Söderhamn igen

I mitt förra inlägg glömde jag att redovisa en i raden av Söderhamns välfärdsskandaler, men det finns givetvis fler. I Söderhamns-Kuriren den 13 augusti fick den här incidenten (ett för svagt ord) rubriken IVO riktar kritik mot Åsgården. Men kritiken riktades också mot Söderhamns kommun.

Det handlade om en kvinna på äldreboendet Åsgården i Söderhamn. Hon hittades av personal på natten efter att ha legat i en blodpöl mellan 4 och 5 timmar. Hon fick sys med hela 14 stygn och ådrog sig sprickor i ett knä och en tumme.

Kvinnan hade tidigare haft ett sensorlarm, som larmade om hon till exempel rörde sig på golvet nattetid, men man hade gjort bedömningen att det inte behövdes. Kommunens lex Sarahutredning visade också att dokumentationen varit bristfällig, men att det var rätt att ta bort larmet. Ett larm som återinstallerades efter olyckan.

Kommunens utredning skickades inte vidare till IVO (Inspektionen för vård och omsorg), eftersom de ansåg att det inte rörde sig om några allvarliga missförhållanden. Kvinnans anhöriga var av annan uppfattning och skickade in en egen anmälan till IVO.

De var starkt kritiska till personalens agerande, som de ansåg hade varit nära att kosta henne livet. Kvinnan hade också tappat mycket av sin vikt under vistelsen på Åsgården. Man tyckte också att bemanningen var för låg, särskilt nattetid.

Kommunens egen utredning hade t.ex. visat att det saknades tillräcklig dokumentation av såväl skydds- och begränsningsåtgärderna som kvinnans matsituation. IVO är nu efter granskning kritiskt mot Åsgården och Söderhamns kommun. Trots att det i flera år har funnits väl beskrivna rutiner för hur arbetet skall utföras och dokumenteras har de inte följts på Åsgården och det betecknar IVO som anmärkningsvärt.

”Vi satsar stort och vill att alla i personalen ska kunna det och göra det själva, säger Britt-Marie Blom-Lindström, ansvarig sjuksköterska i Söderhamns kommun.”  – Må det. Men …

Söderhamn är utan minsta tvekan en skandalkommun

Den 6 aug skrev jag om hur makthavarna i staden misslyckas i sitt budgetarbete. Man säger sig jobba hårt ute i nämnderna med att hitta verksamheter att skära ned. Vi har inte så stora stenar kvar att vända på, säger Katarina Hedberg (S), ordförande i omvårdnadsnämnden.

Givetvis har hon rätt. Stenarna finns på annat håll, säkerligen i t.ex. kommunstyrelsen, men definitivt i den majoritet, Socialdemokrater, Vänsterpartister och Miljöpartister som sätter budget för kommunens nämnder.

Jag är nu 87 år och multisjuk. I två och ett halvt år har jag gått på värktabletter med morfinderivat och ganska besvärande biverkningar. Den tablettkonsumtionen har jag senare tid lyckats skära ned en del. Min hustru, Birgit är fyllda 83 år och tar sig fram med hjälp av rollator.

Vi har inte, och har inte begärt någon hemtjänst, jag kan ju fortfarande gå till brevlådan sommartid och vi har med svårighet klarat matinköpen. Birgit kan fortfarande köra bilen till och från ICA:s närbutik. Fantastiskt hjälpsamma grannar har vi också. De har sett våra svårigheter.

Vi har två dagstidningar, SvD och Söderhamns-Kuriren. Varje morgon sitter de under dörrhandtaget, så att vi inte behöver stappla ut till brevlådan. Fantastiskt egentligen, eller hur? Många söderhamnare har säkert inte sådana grannar.

Vi har skaffat oss städhjälp var tredje vecka som dammsuger, torkar golven och dammar av här och där. Det tunga dammsugningsjobbet har vi svårt att klara av, men jag kan fortfarande sopa golv då jag ser att det behövs mellan städtillfällena. Birgit går omkring med sin rollator och dammar, då hon ser behovet. Men hon ser ju inte så bra, då hon inte har läsglasögonen på sig.

Sedan ett par år faller jag då och då, men jag har slutat räkna dessa incidenter. Det rör sig om ett par fall från trappstege till vanligt snubblande ca 12 – 15 gånger och ett fall i duschen gav skadat revben och ett hiskeligt blåmärke. Ett fall nattetid i badrummet resulterade i medvetslöshet ganska exakt en halvtimme, ymnigt blodflöde (jag går på Waran) och ambulans till sjukhus för sårbehandling och kort tids inläggning.

Vintertid, då Resurscentrums skottare dröjde, fick jag för mig att jag skulle försöka få igång min lättstartade snöslunga. En granne hade skottat åt oss på morgonen, men det kom mer snö på eftermiddagen. Jag fick faktiskt igång slungan, men snubblade och föll över den, så att den tippade. Jag ställde tillbaka den i garaget och min vänstra arm blev ett enda stort och ömmande blåmärke.

För ca 30-35 år sedan sade jag till en god vän: ”Du som är läkare känner ju väl till följderna av att röka och ändå röker du?” ”Ja”, sade han, ”Jag vill inte hamna i äldrevården”. Möjligen sade han långvården, vilket vi nog då inte uppfattade som någon väsentlig skillnad. (Jag röker 30 – 40 cigaretter om dagen nu.)

Jag är närmast skräckslagen inför möjligheten av att hamna i Söderhamns äldreomsorg. Det jag föreställer mig är två gamlingar i ett rum.  Jag har svårt att tänka mig ett boende utan mitt bibliotek och utan dator. Inget skrivbord! Kommunen vi flyttade ifrån för 10 år sedan blev år 2012 utnämnd till Sveriges äldrevänligaste kommun. Men den är Moderatstyrd och ingen toppolitiker påminner om Sven-Erik Lindestam i Söderhamn.

På 80-talet var den kommunen S-styrd och ”konkursmässig” med miljardskulder, en riksskandal. Jag följde skeendet som opponerande ledamot i både kommunstyrelse och fullmäktige. (Se gärna mitt inlägg Söderhamn är en fantastisk kommun i ett fantastiskt landsting från 2012 och andra under Kommunalpolitik.)

Här i Söderhamn duggar skandalerna inom omsorgen då och då. I juni kunde vi i Kuriren läsa om omvårdnadsnämndens brist på medel. Omvårdnadsnämndens ordförande, Katarina Hedberg (S), sade att projekten Trygg hemgång ska minska behovet av korttidsvård efter sjukhusvistelser genom att patienterna får allt stöd de kan behöva för att klara sig hemma. ”Förhoppningsvis behöver de då inte någon korttidsvård”. Då jag översätter kommunpolitikerns språk, får jag det till: ”Vi slopar korttidsvården där vi ser det som en möjlighet”.

Stefan Blomquist, tillförordnade chefen för omvårdnadsförvaltningen säger: ”Vi tänker använda statliga extrapengar i form av prestationsmedel som är riktade till sjuka äldre. Om det fungerar lika bra som på andra orter kanske vi finansierar det fortsättningsvis inom vår budgetram”.

Jag undrar bara vad sjuka äldre tycker om detta? Kommunens socialnämnd har liknande budgetproblem, men kommunalrådet behöver ju mycket pengar till sina mindre lyckade projekt, som jag tidigare skrivit en del om.

Den 12 augusti ser jag rubriken Låg i sin avföring på äldreboende. Då morgonpersonalen kom till äldreboendet Västerbacken fann de en vårdtagare liggande i sin intorkade avföring från fötterna till huvudet. En annan låg nerkissad i sin säng med uppluckrat liggsår som försämrats. Patienten, som skulle vändas under natten, låg på samma sätt som hen lämnats kvällen innan.

Under natten har personalen bestått av en ensam vikarie ur kommunens personalpool. En person som aldrig har arbetat natt på avdelningen. Pågående personal gjorde som de skulle och anmälde till ledningen som har att ordna en lex Sarahutredning.

Enhetschefen Karin Eriksson (S) anser att ansvaret ligger helt på den nattjänstgörande. ”Enligt oss har hon fått all information hon behöver för att utföra sitt arbete. Missförhållandena beror inte på brister i våra rutiner utan på personen som arbetat.”

Karin Eriksson är enhetschef. Jag är förskräckt. Men i de åtgärder som föreslås i kommunens egen utredning nämns tätare tillsynsbesök och ett särskilt vändschema för vårdtagaren med trycksåret. Det är bara att hoppas att åtgärderna nu vidtas och att enheten förses med tillräcklig och kompetent personal.

Dagen därpå, den 13 augusti är rubriken Hittad död utanför sitt äldreboende. Nu skriver man inte vilket äldreboende det gäller, inte heller lämnas personalnamn ut och här är det säkert rätt så. Förutom polisutredning skall nu förvaltningen göra en utredning om det inträffade.

Tillförordnade omsorgschefen, Stefan Blomquist säger att enligt information han fått var den boende orolig när personalen gjorde ett besök på natten. Runt två timmar senare hittades personen död. Här verkar mer information behövas, men den hämtas förhoppningsvis av både polis och förvaltning.

På frågan om vilka säkerhetsåtgärder man vidtar på kommunalt äldreboende svaras att det finns larm i varje lägenhet, men individuellt larm får man bara vid behov (Sic!). ”Vi jobbar aktivt med att motverka risker hela tiden och då kan det handla om allt från att undvika liggsår till undernäring.”

Det standardpåståendet kan alltså Stefan Blomquist utantill. På frågan om fönstren i servicelägenheterna är spärrade svarade han: ”Det normala är att fönstren är spärrade, men i det här fallet handlade det om ett ordinärt fönstervred.”

Det är nu fem år sedan jag läste Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, men den var rolig och hundraåringen befann sig väl. Det här är sådant som inte skall få förekomma.

Den 15 augusti läser jag Hans Sundgrens (M) insändare S-politik bakom vårdskandalerna. Där visar Hans S helt sanningsenligt hur M-politikerna och han själv från 2010 försökt få socialdemokraterna att gå med på att öka bemanningen i såväl skola som omsorg. Jag minns väl hur socialdemokraterna slog ifrån sig i insändarspalterna.

Jag minns också väl moderaternas motion 2011, där man påvisade möjligheterna att omfördela tjänster från administration till skola och omsorg, som Hans S påminner om.

Inte nog med det. Jag minns också att motionen avslogs. Enligt Hans S efter ett år och med en rösts övervikt och med hänvisning till att sådana ärenden skall hanteras i budgetarbetet. En ren undanflykt säger jag med mycket lång erfarenhet från KS, KF och nämndarbete.

För den som går tillbaka i protokollen och kanske även letar upp webbsändningen från fullmäktige den 27 februari 2012 på kommunens hemsida bör det stå klart att vi från Moderaterna och alliansen verkligen försökt omfördela kommunens resurser till förmån för välfärden.

Men den rödgröna majoriteten lägger uppenbarligen hellre pengar på samordnare och strateger än på fler händer i skolan och omsorgen.

Jag lämnade Moderaterna år 2009 på grund av deras förda rikspolitik, som för mig förändrats till det sämre inom vissa områden. Den hade för starka drag av nyliberalism. Men Hans Sundgren (M) har helt rätt i det han skriver. Hur reagerar då hans motståndare Sven-Erik Lindestam?

Den 16 augusti kom Lindestams illa genomtänkta svar med rubriken Sundgren far med osanning. Något Sundgren absolut inte gör. Det är lätt att kontrollera, jag har dessutom händelsekedjan i gott minne. Hans Sundgren hävdar att hans moderater är alla goda gåvors givare och Socialdemokraterna är ansvariga för det han med hårda ord kallar vårdskandaler, börjar Lindestam sin barnsliga uppsats.

Lindestam är tyvärr kommunens enda kommunalråd. Hans argumentering bygger på ren illvilja och han beskyller politiska motståndare för att använda sig av osanning, alltså lögner. När argumenten tryter talar och skriver Lindestam om något helt annat än den politiska motståndaren. Men i vissa söderhamnskretsar går det tydligen hem. Jag skall ge ytterligare exempel:

Sundgren hävdar att hans så kallade allians med sitt trollspö velat omfördela tjänster till omsorg. Det menas att vi hade så otroligt många byråkrater att om de sparkades så skulle horder av undersköterskor kunna anställas i stället. Naturligtvis är det inte sant det Sundgren skriver.

Jag känner mig ganska säker på att det är skralt med Lindestams läsförståelse och att han dessutom läst Sundgrens insändare som fan läser bibeln. Illviljan lyser så att man bländas, när Lindestam efter sitt personangrepp sedan skriver om annat än de här vårdskandalerna. Lindestam vill uppenbarligen inte ens se dem som vårdskandaler. Tycker han verkligen att vården då och då kan få fallera så att gamla och sjuka blir liggande i sin avföring tills den torkar in?

Den 19 augusti kommer Hans Sundgrens sansade svar, som får rubriken Otrevligt svar från Lindestam. Sundgren skriver: När Sven-Erik Lindestam (S) har brist på argument går han till personangrepp och därefter över till att skriva om något helt annat än de vårdskandaler som han och S är ansvariga för.  Fakta är: Allianspartierna har på flera sätt försökt öka bemanningen i skolan och omsorgen, medan S har ökat antalet administratörer.

Sanningen, Lindestam, är att SKL:s statistik visar att 51 heltider har försvunnit från vård och omsorg sedan 2009 medan antalet administratörer har ökat med 15 under motsvarande tid. Vårdtyngden har sannolikt ökat under tiden, så skulden faller tungt på S för att den underbetalda personalen går på knäna och att vårdtagarna inte får den omsorg de behöver.

Sedan förklarar Söderhamns-Kuriren det färdigskrivet om detta. Lindestam (S) behöver inte hamna i mer klister för denna gång.

Sven-Erik Lindestam kommer säkert att sitta kvar efter valet i september, så är det i Söderhamn och Birgit och jag känner djup oro inför framtiden. Men vad är det i jämförelse med hur gamlingar, kvinnor och barn har det i den islamiska delen av världen? Till stor del på grund av religionerna men också fundamentalistiska
 ledare, något inte heller vi saknar.

Islamiska staten och Hamas

Islamiska staten, IS, kontrollerar nu en tredjedel av Irak och är på frammarsch också i östra Syrien. De har till och med nått Libanon. De här islamisterna har nått nästan samma grad av civilisation som vi européer hade nått för tusentalet år sedan. Då de västerländska korstågshärarna härjade i Mellersta östern för att ta ifrån araberna Jerusalem och det heliga landet.

De arabiska härarna blev från 600-talet större och fler. De besegrade fick behålla livhanken om de konverterade till islam och det gjorde de naturligtvis då hjärtans gärna. Vem vill inte till varje pris undvika att bli halshuggen? Många ställde också upp på segrarmaktens sida, precis som idag och de arabiska härarna blev många och stora.

Araberna var de som levde på den arabiska halvön och inga andra. Muhammed hade med sina krigare tagit makten på halvön och fortsatte norrut över Levanten och alltså Israel. Hans efterträdare fortsatte sedan erövrandet norr-, väster- och österut och spred Muhammeds version av Bokens religion. De kristna lyckades efter några hundra år ena sig om att ta det heliga landet och den heliga staden Jerusalem. Metoderna var ungefär desamma som de IS använder idag.

IS fruktansvärda framfart i Mellanöstern har till stor del hamnat i skuggan av Gazakriget och ryssarnas intervention i Ukraina. Det är småbråk jämfört med IS illdåd i Mellanöstern, men vad bryr sig antisemiterna eller SR och SVT-journalisterna om det, eller extremvänsterjournalister? Området är gödslat med ryssarnas exporterade handeldvapen och tunga vapen, stridsvagnar och artilleri, plus en hel del andra vapen, som islamisterna kommit över. Kalasjnikovs karbin fungerar även med lite sand här och där.

Islamisternas taktik är också att i sociala medier som Facebook och Twitter skrämmas med fruktansvärda filmsnuttar. Man visar (stolt?) bilder på halshuggna och korsfästa människor, liksom huvuden spetsade på pålar och torterade barn. Man vill skrämmas, så att de som inte är sunnimuslimer flyr för livet. Ett fruktansvärt exempel utgör de ca 200 000 yezider som från trakten av Mosul i norra Irak är på flykt upp i bergen, där det varken finns mat eller vatten. Bara USA har nu ingripit genom att bomba IS artilleriställningar.

Yaziderna är en folkgrupp som har sin mångtusenåriga historia i Irak, med en koncentration i området norr om Mosul, men de finns idag över hela världen. De är ytterst fredliga, tar inte emot konvertiter och försöker inte sprida sin religion, utan håller den snarare hemlig. De bildar inte familj utanför sin krets De har utsatts för massakrer och förföljelse från andra religioner, främst muslimerna. De är synnerligen fredliga och godhet ses som något stort hos dem. Numera finns yazider spridda över hela världen, men de märks knappast.

Vårt storslagna EU är som vanligt ett enda stort frågetecken både i Mellanöstern och i Ukraina och Hamas är av samma skrot och korn som IS, men har ett antal svenska antisemiters massiva stöd. Det är som alltid i krig synd om de gamla, sjuka, kvinnor och barn. Kort sagt civilbefolkningen i vilken Hamas så grymt gömmer sig.

Antisemit är för övrigt ett märkligt ord. Semiter är ju så gott som alla i Mellanöstern och som anser sig härstamma från Noas son Sem. Antisemitismens fula tryne kan visa sig allt ifrån mild fördom till ursinnigt hat och är antagligen ett cirka ett och ett halvt sekel gammalt uttryck. Kanske kom det upp i Tyskland, när man ville ge inställningen till judar ett namn som lät vetenskapligt/lärt.

Jag såg tyvärr inte hela Rapport idag. Birgit säger att man rapporterat att IS begravt kvinnor och barn levande. Grisar är mycket trevligare djur, de gör inte på det sättet.

Söderhamns politiker

Alliansen i Söderhamn tycker att det är viktigt att väljarna får del av den kommunbudget för 2015-2017 som fullmäktige skulle ha tagit den 16 juni. De har naturligtvis rätt. Beslutet har skjutits upp till den 29 september d.v.s. efter valet. Anledningen sägs vara att socialnämnden och omvårdnadsnämnden misslyckats kapitalt med att hålla sig inom sina budgetramar.

Att de här två nämnderna misslyckats med att hålla budgetramarna säger också majoriteten S, Mp och V. Men vad som har hänt är ju att fullmäktigemajoriteten S, Mp och V grovt misslyckats med budgetarbetet och att fullmäktige tagit ett budgetbeslut som dessa nämnder knappast hade någon möjlighet att hålla.

Orsaken hittar vi lätt. Kommunalrådet och hans majoritet har med stöd av sin tidigare felbudgetering förslösat pengarna på annat. Jag behöver bara nämna kommunalrådets skötebarn, de misslyckade vindkraftsaffärerna, som många varnat kommunen för. De pengarna skulle i ett klokare beslut ha kunnat lega på vård och omsorg i stället.

I samma exemplar av Söderhamns-Kuriren där jag läst om Alliansens budgetavsikter ser jag rubriken Söderhamnsfamilj räddad av gåvor. Det rör sig om en familj med fyra barn och en vuxen, där både kylskåpet och plånboken var tomma. Räddningen blev Mathjälpen, en ideell organisation som hjälper barnfamiljer i hela Sverige. Vid ekonomisk kris organiserar de insamlingar, för att kunna dela ut presentkort på matvaror eller leksaker till barn. Det är ju väldigt bra att de finns när kommunfullmäktige i stället satsar på affärer dömda att misslyckas.

Araberna erövrar

MUHAMMEDS mor dog då han var 6 år gammal, hans far hade avlidit redan då han föddes år 570. Han adopterades av sin farbror och fick följa med vid dennes handelsresor till Bosra i Syrien.

I Syrien lärde Muhammed känna en munk, som introducerade honom i kristna och judiska skrifter och fick honom att vörda Jerusalem som en av de mest upphöjda helgedomarna. Då han var i tjugoårsåldern anställde den förmögna änkan Khadija honom för att sköta hennes karavanhandel och sedan gifte hon sig med honom. Hon var avsevärt äldre än han.

De bodde i Mecka, där man dyrkade avgudar, men särskilt en vars helgedom var den gamla Kaba och där den svarta stenen finns. Mecka blomstrade på grund av alla de pilgrimer som trodde på Kabas Gud och därför besökte staden. Därtill var Mecka en viktig ort för karavanhandeln.

Muhammed tillhörde qurayshstammen liksom stadens ledande köpmän och den stammen hade också till uppgift att vaka över Kaba, en kubisk byggnad i mörkgrå sten av okänd ålder. Kaba är numera täckt av svart tyg med guldbroderade texter ur Koranen. Den klan Muhammed tillhörde var hashemiterna, som den tiden inte hörde till de mäktigaste grupperna.

Muhammed var mycket begåvad, rent genial med en karismatisk andlighet, integritet och intelligens. Hans krigare sade senare: Han var den bäste bland oss”, och han var känd som al-Amin, den pålitlige. Liksom beträffande Moses, David och Jesus uppträdde han vid en tidpunkt då han passade väl in. Under jahiliyya, okunnighetens tid, före hans uppenbarelse, ”fanns det inga som var mer fattiga än vi”, skrev en av hans krigare senare.

”Vår religion gick ut på att döda varandra och plundra. Det fanns de bland oss som begravde sina döttrar levande för att de inte skulle ta vår mat. Sedan sände Gud oss en välkänd man.”. Muhammed blev helt enkelt ledare för ett rövarband, men lade småningom till en ny målsättning.

Nära Mecka låg grottan Hira där Muhammed tyckte om att meditera. Det sägs att ärkeängeln Gabriel där besökte honom år 610, med en första uppenbarelse från den ende Guden, som hade valt honom att vara hans budbärare och profet.

Efter vistelserna i grottan reciterade Muhammed sina poetiska gudomliga uppenbarelser. Hans hustru, Khadija trodde på hans kallelse och Muhammed började predika. I detta hårda rövarsamhälle, där varje pojke och man bar vapen fanns ingen litterär tradition. Man reciterade en muntlig poesi, som hyllade hedervärda krigare, passionerade älskare och modiga jägare.

Profeten gav denna tradition nyheter, hans 114 suror, kapitel, reciterades under lång tid innan de småningom samlades i Koranen, ett verk av utsökt poesi, helig dunkelhet, tydliga anvisningar och förvirrande motsägelser. Allt påminnande om den bibel han tidigare sett och möjligen läst.

Bibeln dyrkade han och han betraktade David, Salomo, Moses och Jesus som profeter, men hans uppenbarelse överträffade föregångarnas. När han fick sina uppenbarelser blev hans kropp alldeles stel, han uppslukades av surrande ljud och syner och reciterade sedan.

Vad Muhammed predikade var underkastelse – Islam – inför den ende Guden mot frälsning utifrån värderingar om jämlikhet och rättvisa och ett rent leverne med lättbegripliga ritualer och regler för livet och döden. Han välkomnade alla konvertiter.

Muhammed kallade den yttersta domen, den sista dagen eller den sista stunden för apokalypsen och den närmade sig. ”Kunskapen om den finns blott hos Gud”, säger Koranen. Alla de judiskt – kristna skrifterna betonade att detta endast kunde ske i Jerusalem.

En natt såg hans anhängare att han fick en uppenbarelse där han sov invid Kaba. Det visade sig att ärkeängeln Gabriel väckt honom och tillsammans gav de sig iväg på en nattlig resa på Buraq en bevingad springare med mänskligt ansikte, till det icke namngivna ”allra avlägsnaste templet”.

Där träffade Muhammed sina ”fäder” (Adam och Abraham) och sina ”bröder” Moses, Josef och Jesus, innan han klättrade upp till himlen på en stege. Till skillnad från Jesus kallade han sig bara för budbäraren eller Guds apostel och gjorde inte anspråk på att besitta några magiska krafter. Jerusalem och templet nämns aldrig uttryckligen, men muslimerna har fått uppfattningen att det alla avlägsnaste templet var Tempelberget.

När Khadija, Muhammeds hustru och hans farbror dog drabbades han av ogillande från de rikaste familjerna i Mecka, som var beroende av Kabastenen för sina affärer och därmed överlevnad. De försökte rent av döda honom. Men han kontaktades av en grupp från Yatrib, en oas i norr som hade grundats av judiska stammar, men som också utgjorde hem för hedniska hantverkare och jordbrukare.

De bad honom att stifta fred mellan områdets klaner, som låg i strid med varandra. Han och hans inre krets av troende begav sig iväg på utvandringen – Hijra – till Yathrib, som blev Madinat un-Nabi, profetens stad – Medina. Där smälte han samman sina första anhängare, utvandrarna och sina nya följeslagare, hjälparna, och deras judiska bundsförvanter till ett nytt samhälle, umma, år 622, början av den islamiska kalendern.

I Medina, med dess olika judiska klaner, skapade han den första moskén, och använde det judiska templet i Jerusalem som den första qibla, böneriktningen. Han bad vid solnedgången på fredagen – den judiska sabbaten – fastade på försoningsdagen, förbjöd fläskkött och påbjöd omskärelse.

Muhammeds Gud var en och odelbar och därför förkastade han den kristna treenigheten, medan en del ritualer, som den djupa bugningen på bönemattan, hämtade en hel del inslag från de kristna klostren. Men islam var ändå en helt egen religion.

Muhammed skapade en liten stat med sina egna lagar, men han stötte på motstånd från Medina och sin gamla hemstad Mecka. Hans nya stat behövde försvara sig och erövra: Jihad, kamp, handlade både om att vinna självstyre och genomföra ett erövringskrig. Koranen kom att förespråka inte bara att döda otrogna utan också att man skulle visa tolerans om de underkastade sig.

Detta var relevant eftersom de judiska stammarna avvisade Muhammeds uppenbarelser och hans kontroll. Därför ändrade han quibla till Mecka och förkastade det judiska förhållningssättet: Gud hade förstört det judiska templet eftersom judarna hade syndat och därför ”följer de inte din quibla, Jerusalem”.

När han slogs mot sina vedersakare i Mecka, kunde han inte riskera att råka ut för illojalitet i Medina och därför fördrev han judarna och statuerade ett exempel med en av de judiska klanerna: 700 män fick huvudet avhugget och kvinnorna och barnen togs som slavar. År 630 intog Muhammed äntligen Mecka och spred sin monoteism över hela Arabien genom våld och omvändelse.

Muhammeds följeslagare blev mer och mer militanta i takt med att de strävade efter att leva rättrådigt för att förbereda sig inför domedagen. Efter att ha erövrat hela Arabien, stötte de på de syndiga rikena längre bort.

Muhammeds krigare bestod i huvudsak av hans följeslagare, utvandrarna och hjälparna, men han välkomnade såväl före detta fiender som begåvade opportunister med lika stor entusiasm. Samtidigt berättar muslimska traditioner om hans personliga liv.

Han hade många fruar. Aisha, dotter till hans bundsförvant Abu Bakr var hans favorit och han hade flera konkubiner, inklusive vackra judinnor och kristna och han hade många barn. Viktigast här var en dotter som hette Fatima.

År 632 dog Muhammed vid 62 års ålder och efterträddes av sin svärfar, Abu Bakr, som erkändes som Amir al-Muminin, ”de troendes befälhavare”. Senare ledare gick under betäckningen Kalifat Rasul Allah, Guds budbärares efterträdare.

Islams tidiga historia, inklusive erövringen av Jerusalem är höljd i dunkel och omstridd. De mest framträdande islamiska historikerna skrev sina redogörelser minst hundra eller sådär tvåhundra år senare och befann sig långt från Jerusalem och Mecka. Ibn Ishaq, Muhammeds förste biograf, var verksam i Bagdad och dog år 770, medan al-Tabari, al-Baladhuri och al-Yqaqubi alla levde under slutet av 800-talet i Persien eller Irak.

Abu Bakr fortsatte kriget mot omgivningen i huvudsak genom räder av småarméer på upp till tusentalet soldater, som nog främst sågs som rövare av de drabbade. Bara de som konverterade kunde räkna med mildare behandling och många såg sin framtid i något av profetens krigarband.

Någonstans nära Gaza ”stod ett slag mellan östromarna och Muhammeds nomader”, skriver presbyterianen Tomas, den kristne som 640 var den förste oberoende historikern som nämnde profeten. ”Romarna flydde”. Kejsar Herakleios som befann sig i Syrien gjordes sig beredd att krossa dessa arabiska horder, som i sin tur bad Abu Bakr om förstärkningar.

Han kallade dit sin bästa härförare, Khalid bin Walid, som just genomförde räder i Irak. Khalid hade tidigare slagits mot Muhammed, men när han sedan konverterade så välkomnade profeten denne dynamiske härförare och kallade honom Islams svärd. Händelsekedjan är oklar, men Khalid samlade diverse arabiska krigsherrar, tog befälet och besegrade därefter en bysantinsk här sydväst om Jerusalem innan han stormade Damaskus.

I Mecka dog sedermera Abu Bakr och efterträddes av Omar, en av profetens första konvertiter och sedermera närmaste förtrogna. Omar misstrodde Khalid, som hade byggt upp en stor förmögenhet och blivit en legend för många. Omar kallade honom till Mecka. ”Khalid”, sade han, ”skit ut din förmögenhet.”

Herakleios skickade en armé för att stoppa araberna. Omar utsåg en ny befälhavare Abu Ubayda, och Khalid anslöt sig till hans armé som underordnad. Efter flera månaders skärmytslingar lyckades araberna till sist lura bysantinerna att slåss bland klyftorna vid Yarmukfloden mellan dagens Jordanien, Syrien och Golanhöjderna.

Den 20 augusti 636 skickade Gud iväg en sandstorm som förblindade de kristna. De greps av panik. Khalid skar av deras reträtt och vid slutet av striden var de kristna så utmattade att de låg ner på marken i sina mantlar färdiga att massakreras. Till och med kejsarens bror dödades och Herakleios själv återhämtade sig aldrig från detta nederlag, ett av historiens avgörande slag.

De troendes befälhavare vilade inte på lagrarna, utan skickade ytterligare en armé, den här gången mot Persien, som intogs av araberna. I Palestina var det bara Jerusalem som höll ut under patriarken Sofronius, en grekisk intellektuell som hyllade staden i sin poesi som ”Sion, universums lysande Sion”. Han predikade i Heliga gravens kyrka och fördömde de kristnas synder och arabernas grymheter. Han kallade araberna för ”saracenoi” på grekiska saracener.

Omar begav sig till Jerusalem för att förhandla med patriarken Sofronius. Han red in i Jerusalem på en åsna och Sofronius inbjöd honom till Heliga gravens kyrka i hopp om att hans besökare skulle falla i beundran för eller till och med anamma kristendomens upphöjda helighet, men det gick inte Omar på. Omar menade att om han skulle bedja i kyrkan så skulle den förvandlas till en moské.

Omar visste att Muhammed hade vördat David och Salomo. ”För mig till Davids helgedom”, beordrade han Sofronius. Han och hans krigare gick upp på tempelberget och kunde konstatera att området var nedsmutsat av ”avfall som de kristna slängt där för att förolämpa judarna”. Med hjälp av sina soldater började Omar att röja undan bråten på Tempelberget för att skapa någonstans där man kunde be.

 

Klicka på bilden så blir den större.

Omar bad att få se det allra heligaste. En judisk konvertit, Kaab al-Abbar, känd som rabbinen, svarade att om befälhavaren bevarade ”muren” (vilket kanske var en hänvisning till de sista resterna av Herodes mur, inklusive västra muren), ”kommer jag att avslöja för honom var ruinerna efter templet finns”. Kaab visade Omar templets grundsten, den klippa som araberna kallar Sakhara.

Det finns ingen samtida redogörelse för Jerusalems fall men arabiska krönikörer beskrev de arméer som samtidigt invaderade Persien och detta utgår från samma källor. Vi kommer aldrig att få veta vad som hände under de här årtiondena, men de avslappnade arrangemangen i Jerusalem och på andra håll ger vid handen att det den här tiden kan ha förekommit en förbluffande mängd av umgänge och gemenskap mellan skriftfolken.

Till en början var de muslimska erövrarna nöjda med att dela helgedomar med de kristna. I Damaskus delade man Johanniskyrkan i flera år och Umayyadmoskén innehåller fortfarande Johannes döparens grav. Det finns också berättelser om att de delade kyrkor i Jerusalem.

Judar och de flesta kristna skulle inte ha haft några problem med de tidigaste versionerna av den muslimska trosbekännelsen – som lydde ”Det finns ingen Gud förutom Gud”, eftersom det kanske inte var förrän 685 som man tillade: ”Muhammed är hans apostel”.

Också judarna välkomnade araberna efter århundraden av bysantinskt förtryck. Det sägs att såväl judar som kristna ingick i de muslimska arméerna. Omars intresse för Tempelberget skänkte förståeligt nog hopp åt judarna, eftersom de troendes befälhavare inte bara erbjöd judarna att behålla Tempelberget utan också lät dem be där tillsammans med muslimerna.

En välunderrättad armenisk biskop, Sebeos, som skrev trettio år senare, hävdar att ”judarna planerade att bygga Salomos tempel och efter att ha hittat det allra heligaste, byggde de (templet) utan grund”  och tilläggar att Omars första guvernör i Jerusalem var judisk.

Min källa till det jag hittills skrivit här har i huvudsak varit Jerusalem biografin av Simon Sebag Montefiore, en ”tegelsten” på 839 sidor. Det är en av de böcker som alla borde ha läst innan de tar ställning till konflikterna i det heliga landet. Det är inte bara en konflikt mellan judar och muhammedaner, som nog många tror. Inblandade är hela skalan av varmt troende till sekulära judar, kristna av en mängd olika bekännelser och muslimerna med Sunni, Shia, samt schatteringar av dessa som här och där världen över gärna dödar varandra förutom otrogna.

 På de kristnas heligaste plats i det heliga Jerusalem, Heliga gravens kyrka, kivas och ibland slåss de kristna prästerna som har plats i kyrkan. De grekisk-ortodoxa, romersk-katolska, syrisk-ortodoxa, armeniska, kopterna och etiopisk-ortodoxa och så har det varit under mycket lång tid.

I tusen år var Jerusalem exklusivt judiskt, i fyra hundra år kristet och i 1 300 år islamskt och ingen av de tre religionerna har lyckats erövra Jerusalem utan svärdet, kastmaskinen eller kanonen.

Saladin tröttnade för länge sedan på de kristna prästernas bråk i Heliga gravens kyrka och tillsatte två muslimska väktare, som neutralt skulle hålla ordning på platsen. 1192 utsåg han familjen Judeh till ”Nyckelns väktare” och familjen Nussibeeh till ”Heliga gravens väktare och portvakt” (vilket specificeras på Wajeehs visitkort).

Familjen Nussibeh, som också utsågs till ärftliga städare av Sakhra (Klippan) i Klippdomen, hävdar att Saladin bara återgav dem en ställning som de hade fått av kalifen Omar 638. Fram till den Albanska erövringen på 1830-talet var familjen oerhört rik, men nu hankar man sig fram som turistguider. 2010 var de två väktarna Wajeeh al-Nusseibeh, 60 år gammal och Aded al-Judeh, 80 år gammal. Simon skriver i sin bok:

Några minuter före fyra på morgonen … träffar en liten sten lätt fönstret hemma hos Wajeeh al-Nusseibeh … När Nusseibeh öppnar dörren, ger Aded al-Judeh, som är åttio år gammal, honom en tung, medeltida, trettio centimeter lång nyckel. Nussibeh, som nu är sextio år och härstammar från en av de förnämsta Jerusalemfamiljerna, är redan klädd i kostym med slips och går snabbt iväg mot Damaskusporten, ner till Heliga gravens kyrka för att öppna porten.

… Detta är Jerusalem och Nussibeh vet aldrig vad som kommer att hända: ” Jag vet att tusentals människor är beroende av mig och jag oroar mig för att nyckeln inte skall fungera eller att någonting skall gå fel. …

Samtidigt vet Nussibeeh att det högst sannolikt inträffar bråk mellan prästerna flera gånger om året. Också under 2000-talet pendlar prästerna mellan tillfällig artighet som en följd av uppfostran och långa trista nätter inne i kyrkan och instinktivt historiskt agg som kan explodera när som helst på året men oftast under påsk.

I juli 2002 solade en koptisk präst nära etiopernas tillhåll på taket till kyrkan. Han blev misshandlad med järnrör som straff för kopternas förmenta ondskefulla behandling av sina afrikanska bröder. Övriga kopter kom rusande för att hjälpa sin präst. Fyra kopter och sju etiopier hamnade på sjukhus.

För några år sedan avsattes den pugilistiskt lagde patriarken Ireneos, som gärna anförde sina livvakter och präster mot katolikerna. Han hade sålt Imperial Hotel vid Jaffaporten till israeliska bosättare. Nusseibeh rycker uppgivet på axlarna: ”Munkarna hamnar i bråk med varandra och jag hjälper dem att hitta en lösning. Vi är neutrala i likhet med Förenta Nationerna som upprätthåller freden på denna heliga plats.”

Men: Just nu ”klipper Judarna gräset i Gaza”. Det betyder att de ledsnat på de tusentals raketer med ordentlig sprängkraft och splitterverkan som den senaste tiden skickats in mot civilbefolkningen i Israel av Hamas, som har makten i Gaza och av Islamiska jihad, båda av FN stämplade som terrororganisationer.

Sitt raketartilleri och annat kontraband smugglar de in i Gaza via hemliga och rymliga tunnlar från Israel och Egypten. Dagsnoteringen är att Israelerna hittat 32 tunnlar, som nu förstörs. Till bilden hör att såväl Israel som Egypten förklarat Gazaremsan i blockad vad avser kontraband, det vill säga sådant Hamas behöver för sin krigföring mot Israel.

Hamas målsättning är ett förintande av Israel och detta är inte förhandlingsbart. Det insmugglade raketartilleriet lagras och avfyras från tätbebyggelse, som därmed blir godkända mål för israelisk vapeninsats. Israelerna använder precisionsstyrda missiler, men vad hjälper då det? Befolkningen på Gazaremsan har på några få decennier sexdubblats till drygt 1,7 miljoner.

Förenta Nationerna beslöt 1947 att det som då återstod av det brittiska mandatet Palestina skulle delas i två stater, varav den ena skulle lämnas till judarna och 1948 proklamerade judarna bildandet av staten Israel. Fem omgivande arabstater förklarade omedelbart Israel krig, men Israel lyckades försvara sin mark och dessutom något utöka sitt territorium. Sedan dess har Jordanien och Egypten slutit fred med Israel. I Syrien och Irak pågår inbördeskrig och i Libanon är läget instabilt mellan folkgrupper.

Yngre svenskar är numera djupt okunniga om såväl Israels mångtusenåriga historia som dess 1900-talshistoria och den s.k. antisemitismen frodas numera ganska väl efter fortsatta Israeliska krigsframgångar och alla bilder på Gazabefolkningens svårigheter.

Decennierna närmast efter staten Israels bildande beundrades israelerna kolossalt. Det lilla Israel försvarade sig med framgång i det ena kriget efter det andra som utlöstes av arabstaterna. Man till och med erövrade ytterligare mark. Men livet i Israel var inte lätt arabiska självmordsbombare utlöste då och då sina sprängladdningar vid busshållplatser eller i fullsatta bussar. Syrierna besköt israelerna med artilleri från Golanhöjderna och från omgivande stater företogs terrorraider in i Israel, som fick tåla mycket. Alla i västerlandet stod på israelernas sida.

Nu är det befolkningen i Gazaremsan som råkar illa ut, styrda av ett Hamas som använder kvinnor och barn som skydd och med det allt överskuggande målet att förinta Israel utan förhandlingar. Hamas offrar allt tydligare med berått mod kvinnor, barn och gamla för att få över en världsopinion på sin sida. Då är det synd om de oskyldiga Gazaborna, men snart är israelerna klara för den här gången och blockaden av kontraband fungerar igen. Israelerna vet nu varför Gazaborna behövde så mycket cement.

Israels agerande i Gaza

Det pågår krig i Europa. Krig som kan spridas och bli till storkrig. Alldeles inpå Europa har vi ett brinnande Mellersta Östern. Hundratals människor dödas mest varje dag. Ingenting verkar kunna oroa Fredrik Reinfeldt eller vår försvarsminister, Karin Enström. Miljötokarna vill ha minskade försvarsanslag.

I SvD 17 juli, Brännpunkt, skriver advokaten Raji Sourani, som är bosatt i Gaza en artikel med titeln Israels agerande i Gaza är olagligt. Han förklarar också varför, men gör det naturligtvis med advokatyr i betydelsen lagvrängeri. Israel gör en del som går över gränsen, men inte i det här fallet och visa mig ett krig, där inte parterna går ”över gränsen”.

Jag har någonstans ett gammalt inlägg om Krigets lagar, dit kommer du lätt om du i min bloggs sökruta uppe till vänster skriver: Krigets lagar och trycker Enter.

Allmänt känt är att Hamas använder Gazas befolkning, även kvinnor och barn som ”sköldar”. De placerar t.ex. sina missilramper intill en förskola. Hur försvarar sig då israelerna? Jo, de använder modernast tillgängliga teknik. De noterar med hjälp av modern elektronisk mätutrustning varifrån missilen kommit. Avskjutningsrampen är ett militärt mål och de kan omedelbart skicka en precisionsstyrd missil, mot Hamas ramp, som är tillåtet fientligt mål.

Det elektroniska eldledningssystemet Israelerna använder kan t.ex. vara ett som heter GAPS, Ground-Aided Precision Strike, som jag hoppas, men inte tror, att Sverige disponerar för vårt eget försvar. Vi har ju artilleri, som kan få nytta av det. Det finns andra system t.ex. flygburna, CAS, Close Air Support, som omgående kan ge målets koordinater till Israelernas missilramp eller artilleri i beredskap.

Raji Sourani skriver så här: Av central betydelse är också, att om det finns några som helst tvivel om huruvida ett objekt som i normala fall används för civila mål – till exempel religiösa ceremonier, bostäder eller skola – under en konflikt användes för militära syften, ska man förutsätta att så inte är fallet. I fallet Hamas får man faktiskt anta att så är fallet.

Skjuter Israelerna mot en av Hamas raketramper och samtidigt den förskola där rampen placerats och elever träffas, så kan alltså inte gärna israelerna lastas för detta. Den skulden faller helt på Hamas, som offrar egna barn för att lura världsopinionen. Det egna samvetet tystas uppenbarligen med att de offrade hamnar i paradiset. För Israelerna gäller här bara att besvara elden så fort som möjligt, medan fienden förhoppningsvis finns kvar på platsen. Hamas är klassat som terroristorganisation, men styr Gaza.

De lagrum Sourani selektivt och ”advokatyrt” bygger sitt resonemang på återfinns till exempel i Genéveprotokollet, del IV Civilbefolkningen, kapitlen I t.o.m. kapitel III Civil egendom och där särskilt Artikel 52, 53 och 54. Sourani har tydligen läst dem, men så har även jag.

Jag kan inte låta bli att nämna hur de västallierade bar sig åt under det senaste kriget, De bombade tyska storstäders civila innevånare uteslutande för att åstadkomma eldstormar, som skulle döda så många civila som möjligt. Offren kunde räknas i många tiotusental. Segrarmakterna gjorde så ostraffat.

Sourani beskriver också den israeliska Gazadoktrinen och nu skall jag citera honom:

Den mest uppenbara praktiska illustrationen av ”Gaza-doktrinen” har dock varit attackerna mot byggnader där medlemmar av Hamas och Islamiska jihad bor. Bostäderna attackeras oftast två gånger. Först utfärdas en varning så att huset kan evakueras. Denna sker antingen i form av en varningsmissil som landar på taket (så kallad takknackare) eller ett telefonsamtal. Efter 5 – 15 minuter (ibland längre) skickas riktiga missiler för att förstöra huset.

Kan dessa attacker motiveras?

Först några kommentarer:

Hamas och Islamiska jihad har enbart under den allra sista tiden skickat tusentals missiler in i Israel och mot civilsamhället utan att på minsta sätt varna först. Man kan också fråga sig, vilka förutom israelerna varnar i god tid för att skydda oskyldiga, innan de förstör sina fienders tillhåll. Hamas och Islamiska jihad gör det inte.

Krigets lagar skulle kanske i stället benämnas ”Krigets snåriga ofullständiga lagar”? De varierar mellan länder, regioner, institutioner och vad du vill. Jag har de svenska i en utgåva från 1996 och de 564 sidorna läste jag från pärm till pärm för 10-15 år sedan. Du kan ladda ner en färskare Svensk version från, SOU 2010:22, Del 1 – 4, om du söker på ”Krigets lagar”. (8,6 MB). Jag gratulerar naturligtvis om du gör det.

De flesta verkar använda förnuft, sunt eller ej, vid tolkningen av lagarna då det gäller terrorism. Låt mig påminna om vad som hände Usama bin Ladin. Ett amerikanskt specialförband hämtade ut honom illegalt från Pakistan, avrättade honom och droppade honom i havet till hajarna (eller tvärt om), sägs det. Det som hände är hemligt och bara några få vet sanningen.

Man kan naturligtvis också fråga sig hur Israels kritiker menar att man skall försvara sig mot terrorister, om de inte ens får förstöra deras tillhåll. I Gaza finns så gott om dessa terrorister att vi inte kan begära israeliska specialförband mot dem i varje särskilt fall. Israels alternativ är nog bara de som hittills använts inklusive massiv truppinsats för att förstöra fiendens installationer.

Israelernas långt mer än tusenåriga svårigheter att få disponera landremsan mellan Jordanfloden och Medelhavet finns beskriven i många böcker. En färsk och högst läsvärd bok (2011 på svenska) är Simon Sebag Montefiores Jerusalem Biografin, 839 sidor. Israels moderna historia har jag själv sammanfattat i mer än ett blogginlägg. Du kan i min bloggs startsida skriva Israel i sökrutan uppe till vänster och klicka Enter, så hittar du säkert en del.

De fyra Israel direkt omgivande staterna Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon, liksom Irak, förklarade omedelbart efter staten Israels proklamerande 14 maj 1948, med FN-sanktion, krig mot Israel. Egypten och Jordanien har slutit fred och i de tre andra staterna sysslar numera shiiter och sunniter med att döda varandra på grund av en religiös trosskillnad inom religionen islam. Problemet just nu för Israelerna är alltså Gaza, Hamas och Jihad men det är inget litet problem. De som nu väsnas och anser att Israel använder övervåld väljer att bortse från Hamas missiler och bomber och tycker uppenbarligen att Israel har att vänja sig vid dessa.

Bara bekymmer

Våra bekymmer är många och oändliga. Det är nog många av oss egentligen ganska medvetna om. Utan att ännu ha givit några konkreta exempel och sannolikt utan nämnvärda protester kan jag nog påstå att de ofta emanerar från politiker, våra egna eller andras. Politiker av alla slag, stora och små liksom av alla kulörer.

De som till för en tid sedan tillsammans med media, lobby, föreningsfolk, investerare och parasiter samlades i Almedalen för att påverka varandra eller bara synas. Eller de stora elefanterna, som inte återfinns i Almedalen, utan ute i stora världen. De som sysslar med sina religionskrig och gränstvister eller ryssarna som vill bestämma över 46 miljoner Ukrainare med lång erfarenhet av rysk överhöghet.

Ukrainarna har knappast glömt 1932-1933, då den ryska kommunistregimen med berått mod lät 3 – 10 miljoner ukrainska bönder (kulaker) svälta ihjäl. Exakt hur många vet man inte och ryssarnas alternativ till svältdöd på plats var vanligen svältdöden under hårt arbete i ett Gulagläger.

Det där är nog ganska väl känt, men hur skall det bli när man i dagarna får veta att cirka 60 procent av de unga svenskarna inte läser någon morgontidning. De verkar tro att de håller sig à jour med en smart telefon och facebook. Det tror inte jag. Många av dessa yngre människor tror sig dessutom vara så informerade och välutbildade att de kan välja rätt vid politiska val. De kan ju  inte, precis som lärarna, skilja på de och dem.

Riksdagsval bland så fånigt många partier som vi håller oss med i Sverige är egentligen svårare än vad de flesta väljare tror. Med partier som kan poppa upp på ett enda från början diffust ställningstagande, där ställning till egentligen svåra frågor sedan tas under kommande fyraåriga valperioder. Partiets väljare kan då naturligtvis upptäcka att de gjort ett felval, men det tror jag inte flertalet gör. Många läser ju inte tidningar.

Jag redovisar här några tidningsrubriker från den senaste tiden och utvecklar mina synpunkter lite närmare.

Lärare saknas för MP:s löfte (SvD 2/7)

I Almedalen försökte Miljöpartiet profilera sig som det nya skolpartiet.  Gustav Fridolin, som jag ser som en ung spoling, har i flera debatter tidigare refererat till en kort anställning han haft vid en folkhögskola. Han tror uppenbarligen att detta ger särskild kompetens i skolfrågor. Det gör det naturligtvis inte.

Miljöpartiet menar att de skall fixa 10 000 nya medarbetare i skolan. Av dessa skall 600 vara speciallärare och 6 000 nyrekryterade eller vidareutbildade förskollärare. Lärarförbundet liksom skolforskare menar att alla förslag om fler lärare saknar verklighetsförankring eftersom det inte finns några lärare att tillgå.

Statistiska centralbyrån, SCB, har nyligen meddelat att det år 2020 kommer att saknas 43 000 lärare. Lärarförbundet har med siffror från Arbetsförmedlingen visat att det i april i år fanns 344 arbetslösa lärare, medan det fanns 8 200 lediga lärartjänster.

Flera forskare, liksom Lärarförbundet har precis som jag konstaterat att MP:s löfte inför valet är ogenomförbart och att detta lätt konstateras. Värre är att skolan kvaddades fullständigt av socialdemokraterna redan under 1960-1980-talen, då jag under fyra valperioder var v.ordf. och opponent i skolstyrelsen i Haninge. Jag hade bara att följa och konstatera förfallet. I sökrutan uppe till vänster kan du skriva skolan, så får du upp mina gamla essäer i bloggen om den.

Men MP är bara värst i flummigt vallöfte, övriga i både de rödgröna och alliansen kommer också med ogenomförbara löften om än inte lika vilda. Bara SD lovar inte mer än de kan hålla.

Den bistra sanningen är att bara ett fåtal behöriga ”studenter” går till lärarhögskolorna som har det väldigt svårt med rekryteringen.

Fi:s kalkyl kritiseras (SvD 3/7)

Kritiken gäller i första hand det faktum att man inte presenterat någon fyllig kalkyl över hur alla reformer skall finansieras. Däremot säger man att man vill ha en utfasning av jobbskatteavdraget för inkomster över 30 000 kr, vilket jag uppfattar som ett bra förslag.

Man vill också kapa försvarsanslaget med 10 miljarder kronor under en tid kortare än 10 år, vilket jag uppfattar som fullständigt ansvarslöst. Det är fullständigt klart att man här har fullständigt glömt det senaste världskriget och att man kan peka på flera krig och krigshot i Europa just nu.

I EU-parlamentet kan Fi kanske göra en viss nytta, men i riksdagen skulle de bara kunna tänkas bli till besvär. Ännu värre besvär än Miljöpartiet och det vill inte säga små besvär.

Min mormor hade en lösning (SvD 24/6)

Israels och Palestinska myndighetens presidenter liksom patriarken Bartholomeus har träffat påven i Rom på inbjudan av denne. De hade en hel del att diskutera och många problem att försöka lösa. Jag skulle tro att de prioriterat problemet Jerusalem, d.v.s. det faktum att Jerusalem liksom flera specifika platser i staden är heliga för tre religioner och ännu fler religiösa riktningar inom dessa.

Alla bevakar svartsjukt sina områden och ingen får gå över de gränser som alla drar upp i staden och i förekommande fall inom byggnader. Judarna tilldelades en gång av araberna en liten plats vid västra muren intill tempelberget. Där på tempelberget ligger nu de islamiska helgedomarna Klippdomen och al Aqsamoskèn, men förr låg här israeliternas tempel. För båda, men också för många kristna är detta världens medelpunkt.

Ariel Sharon hade en gång fräckheten att sedan judarna erövrat Jerusalem gå in på området, vilket utlöste en Intifada, med många dödsoffer som följd.

Min mormor hade en lösning, en liten uppsats av Amos Oz i SvD, visar hur det skulle kunna vara. Hans mormor menade att kristna tror att Messias redan har fötts till jorden och att han kommer att återkomma i framtiden, medan judar tror att Messias inte har kommit än, men att han kommer i framtiden.

Varför inte bara vänta och se? Säger Messias att han är glad att se oss igen, eller att han är glad att se oss för första gången? I ena fallet får judarna be de kristna om ursäkt, i det andra fallet blir det de kristna som får be om ursäkt.

Amos Oz fortsätter: I stort sett tycker jag att min mormors lösning fungerar för att avgöra frågan om Jerusalems heliga platser. Låt alla be till sin Gud på sitt sätt. Låt oss se till att inga flaggor sätts ned någonstans för att markera ägandeskap av de heliga platserna. I slutändan kan bara Messias berätta för oss om de tillhör de kristna, muslimerna eller judarna.

Amos Oz föddes i Jerusalem 1939 och förekommer i spekulationerna om kommande nobelpristagare i litteratur. En sådan storhet som Simon Sebag Montefiore hämtar kunskaper från hans skrifter. Sök gärna med ordet Jerusalem uppe till vänster i min startsida, så hittar du många av mina essäer om problemet Palestina, millennier gammalt.

Majoritet mot svensk vapenexport (SvD 26/6)

Amnesty är en bra och välbehövlig organisation, som finns i de flesta demokratiska länder. Ipsos har emellertid för Amnestys räkning frågat folk om de är emot att Sverige skall tillåta vapenexport till andra länder? 52 procent av de tillfrågade visade sig vara emot och 33 procent för denna export. Frågeställningen är så enkel att den kan besvaras utan minsta tanke det vill säga alla och resultatet blir som det blir d.v.s. som frågeställaren vill.

Svensk försvarsindustri utvecklades med god fart dels under andra världskriget, när vi inte kunde importera vad vi behövde. Den blev så bra att den fortsatte utvecklas under kalla kriget, då ryssarna såg till att alla beväpnade sig som skydd mot dem. Ryssarna menar att allt land de en gång erövrat skall tillhöra Ryssland allt framgent. Detta på samma sätt som vissa islamister menar att allt de en gång erövrat skall vara islamiskt, t.ex. Balkan, norra Afrika, Spanien och Israel.

Sverige är ett av de länder som exporterar mest vapen per capita. Försvarsindustrin är en av de få industrigrenar i Sverige som inte har avvecklats eller flyttat utomlands. En orsak är att tillräckligt många politiker hittills insett att Sverige måste kunna tillverka vapen för eget bruk. Det är bara så att försvarsindustrin måste kunna exportera för att kunna existera. Teleindustrin, som är så viktig för försvaret finns också kvar i Sverige i nödvändig omfattning, medan själva tillverkningen i huvudsak flyttat ut.

Sverige behöver också exportera försvarsmateriel som ger landet bra inkomster i hårdvaluta. Säljer inte Sverige försvarsmateriel, som ger bra inkomster så säljer andra länder det i stället. Ryssarna säljer gärna bra krigsmateriel, detta dessutom gärna till stater och organisationer som Sverige absolut inte skulle sälja till. Exempelvis levererar Ryssland stridflygplan till Assadsidan i Syrien för att ta ett exempel. Skulle Sverige sluta sälja till godkända stater skulle bara andra, mindre nogaräknande länder tjäna på det. Sådan är den krassa verkligheten.

Landets pensionärer blir 1,8 miljarder fattigare under 2014 (SvD 13/6)

Jobbskatteavdragen har tveklöst gjort det mer lönsamt att arbeta och det blir ett värdefullt arv efter alliansen. Men att det skall gå ut över de pensionärer som absolut inte kan arbeta, på grund av ålderssvaghet eller sjukdomar är fruktansvärt orättvist. Själv är jag 87 år gammal och på många sätt dessutom sjuk. Sjukvården i Gävleborg verkar inte omfatta äldre pensionärer. Det ordineras bara nya mediciner att addera till dem som redan äts. Remisser till specialister sitter ofta långt inne, så att säga.

Nu har Statistiska centralbyrån tagit fram underlag som visar hur pensionärernas köpkraft utvecklas i år jämfört med 2013. Nettoinkomsten för pensionärer sjunker med 1,8 miljarder kronor. Detta är en struntsumma för riksdagens politiker, men det är mycket pengar för de fattigpensionärer som ökar i antal under Moderaternas egid.

Under Göran Perssons tid vid makten och i kartell med de borgerliga stals 280 miljarder kronor från pensionärernas pensionsfonder och Sverige klarade sig på så sätt lätt ur dåvarande ekonomiska kris. Göran Perssons mening var och är enligt uppgift att pengarna skall återbetalas. De 280 motsvarar idag mer än 700 miljarder kronor.

Moderaterna med lydpartier har inte en tanke på att nu, under bättre tider betala tillbaka någonting av detta, tvärt om, man fortsätter att skinna pensionärerna. Skattelättnaderna för valboskapen, de välbeställda med något slags jobb ger ju röster i val. Men väljarna har börjat inse vart det barkar, så röstetalet lär inte på långa vägar räcka till för fortsatt maktinnehav.

Det är bara så sorgligt att detta kan tänkas ge makt till knaspartier, om inte Socialdemokraterna kan bilda regering med något eller några av Alliansens partier och Alliansen upplöses. Tyvärr kan ett par småpartier i Alliansen t.o.m. missa riksdagsplats på grund av att samarbetet med M nu gått för långt. Vi har en spännande tid framför oss.

S vill förhandla om försvaret (SvD 28/6)

Om S bildar regering efter valet i höst, vill de inleda förhandlingar med de borgerliga partierna om försvaret. Det säger Peter Hultqvist (S), nu ordf. i försvarsutskottet och S talesman i försvarsfrågor. Peter Hultqvist tillhör tillsammans med t.ex. Allan Widman(Fp) den lilla grupp enskilda ledamöter i utskottet, som jag kan känna något förtroende för.

Hultqvist menar att det behövs en bred överenskommelse i riksdagen som tar ett mer seriöst ansvar för Sverige och han har så rätt. Trots Ukraina-krisen misslyckades försvarsberedningen att nå enighet över blockgränsen om hur försvaret skall finansieras och det var Moderaterna som inte ville inse att försvaret behövde mer än 1,1 miljarder i tillägg år 2018. S ville ge försvaret 2 miljarder, också det egentligen alldeles för lite.

Sedan mer än två decennier ligger försvarsanslaget totalt kvar på strax över 40 miljarder kronor. Redan då var anslaget alldeles för litet och vi hade ett försvar som på papperet var riktigt bra, men innehöll totalt oövade soldater. Samtidigt är det övade soldater som vet hur man gör och därmed har förmåga att hålla sig vid liv då man försvarar sig och landet i krig.

Mitt pensionsavtal sade att jag efter pensionering årligen skulle kompenseras för prishöjningar. Så, ganska precis till pensioneringen kom ett nytt pensionssystem. Mitt pensionsavtal har inte givit mig de utlovade priskompensationerna och ingen bryr sig. Det betyder att mitt gamla avtal inte innehålles och jag har pensionen obetydligt höjd sedan 1992. Försvaret har kompenserats på ungefär samma sätt för penningvärdets fall d.v.s. nära nog inte alls. Då skall man särskilt observera att penningvärdet föll drastiskt under 90-talet.

”Det har skett en förändring i omvärlden som varit rätt drastisk. Man måste vara lyhörd för att världen förändras,” säger Peter Hultqvist så klokt till SvD och påminner om starka försvarsministrar såsom Per Edvin Sköld (andra världskriget) och Sven Andersson (kalla kriget). Det är bara det att om vi skall klara oss någorlunda i framtiden, så måste försvarsmakten vara i sådant tillstånd att godtagbar upprustning  kan utföras inom rimlig tid, då lyhördheten ger utslag. Den tiden blir aldrig särskilt lång.

Försvaret behöver ett rejält tillskott nu.

Skifte på pessimisttronen (SvD 1/6)

”För en tids sedan var det den skenande tillväxten som skulle förstöra planeten. Nu är det i stället den låga tillväxten som vi skall vara rädda för, då den kommer att skapa ökade klyftor i samhället. Det är onekligen en intressant förskjutning vi ser i debattklimatet just nu.”

Min lilla invändning rör bara det faktum att klyftorna i samhället har ökat starkt under ganska lång tid och särskilt under de senaste 8 åren med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i landets ledning. I lokalpressen hittar jag också artiklar väl värda att kommentera.

Dystert besked för Lindestam (S-hamns-Kuriren, S-K; 24/6)

Stopp för vindkraftsutbildning (S-K 24/6)

Nya vindsnurror blir allt mer sällsynta (Ny Teknik 25/6)

Svindlande affärer (Insändare i S-K 8/7)

”Inget får inträffa, då brister allt” (S-K 8/7)

Stackars kommunalrådet Sven-Erik Lindestam i Söderhamn är besviken. Han har mot alla odds och råd från många håll fått kommunens politiker att satsa många miljoner på vindkraftsutbyggnad, som varken behövs eller blir av. Vindkraftsföretaget WPD:s vidlyftiga planer på en stor vindkraftspark vid Storjungfrun är nu lagda på is liksom så många andra vindkraftsprojekt.

Lindestam, liksom kommunfullmäktige i Söderhamn men framförallt alla Söderhamnsbor har all anledning att känna sig besvikna. Söderhamnsborna över omdömeslösa politiker i KF, som slösar bort skattemedel som behövs till annat på omöjliga projekt. Lindestam och en bunt KF-ledamöter därför att de slösar bort skattemedel som t.ex. behövs inom en tydligen bedrövlig äldreomsorg. Det visar t.ex. den sista artikeln enlig ovan med bild på en blåslagen 95-årig kvinna, som inte ville besvära äldreboendets personal, när hon behövde gå och kissa och ramlade. Hon visste ju hur överbelastade de var.

Enhetschefen på äldreboendet upplever att bemanningen är ett problem för personalen som känner sig otillräcklig, ”men vi sätter in extra personal när det verkligen behövs” (sic!). Katarina Hedberg (S), ordförande i omvårdnadsnämnden tycker det är tråkigt att sådant här händer och säger sig veta att bemanningen är låg och att det behövs pengar. ”Vi har begärt pengar från KF för att i alla fall förstärka natten med en person. ”Men det blev avslag”, säger hon.

Enhetschefen säger också att budgeten inte medger mer personal. Att det är Socialdemokraterna som tillsammans med Vänster- och Miljöpartiet som sätter budget tycker jag mig tvungen säga. Enhetschefen säger också enligt S-K: ”Huset är stort och vi har 90 boende. Vi kan inte garantera att ingen ramlar då” Jag undrar så vem som skulle kunna begära något sådant?

Lindestam är naturligtvis van att försöka prata sig ur alla klämmor, men här erkänner han enligt S-K och säger:”Vi tappar vår största industriinvestering, som hade gett pengar till kommunen och många arbetstillfällen. Det är naturligtvis jättetråkigt.” Om jag minns rätt fattade t.o.m. en del ledamöter i fullmäktige att investeringen var osäker då den togs och det sattes upp många varningsflaggor. Jag vet ingen neutral expert som inte under lång tid varnat för vindkraftssatsningar.

Lindestams stolthet, utbildningen av vindkraftstekniker vid stadens Centrum för lärande, CFL, klappar också ihop efter en kort tid, efter att ha genererat utgifter för både kommunen och staten. Marknaden för vindkraftstekniker blev snabbt mättad och vindkraftsutbyggnaden minskade 2013 med 23 procent, nära en fjärdedel.

Ny Teknik fortsätter att lågmält varna för vindkraftssatsningar, precis som Svenska Akademins experter men det är sannolikt inga källor Lindestam tar del av. Ny Teknik läses av teknologer i första hand, men Akademiens åsikter i ämnet har publicerats på många håll. Jag undrar om någon i KF läser dagstidningarna, i så fall antagligen bara en lokaltidning, som ibland faktiskt missar en del väsentlig information.

I Ny Teknik citeras f.ö. Daniel Kulin på Energimyndigheten som kommer med ett sedan flera år känt faktum. … Utbyggnaden bromsas av att Sverige har kapacitet att producera mer el än vad vi förbrukar. Elanvändningen sjunker dessutom. Det leder till lägre elpriser, vilket gör det mindre lockande att investera i nya snurror. …

Samtidigt efterlyser den fantastiske Lindestam enligt S-K en blocköverskridande överenskommelse om framtidens elförsörjning. Detta i ett läge då vi redan har en miljövänlig elproduktion för lång tid framöver och den tekniska utvecklingen mycket väl kan bli sådan att ett val nu skulle kunna visa fullständigt fel väg.

Artikeln Svindlande affärer är en insändare från Föreningen Svenskt Landskapsskydd. Där gläder man sig åt att vindkraftsparken vid Storjungfrun nu inte blir av utan läggs på is. Man konstaterar att Sven-Erik Lindestam inte kan säga att han inte fått varningssignaler de senaste åren, något som jag är den förste att bekräfta. De stora vindkraftsbolag som finns är med få undantag på fallrepet eller går med stora förluster.

Flera kommuner i Gävleborg och några få andra ägare av energibolag bildade för några år sedan vindkraftsbolaget Samkraft. Söderhamn gick med via sitt kommunala bolag Söderhamn Nära. Samkraft var illa ute 2013 och behövde så där 113 miljoner kronor vid en nyemission. Därav 51,7 miljoner för att kunna återbetala ägarlånen. Fyra av de 13 energibolagen har sagt nej eller inte svarat, vilket får anses klokt handlat.

Uppgifterna här ovan är från S-K i december 2013. I insändaren Svindlande affärer får jag nya siffror för nuläget. Där sägs att Samkraft fortfarande är på obestånd och akut behöver få in 53 miljoner kronor. Man behöver också få in 40 miljoner genom en nyemission. Det sägs också att Söderhamns kommun har lovat att gå in med mer pengar till bolaget för att det inte skall hamna i likvidation.

Mina försök att via nätet få någon uppfattning om det ekonomiska tillståndet i bolaget Samkraft misslyckas. Jag hittar bara ett gammalt ”Nytt rekord för Samkraft”, då man för länge sedan fått lite vindkraft i drift och därmed ökat elproduktionen något och under länken Projekt uppgifter om ett par nedlagda projekt, däribland vindkraftsparken vid Vallvik. Däremot hittar jag på Söderhamns hemsida ”Handlingsprogram för utveckling av vindkraft 2009 - 2011”, det uppdaterades 2010-11-10.

Handlingsprogrammet utgör kommunens övergripande dokument för olika utvecklingsspår med inriktning mot vindkraft. Programmets syfte är att strukturera och tydliggöra kommunens arbete med att tillgodogöra sig den tillväxtpotential som vindkraften representerar. För att genomföra programmet sker arbete dels i projektform och dels inom flera förvaltningars befintliga ramar. Parallellt med handlingsprogrammet bedriver Söderhamns kommun även ett regionalt utvecklingsprojekt med inriktning mot vindkraft.

Handlingsprogrammet har inför 2011 förenklats och aktiviteternas detaljeringsgrad har

minskats och getts en mer generell formulering, läser jag. Man kan också se att Södra Norrlands utvecklingscentrum för vindkraftssupport skulle skapas i Söderhamn. Senare förenklat till Södra Norrlands vindkraftscentrum.

Det är hög tid att kommunen nu efter 5 år från start och efter förvaltning av de två nämnderna KUS och LA och eftersom programmet gällde tiden 2009 – 2011 redovisar resultatet öppet. Att den så stort upplagda utbildningen av vindkraftstekniker vid kommunens Centrum för lärande redan nu stoppas har vi sett i S-K, men allt det andra? Är Söderhamn fortfarande Södra Norrlands vindkraftscentrum? Vad har det kostat oss väljare/skattebetalare i statliga, kommunala och EU-medel, men framför allt vad har uträttats undrar jag?