Ett händelserikt decennium.
Skrevs för länge sedan.

I april 1961 företogs den första rymdresan. Ett varv runt jorden på 108 minuter och med 302 kilometer som högsta höjd, med Jurij Gagarin som passagerare. Farkosten vägde hela 4750 kg och sändes upp med den interkontinentala roboten R-7. Många tog det som ett bevis på att Marx var en stor vetenskapsman och att tillämpningen av hans teorier förde människan framåt, uppåt. Först trettio år senare skulle det stå klart för många att det faktiskt var tvärt om.
Sputnikarna gav kalla fötter i USA. Man verkade vara på väg att akterseglas teknologiskt. Detta skulle kunna innebära stora risker för global frihet och säkerhet. Därför satsades från och med 60-talet stora försvarsanslag på forskning och utveckling inom alla upptänkliga områden. Ett sådant område var kommunikationsteknologi i vidaste mening. Knappast något krig vinns utan relevant och säker information via ett vittförgrenat sambandsnät. På detta område skulle nu utvecklingen i USA komma att skena. Bl.a. digitaltekniken, packet switching (paketförmedling, överföring av data uppdelat i smådelar via telenät) och därmed Internet utvecklades med expressfart i USA. Industriländerna i den fria världen tog snabbt till sig den nya tekniken. I de kommunistiska staterna däremot gick denna utveckling liksom datorutvecklingen trögt. Man hade satsat nästan hela den miserabla kommandoekonomin på militärindustriell utveckling. Att satsa något på spridande av allsidig information passade däremot kommunisterna mindre väl.

I april försökte också exilkubanska förband landstiga i Grisbukten på Kuba för att bekämpa Fidel Castros diktatur. Med ett halvhjärtat amerikanskt stöd misslyckades invasionsförsöket. I maj genomförde Alan Shepard USA:s första rymdflygning och skulle sedermera, som förstepilot på Apollo 14, tio år senare landstiga på månen tillsammans med Edgar Mitchell.
Den 4 juni genomförde J. F. Kennedy och Chrusjtjov ett toppmöte i Wien och det ryktades att Chrusjtjov yttrat sig hånfullt om exilkubanernas landstigning vid Grisbukten.
1961 avgår Jarl Hjalmarsson och lämnar sin plats till Gunnar Heckscher, som avgår 1965, då han fått nog av intriger inom det egna partiet och allt krakel med de s k mittenpartierna.

I sept 1961 är jag med ett antal kollegor på besök vid militärområdesstaben i Boden. När stabschefen återkommer till sällskapet efter en rast, meddelar han att FN:s generalsekreterare, Dag Hammarskjöld omkommit i Rhodesia. En allmän förstämning sprider sig och stabschefen håller en kort parentation över vår store landsman.
Den 22 november 1963 mördades president John Fitzgerald Kennedy under ett besök i Dallas. Han stödde bland annat de färgades medborgarrättsrörelse och sände federala trupper till färgades skydd i delstater där så behövdes.

Den 5 april 1964 avled en av modern tids största härförare, Douglas MacArthur.
1964 efterträdde C-H Hermansson den moskvatrogne Hilding Hagberg, för att försöka få "nån djävla ordning i partiet" och kristen demokratisk samling (KDS) bildades med Birger Ekstedt (en f d högerombudsman) som partiledare.

I oktober avsattes den Sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjev (Slaktaren från Ukraina), som varit Stalins lydiga redskap i hans illgärningar. Vid tjugonde partikongressen 1956 hade han dock riktat ett skarpt angrepp mot Stalins person och politik. Mellan 1953, när han blev förste sekreterare och 1958 eliminerade han samtliga sina medtävlare om makten. Beria avrättades redan i december 1953. Malenkov, som 1953 blivit regeringschef, skiljdes 1957 från alla sina uppdrag och anklagades för att ha tillhört "antipartigruppen". Molotov tvingades också avgå 1957 och sändes som ambassadör till Mongoliet. 1964 uteslöts han, liksom Malenkov ur partiet. När Chrusjtjev avsatts sade man sig vilja övergå till "kollektivt ledarskap". Det skulle emellertid, som vanligt visa sig att efterträdaren, Leonid Bresjnev kom att ta all makt som generalsekreterare, ministerpresident och statschef.

Gunnar Hedlund satt lugnt kvar hela 60-talet trots sin tid som inrikesminister "hos sossarna" under 1950-talet. Sommaren 1951 hade jag haft ett feriearbete vid Västerbottens slakteriförening. Som erkänsla för sitt samarbete med sossarna hade Hedlund utverkat de så kallade grissubventionerna. Bönderna skulle för varje slaktad gris, efter ansökan, erhålla femtio kronor. Min uppgift var att skriva dessa ansökningar åt bönderna, sända dem till bönderna för underskrift och efter återsändandet vidarebefordra ansökningarna, så att ersättningen kunde utbetalas. En av bönderna, med särskilt många slaktade grisar, sände tillbaka ansökan utan underskrift, varför jag sände den en gång till med påpekandet att den måste underskrivas. Svaret kom: Skriv under själv, du får pengarna. Jag tar inte emot mutor! Till saken hör att de fattigare jordbrukarna i Västerbottens inland vanligen höll sig med getter, men saknade grisar.

Den 24 jan 1965 avlider den store ledaren från andra världskriget, Winston Churchill och hela brittiska imperiet sörjer sin store konservative ledare.

1967 och de närmast följande åren rasar den kinesiska kulturrevolutionen, med fruktansvärda konsekvenser för oerhört många människor. Vår samtida svenska studentrevolt i kinesisk tappning. Mer om den senare.

1967 stod det också klart för Israelerna att Egypten och Jordanien, som ingått militärpakt, skulle komma att anfalla. Dessutom besköts israeliska jordbrukare på slätten nedanför Golanbergen i Syrien då och då från dessa.
Nasser hade hållit tal i egyptiska nationalförsamlingen och förklarat tiden mogen att "återställa Palestina till det landet var 1948," innan Israel existerade. Han hade dessförinnan orienterat Egypten mot Sovjet och därifrån fått stora mängder krigsmateriel och personell hjälp. Egypten var nu militärt mycket starkt, med bland annat moderna sovjetiska krigsflygplan och stridsvagnar. Dessa placerade man till stor del i Sinai, nära gränsen mot Israel.

En glad PLO-ledare förklarade i TV att hans trupper skulle gå in i kriget. Efter en snabb arabisk seger skulle alla judar som inte var födda i Palestina skickas dit varifrån de kom. De övriga skulle tillåtas att stanna kvar. "Men jag räknar inte med att någon av dem skall överleva", sa han.
Israelisk, såväl som annan signalspaning kunde nu uppfånga den Egyptiska Sinaibefälhavarens dagorder, som klart visade att kriget omedelbart stod för dörren. Egyptierna hade två och en halv gånger fler och moderna flygplan och två gånger fler moderna sovjetiska stridsvagnar. Israelerna hade framförallt en del franska plan, som de själva moderniserat och förbättrat samt ett sammelsurium av gamla stridsvagnar, brittiska Centurion, franska MX-13, amerikanska Sherman och Patton, som också förbättrats med hjälp av egen teknologi.

Efter ett par veckor av beslutsvånda anföll så israelerna i stället för att invänta fiendens första slag. Man kände väl till en del av inkompetens präglade rutiner inom fiendens flygvapen. Således var deras beredskap normalt utomordentligt låg samtidigt som solen på morgonen just bränt bort den vanliga morgondimman sådär klockan 07.45. Alltså anföll israelerna vid den tiden en dag i juni det egyptiska flygvapnet medan det stod på marken. Man satte in alla flygplan man hade utom tolv, men inklusive skolflygplan. De tolv lämnades att försvara hemorten. Med det egyptiska flygvapnet utslaget kunde man sedan slå ut även det Jordanska samt med framgång anfalla på marken.

Efter blott sex dagar stod Israel som segrare. Då hade man tagit Sinaihalvön, Gazaområdet, Gamla staden i Jerusalem samt områdena väster om Jordanfloden och de Golanhöjder från vilka de brukat beskjutas från Syrien. Märkligt nog behöll krigets anstiftare Gamal Abdel Nasser efter kriget sin popularitet i Egypten och fick behålla posterna som president, regeringschef och chef för landets enda parti.

Det som emellertid verkligen slog världen med häpnad var att judarna, historiens eviga offer, på tjugotalet år rest sig ur förintelsens aska och under sju dagar 1967 vunnit den största segern sedan andra världskriget. "Turen gynnar den som är förberedd", sade en gång Louis Pasteur. En tes som inte bara gäller biologisk/medicinsk forskning.

1967 avgick Bertil Ohlin som folkpartiledare och nu gick det livligt till i partiet. Sven Wedén efterträdde honom, men avgick redan 1969 för att följas av Gunnar Helén.

1968 mördas Robert Kennedy och Martin Luther King i USA.
I augusti 1968 invaderar Sovjet och dess lydstater Tjeckoslovakien och den s k Pragvåren blir ett minne blott. Det som på 50-talet drabbade Ungern blev nu Tjeckoslovakiens lott. Återigen alltså en händelse som visade att demokrati omöjligen kunde tillåtas inom det block av kommunistiska stater, som uppstått efter andra världskriget.

Senare delen av sextiotalet, det var när en tjeckisk student tände eld på sig själv i protest mot den sovjetiska ockupationen. Det var då vi matades med Song My och amerikaner i hundratal fortfarande skeppades hem från Vitnam i liksäckar. Slutsumman för USA skulle bli 58.000 döda amerikaner och ett förlorat krig. Brittiska soldater tågade in i Belfast och shahen av Iran lät kröna sig under stor pompa och ståt. Det var också då man genomförde den första hjärttransplantationen. Tyvärr var det också då som en del intellektuella och studenter demonstrerade för att vi skulle beundra eller åtminstone fördra det våld och den sociala ingenjörskonst som diktaturer till vänster utövade.

Ett vänsteruppsving hade inletts i mitten av sextiotalet och lockade en del studerande ungdomar och intellektuella med en populärversion av maoism och leninism.
1968 hade vi den så kallade studentrevolten, då man skulle demonstrera mot snart sagt allt - dissekera och ifrågasätta - och då några få på yttersta vänsterkanten lyckades få alltför många med sig i sina galenskaper. Flertalet kom senare att mogna betydligt, även de som inte mäktade slutföra de studier till vilka de lurats genom ett vansinnigt intagningssystem till högre utbildning.
90-talets verklighet, med planekonomiernas sammanbrott, ett f d Sovjetunionen där de utfattiga och plågade människorna i fruktansvärd misär kommit i dagen och händelserna vid Himmelska fridens torg visade senare de flesta hur fel de haft.

Pluggskolan avlöstes av en skola för "utbildning i demokrati", med Olof Palme och Ingvar Carlsson som utbildningsministrar 1967 -1973. Vi fick en utbildningsexplosion, som innebar att utbildningen förlängdes men samtidigt katastrofalt försämrades. Eleverna skulle framförallt lära sig att ifrågasätta och lärarna skulle inte längre vara några auktoriteter. Högskolor och universitet översvämmades därefter av elever som saknade förutsättningar för högre studier. På Kungliga Tekniska högskolan tvingades lärarna börja sin undervisning med gymnasiets matematik.

Den gamla sociala kontrollen luckrades upp. Medel- och överklassens nyutbildade barn, som vuxit upp i en aldrig tidigare skådad lyxtillvaro, lärt sig ifrågasätta all vuxenerfarenhet och saknade erfarenhet av vare sig liv eller politik, tyckte sig veta allt. De hade ju tittat i "Maos lilla röda" och helt naivt trodde många att ljuset kom från Kina. Först efter Maos död 1976 upptäckte en del att det i stället var mörkret.

1963 hade en brytning mellan Sovjetunionens Kommunistiska parti, SUKP, och Kinas kommunistiska parti, KKP, ägt rum. Då KKP höll sin sjunde partikongress i Yan'an 1945 hade fastslagits att Maos tänkande, som definierades som marxismen-leninismens teori integrerad med den kinesiska revolutionens praktik, skulle vara vägledande för partiet.
Stalin skulle säkert känt sig trampad på tårna. Mao engagerade bondebefolkningen i sin revolution, något som var omöjligt enligt Stalin. Förhållandet mellan de två var aldrig särskilt gott och Sovjetunionens hjälp till Mao under inbördeskriget i Kina hölls på en minimal nivå. Maos namn nämndes inte i Sovjetisk press förrän han lyckats ta makten på Kinas fastland. Han hyllades då för första gången i en artikel i Pravda.

Brytningen 1963 skapade nytt kaos inom såväl världskommunismen, som i Sveriges Kommunistiska parti. Vem skulle man nu följa? En falang, de flesta, under ledning av Carl-Henrik Hermansson, slog in på en väg mot mer nationalistisk kommunism. En annan, med Norrskensflamman som husorgan tog ställning för och behöll fullt ut beroendet av Sovjet. Den tredje, längst ut till vänster var den kinesvänliga, som ville hålla sig till Mao.

1967 sprack partiet. Man antog nytt partiprogram och bytte namn från Sveriges Kommunistiska Parti, SKP till Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK. Falangen längst ut till vänster bröt sig ut och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, KFML,sedermera Sveriges kommunistiska parti, SKP, med maoistisk ideologi. Under den följande tiden stod revolutionssvämrande grupperingar som spön i backen. Den stalinistiska falangen KFML(r), sedermera KPML(r), Clarté, bland studenterna i Stockholm med kårhusockupationen 1968 och rebellrörelsen i Uppsala. Det var bara arbetsamt och tråkigt att studera. Roligare var det att utebli från föreläsningarna och i stället studera de lätta texterna i Maos lilla röda, protestera och göra revolution.

Till följd av växande motsättningar inom VPK bildades 1970 Marxist-leninistiska kampförbundet, MLK. MLK såg Mao Zedongs kommunism som vägledande. Man tyckte uppenbarligen att denna passade väl för svenska förhållanden. Själv hade jag svårt att bestämma mig för om jag skulle skratta eller gråta över dessa svärmande stollar. Högljudda studenter och gymnasister citerade ”Maos lilla röda”. En del på skämt och andra på fullaste allvar. Några av dem är idag företagsledare och långt ifrån kommunister, men andra etablerade sig inom mediasektorn och är ofta fortfarande kommunister. ”Mediavänstern” uppstod. Dess representanter framställer sig som företrädare för den allmänna opinionen. På så sätt lyckas de faktiskt ibland bilda en viss opinion.

Senare, 1977, skedde ytterligare en kommunistisk avknoppning från VPK. Man bildade Arbetarpartiet kommunisterna, APK, som räknar sig som den rätta ideologiska arvtagaren till det gamla partiet. 1995 antog man därför det gamla, då lediga, partinamnet Sveriges kommunistiska parti, SKP. För att ytterligare gå händelserna i förväg kunde naturligtvis inte vpk behålla ”Kommunisterna” i namnet efter kommunismens sammanbrott i Europa. 1990 bytte alltså dessa kommunister beteckningen till rätt och slätt Vänsterpartiet (v). Trots den här redovisade bakgrunden finns de alltså kvar till den grad att de påverkar regeringsarbetet.

När Jurij Gagarin 1961 gjort sitt rymdvarv runt jorden, blev det ordentlig fart på USA:s rymdprogram. De sovjetiska rymdframgångarna tolkades på många håll i USA som att man kommit på efterkälken vad gällde tillvaratagande av skolornas begåvningar. Man visste att Sovjet länge tillämpat ett system med elitskolor för begåvningar. I USA kom nu s.k. magnet schools. Mer om dessa senare. Redan 1969 var man långt förbi Sovjetunionen i den kapplöpningen. Den 20 juli landsattes de första människorna, Armstrong och Aldrin med månlandaren Apollo 11 på månen. Flygningarna med NASA:s Space Shuttle påbörjades 1981 och sker på 90-talet rutinmässigt bl a för att placera ut eller reparera satelliter.

Den tekniska utvecklingen på de flesta områdena hade fått en våldsam skuts framåt under andra världskriget, som båda sidor ville vinna med överlägsen teknik. Detta synsätt präglade även följande decenniers kalla krig och utvecklingen kom att ytterligare accelerera. Man hittade snabbt civila tillämpningar vilket gjorde att utvecklingen drevs på ytterligare inom de flesta teknikområden.

1969 avgick Tage Erlander, som nu varit statsminister i 23 år för att efterträdas av den på många håll kontroversielle Olof Palme. Detta medförde ett helt annat och genomgående otrevligare klimat i den politiska debatten.
I slutet av 1960-talet knakade det i partitoppen även hos moderaterna. Många var missnöjda med Yngve Holmbergs framtoning och ville i stället gärna se den populäre Gösta Boman i TV- och riksdagsdebatterna.

Politiken blev efter studentrevolten, 1968 års segerval för socialdemokraterna och Olof Palmes tillträde mer socialistisk och mer företags- och marknadsfientlig. LO fick mer att säga till om, nya företagsfientliga arbetsrättsregler infördes och de svenska företagens produktion, produktivitet och utvecklingsmöjligheter begränsades. De svenska företagens konkurrenskraft urholkades och de började gå allt sämre.

Med Olof Palme som utbildningsminister hade den studentexamen med specifika kunskapskrav som införts 1862 tagits bort. Jag och Birgit, som nu följt vår sons skolgång fram till studentexamen det sista år detta var möjligt och vår dotters skolgång till femte klass, kunde se hur den svenska skolan urartat till mer och mer av krav- och normlöshet. Vår dotter hade fötts 1957. En naturlig följd blev att jag ännu mer började intressera mig för och studera politik. Fortfarande aktade jag mig för ett mer konkret angagemang eftersom yrkeskarriären skulle komma i första hand. De enda uppdrag jag åtagit mig var ett ledamotskap i Västerhaninge musiknämnd och ett som suppleant i en byggnadskommitté svarande för utbyggnaden av en ny skola. Musiknämndens enda uppgift vid denna tid var att svara för kommunens musikskola. Något deltog jag dessutom i det lokala partiarbetet och partiets studieverksamhet. 1969 skiftade för övrigt partiet namn från Högerpartiet till Moderata samlingspartiet.

En väldigt gammal historia
(Klipp från ett av husorganen, tidningen Veteranen.)

Pia, 6 år, är beundrare av morfar. Han har svar på alla frågor och kan så mycket.
En dag kommer Pia på besök och riktigt hoppar av iver att få sätta morfar på det hala.
Pia: ”Nu vet jag en sak som du inte vet! Vem var den allra, allra, allra första människan på jorden?”
Morfar lägger pannan i djupa veck och svarar efter en stunds betänketid: ”Det måste vara ADAM!”
Pia ser lite besviken ut men fortsätter: ”Vem var den allra, allra, allra första tanten då?”
Morfar blir åter fundersam men svarar snart: ”Det måste vara EVA!”
Pia besviket: ”Vaaa! Kände du dom?”

Stackars morfar!

Politikeransvar?
(skrivet på tidigt 90-tal)

Många politiker, även i vår kommun, Haninge, fattar eller deltar i beslut vars innebörd eller konsekvenser de inte har förmåga att se. Deras beslutsärenden har ofta passerat flera led av tjänstemannaberedning, vars teknikerspråk de inte förstår. Olika remissyttranden kan peka i olika riktningar och med värderingar av olika tyngd. Som ledamot i styrelsen för ett kommunalt renhållningsverk eller i en miljönämnd behövs inte sällan någon form av ingenjörsexamen eller ett bra gymnasiebetyg i biologi och kemi. Utan relevant utbildning kan det bli omöjligt att förstå beslutsunderlag.

Politiker blir ofta i efterhand förvånade över konsekvenserna och mängden av sina beslut. För ett par hundra år sedan lär någon härskare förvånad ha sagt: "Potztausend Donnerwetter! Haben Wir das alles getan?" Ungefär: "För tusan djävlar, har vi åstadkommit allt detta?" Yttrandet tillskrivs ibland den svenske kungen Fredrik I, han som hellre ägnade sig åt svarvning eller sin älskarinna än åt regeringsbestyr. I vår cybernetiska kultur, med en utveckling på många områden, inte minst de tekniska, som förefaller oss skena kan politiker bli ännu mycket mer förvånade över konsekvenserna av egna beslut. De fattas ju inte så sällan i monumental okunnighet.

På ett område har de dock utvecklat mycket stor skicklighet. Nämligen då det gäller att prata sig ur det egna ansvaret.
När till exempel kommunledningen och styrelsen i Haningehem lyckats förbruka mer än två miljarder kronor extra på en ombyggnad av Brandbergen, så förklarar man sig vara lurade. Nu försöker man föra över ansvaret på de auktoriserade revisorerna och menar att de borde tydligare ha varnat styrelsen. Revisorerna är ju inte politiker. De har däremot sannolikt trott att politikerna i styrelsen, liksom för bostadssektorn ansvarigt kommunalråd, Staffan Holmberg, visste vad de gjorde?

Sverige bäst på matematik
(Skrevs 1995.)

För snart fyrtio år sedan togs studentexamen bort och undervisningsstandarden i gymnasiet började snabbt sjunka. Tanken, att fler skulle kunna få gymnasieutbildning och fortsätta vid högskolor och universitet, var god. Men vid högskolor och universitet blev det problem. Det dröjde inte länge förrän man vid tekniska högskolor såg sig tvingad att börja undervisningen med gymnasiets matematik. Tragedier började också utspelas, när studenter efter ett par års studier tvingades konstatera att examen aldrig skulle nås. Men att höga studieskulder däremot uppnåtts.

1994 tar man det stora språnget. Nu skall alla tonåringar i Sverige göras högskolebehöriga. Många uppfattar detta som en utopi. De menar att en del saknar de intellektuella förutsättningarna. Så är det naturligtvis inte, om man bara sänker kraven tillräckligt, i grundskolan, i gymnasiet och vid universitet och högskolor. Om man gör stora delar av gymnasiet till ett förlängt högstadium.

Det hela underlättas också genom de i de djupa leden populära och därför mäktiga flumpedagoger, som menar att skolan i huvudsak skall lära ut hur man kan ta reda på det man vill veta. Lärarna skall bara verka som handledare eller medhjälpare i projekt eller grupparbeten. Den normalbegåvade vet att man bör ha gedigna grundkunskaper för att tillgodogöra sig kurser på universitetsnivå. Det tror tydligen somliga att man nu lätt kan ändra på.

Vissa kunskaper måste man ändå kräva inför högskolorna, om dessa skall vara meningsfulla. Nu skall A-kurser med relativt lågt ställda krav i dessa ämnen läsas av alla gymnasieelever. Även de som inte lärt sig något att tala om i grundskolan, men som på gymnasiets yrkeslinjer ändå kan göra sig gällande i praktiska ämnen.

Så gör man 1995 ett internationellt test för sistaårselever i gymnasiet. De länder som i tidigare test visat bästa resultat deltar inte. Svenska elever som läser naturvetenskaplig linje kommer på sjunde plats i matematik. På andra linjer är svenska elever bland de bästa i naturvetenskap och matematik vid denna jämförelse.

I svenska media blir detta en huvudnyhet. "Svenska elever är världsbäst i matematik!" Skolverket stoltserar, liksom en del andra "flummare". En större tidning ger följande exempel på provuppgift, där svaret kan tippas:
En skolklass planerar en bussresa till en djurpark. En buss med 45 platser kostar 600 kronor och inträdesbiljetterna kostar 30 kronor per person. Man bestämmer att bussresa och inträde tillsammans ska kosta 50 kronor per person. Hur många elever måste delta i bussresan för att den inte ska gå med förlust? A. 12, B. 20, C. 30, D. 45.

Lösningsfrekvens för svenska elever 66 procent och internationellt 50 procent.
För den som gick i gamla gymnasiet kunde detta vara en mycket enkel uppgift för huvudräkning. Att dividera 600 med 20 är inte särskilt svårt. Samtidigt konstaterade jag att detta var en typisk uppgift i 40-talets mellanskolas första klass, om uppgiften är att ställa upp en mycket enkel förstagradsekvation. Till mellanskolan (en realskola) gick man från folkskolans sjätte klass. En klass som alltså borde motsvara dagens första klass i högstadiet! 1995 klarar 66 procent i gymnasiets slutklass uppgiften och Barbro Wennerholm i skolverket uttrycker sin stora belåtenhet!

Barnauppfostran
(Skrevs ca 1997)

Det är inte så konstigt att det går snett för många unga. De får uppleva alldeles för lite av familjeliv och kärlek, och får inte lära sig disciplin och respekt för andra, varken hemma eller i skolan. Många föräldrar har fullt upp med sin jakt efter prylar och hög materiell standard. Nutidens ungdomsproblem är till stor del ett föräldraproblem. Föräldrarna lär inte barnen att respekt skall vara någonting positivt. De ger inte barnen de värderingar de så väl behöver i ett allt hårdare samhälle. I stället drar en del ungdomar omkring och provocerar andra till att visa dem respekt. De gör det genom att slå och sparka de som är svagare, gamla och ensamma. Anfaller som en flock vargar. I grundskolan och åren därefter är det råa karatesparkar som ger den enda respekt många ungdomar känner till. Att det är negativ respekt, rädsla, förakt och hat de skapar, verkar inte bekymra eller förstås.

I West Side Story säger pappan:
"När jag var i din ålder så...,"
"Men du har aldrig varit i min ålder," svarar sonen.
Där ligger mycket av sanningen. Föräldrar skall vara tillsammans med sina barn. Se till att barnen trivs hemma, hålla öppet för deras kompisar, men också lära dem att visa respekt och inte bara kräva respekt.

Det här försökte Birgit och jag lära våra barn och jag tror vi lyckades rätt bra. Det ser och hör jag exempel på då och då, både hos barn och hos barnbarn. När exempelvis någon kompis till våra tonårsbarnbarn besöker dem för första gången, hälsar de ibland inte. Då frågar vår dotter: "Syns vi inte?" Eller också säger hon "Här brukar vi hälsa när vi kommer!" De flesta "hajar" direkt och presenterar sig. Sedan hälsar de artigt. Alla föräldrar borde hjälpa varandra på liknande sätt, men det hör nog till sällsyntheterna numera.

I slutet på 60-talet tog flumpedagogerna på vänsterkanten bort läxläsningen. Tidigare fick de flesta föräldrar kontakt med barnen under läxförhör, eller åtminstone vid daglig kontroll av att läxan blivit gjord. Hade den inte gjorts blev det bakläxa och läraren kontrollerade att den gjorts. Nu blev hela eftermiddagen ledig och barnen upptäckte att de inte hade något att göra. Flumpedagogerna hade sagt att de behövde vila efter skoldagen. Nu är läxläsningen återinförd för barnen. Men hur många föräldrar kontrollerar numera att läxan blivit gjord? Knappast de som får hem sina barn med ”orättvisa” betyg, när det är för sent att göra något åt. En del föräldrar vet väl knappt vad läxor är, de hade ju själva inte läxor i skolan.

Man skall ju inte generalisera och det finns fortfarande en hel del lyckade barn och ungdomar. Det är bara det att de andra är alldeles för många.

Socialismens sotdöd?

Den svenska valperioden 1988 - 1991 blev en omvälvande tid utrikespolitiskt. Socialism i kommunistisk tappning hade nu visat sig värdelös och de östeuropeiska staterna klappade ihop. Sanningen om dem kom i dagen för nära nog alla. Många tog för givet att socialism över huvud taget nu skulle dö sotdöden. Ordföranden i vänskapsförbundet Sverige-DDR, Henry Bjelke "tung" socialdemokratisk politiker i Haninge, sågs i TV deprimerad packa ihop förbundets prylar för försäljning i förbundslokalen, sedan den vidriga Berlinmuren raserats av glada öst- och västberlinare och folkpoliserna sysselsatts med att rulla ihop taggtråd och röja minfälten. Snart skulle ett fritt och nu reellt demokratiskt Östtyskland kunna anslutas till Västtyskland.

Nu skulle mänskliga rättigheter och demokrati införas i samtliga Östeuropeiska före detta kommunistiska stater. Människorna trodde att allt nu inom kort skulle bli så mycket bättre. Men man hoppades på underverk. Ekonomierna visade sig alla vara körda i botten. Socialistisk ideologi, itutad under fyra decennier i Östeuropa och sju i Sovjet, hade lärt en hel del människor att staten skulle ta hand om allt och alla. Man behövde inte anstränga sig själv, inte ta något eget ansvar. Partiet skulle ordna det för alla bara man inte stack upp mot det parti som var staten.

Nu skulle plötsligt dessa människor ta ett eget ansvar och av det hade man ingen erfarenhet. När senare kommunismens järngrepp släppte även i Moskva inskränkte sig dessa möjligheter för många till att tillbringa sin tid i köer för att kunna inhandla något att äta. Pengar till mat fick många bara genom att sälja vad man ägde. Statsapparaten och de statliga företagen klappade ihop. Moralen bland gemene man, men också i krigsmakten sjönk snabbt och många såg nu sina enda möjligheter i kriminell verksamhet. Löner kunde inte betalas. Nu skulle samhället bli kapitalistiskt och man hade ju under många år fått lära sig att kapitalism och kriminalitet var samma sak.

I Sovjet visade det sig att några kommunistpampar plötsligt var stormrika kapitalister, oligarker. De hade övertagit stora statliga bolag genom listigt manipulerande. Givetvis rörde det sig om några av de få lönsamma företagen, främst inom energisektorn. Här hade man faktiskt lite tur. Oljepriserna ökade på ett decennium med en faktor tio och det mesta kunde tas tillbaka, sedan en del oligarker fängslats eller flytt till utlandet.

De svenska kommunisterna skyndade sig att byta namn från Vänsterpartiet kommunisterna till Vänsterpartiet. Ledande kommunister deklarerade nu frankt att de aldrig varit kommunister.

Några undantag fanns, bland dem den gamle partiledaren Hilding Hagberg, och Jörn Svensson, socialdemokraten Margareta Winbergs sambo, vilka ärligt deklarerade att de var och förblev kommunister. Kommunistledaren Gudrun Schyman hade nu plötsligt aldrig varit kommunist! Nu blev hon feminist. Lars Ohly, som övertog ledningen av kommunisterna, förlåt vänsterpartiet, envisades med att fortsätta kalla sig kommunist. När så partiet såg väljarstödet sjunka katastrofalt, tvingade man honom att sluta kalla sig kommunist.

Säkert insåg han själv att hans och partiets kommunism måste döljas om inte partiet skulle försvinna helt. Hans ideal, Lenin, sitter dock djupt rotad. Det framgick klart för en tid sedan, när han till synes backade om en regel för att vinna inträde i Mona Sahlins vänsterblock. Hans kommentar var: ”Regler kan ändras”. Det var det Lenin sade och ständigt gjorde när han kring 1920 började känna sig säker i sadeln. Gamla regler om frihet, demokrati och andra mänskliga rättigheter ändrades raskt. Ett litet exempel är det nyligen aktuella Georgien. När Georgien efter ”oktoberrevolutionen” ville ha sin frihet, skickade Lenin dit Stalin, som visste hur man behandlar uppstudsiga. Vad KGB-kommunisten Putin tycker om Georgiens nuvarande frihet framgick med all önskvärd tydlighet vid överfallet nyligen. Ukrainas frihet hämnas han genom ekonomisk krigföring. De baltiska staterna lever farligt med sina av Ryssland påtvingade ryska minoriteter, som Putin och för all del även Medvedev säger sig vilja värna.

1989 skedde förändringarna i Sovjetunionen snabbt. Andrej Sacharov gick t ex från sin landsflykt till kongressen i Moskva på ett par månader. Nobelpristagaren i litteratur, Aleksandr Solzjenitsyn kunde återvända till Ryssland. En del KGB-kommunister hittade lätt sin nya tillvaro i den maffia som så väl passade dem. KGB-kommunisten Putin gick på ganska kort tid via bl.a. chefskap för KGB-ersättningen FSB till presidentposten. När han enligt författningen inte längre kunde bli kvar som president, såg han i stället till att omedelbart bli regeringschef. (Nödtorftigt maskerat utnämnde han sig själv.)

Just nu verkar lite kiv mellan Putin och Medvedev, eller kanske deras respektaive administrationer kunna bli något intressant.

Handledsväskan

En sommar i slutet av 90-talet skulle Birgit och jag som vanligt köra upp till stugan i Avanäs, som ligger mellan Lycksele och Storuman. Semester, lugnt och skönt, bara lite underhållsarbeten på stugan. Våra barnbarn, Christian och Ann-Louise, hade vi med oss. Första etappen skulle gå till Täfteå utanför Umeå, där Birgits syster och svåger har en sommarstuga. Där skulle vi äta middag och övernatta före sista etappen till Avanäs.

I Örnsköldsvik vek vi av in till stan för att Christian behövde medicin från ett apotek. Jag parkerade på ett torg steg ur bilen och la upp min handledsväska på biltaket, bakom den där bommen där man fäster takboxen. Sedan frågade jag efter närmaste apotek och fick klart för mig att det låg alldeles intill.

”Du behöver inte följa med”, sa Birgit och Christian unisont: ”Det där kan Christian/jag ju handla själv”. Lite snopen satte jag mig i bilen igen. Jag var ju flockens ledare och att ens barnbarn plötsligt kan handla själva på apotek är till att börja med inte helt uppenbart. När Christian kom tillbaka fortsatte vi mot Umeå och Täfteå. Någon mil utanför Örnsköldsvik stannade vi vid en bensinmack och Birgit köpte godis och läsk. Birgit sa ingenting om att jag ledsagade henne in på macken. Sedan fortsatte vi.

När vi närmade oss Umeå var det dags för Birgit att ringa sin syster och tala om att vi var i antågande. ”Var är mobiltelefonen”, sa hon? ”I min väska”, sa jag. ”Var är den då”, sa hon? ”Någonstans, leta”, sa jag.

Det hette faktiskt ”mobiltelefon” på den tiden. Idag är alla telefoner ”mobiler”, eller om det är tvärt om. Vanligen är de dessutom musikspelare, spelautomater och kameror. En del är visst TV-apparater också? De där galningarna som gick på stan och pratade för sig själva, har visat sig vara försedda med öronmusslor och mikrofon. Jag tror att en del är ständigt samtalande med älskarinnan eller älskaren. Barnen pratar väl med mamman och ringsignaler är ersatta med en högljudd trudelutt eller ett trumsolo. Alla är inte ständigt uppkopplade, för det hörs hela tiden trudelutter överallt.

Vi stannade för att kunna leta ordentligt. Till slut var vi överens om att väskan inte fanns i bilen. Var kunde den då vara? Jag bestämde mig för att jag möjligen haft den med in på macken utanför Örnsköldsvik och vi vände.

Den hastighetsbegränsning som tidigare varit väldigt ungefärlig hade nu upphört helt. I väskan hade jag inte bara telefonen utan även plånboken med bankomatkort och diverse kreditkort. Bl.a. ett med en kredit på 25 000 kr, som var väldigt dåligt utnyttjad.

På macken fanns inte väskan, men vi kunde meddela vår försening till Birgits syster.
Efter vägen mot Täfteå igen diskuterades hur skadorna skulle kunna minimeras och bestämdes att polisanmälan snarast måste göras hos polisen i Umeå.

I Täfteå intill en bensinmack fanns den allmänna telefonen avsedd för några mils omkrets. Någon mobiltäckning i Täfteå fanns inte, men vad spelade det oss för roll? Den allmänna telefonen visade sig inte användbar för interurbansamtal och vi som under vägen samlat ihop alla 1-kronor till en stor hög.

In på macken alltså, där jag förklarade vår situation för två mycket medkännande damer, som skötte macken. Övriga kunder uppmanades vänta tills de kunnat hjälpa mig få kontakt med vår dotter i Västerhaninge söder om Stockholm. Här var det bråttom! De beskrev min väldiga bunt kreditkort som var på driven för de andra kunderna och vår dotter skulle hjälpa oss att snarast spärra dessa. Alla väntade lydigt. Västerbottningar är väldigt tåliga.

Vår dotter och samtidigt barnbarnens mor bodde granne med oss och när hon svarade sa jag: ”Det har hänt något förfärligt!” Hon svimmade lyckligtvis inte omgående. Jag tror hon tar det mesta jag säger med en stor nypa salt. Hon kunde i alla fall gå in i vårt hus, plocka fram rätt samlingspärm och ringa för att spärra mina kreditkort.

Sedan var det polisen. Damerna hjälpte mig att få fram telefonnumret till Umeåpolisen och kunderna väntade tåligt, men nu var det deras tur.

”Polisen”, svarade någon. Jag beskrev vad som hänt, men uppmanades besöka polisstationen i Umeå efter klockan 09.00 dagen därpå, när polisstationen öppnats. ”Polisstationen i Umeå stängs klockan 17.00.” ”Var är jag nu då”, sa jag lite dumt. ”Du har kommit till polisen i Sundsvall”, svarade hon. Var i h-vete gör politikerna av världens högsta skatter, tänkte jag? Allt kan väl inte gå till arvoden för dumma politiker? Den frågan är fortfarande inte helt utklarad.

Nåja, dagen därpå infann vi oss på polisstationen, som åter fungerade. Jag fick ett nytt bankomatkort på SE-banken och allt var frid och fröjd. Vi kopplade av med en promenad i Umeå och mötte goda vännerna herr och fru Tengvall, semesterlediga och från Västerhaninge. Vi berättade om våra äventyr och de erbjöd oss genast ett lån om vi behövde. Ett ögonblick funderade jag på att be om 50 000 kr men avstod. Säkert bättre att förbli vänner. Det är ju inte alla dagar man erbjuds penninglån från goda vänner. Allt hade ju ordnat sig och inga illegala uttag gjorts på min bank.

Fem veckor senare kom ett eftersänt paket från en vilt främmande dam i Örnsköldsvik. Det innehöll ett brev, en handledsväska och en överkörd och krossad mobiltelefon. Hon hade kommit cyklande på cykelvägen som går intill E4 norr om Ö-vik, just där hastighetsbegränsningen upphör, när hon såg en massa kreditkort och andra grejor spridda på vägbanan. Hon samlade med viss svårighet i den täta semestertrafiken allt, tog hem det och hittade min adress bland det som fanns i plånboken. Givetvis har hon fått sin belöning och ny mobil fick jag via försäkringen.

Någon erfarenhet rikare? Nja? Jo, ett par ! Lägger man sin handledsväska så som jag gjorde, så ligger den kvar vid hastigheten ca 60-70 km/tim. d.v.s. i tätort, även i kurvor. Sedan ramlar den av och blir överkörd. Plånboken förvarar jag numera i en innerficka och handledsväskan finns inte kvar.