer (regementschef). Modern, med lille Reza flyttade till Teheran och det blev fattigt för dem.

Med en medfödd pondus och ledarförmåga gjorde Muhammed Rezas far trots sitt stora handikapp karriär i Persiska kosackbrigaden, där officerarna var ryska. Där fanns ingen underofficerskår, varför steget direkt från menig soldat till officer var en verklig bedrift. Men de ryska officerarna hade uppfattat anlagen.

Persien var typiskt feodalt, med ett stort antal stamhövdingar, storjordägare, som var och en styrde sitt område. I delar av landet var de i stället rövarhövdingar, som orsakade mycket elände.

Det feodala systemet var rent medeltida, med en konung som mot ersättning från ”stormännen” höll efter rövarna med en liten armé och ett gendarmeri. I övrigt uträttade kungen inget av värde. Systemet med stora jordägare och deras fellaher var bekvämt för makthavarna liksom mullorna. Även de var inte sällan storjordägare.

All skolutbildning var förbehållen de rika och mäktiga samt prästerskapet, som ju måste kunna läsa Koranen och andra heliga skrifter. Officerarna i armén var i många fall västerländska, ofta franska officerare. Ändå kunde Muhammed Rezas far, med sin bakgrund göra en officerskarriär här.

I början av 1900-talet var shahens av Persien namn Ahmed och för att göra en lång historia kort och då de politiska förhållandena såväl som de flesta andra var kaotiska med ett folk i letargi liksom politisk och social anarki. Parlamentet avsatte Ahmed den 31 oktober 1925. Detta kan ses som en kupp ledd av Muhammed Rezas far. Ahmed Shah befann sig, inte ovanligt, på resa i västerlandet. Han dog sedermera i Europa.

Den 13 december samma år utropade persiska parlamentet Muhammed Rezas far (Riza shah för att lätt kunna skilja dem åt, båda stavningarna förekommer för egentligen samma namn) till shahanshah (kejsarnas kejsare) av Persien och den 25 april 1926 kröntes han, medan Muhammed Reza samtidigt utnämndes till kronprins.

Riza shah kom att regera i 16 år, under vilken tid han satte igång ett storartat arbete med att få ordning i och modernisera landet. Han visade sig fullt mäktig till detta, trots att hans förebild var västerlandet. Prästerna och storgodsägarna blev trampade på tårna, men han visade sig fullt mäktig att gå iland med uppgiften. Han fastställde att rikets namn skulle vara Iran.

Riza shah satsade på sådant som att snarast möjligt ge alla ordentlig utbildning. I Teheran startade han ett universitet som snabbt växte till ett stort universitet och lät bygga en stor internationell flygplats. I Teheran byggdes stora breda bulevarder kantade av moderna affärer upplysta av den tidens neonljus. Snart kunde man se kvinnor klädda efter senaste Parismodet och helt obeslöjade. Givetvis gillades inte något av detta av prästerskapet eller storgodsägare.

För prästerna var såväl obeslöjade kvinnor som bildning av den stora massan en styggelse. Storgodsägarna ville på samma sätt som prästerna hålla sina fellaher nere i okunnighet, för att på så sätt säkra sin makt och ställning, men Riza shah visade sig starkare.

Shah Rizas bekämpande av landets rövare har jag varit inne på i något tidigare inlägg här, då jag bl.a. berättade om majoren Poussettes föredrag om Persien, som jag i 10-årsåldern lyssnade till. Poussette hade tjänstgjort som officer i Persien med uppgift att bekämpa rövareband. Jag vet egentligen inte hur denne major stavade sitt namn. Kanske skall det vara bara ett s?

Shah Riza uträttade under sin 16-åriga regeringstid storverk. Han förvandlade delar av Persien från rent medeltida status till modernt och lät t.ex. bygga den Transiranska järnvägen från södra till norra Persien. Givetvis fattades ändå mycket att göra när Ryssar och Engelsmän under andra världskriget ockuperade landet. Avsikten var framförallt att öppna en säker väg för USA:s och i någon mån Brittiskt stöd till ryssarna.

Exempelvis levererades denna väg under kriget ungefär 100 000 lastbilar och en mängd M4 Sherman stridsvagnar. Allt naturligtvis av otroligt värde för de ryska krigsansträngningarna. Den Transiranska järnvägen hade här stor betydelse och det var en bedrift att Riza shah under sina 16 år vid makten kunde genomföra så mycket.

Emellertid var ockupanterna oroliga för påstådd tyskvänlighet hos den kraftfulle schahen och krävde att han skulle överlämna makten till sin unge son, blott 21 år gammal och, menade de, en som inte skulle ta upp något motstånd mot ockupationen. År 1942 blev alltså Muhammed Reza shahanshah,

Muhammed Reza hade fått sin civilutbildning i Schweiz och var just klar med sin Persiska militärhögskola. Han var efter detta en ung idealist helt inställd på att göra Persien till en efter västerländska mått modern demokrati, men svårigheterna skulle snabbt uppenbara sig. Persien var ju i huvudsak ändå kvar i den tusenårigt gamla kulturen och religionen i huvudsak Islam.

Detta innebar att stamhövdingar och mullor fortfarande hade kvar mycket av sin maktställning ute i landet. Det fanns en gammal, djupt inrotad och landsomfattande regel att hellre ljuga än framföra ett negativt besked till sin herre. Allmänna val i detta land skulle ha blivit en parodi på demokratiskt val av flera skäl. Mullornas och stormännens höga inflytande hos en i huvudsak illitterat befolkning.

Reza shah försökte under väldigt lång tid regera i demokratisk ordning. Han letade efter lämpliga personer till premiärministerposten, men det var inte helt lätt att hitta några. Helt uppenbart hade han några förebilder för sig själv i gamla persiska härskare.

Reza fastställde att riket kunde kallas Iran eller Persien allt efter önskemål. Det gamla persiska väldet var det första riktigt stora imperiet i världen som kom att bestå och fungera väl under lång tid och Persiens historia från mitten av 500-talet till mitten av 300-talet f. Kr. beundrades stort av Reza shah.

Kyros II (den store) erövrade Lydien i mindre Asien och tågade 539 in i Babylon. Han befriade de israeler som där levde i fångenskap. Han lät dem återvända till Israel och donerade till dem medel för att återuppbygga sina tempel. Kyros en av Rezas stora idoler blev urtypen för en mild härskare. Han utfärdade Kyrosrullen, eller Kyroscylindern, världens första deklaration om mänskliga rättigheter.

Dareios I utökade imperiet så att det sträckte sig från Indus floddal i nuvarande Pakistan i öster till Libyen i väster och från Abessinien i söder till Kaukasien/Centralasien i norr, då världens främsta militära och politiska stormakt. Dareios indelade imperiet i 23 provinser ledda av guvernörer. Alla anslutna till ett avancerat system för postdistribution och med effektivt beskattningssystem.

Alla imperiets kulturer fick ostört leva vidare enligt Kyros modell och alltså i religionsfrihet. För att veta vad som hände i imperiet och kunna ingripa använde sig de persiska härskarna enligt assyrisk modell av hemliga agenter omtalade som Kungens ögon och öron. Friheten var så stor att man ute i provinserna inte kände något behov av att frigöra sig från det Persiska styret.

Persien, som 1941 till ringa del börjat få ordnade moderna förhållanden med hjälp av inkomsterna från oljan, råkade riktigt illa ut under andra världskriget (WW2). Ryssarna gjorde, liksom överallt där de ockuperat, allt för att införa kommunistiska partier i landet, bl.a. finansierade de dem. Avsikten var alldeles tydligt att kunna ta över landet.

Britterna, som ockuperade södra delen, gjorde sina misstag. När de t.ex. införde ransonering delade de ut ransoneringskuponger till stamhövdingarna för vidare befordran. Dessa sålde dem i stället och smugglade eller köpte vapen från en desorganiserad Persisk armé och startade härjningståg mot varandra. Shah Reza och det persiska parlamentet kunde inte göra mycket för att förbättra läget.

Engelsmännen till och med stödde en del extremistiska muslimska kretsar, som tidigare hållits lågt, i hopp om att dessa skulle hålla tillbaka bildandet av kommunistiska organisationer. Religiösa kretsar som Riza shah hållit borta från politisk inblandning. Både ryssar och britter lämnade över listor över vilka de önskade se valda till parlamentet!

De inrikespolitiska förhållandena blev kaotiska igen och man lyckades ställa till med rena upplopp i Teheran. Engelsmännen, som lämnat Teheran utanför ockupationen tågade åter in i staden under förevändning att återställa ordningen. På så sätt lyckades de skrämma parlamentet att besluta enligt deras önskemål.

Shahens reformprogram stoppades upp genom ockupationen. Ockupanterna rekvirerade lastbilar och godsvagnar, så att persernas livsmedelstransporter försvårades till den grad att svältkatastrof stod för dörren. Järnvägs- och landsvägsnäten slets ut och ekonomin förstördes helt enkelt av ockupationsmakterna. Britter och amerikaner insåg småningom detta och tillhandahöll en del hjälp.

För att det här inlägget någonsin skall kunna avslutas måste jag utelämna väldigt mycket av det som hände både i och utanför Persien. Detta gäller tiden både före, under och efter andra världskriget.

Sedan gammalt exploaterades Irans enorma oljetillgångar av det brittiska Anglo-Iranian Oil Company, numera British Petrolium Company, BP. Irans avtal med AIOC var synnerligen oförmånligt för Iran. Efter WW2 ville såväl shahen, som var djupt missnöjd med Irans del i vinsten, som hans parlament nationalisera oljefälten. Ett beslut om att så skulle ske togs också, men tidpunkten var inte bestämd.

Såväl britter som ryssar hade högtidligt försäkrat att de efter WW2 skulle lämna Persien, men britterna var ensamma om att uppfylla löftet. Ryssarna stannade kvar i tydlig avsikt att sovjetisera landet. De lämnade massivt stöd till kommunistiska partier, av vilka Tudeh var det mest inflytelserika. 1949 försökte en man ur Tudehpartiet döda shahen i ett revolverattentat, men blev själv dödad innan han kunde fullfölja.

1952 utnämnde shahen Mohammed Mossadegh till premiärminister. Mossadeq ledde Nationella Fronten, som egentligen var en ganska heterogen samling nationalister med inslag av republikaner. De hade det gemensamt att de var emot allt utländskt inflytande och därmed också den konsult- och ekonomiska hjälp från västerlandet som ju var väsentlig i shahens politik.

Det var en utnämning som Reza shah småningom djupt skulle ångra, men han trodde fortfarande på att han med Mossadeq hjälp skulle kunna leda Iran i någon sorts sant demokratisk ordning, vilket också gjorde att han hos många, bl.a. av Mossadeq uppfattades som svag. Mossadeq var populär hos folket. Han ventilerade gärna sin antipati mot utlänningar, deklarerade gärna sina hos iranierna populära åsikter, men bl.a. shahen upptäckte snart att han ofta deklarerade en åsikt som han senare i beslut gick emot.

Mossadeq sade sig tillämpa en bestämd doktrin, som han benämnde negativ jämvikt. För att beskriva den konstaterade han först att Iran länge hade lidit under dominans och inflytande av främmande makter, vilket ju var uppenbart för de flesta. Alltså, menade han, skulle Iran inte göra några som helst medgivanden till någon främmande makt och inte heller ta emot några favörer från någon.

Det var inte fråga om något som liknade USA:s isolationism i början av 1900-talet. Han gick oerhört mycket längre. Han motsatte sig allt byggande av järnvägar och moderna bilvägar. Det var västliga påfund, som inte behövdes i Iran.

Omedelbart efter sitt premiärministertillträde, utan någon som helst förberedande planering, eftertanke eller konsekvensutredning genomförde nu Mossadeq den ett år tidigare beslutade nationaliseringen av oljeindustrin. För Iran blev konsekvenserna förödande. Mossadeq hade tillkännagett att nationaliseringen i ett slag och omedelbart skulle förbättra allas ekonomi. Det blev tvärt om.

Det visade sig att Perserna saknade något så elementärt som en säljorganisation, inga kölar för transport av oljan och mycket annat. Tvärt emot förväntningarna upphörde statens inkomster plötsligt och Iran hade fått mäktiga motståndare i Storbritannien och AIOC när oljeproduktionen i Abadan plötsligt så gott som upphörde och därmed Irans inkomster. Olja stod att få på andra håll.

Mossadeq stod på höjden av sin makt och var ännu populär hos massorna. Han samarbetade i hemlighet med, (antagligen trodde han att han utnyttjade) Tudehpartiet (kommunisterna), men de hade egna planer. De var: Samarbete med Mossadeq för att störta shahen och sedan ta över styret från denne. Detta framkom senare mycket tydligt.

För att åta sig premiärministerposten hade Mossadeq krävt också krigsministerposten, viket beviljades av shahen, som ju själv enligt författningen var krigsmaktens överbefälhavare. Vad han vid den här tiden inte visste var att Mosaddeq avsåg ändra på också detta för att störta shahen och själv ta över makten. Dessutom skulle Mossadeq få utöva regeringsmakten under sex månader utan att behöva höra parlamentet.

Shahen var, enligt gammal persisk lag ägare av mycket stor andel av landets jord. Övriga stora ägare var staten och tidigare nämnda storgodsägare av vilka Mossadeq familj var en och många mullor en annan. Shahen tänkte sig redan före sitt trontillträde en stor jordreform till förmån för alla fattiga fellaher, vilkas situation jag inledningsvis nämnt.

Omedelbart efter WW2 började shahen fördela delar av sitt jordinnehav bland särskilt förtjänta fellaher. Äganderättshandlingar till dessa jordlotter utdelades och givetvis ökade shahens popularitet bland de fattiga, men rika jordägare och mullorna såg det inte med blida ögon. Shahen planerade också att till fellaherna fördela en del outnyttjad statlig jord och att få de riktigt stora jordägarna att på samma sätt lämna ifrån sig en del jord.

En av Mossadegs första åtgärder sedan han av shahen tilldelats särskilda befogenheter var att sätta stopp för shahens jordfördelningsprogram. Det ökade naturligtvis Mossadegs popularitet bland de förmögna jordägarna och gillades bland mullorna.

Efter sex månader med särskilda befogenheter krävde Mossadeq förlängning med ytterligare sexmånader och nu gick det riktigt åt skogen. Då någon eller några vågade opponera sig mot honom uppförde han sig som ett tjurigt barn. I talarstolen grät han då allt som oftast, fäktade med armar och ben och låtsades någon gång svimma. I internationell press blev han en visa, som jag minns mycket väl.

Mossadegh var emellertid farlig för Iran. Hans avsikt var att störta shahen och säkerligen att göra sig själv till diktator. Detta hoppades han kunna genomföra med hjälp inledningsvis från Tudehpartiet och alltså indirekt från ryssarna, som gärna ställde upp för att småningom själva ta över landet.

På kort tid, bara några månader, avskaffade han senaten, upplöste landets högsta domstol och begärde folkets fullmakt att få avskaffa nationalförsamlingen. Han försökte sätta munkavle på pressen. I praktiken avskaffade han fria val, gjorde sitt bästa för att försvaga shahens ställning och införde ståndrätt.

Kort sagt var han på god väg att störta shahen, vilket han naturligtvis måste för att bli diktator. God hjälp fick han tills vidare av Tudehpartiet, det genom hemliga ryska subsidier och på annat sätt stödda kommunistpartiet.

Naturligtvis fanns det därmed flera starka skäl för USA och Storbritannien att hjälpa shahen, vilket USA också gjorde och nyligen erkänt. Västerländerna ville givetvis inte se Iran bli rysk lydstat och tillgången till Irans olja var för västerländerna utomordentligt viktig.

Det jag nu mycket kortfattat skall redogöra för är tråkigt nog väldigt förkortat och mycket högintressant är helt enkelt utelämnat. Inlägget måste bli klart snart, så att jag kan övergå till att kommentera dagsaktuellt. Det är synd för det som hände i Iran den här tiden påminner om Dumas version av Frankrike på Richelieus tid i romanen De tre musketörerna.

1953, med Mossadeq som även krigsminister, var bevakningen av Mossadegs villa utökad till att bl.a. omfatta12 medeltunga stridsvagnar. Bevakningen av shahens stora palats, Saadabad, hade i stället minskats till 4 stridsvagnar. Antalet soldater stod ungefär i proportion till detta.

1953 stod det också klart att en omsvängning i opinionen till shahens fördel var på gång. Människorna insåg att Mossadegs främlingsfientliga politik hade blivit selektiv. Han tänkte kasta ut engelsmännen, men i stället göra Iran beroende av ryssarna.

Tidningsmän hade börjat skriva om det. En del av dem hade blivit svårt misshandlade av Mossadegs anhängare eller kommunister. Här erkände nyligen USA att man medverkat i en presskampanj mot Mossadeq. Det var en lätt uppgift att häckla Mossadeq om man bara fann tillräckligt modiga tidningsmän. Jag för min del kan tänka mig att de under 1953 gavs skydd genom CIA:s försorg och därigenom vågade fortsätta skriva.

Med den undermåliga bevakningen vid palatset Saadabad flyttade Shahen till en villa i Ramsar vid Kaspiska havet, som hans far låtit bygga. I närhet hade shahen ett mindre enmotorigt flygplan vid en jaktstuga och han var själv kunnig flygare. 20 minuter med det planet till en tillräckligt lång bana hade shahen sitt tvåmotoriga flygplan vid Ramsar, med vilket han vid behov skulle kunna lämna Iran.

Den 13 augusti 1953 undertecknade shahen i Ramsar några dekret där han dels avskedade Mossadeq och i stället utnämnde Fazlollah Zahedi till premiärminister och dels avskedade arméns stabschef general Riahi och i stället utnämnde general Batmangelich till stabschef.

Sedan gav han chefen för det kejserliga gardet, överste Nematollah Nassiri det vanskliga uppdraget att i Teheran överlämna dessa dekret. Översten överlämnade först utnämningen till generalen Zahedi. Denne var inte lätt att hitta, eftersom han visste sig eftersökt av Mossadegs folk efter att ha kritiserat denne. Han hade tidigare en tid varit Mossadegs inrikesminister

Zahedi förflyttade sig var och varannan natt mellan olika adresser för att undgå att bli fängslad, men Nassiri lyckades hitta en av generalens förtrogna, som ordnade träffen och generalen accepterade sitt uppdrag.

Kvällen den 18 augusti körde överste Nassiri med två av sina officerare via bakgator till närheten av Mossadegs hus. Därifrån gick de fram mot huset, som var omringat av Mossadegs soldater och med uppgiften att inte släppa fram militär från shahens garde.

Översten och hans två följeslagare gick lugnt fram till huset, litande på att soldaterna skulle känna igen honom och respektera hans auktoritet. Efter att ha ringt på begärde översten att få ett viktigt samtal med Mossadeq, men avvisades naturligtvis. Översten såg en officer, som han bedömde kunde vara pålitlig och fick honom till att ta emot shahens brev, gå till Mossadeq med det och anhålla om kvittens.

Översten ställde sig att vänta och efter en och en halv timme kom kvittensen. Senare kom det fram att dröjsmålet berodde på att Mossadeq ringde ett antal personer och bad om råd till hur han skulle göra. Översten fick också besked om att han skulle föras till general Riahi för ett sammanträffande. Detta passade översten utmärkt, eftersom han då också kunde överlämna shahens besked om generalens avsked från stabschefsposten.

Omedelbart då Nassiri kom in till general Riahi upptäckte han att generalen bakom sig i stolen hade en revolver. Möjligen trodde generalen att shahens överste skulle försöka döda honom?  Generalen anklagade genast överste Nassiri för att planera en statskupp, varpå denne svarade att han endast överlämnat shahens order till Mossadeq och visade fram kvittensen.

Riahi förklarade att han aldrig skulle förlåta Nassiri för vad han gjort och förklarade honom vara fånge, varpå han sattes bakom lås och bom, efter att ha berövats sin uniform. När överstens bror fick kännedom om arresteringen skickade han översten pyjamas, tandborste och sådant inslagna i ett exemplar av en tidning, vilken just publicerat shahens order till Mossadeq och general Zahedi, den nye premiärministern.

Morgonen därpå förhördes överste Nassiri av arméns överauditör, som var anhängare till Mossadeq. Denne hävdade att shahen aldrig utfärdat någon sådan order och att översten förfalskat handlingen, varpå översten visade upp den insmugglade tidningen. Auditören avbröt förhöret. I fängelset fanns en insmugglad radio och översten och en del medfångar kunde via den höra att en revolution just inletts. Utifrån hördes senare skottlossning och skrik.

Efter en stund kom fängelsedirektören med överstens uniform som han fick ta på sig. Fängelset skulle evakueras. Detta hanns inte med förrän en folkmassa stormat fängelset för att befria fångarna. Poster vid fängelset hade givit eld och en kvinna och några yngre män hade dödats liksom några sårats, varpå posterna hade flytt.

Nu blev också general Batmangelich fri, som shahen dessförinnan utnämnt till general Riahis efterträdare och alltså ny arméstabschef. Folkmassan jublade, samtidigt som ilskan mot Mossadeq ökade på grund av dödsfallen.

Det som nu hände i Teheran och några andra städer är en utomordentligt spännande historia. Tyvärr måste jag utelämna det mesta, inlägget är redan så långt att en del av er kanske inte anser sig ha tid att läsa allt. Några episoder tar jag i alla fall med.

Officerare i Teheran och krigsskolans lärare och kadetter hade fått order att samlas klockan tio på krigsskolan för att åhöra general Riahi, som skulle tala över ämnet ”Shahen”. En stor grupp, det har sagts 90 % hade innan mötet kommit överens om att general Riahi omedelbart skulle dödas om han sade något ofördelaktigt om shahen.

Rykten spred sig snabbt i Teheran, så general Riahi fick i tid information om detta och infann sig inte. Officerskåren hade vid denna tid en del Mossadeghtrogna officerare. Mossadeq var också krigsminister och skötte en hel del befordringsärenden i krigsmakten. Även Thudehpartiet hade lyckats infiltrera krigsmakten. Bl.a. visade det sig senare att en av bataljonscheferna i kejserliga gardet var hemlig medlem i det kommunistiska Tudehpartiet.

Den avgörande striden denna dag utkämpades vid Mossadegs hus. Alla stridsvagnar hade grupperats framför husets framsida och på de mindre gatorna mot baksidan endast infanteri.

Bakifrån närmade sig en stridsvagn med en underofficer som vagnchef. Han tillhörde ett förband anlitat av Mossadeq, men hade nu gått över. Med kanonen besköt han nu husets baksida och Mossadeq flydde över trädgårdsmuren men fångades snart in.

General Zahedi, den av shahen nyutnämnde premiärministern, förklarade att han skulle åka till Isfahan och mobilisera trupp därifrån. Andra styrkor hade han beordrat att gå mot Teheran från Kermanshah. Men folkmassor hade redan tagit saken i egna händer. Detta hade hänt i staden Resht och därefter i ett dussintal andra städer.

Han ändrade sig och embarkerade en stridsvagn, som lojala skickat till platsen där han för tillfället gömt sig. I denna begav han sig till radiostationen i Teheran, men det visade sig att en folkmassa redan återtagit radiostationen från Mossadegs folk, som bara hann sabotera någon lätt reparerad komponent till stationen.

Därpå meddelade han Irans befolkning att Mossadegs revolution tack vare folkets insatser och en lojal krigsmakt misslyckats och att Mossadegh nu var en rymling, men skulle infångas. Shah Reza befann sig vid det laget enligt tidigare uppgjord plan utomlands,

Nära sin jaktstuga vid Kelardasht där shahen befann sig hade han ett litet enmotorigt flygplan, han var ju själv pilot. Med detta flög han på tjugo minuter till flygplatsen i Ramsar varifrån han kunde lyfta med sitt större tvåmotoriga flygplan för att bege sig först till Bagdad och sedan vidare till Rom, där shahen hade en privatbil stående i ambassadens garage. I Rom stannade han sedan tills han efter ett par dagar fick klartecken att återvända sedan lojala medborgare säkrat hans makt. Redan veckor innan hade denna resa planerats om Mossadegh inte skulle acceptera sitt avsked och bruka våld för att behålla makten. Shahen och drottningen gav sig iväg så snart de per radio fått meddelande om Mossadeghs omedgörlighet.

Mycket talar för att CIA och kanske det engelska MI 6 gav ordentlig och väl förberedd assistens till de shahtrogna för att slå ned Mossadeghs försök till kupp. För att t.ex. få ut hundratals människor från Teheran till radiostationen ställde stadens busschaufförer och en stor mängd taxiförare upp. Det skulle inte förvåna mig om de fick bra betalt för den transporten. Amerikanska pengar? Ett rykte säger att folkmassan vid Mossadegs hus också ersattes pekuniärt. Fler rykten var i svang.

Många har undrat varför det kommunistiska Tudehpartiet inte alls verkar ha agerat under dessa dagar? Den enda förklaring man kan hitta är att de fullständigt förvirrades av det så starka folkiga stödet för shahen och inte visste hur de då skulle agera.

Tre dagar efter att shahens nye premiärminister, Zahedi, hade övertagit styret var shahen tillbaka i Teheran och det skedde räfst och rättarting. Mossadegh dömdes först hårt, men shahen mildrade straffet väsentligt och han levde återstoden av livet obemärkt på sin gård, troligen under husarrest

Domstolarna utdömde en hel del dödsstraff. Så dömdes t.ex. Mossadeghs utrikesminister, Hussein Fatemi. Han hölls gömd av sina kommunistiska vänner i sju månader innan han spårades. Vid infångandet skulle han ha blivit dödad på stället av åskådare om han inte fått starkt polisskydd.

När Mossadegh störtades var Iran praktiskt taget bankrutt och drevs med årliga budgetunderskott. Utlandsvalutor saknades så gott som helt, men nu trädde USA in med ekonomisk hjälp ungefär motsvarande det absolut nödvändiga budgetunderskottet för att Iran skulle kunna leva vidare.

Med Mossadegh borta från makten kunde produktion och avyttring av oljan åter komma igång och redan 1956 kunde USA dra in detta extra bidrag om ungefär 5 miljoner $ per månad. Iran var på fötter igen, men shahen verkade fortfarande hoppas att Iran skulle kunna styras rätt med nära nog västerländsk demokrati.

Naturligtvis låg inte detta inom möjlighetens gräns. Det stora flertalet medborgare var analfabeter och ute i byarna lyssnade man bara på de mäktiga mullorna, som inte sällan var nära nog lika obildade som massan och ofta nog stora jordägare.

I sin självbiografi, som utkom 1961 skriver shahen bittert:

… Ett litet antal storgodsägare – bara ett par dussin – äger vardera upp till fyrtio eller fler byar. Några av de största godsägarna är stamhövdingar.

Åtskilligt av den sämst skötta jorden i Iran ligger i händerna på de största godsägarna. I de flesta fall är dessa på annat håll bosatta godsägare, som inte lägger ner nämnvärd möda på att förbättra avkastningen eller ägnar någon eftertanke åt de förhållanden under vilka bönderna som brukar marken lever. De överlämnar skötseln av jorden tillförvaltare, som ofta är hänsynslösa figurer och som använder sin makt till att förtrycka bönderna, medan godsägarna själva roar sig i Teheran, i Europa eller i Förenta staterna. Det är visserligen sant att det bland de största enskilda godsägarna finns undantag, förträffliga män, som lägger i dagen en påfallande social ansvarskänsla; men på det hela taget är godsägarna parasiter och – deras dagar som feodalherrar är räknade.

Ord och inga visor, eller hur. Men shahen var samtidigt på väg att skaffa sig mäktiga fiender. Hela återstoden av 50-talet, sedan Mossadegh avlägsnats arbetade shahen idogt på att förbättra rikets administration, skolväsen, sjukvård, ekonomi o.s.v. Han bekymrade sig över förekommande korruption och mutor. Han uppmuntrade och stödde bildandet av politiska partier, något som inte var helt lätt när en stor del av befolkningen var illitterat och van att rätta sig efter godherrens eller mullans anvisningar.

Han gjorde vad han kunde för att stärka lokalpolitik, landsbygdspolitik via kommunalpolitik och partibildning för detta såväl som rikspolitik, men det var inte lätt i ett land med Persiens demografi.

Han förbättrade rikets administration t.ex. genom att införa statssekreterare med assistenter i alla departement. De skulle ansvara för att administrationen sköttes och förbättrades inom departementens ansvarsområden. De besattes, då så var möjligt, med kunnig, ofta utlandutbildad personal.

Även om svårigheterna tornade upp sig, så utvecklades Persien lovande, åtminstone med västerländska ögon sett. 1961 gav shahen ut sina memoarer, där han ganska väl redovisar vad som då uträttats och en del av den tänkta fortsättningen. Då boken skrevs hade shahen säkerligen helt klart för sig at det krävdes en mäktig härskare med hårda nypor för att föra Iran därhän att en övergång till vettig demokrati skulle kunna ske.

Däremot hade han säker klart för sig att frihet, t.ex. religionsfrihet, frihet för kvinnor att klä sig efter västerländskt mode, eller över huvud taget modernisera Iran till i klass med västerlandet inte skulle vara möjligt om man som första åtgärd gav folket all verklig makt.

Massan av folket, fellaherna, var helt i händerna på antingen mullor, godsägare eller stamhövdingar, alla starkt emot både folkbildning, social förbättring och demokrati. Shahen insåg att han själv måste fullt ut utnyttja författningen från 1906 och dessutom ytterligare stärka sin egen makt för att småningom kunna demokratisera Iran.

1962, ett år efter det att han i sin bok Mission for My Country varnat storgodsägarna, drog han in mycket av deras jord. Ofta var den åtkommen, donerad, till dem flera hundra år tidigare. Den fördelades sedan till de bönder som brukade den.

Shahen hade för länge sedan insett att demokrati i Iran inte kunde genomföras i alltigenom demokartiska former. Det mäktiga jordägande prästerskapet liksom storjordägarnas motstånd skulle förhindra så gott som alla reformer. För att kunna genomföra sina reformer tog därför shahen till sig all behövlig makt.

Ett intensivt reformarbete sattes igång, av shahen kallat den vita revolutionen. Feodalismen avskaffades helt enkelt. Irans kvinnor fick sin ställning enormt förbättrad. De gavs rösträtt, sekulariseringen accelererade, så att kvinnorna kunde klä sig efter senaste västerländska mode och våga visa t.o.m. mer än bara anklarna. Deras rättsliga och sociala ställning förbättrades kolossalt.

Shahen såg till att oljeroyaltyt ökades till 75 % av vinsten och således gick bara till 25 % till oljebolagen och oljepriset steg. Tidigare hade det varit tvärt om och Storbritannien hade beskattat oljebolaget så att skatteuttaget där varit större än Irans del av vinsten. Emellertid resulterade detta i ett ordentligt missnöje hos Storbritannien, men också i övriga västvärlden

Med den kraftigt förbättrade ekonomin byggde han upp landets industri, förbättrade väsentligt jämlikheten och över huvud taget allas rättsliga och sociala ställning. Analfabetismen minskade med hans satsningar på skolväsendet och sjukvården förbättrades enormt på kort tid. Genom kraftigt ökade oljeinkomster förbättrades ekonomin och med Amerikansk hjälp moderniserades försvarsmakten.

Respekten för Iran sköt i höjden och inflytandet i MENA-regionen ökade. Iran blev respekterad medlem i försvarspakter. Iran sågs som ett värn mot ryskt inflytande i regionen

En snabbt svällande medelklass med goda inkomster gjorde emellertid att klyftan mellan välbeställda och fattiga ökade i synbarhet. Shahen strävade mot att göra Iran till en industriell stormakt och man kan nog påstå att det i någon mån gick ut över de fattiga småbönderna, som var många.

Shiamuslimsk ledare i Iran var ayatollah Ruhollah Khomeini. Ayatollan visade öppet sitt motstånd mot shahens vita revolution och dess reformer. Särskilt kvinnornas stärkta ställning och jordreformen ansågs av ayatollan som helt oacceptabla. Ayatollans underställda mullor var också stora jordägare, liksom den islamska rörelsen som sådan. Kvinnornas frigörelse och nya rättigheter var en förfärlig styggelse för en teokratisk och fundamentalistisk majoritet.

Ayatollah Khomeini landförvisades och bosatte sig småningom i Paris, där han åtnjöt stor frihet att via massmedia misskreditera shahen och hans regim. Ayatollan lät på magnetband spela in sina predikningar, där han angrep shahen och krävde dennes avgång. Dessa inspelningar smugglades sedan in i Iran och spelades upp i moskéerna av mullorna.

Moderniseringen av Iran innebar också att affärer och varuhus av västerländskt snitt med regimens gillande växte upp i Irans städer. Därmed fick shahen ytterligare en stark grupp emot sig, nämligen städernas alla basarhandlare, som inte ville veta av detta västerländska nya.

Shahen hade naturligtvis också många starka anhängare, särskilt bland intelligentsian, industriledarna och bland militärerna. För att snabba upp landets modernisering satsade han stort på utbildning. Utbildningsväsendets utbyggnad tog lång tid och därför skickade shahen många studiebegåvade utomlands för studier med statliga stipendier.

På sjuttiotalet uppgick dessa studenter till inte mindre än ca 50 000. Dessa återvände till Iran efter 3, 4, 5 och fler års studier och var i många fall påverkade av den tidens vänsterintellektuella våg i västerlandet. Härigenom drog Iran genom shahens brådska att införa demokrati till sig ytterligare en stor och mäktig grupp motståndare. Denna gång sådana som omedelbart efter återkomsten inträdde i ledande befattningar inom undervisning, industri och sjukvård.

1977 utlöstes våldsamma demonstrationer av islamstuderande studenter, därför att ayatollans äldste son avlidit under vad som kunde betecknas som oklara omständigheter. Protesterna var så våldsamma att sex demonstranter blev dödade i skottlossning.

I Paris hetsade Khomeini mot shahen och krävde Iransk återgång till renläriga fundamentalistiskt islamska principer och att shahen skulle bort. Mullorna massmobiliserade folket mot shahen och landet störtades i kaos. Hundratalet demonstranter dödades 1978 och inga av shahens åtgärder t.ex. undantagstillstånd hjälpte.

Till slut lämnade en i leukemi sjuk shah och hans familj landet och ayatollah Khomeini kunde återvända från Paris. Han skapade omgående en islamskt teokratisks stat utan politiska partier och drömmen om demokrati enligt västerländsk modell slocknade snabbt.

Khomeini startade ett revolutionsgarde, som på gatorna misshandlade kvinnor som inte var perfekt beslöjade och av kroppen visade mer än fötterna. Gardet tog från amerikanska ambassaden i Teheran 66 amerikaner som gisslan, varefter en ekonomisk bojkott av Iran infördes.

Ayatollan störtade snabbt landet in i fattigdom, elände och religiöst förtryck. Livet i Iran efter ayatollans maktövertagande får man en god uppfattning om när man läser Betty Mahmoodys bok Inte utan min dotter som presenterades av Bonniers förlag 1988, blev en bestseller och följdes upp av boken Kärleken till ett barn, som utkom 1992.

Betty Mahmoody var gift med en i USA verksam läkare. De beslöt att besöka mannens släkt i Iran, men väl där gled mannen successivt över i islamsk fundamentalism och höll kvar sin hustru och dotter som fångar i Teheran.

I den första boken beskriver Betty Mahmoody hur hon med dottern småningom och med hjälp av medkännande iranier kunde fly och ta sig till amerikanska ambassaden i Ankara. I den senare boken redovisar hon svårigheten att återanpassa sig och skydda sig och dottern mot mannens hämnd.

Shah Muhammed Reza Pahlavi dog av leukemi i Kairo 1980. Han gavs där en statsbegravning efter att ha styrt Iran i 38 år. Han hade kommit en bra bit på väg i sin modernisering av Iran, då ayatollah Khomeiny tog över och omedelbart förde Iran bakåt i tiden hundratals år.

I augusti 1980 bedömde irakierna att Iran under det kaos som Khomeini förorsakat hade försvagats så mycket att Irak skulle kunna invadera och överta en del rika oljefält längst inne i Persiska viken. Det var en felbedömning. Kriget fortsatte i nästan åtta år och slutade oavgjort efter förlust av ungefär en halv miljon människoliv och många fler skadade.

Irak använde förbjudna massförstörelsevapen i kategori C, kemiska vapen. Närmare bestämt senapsgas utan att straffas särskilt för detta. Vapnet användes också mot Iraks egen kurdiska civilbefolkning.

Jag antar att du någorlunda känner till hur befolkningen (de som stannat kvar) i båda dessa länder har det idag. Ja, som man säger: Så kan det gå, när inte haspen är på!

Att lämna en kommentar

Häromdagen kom en kommentar till min blogg på ett inlägg jag publicerat för något år sedan. Kommentaren var anonym men löd: Vilken rolig militärhistoria! Har nyligen hittat till din blogg och den är en liten skattkammare tycker jag. Tack! En sådan kommentar känns naturligtvis bra och uppmuntrar till mer skrivande. Men det skulle säkert även kritiska kommentarer göra. Vid ett par tillfällen har jag också fått kommentar från någon människa som presterat sjuk (obegriplig) rappakalja, så det kan ju inte vara svårt att kommentera. Varför blir det då så få kommentarer? Jag gör ingenting för att få bloggbesöken att öka, t.ex. genom att tillåta annonser och har fått intrycket att många läsare är ”gamla och trogna”. Det registreras vanligen så där 30 till 50 besök per dag. Detta trots att jag under lång tid inte åstadkommit mer än 1 – 2 inlägg per månad. Mina inlägg är ofta långa, ibland så där 6 – 7 fullmatade A4-sidor i Word, vilka jag sedan, efter korrekturläsning på papper flyttar över till bloggen. Är det facebook som fått svenskarna att sluta tänka och därefter handla? Facebook, där många numera skriver dagbok, som man förr satte hänglås på? En dagbok där man numera i brist på rationellt tänkande t.ex. underrättar 967 ”vänner” om vad man gör för ögonblicket. Jag sitter på muggen, eller jag ligger i badkaret. I de budskapen kan dock ligga meddelandet Jag har köpt en Iphone! D.v.s. någon sorts maskerat skryt, som inte alls är ovanligt i facebook. Det är säkert också en av anledningarna till att det ogillas av mig. Rationellt använt är Facebook någonting ganska bra, men då bör där publiceras bara sådant som kan tänkas intressera alla vännerna på Facebookkontot. De flesta människor tycker sig förhoppningsvis ha annat att göra än att läsa sådant som inte på minsta sätt kan beröra dem. Men jag började ju skriva om bristen på kommentarer till min blogg. Jag är ganska väl medveten om att jag har en hel del läsare som då och då tittar i min blogg och som gjort det under lång tid. Andra har tillkommit, sedan jag mer regelbundet började skriva om våra makthavare i kommunen, men kommentarerna uteblir i stort sett. Jag tror att vi svenskar har slöat till. Vi visar inte längre samma intresse för vad som händer, varken här hemma eller ute i stora världen. Hur många av oss har t.ex. klart för sig att Sverige tillsammans med några andra stater sedan några år för krig i Afghanistan? För det är det vi gör. Jag tror inte många svenskar har någon verklig kunskap om det som hänt i Egypten under de senaste två åren och bakgrunden till detta. Däremot har jag ganska klart för mig att de ändå tror så. Nu avslutar jag det här inlägget, går och lägger mig men drar inte något gammalt över mig. Kom med lite kommentarer, positivt eller negativt! Allt skulle vara lika välkommet.

Söderhamns politiker och tjänstemän

Söderhamns politiker och tjänstemän

De som gör om och säger sig vilja göra rätt.

Jag hade hoppats att jag skulle kunna byta ämne, men de här människorna ger mig ju ingen möjlighet att släppa ämnet. Den 9 augusti blev rubriken i Söderhamns-Kuriren: Gammalt beslut rivs upp, □ Omstart för centrumutveckling.

Nu har alltså kommunstyrelsen beslutat att börja om det här med centrumutveckling från början. Den 19 augusti ordnar man ändå en temadag i Strykjärnsparken för att presentera tankar och idéer kring centrumutveckling. Under hösten/vintern fortsätter sedan dialogarbetet tillsammans med den politiska organisationen.

Hur som helst så har kommunstyrelsen beslutat att Söderhamns kommunchef, Margareta Högberg skall återkomma med en utvecklingsplan omfattande centrumområdet och ån i områdets utkant.

Och, kors i taket: Utvecklingsplanen ska åskådliggöras med till exempel skisser/modeller/eller fotomontage som skall ställas ut för allmänhetens synpunkter. Uppdraget ska redovisas för kommunstyrelsen senast i januari 2014 för vidare beslut i kommunfullmäktige.

Jag för min del tvivlar på att kommunchefen godtagbart kan gå iland med den uppgiften på bara drygt fem månader. Vad jag tycker mig förstå, är att hon för ett drygt halvår sedan gjorde sig av med den utmärkta kompetens inom området som fanns i kommunförvaltningen och som, tydligen till hennes förtret, ville genomföra just detta.

Vidare gissar jag att den allra närmaste tiden, fram till den 19 augusti, måste ägnas åt att försöka specificera vad man hittills tänkt sig av centrumutveckling. Det man hittills redovisat på nätet är kanske ungefär lika magert som det tjänstemännen f.n. tycks disponera själva?

Upprustning av Strykjärnsparken 2,0 mkr.

Upprustning av området kring Granen och Å-torget 4,0 mkr.

Upprustning av området kring Köpmantorget 1,7 mkr.

Ungefär så.

Det skulle vara väldigt intressant att ta del av kostnadsberäkningarna? Jag har ju själv utfört en hel del sådana under årens lopp för att äska medel från både riksdag, regering, ÖB och försvarsgrensstaber. Då har det gällt att omedelbart kunna redovisa hela bakgrunden. Ja, jag erkänner! Jag misstänker att det helt enkelt inte finns några riktiga beräkningar. Jag har under senare tid bibringats kanske alltför låga tankar om en del tjänstemän och politiker.

”Det känns väldigt bra att kunna göra så här”, säger Sven-Erik Lindestam enligt Kuriren. Ja, så är det väl. Att försöka göra rätt när man har fått veta hur det skall gå till känns säkert bra för vem som helst.

Man skall tydligen nu ta ett ”större grepp” om centrum och verkligen ta itu med trafikflödet och parkeringsplatserna. Det är bara att hoppas att man då inte glömmer kommunens alla gamla och lytta, som behöver tillgång till verkligt nära P-platser. P-skivor, som numera utnyttjar i så många städer är faktiskt inte farliga, inte ens besvärliga.

Man skall också försöka hitta möjliga platser för Faxeholmens två nya punkthus. Kanske lyckades f.d. stadsarkitekten, Ylva Larsson, klargöra att Faxeholmens ursprungliga förslag till placering var mindre lyckat innan hon fockades. Det där med almar och pilar tas upp från början liksom lekutrustningen och dess placering.

Magnus Svensson (C), en av alla politiker i KS som inte tidigare såg något fel i handläggningen av projektet Centrumutveckling har yttrat sig om KS beslut att låta medborgarna ta del av planerna för stadens centrum. ”Det finns en fara i att följa gatans politik, så man kan väl se det här som en engångsföreteelse”, säger han men erkänner att det denna gång var befogat.

Man kan väl anta att Magnus Svensson med gatans politik menar gatans parlament. Men jag tycker ändå att det verkar som om Magnus fått det hela om bakfoten, som man säger. Det var inte några stenkastande slynglar som demonstrerade i strykjärnsparken. Det var kanske framförallt några medelålders och äldre damer, som kanske bättre än de flesta förstår att uppskatta en vacker och funktionell park.

Gatans parlament har världen över och under senare tid uträttat en hel del som har varit bra. Man har t.ex. genom fredliga demonstrationer störtat ett antal politiker som inte har tagit demokratiska hänsyn. Ett färskt exempel har vi i Egypten där folket fredligt störtade landets makthavare för att skydda just en park, Geziparken i Istanbul. Se mitt inlägg den 4 juni Islam och Europa.

Misstagen bland småpåvarna i Söderhamn kommer alldeles för tätt. När KS ursprungliga beslut om Strykjärnsparken blev allmänt känt hade det bara gått ett par veckor, sedan kommunen krupit till korset, tagit tillbaka alla anklagelser mot NCC, liksom sin hävning av det 6-åriga asfalteringsavtalet med NCC. Nej naturligtvis, det kommer inte att erkännas. Man gjorde vad man kunde för att maskera genom utdragna förhandlingar tycker jag mig lätt förstå.

Lasse Mårtensgård har i dagens Kurir en artikel som handlar om parkeringsplatserna i centrum. Även denne välsedde journalist verkar dock tyvärr glömma oss äldre. Med artros både här och där, kanske ”tittarsjuka”, hjärtflimmer, hjärtsvikt. Tyvärr gör han sig lustig över H&M:s krav på att slippa några trappsteg i affären. Birgit, min hustru klarar max två inte alltför höga trappsteg om någon hjälper henne att få med sig rollatorn och jag välkomnar H&M:s krav på handikappanpassning. Även jag går endast med svårighet max. en våning upp och ned.

Lasse Mårtensgård skriver: Men var någonstans i de mänskliga rättigheterna står det att medborgare inte ska behöva gå mer än 30 meter med systempåse från butik till bil? Nej det finns bara nämnt i kommunala bestämmelser för handikappanpassning. Men vi är många, särskilt äldre, som har väldiga svårigheter att gå några längre sträckor

För ett par tre veckor sedan skulle Birgit och jag till apoteket i staden. Där finns två P-platser för handikappade, men båda var upptagna. Jag steg ur bilen, gick för att se om de hade P-tillstånd, vilket den ena saknade. Jag hade tänkt att Birgit skulle få parkera omedelbart bakom denne, som alltså skulle tvingas vänta där, tills vi återkom.

Birgit hade sänkt en ruta och ropade: ”Jag kör ett varv runt kvarteret”, innan jag han stoppa henne. Då kom bilföraren, en till synes genomfrisk ung dam i 20 – 25-årsåldern gående. Jag använde en del ord mot henne som jag inte brukar använda, men jag var naturligtvis upprörd och det är ingalunda första gången detta händer oss utanför apoteket.

Det är faktiskt ganska många som verkligen behöver kunna parkera nära den affär eller annat, som man behöver uppsöka! Många sådana finns också som inte har eller helt enkelt inte har skaffat handikapptillstånd och de blir bara fler, medan många företagsamma unga flyr staden.

Mårtensgård pekar i sin artikel på ett förhållande som alldeles särskilt gäller i Söderhamn. Vi äldre i Söderhamn tar oss ingenstans utan bil. De allmänna färdmedel som finns i Söderhamn är för vår del helt oanvändbara. Birgit och jag kan inte ens ta oss till närmaste busshållplats. Där är det glest mellan turerna, men Birgit, 82 år, kör bil alldeles utmärkt, skolad som hon är i Stockholmstrafiken. Hennes enda svårighet på grund av artros i knäna och en höft är att ta sig i och ur bilen.

Själv körde jag varje arbetsdag under 40 år sex till sju mil genom Stor-Stockholm för att ta mig till och från mina arbetsplatser. Detta om jag inte var på tjänsteresa, vilket vanligen innebar bilkörning över hela vårt avlånga land, från finska gränsen i norr till Skånes sydkust i söder. Det gav en rutin för vilken jag idag är oerhört tacksam. Ett kort överslag säger att jag kört bil mer än 150 000 mil.

Lite personlig histioria.

1946 – 1949 körde jag inte sällan bil. Några gånger personaltransportbil (=stor lastbil med hytt på flaket för sådär 30 soldater). Något körkort hade jag inte, jag lärde mig allt efter som att köra. På den tiden var försvarsmakten en egen stat i staten, t.o.m. med egna lagar och domare. Behövdes en bilförare, så ställdes bara frågan: ”Kan du köra?” Det var ont om körkort bland de yngre omedelbart efter andra världskriget. Mitt första körkort fick jag 1949, efter uppkörning i en stor hästtransportbil och naturligtvis då osynkroniserad växellåda.

Söderhamn har nu egen almstrid

Foto: Ida Frid

Då vi hade flyttat till Söderhamn 2004 var blomsterprakten, de väldigt fina almarna i Strykjärnsparken och de granna hängpilarna utefter ån det första vi lade märke till i staden. Birgit frågade en man som arbetade i parken vad det var för träd? Löven såg ut som på almar, men de var ju alla koniska upp mot en spetsig topp. Hon fick svaret pyramidalm.

Häromdagen körde vi Södra Hamngatan österut och såg och beundrade almarna som ramar in Strykjärnsparken på andra sidan ån, och de fina hängpilarna utefter ån. De glänste så vackert gröna i eftermiddagssolen och gjorde att man inte lade märke till de dubbla och fula men nödvändiga raderna av tätt parkerade bilar längs parken.

Kommunen har nyligen och lite oväntat fått en hel del pengar och den 2 maj beslutade kommunstyrelsen (KS), att anslå 12,5 miljoner kronor för utveckling av Söderhamns centrum. Jag vill inte påstå att beslutet var felaktigt, men hela Söderhamn behöver utvecklas.

Dessutom anser jag att beslut av den här karaktären  skall tänkas igenom ordentligt, innan man börjar arbetet. Särskilt då det behövs bättringar på så många håll förutom i centrum, t.ex. inom äldreomsorg i vidaste bemärkelse och skola.

Den 2 maj beslutar så plötsligt kommunstyrelsen (KS) att varannan alm utefter Norra Hamngatan plus några till skall tas bort. Dessutom skulle varannan av stora fina hängpilar söder om parken tas bort. Enligt Söderhamns-Kuriren yrkar dessutom kommunalrådet, Sven-Erik Lindestam, att arbetet skall vara klart till 15 juli. En liten kort tid kunde man läsa om planerna på kommunens hemsida, men de togs snabbt bort.

”Att förändra stadsbilden på det här sättet utan att förankra det bland medborgarna är för jävligt”, säger Linus E. Ohlson (M), kommunfullmäktigeledamot och skolpolitiker. Linus är 23 år gammal. Han verkar ha kommit en bit på väg bland övriga homininer i den biologiska evolutionen, tänker jag. Linus har helt rätt!

Planer på en sådan här förändring skulle i de flesta kommuner tydligt annonseras och redovisas illustrerat i minst en allmän lokal under några veckor. Detta för att medborgarna skall få god tid på sig för konsekvensanalys på platsen och eventuellt lämnande av synpunkter. Så är det i den kommun jag kommer ifrån och där jag verkade som fritidspolitiker i nästan tre decennier.

Parentetiskt öppnar man genom att ta bort varannan alm utefter Norra Hamngatan utsikten mot en alltid under arbetstid till 99 eller 100 % belagd bilparkering utan den genomsikt mot Söderhamnsån, som man menar sig få. Trafiken på Hamngatan och mellan alla parkerade bilar är dessutom synnerligen livlig

Obegripligt är det också varför man här inte infört P-skiva för decennier sedan. Det här är en parkering som är nödvändig för Söderhamns åldrande men bilburna befolkning. Det är med hjälp av bil vi gamlingar här i staden kan ta oss någonstans, till centrums alla affärer, teatern, bio, konserter, vårdcentraler m.m.

Jag var styrelseordförande i det kommunala bolag i Haninge, som då bl.a. svarade för de kommunala parkeringsplatserna vid Haninge centrum. För snart 40 år sedan infördes vi där P-skivor, så att tillräckligt med P-platser i centrum lämnades till kunder och andra besökare. P-skivor var då en nyhet i Sverige och fanns i Malmö, sedan de införts i Köpenhamn.

Givetvis fann politikerna i den styrelsen genast anledning till en studieresa till dessa städer. KS ordförande ville följa med och naturligtvis några högre tjänstemän ur kommunförvaltningen. Därmed fanns anledning att genomföra en trevlig resa i abonnerad buss. Vid avfärden intogs genast en Gammel Dansk med tanke på ett av resmålen, men det var inte mitt påhitt. På den tiden var det i alla fall fortfarande inte så svårt att uppbringa partimedlemmar och dugliga politiker.

Jag halkar som vanligt av ämnet då och då.

Tydligen brinner nu 12,5 miljoner i fickan för Söderhamns politiker och tjänstemän. En projektgrupp med infrastrukturstrategen (Sic!)  Jonny Olofsson som ledare tillsattes. (Jonny Olofsson är alltså den av kommunens tjänstemän som särskilt skall ägna sig åt trafikplanering. (När jag skrivit detta i slutet av juli ser jag på kommunens hemsida att det nu är fråga om 13,5 miljoner kronor.)

Kanske är han dessutom hög chef, eftersom titeln är strateg, men strateg är ju just ett av många begrepp i svenskan som är på väg att urvattnas p.g.a. missbruk. Slå upp ordet strateg i ett ordentligt 40 ­–­  50 år gammalt lexikon eller titta i Inledning till senaste SAOL (2006), om du inte förstår. Liknande språkliga problem tror jag mig få anledning återkomma till i något framtida inlägg.

Gruppen tog snabbt fram åtgärder som omedelbart kan genomföras och det är ju så man vanligen gör när man har väldigt bråttom. Jag har själv många gånger kastat mig över vad som omedelbart kan genomföras, men då har det gällt åtgärder inom försvaret vid kriser med krigshot, såsom Ungernrevolten 1956, invasionen av Tjeckoslovakien 1968 och Polenkrisen 1980  och naturligtvis sådant där inget tidsödande förberedelsearbete återstod.

Ytterst genant för den här projektgruppen med Johnny Olofsson (strategen) i spetsen är att de så tydligt demonstrerar uppfattningen att man inte vill bli störd av medborgarnas åsikter, den allmänna opinionen. En omfattande ändring av stadsmiljön ansågs kunna genomföras omedelbart utan att först känna av medborgarnas eventuella synpunkter.

Detsamma gäller naturligtvis KS, som tog det (trodde man) slutgiltiga beslutet. Ända sedan jag flyttade till Söderhamn har jag hört och sett påståendet att makthavarna, några tjänstemän och politiker, inte vill bli störda av medborgarsynpunkter. Detta kulminerade då stadsarkitekten, Ylva Larsson, så skandalartat tvingades lämna sin tjänst för ett halvår sedan.

Tyvärr tog gruppen fram just åtgärder som den tyckte kan genomföras, inte i första hand åtgärder som också bör genomföras. Politikerna, vana vid att besluta enligt tjänstemännens förslag, fattade beslut enligt förslaget. När medborgarna plötsligt upptäckte vad som var på väg att hända blev många av dem väldigt upprörda. Kommunstyrelsens ordförande (KSO) kunde till en början inte förstå varför. Det skulle dröja så där två veckor.

Nu skall jag röja för våra klipska makthavare att det finns en kategori som alldeles särskilt uppskattar den här parken och den parkering som ännu skyms bakom almarna. Det är våra gamla, som makthavarna nu för tiden gärna och i alla sammanhang glömmer. Vilka tror ni mest uppskattar att kunna sitta, vila och beundra blomsterprakten, ibland i almskugga, på den korta vägen från parkeringen till och från centrums affärer, bibliotek och apotek? Det är de gamla med artros och/eller andra krämpor.

Magnus Svensson (C) säger sig stå för beslutet, men tycker det finns anledning till självkritik. Ingen av politikerna har talat med medborgarna. ”Vi har heller inte presenterat någon programförklaring där medborgarna kunde ha tyckt till,” sade Magnus Svensson. Programförklaring? En sådan här gång skall det vara en utställning, med skisser och bilder. Många saknar fantasi för att efter skriftlig redovisning föreställa sig hur det blir. Fantasi är något som följer med intelligens.

Gunbritt Wallström (V), som sitter i KS är mer förvånad över de starka reaktionerna än självkritisk. ”Vi var helt eniga i KS … vi måste diskutera vidare hur våra rutiner ser ut och vad vi kan lära av detta”, säger hon och alltså att hon inte förstod hur sådant här skall hanteras av politiker. Det skall i alla fall inte hanteras som i enpartistater, även om Söderhamn är en enpartistad.

Sven-Erik Lindestam (S och KSO) sade sig också kunna tänka sig att färre almar tas bort och att man ”friserar” dem i stället. Det sade han antagligen inte alls då KS skulle besluta i ärendet. Och varför inte öppna den fina parken från gågatan i stället för mot alla parkerade bilar?

En del av projektet är att placera ”lekutrustning med skärgårdsanknytning” i parken. Bland annat har diskuterats att köpa en större båt att klättra i. Som förälder skulle jag aldrig lämna mitt barn här, omedelbart intill den hela tiden livligt trafikerade Norra Hamngatan. En gata med parkeringsplatser på bägge sidor, där jag sett irriterade bilister, som inte hittar p-plats ”dra på” korta ögonblick. Parkeringsplatser som väl passar kommunens åldrande befolkning, därför att de får kort väg till centrums affärer.

Minst en större båt tycker jag Söderhamn behöver, men inte i Strykjärnsparken, utan i hamnen och skärgården. Man säger sig från kommunledningens sida vilja locka turister till staden såsom en skärgårdskommun, men man saknar i staden en ordentlig skärgårdsbåt. Jag växte upp på 30-talet i inlandskommunen Östersund, som ligger vid Storsjön i Jämtland och i hög grad är en turiststad, men inte med skärgård. Där finns en sjö med fyra öar, en stor och tre mindre.

I Östersund fanns tre ordentliga passagerarfartyg, S/S Thomé, S/S Östersund och S/S Sandviken. De två förstnämnda är betydligt större än Söderhamns Moa, trafikerar fortfarande Storsjön vad jag vet och Sandviken var väl som Moa, men bekväm. Regelbunden båttrafik har det funnits på Storsjön sedan 1750-talet. Birgit och jag gjorde en utflykt med Moa till Branthäll, den första och definitivt den sista.

Ombord serverades nere i båtens inre räkor och om jag minns rätt vitt vin. Där fanns fasta bänkar med lika fasta bord emellan. Avståndet mellan bord och bänk var väl anpassat för magra människor, så att många hade väldiga problem med att pressa sig in på bänkarna, som dessutom är placerade på ett högt podium. Birgit klarade faktiskt att ta sig både ned och upp från kajutan på en mycket brant lejdare men som sagt, en turistutflykt med Moa för oss äldre och aldrig mer!

Jag föreslår KSO i Söderhamn att via Östersunds hemsida titta på Östersunds ”Plan för centrumutveckling”, som har tagits fram av projektgrupp under ledning av stadsarkitekten. Det kan vara ett ganska bra exempel på hur det bör gå till.

Jag har just insett att jag snarast bör avsluta det här inlägget om Söderhamn och alla ”chefer” i kommunen. Det hela började då KS den 2 juni beslutat flytta 15 fina pyramidalmar från Strykjärnsparken och såga ned varannan hängpil utefter ån. Sedan kom medborgarupproret och tidningsrubrikerna slag i slag. Jag tyckte jag kunde göra ett längre inlägg och invänta fler händelser.

Med alla märkliga politiker- och tjänstemannauttalanden, som kom så skulle det helt enkelt bli för mycket. Några rubrikexempel från Kuriren under almaffären:

18/7

” Det har inte skötts snyggt”, –Mörda inte Strykjärnsparken! Och Almarna får svårt att klara sig. (Det hade visat sig att expertis inte konsulterats före beslut och att sådan anser att en majoritet av almarna inte kommer att klara flytten, som skall ske vid helt fel tid på året)

20/7 

Trädflytten stoppades (Då några damer ställt sig i vägen för grävskopan, en av dem 82 år.) och De kommer inte att ge sig (De som vill ha ett bättre KS-beslut.)

23/7

Konstföreningen kritisk till almflytt □ ”Demokrati. Dålig på att involvera medborgarna” och Vreden stiger i parken.

24/7

Nu har almarna flyttats och Fortsatt kritik mot arbetet

Här hade man flyttat tre almar vid parkens östra kortsida. Det kunde genomföras med hjälp av ett högt stängsel, polis och genom att lura medborgarna att bevaka fel del av stängslet, så att en grävskopa kunde slinka inom stängslet på annat håll. Till artiklarna i Kuriren fanns bilden i början av det här inlägget, tagen av Ida Frid, som bör tilldelas något pris t.ex. för ”Årets politikerbild”. Bilden visar kommunalrådet, Sven-Erik Lindestam, bakom det höga stängslet och i samtal med medborgare sedan de tre almarna tagits bort. Det visade sig nu också att någon eller några lovat företagarna, som öppnat serveringar vid parken, att de almarna skulle tas bort.

Via regional TV och en artikel i Kuriren har vi sedan fått besked om att övriga almar nu tills vidare skall få stå kvar. Jag antar att man insett att de inte hux flux skall flyttas därför att någon eller några få anser sig veta bäst eller röstar ”Ja”, därför att de inte anstränger sig till att ha någon uppfattning.

Slutligen. Jag tror för min del att parken kommer mer till sin rätt sedan de tre almarna vid parkens kortsida tagits bort. Särskilt bra för de företagare som öppnat serveringar och deras kunder. Kanske hade det räckt med att ta endast den i mitten? Men för att bestämma mig behöver jag vara på plats. Jag tror det vara helt fel att ta bort varannan alm, som nu skymmer parkeringen. Kanske att några almar utefter gågatan, liksom spaljéerna där, bör tas bort? Skall jag bestämt tycka något om detta behöver jag vara på plats, eller åtminstone se det på bild.