Urklippen nedan är hämtade ur Söderhamns-Kuriren 15/1 2009.
Du kan läsa dem sedan du klickat på dem. Återgå sedan till
bloggen genom att klicka på vänsterpilen längst upp till
vänster.
lördag 11 april 2009
Fanns visdomen före Kristus?
Lennart Gunhamre påstår i sitt inlägg den 15/1 att visdomen fanns före Kristus. Det tyder på att han missat en hel del av den enorma visdom som finns att upptäcka. I den kristna urkunden, Bibeln. Enligt denna så är Herrens fruktan vishetens begynnelse, och att känna den helige förstånd, - Ords. 9:10
Om vi människor tar vara på denna vishet behöver vi inte hamna i de strider och konflikter som idag utkämpas på olika håll i världen.
Inte ett enda av de krig som historien har bevittnat har sin inspirationskälla i Kristus fridfursten. Hans undervisning går ut på fred och försoning och att älska sin nästa (även fienderna) som sig själv.
Kriget i Gaza och många andra krig kan ha religiösa element, men saknar helt den kristna kärnan. De präglas av oförsonlighet och rädsla, något som går stick i stäv med Jesu Kristi lära.
Enligt Bibelns undervisning och Jesu egna ord, så fanns han, som också skapat oss, till före allting annat och alltsammans uppehålls av Honom: I honom är det vi lever, rör oss och är till. – Apg. 17:28
Mot detta står naturligtvis evolutionsläran. Men om dess teorier är sanna, som så många tycks tro, så utgör den blinda slumpen en betydligt skickligare skapare än hela den samlade världens vetenskapsmän tillsammans, eftersom den teoretiskt har lyckats skapa det liv som ingen vetenskapsman, trots all samlad kunskap och forskning, ännu inte lyckats åstadkomma ens en kopia på.
Ingen religionsfilosofi eller vetenskap kan mäta sig med den tro och lära som vi finner presenterad i evangelierna och genom det exempel vi där finner i Jesus Kristus. Att ta vara på denna undervisning betyder liv och trygghet. Att förkasta leder till mörker och olycka, vilket också – både den bibliska och profana historien – bär otaliga exempel på.
JERKER SJÖLANDER
(från Söderhamns-Kuriren 20 /1 2009)
Fanns visdomen före Kristus?
I Söderhamns-Kuriren av den 22 januari 2009 läser jag insändaren författad av Jerker Sjölander.
Han vänder sig mot att Lennart Gunhamre i ett inlägg den 15/1 sagt att visdomen fanns före Kristus. Detta finner han stridande mot ”den visdom som finns att upptäcka i den kristna urkunden, Bibeln. Enligt denna så är Herrens fruktan vishetens begynnelse, och att känna den helige förstånd. – Ords. 9:10.”
Men påståendet enligt ovan emanerar från en tid mycket långt före Kristus t.ex. också Job 28:28. Liksom hela Gamla Testamentet är det noterat på hörsägen långt före Kristi födelse. En tid efter vilken människans kunskaper hela tiden ökat, och detta exponentiellt. Människornas s.k. visdom verkar däremot inte ha förbättrats särskilt mycket, vilket är synnerligen olyckligt.
Gamla testamentet innehåller skrifter, som är gemensamma för såväl kristna, som muslimer och judar. Samma skrifter återfinns också till stor del i ännu äldre religioner i Mellersta Östern. Det redovisar också en närmast bestialisk Gud, som förordar stening för att ta ett exempel ur högen.
Nya testamentets Gud är humanare, även om han plågade sig själv (treenigheten) på korset för att sona människornas ondska. Treenigheten är förresten för mig obegriplig, bl.a. därför att Kristus på korset påstås ha ropat: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
I förklaringarna till Treenigheten sägs att Gud, Kristus och Den Helige Ande är tre, men att de också är ett. En matematik som måste vara högre än högre matematik.
Jerker Sjölander förnekar också evolutionen och tror tydligen inte på cloning. Får jag påminna om Dolly? Dolly var ett djur, så är även människan.
Slutligen säger Jerker Sjölander om kristendomen: ”Att förkasta leder till mörker och olycka, vilket också – både den bibliska och profana historien – bär otaliga exempel på.”
Låt mig då bara påminna om korstågen, då korsriddarna rövade, våldtog och massmördade såväl judar som muslimer och andra man betraktade som hedningar. Kristna i Norden deltog av hjärtans lust i korstågsröveriet genom lönsamma räder i Vendland (=norra Tyskland), Polen, Baltikum, Finland och nuvarande Ryssland. Minns också alla våra religionskrig, även inom kristenheten och igångsatta av kristenheten. ”Gud vill det!”, sa prästerna och deltog själva.
Som en reaktion mot Intelligent Design, ID, har Kungliga vetenskapsakademin tillsammans med 66 andra vetenskapsakademier slagit fast att evolutionen styrks, med ökande precision, av alla sinsemellan oberoende studier av livets utveckling i biologi, paleontologi och biokemi.
ID vilar på religiösa grunder och är således inget vetenskapligt alternativ till evolutionsteorin.
Einstein och Gud: Icke-biologiska vetenskapliga auktoriteters synpunkter på evolutionen har förstås mindre betydelse, men eftersom religiösa personer oftare hävdar att Albert Einstein (1879-1955, Nobelpris i fysik 1921) skulle ha givit uttryck för en tro på Gud, är det viktigt att notera att detta inte är korrekt. Einsteins syn på gudstro framgår tydligt i det brev han skrev till filosofen Eric Gutkind den 3 januari 1954 (och som såldes på auktion den 16 maj 2008 för 404 000 dollar):
“[...] The word God is for me nothing more than the expression and product of human weaknesses, the Bible a collection of honourable, but still primitive legends which are nevertheless pretty childish. No interpretation no matter how subtle can (for me) change this. These subtilised interpretations are highly manifold according to their nature and have almost nothing to do with the original text. For me the Jewish religion like all other religions is an incarnation of the most childish superstitions. [...]But a limited causality is no longer a causality at all, as our wonderful Spinoza recognized with all incision, probably as the first one. And the animistic interpretations of the religions of nature are in principle not annulled by monopolisation. With such walls we can only attain a certain self-deception, but our moral efforts are not furthered by them. On the contrary. [...]
With friendly thanks and best wishes
Yours, A. Einstein.”
Med all respekt för kristna, muslimer och judar m.m., som erkänner vetenskapliga bevis och åtminstone är tveksamma till ”intelligent design”.
Bertil Lehman
Lennart Gunhamre påstår i sitt inlägg den 15/1 att visdomen fanns före Kristus. Det tyder på att han missat en hel del av den enorma visdom som finns att upptäcka. I den kristna urkunden, Bibeln. Enligt denna så är Herrens fruktan vishetens begynnelse, och att känna den helige förstånd, - Ords. 9:10
Om vi människor tar vara på denna vishet behöver vi inte hamna i de strider och konflikter som idag utkämpas på olika håll i världen.
Inte ett enda av de krig som historien har bevittnat har sin inspirationskälla i Kristus fridfursten. Hans undervisning går ut på fred och försoning och att älska sin nästa (även fienderna) som sig själv.
Kriget i Gaza och många andra krig kan ha religiösa element, men saknar helt den kristna kärnan. De präglas av oförsonlighet och rädsla, något som går stick i stäv med Jesu Kristi lära.
Enligt Bibelns undervisning och Jesu egna ord, så fanns han, som också skapat oss, till före allting annat och alltsammans uppehålls av Honom: I honom är det vi lever, rör oss och är till. – Apg. 17:28
Mot detta står naturligtvis evolutionsläran. Men om dess teorier är sanna, som så många tycks tro, så utgör den blinda slumpen en betydligt skickligare skapare än hela den samlade världens vetenskapsmän tillsammans, eftersom den teoretiskt har lyckats skapa det liv som ingen vetenskapsman, trots all samlad kunskap och forskning, ännu inte lyckats åstadkomma ens en kopia på.
Ingen religionsfilosofi eller vetenskap kan mäta sig med den tro och lära som vi finner presenterad i evangelierna och genom det exempel vi där finner i Jesus Kristus. Att ta vara på denna undervisning betyder liv och trygghet. Att förkasta leder till mörker och olycka, vilket också – både den bibliska och profana historien – bär otaliga exempel på.
JERKER SJÖLANDER
(från Söderhamns-Kuriren 20 /1 2009)
Fanns visdomen före Kristus?
I Söderhamns-Kuriren av den 22 januari 2009 läser jag insändaren författad av Jerker Sjölander.
Han vänder sig mot att Lennart Gunhamre i ett inlägg den 15/1 sagt att visdomen fanns före Kristus. Detta finner han stridande mot ”den visdom som finns att upptäcka i den kristna urkunden, Bibeln. Enligt denna så är Herrens fruktan vishetens begynnelse, och att känna den helige förstånd. – Ords. 9:10.”
Men påståendet enligt ovan emanerar från en tid mycket långt före Kristus t.ex. också Job 28:28. Liksom hela Gamla Testamentet är det noterat på hörsägen långt före Kristi födelse. En tid efter vilken människans kunskaper hela tiden ökat, och detta exponentiellt. Människornas s.k. visdom verkar däremot inte ha förbättrats särskilt mycket, vilket är synnerligen olyckligt.
Gamla testamentet innehåller skrifter, som är gemensamma för såväl kristna, som muslimer och judar. Samma skrifter återfinns också till stor del i ännu äldre religioner i Mellersta Östern. Det redovisar också en närmast bestialisk Gud, som förordar stening för att ta ett exempel ur högen.
Nya testamentets Gud är humanare, även om han plågade sig själv (treenigheten) på korset för att sona människornas ondska. Treenigheten är förresten för mig obegriplig, bl.a. därför att Kristus på korset påstås ha ropat: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
I förklaringarna till Treenigheten sägs att Gud, Kristus och Den Helige Ande är tre, men att de också är ett. En matematik som måste vara högre än högre matematik.
Jerker Sjölander förnekar också evolutionen och tror tydligen inte på cloning. Får jag påminna om Dolly? Dolly var ett djur, så är även människan.
Slutligen säger Jerker Sjölander om kristendomen: ”Att förkasta leder till mörker och olycka, vilket också – både den bibliska och profana historien – bär otaliga exempel på.”
Låt mig då bara påminna om korstågen, då korsriddarna rövade, våldtog och massmördade såväl judar som muslimer och andra man betraktade som hedningar. Kristna i Norden deltog av hjärtans lust i korstågsröveriet genom lönsamma räder i Vendland (=norra Tyskland), Polen, Baltikum, Finland och nuvarande Ryssland. Minns också alla våra religionskrig, även inom kristenheten och igångsatta av kristenheten. ”Gud vill det!”, sa prästerna och deltog själva.
Som en reaktion mot Intelligent Design, ID, har Kungliga vetenskapsakademin tillsammans med 66 andra vetenskapsakademier slagit fast att evolutionen styrks, med ökande precision, av alla sinsemellan oberoende studier av livets utveckling i biologi, paleontologi och biokemi.
ID vilar på religiösa grunder och är således inget vetenskapligt alternativ till evolutionsteorin.
Einstein och Gud: Icke-biologiska vetenskapliga auktoriteters synpunkter på evolutionen har förstås mindre betydelse, men eftersom religiösa personer oftare hävdar att Albert Einstein (1879-1955, Nobelpris i fysik 1921) skulle ha givit uttryck för en tro på Gud, är det viktigt att notera att detta inte är korrekt. Einsteins syn på gudstro framgår tydligt i det brev han skrev till filosofen Eric Gutkind den 3 januari 1954 (och som såldes på auktion den 16 maj 2008 för 404 000 dollar):
“[...] The word God is for me nothing more than the expression and product of human weaknesses, the Bible a collection of honourable, but still primitive legends which are nevertheless pretty childish. No interpretation no matter how subtle can (for me) change this. These subtilised interpretations are highly manifold according to their nature and have almost nothing to do with the original text. For me the Jewish religion like all other religions is an incarnation of the most childish superstitions. [...]But a limited causality is no longer a causality at all, as our wonderful Spinoza recognized with all incision, probably as the first one. And the animistic interpretations of the religions of nature are in principle not annulled by monopolisation. With such walls we can only attain a certain self-deception, but our moral efforts are not furthered by them. On the contrary. [...]
With friendly thanks and best wishes
Yours, A. Einstein.”
Med all respekt för kristna, muslimer och judar m.m., som erkänner vetenskapliga bevis och åtminstone är tveksamma till ”intelligent design”.
Bertil Lehman
Funderingar eller Om jag skulle tro…
2009-01-20
Konflikten i Israel/Gaza aktualiserar gamla funderingar om religioner. Det finns så många sådana. Vilken är den rätta, eller är de alla tokforen, som Västerbottningarna säger? Dock menar de i så fall och i allmänhet inte kristendomen.
Kristendom, judendom och islamisk trosuppfattning finns i en uppsjö av varianter. Andra världsreligioner är t.ex. Buddhism, Hinduism, Konfucianism och Taoism. En grovuppdelning av kristna blir protestanter, katoliker, ortodoxa (östliga kyrkan) och mormoner. Ytterligare uppdelning enligt lite olika trosuppfattningar kan göras i samfund. Exempel är Pingströrelsen, Laestadianer, Metodistkyrkan, Maranata o.s.v. Uppräkningen kan göras väldigt lång.
En uppdelning för judar kan bli liberala, konservativa och ortodoxa eller fundamentalister.
Inom Islam kan en liknande uppdelning göras. Islam är dessutom uppdelat i Sunni och Shia. Sinsemellan är dessa oense om vilka som skall anses som Muhammeds efterträdare. Så oense att en del av dem gärna dödar varandra. Naturligtvis dödar en del av dem också gärna alla otrogna, d.v.s. de som inte vill vara sunni- respektive shiamuslimer. Muslimer är också talibanerna, som gärna dödar otrogna, muslimer som inte till punkt och pricka följer regelboken, flickor som går i skola och kvinnor som utbildat sig till exempelvis läkare eller inte vill bära burka.
Lite påminner de väl om de ”ädla” korsriddarna för runt 800 - 900 år sedan, som rånade, våldtog och dödade muslimer och judar i Palestina och hedningar på andra håll därför att deras Gud sas vilja det. Vi skandinaver härjade vid den tiden på samma sätt i Vendes (norra nuv. Tyskland och Polen), i Baltikum, Finland och Ryssland. Vi var ju kristna.
Dessutom finns andra uppdelningar med betraktelsesätt dem emellan, som kan vara allt från nedsättande till livshotande. I Irak t.ex. dödar sunnimuslimer shiamuslimer och tvärt om. En del av de båda dödar gärna judar, kristna och andra, som kan anses otrogna.
För islamister är Koranen också lag, men det finns åtminstone fyra olika rättsskolor, tolkningar, inom islam, som i sin tur skall tolkas av imamerna med lite olika, ibland bra och ibland fruktansvärda resultat.
De gamla, väldigt gamla, skrifterna eller gamla testamentet, som vi säger, skrevs till del under Babyloniska fångenskapen enligt sentida forskning. Det var några hundra år före Kristi födelse. Det som noterades var gamla berättelser, som gått från mun till mun under väldigt lång tid. De är närmast att ses som sagor eller myter alltså. Tag gärna fram Bibeln och läs Skapelseberättelsen. Läs gärna några sidor till. Om Abrahams förbund med Gud, om Noa i vars samtid det fanns jättar och då människornas ondska var stor. Om att Noa dog först vid 950 års ålder. Säg sedan att det inte är fråga om myter om du kan. Gud framstår i gamla testamentet inte sällan som bestialisk, utkrävande fruktansvärda straff även för bagatellförseelser.
Människornas ondska är stor också idag och mycken ondska har sin grund i, och i tvister mellan, de tre religionerna kristendom, judendom och islamisk. Abraham är i alla tre den patriark, som ingick förbund med Gud för sina efterkommandes räkning. Som tecken på detta skulle hans efterkommande av mankön omskäras. Detta sker fortfarande bland judar och muslimer, mycket sällan hos övriga.
För judarna är gamla testamentet och de fem första moseböckerna lagen (Tora), som tolkas i Talmud och av rabbinerna. För såväl judar som kristna gäller de tio budorden, men också nationalstatens lag. Judarna liksom de kristna och i en del fall muslimer moderniserar efter hand sina religiösa lagar, så att de blir mänskliga. Så t.ex. är homosexualitet straffbart enligt gamla testamentet. Men det finns ju trots allt och tolereras därför, något som i varje fall hittills är omöjligt inom islam. På samma sätt ser liberala och konservativa judar på sex före äktenskapet, liksom på barnbegränsning med p-piller. Användning av kondom är egentligen förbjudet men numera OK inom judendomen, eftersom den skyddar mot Aids och annat. Påven (Guds ställföreträdere på jorden) ser dock användandet som synd.
Jag kommer att tänka på en liten stor människa och en stor statsman, nämligen Gandhi och Nehru. Gandhi sa: ”Jag är hindu, jag är muslim, jag är jude, jag är kristen, jag är buddhist!” Nehru sa:” Anblicken av vad som kallas religion, eller i varje fall organiserad religion, i Indien och i alla andra länder har fyllt mig med skräck och jag har många gånger fördömt den och önskat rensa ut den helt och hållet…”
Jag själv då, var i denna röra finns jag? Jag går ju gärna in i en kyrka jag passerar. Kyrkorummet är så fridfullt och fullt av gammal kultur och tradition. Jag går gärna på en kyrkogård och tittar på gamla gravar. Jag sätter blommor på gravar. Vad är det jag gör? Det är naturligtvis ett av mina sätt att hedra minnet av föregångare. Men är det något mer, människans sökande? Ja, men jag letar egentligen inte bland de nämnda religionerna.
En del präster jag lyssnat till har från predikstolen pratat strunt enligt min uppfattning. Andra har varit väl värda att lyssna till. Min gamle vän Sven Arne Onsäter t.ex. Garnisonspräst i Boden, men senare kyrkoherde i Västerhaninge. När han såg en församlingsmedlem som höll på att somna under predikan kunde han med höjd röst säga: ”Eller hur Gustav”? Denne Gustav eller vad han nu hette, hade sedan ingen svårighet att hålla sig vaken. Någon skrymtare var inte Sven Arne, snarare tvärt om. Det är särskilt hedervärt bland präster. Några skenheliga sådana träffar man ju då och då på.
Slutligen i det här resonemanget hit och dit, är det fråga om en eller flera gudar och hur skall man se på självmördare?
Vi nordbor hade för dryga 1000-talet år sedan många gudar, likaså greker och romare. Kanske var löftet om bara en Gud lockande för Olov den Helige m.fl.? Det skulle väl definitivt vara bekvämare.
De flesta religioner har fortfarande flera gudar, även om man säger sig ha bara en. De kristna religionerna tror alla på treenigheten, alltså Gud, Jesus Kristus och den helige ande. Jag får det till tre, men här tillämpar kyrkorna en matematik, som väl är högre än högre sådan. Kristenheten har en förklaring (eg. flera), men de är alla obegripliga.
Här är en, hämtad från Catholik Encyclopedia:
I Gudomens enhet finns tre personer, Fadern, Sonen och Den helige Ande. Dessa tre personer är klart åtskilda från varandra. Med den atanasianska trosbekännelsens*) ord är sålunda ”Fadern Gud, Sonen Gud och Den helige Ande Gud, och ändå är Gudarna inte tre utan en.”
*) latinsk bekännelse från 500-talets Gallien.
Kanske för att ytterligare förklara citerar encyklopedin S:t Gregorius Undergöraren (200-talet):
Därför finns ingenting skapat, ingenting som är underkastat någon annan i treenigheten. Inte heller finns något som har tillförts som om det en gång icke hade existerat utan kommit till efteråt. Därför har Fadern aldrig varit utan sonen och inte heller Sonen utan Anden, och denna treenighet är oföränderlig i all evighet.
Klarheten i detta måste kunna diskuteras, liksom den intellektuella hederligheten, men nu kommer det fler Gudar, eller åtminstone halvgudar.
Katolikerna har sin Jungfru Maria, en gudinna i allt utom till namnet, som nog inte ligger så långt efter Gud i antal böner från troende. Vi har en bra bit över 5 000 helgon, som alla tar emot böner i specifika frågor. Jag har svårt att se dem som annat än åtminstone halvgudar.
Catholic Community Forum lämnar de troende en lista på alla dessa helgon. Deras specialitéer anges som t.ex. anorexi, brutna lemmar, sängvätning, ont i magen o.s.v. Kanske har Gud eller Treenigheten delegerat en del beslut, medan endast de är allsmäktiga och sista instans.
Nå, hur ser man på självmördare då?
Självmord i form av självmordsbombning av otrogna är för muslimer en Gudi behaglig gärning även om några andra muslimer, som råkat komma för nära skulle stryka med. Jämför också självmordsflygarna från 11 september 2001, då 19 muslimer lyckades döda några tusen människor och få de s.k. tvillingtornen att störta samman. Tron är att man som belöning för ett så djävulskt illdåd direkt hamnar i paradiset.
Självmord i övrigt är i Islam ett svårt brott.
Varken kristna eller judar får begå självmord. För inte så länge sedan länge sedan fick t.ex. inte kristna självmördare begravas i vigd jord.
Numera behandlas i alla fall både judiska och kristna självmördare som naturligt döda inom båda dessa religioner.
Slutligen: (Joh. 20. 24-29)
En av de tolv lärjungarna, Tomas, som kallades Tvivlaren, hade inte varit med när Jesus första gången efter sin död visade sig. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
(I lokaltidningen såg jag häromdagen en insändare från en dam. Hon beklagade sig över att så många inte tror på Gud.
”Jag har ju sett bevis,” skrev hon utan att redovisa dem. Bevis måste ju prövas!
Det står så mycket konstigt i Bibeln, att jag ändå måste be om klara vetenskapligt godkända bevis för att tro. Utan vetenskapligt hållbara bevis är jag agnostiker för att uttrycka mig väldigt försiktigt. Däremot kan jag känna respekt för den som tror utan att faktiskt veta, liksom att jag kan uppskatta de kyrkliga ceremonier, som tydligen ger många tröst i en bedrövlig värld. Dock med åtminstone ett undantag. De som tror att jorden, människan och djuren skapades för 6 000 år sedan, något som vetenskapen för länge sedan förkastat. Vetenskapligt bevisat är något helt annat. Arkeologer, astronomer, fysiker och kemister har bevisat helt andra sanningar.
Efterskrift
Egentligen känns det fel att sluta skriva här efter bara 5 A4-sidor, vilket det just blivit. Det finns så mycket mer att pröva, att i skrift söka analysera. De kristnas Nya testamente, (vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem). har jag inte skrivit något om. Jag vill bara här påstå att bägge testamentena är skrivna av ett antal olika människor för mycket länge sedan. Då man visste föga om universum, om dagens fysik och kemi, om främmande folk långt borta o.s.v. Är det då Guds ord vi finner i bibeln? Borde vi inte alla som komplement läsa Richard Dawkins "Illusionen om Gud" och fundera?
Galileo Galileis upptäckter kom att strida mot kyrkans dogmer, vilket klargjordes 1632. Kyrkan i västerlandet stod då fortfarande för en hel del lagar, men Galilei sjuk och gammal dömdes väldigt milt till endast husarrest för resten av livet. (Han var också god vän med påven.) Först 1992 erkände Vatikanen genom ett uttalande av påven Johannes Paulus II att det var ett misstag att Galilei dömdes. Det dröjde in på 2000-talet innan domen dessutom upphävdes. Inga snabba ryck i kyrkan.
2009-01-20
Konflikten i Israel/Gaza aktualiserar gamla funderingar om religioner. Det finns så många sådana. Vilken är den rätta, eller är de alla tokforen, som Västerbottningarna säger? Dock menar de i så fall och i allmänhet inte kristendomen.
Kristendom, judendom och islamisk trosuppfattning finns i en uppsjö av varianter. Andra världsreligioner är t.ex. Buddhism, Hinduism, Konfucianism och Taoism. En grovuppdelning av kristna blir protestanter, katoliker, ortodoxa (östliga kyrkan) och mormoner. Ytterligare uppdelning enligt lite olika trosuppfattningar kan göras i samfund. Exempel är Pingströrelsen, Laestadianer, Metodistkyrkan, Maranata o.s.v. Uppräkningen kan göras väldigt lång.
En uppdelning för judar kan bli liberala, konservativa och ortodoxa eller fundamentalister.
Inom Islam kan en liknande uppdelning göras. Islam är dessutom uppdelat i Sunni och Shia. Sinsemellan är dessa oense om vilka som skall anses som Muhammeds efterträdare. Så oense att en del av dem gärna dödar varandra. Naturligtvis dödar en del av dem också gärna alla otrogna, d.v.s. de som inte vill vara sunni- respektive shiamuslimer. Muslimer är också talibanerna, som gärna dödar otrogna, muslimer som inte till punkt och pricka följer regelboken, flickor som går i skola och kvinnor som utbildat sig till exempelvis läkare eller inte vill bära burka.
Lite påminner de väl om de ”ädla” korsriddarna för runt 800 - 900 år sedan, som rånade, våldtog och dödade muslimer och judar i Palestina och hedningar på andra håll därför att deras Gud sas vilja det. Vi skandinaver härjade vid den tiden på samma sätt i Vendes (norra nuv. Tyskland och Polen), i Baltikum, Finland och Ryssland. Vi var ju kristna.
Dessutom finns andra uppdelningar med betraktelsesätt dem emellan, som kan vara allt från nedsättande till livshotande. I Irak t.ex. dödar sunnimuslimer shiamuslimer och tvärt om. En del av de båda dödar gärna judar, kristna och andra, som kan anses otrogna.
För islamister är Koranen också lag, men det finns åtminstone fyra olika rättsskolor, tolkningar, inom islam, som i sin tur skall tolkas av imamerna med lite olika, ibland bra och ibland fruktansvärda resultat.
De gamla, väldigt gamla, skrifterna eller gamla testamentet, som vi säger, skrevs till del under Babyloniska fångenskapen enligt sentida forskning. Det var några hundra år före Kristi födelse. Det som noterades var gamla berättelser, som gått från mun till mun under väldigt lång tid. De är närmast att ses som sagor eller myter alltså. Tag gärna fram Bibeln och läs Skapelseberättelsen. Läs gärna några sidor till. Om Abrahams förbund med Gud, om Noa i vars samtid det fanns jättar och då människornas ondska var stor. Om att Noa dog först vid 950 års ålder. Säg sedan att det inte är fråga om myter om du kan. Gud framstår i gamla testamentet inte sällan som bestialisk, utkrävande fruktansvärda straff även för bagatellförseelser.
Människornas ondska är stor också idag och mycken ondska har sin grund i, och i tvister mellan, de tre religionerna kristendom, judendom och islamisk. Abraham är i alla tre den patriark, som ingick förbund med Gud för sina efterkommandes räkning. Som tecken på detta skulle hans efterkommande av mankön omskäras. Detta sker fortfarande bland judar och muslimer, mycket sällan hos övriga.
För judarna är gamla testamentet och de fem första moseböckerna lagen (Tora), som tolkas i Talmud och av rabbinerna. För såväl judar som kristna gäller de tio budorden, men också nationalstatens lag. Judarna liksom de kristna och i en del fall muslimer moderniserar efter hand sina religiösa lagar, så att de blir mänskliga. Så t.ex. är homosexualitet straffbart enligt gamla testamentet. Men det finns ju trots allt och tolereras därför, något som i varje fall hittills är omöjligt inom islam. På samma sätt ser liberala och konservativa judar på sex före äktenskapet, liksom på barnbegränsning med p-piller. Användning av kondom är egentligen förbjudet men numera OK inom judendomen, eftersom den skyddar mot Aids och annat. Påven (Guds ställföreträdere på jorden) ser dock användandet som synd.
Jag kommer att tänka på en liten stor människa och en stor statsman, nämligen Gandhi och Nehru. Gandhi sa: ”Jag är hindu, jag är muslim, jag är jude, jag är kristen, jag är buddhist!” Nehru sa:” Anblicken av vad som kallas religion, eller i varje fall organiserad religion, i Indien och i alla andra länder har fyllt mig med skräck och jag har många gånger fördömt den och önskat rensa ut den helt och hållet…”
Jag själv då, var i denna röra finns jag? Jag går ju gärna in i en kyrka jag passerar. Kyrkorummet är så fridfullt och fullt av gammal kultur och tradition. Jag går gärna på en kyrkogård och tittar på gamla gravar. Jag sätter blommor på gravar. Vad är det jag gör? Det är naturligtvis ett av mina sätt att hedra minnet av föregångare. Men är det något mer, människans sökande? Ja, men jag letar egentligen inte bland de nämnda religionerna.
En del präster jag lyssnat till har från predikstolen pratat strunt enligt min uppfattning. Andra har varit väl värda att lyssna till. Min gamle vän Sven Arne Onsäter t.ex. Garnisonspräst i Boden, men senare kyrkoherde i Västerhaninge. När han såg en församlingsmedlem som höll på att somna under predikan kunde han med höjd röst säga: ”Eller hur Gustav”? Denne Gustav eller vad han nu hette, hade sedan ingen svårighet att hålla sig vaken. Någon skrymtare var inte Sven Arne, snarare tvärt om. Det är särskilt hedervärt bland präster. Några skenheliga sådana träffar man ju då och då på.
Slutligen i det här resonemanget hit och dit, är det fråga om en eller flera gudar och hur skall man se på självmördare?
Vi nordbor hade för dryga 1000-talet år sedan många gudar, likaså greker och romare. Kanske var löftet om bara en Gud lockande för Olov den Helige m.fl.? Det skulle väl definitivt vara bekvämare.
De flesta religioner har fortfarande flera gudar, även om man säger sig ha bara en. De kristna religionerna tror alla på treenigheten, alltså Gud, Jesus Kristus och den helige ande. Jag får det till tre, men här tillämpar kyrkorna en matematik, som väl är högre än högre sådan. Kristenheten har en förklaring (eg. flera), men de är alla obegripliga.
Här är en, hämtad från Catholik Encyclopedia:
I Gudomens enhet finns tre personer, Fadern, Sonen och Den helige Ande. Dessa tre personer är klart åtskilda från varandra. Med den atanasianska trosbekännelsens*) ord är sålunda ”Fadern Gud, Sonen Gud och Den helige Ande Gud, och ändå är Gudarna inte tre utan en.”
*) latinsk bekännelse från 500-talets Gallien.
Kanske för att ytterligare förklara citerar encyklopedin S:t Gregorius Undergöraren (200-talet):
Därför finns ingenting skapat, ingenting som är underkastat någon annan i treenigheten. Inte heller finns något som har tillförts som om det en gång icke hade existerat utan kommit till efteråt. Därför har Fadern aldrig varit utan sonen och inte heller Sonen utan Anden, och denna treenighet är oföränderlig i all evighet.
Klarheten i detta måste kunna diskuteras, liksom den intellektuella hederligheten, men nu kommer det fler Gudar, eller åtminstone halvgudar.
Katolikerna har sin Jungfru Maria, en gudinna i allt utom till namnet, som nog inte ligger så långt efter Gud i antal böner från troende. Vi har en bra bit över 5 000 helgon, som alla tar emot böner i specifika frågor. Jag har svårt att se dem som annat än åtminstone halvgudar.
Catholic Community Forum lämnar de troende en lista på alla dessa helgon. Deras specialitéer anges som t.ex. anorexi, brutna lemmar, sängvätning, ont i magen o.s.v. Kanske har Gud eller Treenigheten delegerat en del beslut, medan endast de är allsmäktiga och sista instans.
Nå, hur ser man på självmördare då?
Självmord i form av självmordsbombning av otrogna är för muslimer en Gudi behaglig gärning även om några andra muslimer, som råkat komma för nära skulle stryka med. Jämför också självmordsflygarna från 11 september 2001, då 19 muslimer lyckades döda några tusen människor och få de s.k. tvillingtornen att störta samman. Tron är att man som belöning för ett så djävulskt illdåd direkt hamnar i paradiset.
Självmord i övrigt är i Islam ett svårt brott.
Varken kristna eller judar får begå självmord. För inte så länge sedan länge sedan fick t.ex. inte kristna självmördare begravas i vigd jord.
Numera behandlas i alla fall både judiska och kristna självmördare som naturligt döda inom båda dessa religioner.
Slutligen: (Joh. 20. 24-29)
En av de tolv lärjungarna, Tomas, som kallades Tvivlaren, hade inte varit med när Jesus första gången efter sin död visade sig. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
(I lokaltidningen såg jag häromdagen en insändare från en dam. Hon beklagade sig över att så många inte tror på Gud.
”Jag har ju sett bevis,” skrev hon utan att redovisa dem. Bevis måste ju prövas!
Det står så mycket konstigt i Bibeln, att jag ändå måste be om klara vetenskapligt godkända bevis för att tro. Utan vetenskapligt hållbara bevis är jag agnostiker för att uttrycka mig väldigt försiktigt. Däremot kan jag känna respekt för den som tror utan att faktiskt veta, liksom att jag kan uppskatta de kyrkliga ceremonier, som tydligen ger många tröst i en bedrövlig värld. Dock med åtminstone ett undantag. De som tror att jorden, människan och djuren skapades för 6 000 år sedan, något som vetenskapen för länge sedan förkastat. Vetenskapligt bevisat är något helt annat. Arkeologer, astronomer, fysiker och kemister har bevisat helt andra sanningar.
Efterskrift
Egentligen känns det fel att sluta skriva här efter bara 5 A4-sidor, vilket det just blivit. Det finns så mycket mer att pröva, att i skrift söka analysera. De kristnas Nya testamente, (vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem). har jag inte skrivit något om. Jag vill bara här påstå att bägge testamentena är skrivna av ett antal olika människor för mycket länge sedan. Då man visste föga om universum, om dagens fysik och kemi, om främmande folk långt borta o.s.v. Är det då Guds ord vi finner i bibeln? Borde vi inte alla som komplement läsa Richard Dawkins "Illusionen om Gud" och fundera?
Galileo Galileis upptäckter kom att strida mot kyrkans dogmer, vilket klargjordes 1632. Kyrkan i västerlandet stod då fortfarande för en hel del lagar, men Galilei sjuk och gammal dömdes väldigt milt till endast husarrest för resten av livet. (Han var också god vän med påven.) Först 1992 erkände Vatikanen genom ett uttalande av påven Johannes Paulus II att det var ett misstag att Galilei dömdes. Det dröjde in på 2000-talet innan domen dessutom upphävdes. Inga snabba ryck i kyrkan.
torsdag 9 april 2009
Skolfunderingar 1978
Klockan var inte mer än två på eftermiddagen, men i december, utan snö på marken och med sammanhängande molntäcke lade sig skymningen snabbt över Stockholm. Jag var i bil på väg att delta i Haninge skolstyrelsemöte. Bilkörningen var daglig rutin och nödvändig för att hinna med både ordinarie arbete och fritidspolitikerns slit. Ofta var jag så pass trött under dessa dagliga och kvällsliga körningar att jag skrålade "En sjöman älskar havets våg" och andra liknande låtar för att hålla mig tillräckligt vaken. I övrigt gav körningarna tid för alla sorters funderingar.
Är jag riktigt klok egentligen, som sitter kvar i skolstyrelsen, tänkte jag? Sossarnas politik går ju ut på att de själva skall styra skolarbetet mer och mer i detalj, vilket innebär att vi oppositionspolitiker också måste ägna oss åt detaljer. Detaljer för vilka rektorer, lärare och annat skolfolk är, eller i varje fall borde vara, bättre skickade. Tiden för skolstyrelsearbetet ökar hela tiden och effektiva skolstyrelsemöten ett par timmar på kvällstid är ett minne blott. Man kan fråga sig varför vi fortfarande kallar oss fritidspolitiker? Visst använder vi massor av så kallad fritid, men på så sätt är det ju inte fritid och man tvingas dessutom använda allt mer av ordinarie arbetstid. Sedan skall man ta igen detta genom att arbeta ytterligare på vad som borde vara fritid. Sossar, som har sitt arbete i den socialdemokratiska maktapparaten eller inte siktar på avancemang i det civila jobbet kan ju ta det lugnt. Men jag vill ju inte att livet bara skall råka hända mig, mina barn och barnbarn.
Jag travesterade Jack London litet: "Livet skall i alla fall inte bara vara tarvligt och pråligt, något djuriskt och stumt, ett själlöst grävande i bottenslammet och gyttjan."
Så mindes jag något ur Lincolns andra installationstal: "Utan illvilja mot någon; med kärlek mot alla; fast förankrade i det rätta, så som Gud låter oss se det rätta, låt oss sträva vidare mot att avsluta det verk vi har oss före." Trösterika ord från en gammal man, som blev landsortsadvokat via självstudier och därefter en av världens största statsmän. "Plikt är det mest sublima ordet i vårt språk", sade Robert Edward Lee, men han var ju general. Ändå. – Båda mina föräldrar talade ofta med mig om plikter, som de och jag hade mot mig själv och andra. Jag undrade hur många föräldrar som numera söker uppfostra sina barn till vad som kallas pliktkänsla? Apropå plikt, så var det inte länge sedan skolstyrelseledamoten Mia Rockström (s) talat om för mig att plikt och disciplin var förfärligt fula ord. Disciplin och plikt var för henne fasansfulla ord som absolut inte fick förekomma i skolvärlden. Hon hade slagit upp dem i Nordisk Familjebok och läst något om kadaverdisciplin. Hon ansåg sig därför veta att det var dessa begrepp som gjort att vanliga människor i Tyskland kunnat förmås att plåga och döda människor i förintelseläger. Att en moderat skolstyrelseledamot tog ordet i sin mun visade tydligt var moderaterna stod ansåg hon.
De här funderingarna gällde historia. Ett skolämne som drabbats av sådant förakt att det inte längre är något skolämne. I tre decennier har skolansvariga politiker samlat det mest enfaldiga men politiskt "rättänkande" skolfolket på skolöverstyrelsen för att utveckla en bättre skola. Partiboken har varit främsta merit för dem och vad är resultatet? En förfärande kvalitetsförsämring! Deras historia börjar med Marx och Engels och de beundrar Lenin och Stalin. För övrigt känner de säkert till Olof Palme och Lars Verner.
Vill man behålla eller förbättra kvalitén på undervisningen och kämpa emot den kravlöshet som utbreder sig i skolundervisningen, så känner man sig som en holländare, vilken står med tummen i ett hål i vallen och ser nya hål uppstå utom räckhåll.
Jag parkerade bilen utanför nämndhuset och fortsatte mot mitt närmast omöjliga uppdrag som vice ordförande i skolstyrelsen.
Klockan var inte mer än två på eftermiddagen, men i december, utan snö på marken och med sammanhängande molntäcke lade sig skymningen snabbt över Stockholm. Jag var i bil på väg att delta i Haninge skolstyrelsemöte. Bilkörningen var daglig rutin och nödvändig för att hinna med både ordinarie arbete och fritidspolitikerns slit. Ofta var jag så pass trött under dessa dagliga och kvällsliga körningar att jag skrålade "En sjöman älskar havets våg" och andra liknande låtar för att hålla mig tillräckligt vaken. I övrigt gav körningarna tid för alla sorters funderingar.
Är jag riktigt klok egentligen, som sitter kvar i skolstyrelsen, tänkte jag? Sossarnas politik går ju ut på att de själva skall styra skolarbetet mer och mer i detalj, vilket innebär att vi oppositionspolitiker också måste ägna oss åt detaljer. Detaljer för vilka rektorer, lärare och annat skolfolk är, eller i varje fall borde vara, bättre skickade. Tiden för skolstyrelsearbetet ökar hela tiden och effektiva skolstyrelsemöten ett par timmar på kvällstid är ett minne blott. Man kan fråga sig varför vi fortfarande kallar oss fritidspolitiker? Visst använder vi massor av så kallad fritid, men på så sätt är det ju inte fritid och man tvingas dessutom använda allt mer av ordinarie arbetstid. Sedan skall man ta igen detta genom att arbeta ytterligare på vad som borde vara fritid. Sossar, som har sitt arbete i den socialdemokratiska maktapparaten eller inte siktar på avancemang i det civila jobbet kan ju ta det lugnt. Men jag vill ju inte att livet bara skall råka hända mig, mina barn och barnbarn.
Jag travesterade Jack London litet: "Livet skall i alla fall inte bara vara tarvligt och pråligt, något djuriskt och stumt, ett själlöst grävande i bottenslammet och gyttjan."
Så mindes jag något ur Lincolns andra installationstal: "Utan illvilja mot någon; med kärlek mot alla; fast förankrade i det rätta, så som Gud låter oss se det rätta, låt oss sträva vidare mot att avsluta det verk vi har oss före." Trösterika ord från en gammal man, som blev landsortsadvokat via självstudier och därefter en av världens största statsmän. "Plikt är det mest sublima ordet i vårt språk", sade Robert Edward Lee, men han var ju general. Ändå. – Båda mina föräldrar talade ofta med mig om plikter, som de och jag hade mot mig själv och andra. Jag undrade hur många föräldrar som numera söker uppfostra sina barn till vad som kallas pliktkänsla? Apropå plikt, så var det inte länge sedan skolstyrelseledamoten Mia Rockström (s) talat om för mig att plikt och disciplin var förfärligt fula ord. Disciplin och plikt var för henne fasansfulla ord som absolut inte fick förekomma i skolvärlden. Hon hade slagit upp dem i Nordisk Familjebok och läst något om kadaverdisciplin. Hon ansåg sig därför veta att det var dessa begrepp som gjort att vanliga människor i Tyskland kunnat förmås att plåga och döda människor i förintelseläger. Att en moderat skolstyrelseledamot tog ordet i sin mun visade tydligt var moderaterna stod ansåg hon.
De här funderingarna gällde historia. Ett skolämne som drabbats av sådant förakt att det inte längre är något skolämne. I tre decennier har skolansvariga politiker samlat det mest enfaldiga men politiskt "rättänkande" skolfolket på skolöverstyrelsen för att utveckla en bättre skola. Partiboken har varit främsta merit för dem och vad är resultatet? En förfärande kvalitetsförsämring! Deras historia börjar med Marx och Engels och de beundrar Lenin och Stalin. För övrigt känner de säkert till Olof Palme och Lars Verner.
Vill man behålla eller förbättra kvalitén på undervisningen och kämpa emot den kravlöshet som utbreder sig i skolundervisningen, så känner man sig som en holländare, vilken står med tummen i ett hål i vallen och ser nya hål uppstå utom räckhåll.
Jag parkerade bilen utanför nämndhuset och fortsatte mot mitt närmast omöjliga uppdrag som vice ordförande i skolstyrelsen.
Don LaFontaine
Lennart (umepojk) har ett färskt inlägg med Don LaFontaine, som tyvärr avled i cancer för ett halvår sedan. Lennart beskriver honom som en fantastisk och generös vän, vilket han sannerligen var. När jag skulle fylla 70 år skickade han flygbiljetter t.o.r. till Los Angeles för mig och Birgit och bjöd med oss, Lennart och hela hans familj på skidsemester en vecka i Park City. Alla barn och fruarna försågs med egen skidlärare. Tro inte att Don var stöddig på något sätt. Tvärt om! Han hade däremot resurser som föreföll oss obegränsade. Han var ytterst mänsklig, men hade en röst "där ovanför" och kunde använda den.
Bilderna: Upptill har vi Birgits och min våning i Deer Valley utanför Park City och 45 min från Salt Lake City i Utah. I bakgrunden till vänster bastun. Våningen försedd med biljard. På den stora balkongen bubbelpol med varmt vatten.
Mellanbilderna: Don o jag under paus i skidåkandet. Jag hade drabbats av halsböld, men det fixades på vårdcentral i Park City med en antibiotikaspruta i häcken. Så har vi Dons fru Anita och yngsta dotter Elyse samt Ka-Ron vid en av bussarna som gick i skytteltrafik till skidbacken.
Nertill: Birgit på sin snowmobile under en utflykt upp i bergen och Don med lilla Elyse, som också hade egen skidlärare.
Klicka på collaget för att förstora.
Bilderna: Upptill har vi Birgits och min våning i Deer Valley utanför Park City och 45 min från Salt Lake City i Utah. I bakgrunden till vänster bastun. Våningen försedd med biljard. På den stora balkongen bubbelpol med varmt vatten.
Mellanbilderna: Don o jag under paus i skidåkandet. Jag hade drabbats av halsböld, men det fixades på vårdcentral i Park City med en antibiotikaspruta i häcken. Så har vi Dons fru Anita och yngsta dotter Elyse samt Ka-Ron vid en av bussarna som gick i skytteltrafik till skidbacken.
Nertill: Birgit på sin snowmobile under en utflykt upp i bergen och Don med lilla Elyse, som också hade egen skidlärare.
Klicka på collaget för att förstora.
tisdag 7 april 2009
Skolpolitik
Detta skrevs på 80-talet.
1976 och 1977 hade jag ägnat en hel del fritid åt att studera socialismen och dess historia. En orsak till detta var att jag ansåg det svenska samhället vara på väg att spåra ur i flera avseenden. Socialdemokraterna hade bland annat infört den kravlösa skolan. Själva sade de: "En skola lika för alla!" Vad man borde ha infört var: "En skola individuellt anpassad och därmed rättvis!"
Jag hade de första åren av sjuttiotalet, då min dotter gick i högstadiet, konstaterat att hon aldrig hade några läxor och att hon inte fick lära sig multiplikationstabellen. När jag påtalade behovet av att studera även utanför skoltid, och ville ge henne hjälp med detta, deklarerade hon att detta vore osolidariskt mot dem som inte fick hjälp i hemmet. Detta hade lärare i skolan grundligt lyckats inpränta i henne, varför hon absolut vägrade att ta emot studiehjälp eller titta i skolböckerna utanför skoltid.
Det var dessutom inte tillåtet att ta med skolböcker hem. Jag talade också om för henne att man inte klarar sig helt bra i livet utan att kunna multiplikationstabellen. Hon talade i sin tur om att hennes mattelärare sagt: "Vad än era föräldrar säger, så behöver ni inte kunna multiplikationstabellen på det sätt era föräldrar lärde sig den." När hon 1974 börjat sista klass i högstadiet och behövde bra betyg för att välja linje i gymnasiet insåg hon själv att lärarna inte var de som visste hennes bästa. Jag hade också träffat hennes matematiklärare, en långhårig "flower-power-typ", som inte verkade seriös. Runt halsen bar han en kraftig kedja och i denna hängde någon sorts smycke i makroformat. När jag då frågade henne hur det gick i "matten" talade hon om att läraren vanligen frågade klassen: "Vill ni ha matte, eller ska vi lyssna på musik?" Flertalet i klassen röstade på musik. Ann-Christin och några till brukade därför i stället söka upp någon lugn vrå i skolan för självstudier. Nu insåg man på skolan att denna "undervisning" inte fungerade och hon fick, som en speciallärare sade: "stödundervisning i matematik utan att egentligen vara berättigad till det". Matematikbetyget förbättrades på så sätt hjälpligt inför gymnasiestudierna.
Vid den här tiden hade jag bestämt mig för att ägna en del av min fritid åt kommunalpolitiska uppdrag. Jag var styrelseledamot i den lokala partiföreningen och blev nu även suppleant i KF samt suppleant i skolstyrelse och social centralnämnd. Valperioden ville jag därmed se som en grundutbildning för att kunna arbeta politiskt. Utlösande faktorer var att skolan blev allt flummigare och bidragsfusk florerade överallt i samhället.
Redan efter några månader blev jag emellertid ordinarie ledamot och vice ordförande i skolstyrelsen. Jag ansåg mig alltså tvungen att på kort tid läsa in skolans läroplaner och andra regelverk, besöka skolor, tala med rektorer och lärare, delta i skolriksdagar o s v. Samtidigt skulle jag som vanligt använda en stor del av min fritid till att läsa facklitteratur för att förkovra mig i mitt yrke, där den tekniska utvecklingen skenade. Det blev en hektisk tid med alltför lite sömn. Till råga på allt uppfattade jag snart skolan som till stor del förstörd av vänsterns skolpolitiker och flumpedagoger.
Arbetet i opposition mot socialdemokraterna i skolstyrelsen påminde om att sitta fast, men försöka ta sig loss ur i ett jättelikt klibbigt spindelnät. Hemmakvällarna blev få och stördes inte sällan av skolledare som sökte hjälp eller ville informera om missförhållanden. Klagande föräldrar hörde av sig.
Vi tar ett exempel: Jag hade kommit hem ovanligt tidigt, redan vid sjutiden på kvällen. Mitt i middagen ringde en upprörd lärare och berättade att en kollega tillsammans med en skolpsykolog dekorerat toaletten vid lärarrummet med floskulösa kommunistiska slagord, bilder från Vietnamkriget, på Che Guevara och Mao Tse-tung. Nu ville hon att jag skulle se till att det förargelseväckande skräpet blev borttaget. Jag menade att första lärare, som stördes borde riva ner eländet, men lovade nämna tilltaget i skolstyrelsen.
En stund senare, när jag börjat packa en resväska inför en tjänsteresa dagen därpå, ringde en förälder från föräldraföreningen Hem och Skola. "Vi har kallat till offentligt möte i Jordbro-skolan klockan 19 i morgon", sade hon "och kräver att du kommer!" Jag förklarade detta omöjligt eftersom jag skulle vara borta tre dagar på en tjänsteresa. Hon menade att ett beslut skolstyrelsen nyligen tagit var imbecillt och att vi skulle stå till svars för detta. Jag förklarade att de borgerliga partierna reserverat sig mot beslutet och alltså inte var delaktiga. Innan vi avslutade samtalet förklarade hon att kravet om min närvaro ändå kvarstod!
Hemspråksundervisningen byggdes ut under sextio- och sjuttiotalen. Den kostade stora pengar och på 90-talet kunde vi se dess negativa verkan. Många ungdomar i till exempel Tensta kan ingen eller mycket litet svenska. De är helt enkelt kvaddade - nära nog omöjliga på svensk arbetsmarknad. Jag ansåg hemspråksundervisningen i finska viktig, eftersom många finska familjer hade svårt att få arbete hemma, medan vi behövde arbetskraft. De flesta räknade med att arbeta något eller några år i Sverige för att sedan återvända. Samtidigt erhöll en svensk minoritet i Finland undervisning på svenska.
I Haninge omfattade hemspråksundervisningen ett trettiotal främmande språk och kostade oerhörda summor. I skolorna fanns utspridda enstaka elever som skulle läsa mycket udda språk. Att hitta lärare för dessa var inte lätt och kompetensen blev därefter. Men de skulle dessutom undervisa i många skolor ibland långt ifrån varandra. En lärare undervisade en timme i Uppsala på morgonen. Åkte därefter bil nära 10 mil, för att undervisa en timme i Haninge och avslutade arbetsdagen i en Huddingeskola. De lektionerna blev dyra för skattebetalarna.
Detta skrevs på 80-talet.
1976 och 1977 hade jag ägnat en hel del fritid åt att studera socialismen och dess historia. En orsak till detta var att jag ansåg det svenska samhället vara på väg att spåra ur i flera avseenden. Socialdemokraterna hade bland annat infört den kravlösa skolan. Själva sade de: "En skola lika för alla!" Vad man borde ha infört var: "En skola individuellt anpassad och därmed rättvis!"
Jag hade de första åren av sjuttiotalet, då min dotter gick i högstadiet, konstaterat att hon aldrig hade några läxor och att hon inte fick lära sig multiplikationstabellen. När jag påtalade behovet av att studera även utanför skoltid, och ville ge henne hjälp med detta, deklarerade hon att detta vore osolidariskt mot dem som inte fick hjälp i hemmet. Detta hade lärare i skolan grundligt lyckats inpränta i henne, varför hon absolut vägrade att ta emot studiehjälp eller titta i skolböckerna utanför skoltid.
Det var dessutom inte tillåtet att ta med skolböcker hem. Jag talade också om för henne att man inte klarar sig helt bra i livet utan att kunna multiplikationstabellen. Hon talade i sin tur om att hennes mattelärare sagt: "Vad än era föräldrar säger, så behöver ni inte kunna multiplikationstabellen på det sätt era föräldrar lärde sig den." När hon 1974 börjat sista klass i högstadiet och behövde bra betyg för att välja linje i gymnasiet insåg hon själv att lärarna inte var de som visste hennes bästa. Jag hade också träffat hennes matematiklärare, en långhårig "flower-power-typ", som inte verkade seriös. Runt halsen bar han en kraftig kedja och i denna hängde någon sorts smycke i makroformat. När jag då frågade henne hur det gick i "matten" talade hon om att läraren vanligen frågade klassen: "Vill ni ha matte, eller ska vi lyssna på musik?" Flertalet i klassen röstade på musik. Ann-Christin och några till brukade därför i stället söka upp någon lugn vrå i skolan för självstudier. Nu insåg man på skolan att denna "undervisning" inte fungerade och hon fick, som en speciallärare sade: "stödundervisning i matematik utan att egentligen vara berättigad till det". Matematikbetyget förbättrades på så sätt hjälpligt inför gymnasiestudierna.
Vid den här tiden hade jag bestämt mig för att ägna en del av min fritid åt kommunalpolitiska uppdrag. Jag var styrelseledamot i den lokala partiföreningen och blev nu även suppleant i KF samt suppleant i skolstyrelse och social centralnämnd. Valperioden ville jag därmed se som en grundutbildning för att kunna arbeta politiskt. Utlösande faktorer var att skolan blev allt flummigare och bidragsfusk florerade överallt i samhället.
Redan efter några månader blev jag emellertid ordinarie ledamot och vice ordförande i skolstyrelsen. Jag ansåg mig alltså tvungen att på kort tid läsa in skolans läroplaner och andra regelverk, besöka skolor, tala med rektorer och lärare, delta i skolriksdagar o s v. Samtidigt skulle jag som vanligt använda en stor del av min fritid till att läsa facklitteratur för att förkovra mig i mitt yrke, där den tekniska utvecklingen skenade. Det blev en hektisk tid med alltför lite sömn. Till råga på allt uppfattade jag snart skolan som till stor del förstörd av vänsterns skolpolitiker och flumpedagoger.
Arbetet i opposition mot socialdemokraterna i skolstyrelsen påminde om att sitta fast, men försöka ta sig loss ur i ett jättelikt klibbigt spindelnät. Hemmakvällarna blev få och stördes inte sällan av skolledare som sökte hjälp eller ville informera om missförhållanden. Klagande föräldrar hörde av sig.
Vi tar ett exempel: Jag hade kommit hem ovanligt tidigt, redan vid sjutiden på kvällen. Mitt i middagen ringde en upprörd lärare och berättade att en kollega tillsammans med en skolpsykolog dekorerat toaletten vid lärarrummet med floskulösa kommunistiska slagord, bilder från Vietnamkriget, på Che Guevara och Mao Tse-tung. Nu ville hon att jag skulle se till att det förargelseväckande skräpet blev borttaget. Jag menade att första lärare, som stördes borde riva ner eländet, men lovade nämna tilltaget i skolstyrelsen.
En stund senare, när jag börjat packa en resväska inför en tjänsteresa dagen därpå, ringde en förälder från föräldraföreningen Hem och Skola. "Vi har kallat till offentligt möte i Jordbro-skolan klockan 19 i morgon", sade hon "och kräver att du kommer!" Jag förklarade detta omöjligt eftersom jag skulle vara borta tre dagar på en tjänsteresa. Hon menade att ett beslut skolstyrelsen nyligen tagit var imbecillt och att vi skulle stå till svars för detta. Jag förklarade att de borgerliga partierna reserverat sig mot beslutet och alltså inte var delaktiga. Innan vi avslutade samtalet förklarade hon att kravet om min närvaro ändå kvarstod!
Hemspråksundervisningen byggdes ut under sextio- och sjuttiotalen. Den kostade stora pengar och på 90-talet kunde vi se dess negativa verkan. Många ungdomar i till exempel Tensta kan ingen eller mycket litet svenska. De är helt enkelt kvaddade - nära nog omöjliga på svensk arbetsmarknad. Jag ansåg hemspråksundervisningen i finska viktig, eftersom många finska familjer hade svårt att få arbete hemma, medan vi behövde arbetskraft. De flesta räknade med att arbeta något eller några år i Sverige för att sedan återvända. Samtidigt erhöll en svensk minoritet i Finland undervisning på svenska.
I Haninge omfattade hemspråksundervisningen ett trettiotal främmande språk och kostade oerhörda summor. I skolorna fanns utspridda enstaka elever som skulle läsa mycket udda språk. Att hitta lärare för dessa var inte lätt och kompetensen blev därefter. Men de skulle dessutom undervisa i många skolor ibland långt ifrån varandra. En lärare undervisade en timme i Uppsala på morgonen. Åkte därefter bil nära 10 mil, för att undervisa en timme i Haninge och avslutade arbetsdagen i en Huddingeskola. De lektionerna blev dyra för skattebetalarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)