Att vara, men inte synas
Alla människor har ett behov av sysselsättning, att göra något och att vara behövda.
Detta är oberoende av ålder, om man är gammal eller sjuk.
På ICA NÄRA i Sandarne, där vi ofta tittar in, träffar vi vanligen på en gammal farbror med rollator och en bit falukorv i rollatorkorgen. Vi började snart heja på honom och det framgick klart att han alltid och väldigt gärna ville ha en pratstund. Det visade sig emellertid att han var väldigt svår att förstå, nästan omöjlig. Ungefär som en person som just råkat ut för en stroke, som påverkat talförmågan. För min del blir det vanligen: ”Hej, hur är det?” Och så ett obegripligt svar, men jag hör ju ganska illa. Birgit förstår ibland en del av vad han säger. Våffeldagen träffade vi som vanligt på honom och Birgit sa: Skall du hem och grädda våfflor nu? Jag lade till: ”Våffeldagen är en stor dag, jag fyller år, och idag fyller jag 82 år.” Jag uppfattade en del läten, men Birgit uppfattade att också han var född 1927.
Hans sysselsättning en ganska stor del av dagen är tydligen att gå runt i och ikring ICA, handla ett par tre saker, se sig ikring och om möjligt få någon att prata lite med. Jag undrar om äldreomsorgen och PRO Sandarne har någon kontakt med honom och om han känner sig behövd? Det borde han få.
Vi människor, och för all del även andra djur, vill också gärna röna lite uppskattning för det vi gör. (Människor för all del också för det de har gjort.)
Valhänt försöker jag visa Birgit min uppskattning för att hon enligt 30-talsmodell göder mig och tar hand om mig. Jag hoppas hon förstår att uppskatta att jag uppskattar henne.
Vad gör då jag för att sysselsätta mig och röna uppskattning?
Jag skriver på min blogg.
måndag 6 april 2009
söndag 5 april 2009
lördag 4 april 2009
Iakttagelser
Jag var hos tandläkaren häromdagen. När man är 82 år så behöver tänderna tätare översyner. Jag har med ålderns rätt samt p.g.a arv och rökning, tycker jag rätt att ha problem med s.k. tandlossning och tandfickor.
Alltid ”tar jag i” alldeles onödigt hårt. Så även vid tandborstning. Jag saknar också, som de flesta människor tror jag, förtroende för socialstyrelsen. Två minuter tandborstning morgon och kväll struntar jag i. Istället börjar jag med mellanrumsborstar och fortsätter med tandborste minst fem minuter ibland tio och sköljer noga med vatten. Eftersom jag är så ”hårdhänt”blir det ibland blodvite. Det har också blivit något fel med motoriken i högerarmen, så att jag ibland oavsiktligt försöker slå ut tänder med tandborsten.
Två motåtgärder har jag vidtagit. Jag försöker hålla i tandborstskaftets yttre del för att inte kunna vara så hårdhänt och så sköljer jag noga med Listerin i en knapp minut efter borstningen. Det svider så att jag tror på att det är bakteriedödande. Nej, jag har empiriskt gjort klart att det är så! Efter ett halvår ömmar inte längre ett par tänder då jag tuggar med dem.
Ni vet hur det är hos tandläkaren. Man pratar inte så gärna med salivsug och annat i munnen. När jag en kort stund fick tillfälle att spotta ut och skölja så förklarade jag att jag börjat använda munsköljmedel och sa: ”och så har jag börjat ta det lugnt med tandborstningen och gör ett uppehåll med eltandborsten.”
Båda de söta, tandläkaren och sköterskan, tände på alla fyra cylindrarna och behandlingen fortsatte. Jag fick veta att munsköljmedel var helt värdelöst. Det var bara tandborstning som gäller. Bara den är verksam mot bakterierna.
När jag lämnat mottagningen fattade jag. De hade trott att jag ersatt tandborstningen med munsköljmedlet!
Kanske är man inte så snabbtänkt när man är över åttio, men tänker gör man.
Så har vi då Birgit. Hon var hos husläkaren och fick remiss till sjukgymnastik. Där fick hon ett program hon själv skulle genomföra hemma, för att så småningom återkomma. Jag upptäckte henne jobba i programmet hemma. Smått förskräck sa jag: ”Ta det försiktigt i början!”
Nu verkar hon helt invalidiserad. Det är rollator som gäller, även hemma i villan. Man får hoppas att hon kan återuppta programmet så småningom, lite mer försiktigt.
Så det kan bli! Det är inte bara politiker som missförstår varandra, men de gör det inte sällan avsiktligt.
Jag var hos tandläkaren häromdagen. När man är 82 år så behöver tänderna tätare översyner. Jag har med ålderns rätt samt p.g.a arv och rökning, tycker jag rätt att ha problem med s.k. tandlossning och tandfickor.
Alltid ”tar jag i” alldeles onödigt hårt. Så även vid tandborstning. Jag saknar också, som de flesta människor tror jag, förtroende för socialstyrelsen. Två minuter tandborstning morgon och kväll struntar jag i. Istället börjar jag med mellanrumsborstar och fortsätter med tandborste minst fem minuter ibland tio och sköljer noga med vatten. Eftersom jag är så ”hårdhänt”blir det ibland blodvite. Det har också blivit något fel med motoriken i högerarmen, så att jag ibland oavsiktligt försöker slå ut tänder med tandborsten.
Två motåtgärder har jag vidtagit. Jag försöker hålla i tandborstskaftets yttre del för att inte kunna vara så hårdhänt och så sköljer jag noga med Listerin i en knapp minut efter borstningen. Det svider så att jag tror på att det är bakteriedödande. Nej, jag har empiriskt gjort klart att det är så! Efter ett halvår ömmar inte längre ett par tänder då jag tuggar med dem.
Ni vet hur det är hos tandläkaren. Man pratar inte så gärna med salivsug och annat i munnen. När jag en kort stund fick tillfälle att spotta ut och skölja så förklarade jag att jag börjat använda munsköljmedel och sa: ”och så har jag börjat ta det lugnt med tandborstningen och gör ett uppehåll med eltandborsten.”
Båda de söta, tandläkaren och sköterskan, tände på alla fyra cylindrarna och behandlingen fortsatte. Jag fick veta att munsköljmedel var helt värdelöst. Det var bara tandborstning som gäller. Bara den är verksam mot bakterierna.
När jag lämnat mottagningen fattade jag. De hade trott att jag ersatt tandborstningen med munsköljmedlet!
Kanske är man inte så snabbtänkt när man är över åttio, men tänker gör man.
Så har vi då Birgit. Hon var hos husläkaren och fick remiss till sjukgymnastik. Där fick hon ett program hon själv skulle genomföra hemma, för att så småningom återkomma. Jag upptäckte henne jobba i programmet hemma. Smått förskräck sa jag: ”Ta det försiktigt i början!”
Nu verkar hon helt invalidiserad. Det är rollator som gäller, även hemma i villan. Man får hoppas att hon kan återuppta programmet så småningom, lite mer försiktigt.
Så det kan bli! Det är inte bara politiker som missförstår varandra, men de gör det inte sällan avsiktligt.
fredag 3 april 2009
Kurre
En dag när jag kom hem från jobbet var det en kattunge hemma. En svart, ganska söt måste jag erkänna. Jag meddelades att vår då 3-åriga dotter köpt katten av en grannfru, dock efter nådigt tillstånd av sin farmor, som bodde hos oss vid den tiden. Vår dotter hade dessutom varit stadd vid kassa. Hon ägde de fem öre katten kostade. Jag tyckte nog att det var ett klokt användande av pengarna.
Fem öre var en hel del pengar för fyra och ett halvt decennium sedan. För 2 öre (sådana fanns) kunde man få en skapligt stor kola. När jag var barn fick man två sådana för endast ett öre. Pengars värde sjunker snabbt och stadigt. Jag tror att det beror på makthavares slöseri med våra pengar, av vilka de tar en ständigt större procentuell andel och sedan skvätter tillbaka lite grand. Att ”duktiga” direktörer, LO-funktionärer och en del politiker tar skyhöga arvoden är nog inte så konstigt, men tänk vad mycket nu ännu dyrare kola de kan köpa!
Jag hade själv ägt en katt vid namn Tusse, när jag var i vår dotters ålder. Tusse avled så småningom tragiskt. Det hade lagts ut råttgift och Tusse hade nog ätit det med väl så god aptit som råttorna. Hans plågor ändades av en vänlig granne med hagelgevär, men det fick jag veta först så småningom.
Vår dotter bestämde att hennes katt skulle heta Kurre. Han kurrade ju så trevligt.
När Kurre för sin egen sinnesfrids skull skulle kastreras, så skickades jag med honom till veterinären. Av någon anledning troddes jag vara den minst medkännande. Där lindades han in i en trasmatta, fick en bedövningsspruta och så pressades kulorna ut och skars loss. Lite sulfapuder ströddes på. Jag led med Kurre och bad i tankarna om förlåtelse.
Vår dotter klädde Kurre med sina dockkläder och bäddade ner honom i sin dockvagn. Där låg han snällt under många söndagspromenader i grannskapet och väl var väl det. Jag har försökt tänka mig vad som skulle ha kunnat hända om han ledsnat och sprungit iväg när vi var långt hemifrån.
Kurre blev snabbt likvärdig familjemedlem. Han ville ha samma mat som familjen i övrigt. På torsdagarna åt han ärtsoppa, men förkastade punschen. Pannkaka med sylt åt han om han orkade efter all ärtsoppa. Bruna bönor med fläsk var en favorit, liksom korv och potatismos. Fiskrätter var naturligtvis alltid OK, men färsk strömming var han ensam om att gilla. Det gjorde han så till den milda grad att han gärna åt tills han kräktes. Då valde han alltid en bra plats på golvet, oftast ute i hallen där ingen mjuk matta fanns i närheten. Det skulle vara lätt att städa upp.
Vi tyckte inte att Kurre skulle behöva serveras vid golvet. Därför tog vi från förrådet in dotterns barnstol åt honom, så att han kunde sitta med oss vid bordet. Att man inte kunde ge sig till att gå upp på bordet visste han. I nödfall och för att nå tallrikens bortre del kunde han möjligen sätta framtassarna mot själva bordskanten.
När det ringde på dörren gick han dit för att se vem som kom. En gång stod där en bekant med en stor schäfer. Kurre var plötsligt borta. Vi letade, men fann honom inte. När besökarna gått fortsatte vi leta och hittade honom till slut. Vår son hade uppe under taket i ett hörn av sitt rum en högtalarlåda och på den, 2,4 m över golvet låg han. Inga märken efter klor kunde ses i tapeten. Det du, Stefan Holm, men du är ju inte testad med en hemsk schäfer i hälarna!
En vinter när vi var borta på skidsemester en vecka hade en grannfru lovat släppa Kurre in och ut samt ge honom mat och vatten. Det fungerade inte, så när vi kom tillbaka var Kurre borta. Det blev gråt och tandagnisslan, men jag hörde talas om att en katt tydligen höll till under en kaninbur ett par hundra meter hemifrån. Jag gick dit och där satt Kurre. Han gick före mig hem och var inte förbannad utan tydligt lycklig att se mig. Hela familjen visade sig lycklig och Kurre spann för fullt mellan tuggorna.
Kurre blev gammal, 18 år. På slutet såg han dåligt. Han hade en favoritplats på fönsterbänken i köket, där han kunde sitta och titta på fåglar. När han missat upphoppet till sin utkiksplats några gånger insåg vi att vi måste ta adjö. Birgit åtog sig att ta med honom till veterinären. Väl hos veterinären började hon naturligtvis gråta och veterinären sa: ”Stackars människa!” Han tröstade så gott han kunde, bjöd på kaffe och garanterade att Kurre inte skulle lida av sprutan han fick.
När jag ganska sent kom hem satt Birgit väntande i köket. Kurre låg i en väska i Birgits bil. Ett par gånger hade hon sprungit ut och tittat i väskan, för att hon tyckt sig höra Kurre jama. Vi tog fram ett rent men något trasigt lakan, som jag svepte Kurre i. I en sladdlampas sken och i ett hörn av tomten grävde jag en en meter djup grop, där Kurre fick sin sista vila. Det var midnatt när jag skottat igen graven.
En dag när jag kom hem från jobbet var det en kattunge hemma. En svart, ganska söt måste jag erkänna. Jag meddelades att vår då 3-åriga dotter köpt katten av en grannfru, dock efter nådigt tillstånd av sin farmor, som bodde hos oss vid den tiden. Vår dotter hade dessutom varit stadd vid kassa. Hon ägde de fem öre katten kostade. Jag tyckte nog att det var ett klokt användande av pengarna.
Fem öre var en hel del pengar för fyra och ett halvt decennium sedan. För 2 öre (sådana fanns) kunde man få en skapligt stor kola. När jag var barn fick man två sådana för endast ett öre. Pengars värde sjunker snabbt och stadigt. Jag tror att det beror på makthavares slöseri med våra pengar, av vilka de tar en ständigt större procentuell andel och sedan skvätter tillbaka lite grand. Att ”duktiga” direktörer, LO-funktionärer och en del politiker tar skyhöga arvoden är nog inte så konstigt, men tänk vad mycket nu ännu dyrare kola de kan köpa!
Jag hade själv ägt en katt vid namn Tusse, när jag var i vår dotters ålder. Tusse avled så småningom tragiskt. Det hade lagts ut råttgift och Tusse hade nog ätit det med väl så god aptit som råttorna. Hans plågor ändades av en vänlig granne med hagelgevär, men det fick jag veta först så småningom.
Vår dotter bestämde att hennes katt skulle heta Kurre. Han kurrade ju så trevligt.
När Kurre för sin egen sinnesfrids skull skulle kastreras, så skickades jag med honom till veterinären. Av någon anledning troddes jag vara den minst medkännande. Där lindades han in i en trasmatta, fick en bedövningsspruta och så pressades kulorna ut och skars loss. Lite sulfapuder ströddes på. Jag led med Kurre och bad i tankarna om förlåtelse.
Vår dotter klädde Kurre med sina dockkläder och bäddade ner honom i sin dockvagn. Där låg han snällt under många söndagspromenader i grannskapet och väl var väl det. Jag har försökt tänka mig vad som skulle ha kunnat hända om han ledsnat och sprungit iväg när vi var långt hemifrån.
Kurre blev snabbt likvärdig familjemedlem. Han ville ha samma mat som familjen i övrigt. På torsdagarna åt han ärtsoppa, men förkastade punschen. Pannkaka med sylt åt han om han orkade efter all ärtsoppa. Bruna bönor med fläsk var en favorit, liksom korv och potatismos. Fiskrätter var naturligtvis alltid OK, men färsk strömming var han ensam om att gilla. Det gjorde han så till den milda grad att han gärna åt tills han kräktes. Då valde han alltid en bra plats på golvet, oftast ute i hallen där ingen mjuk matta fanns i närheten. Det skulle vara lätt att städa upp.
Vi tyckte inte att Kurre skulle behöva serveras vid golvet. Därför tog vi från förrådet in dotterns barnstol åt honom, så att han kunde sitta med oss vid bordet. Att man inte kunde ge sig till att gå upp på bordet visste han. I nödfall och för att nå tallrikens bortre del kunde han möjligen sätta framtassarna mot själva bordskanten.
När det ringde på dörren gick han dit för att se vem som kom. En gång stod där en bekant med en stor schäfer. Kurre var plötsligt borta. Vi letade, men fann honom inte. När besökarna gått fortsatte vi leta och hittade honom till slut. Vår son hade uppe under taket i ett hörn av sitt rum en högtalarlåda och på den, 2,4 m över golvet låg han. Inga märken efter klor kunde ses i tapeten. Det du, Stefan Holm, men du är ju inte testad med en hemsk schäfer i hälarna!
En vinter när vi var borta på skidsemester en vecka hade en grannfru lovat släppa Kurre in och ut samt ge honom mat och vatten. Det fungerade inte, så när vi kom tillbaka var Kurre borta. Det blev gråt och tandagnisslan, men jag hörde talas om att en katt tydligen höll till under en kaninbur ett par hundra meter hemifrån. Jag gick dit och där satt Kurre. Han gick före mig hem och var inte förbannad utan tydligt lycklig att se mig. Hela familjen visade sig lycklig och Kurre spann för fullt mellan tuggorna.
Kurre blev gammal, 18 år. På slutet såg han dåligt. Han hade en favoritplats på fönsterbänken i köket, där han kunde sitta och titta på fåglar. När han missat upphoppet till sin utkiksplats några gånger insåg vi att vi måste ta adjö. Birgit åtog sig att ta med honom till veterinären. Väl hos veterinären började hon naturligtvis gråta och veterinären sa: ”Stackars människa!” Han tröstade så gott han kunde, bjöd på kaffe och garanterade att Kurre inte skulle lida av sprutan han fick.
När jag ganska sent kom hem satt Birgit väntande i köket. Kurre låg i en väska i Birgits bil. Ett par gånger hade hon sprungit ut och tittat i väskan, för att hon tyckt sig höra Kurre jama. Vi tog fram ett rent men något trasigt lakan, som jag svepte Kurre i. I en sladdlampas sken och i ett hörn av tomten grävde jag en en meter djup grop, där Kurre fick sin sista vila. Det var midnatt när jag skottat igen graven.
torsdag 2 april 2009
WW2 – början – oerhört förenklad
(Skrivet nu.)
I gryningen den 1 september 1939, det datum som Hitler fastställt i ett direktiv redan den 3 april, strömmade tyska arméer in i Polen. Tyskarna behövde Lebensraum. Det skulle Polen och senare bl.a. Sovjetunionen tillhandahålla. Storbritannien och Frankrike hade garanterat Polens säkerhet. Alltså utbröt 2:a världskriget, det krig som svenska socialdemokrater och liberaler in i det sista ansett vara en omöjlighet. (Jfr. ”Avanäs 1960”, ett av några inlägg från 13 febr 2009.) Ett till krig efter 1914 – 1918 var otänkbart för dessa herrar. (Damer höll sig i bakgrunden på den tiden.)
Min mor visste dock bättre. Det hade hon fått lära sig av morfar (Franz Carl August Breitschuh, invandrad fr. Preussen på 1800-talet, därför att han inte ville göra den långa värnplikten där), som efter Versaillesfreden enligt henne sagt: ”Om ungefär 20 år är det krig igen, för detta godtar aldrig tyskarna.”
Såväl Storbritannien som Frankrike hade fördragsenliga förpliktelser att komma till Polens hjälp om det angreps. Den 23 augusti hade Tysklands utrikesminister, von Ribbentrop, varit i Moskva med fullmakt att sluta en nonaggressionspakt med hemligt tilläggsprotokoll.
Tilläggsprotokollet fastställde bl.a. gränsen mellan de två staternas intresseområden så att den skulle följa Litauens norra gräns och förklarades strängt hemligt. Finland, Estland och Lettland skulle ingå i Sovjetunionens intresseområde. I Polen skulle gränsen i stort sett följa floderna Narew, Weichsel och San.
Kommunisterna och nazisterna hade alltså precis som på de tyska kungarnas och de ryska tsarernas tid beslutat dela Polen mellan sig. Tilläggsprotokollet framlades under förhandlingarna från den ryska sidan, som förklarade att nonaggressionspakten kunde genomföras endast om även tilläggsprotokollet antogs. En så skamlig överenskommelse passade kommunister och nazister perfekt.
Nå, WW2 (andra världskriget) hade brutit ut, när Storbritannien och Frankrike pliktskyldigast därpå förklarade Tyskland krig. Klockan 06.00 den 17 september, när Polen sedan länge var besegrat, gick Röda armén in i Polen. Tyskarna hade stannat vid den av kommunister och nazister överenskomna linjen.
Jag kan inte underlåta att här också skriva lite om Chrusjtjovs och hustrun Nina Petrovnas roll vid ockupationen. En del av er minns nog Nina, den tystlåtna, ska vi säga alldagliga gumma, som långt senare medföljde Chrusse till Hollywood, som han ville se, och till Tage Erlander och vår roddbåt på Harpsund. Disney world missade Chrusse till sin stora sorg. Amerikanerna ansåg sig inte kunna garantera hans säkerhet där. Han hade så gärna velat uppleva de fantastiska attraktionerna.
Chrusjtjov, förstesekreterare i Ukraina 1939, iklädde sig arméuniform och anslöt tillsammans med sin NKVD-chef den vidrige Ivan Serov till trupperna. För Chrusjtjov var det ett personligt äventyr, men i ännu högre grad för Nina Petrovna som, i arméuniform även hon och med pistol i hölster ”befriade” sina egna föräldrar, som bott i Polen sedan 1922.
Chrusjtjov slog skoningslöst ned på den polska intelligentsian. Präster, officerare, adelsmän (det fanns många i Polen) och intellektuella fängslades, mördades och deporterades. Syftet var att utplåna alla som kunde tänkas bjuda kommunismen motstånd. I november 1940 hade en tiondel av befolkningen eller 1,17 millioner människor deporterats. 1941 var 30 % av dem döda. 60 000 personer arresterades och 50 000 avrättades. (Enligt Simon Sebag Montefiore, historiker och journalist som tillbringade större delen av 90-talet i de nyöppnade sovjetiska arkiven.) För Chrusjtjov, ”slaktaren från Ukraina” var detta inget märkvärdigt. Märkvärdigare är att han senare, när Stalin var död, kunde angripa denne för det Gulag som Lenin påbörjat och under Stalin byggts ut enormt och då slukat mången lojal kommunist.
Tyskarna hade ytterst otåligt väntat på att ryssarna skulle göra sin del av jobbet i Polen, men dessa hade inte kunnat drömma om att Polen skulle vara besegrat av tyskarna på några dagar. De hade ju själva, under Lenin, anfallit Polen knappt två decennier tidigare, men fått stryk.
Sovjet var tämligen väl rustat och förberett för krig, utom i ett avseende. Man saknade många dugliga officerare och en hel del NKVD:are, som fängslats och avrättats . Robert Conquest, som noga tittat på detta säger: På de allra högsta befälsnivåerna hade 1937 – 1938 tre av fem marskalkar avrättats, tretton av femton arméchefer, åtta av nio amiraler och femtio av femtiosju armékårschefer. Sensovjetiska forskare har i samtida administrativt underlag funnit att 18 658 officerare (förutom flygstridskrafternas anställda) skildes från Röda armén och kommunistpartiet 1937. 11 104 avskedades på grund av kontakter med förrädare och 4 474 arresterades. Motsvarande totalsiffra för 1938 var 16 362 arméofficerare. Av dem arresterades 5 032, medan 3 580 fick avsked p.g.a. olämpliga kontakter och 4 138 på grund av etniskt ursprung. Vad som hände alla dem som avskedats är inte känt, men från det s.k. Smålenskarkivet är det bekant att de ofta i ett andra skede arresterades och avrättades. Officerare tillhörde ju den bildade eliten och var därmed oftast att se som opålitliga kommunister.
Överenskommelsen med Tyskland utnyttjades nära nog omgående. Finland överfölls den 30 november och de små Baltiska staterna var snart ockuperade.
(Skrivet nu.)
I gryningen den 1 september 1939, det datum som Hitler fastställt i ett direktiv redan den 3 april, strömmade tyska arméer in i Polen. Tyskarna behövde Lebensraum. Det skulle Polen och senare bl.a. Sovjetunionen tillhandahålla. Storbritannien och Frankrike hade garanterat Polens säkerhet. Alltså utbröt 2:a världskriget, det krig som svenska socialdemokrater och liberaler in i det sista ansett vara en omöjlighet. (Jfr. ”Avanäs 1960”, ett av några inlägg från 13 febr 2009.) Ett till krig efter 1914 – 1918 var otänkbart för dessa herrar. (Damer höll sig i bakgrunden på den tiden.)
Min mor visste dock bättre. Det hade hon fått lära sig av morfar (Franz Carl August Breitschuh, invandrad fr. Preussen på 1800-talet, därför att han inte ville göra den långa värnplikten där), som efter Versaillesfreden enligt henne sagt: ”Om ungefär 20 år är det krig igen, för detta godtar aldrig tyskarna.”
Såväl Storbritannien som Frankrike hade fördragsenliga förpliktelser att komma till Polens hjälp om det angreps. Den 23 augusti hade Tysklands utrikesminister, von Ribbentrop, varit i Moskva med fullmakt att sluta en nonaggressionspakt med hemligt tilläggsprotokoll.
Tilläggsprotokollet fastställde bl.a. gränsen mellan de två staternas intresseområden så att den skulle följa Litauens norra gräns och förklarades strängt hemligt. Finland, Estland och Lettland skulle ingå i Sovjetunionens intresseområde. I Polen skulle gränsen i stort sett följa floderna Narew, Weichsel och San.
Kommunisterna och nazisterna hade alltså precis som på de tyska kungarnas och de ryska tsarernas tid beslutat dela Polen mellan sig. Tilläggsprotokollet framlades under förhandlingarna från den ryska sidan, som förklarade att nonaggressionspakten kunde genomföras endast om även tilläggsprotokollet antogs. En så skamlig överenskommelse passade kommunister och nazister perfekt.
Nå, WW2 (andra världskriget) hade brutit ut, när Storbritannien och Frankrike pliktskyldigast därpå förklarade Tyskland krig. Klockan 06.00 den 17 september, när Polen sedan länge var besegrat, gick Röda armén in i Polen. Tyskarna hade stannat vid den av kommunister och nazister överenskomna linjen.
Jag kan inte underlåta att här också skriva lite om Chrusjtjovs och hustrun Nina Petrovnas roll vid ockupationen. En del av er minns nog Nina, den tystlåtna, ska vi säga alldagliga gumma, som långt senare medföljde Chrusse till Hollywood, som han ville se, och till Tage Erlander och vår roddbåt på Harpsund. Disney world missade Chrusse till sin stora sorg. Amerikanerna ansåg sig inte kunna garantera hans säkerhet där. Han hade så gärna velat uppleva de fantastiska attraktionerna.
Chrusjtjov, förstesekreterare i Ukraina 1939, iklädde sig arméuniform och anslöt tillsammans med sin NKVD-chef den vidrige Ivan Serov till trupperna. För Chrusjtjov var det ett personligt äventyr, men i ännu högre grad för Nina Petrovna som, i arméuniform även hon och med pistol i hölster ”befriade” sina egna föräldrar, som bott i Polen sedan 1922.
Chrusjtjov slog skoningslöst ned på den polska intelligentsian. Präster, officerare, adelsmän (det fanns många i Polen) och intellektuella fängslades, mördades och deporterades. Syftet var att utplåna alla som kunde tänkas bjuda kommunismen motstånd. I november 1940 hade en tiondel av befolkningen eller 1,17 millioner människor deporterats. 1941 var 30 % av dem döda. 60 000 personer arresterades och 50 000 avrättades. (Enligt Simon Sebag Montefiore, historiker och journalist som tillbringade större delen av 90-talet i de nyöppnade sovjetiska arkiven.) För Chrusjtjov, ”slaktaren från Ukraina” var detta inget märkvärdigt. Märkvärdigare är att han senare, när Stalin var död, kunde angripa denne för det Gulag som Lenin påbörjat och under Stalin byggts ut enormt och då slukat mången lojal kommunist.
Tyskarna hade ytterst otåligt väntat på att ryssarna skulle göra sin del av jobbet i Polen, men dessa hade inte kunnat drömma om att Polen skulle vara besegrat av tyskarna på några dagar. De hade ju själva, under Lenin, anfallit Polen knappt två decennier tidigare, men fått stryk.
Sovjet var tämligen väl rustat och förberett för krig, utom i ett avseende. Man saknade många dugliga officerare och en hel del NKVD:are, som fängslats och avrättats . Robert Conquest, som noga tittat på detta säger: På de allra högsta befälsnivåerna hade 1937 – 1938 tre av fem marskalkar avrättats, tretton av femton arméchefer, åtta av nio amiraler och femtio av femtiosju armékårschefer. Sensovjetiska forskare har i samtida administrativt underlag funnit att 18 658 officerare (förutom flygstridskrafternas anställda) skildes från Röda armén och kommunistpartiet 1937. 11 104 avskedades på grund av kontakter med förrädare och 4 474 arresterades. Motsvarande totalsiffra för 1938 var 16 362 arméofficerare. Av dem arresterades 5 032, medan 3 580 fick avsked p.g.a. olämpliga kontakter och 4 138 på grund av etniskt ursprung. Vad som hände alla dem som avskedats är inte känt, men från det s.k. Smålenskarkivet är det bekant att de ofta i ett andra skede arresterades och avrättades. Officerare tillhörde ju den bildade eliten och var därmed oftast att se som opålitliga kommunister.
Överenskommelsen med Tyskland utnyttjades nära nog omgående. Finland överfölls den 30 november och de små Baltiska staterna var snart ockuperade.
onsdag 1 april 2009
1982 års val
Anteckningar från tiden strax därefter (1983?)
Den 5 maj 1981, gjorde mittenpartierna upp med socialdemokraterna och moderaterna lämnade regeringen. Detta var vad som av sossarna kom att döpas till "den underbara natten."
Resultatet av "den underbara natten" och mittenpartiernas, (främst folkpartiets) agerande var, att moderaterna i 1982 års val blev större än de båda mittenpartierna tillsammans. Borgerliga väljare visade sig ha bättre omdöme än vad många föreställt sig.
Personkemin, relationerna mellan de olika regeringsmedlemmarna i den regering som tillträdde 1979 var inte de bästa. Ola Ullsten ville på ett eller annat sätt hitta ett område där man kunde komma överens med socialdemokraterna och han såg gärna att moderaterna försvann ur regeringen. Att nå en uppgörelse med socialdemokraterna var nog för honom och folkpartiet viktigare än sakinnehållet i uppgörelsen. Så kom den natt som socialdemokraterna och sannolikt en del folkpartister, innan de lärt av erfarenheten, kallade "den underbara".
Folkpartiet gjorde alltså 1982 helt följdriktigt på nytt ett katastrofval och fick endast 5,9 procent av rösterna mot tidigare 10,4. Centern klarade sig något bättre men minskade från 18,1 procent till 15,5. Moderaterna däremot ökade från 20,3 till 23,6 procent. Moderaterna hade genomfört en bra valrörelse, men kunde nog till viss del tacka framförallt folkpartiet för framgången. Men vad hjälpte det? Olof Palme kunde nu återinträda som statsminister tack vare den regeringssplittring, som Ola Ullsten och hans parti arbetat för. De socialdemokratiska riksdagsmandaten blev fler än de borgerligas tillsammans. Om bara kommunisterna lade ned sina röster i för dem svårsmälta förslag, så kunde Olof Palmes regering bestämma efter behag.
Olof Palme hade klara problem med att få till en kompetent regering. Den kom därför att bestå av en del klara misstag och överraskningar. Lennart Bodström, som utrikesminister, hämtades från TCO, där han under lång tid varit illa sedd av en majoritet (borgerliga) medlemmar. Det blev ingen lyckad sejour och 1985 var han ytterst nära misstroendevotum i riksdagen. Birgitta Dahl som energiminister skulle komma att göra några underliga uttalanden, som visade att hon knappast förstod ämnet. Alla överraskades också då Ove Rainer blev justitieminister. Han tvingades avgå redan efter ett år efter avslöjanden om osmaklig privatekonomisk planering. Genom misstag[1] blev Curt Boström kommunikationsminister. Försvarsminister blev Börje Andersson, ”Röde Börje”, ordförande i Dalarnas partidistrikt. Han visste inget i försvarsfrågor, vilket tydligen Olof Palme såg som en fördel. Själv insåg nog ”Röde Börje” snart att han inte platsade som minister och lämnade posten efter några månader. Det blev en på flera sätt underligt komponerad regering och frågan är om ens finansministern, Kjell-Olof Feldt, ägnade den ekonomiska krisen erforderligt intresse?
Det deklarerades nu att den offentliga sektorns förnyelse skulle bli en av den nya regeringens huvuduppgifter.
I Haninge kommunfullmäktige resulterade valet i 29 socialdemokratiska mandat och 5 kommunistiska, alltså socialistisk majoritet. Moderaterna erhöll 14 mandat (+3) denna gång, folkpartiet 4 (-3), centerpartiet 6 (-2) och miljöpartiet 3 (+1).
"Folkpartiet och centern lär sig visst aldrig. På nio år har centern stadigt minskat från sexton till sex mandat och folkpartiets andel nästan halverats. Vi moderater har däremot nästan fördubblat vår andel av valmanskåren," sade Kjell Rydle, när han som gruppledare mötte moderata fullmäktigegruppen. Kjell, jämte ytterligare ett par moderater, förhandlade just med centern och folkpartiet om fördelningen av posterna i nämnder och styrelser mellan partierna. Han fortsatte:
"Framförallt centern, men också folkpartiet verkar inte ha förstått att de grovt förlorat i valet och att vi nu har större röstetal än de båda tillsammans. De vill att vi skall avstå den ena platsen efter den andra till dem och centern verkar rent av se sig som ledande borgerligt parti trots att de verkar vara på väg att försvinna. Vi är ju alla överens om att vi vill arbeta för en borgerlig samverkan, men det får inte betyda att vi till dem lämnar mandat och vice ordförandeposter som är väsentliga för oss ."
Efter en genomgång av vad förhandlarna ansåg sig kunna lämna till de båda partierna godkände fullmäktigegruppen detta. Kjell fick nu ett rykte om sig inom de andra partierna att vara ogin och odräglig i förhandlingar. I partiet uppfattade vi honom som en skicklig men något givmild förhandlare.
Först den 10 november dettaår gav Brezjnev upp andan. I samband med den Sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien den 22 augusti hade den s.k. Brezjnev-doktrinen tillkommit. Den innebar att östblocksstaterna inte bara hade rätt, utan dessutom skyldighet att ingripa om ett socialistiskt lands samhällsskick hotas av förändring. Pinsam för kommunisterna var väl också den röda sidenkudde, som enligt kommunistisk sed bars med vid begravningen och där alla utmärkelser och medaljer Brezjnev låtit tilldela sig själv förevisades. Två dagar efter begravningen tog en annan sjuk åldring, Jurij Andropov f d KGB-chef, kontrollen över partiet och landet.
1983 tvingades Ola Ullsten lämna över folkpartiet till Bengt Westerberg, som då var i stort sett okänd utanför folkpartiet. Han hade emellertid tidigare varit statssekreterare i budgetdepartementet. Ullsten belönades av (s)-regeringen med ambassadörsposten i Canada och senare Italien. Tjänster och gentjänster.
(1) Kjell Olof Feldt: Alla dessa dagar.
Fortsatt lågkonjunktur
(Skrevs 2001)
I början av 1983 konstaterade finansdepartementets experter att landets budgetunderskott skulle komma att öka åren framöver, utan extraordinära åtgärder. Konsekvenserna skulle bli förskräckliga, inflationen drivas på ytterligare och den statsfinansiella krisen bara förvärras. Regeringen (s) behövde alltså i kompletteringspropositionen driva ett program för hur statsutgifternas numera automatiska expansion skulle kunna elimineras.
Naturligtvis kom propositionen ändå inte att innehålla något specificerat program för nedskärning av de offentliga utgifterna. De socialdemokratiska ministrarna skulle nu och framöver se alla möjliga hinder för nedskärningar just inom deras respektive områden. Arbetsmarknadsministern, Anna-Greta Leijon t.ex., såg stora medelsbehov för insatser mot arbetslösheten. Insatser som bäst skulle ha utförts genom att underlätta för företag att skapa riktiga jobb.
Det mesta var dystert och det var väl bara en del moderater, som trodde att USA:s nyvalde president, Ronald Reagan skulle kunna förverkliga sitt reparationsprogram med skattesänkningar och militär upprustning för att slutgiltigt bevisa det kapitalistiska systemets överlägsenhet. Nåja, slutgiltigt? Trots alla bevis finns det fortfarande, när detta skrivs år 2001, kommunister.
En socialdemokratisk regering kunde inte gärna angripa statsbudgetens utgiftssida. I decennier
hade man ju bara utökat den offentliga sektorn med hjälp av ständigt nya och ökande skatter. Möjligheterna till konkreta besparingar var nu dessutom i stort sett blockerade av frikostiga vallöften. Det för varje dag ökande budgetunderskottet var dessutom så stort att det svårligen skulle kunna neutraliseras genom ökat skatteuttag.
Nu började regeringen tala om ”Den tredje vägen”. En politik, som varken skulle innebära åtstramning eller ohämmad expansion utan nya skatter och som därför skulle misslyckas. Regeringens bostadsminister vid den här tiden, Hans Gustafsson, lär före valet 1982 ha sagt att bara en borgerlig regering kunde prestera den politik som krävdes inför 1980-talet.[1] Övriga ministrar kunde inte under några omständigheter tänka sig att skära i offentliga utgifter.
[1] Kjell-Olof Feldt: Alla dessa dagar.
(Skrevs 2001)
I början av 1983 konstaterade finansdepartementets experter att landets budgetunderskott skulle komma att öka åren framöver, utan extraordinära åtgärder. Konsekvenserna skulle bli förskräckliga, inflationen drivas på ytterligare och den statsfinansiella krisen bara förvärras. Regeringen (s) behövde alltså i kompletteringspropositionen driva ett program för hur statsutgifternas numera automatiska expansion skulle kunna elimineras.
Naturligtvis kom propositionen ändå inte att innehålla något specificerat program för nedskärning av de offentliga utgifterna. De socialdemokratiska ministrarna skulle nu och framöver se alla möjliga hinder för nedskärningar just inom deras respektive områden. Arbetsmarknadsministern, Anna-Greta Leijon t.ex., såg stora medelsbehov för insatser mot arbetslösheten. Insatser som bäst skulle ha utförts genom att underlätta för företag att skapa riktiga jobb.
Det mesta var dystert och det var väl bara en del moderater, som trodde att USA:s nyvalde president, Ronald Reagan skulle kunna förverkliga sitt reparationsprogram med skattesänkningar och militär upprustning för att slutgiltigt bevisa det kapitalistiska systemets överlägsenhet. Nåja, slutgiltigt? Trots alla bevis finns det fortfarande, när detta skrivs år 2001, kommunister.
En socialdemokratisk regering kunde inte gärna angripa statsbudgetens utgiftssida. I decennier
hade man ju bara utökat den offentliga sektorn med hjälp av ständigt nya och ökande skatter. Möjligheterna till konkreta besparingar var nu dessutom i stort sett blockerade av frikostiga vallöften. Det för varje dag ökande budgetunderskottet var dessutom så stort att det svårligen skulle kunna neutraliseras genom ökat skatteuttag.
Nu började regeringen tala om ”Den tredje vägen”. En politik, som varken skulle innebära åtstramning eller ohämmad expansion utan nya skatter och som därför skulle misslyckas. Regeringens bostadsminister vid den här tiden, Hans Gustafsson, lär före valet 1982 ha sagt att bara en borgerlig regering kunde prestera den politik som krävdes inför 1980-talet.[1] Övriga ministrar kunde inte under några omständigheter tänka sig att skära i offentliga utgifter.
[1] Kjell-Olof Feldt: Alla dessa dagar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)