SANDARNEGUBBEN

Göring Förhören 1945

2012-02-26T23:41:00.000+01:00

Niclas Sennertegs bok, 380 sidor, med den titeln utkom 2011 och den har jag just sträckläst. Den borde läsas av alla. 1945 upphörde kriget för Tysklands del, men omfattande krig har sedan dess fortgått runt om i världen och i Europa har vi flera gånger på nytt varit vid randen av ett nytt storkrig. Vi talar om det kalla kriget, som pågick i fyra och ett halvt decennium och hölls vid liv av Sovjetunionen (Ryssland) och kommunismen.

Under loppet av 5 år (1945-1949) förbyttes hoppet om en långvarig fred i Europa till insikten om att Europa nu blivit delat mellan två kärnvapenförsedda maktblock, det kommunistiska Östeuropa och de västeuropeiska länderna. Det skall jag nog skriva mer om, som påminnelse, i nästa inlägg här, men nu gäller det boken.

Boken är en alldeles utmärkt genomgång av och påminnelse om andra världskriget, WW2, och krigets fasor. Krigens hemskheter har trappats upp successivt sedan flera hundra år och det är naivt att tro att denna tendens skulle avta i framtiden. En anledning till den ständiga upptrappningen är hämndbehovet. Ett annat är att man vill vinna krig på kortast möjliga tid med minsta möjliga egna förluster. Jag skall ge exempel man påminns om i boken:

Den 25 augusti 1940 flög tyska bombplan vilse och fällde bomber över centrala London. Britterna hämnades omgående med ett anfall över Berlin, som snabbt följdes av ytterligare ett. En annan gång när Londons hamnanläggningar var målet anföll RAF jakt så ettrigt att tyskarna beslöt vända och i stället välja andrahandsmålet, staden Coventry. En stad med stor försvarsindustri, bl.a. flygindustri tyvärr inblandad i bostadsbebyggelsen. 568 civila dödsoffer kom att krävas.

Efter anfallen mot Berlin beordrade Hitler luftwaffechefen Göring att som hämnd koncentrera Luftwaffes bombanfall mot London, det som i Storbritannien kom att kallas Blitzen. Göring följde som alltid Hitlers order.

Det tråkiga för Luftwaffe var bara att man saknade tungt bombflyg under hela WW2. Storbritannien och USA däremot byggde ett flertal olika typer av stora tunga bombplan. Exempel är Avro Lancaster och Boeing B 17, som kom att kallas ”Den flygande fästningen”. Den senare kunde vara försedd med inte mindre än 13 kulsprutor och kunde försvara sig i alla riktningar. Luftwaffes jaktflyg led svåra förluster när man anföll svärmarna av dessa bombplan.

Britternas hämndaktion trappades upp 1943. Den 30 maj och 25 juni anfölls staden Wuppertal i natträder med många bombplan och mer än 6 000 civila dödades. RAF hade funnit bästa sättet att ödelägga hela städer. Man började med att markera målet med lysbomber. Dessa följdes av sprängbomber och luftminor, kvartersbomber, som gav enorma tryckvågor, krossade allt glas inom ett stort område, raserade brandmurar och lyfte av hustak. Sedan följde brandbomber.

Under första räden mot Wuppertal inträffade en s.k. eldstorm, när bränderna växte samman till en jättebrasa. Överhettad luft steg snabbt uppåt och luft sögs in från sidorna med våldsam kraft, som drog med människor som kremerades på ett ögonblick. Människor dog också av värmeslag och syrebrist, även de som befann sig i skyddsrum. De allierade använde sig också av bomber med fördröjd utlösning, som kostade många liv bland rädddndingsmanskapet.

De allierade genomförde i fortsättningen med ”gott” resultat sådana räder med tusentalet bombplan mot flera tyska storstäder, t.ex. Hamburg, Köln, Dresden, Berlin, Lübeck och mot raketforskningsstationen vid Penemünde (där Gustav II Adolf landsteg med sin svenska här 1630).

Vid en räd mot Hamburg följde en eldstorm som tog 42 000 liv och ungefär lika många skadade. Staden så gott som utraderades. Historiker är osäkra på hur många i Dresden som dog. Uppskattningarna är vitt skilda, med minimum vid 25 000 och maximum bortåt det tiodubbla, mer än 200 000. Mantalsförteckningarna i Dresden brann också upp, vilket DDR utnyttjade när man skickade spioner med falsk identitet västerut och till Sverige. Identiteten kunde ju då inte kontrolleras. De försvunna mantalslängderna liksom att många offer snabbt kremerades i eldstorm gör att antalet offer är så svårberäknat.

Rekorden i antal offer vid flyganfall slogs senare under 1945 i Japan, där en kvarts miljon människor kunde avlivas med en enda bomb.

Erfarenheterna från WW2 och den vapenutveckling som senare följde togs väl tillvara i Sverige under de fem följande decennierna med kallt krig. Vi byggde säkra skyddsrum, vi kunde mobilisera 800 000 man, vi byggde världens fjärde kraftfullaste flygvapen med det bästa stridsledningssystemet väl skyddat.

Sedan var det svenska totalförsvaret bara en dag plötsligt borta. Ingen visste riktigt hur det gått till och varför? Få visade egentligen något intresse trots att nya krigshot naturligtvis uppstod (t.ex. Georien) och gamla kvarstod, med ett återupprustande Ryssland, som skaffat sig ”sudetområden” i Baltikum under WW2.

Göring var ett av Hitlers många lydiga redskap. Putin har också skaffat sig många sådana.

Tre vintrar

2012-02-17T14:55:00.001+01:00

Snömängden har varierat stort de tre sista åren. Tack gode Gud för i år, det år jag tvingades sluta skotta.

Logiska steg

2012-02-13T20:24:00.000+01:00

Hintningen om att sänka de teoretiska kraven för att antas till grundläggande militär utbildning, GMU, rörde för en tid sedan om rejält i grytan. Morgonsur hade ett i mitt tycke mycket bra inlägg, likaså Chefsingenjören, där jag dock har vissa invändningar.

Exempelvis säger Chefsingenjören: ”Försvarsmakten är helt enkelt tillbaka ca 66 år i utvecklingen där pojkar med studentexamen kunde bli piloter och de med realexamen eller lägre kunde bli fältflygare. Det fungerade förr och kommer att fungera igen.”

För det första var real- och studentexamen för 66 år sedan något helt annat än dagens högstadie- och studentexamen. I jämlikhetens namn beslöts på 60-talet att alla, till skillnad från ett fåtal, skulle kunna genomföra gymnasieutbildning. Till detta fanns givetvis ingalunda kompetenta lärare. Något som fortfarande inte finns. Adjunkter, licentiater och doktorer finns knappast längre vid real- och gymnasieskolor, som snabbt togs över av vikarierande lärare med dålig utbildning och helt utan pedagogisk utbildning eller anlag för sådan. Den studentexamen som tidigare erövrades skulle fås. Mer om detta finns i tidigare inlägg under skolpolitik.

1946 hade Sverige ett ganska gott försvar, med främst väldigt många välutbildade soldater i krigsmakten. Vi var beredda att försvara oss i krig och hade ännu inte börjat fila på ”otäcka” ord för att göra dem mer tilltalande.

Vidare betyder vårt lånord pilot (det engelska lots) flygförare, som för övrigt kanske är mer relevant i flygvapnet liksom stridsflygare, stridspilot, transportflygare o.s.v. Fältflygarna blev väl också piloter?

Här finner jag anledning berätta hur Armén anställde mig och andra som soldater på 40-talet, något som nu i stort sett är glömt och det blir en starkt förkortad lång historia. Volontärinstitutionen för rekrytering av stamunderbefäl avskaffades 1952 och ersattes av en instruktörskader av underbefäl, som jag inte berör här.

1943 hade jag, liksom väldigt många andra pojkar, fått ”blodad tand” för det militära. Jag skulle fylla 16 år precis i tid för att söka volontärutbildning. Jag gick handelsbetonad realskola, på min mors önskan. Jag var skoltrött, som man säger och handelsbetoningen var inget för mig. Jag var militär- och tekniskt intresserad. Min far, som var styckjunkare, d.v.s. underofficer i artilleriet, tyckte sig snarare se möjligheter för mig att gå ”långa vägen”, alltså bli officer nära nog utan tidsförlust om jag sökte in till stamskolorna.

Enligt egen uppfattning var jag redan militär med ett år i ungdomslandstormen bakom mig och en veckas vinterutbildning barackläger i Ånn och jämtländska fjällvärlden. Utbildad extra brandman var jag. Skjututbildning på gevär m/96 fick jag elva år gammal av min far. Sverige var berett på krig, med Danmark, Norge, Baltikum och Polen ockuperade av Tyskland, tyska trupper i Finland och ryska trupper som börjat trycka tillbaka tyskarna inne i Ryssland. Svenskarna var nationalister, men ytterst få var nationalsocialister eller kommunister. På rockslaget bar jag märket ”Jag tiger” med den stiliserade tigern och ”Jag” däröver. Min far rekommenderade Norrlands Dragoner i Umeå. Ryttare var jag ju redan, vi red en hel del tillsammans bl.a. under min fars beredskapstjänst vid batterier ett par mil från norska gränsen i norra Jämtland

Min lärare i tyska (tyska var första främmande språk vid den här tiden), fil.mag. Engelgren offrade nog en halvtimme på att försöka övertala mig att fortsätta skolan, men det var lönlöst. Just bliven 16 år och med föräldrars tillstånd provade jag tillsammans med 256 ynglingar in till stamskolorna vid K 4 i Umeå. Det jag minns bäst var IQ-testen, som pågick en eller en halv dag och var en nyhet, just importerad från USA, där den visat att svarta inte generellt sett var mindre begåvade än vita, fick vi veta. Jag minns också proven i gymnastiksalen, där man bl.a. skulle hoppa över bock och plint.

De fysiska proven ansåg den vältränade 16-åringen lätta. Gunder Hägg, som slog världsrekord på beställning, ständigt jagad av Arne Andersson hade inspirerat till ständig träning. Varje dag sedan 13-årsåldern en löprunda i I 5-skogen och två timmars simträning på badhuset i Östersund hade givit resultat.

Då och då gjorde förresten jag och min kompis Lennart Johansson (senare Ebenhardt?) sökrundor i I 5-skogen. Vi kom hem med metervis med stubintråd och tappade patroner både skarpa och lösa. Träpluggen och kulan lirkades ut med en plattång och ersattes med 6 cm stubintråd. Det blev rejäla (och farliga) smällare, men ingen blev skadad. Vid ett tillfälle hittade jag en meterlång röd stubintråd och laddade några patroner. En liten stump stubin blev över och jag beslöt göra en koll av den. Det var tur! Det var min första kontakt med snabbstubin.

På sensommaren 1943 kom ett brev från K 4. Jag var bland 79 andra antagen som volontär och skulle infinna mig vid K 4 den 1 oktober. Jag var dessutom antagen till något som kallades ”högre linjen” och skulle därför omgående sedan skickas till Livregementet, K 1 i Stockholm, där kavalleriets högrelinjenvolontärer skulle utbildas under första halvåret. Teorikurserna var speciella med mycket kvalificerade lärare. Så t.ex. var läraren i engelska fil. lic. En tredjedel av de sökande togs alltså emot vid K 4 och 1 ½ % uttogs till ”högre linjen”. I en normalbefolkning anses 2 % vara mycket intelligenta. Kanske fanns ett samband?

18 högrelinjenvolontärer från de fyra kavalleriregementen som då fanns samlades vid K 1 och vi var fyra från Norrlands Dragoner, K 4, Lehman, Hult (Huldt?), Haraldsson och Persson.

Hult kom från högre ståndsmiljö på Östermalm, var tydligen familjens svarta får och krigsmakten förväntades nog fostra honom. En farbror till honom var enligt uppgift major vid I 20 i Umeå. Volontär Hult bestämde sig ganska snart för att fortast möjligt lämna krigsmakten. Vid volontäranställningen skrevs ett kontrakt på tre och ett halvt år. Ett kontrakt som krigsmakten sedan inte var villig att bryta i första taget oavsett hur volontären klarade volontär-, korprals- och furirsskolorna. Om man inte fick godkända betyg, stod man kvar i innehavd grad eller befattning tills kontraktstiden utgick. Kanske gällde detta speciellt i kavalleriet, där hästtjänsten skulle fungera kontinuerligt och officerarna skulle hållas med hästskötare, som också var kapabla att vid behov motionsrida hästarna. Dessa ”överliggare” gick under namnet lodare.

Åter till den världsvane stockholmaren Hult och de tre norrlänningarna. Efter en månad, när vi lärt oss hälsa med honnör fick vi nådigt tillstånd att lämna regementet på den lilla fritiden och detta samtidigt som den första månadslönen, 52 kr och 90 öre utbetalats kontant. Man skall då veta att summan skall multipliceras ett ganska stort antal gånger för att motsvara dagen penningvärde. Ett kunnigt affärsbiträde hade vid den här tiden ca 75 - 100 kr/mån och skulle själv hålla sig med mat, husrum och kläder. För kaffe och en stor kanelbulle betalade man 25 – 30 öre.

Hult föreslog att de fyra norrlandsdragonerna följande lördag skulle fira första avlöningen med ett restaurangbesök och så beslöts trots att jag inte kunde delta. Jag hade nämligen fått min första kommendering som stallpost natten mot söndag.

Hult, som kunde sitt Stockholm, bestämde att man skulle besöka Grand Royal, stadens finaste, men också dyraste krog. Jag var egentligen ganska nöjd över att få behålla min månadslön, eftersom min moster, Tekla, en gång berättat om just Grand Royal och dess vinterträdgård.

När jag gått av min stallvakt berättade de tre livfullt om restaurangbesöket: Den förste hovmästare som fick syn på de tre vände sig till Haraldsson, som såg yngst ut och kanske mest bortkommen. ”Det finns tyvärr inga lediga bord”, sa han. Hult låtsades inte höra, steg fram och sa: ”Jag är aspirant Hult och har med mig två aspirantkollegor. Vi skulle vilja ha ett bord, inte för nära orkestern.” Nu fanns det plötsligt ett bord. När menyn kom insåg de båda norrlänningarna att beställningen lämpligen kunde överlåtas till Hult.

När Hult sedermera tittade i menyn för att beställa efterrätt frågade han hovmästaren: ”Har ni inte något annat”? ”Jo, herrarna kan få frukt”. ”Bra, sa Hult:” Frukten skalade sedan Hult genom att uteslutande använda kniv och gaffel. De andra försökte efterlikna utan att lyckas särskilt väl. Haraldsson sa: ”Äsch”! Högg gaffeln i en frukt och försökte, styrkt av allt det vin Hult beställt, rycka loss gaffeln utan att frukten skulle följa med. Men det gjorde den och studsade mot ett bord i närheten, där ett äldre par satt och åt. ”Tursamt hamnade den inte i en skål soppa eller sås”. Hult beställde in notan delad på tre. Det blev 52 kronor vardera. Haraldsson, som bara hade sin månadslön i fickan lade upp 52 kronor, varvid kyparen nu tyckte sig kunna påpeka att han fick skatta en schablonsumma för dricks. Haraldsson lade upp de sista 90 ören han hade i fickan och sa: ”Nu är det jämnt ändå!” En mycket lyckad kväll tyckte alla tre.

Stallarna på K1 är byggda med fyra flyglar runt ett vattenrum, där många hästar kan vattnas d.v.s. kan dricka stående sida vid sida ur långa vattenkar. Där, i vattenrummet tillbringade jag mitt vaktpass runt midnatt den lördagskvällen. Lyset var släckt i hästarnas flyglar och dämpat i vattenrummet där jag satt på en trälåda. Jag tyckte mig se något röra sig utefter golvet och upptäckte att det var ganska stora råttor, som ilade omkring, kanske letande efter utspilld havre. Även fötterna åkte snabbt upp på lådan. I gymnastiksalen nära stallet hade man offentlig dans.

Efter ett tag tyckte jag mig höra dämpade röster från en av flyglarna. Jag gick in och tände första taklampan genom att dra i ett snöre, som hängde ned. Ingenting, jag gick längre in och tände nästa lampa. Då såg jag dem, en beväring och en ung kvinna. Jag gick fram för att be dem avlägsna sig, men beväringen sa: ”Jag ville bara visa henne stallet.” OK, tänkte den oskyldiga ynglingen jag, det kan inte vara så farligt. Jag såg dem gå mot utgången, släckte lamporna och återvände till min låda i vattenrummet.

Efter en stund hörde jag dämpade röster igen inifrån mörkret. Jag återvände. Tände första lampan, andra lampan, tredje lampan och där låg de, i en tomspilta med ganska mycket frisk halm. Hon med särade ben och han däremellan. ”Fortsätt, fortsätt”, väste beväringen och tittade åt mitt håll. Jag tänkte: Det där verkar snart klart. Då försvinner de och jag slipper bråk, så jag återvände igen till lådan och hörde snart hur stalldörren stängdes. På något sätt hade beväringen (värnpliktigt manskap på den tiden) lyckats smuggla in ”damen” från gymnastiksalen. Han lyckades uppenbarligen också smuggla ut henne.

Det dröjde inte länge innan jag insåg att en hel del av de stamanställda var rena rötägg, men tydligast såg man det på korpralskolans elever. Befäl vid K 1 utlät sig inte sällan om sitt ärorika regemente, att det var ett livregemente med särskild uppgift att skydda konungen. Volontärerna vid regementet var ”livryttare” och nu hade de beblandats med något så ofint som fyra dragoner från en liten landsortsstad långt ute på landet. Det visade sig vara ett ganska stort problem för befälen.

Kallades man av ett befäl, så skulle man anmäla sig. Det gjorde livryttarna genom att skrika t.ex: ”Furir livryttare 48/1 N anmäler sig”. Vi landsortsbor skrek i stället dragon. Det tyckte man lät så illa, att efter en hel del resonemang mellan skvadronchefen och hans adjutant bestämdes att de lägre stående dragonerna också skulle anmäla sig som livryttare under tiden på det ”fina” regementet. 1975 ändrades regementets namn till Livregementets dragoner, som man f.ö. även tidigare betecknats.

Jan Fridegård gav 1938 ut boken Äran och hjältarna. Den beskriver hans tid som stamanställd 18-åring vid K 1 vid tiden för första världskriget, 1918. 1943 skulle de stamanställda soldaterna uppfostras på samma sätt d.v.s. med en stor portion pennalism, utövad främst från korpralseleverna gentemot volontärerna. Denna pennalism var helt accepterad i befälskadrerna vid regementet och kan väl antas ha haft som ändamål att fostra till disciplin, att i varje läge lyda order från överordnad.

Vissa regler lärdes sig volontären snabbt, t.ex. ”gå aldrig ensam till matsalen”. Då passerade man nämligen korpralskolans kasern och kunde råka illa ut. Det kunde ta sig en massa olika uttryck. Kommandot Basse, fall in betydde att man skulle placera sin näsa mellan korpralselevens (vicekorpralens) i andra leden invikta pek- och långfinger. Dessa nöps därefter åt så hårt det gick om näsan, varefter handen vreds 180 grader och slogs av näsan med den andra handen. Det gjorde ont kan jag försäkra.

Ett annat populärt kommando var Omkull. Det betydde att man skulle slänga sig ned på marken där man stod. Särskilt populärt var det om man stannats vid en vattenpöl eller där en av regementets hästar uträttat sina behov.

Korpralseleverna såg alltid till att vara så många att åtlydnad vid behov kunde framtvingas. Korpralseleverna var naturligen några färre totalt, avgången var ju stor. Vi volontärer hade därför några hästar i samma flygel som korpralseleverna. Vid morgonstalltjänsten gällde det därför att komma snabbt in i stallet, så att man fick en häst i den egna flygeln att ta hand om. Vid ett enda tillfälle under mitt halvår vid K 1 hamnade jag i korpralskolans flygel.

Det gick inte så bra. En stor kraftig korpralselev kom givetvis upp till mig i spiltan och beordrade: "Fall in!" Jag vägrade och menade att det inte fanns någon anledning för mig att lyda. Det hela väckte uppseende och ytterligare korpralselever kom in i spiltan där jag stod. Två av dem låste mina armar, så att jag inte kunde försvara mig och det togs ett ”fall in”.

Det gjorde ont, men jag kostade på mig ett flin. Vilket jag inte borde ha gjort. Man fortsatte med det ena efter det andra, tills jag helt enkelt förlorade känseln i näsan. Dessutom började jag svettas enormt och en del tårvätska rann väl också ned, varpå greppet om näsan bara gled undan. Jag fortsatte flina mot odågan, vilket jag inte borde ha gjort.

Vid stalltjänst har man på sig en s.k. stallrock. Nu lades den emellan näsan och fingergreppet för att det inte skulle glida. Resultatet blev oerhört smärtsamt, men jag fortsatte flina åt våldsmannen, vars namn jag numera glömt. Näsan, och trakten i dess närhet skiftade sedan i regnbågens alla färger bortåt 14 dagar, innan jag kunde utnyttja någon permission. Inget befäl frågade hur jag burit mig åt för att se så misshandlad ut. Men därefter fick jag faktiskt vara i fred. Befälen vid K 1 var genomgående döva och blinda för allt detta. Ärelösa med andra ord!

Så var inte fallet med Bergfast. Han blev av någon anledning hackkyckling nr 1. Vid stalltjänsterna gick en vicekorpral bredvid honom och räknade takten när han sopade. Ett, två, ett två i allt snabbare takt, tills Bergfast inte längre hann med. Då kommenderades: Omkull!

Vid kommandot skall man kasta sig ned där man står och trycka hela kroppen hårt mot underlaget för att skydda sig. När Bergfast justerade läget, så att ansiktet inte skulle hamna i hästskiten, rättades detta till och ansiktet trycktes ned på ”rätt plats”.

Till slut fick Bergfast nog, smet ut ur stallet och begav sig till kanslihuset, där han propsade på att få företräde för dagmajoren, vars namn var Wachtmeister. Det fick han till slut, varpå han anmälde sina vedersakare, men dessutom en del andra, vars eskapader han hört redogöras för. Dit hörde bl.a. mitt lilla äventyr ovan och vi blev alla fyra från K 4 inblandade.

Nu skulle det ärorika regementet räddas från skandal och det gjordes väldigt finurligt. Vi skulle efter tiden vid K 1 hemförlovas under 14 dagar, men militärrättegången skulle börja den första lediga dagen. Vi kunde alltså inte åka hem. Vi hyrde därför rum på staden och räknade med att det hela skulle vara över efter en dag.

Första lediga dagen infann vi oss i god tid för att vittna, men möttes i vakten av furiren Karlsson vid korpralsskolan. Han beordrade oss in i en trappuppgång i närmaste kasern, där han förklarade situationen. Om vi vidhöll våra vittnesmål skulle rättegången dra ut på tiden. Kanske skulle rentav vår ledighet gå förlorad och det var ju dessutom ganska kostsamt att leva i Stockholm när man skall bekosta mat och husrum själv. Han hade dessutom en bror som var sergeant vid K 4 och denne skulle bereda oss ett helvete om vi vidhöll vårt vittnesmål. (Det visade sig vara en ren lögn.) Vi skulle nu vidhålla att vi trodde den skyldige vara skyldig, men att vi inte var helt säkra. Detta skulle vi vidhålla, vad som än sades, så kunde vi räkna med att få åka hem omedelbart. Ingen av oss var hörd före militärrättegången.

Vi konfererade, sedan den hotfulle furiren avlägsnat sig och kom givetvis överens om att vår ledighet var viktigare än något annat. Alltså kunde vi sätta oss på tåget framåt eftermiddagen.

Nå men Hult då? Han hade långt tidigare konstaterat att något radikalt måste utföras för att han skulle lösas från sitt 3 ½-åriga kontrakt. Så träffade han Knutsson vid tredje plutonen, en konstnärligt begåvad volontär, med samma ambitioner som Hult. En kväll begav de sig ut på staden, bytte till civila kläder och köpte tågbiljett till Östersund. Sedan var de försvunna en tid, men den blev ganska kort och de hade inte heller räknat med särskilt lång ledighet.

Väl i Östersund besökte de dansstället Runeborg på Frösön. Där berättade de för flickorna, allt medan de bröt kraftigt på engelska, att de var i Sverige internerade Brittiska flygare. Enligt de båda bildade flickorna kö för att få träffa dem och de hade på så sätt husrum för några dagar. Pengarna tog emellertid slut och de blev tvungna att anmäla sig hos polisen för att bli återskickade. Resultatet blev några dagar i buren och sedan fortsatte kontraktet att löpa. Det behövdes mer för att häva anställningen.

Nästa åtgärd från Knutssons sida kom så småningom. Vid allmän vapenvård i skvadronskorridoren small det plötsligt nere vid tredje plutonen. Knutsson hade skjutit sig i foten. För att minimera skadan använde han en kammarpatron, där kulan är liten och försökte inbilla den senare inblandade domaren att han trott sig ladda med en blindpatron. Det sades att resultatet av civil rättegång blev en månads fängelse. Hur det gick med anställningskontraktet vet jag inte.

Den oskyldiga 16-åringen från landet fick lära sig mycket nytt om livet i storstaden. Utövad homosexualitet var vid den här tiden straffbelagt. Vid K 1 var det emellertid en extra inkomstkälla för många lodare och stamanställda även om föraktet för bögarna var enormt. Det var uppenbarligen lättförtjänta pengar för våra rötägg.

Av en s.k. stövelbög kunde man enligt uppgift få 50 kr för att sittande på en stol sträcka ut ett ben. Bögen knäböjde över stöveln och gned penis mot stövelskaftet tills han fick utlösning. Ett par av dessa stövelbögar fanns enligt uppgift bland stockholmssocieteten.

Jag tror faktiskt inte att någon från ”högre linjen” var ute på dessa äventyr. Beskrivningarna kom från annat håll.

Hults kontrakt hävdes i alla fall så småningom vid K 4. Då hade han börjat simulera psykisk sjukdom, egentligen från början utan framgång. Men helt säkra var nog inte bedömarna. En morgon, när regementschefen överste Lagercrantz skulle passera kasernvakten stod volontären Hult där på post med skarpladdad karbin. Hult var skild från skolorna och Lagercrantz blev nog en smula rädd. Han gick fram till Hult och frågade: ”Hur står det till Hult?” ”Det är inget vidare, överste”, svarade Hult, såg sin chans och anlade bedrövligast möjliga min. Det blev ett längre samtal enligt Hult, översten såg smått rädd ut enligt Hult, men jag har glömt vad som i övrigt sades.

Lagercrantz gick i alla fall in i kanslihuset och efter en liten stund fick Hult gå av sin vakttjänst. En tid därefter löstes också hans kontrakt.

Vitsen med ”högre linjen” och IQ-testen har jag aldrig förstått. Det hela var nog ganska illa planerat. De teoretiska ämnena i furirskolan påverkade inte alls det medelbetyg man fick. Varje ämne gavs en koefficient med vilken betyget multiplicerades för att räkna fram ett medelbetyg. De teoretiska ämnena svenska, historia, människokunskap och matematik gavs koefficienten 0. De räknades alltså helt enkelt inte in i medelbetyget. Truppföring (att skrika högt) hade däremot koefficienten 8. Det i och för sig viktiga ämnet reglementskunskap, där jag hade en nia (= a) hade den låga koefficienten 3.

I början av furirskolan var jag en tisdag eftermiddag i gymnastiksalen och tränade boxning. En rundpall träffade över mitt högra öra och vad jag inte märkte var att trumhinnan sprack. Som vanligt tisdagskvällar besökte jag sedan badhuset och simhallen där det var kvällsöppet. Jag började alltid med att dyka i den djupare delen av bassängen för att sedan simma några längder under vatten. Den här gången förstod jag omgående att vatten trängde in i innerörat. Balanssinnet slogs omgående ut och allt snurrade. Jag tog mig med viss möda upp ur bassängen och kröp fram till en bänk, där jag tog mig upp och låg ned. Så småningom återkom det mesta av balanssinnet. Jag tog mig tillbaka till regementet och gick omedelbart till sängs.

När jag vaknade på morgonen var kudden alldeles blöt. Vatten hade runnit ut och jag gick till regementssjukhuset. Där blev jag inlagd med en ordentlig inflammation i innerörat. Sjukskrivningen varade en tredjedel av furirskoletiden och det var ju inte alls bra. Jag insåg att jag därmed inte skulle kunna få toppbetyg och att jag nog så småningom borde söka mig en annan levnadsbana.

Hur gick det då för de fyra musketörerna på ”högre linjen”? Ja, Hult har jag berättat om. Två fortsatte studierna och blev ingenjörer. En visade sig kriminell. Jag hade två permissionsuniformer och strax innan han skulle mucka efter sina 3 ½ år lånade han en uniform av mig. Jag fick den aldrig tillbaka. När jag senare mötte honom en gång hade han på sig uniformen, omsydd till en sportig kostym med byxorna omsydda till golfbyxor. När jag påpekade att kostymen han hade var stulen erbjöd han mig en bajonett i stället. Han hade en sådan över, när han lämnade in. Det var vårt sista möte. Jag mindes den bajonett jag tappat vid en övning, när vi ålade omkring i vårt övningsområde, aldrig återfann och därför fick betala.

Folk och Försvar

2012-01-17T21:37:00.001+01:00

I dagarna pågår Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Tillhör du en yngre generation är sannolikheten stor att det hela går dig nära nog spårlöst förbi. Detta trots att en samling experter och politiker där avhandlar är din, dina barns och barnbarns framtid i en allt ondare värld.
För tusentalet år sedan slutade krigen med tiotals till hundratals döda. I första världskriget (nio sekel senare) räknades hundratusentals döda. Tjugo år senare, i världskrig två kunde man räkna in hundratals miljoner inte sällan bestialiskt dödade. De tre exemplen ger en exponentiell bild av hur krigs hemskheter ökar. Till offren för WW2 kan också läggas hundratals miljoner dödade i kommunistiska aktiviteter.
Efter WW2 behövde man andas ut, bildade FN och så småningom EU, båda till del missbildningar med beslutsångest. Visa av erfarenhet bildade man också försvarsallianser, som stod emot varandra och var så pass starka att de med färska minnen gav avskräckande effekt.
Tyvärr tenderar allt detta att vara glömt. När den hotfulla kommunismen klappade ihop i Europa och Sovjetunionen trodde en del på någon sorts garanterat långvarig fred och lagbunden demokrati i vår del av världen. Nu verkar en del skönja de nya riskerna. Det är väl tidigt att tala om hot, men när det blir fråga om hot kan det vara för sent att eliminera det. De nya riskerna har nämnts vid mötena i Sälen, t.ex. den globala ekonomiska krisen, demokratiska brister, nationalism och upprustning i Ryssland, liksom Europas ökande beroende av rysk gas och olja för sin energiförsörjning.
Reinfeldt och Borg är alldeles tillräckligt intelligenta för att stanna vid makten ett bra tag. Detta genom märkbara skattesänkningar för flertalet, som till del betalas av den mindre gruppen sjuka och pensionärer. Till en annan del avses täckas genom att hålla nere försvarskostnaderna.
I senare fallet lyckas man dåligt genom att tvinga försvaret till kortsiktig planering, lappa och laga, som gör att all planering, även den ekonomiska, egentligen misslyckas. Ett exempel: Ledningsregementet i Enköping skulle gå högvakt och består på papperet av 3 450 personer. Enligt gällande insatsorganisation drygt fyra bataljoner, som skall kunna fungera ”med omedelbar verkan”. Riktigt så visade det sig inte vara när nu 70 man skulle gå högvakt. För att klara uppgiften tvingades regementet korttidsanställa 10 man under tre månader för träning och genomförande av uppgiften. SvD 15/1 2012.
I Sälen har nu under tre dagar olika försvarsexperter och politiker uttalat sig under tre dagar. (Det handlar om väldigt mycket annat än militärt försvar.) SVT har i år visat denna viktiga aktivitet ringa intresse, man visade ”Allsång på Skansen”.
Försvarsministern meddelade att vårt försvar utvecklas enligt plan. Att tidsplanen hela tiden förskjuts bortåt och ändras, nämnde han inte. Inte heller att det nya försvaret enligt ursprunglig plan skulle stå klart för 8 år sedan och då fortfarande bemannas av värnpliktiga soldater.
När försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist S via SvD får veta "sanningen" om mobtiden (2 år för mobilisering av insatsorganisationen) säger han: ”Detta är inte acceptabelt. Den övergripande propagandan om insatsförsvaret stämmer inte med verkligheten. Men det är bra att detta kommer fram i ljuset. Försvarsutskottet måste nu följa upp reformen.”
Sten Tolgfors avancerar bakåt och meddelar att 2009 var mobtiden 3 år och: ”Min kontroll med Försvarsmakten och ÖB ger vid handen att man generellt ligger på ett års insatstid. Men det finns också undantag på två år.” Tolgfors verkar tro att Försvarsmakten inte är beroende av alla delar.
ÖB, Sverker Göranson, säger: ”Vi kan inte öva insatsorganisationen i så snabb takt att den är helt färdig 2014, så graden av krigsduglighet kommer att variera.” Det är väl ÖB:s sätt att säga att mobtiden är mer än två år.
Andra experter på vårt militära försvar verkar luta åt år 2020, d.v.s. om 8 år, men egentligen är det kanske ingen som vet? Nej så är det naturligtvis, politiker är ju inblandade!

2012-01-15T21:30:00.000+01:00

En komplettering

I mitt förra inlägg skrev jag att Enn Kokks Vitbok, som jag just läst för andra gången, ger en riktig bild av kommunismen. Det gör den också, men kortfattat och i huvudsak i ett av kapitlen. Annorlunda uttryckt: Det finns en oändlig litteratur om kommunismen och dess illdåd över hela världen.
En bra och ändå koncentrerad bild ges i de här böckerna, som alla bör ha läst:
1. Aldrig mer! En bok från 1999 om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten av Staffan Skott.
2. Liken i garderoben lever än från 2000 med underrubriken Undanflykternas mästare. Om Vänsterpartiets förflutna 1918 – 1998 av Staffan Skott.
3. Vi som visste allt. En bok om 60 – 70-talets student- och bokstavsvänster, Clarté, FNL-rörelsen m.m. och hur författaren liksom många andra till slut tog sig ur vänsterrörelsens värderingar och samhällssyn. Författaren, Håkan Arvidsson, är universitetslektor i historia.
Efter Sovjetunionens sammanbrott för två decennier sedan ändrade Vänsterpartiet Kommunisterna sitt namn till Vänsterpartiet.
Tyvärr är detta på väg att glömmas.

Tre böcker

2012-01-14T23:54:00.000+01:00

I mellandagarna ja det är ett tag sedan, sträckläste jag tre böcker jag haft på min önskelista till Jul. Det var Midvintermörker av Lars Wilderäng samt Spionen på FRA och Landsförrädaren av Anders Jallai. nu väntar jag på Jallais tredje bok i serien.
Alla tre håller spänningen vid liv rad från rad och är högintressanta romaner för alla med lite försvars- och säkerhetspolitiskt intresse.
När jag läst Jallais böcker tog jag faktiskt fram Enn Kokks Vitbok med underrubriken Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen, som kom ut 2001 och läste om den. Enn Kokk är säkert en hedersman, men jag finner underrubriken något missvisande. Enn Kokks uppgift var lika mycket att skriva en vitbok om sossarnas hemliga nätverk hos och med militären. Båda hade ett stort intresse av att hålla reda på vad kommunisterna sysslade med och vilka de var. Under hela kalla-krigetepoken sågs kommunister som presumtiva landsförrädare. Läs gärna vitboken om du inte gjort det, den ger en riktig bild av kommunismen, som yngre svenskar tyvärr numera vanligen saknar.

2011-12-28T23:20:00.000+01:00

God fortsättning och Gott Nytt År!

Från både Birgit och mig.

Mitt bloggande såväl som mitt mailande har legat nere en tid, men nu skall det väl komma igång så sakteliga.

Några dagar före Jul kom jag mig äntligen för att uppsöka min läkare. Tanken att göra så hade funnits en längre tid, men jag tyckte mig ha annat att göra, som inte blev gjort. – Pissdålig ork helt enkelt! Blodförsörjningen verkade inte nå ut till extremiteternas yttre delar och Birgit började nämna min svällande kalaskula, trots att matlusten inte varit den vanliga under lång tid.

För ett drygt år sedan upptäckte jag själv att jag hade för mycket vätska i kroppen (anklarna hade börjat svullna). Jag blev tvungen att övertala min läkare om att ge mig en remiss till lungröntgen. Den visade mycket riktigt att där fanns vätska. Jag fick dosen 60 mg Furosemid dagligen, men ingen kompensation för Kaliumförlust som då följer. Jag bytte husläkare, men har inte sökt honom i det här ärendet förrän nu.

Min nye läkare klämde och kände och tog ett EKG, som visade att katastrofen var nära med ordentlig hjärtsvikt. Hjärtat hade svårt att pumpa med en massa vätska som tryckte på. Taxi direkt till Hjärtintensiven i Bollnäs var beskedet.

Strax före kl 17 kom vi till sjukhuset. Det blev en hel del väntan. Så småningom fördes vi, Birgit var med, till medicinakuten. Ny väntan i undersökningsrum och ny undersökning och EKG. Klockan hade hunnit bli över ett innan jag fick beskedet att jag skulle läggas in på Hjärtintensivavdelningen, HIA. En sköterska beställde taxi hem åt Birgit. Den resan blev faktiskt billigare än vi gissat, ”bara” 1 200 kr.

När jag äntligen kom in på HIA vet jag inte, men det blev en säng bland fyra andra i korridoren, men mitt emot en toalett och så trådlös EKG-anslutning till övervakande personal. Jag fick ganska omgående en ”mastig” spruta vätskedrivande lösning intravenöst sedan jag bytt till pyjamas. Sedan slocknade den trötta patienten.

Småningom purrades jag av en sköterska, som ville kolla läget. Det var genomblött. Hon tog mina pyjamasbyxor och kalsonger och sade: ”De här tvättar jag, du får tillbaka dem i morgon bitti rena och torra.” Jag fick nya byxor, kalsonger och en ny blöja placerade hon på plats.

Någon skärm framför sängen var inte att tänka på i den smala korridoren och jag minns inte att belysningen där någonsin tonades ned.

I tre dygn låg jag så, varefter jag fick en lite bättre plats i korridoren, där en skärm också kunde sättas upp. Sista natten fick jag dela rum med en mycket sympatisk gammal sjöman, liksom jag bosatt i Sandarne. Där hade just en råtalloljecistern just sprungit läck och några hundra kubikmeter olja hamnat i havsviken till de strandboendes stora förtvivlan.

Själv hade jag lämnat ifrån mig 5 – 6 liter kroppsvätska under de tre första dagarna på sjukhuset och hjärtat pumpade lättare. Birgit har observerat att kulmagen minskat i omfång. Nu väger jag mig varje dag och viktminskningen fortsätter trots god aptit, julmat och dryck.

På eftermiddagen dagen före Julaftonen kom jag hem igen, för att vinka av våra julgäster. Dotterson med hustru och barnbarnsbarnet, Brynn. Mamman, Carolyn kommer från England. Det var kärt Julbesök, som jag tyvärr till största delen missade.

Så några slutliga kommentarer till den här tiden och Julhelgen: Överläkaren vid HIA i Bollnäs är en mycket sympatisk dansk läkare men ingen förstår vad han säger, varken personal eller patienter. Underläkaren är en trevlig ryska, lättare att förstå eftersom hon talar begriplig svenska. All personal på HIA som jag kom i kontakt med var proffsig, alltid vänlig och hjälpsam. Hur kan de? Med de hopplösa landstingspolitiker och tjänstemän, som från Gävle verkar sabotera verksamheten i Hälsingland.

Hemkommen på julaftonen hade jag en del kontakter jag borde ta, brev att besvara o.s.v. Det får bli så småningom. Jag hade tre julklappsböcker att ta itu med. När jag börjat läsa ”Midvintermörker” av Lars Wilderäng, så fanns inte utrymme för någon annan verksamhet. Detsamma gäller Anders Jallais böcker. Samtidigt skall jag försöka planera/fördela intaget av 30 tabletter av 16 olika slag över min vakna tid och inte glömma en till två inhalationer morgon och kväll. Apotekets doseringsask har alldeles för små och få fack, vilket krånglar till det hela för en gubbe med knaggligt närminne.

Nu har jag i alla fall presterat ett livstecken.

Försvarsministerns blogg igen

2011-12-11T17:21:00.000+01:00

Rubriken till försvarsministerns blogg den 27 nov. var: ”Sveriges reform i linje med omvärldens reformer.” Jag visste, och vet fortfarande inte om man skall skratta eller gråta åt eländet?

En del kan säkert skratta, men många gråter säkert. Han säger att försvaret är under omorganisation, men ingen vet egentligen riktigt hur, när, till vad och vilket försvar? Har den anställde en egen uppfattning och framför den riskerar han eller hon tydligen uppsägning per SMS och en del personal behöver sägas upp, men desto fler anställas.

Försvaret är under omorganisering säger han. Vilket försvar? Det svenska försvaret lades ned i det allra närmaste fullständigt under 90- och början av 20-hundratalet. Man sade att ett nytt försvar skulle se dagens ljus 2004 (IO 2004) efter en strategisk time out. Det ljus som då syntes i tunneln var ett ankommande tåg och i tunneln stod vi.

Redan på 80-talet hade försvaret en massa övertaliga överstelöjtnanter, som bland andra vi i materielverket skulle försöka sysselsätta, vilket inte var helt lätt. Tidigare pensionerades flertalet officerare som kaptener, möjligen med majors avsked. Nu skulle många helst pensioneras som överstelöjtnanter. Det blev inflation i befälsgrader. Furirer blev fänrikar, överfurirer blev löjtnanter, sergeanter och fanjunkare blev kaptener, kaptener majorer, majorer blev överstelöjtnanter och riktiga överstelöjtnanter blev förbannade.

Man gjorde en anpassning till internationella förhållanden hette det. Just nu gör man en ny anpassning till (närmast oförändrade) internationella förhållanden. Denna gång genom att återgå till det gamla systemet med underofficerare och underbefäl (en gång ryggraden i svenskt försvar), men kallar dem specialistofficerare. Tyvärr följde nya problem med misstanke om ovilja till omgalonering och andra komplikationer. Vad tycker en kapten om att plötsligt vara fanjunkare igen? Nu har tydligen omgaloneringen gjorts frivillig och ÖB skall fundera på saken tills i april nästa år. ÖB har mycket att fundera över, men har väl fortfarande många överstelöjtnanter, som kan sköta funderandet kanske tillsammans med facket?

Åter till ämnet, som ju var ”tomhylsans” blogg: ”Försvarsreformer tar tid”, säger han. ”För Tyskland, som samtidigt som Sverige reformerar försvaret och dessutom i mycket näraliggande riktning, beräknas det ta 5-8 år. Precis som för Sverige alltså. (Sic!) Ingen reform startar med ett blankt papper, utan tvärtom med sedan länge etablerade strukturer.” Var får han allt ifrån? Har tyskarna verkligen skrotat sitt försvar, eller gjorde inte vi det för 10-15 år sedan? Jag undantar att svenska flygvapnet bibehållit en viss förmåga till incidentberedskap och att vi har några ubåtar, som kan verka. Vi lär t.o.m. under en tid ha hjälpt Baltikum med ett flygplan i incientberedskap där.

Vidare skriver han: ”IO14 ska bestå av 50.000 soldater. Den nya tyska insatsorganisationen kommer att bli ca 185.000 man, den polska ungefär 95.000 och den brittiska litet mindre än den tyska. Sverige avviker alltså inte.”

Jag antar att han inte vet vad det är han jämför. Skulle t.ex. Sverige ha samma antal soldater per ytenhet som Tyskland, så skulle Sverige ha 233 000 man. Tyskland, liksom de andra, är dessutom med i NATO, vilket Sverige inte är och skyddas garanterat av amerikansk trupp med amerikanska robotar och missiler. Mer relevanta jämförelser vore Finland, som snabbt kan mobilisera drygt 300 000 man eller det pyttelilla Schweiz, som ännu snabbare kan få 200 000 soldater på fötter.

Finland finns liksom Sverige i Afghanistan och har ett vassare stridsflygplan, F-18.

”KFÖ-er genomförs nu över hela landet och ÖBs inriktning är att öva på högre nivåer”, skriver försvarsministern. Det är ju en bra inriktning, men det lär dröja länge innan den kan förverkligas. För att verkligen öva högre nivåer måste man väl ändå disponera högre nivåer och ÖB:s ständigt återkommande medelsbrist gör gång på gång att ÖB annonserar inställda övningar.

Försvarsministern verkar tro att ”omorganisationen” av försvaret blir klar år 2014. ÖB verkar tro att den kanske kan klaras till 2019. 5-8 år! Ha!

Samsynen bland politiker när det gäller försvaret är tämligen bred menar han också och har ganska rätt. Det är i duman man hör om revansch och upprustning. Flertalet EU-stater verkar räkna med att försvaras av andra EU-stater med lika dåligt utgångsläge som Sverige.

Vi är inte så väldigt många som minns läget 1939, då vi ändå förvarnats tiotalet år tidigare. Då vi i Sverige bl.a. började militärutbilda 14-åringar. Jag var en av dem och en del fysiskt tidigutvecklade lyckades komma med i ungdomslandstormen redan före 14-årsdagen. 15 år gammal och under Påsklovet vinterutbildades jag under en vecka i Ånn och alltså den jämtländska fjällvärlden. I övrigt skedde utbildningen i mitt fall kvällar, helger och skollov vid I 5 i Östersund. Av Östersunds garnison finns inget kvar naturligtvis. Idag jämrar man sig med all rätt om afrikanska barnsoldater i 14-15-årsåldern.

”Tomhylsan” och de andra politikerna tror helt klart att den s.k. återtagningen klaras av på några få år. Inget kan vara mer felaktigt.

Nu lovar jag att inte skriva mer om det här eländet på ett tag. Det finns så mycket annat elände orsakat av våra politiker att beskriva.

2011-12-05T17:23:00.001+01:00

Spaningaradar PS 860/T

En ny dag i försvarspolitiken

2011-12-05T17:21:00.000+01:00

(Forts. fr. föreg. inlägg.)

Det har länge varit klart att Sverige måste välja väg för hur luftförsvaret och stridsflyget skall utvecklas de närmaste tre decennierna. Därmed är det också klart att det snarast möjligt erfordras en ny luftförsvarsutredning. Den senaste utredningen tillsattes 1967 och avlämnade sitt betänkande till ÖB två år senare, i februari 1970 (LFU 67).

Följderna av LFU 67 var många, t.ex. att strilradaranläggning PS 860 anskaffades och installerades under 80-90-talet. Den är transportabel mellan fortifikatoriskt förberedda berganläggningar och även fortifikatoriskt oskyddade platser. Innan jag slutade vid FMV på 90-talet hade jag många gånger imponerats av vad vi lyckats åstadkomma.

PS 860 var inte minst imponerande. En decimetertjock pansarlucka öppnar sig i berget och upp ur en silo kommer ganska snabbt en stor kvadratisk radarantenn i toppen av ett tjugotal meter högt fackverkstorn Den tredimensionella radarn börjar omedelbart arbeta. Indikeras ett hot, så sänks antennen åter ned och andra radarstationer får ta vid. PS 860 behöver numera ersättas av något ännu bättre!

Luftförsvarsutredning ja! Det verkar som om Alliansens högsta höna i försvarsutskottet, ”försvarsexperten” Cecilia Widegren (M), tror att en sådan skall utföras av okunniga politiker? Hon har nämligen sagt: ”Vi är absolut inte villiga att tillsätta en parlamentarisk utredning som skickar förmågelyftet i stå vad gäller Gripen. De frågorna är för viktiga för att politikerna, innan försvarsmakten har lämnat sitt underlag till regeringen, ska sätta sig ned och tycka till om det.”

Hon har naturligtvis helt rätt i att det skulle bli rappakalja av det hela om bara våra politiker tycker till i frågan. En luftförsvarsutredning skall naturligtvis engagera berörda långt utanför både politiska församlingar och försvarsmakt. Luftförsvaret, liksom försvaret över huvud taget, skall skydda så många och så mycket som måste komma till tals i sammanhanget och kan inte överblicka särskilt lång tid framöver. Det är 44 år sedan den senaste, sedan många år totalt utspelade utredningen, gällande de då närmaste trettio åren tillsattes och nu menar våra duktiga politiker, att en ny utredning skall gälla tiden efter 2040! Vi får väl innerligt hoppas att damerna i försvarsutskottet kan spå i kaffesump. Jag är helt säker på att Försvarsmakten inte kan det.
Det blir nog mer om detta i kommande inlägg.

En dag i försvarspolitiken

2011-12-03T02:00:00.000+01:00

Rubriken är hämtad från Claes Arvidssons blänkare i SvD i fredags. Där påpekas att S och MP först sade nej till regeringens propå om svenskt ansvar för Nordic Battle Group 2014, men nu säger ja till ledningsansvaret 2015. Samtidigt skall EU:s krishantering ses över och kanske riktas mot humanitära insatser. Jag undrar så, vad annat kan EU:s krishantering riktas emot, inte krig väl?

Regeringen har stenhårt sagt nej till en nödvändig luftförsvarsutredning, men säger nu ja till vad den samlade oppositionen (majoriteten) bestämt. En luftförsvarsutredning skall göras, men Gripensystemet (JAS) skall vara kravställande. Idyllen får inte ifrågasättas och utredningen skall omfatta tiden efter 2040!

Hur många ”experter” förutsade 1959 att amerikaner tio år senare (20 juli 1969) skulle vandra omkring på månen och sedan återvända till jorden? Vid det fjärde besöket på kort tid åka omkring på månen i terrängbil? Vid det andra besöket utföra en precisionslandning? Den 25 maj 1961 meddelade John F. Kennedy den amerikanska kongressen om beslutet att besöka månen. I juli1967 genomfördes det och vi fick i TV direktbilder, alltså nära nog i realtid, med en fördröjning i huvudsak orsakad av överföringshastigheten, 299 792 458 m/s. 1972 hade 6 besök på månen genomförts, det sista med en geolog deltagande.

Det beslut våra riksdagsledamöter förväntas ta är närmast löjligt, fånigt eller vad man nu kan hitta på. Kanske tror en majoritet i riksdagen att man kan sia om tiden efter 2040, att partiet kan tala om hur man skall rösta i frågan när den kommer upp? Den senaste luftförsvarsutredningen presenterades 1967 och efter den arbetade jag sedan i 26 år och Sverige hade antagligen världens mest genomtänkta och effektiva luftförsvarssystem. Det var inte bara min förtjänst!

Sedan kom den misslyckade ”time outen”, man skulle ha all materiel i ett centralförråd, som visade sig för litet. Man började ”mellanlagra”, körde omkring materiel tills ingen visste var den fanns. Våra leverantörer fortsatte leverera beställd materiel, som vi inte behövde och som vi sålde vidare billigt eller skrotade. Det hela blev väldigt dyrbart och fåglar började bygga sina bon i uppställda JAS-plans motorer.

Man skänkte bort materiel, i all välmening och högst berömvärt, till de just befriade baltiska staterna. Materiel för ungefär en brigad vardera plus en hel del radar- och radiolänkstationer. Redan innan jag slutade 1993 skickade vi över egen personal för att hjälpa balterna att få sådana stationer i drift. Själva kan vi för närvarande inte ställa upp en övad och fullt utrustad brigad.

Jag får fortsätta på det här en annan dag, nu bör jag gå i säng.

2011-11-15T19:02:00.000+01:00

Nu är jag tillbaka efter ett långt och oannonserat uppehåll. Det mesta av det här inlägget skrevs faktiskt för flera veckor sedan. (En anledning till uppehållet är att jag haft så mycket att läsa och fundera över. Jag har fortfarande tre olästa böcker (historia) väntande.)

Jag är PESSIMIST!

Här kommer ytterligare en del om konflikter. Detta efter att jag i Facebook har sett ett inlägg om Palestinakonflikten präglat av djup okunnighet.

Det i Gaza styrande islamistiska partiet Hamas, liksom Iran, ställde naturligtvis inte upp på president Abbas vädjan för en tid sedan, om att Palestina skall röstas in som medlemsstat i FN. Först måste enligt deras uppfattning de sju miljonerna judar i Palestina förintas eller möjligen fås att lämna Palestina som flyktingar. Restaurangägaren Jamal Abu al-Qumsan i Gaza fängslades av Allmänna undersökningstjänsten, en av Hamas polisstyrkor. Man kunde nämligen på restaurangens TV se Abbas framträdande i FN. Sådana exempel på Hamasregim är nog okända för flertalet svenskar.

UNIFIL i Libanon kunde naturligtvis inte förhindra att Hizbollah tog över södra Libanon och Bekaadalen och skickade in sina raketer i Israel. Det treåriga Koreakriget utbröt i juni 1950 och FN-militär, bl.a. svensk, är sedan sex decennier engagerad för att upprätthålla vapenvila.

Historia ja. Yngre svenskar (-or), säg 80-, verkar helt historielösa. De verkar något lite orienterade om vad som hänt ute i världen ytterst få år bakåt i tiden. Våra politiker anses av många vara historielösa och ”vad då då”? I valet 2010 blev 4 pensionärer riksdagsledamöter. I rättvisans namn borde de ha varit fem gånger fler och med hänsyn till kunnande och erfarenhet ännu fler. Till ämnet.

Det är egentligen inte särskilt svårt att ange lösningar på Israel – Palestinakonflikten. Kruxet är att det i så fall blir en lösning som parterna absolut inte accepterar. Det var enklare förr att lösa konflikter, när FN inte lade sig i det hela.

Efter ett par dagar av krig kräver numera FN vapenstillestånd och ett sådant träder oftast i kraft långt innan kriget är avslutat och alltså konflikten vanligen löst. Åtminstone för en längre tid.

Numera konserveras då och då konflikterna genom FN-inblandning i all välmening. Vissa FN-stater skall sedan på obestämd tid tillhandahålla fredsbevarande eller t.o.m. fredsframtvingande trupp i den ena olösta konflikten efter den andra. Den lilla svenska försvarsmakten är just nu engagerad i inte mindre än 12 sådana insatser. De flesta av dem gäller gamla konflikter i vilka knappast någon lösning genom FN-insatsen kan anas.

Konflikter, ja! Ordet är krig, men krig är ju så fruktansvärda att ordet numera bytts ut mot begreppet ”väpnad konflikt”. Man gör vad man kan i FN.

Hela tiden finns det i opinionerna ett behov av insikt och sanning, kort sagt historia, som oftast inte alls tillfredsställs i media. Särskilt inte när konflikten blir långvarig. Konflikternas tidigare skeden och orsaker faller snabbt i glömska. Det var litet sådant jag försökte beskriva i mitt inlägg 4 sept. ”Invandrarfientlighet, terror och krig.”

Jag skall (som vanligt lite långrandigt) ge exempel på löst respektive olöst konflikt:

Den 22 oktober 1944 intog förband ur den sovjetiska 11 gardesarmén den lilla byn Nemmersdorf i Ostpreussen alldeles intill gränsen mot Litauen. Det var ett tillfälligt inträngande i det som då var Tyskland och byn återtogs snart. Det visade sig att Röda Armén hade mördat byns samtliga innevånare. 155 män, kvinnor och barn, men dessutom 40 franska krigsfångar placerade i byn. Fransmännen hade uppenbarligen sökt skydda tyskarna och kanske därför dödats, varpå fransmännen slängts ned i en gödselbrunn. Unga flickor och kvinnor hade våldtagits, körts över med stridsvagnar, spikats upp på ladugårdsdörr samt därefter skjutits med sina barn. Jag minns än idag hur jag läste om detta i svensk press. Tyskarna hade inbjudit journalister från de neutrala länderna Sverige och Schweiz att komma och se på plats.

Från denna tid visste Preussens befolkning vad som väntade, men den ryska storoffensiven in i Tyskland skulle dröja till januari 1945.

Hjärtat i Ostpreussen var staden Königsberg. Befälhavare i Königsberg var generalen Otto Lasch och i april var situationen för de nu i Königsberg inneslutna tyskarna helt hopplös. De flesta av Königsbergs civila var inneslutna tillsammans med soldaterna vars ammunition var så gott som slut. I källare låg så där 10 000 sårade soldater och skadade civila. 50 % av stadens centrala bebyggelse hade raserats i brittiska (RAF) terrorbombningar redan i slutet av augusti 1944. Anflygningen skedde över Sverige.

Mot Hitlers order förhandlade Lasch med den ryske befälhavaren marskalkVasilevskij om kapitulation. Marskalken hade via flygblad försäkrat:
… Alla generaler, officerare och soldater som inställer motståndet garanteras liv, tillräcklig förplägnad och att återvända hem efter kriget. Alla sårade och sjuka kommer ofördröjligen att ges läkarvård. Jag lovar alla som ger sig till fånga en för en soldat värdig behandling. Den fredliga befolkningen kommer att tillåtas att återvända hem till sina hemorter och till det fredliga arbetet. …

När Lasch kapitulerat och ryssarna tagit över proklamerade marskalken av Sovjetunionen Vasilevskij två dagars fri plundring och en nazistisk folkdomstol dömde i Lasch frånvaro honom till döden och fängslade hans familj. Lasch frigavs ur rysk fångenskap 1955, alltså efter 10 års krigsfångenskap och kunde återförenas med sin familj. 1945-1948 fördrevs de ca 100 000 överlevande civila i Königsberg för att aldrig återvända. De hade inte kunnat fly västerut innan ryssarna kom.

Den kände halvjudiske violinisten Michael Wieck överlevde som pojke i Königsberg mirakulöst både den nazistiska judeutrotningen, ryssarnas härjning och lyckades ta sig till Västtyskland. Han vittnade: Vi ville ta emot ryssarna som befriare, men hur skulle vi kunna det? De dödade alla män de fick syn på och våldtog alla kvinnor mellan sju och sjuttio. Vi kunde höra skriken och ropen på hjälp långt in på natten. De låste in människor i källarna och satte sedan eld på husen. De förde civila ut till slagfältet utanför för att skjuta eller bränna dem.

Litteratur: 1. Niclas Sennerteg, Stalins hämnd, Röda armén i Tyskland 1944-1945.
2. Kurt Dieckert och Horst Grossmann, Ostpreussens undergång 1944-1945. Königsberg.

Ilja Ehrenburg, en i Ryssland berömd publicist, skrev under andra världskriget många upprop till de ryska soldaterna. Följande exempel är från 1942 och hämtat ur Niclas Sennertegs bok ”Stalins hämnd”:

Döda, döda! Det finns ingen tysk som är oskyldig, inte de levande och inte de ofödda! Följ kamrat Stalins direktiv och krossa för alltid det fascistiska odjuret i sin håla. Bryt med våld de germanska kvinnornas rashögmod. Ta dem som rättmätigt byte. Döda, ni tappra framstormande rödarmister.

Ett annat exempel och citat ur samma bok:
En rysk artillerikapten som deltog i erövringen av Tyskland skrev senare:
Knappt har motorerna tystnat,
förrän var och en springer iväg
för att värma sig.
Med styva lemmar slår man åkarbrasor,
och går in i huset: ”He, matka, jajki!”
Alla skränar. För att förpläga dem
bär kvinnan fram vinteräpplen,
frostigt klara – männen tar för sig,
tuggar knarrande, snokar omkring,
däremellan blir kvinnan skjuten,
mattan röd av blodstänk,
och den sjuke mannen i sängen
med ens befriad från sina plågor.

Blott en liten pojke, deras brorson,
märker vad som sker, springer ut,
hoppar över stängslet och kutar,
gör språng och sicksackar
som en liten hare, som ett litet djur,
över fältet bort mot skogen.
Från vägen skjuter i raseri
en hel pluton efter honom.
- ”Slår vad!” – ”Har honom” – ”Han sticker!”
- ”Ge, ge, ge honom!”
- ”Äsch, den hunden, nu är han borta.
När han väl blir stor…”
Officeren som skrev var Alexander Solzjenitsyn och raderna är från poemet ”Preussiska nätter”.

Från januari 1945 och fram till ”eld upphör” fortsatte ryssarna framåt över Ostpreussen, Västpreussen och Pommern på samma sätt. De mötte de västallierade vid Oder, d.v.s. vid en tänkt linje från Östersjökusten söder om Skåne och söderut till Tjeckiens västgräns.

De stora tyska städerna var ruinhögar efter terrorbombning, Hamburg, Dresden, Köln, Berlin. I hela det av Ryssland ockuperade område, som senare kom att utgöra norra Polen och ryska Kaliningrad skedde en etnisk rensning av varken förr eller senare skådad omfattning. Omkring 15 miljoner tyskar förflyttades från tyskbefolkade områden. Många deporterades till avlägsna delar av Ryssland. Miljontals försvann ”helt enkelt”.

Visst kan det anses att ryssar och polacker hade mycket att hämnas för, men systematiskt mord och våldtäkt på all civilbefolkning, skyldiga som oskyldiga, barn, gamla och sjuka är ryssarna ganska ensamma om i Europa och modern tid. Nåväl, Tyskland var krossat, en ruinhög, men också ett folk som efter detta vill fred under de villkor som ges och har så förblivit i flera decennier.

I Japan, lika grundligt besegrat i WW2, resulterade kriget i något liknande. Japanerna blev emot egen upprustning, som USA m.fl. och med Kinas militära tillväxt och aggressiva framtoning så småningom ville se.

Olösta konflikter efter FN-ingripande för vapenstillestånd finns så här på rak arm i: Korea, Bosnien, Kosovo, Irak, Afghanistan, Cypern, Libanon, Etiopien/Somalia, Israel/Arabförbundet och flera till. En del konflikter är lika gamla som begynnelsen av FN:s fredsframtvingande insatser och blossar då och då upp igen, med nytt FN-ingripande och nya vapenstillestånd.

Vart är mänskligheten på väg under ledning av sina politiker (i allmänhet giriga egoister)?

Jag har försökt peka på ett dilemma, som man nog inte bör peka på. Kanske finns det konflikter som bör lösas snabbare? En snabb men slutgiltig lösning, eller åtminstone långvarig. Krig som får slutföras, med en tydlig och förhoppningsvis storsint segrare, liksom USA efter WW2.

Dags för plommonskörd

2011-09-07T16:05:00.000+02:00

Birgit har med hjälp av sitt numera ständiga sällskap, Karl-Oskar, börjat skörda våra plommon. Alla de finaste hade jag redan ätit upp då bilden togs. Det är synd att skördetiden för plommon är ganska kort, så det gäller att frossa den korta tiden.

Du har väl läst hela mitt förra inlägg? Ha-ha!

Invandrarfientlighet, terror och krig

2011-09-04T23:58:00.001+02:00

Ett långt, långt inlägg men så omfattar det tiden ca 3000 f.Kr. – nu.

Terror, detta vidriga, kryper allt närmare inpå även oss i Sverige. Attentatet och massdödandet i Norge har skett i Norden. Med sådana människor som denne massmördare bland oss är vi alla illa ute. Många funderar säkert över vad det egentligen är som händer runt om i världen. Terror av detta slag är egentligen inget nytt, men vi har varit tämligen fria från det här i Skandinavien fram till senare tid. Drabbade denna gång är framför allt ungdomar med en vilja att förbättra världen, något som också denne terrorist säger sig vilja.

Har vi inte här världens stora dilemma, även om vi är överens om att denne massmördare handlar så in i helvete fel? I media framträder omgående ”experterna”, de som tror sig veta allt om orsak och verkan. De som är bra på retorik d.v.s. kan tala och skriva om allt och alla, så att de som glömt historien eller aldrig kunnat den och inte tänker själva tror att något klokt har sagts.

I SvD Brännpunkt framträder Mona Sahlin och några andra förståsigpåare från Expo med upplysningen att ingen blir terrorist på en dag eller en natt. ”Vi vet väldigt mycket om den här världen”, skriver de och ”Därför är ett kontinuerligt samtal som bygger på att utveckla inlevelseförmågan hos den intolerante, så att denne kan se världen ur andras perspektiv, en nödvändighet. Framförallt kan den intolerante inte se hur tragiskt enfaldig hans världsbild är sett ur en annans synvinkel.” Det är lätt att instämma, men mycket mer behöver sägas.

Klart är väl också att grundläggande moraliska insikter kan förintas i mötet med religiösa eller ideologiska övertygelser. Breiviks s.k. manifest redovisar tydligen ingen filosofi, utan bara en massa stockreaktionära ryggmärgsreflexer. Nya ställningstaganden är inte ovanliga i debatten om stora problem, där historien bakom efter hand glöms, lämnas därhän, till förmån för vad som blir modernt. Israel – Palestinakonflikten kan nog vara ett bra exempel. Surfandet bland alla extremister på Internet kan också säkert resultera i mycket snabb radikalisering av somliga människor och detta utan att omgivningen märker så mycket.

Vad skiljer då denne massmördare från de arabiska självmordsbombarna? Ja, egentligen inte så mycket, målsättningen att döda så många som möjligt finns i båda fallen.

Genom att norrmannen Breivik enligt mediauppgift dödade personerna på Utøya en efter en kunde han skona barn så unga att de rimligen inte ”hunnit indoktrineras”. Hans handling var tydligt riktad mot DNA, det norska socialdemokratiska partiet, ävenså bomben i regeringskvarteret.

Motsvarande terrorhandling är så mycket vanligare från arabisk/islamistisk sida. Idag i Irak och riktad mot ”den andra stora grenen” inom Islam, mot ”nuvarande staten Irak” eller mot utlänningar.

För några år sedan (Bromsat av muren?) självmordsbombade araber flitigt i Israel. I bussar, vid busshållplatser, varuhus och vid marknader där många människor samlats. Ofta kvinnor, barn och gamla.

Breivik tog inte heller livet av sig själv, som ickemuslim trodde han inte heller att han efter döden i paradiset skulle tilldelas 72 undersköna jungfrur att roa sig med.

Världens just nu mest eftersökte terrorist, egyptiern Ayman al-Zawahiri, brukar räknas som den viktigaste islamistiske ideologen under senare år. Han har efterträtt Usama bin Ladin som ledare för al Qaida. Det anses att han blev den våldsamme terrorist han idag är efter förhör under tortyr i Egypten för många år sedan. Det rörde sig dock om förhör under mer än en dag.

En stor fråga är väl nu om Ayman kommer att kunna blanda in Al Qaida i den Egyptiska konflikten? Han var för övrigt perifert inblandad i mordet på Anwar Sadat, men lyckades då fly till Saudi Arabien. (Litt. Bin Ladin, det hemliga nätverket av Roland Jacquard, som skrevs före 11 sept. 2001.)

En konflikt bottnande i intolerans är den Israelisk-Arabiska. Den har mer än 1 500 år på nacken. Det dubbla om man så vill. Filistéerna, efter vilka romarna gav Palestina (latinska formen av Filistéen) dess namn för att straffa de upproriska judarna, var redan då Israels fiender. Det kan knappast vara någon lätt uppgift att genom prat få de båda att se världen ur den andres perspektiv, som Mona et consortes säger och därmed är jag äntligen inne på det jag egentligen skulle skriva om. Jag använder ordet araber i nu vanligen använd betydelse, d.v.s. invånare i Arabförbundets 22 stater plus några ytterligare stater (2009 ca 360 milj.).

För en tid sedan blandade jag mig i en palaver mellan två vänner på Facebook om Israelkonflikten. Jag sade där, eftersom deras palaver verkade lika olöslig som det den handlade om, att jag kanske skulle ta upp problemet här och det är det jag nu gör. Naturligtvis utan att ange en möjlig lösning. Detta är en mer än tusenårig konflikt och jag har fått uppfattningen att ”moderna” åsikter ofta inte grundas på historia, vilket konflikten gör. Historielöshet kan skapa nya konflikter eller förlänga dem.

I Mellanöstern möts tre kontinenter och tre hav nås, Medelhavet, Röda havet och Persiska viken. Sedan tusentals år har området varit omstritt. Stora civilisationer har kommit och gått, ibland de i anslutning till de stora floderna Eufrat och Tigris i nuvarande Irak eller Nilen som bevattnar Egypten. Lokalt är den mindre Jordanfloden av betydelse.

T.o.m. Makedonien härskade här en tid under Alexander den store och naturligtvis Romarna.

En orsak till striderna i området är att tre religioner har uppstått här, Judendomen, Kristendomen och Islam i nämnd ordning. Stridigheterna förvärras av svåra motsättningar inom Islam.

Enligt Bibeln (Moseböckerna) liksom judarnas Torah lovade Gud det omstridda området till Abraham och hans efterkommande, ”äkta” sonen Isak. Enligt koranen, som nedskrevs på 600-talet lovade Gud landet till Abrahams förstfödde och ”oäkta” son, Ismael. Både judar och araber är ense (sic!) om denna arabernas härstamning.

Ett självständigt rike var det omtvistade Heliga landet under en tid och enligt de gamla skrifterna för ca 3 000 år sedan och under konungar som Saul, David (utvidgade riket med bl.a. Jerusalem till ett stort Israel) och Davids son Salomo. Senare delades riket i två delar nordriket Israel och sydriket Juda.

Nordriket erövrades snart av assyrierna och de nordliga hebreiska stammarna assimilerades förmodligen (de försvunna hebreiska stammarna)? Den babyloniske kungen Nebukadnessar erövrade år 586 f.Kr. hela det assyriska riket, men även Juda rike. Sedan den här tiden har inte Israel varit ett självständigt rike förrän staten Israel utropades 1948 efter ett inbördeskrig mellan judar och araber i området.

Nebukadnessar fördrev de upproriska judarna till Babylon, där de dock behandlades tämligen väl. ”De gamla skrifterna” sammanställdes möjligen under den Babyloniska fångenskapen? Den gamla folkloren eller folksagorna, som tidigare spridits genom muntlig tradition och idag är samlade i Bibelns Gamla Testamente.

År 559 f. Kr. erövrade den persiske kungen Kyros den store Babylon och han lät judarna återvända till Jerusalem med omnejd. En hel del judar, men inte alla, med sina präster och aristokratin återvände till ett område ca 20 mil från norr till söder och upp emot 10 mil från medelhavskusten och österut.

Nu följde ett antal Egyptiska faraoner som härskare, men området var omstritt mellan dessa och den syriske kungen, som hört rykten om att judarna skulle förvara stora rikedomar i Jerusalems tempel. Den judiska kulturen skulle därför återigen utplånas och ersättas av grekisk. Templet i Jerusalem gjordes om till ett tempel för Zeus. Syrierna hittade inga rikedomar.

År 161 f.Kr. gjorde judarna uppror igen under Judas Mackabeus och hans bröder och efter tre år erövrade de Tempelberget och man kunde återinviga templet. År 142 f. Kr. fick man skattefrihet mot Syrien. Efter några generationers fejd bland judar som åtrådde kungamakten, så inbjöd judar romaren Pompejus, som intagit Damaskus, att komma och bringa ordning i landet. Detta visade sig dock inte så lätt. Flera tusen korsfästelser, hårda skatter och massivt förtryck användes för att få judarna att underkasta sig

Rom tillsatte nu en lydkonung och åren 40-4 f.Kr. regerade Herodes den store. När han dött delades landet mellan hans tre söner, varvid Galiléen tillföll Herodes Antipas, som regerade till 39 e.Kr. De andra två bröderna misskötte sig och ersattes av landshövdingar, varav Pontius Pilatus var en.

Judarna ville envist ha sin frihet och år 70 e. Kr., efter ett nytt judiskt uppror mot Rom beordrade den romerske befälhavaren, Titus, Jerusalems förstöring. År 135 e.Kr. och ytterligare ett uppror ändrade kejsar Hadrianus namnet på Syriska Judea till Syriska Palestina som straff. Palestina är den latinska formen av Filistéen och många judar tvingades återigen att flytta ut.

De muslimska araberna erövrade 638 Palestina. På förvånansvärt kort tid erövrades så området från Indien via Mellanöstern och Nordafrika t.o.m. Spanien.

År 1095 kallade påven i Rom till heligt krig. Korstågen började. Europeiska arméer brände, våldtog och dödade där de drog fram. År 1099 erövrades Jerusalem och tusentals muslimer och judar dödades. I ungefär 100 år höll man på, men 1187 segrade muslimerna under kurden Saladin och området blev åter muslimskt efter arabisk invandring, omvändelser till islam och förföljelse av judar och kristna.

Turkiska seldjuker och senare mongoler invaderade därpå, men de konverterade till islam. Sedan hamnade Palestina under de egyptiska mamlukerna, som var av turkisk härkomst.

Från 1517 blev Palestina en del av det Osmanska riket där Sultanen härskade. Landet styrdes av turkiska tjänstemän på order från Beirut eller Konstantinopel. Befolkningens identitet var i första hand religiös, oftast muslimsk, men ibland judisk, drusisk eller kristen. Man hade en mycket stark familje-, by- eller klantillhörighet. Någon palestinsk nationsgräns existerade inte.

Jordarna hade nu under ganska lång tid vanligen ägts av arabiska klaner, men turkarna införde privat jordägande. Detta gjorde klanledarna, som vanligen bodde i städerna, till jordägare. Fellaher, jordlösa bönder, fick enligt sed bo på godsen och odla jorden, men under det turkiska styret förföll till stor del jordbruket i Palestina. Blodiga judeförföljelser i det ryska tsardömet, liksom en besvärande antisemitism i övriga Europa gjorde att emigranter härifrån tog sig till Det heliga landet, även om en majoritet flyttade till USA.

1897 hölls den första sionistiska världskongressen. Budskapet blev att judarna, för att överleva som folk, åter skulle ha ett eget land som skulle skapas genom offentlig rätt i Palestina. 1901 skapades så den Judiska nationalfonden, som köpte jord till judiska invandrare i det då glest befolkade Palestina. När sedan jordägarna (godsägarna) sålde mark till judar blev det inte sällan komplicerat. Man tvistar än idag om huruvida mark som såldes var obrukad och obebodd.

Ett judiskt samhällsliv började åter spira i Palestina vid sidan av det arabiska. Detta sågs inte med blida ögon av araberna, som vädjade hos turkarna att begränsa invandringen. Den judiska invandringen stimulerade emellertid ekonomin och det fanns gott om utrymme, med mycket jord liggande i ständig träda. Det skapades nya arbeten och även många araber flyttade därför in.

Så kom första världskriget och britterna erövrade området 1917. Det Osmanska riket besegrades av västmakterna och kvar av det stora riket blev Turkiet. Flera länder i Mellanöstern gjordes av NF till brittiska och franska mandatområden. Ett sådant var Palestina, som då omfattade nuvarande Jordanien och Palestina. Idén om ett judiskt nationalhem i Palestina tog Storbritannien upp i Balfourdeklarationen samma år.

Britterna avskiljde området öster om Jordanfloden och gjorde arabledaren Abdullah till Emir i emiratet Transjordanien. 1922 bekräftade NF emiratet, som blev självstyrande under det brittiska mandatet. Landet var fattigt och outvecklat med en befolkning på ungefär 400 000 beduinnomader. För att stabilisera landet bistod britterna med bildandet av en armé, Arablegionen, under ledning av den brittiske generallöjtnanten Sir J.B. Glubb, som kom att kallas ”Glubb Pascha”. Legionen kom under hans ledning att utvecklas till en elitstyrka. Transjordanien blev 1946 fritt kungadöme medan britterna behöll en del militära privilegier till 1956, då Glubb Pascha avgick som legionens ledare.

Religiösa och politiska motsättningar var svåra i hela Mellanöstern. Judar var utspridda över hela området och omkring en femtedel av araberna var kristna. Islam var uppdelat i de två religiösa riktningarna sunni och shia, särskilt shia dessutom i ett flertal fraktioner. Brittiska och franska tjänstemän och politiker delade in området i mandat sig emellan, som godkändes av NF och efter kolonialtiden blev självständiga stater. Någon hänsyn till religioner och klaners inflytelseområden togs inte, vilket naturligtvis bäddade för de våldsamma konflikter vi idag ser i Mellanöstern.

1921 blev Amin al-Husseini vid ungefär 26 års ålder Stormufti av Jerusalem (religiös ledare), och naturligtvis kom han från Jerusalems mest ansedda familj, Han var fanatiskt emot judarnas närvaro i Palestina och en judisk stat inom Palestinamandatet. Hans judehat accelererade under trettiotalet, när judeförföljelsen blossade upp i främst Tyskland, men också i andra Europeiska stater och judeinvandringen (flykten) till Palestina tog fart.

1941 flydde Amin till Nazityskland efter att ha deltagit i en tyskinspirerad kupp mot den pro-brittiska regeringen i Bagdad. Han vistades sedan där under Hitlers beskydd till nederlaget 1945. Mycket nöjd fick han där 1941 Hitlers löfte att, efter att ha löst det judiska problemet i Europa, uppmana även icke-europeiska länder om samma sak. Han erhöll i Tyskland, som nazist, graden SS-Gruppenführer, propagerade för nazism, för muslimers anslutning till SS- förband, t.ex. 13:e Bergsdivisionen i SS och mot judarna i tysk radio riktad till Mellanöstern. På bilder vid den tiden såg man honom hälsa med nazihälsning.

Han var kusin till Yassir Arafats mor, familjeband är viktiga bland araber. Denne religiöse och nazistiske arabledare dog 1974 i Beirut.

Efter andra världskriget hade Arabförbundet bildats, som en sammanslutning mellan Egypten, Irak, Libanon, Syrien, Transjordanien och Saudiarabien. Arabförbundet krävde en oberoende arabisk stat i Palestina. Judar skulle där representeras enligt ett kvotsystem, vilket naturligen skulle sätta stopp för all invandring av judar.

Araberna tillkännagav också att man förberedde ett gerillakrig mot den judiska staten om en sådan skulle bildas. Trots detta antog FN resolution 181 enligt vilken en judisk stat skulle omfatta 55 % av Palestinas yta och den arabiska staten 44 %. Resterande procent utgjorde Jerusalem, som skulle förvaltas av FN. Även Sovjetunionen röstade för resolutionen.

Judarna accepterade resolutionen men inte araberna.

Redan 1920 såg sig judarna tvungna att bilda en underjordisk försvarsorganisation, Haganah, som på hebreiska lär betyda just försvar. Andra underjordiska organisationer tillkom, Irgun och Stern, som nog var mer inriktade på terror som hämnd för arabiska övergrepp.

I Palestina rasade nu (1947-48) regelrätt inbördeskrig mellan judar och araber, och 14 maj 1948 proklamerade Ben Gurion den Israeliska staten.

Krig 1

Dagen därpå gick trupper från Egypten, Jordanien, Syrien, Irak samt styrkor från Saudiarabien och Jemen till angrepp. Enligt israelerna uppmanades nu araberna av sina egna att för en tid lämna israelernas områden för att lämna arabarméerna manöverfrihet. Detta förnekas av araber, men det var bevisligen så, åtminstone i Haifaområdet i norra Israel.

Haganah saknade så gott som helt tunga vapen, men lyckades stjäla en del från brittiska förråd, bl.a. två stridsvagnar. Däremot fanns nu i Haganah en del officerare och soldater med erfarenhet från WW2. Bl.a. från den judiska brigad som Storbritannien satt upp under kriget. Brigaden utmärkte sig under kriget och många av dess soldater kom till Israel efter 1945.

Nu slogs israelerna för sin överlevnad och lyckades mot alla odds i stället utöka sitt territorium.

Många stater förlorar i krig, men lyckas ändå överleva i någon form. Israel har inte dessa förutsättningar. Israels förutsättning är att förlust i ett krig innebär statens utplånande och för krig utifrån detta. Man måste förstå detta för att rätt förstå Israels inställning till sin försvarsmakt, dess strategi, taktik, utbildning och sätt att föra krig.

Västbanken ockuperades av Transjordanien (Arablegionen). 1949 slöts det slutliga vapenstilleståndet i detta krig. Det område israelerna behärskade var ungefär dagens område minus Västbanken och Golanhöjderna och utgjorde en klar seger så långt. Israelerna lyckades inte intaga östra Jerusalem med Klagomuren, som för dem var helig och den sista resten av Salomos tempel. Strategiskt blev Israels område något bättre utformat ur försvarssynpunkt än det som ”klantisarna” i FN tänkt sig.

En följd blev nu att judar som sedan gammalt fanns utspridda över Mellanöstern och Nordafrika råkade illa ut. 850 000 av dem tvingades fly, således fler än de araber som lämnat Israel. Två tredjedelar av de judiska flyktingarna kunde så att säga ta de från Israel flyktade arabernas plats. Tragiskt är att arabstaterna däremot inte tog emot sina egna bröder och systrar. De lever än idag, efter 62 år i flyktingläger, försörjda av FN och diverse västerländska organisationer för flyktinghjälp.

Efter 1949 förklarade Transjordanien Västbanken som en del av Transjordanien och landets namn ändrades till Jordanien.”Trans” står för ”öster om” Jordan, men västbanken ligger ju väster därom. Jordanien har senare följdriktigt tagit emot flyktingar från Västbanken och givit dem Jordanskt medborgarskap.

Man talar om Israels 8 krig under ett drygt halvsekel. Det rör sig då om vad man skulle kunna kalla de stora krigen. Därtill kommer de under långa tider pågående hämnande svaren på terrorangrepp från olika håll. Israelerna har i decennier, även mellan de utkämpade krigen, utsatts för artilleri-, granat- och raketbeskjutning från omgivande araber i Libanon, Syrien, Västbanken, Gaza och Egypten.

Krig 2

I juli 1956 förstatligade den Egyptiska diktatorn, Gamal Abdel Nasser Suezkanalen. De dominerande ägarna i kanalaktiebolaget var Storbritannien och Frankrike, som båda kände sig djupt kränkta och fortfarande såg sig som stormakter. Redan natten därpå sammanträdde brittiska ministrar med Frankrikes ambassadör och militärledningen fick order att börja planera för en invasion av Egypten.

Nasser, som var väldigt stor i korken, hotade också att blockera Tiranasundet vid ingången till Akabaviken för israelisk sjöfart. Eilat längst inne i viken är Israels viktiga importhamn. Bl.a. är det här Israel tar in sin olja från Mellanöstern. Nassers åtgärd var en rättsligt fullgod anledning för Israel att förklara Egypten krig. Storbritannien/Frankrike föreslog därför Israel att förklara krig, varvid de själva efter ett par dagar skulle kunna gå in i Egypten för att ”säkra” kanalen och sedan stanna där. Israels premiärminister, Ben Gurion, tvekade länge men gav till slut efter.

Ike Eisenhower hade inte informerats om de Brittisk-Franska åtgärderna och kände sig lurad att söka medla i Suezkrisen. USA tvingade (Som en följd av detta?) Storbritannien, Frankrike och Israel att dra sig tillbaka. Nasser kände sig naturligtvis som segrare i konflikten.

Israel hade segrat stort på Sinaihalvön, som intogs på ungefär 100 timmar.

1959 grundas al-Fatah i Kuwait av Yasir Arafat m.fl. i syfte att genomföra terroristaktioner inne i Israel.

I maj 1964 grundas PLO, Palesine Liberation Organization efter Första Arabkonferensen i Kairo. PLO skapas som motvikt till al-Fatah för att genomföra terroraktioner mot Israel, eftersom al-Fatah förkastat Nassers pan-arabism. Nasser vill se sig själv som alla arabers ledare.

Samma år börjar Israelerna pumpa vatten från Galileiska sjön, som ligger på Israeliskt område, till Negev för att få området odlingsbart.

I september beslutar Andra Arabkonferensen att avleda Jordanflodens källvatten och alltså vattnet till Galileiska sjön. Syftet är att hindra Israelernas tillgång till vattnet. Man bekräftar också sitt mål att krossa Israel.

Mellan januari 1965 och juni 1967 söker al-Fatah genomföra 122 angrepp mot den Israeliska vattenleden. 80 % av dessa misslyckas genom de israeliska säkerhetsstyrkorna.

1966 ingår Egypten och Syrien försvarsavtal. Egypten förbinder sig att anfalla Israel om Israel anfaller Syrien.

Krig 3

Första kvartalet 1967 inträffar mer än 270 gränsincidenter och väcker ökad oro i Israel. Det handlar om terrorangrepp och artilleribeskjutning i huvudsak från Syrien. Den 7 april beskjuts israeliska byar och Israel slår tillbaka med flygangrepp. I luftstrider skjuts sex Syriska Mig-21 ned utan israelisk förlust. Såväl Syrien som Egypten har nu upprustats och försetts med modern sovjetisk krigsmateriel, t.ex. flygplan och stridsvagnar.

Den 13 maj besöker Egyptens vicepresident Anwar Sadat Moskva, där han lämnas den helt falska informationen att Israel samlat 11 brigader för anfall utefter gränsen mot Syrien. Anfallet påstås skall ske den 17 maj. Det har bara kunnat spekuleras beträffande anledningen till Sovjets falska information. I Sovjet visste man att Egypten inte bedrev underrättelseverksamhet i Israel. Man höll sig för god att bedriva sådan mot en stat som enligt arabisk uppfattning inte fanns. Ett led i spekulationerna är att Sovjet ville testa sina vapen i krig. Sovjet hade många tekniker och rådgivare i såväl Egypten som Syrien.

Egypten skickade omgående två divisioner till gränsen mot Israel. Man tog också hem 50 000 man som hjälpt ena sidan i ett krig i Jemen och dessa placerades i Sinai mot Israel. Den 19 maj ger Nasser FN:s fredsbevarande styrkor order om att lämna Gaza. Generalsekreteraren i FN, U. Thant låter avlägsna alla FN-styrkor från både Sinai och Gaza, något han senare kom att ångra djupt. Egyptierna kan nu ersätta FN-styrkorna i Sharm el Sheikh och Nasser uttalade: ”Igår besatte våra förband Sharm el Sheikh … vi kommer inte under några omständigheter att tillåta den israeliska flaggan att passera genom Akabaviken … om judarna hotar med krig, ska vi hälsa dem med ’varsågod, vi är beredda’ … våra förband och vårt folk är beredda på krig … Vattnet är vårt.” För israelerna var detta ett casus belli så gott som något.

I Sinai hade nu Egypten 27 brigader varav sex pansarbrigader och två mek. I Gaza fanns dessutom befrielsearméns 20 div. med egyptiskt artilleri och 50 Sherman-stridsvagnar. Egyptierna var utrustade med de Sovjetiska stridsvagnarna T34/85, T-54 och IS-3M. En del egyptiska div.-chefer var tillsatta på politiska och inte militära grunder eller helt enkelt fältmarskalken Amers dryckesbröder.

I FN gjordes förtvivlade försök att sätta tryck på Egypten. USA och Storbritannien försökte sätta upp en internationell flottstyrka, Röda Havsregattan, men utan resultat. Levi Eshkol och hans regering trodde i det längsta att supermakterna skulle lösa krisen. Mellan politikerna och IDF:s generaler blev det mer spänt alltefter att krisen förvärrades. Mobiliseringen av värnpliktsarmén kostade israelerna 20 milj. dollar om dagen. Något Israel inte hade råd med.

Den 20 maj inleder Israel mobiliseringen av sina stridskrafter, IDF förkortat. Den 23 maj stänger Nasser Tiranasundet för Israelisk sjöfart, vilket enligt internationell rätt ger Israel rätt att starta krig. Den 30 maj har Israel mobiliserat. Jordanien och Egypten upprättar en försvarspakt.

Alla vapenföra israeler var nu inkallade, fabriker och företag praktiskt taget tömda på arbetskraft, ett förhållande som israelisk ekonomi inte tål för annat än en kort tid. Den 2 juni lämnar premiärminister Levi Eshkol försvarsministerposten och ger den till general Moshe Dayan. Många israeler andas ut då de får hjälten från tidigare krig på denna post, men de arabiska ledarna fortsatte att kasta smädelser mot Israel. Radiostationer från hela arabvärlden basunerade ut försäkringar om att Israel skulle krossas: ”Arabiska massor, detta är er dag! Skynda till slagfältet … Låt dem få veta att vi skall hänga de sista imperialistsoldaterna med inälvorna från den siste sionisten.” Och i Sverige idag talar vi om invandrarhat, när någon tycker att vi tar emot lite väl många flyktingar från dessa arabländer och jämfört med andra europeiska stater. Jag måste nog erkänna att jag inte riktigt hänger med.

I Sinai stod 27 egyptiska brigader och 4 specialbataljoner, utrustade med moderna sovjetiska vapensystem öga mot öga med de betydligt färre israelerna.

De egyptiska krigsförberedelserna kunde hela världen följa på radio, signalspanande organisationer, som svenska FRA, i detalj.

Den 5 juni slog israelerna till.

På morgonen går israeliskt flyg in över Egypten från havet i norr och under radarhöjd. Det Egyptiska flygvapnet slås i stort sett ut på marken medan piloterna äter frukost. På eftermiddagen slås det jordanska och syriska flygvapnet. Även irakiska flygbaser anfalles. IDF inleder striderna i Sinai. Jordanskt artilleri beskjuter israeliska städer från Västbanken och Israel går in även här.

Gazaremsan vill Moshe Dayan helst inte röra: ”Vad ska vi ta oss till med en halv miljon araber?” Men där står 20. divisionen med egyptiskt artilleri och 50 Shermanstridsvagnar, som israelerna inte vill få i ryggen.

Den 6 juni ägnar sig Syrien åt att beskjuta civila mål med artilleri från Golan och natten mot den 7 juni inleder den jordanska armén allmänt återtåg från Västbanken och över Jordanfloden. Redan på eftermiddagen andra dagen har Egypten påbörjat allmänt återtåg över Sinai.

Den tredje dagen, 7 juni, fortsätter Syriens artilleribeskjutning av civila mål i Israel. Kl. 10 erövrar Israel Gamla Jerusalem och Västra muren, Israels heligaste plats och vad som anses finnas kvar av Salomos tempel. Jordanien accepterar eld upphör med FN som garant.

Israel intar Sharm el Sheikh och Tiranasundet kan öppnas. IDF blockerar passen i Sinai och stänger på så sätt in resterna av egyptiska armén i Sinai.

Den fjärde dagen, 8 juni fortsätter Syriens beskjutning av civila mål. IAF (Israeli Air Force) förstör broarna över Jordanfloden. Egypten förklarar sig acceptera eld upphör med FN som garant.

Den femte dagen, 9 juni, når israeliska förband fram till Suezkanalen och operationerna mot Syrien inleds med omedelbara framgångar.

Den sjätte dagen, 10 juni, bryter syriska armén samman inför trycket. Eld upphör inleds och fientligheterna avslutas.

Den 19 juni erbjuder det israeliska kabinettet araberna de erövrade områdena i utbyte mot ett långvarigt fredsavtal. Den 1 september, vid en konferens i Khartoum, ger araberna ut resolutionen ”Tre Nej”. Ingen fred med Israel, inget erkännande av Israel och inga förhandlingar med Israel.

Den 22 november offentliggör FN den i detta läge smått fåniga resolution 242, som kräver ett israeliskt återtåg från erövrade områden i utbyte mot fred. Tvärs över Suezkanalen har Egypten återupptagit kriget genom artilleribeskjutning över kanalen då och då.

Mellankrigstid

Den palestinska saken försvagades nu radikalt av flera orsaker. Dels genom att palestinska flyktingar genom PLO uppträdde självsvåldigt och beväpnade mot jordanierna, som naturligtvis lät armén ingripa, dels genom vidriga terrorangrepp på andra håll. Deras politiska stöd minskade. Den 28 september dog president Nasser i en plötslig hjärtattack och den 13 november gjordes en statskupp i Syrien där försvarsministern Hafez al-Assad blev premiärminister.

Arafat tvingades att skriva under ett nytt avtal där palestinierna förband sig att inte bära vapen i Jordanien och erkänna de jordanska myndigheternas överhöghet. Striderna fortsatte på en lägre nivå mellan palestinska grupper och den jordanska armen under 1971. PLO tvingades lämna Jordanien och istället etablerade de sig i Libanon där deras närvaro i stället ledde till inbördeskrig.

Den 28 november 1971 mördades Jordaniens premiärminister Wasfi al-Tal av en palestinsk grupp som kallade sig Svarta september. 1972 utförde denna grupp det vidriga terrorattentatet vid de olympiska spelen i München, då de tog de israeliska olympierna som gisslan, varefter de dödades.

Mellankrigstiderna under hela 1900-talets andra hälft präglades av palestinska terrordåd i och mot Israel från Libanon, Syrien, Västbanken och Gazaremsan. Den israeliska muren mot Västbanken och Gaza var kanske det som småningom satte stopp för den palestinska infiltreringen i Israel av självmordsbombare.

Krig 4

Israels seger 1967 var spektakulär. På Nassers inrådan hittade arabförbundet på att det var brittiskt och amerikanskt flyg som anfallit Egypten för Israels räkning och från Cypern och hangarfartyg i Medelhavet. Bland arabiska fellaher blev detta naturligtvis sanningen, men utländska observatörer strömmade till Israel för att söka lära sig något. En brittisk general skrev efter sitt besök fritt översatt: ”De israeliska värnpliktiga soldaterna genomför sina plikter med snabbhet, rigorös disciplin och häpnadsväckande effektivitet. De är de tuffaste, mest pålitliga, aggressivaste och mest outtröttliga soldaterna i världen.” De konstaterades helt enkelt vara bättre än rena yrkessoldater på andra håll. I västländerna växte en kolossal beundran av Israel och de israeliska soldaterna.

I Egypten och Syrien startade nu en våldsam upprustning och den stöttades helhjärtat av Sovjetunionen, som försåg dem med ny modern utrustning. Hit hörde luftvärns- och pansarvärnsrobotar av olika slag, nya stridsvagnar och andra fordon liksom de senaste stridsflygplanen. Nytt tungt artilleri som skulle kunna hamra mot den israeliska sidan av kanalen levererades också. Sovjetiska ”rådgivare” och tekniker i stor mängd åtföljde materielen.

USA, som tidigare egentligen inte på något sätt tagit ställning i konflikten ”surnade till” över arabernas lögn om USA-hjälp till Israel och började leverera sådan hjälp. Bl.a. fick man ett antal stridsvagnar av typen M60A1 och bandkanoner av typerna M107 och M109. Men israelerna kunde ersätta mycket av sina materielförluster med erövrad Sovjetisk materiel.

Åtskilliga sovjetbyggda stridsvagnar av typerna T-54 och T-55 hade erövrats och moderniserades.

Man hade också lagt beslag på sovjetiska lätta amfibiestridsvagnar av typen PT-76, som användes som spaningsfordon och pansrade personaltransportfordon av typerna BTR-40, BTR-50 och lBTR-52. Speciellt värdefulla var sovjetiska 13 cm kanonerna M-46, som hade en räckvidd på 27 km. Till detta kom raketkastare BM-24 och granatkastare 12 och 16 cm. Den sovjetiska automatkarbinen AK-47 hade i stort antal erövrats av israelerna och hela israeliska förband försågs helt med detta vapen.

I mars 1969 utbröt det fjärde kriget även kallat utnötningskriget och rasade på båda sidor om kanalen. Israelerna tvingades bygga bunkrar som skydd mot artilleribeskjutning. Bäst information om hur man byggde sådana och förstärkte dem fick man från erövrade sovjetiska manualer.

Man uppskattade att egyptierna under ett sådant artilleriangrepp kunde avfyra 10 000 granater under några timmar med sitt tunga sovjetiska artilleri. Israelerna svarade med vad de var bra på, nämligen räder in på egyptiskt territorium.

En av de första räderna gällde en stor transformatorstation 40 mil norr om Assuandammen. Stationen liksom några broar sprängdes och artilleribeskjutningen upphörde under flera veckor.

Green Island var en fästning byggd under andra världskriget av britterna strax söder om Suez och innehöll en radarstation. Dess garnison bestod av cirka sjuttio egyptiska infanterister och tolv kommandosoldater, fjorton ksp- och akanpositioner (14,5 mm till 25 mm), två 37 mm luftvärnskanoner och fyra 85 mm luftvärnskanoner. På natten den 19 juli 1969 gjorde israeliska kommandosoldater en räd ( Operation Bulmus 6 ). Den egyptiska anläggningen på ön förstördes helt med få israeliska offer.

Det följdes av en räd till Ras-Saafrana också vid Suezviken, där 20 egyptiska installationer förstördes. Åter avbröt egyptierna artilleribeskjutningen för en tid. Israeliska fallskärmssoldater sprängde sedan radarstationen och några befästningar på ön Sheduan i Röda Havet.

Den mest uppseendeväckande räden genomfördes den 26 december 1969. Sovjetiska specialister hade byggt en avancerad radarstation för att bevaka Suezvikens västra strand. Zahal (Zewa Hagana le Jisrael, den israeliska armén förkortat) skickade en helikopterburen stridsgrupp sammansatt av elektronikexperter och fallskärmssoldater, som landade i mörker och stormade basen med radarstationen. Med hjälp av experterna monterades radarstationen ned. Den tunga utrustningen togs sedan hem med helikopter. I Sovjet blev man nog inte så glad!

Utnötningskriget avslutades i augusti 1970 med ett avtal framlagt av USA och där ryssarna övertalade Egypten att skriva på. Israel hade på de tre fronterna förlorat 721 döda och 2 659 skadade. När kriget rasade som värst förlorade egyptierna 300 soldater per dag. Kriget varade i 1 141 dagar.

Krig 5

Israelernas stora krigsframgångar beror till stor del på deras enormt framgångsrika mobiliseringssystem, som starkt påminner om det vi hade i Sverige till för tjugotalet år sedan. Precis som tidigare i Sverige då kan mobilisering ske genom kodmeddelande i radio och TV.

De arabiska ledarna missbedömde vid planeringen av det femte kriget tiden för att genomföra israelisk mobilisering. Ett misstag som skulle visa sig ödesdigert för araberna.

1973 hade såväl Egypten som Syrien fått materielförlusterna från sexdagarskriget ersatta av Sovjetunionen. De hade fått stora mängder modern materiel för att bekämpa israeliskt flyg och pansar.

Nasser hade avlidit i hjärtinfarkt och vicepresidenten Anwar Sadat hade tagit över. Han menade att Egypten skulle kunna diskutera fred med Israel om Sinai lämnades tillbaka eller kunde återtas.

De arabiska ledarna enades om att återigen anfalla Israel, men de hade uppenbarligen lärt sig läxan från 1967. Trots mycket omfattande förberedelser togs Israel på sängen, eller Yom Kippur, försoningsdagen, då man ber böner och om förlåtelse. Rundradio och TV är stängda liksom biografer och andra nöjesetablissement.

Egyptierna hade övat övergång av Suezkanalen tills Israel tappade intresset för övningarna (jfr. Israels massflygföretag ut över Medelhavet och åter före sexdagarskrigets överraskningsanfall).

Araberna anföll alltså den 6 oktober 1973. Syrien, Irak och Jordanien anföll mot de av Israel ockuperade Golanhöjderna och Egypten över Suezkanalen.

Syrien började med flyganfall med sina ryska attackplan av typ Sukhoi. Därpå ryckte de fram på bred front över Golan med fem divisioner och ett antal fristående brigader. Styrkan innefattade ungefär 1 260 stridsvagnar.

Israelernas försvar omfattade en infanteribrigad, 188 pansarbrigaden med ca 100 stridsvagnar och 44 bandkanoner. Där fanns också delar av 7 pansarbrigaden med ca 105 stridsvagnar. På vissa platser under striden var de syriska pansarstyrkorna 12 gånger större än de israeliska.

De syriska stridsvagnarna understöddes av kraftig artillerield från 1 300 kanoner och kunde på så sätt rulla fram genom minfälten och över pansardikena.

Den 7 oktober kunde syriska förband blicka ut över de israeliska städerna vid Galileiska sjön. De israeliska reserverna anlände emellertid i god ordning och var stridsberedda. De sattes in i striden allteftersom de anlände och när mörkret föll var fronten stabiliserad.

Den 10 oktober gick israelerna till motanfall och en stor utbuktning skapades i de Syriska linjerna. Därmed kom Damaskus inom räckhåll för israeliskt artilleri. Den 13 oktober slogs ett anfall från irakiska 3. pansardivisionen tillbaka liksom jordanska 40 pansarbrigaden.

Syrierna och dess allierade förlorade 1 200 stridsfordon. Israelerna hade nu tagit mer mark än de tidigare haft i Golan.

På den egyptiska fronten inleddes anfallet med mycket kraftig men kortvarig artilleribeskjutning. Samtidigt anföll 150 MiG-flygplan israeliska flygbaser, stabsplatser, förråd och sambandscentraler. Egyptierna hade nu försetts med stora mängder sovjetiska luftvärnsrobotar och kunde hindra israeliskt flyg att blanda sig i striderna vid kanalen.

Stormgrupperna använde högtryckssprutor för att spola upp öppningar i de höga sandvallarna utefter kanalen. Till dessa anslöt man sedan sovjetiska pontonbroar, så att stridsvagnarna kunde köra in i Sinai. De hade föregåtts av pansarjägargrupper med stora mängder raketgevär, RPG-7, och trådstyrda pansarvärnsrobotar Maljutka (Sagger), som hanteras av två soldater. Egyptierna möttes av ca 1 000 soldater ur Zahal med 90stridsvagnar.

En bit ifrån kanalen fanns general Mendlers 252 pansarugda med tre värnpliktsbrigader och de gick till motanfall. Med stora förluster slogs de tillbaka p.g.a. Egyptiernas nyförvärvade och kraftfulla pansarvärn. Framåt eftermiddagen den 7 oktober hade ugdan förlorat 200 av sina 300 stridsvagnar. Egyptierna hade fört 40 000 soldater över kanalen tillsammans med 800 stridsvagnar.

Egyptierna ryckte fram på fem mekaniserade kolonner med tusentalet stridsvagnar mot de berömda passen i Sinai. De möttes av israeler i förberedda ställningar. Egyptierna hade åkt ifrån sitt understödjande infanteri och luftvärnsparaplyet. Under det pansarslag som följde förlorade egyptierna 460 stridsfordon mot 40 utslagna israeliska. Den 14 oktober började israelerna kunna ta över initiativet. Egyptiske chefen för 4 pansardivisionen sköts för ordervägran eftersom förbandet inte skulle avlägsna sig ur luftvärnrobotparaplyet.

Det strategiska initiativet återtogs helt av israelerna natten mellan 15 och 16 oktober. Genom en ”korridor” till kanalen tog generalen ”Arik” Sharon över fallskärmssoldater och stridsvagnar till kanalen västra sida norr om Stora Bittersjön. Genom hårda strider på annat håll drogs uppmärksamheten från kanalövergången.

Sharons styrka i Egypten växte till sig och avancerade och började förstöra egyptiskt luftvärn, varför israeliskt flyg kunde delta i striderna. Natten den 17 tog sig också Adans 162 pansarugda över kanalen. Den följdes av 252 pansarugdan, som nu leddes av generalmajor Magen, sedan Mendlers hade stupat. De två senare ugdorna började förflytta sig söderut för att skära av egyptiska 3. armén. Sharon svängde norrut mot Ismailia och i Egypten rådde panikstämning.

Egyptiska 3. armén, omringad, räddades den 24 oktober av eldupphöravtalet frampressat av supermakterna. Israelerna ockuperade nu drygt 1 500 km2 av Egypten väster om kanalen och man hade 9 000 andra egyptiska fångar. Ungefär 250 israeler var fångar hos Egyptierna. Israeliska styrkor stod 10 mil från Kairo och på artilleriavstånd från Damaskus i Syrien.

På Golanfronten hade Israel erövrat ca. 410 km2 . Syrien och Irak hade tillsammans förlorat 1 300 stridsvagnar. Israelerna 840 stridsvagnar, men tack vare att de hade kontrollen över slagfältet kunde de ta hand om de trasiga stridsvagnarna och reparera dem. De arabiska flygvapnen förlorade i kriget 2,5 gånger fler flygplan. Den arabiska sidan förlorade nästan 3 gånger fler i döda under kriget.

Israelerna hade vunnit kriget överlägset, men det hade kostat alldeles för mycket. Underrättelsetjänsten hade bortsett från flera varningssignaler lurade av skickligt genomförd egyptisk vilseledning.

IDF var totalt oförberedd på det egyptiska infanteriets oräkneliga pansarvärnsvapen och saknade motmedel mot egyptiernas moderna luftvärnssystem. IDF:s infanterister var utrustade med gamla bazookas och raketgevär, halvautomatiska belgiska FN-gevär och Uzi kulsprutepistoler. Med ryska RPG-7 och AK-47 var den egyptiska eldkraften så mycket större. När kriget redan börjat levererade USA TOW-pansarvärnsrobotar och LAW-pansarskott till IDF.

Det blev räfst- och rättarting. Tre höga israelitiska militärer, bl.a. chefen för underrättelsetjänsten avskedades. Golda Meirs och Moshe Dayans (försvarsminister) politiska karriärer fick ett brått slut.

Efter 6-dagarskriget 1967 hade omvärldens respekt för den egyptiske soldaten sjunkit till bottnen. Efter Yom Kippur-kriget, som 1973 års krig kom att kallas, ökade den respekten igen. Vilseledningen av israelerna hade lyckats, valet av tidpunkt för kriget och övergången av Zuezkanalen hade varit mycket skickligt genomförd. I Egypten talar man med stolthet om den som ”Stora övergången”. Ibland har kriget också kallats Oktoberkriget.

Många egyptier menar trots allt att de vann kriget, eftersom de efter stilleståndet hade trupper kvar på östra sidan kanalen. Kriget ledde i alla fall till betydande politiska framgångar. Trots nederlaget för Egypten tecknades ett preliminärt avtal om israeliskt tillbakadragande från Sinai.

Vid firande av minnet av ”Den stora övergången” år 1981 mördades Sadat av muslimska fundamentalister. Det slutliga fredsavtalet slöts 1982 under Husni Mobarak.

Det israelockuperade området på Golanhöjderna annekterades ensidigt av Israel 1980.

Men

1970 drev Jordanien ut det besvärliga PLO ur Jordanien. I Libanon ökade därmed antalet palestinska flyktingar dramatiskt. I Syrien var de mindre välkomna och passerade därför på vägen.

Libanon var redan tidigare instabilt och skapades 1920, när Frankrike bröt ut området ur den tidigare ottomanska provinsen Syrien och uppfann Libanon, som blev självständigt 1943.

Området var ett sammelsurium av klaner, religioner och olika etniska grupper.

Maktbalansen sökte man upprätthålla genom författningen. Presidenten skulle vara maronitiskt kristen och ges kontrollen över militär och säkerhet, statsministern sunnimuslim och talmannen shiitisk muslim. Grupperna druser och ortodoxa kristna lämnades utanför och landet blev naturligtvis instabilt. 1956 när inbördeskrig mellan kristna och muslimer hotade begärde presidenten hjälp av USA, som skickade marinkåren att avvärja det hela.

På 70-talet tillkom omfattande inslag av utländsk milis och 1975 – 1990 utspelades ett inbördeskrig med varierande intensitet. Det fördes dels mellan landets shiitiska, palestinska, maronitiska, sunnimuslimska, drusiska grupper och dels med utländska grupper inblandade. Det hela förvärrades alltså av att Syrien och PLO blandade sig i det hela.

Mot slutet av kriget hade nästan varje part varit allierad med och småningom förrått varje annan part åtminstone en gång. Inblandade utländska makter var Syrien, Iran och Irak men också Israel och USA. I Libanon blev det till slut allas krig mot alla och under 1980-talet blev det särskilt blodigt och stora delar av Beirut lades i ruiner. Gisslandramer, massakrer och mord på politiker blev vanliga företeelser. Det hela förvärrades av att Syrien och PLO blandade sig i det hela.

Samtidigt förde PLO ett lågintensivt krig mot Israel från södra Libanon.

Den kristne Libanonpresidenten fick hjälp från oväntat håll. Syriens socialistiske diktator, Hafez al-Assad önskade motverka PLO:s växande inflytande och såg det som möjligt att kringgå Golan via Libanon. Syriska förband grupperades längs vägen Beirut – Damaskus och i Bekaadalen.

Syrierna stödde sedan än den ena och än den andra sidan i inbördeskriget. Israel hade inga större problem med att finna villiga libanesiska allierade i inbördeskrigets kaos. Så levererade t.ex. israelerna en hel del vapen till de kristna maroniternas milis.

Beskjutningen av Israel från Libanon fortsatte, men 1978 tog sig PLO-terrorister in sjövägen till Israel och kapade två landsvägsbussar. 35 civila israeler dödades varefter Menachem Begin beordrade en styrka på 7 000 man att gå in i södra Libanon och upp till Litanifloden. Någon sammanstötning med syrier blev det inte, men PLO:s militära struktur i området slogs ut.

FN placerade en gränsövervakande styrka, UNIFIL, i området, men kunde inte hindra PLO att åter etablera sig i området och 1981 började de åter beskjuta Israel över gränsen. Israel svarade med flygräder.

Krig 6

I juni 1982 fick den israeliske ambassadören i London livshotande skador vid ett attentat. Förövarna tillhörde egentligen Abu Nidals utbrytargrupp ur PLO. Dagen därpå angrep israeliskt flyg PLO-högkvarteret i Beirut, som vedergällning. Två timmar senare svarade PLO, som sedan 1970 hade etablerat sig i Libanon, med massiv raket- och artilleribeskjutning mot Israel från södra Libanon.

Efter 24 timmars oavbruten beskjutning och då sabbaten upphört kunde Israels regering sammanträda hos premiärministern, Menachem Begin och anta resolution 676, som i översättning löd:

a) Israels försvarsstyrkor ges uppgiften att försätta alla bosättningar i Galiléen utom skotthåll för terroristerna och deras högkvarter och baser belägna i Libanon.

b) Operationen kallas Fred i Galiléen.

c) Under verkställandet av beslutet ska den syriska armén inte anfallas om den inte anfaller våra styrkor. (Libanons självständighet kunde vid den här tiden ifrågasättas eftersom syriska styrkor stod inne i landet. De drogs tillbaka först år 2005, efter mordet på Libanons president, Rafiq Hariri och starka påtryckningar från bl.a. FN.)

d) Staten Israel fortsätter att sträva efter att underteckna ett fredsfördrag med det självständiga Libanon, under bibehållande av sin territoriella integritet.

Mordechai Zippori, biträdande försvarsminister och tidigare brigadgeneral litade inte på försvarsministern Ariel Sharon. Han ansåg att en konfrontation med syrierna knappast skulle kunna undvikas. Sedan Sharon försäkrat att de israeliska styrkorna bara skulle gå in omkring 40 km norr om gränsen och att det hela inte skulle ta mer än 24 timmar röstade även Zippori ja.

Kanske hade Ariel Sharon fört sina ministerkollegor bakom ljuset. Israelerna ryckte snabbt fram 10 mil till Beirut och besegrade dessutom snabbt de syriska styrkorna. Nu var uppenbarligen målet att köra ut PLO, som i flera år opererat mot Israel från baser i Libanon.

Vapenstillestånd slöts den 18 augusti efter medling genom Ronald Reagans sändebud Philip Habib.

PLO:s väpnade styrkor skulle lämna Libanon under internationell övervakning (amerikansk och fransk militär). Den 30 augusti lämnade Yassir Arafat Beirut på grekiska kryssaren Atlantis och avseglade till Tunis. 14 000 man ur PLO hade då lämnat Libanon.

Den 10 september lämnade amerikanerna Libanon och följdes därpå av fransmännen. Den 23 augusti hade Bashir Gemayel, falangisternas ledare, valts till Libanons president. Den 11 september menade Ariel Sharon att 2 000 terrorister fortfarande fanns i flyktingläger nära Beirut. Den 14 september mördades Bashir Gemayel då falangisternas högkvarter i Beirut sprängdes i luften. Läget hade nu förändrats och natten därpå ockuperade israeliska styrkor västra Beirut.

Den 16 september på kvällen gick 150 rasande och beväpnade Libanesiska falangister in i flyktinglägren Sabra och Shatila för att leta efter beväpnad PLO-milis. När de upprörda falangisterna lämnade lägren efter 36 timmar, lämnade de efter sig cirka 800 döda palestinier, män, kvinnor och barn.

En syrisk agent har senare sagt sig skyldig till dådet mot falangisthögkvarteret, men några bevis har aldrig presenterats.

Denna Israels lysande seger över PLO och syrierna hade plötsligt förvandlats till ett illdåd i en del av världsopinionens ögon. Sharon fick lämna försvarsministerposten, men kvarstod som minister utan portfölj.

1985 drog sig Israel successivt tillbaka till Litanifloden, där en säkerhetszon upprättades. Zonen övervakades sedan av israelernas allierade den Sydlibanesiska armén, SLA.

1985 bildades i Libanon med stöd av Iran den shiitiska motståndsrörelsen Hizbollah.

Det hela blev så rörigt att jag skulle kunna skriva sida upp och sida ned om det, men jag avstår. Det här inlägget blir långt nog ändå. Den ene efter den andre av Libanons politiker dödades i terrorattentat och när det s.k. Taif-avtalet kom 1989, så kontrollerade i alla fall Israel en ”säkerhetszon” i södra Libanon. Det ansågs nödvändigt för att norra Israel skulle få ro från Hizbollah, som ansågs företräda iranska och syriska intressen.

Genom Taif-avtalet kunde inbördeskriget i Libanon till slut avslutas efter 15 år. 1989 ratificerades avtalet och Rene Mouawad valdes till president. Mouawad dödades dock den 22 november när hans bil sprängdes i luften. Parlamentets medlemmar fördelades jämnt mellan muslimer och kristna. I maj 1991 upplöstes alla milisgrupper förutom Hizbollah. Israel utrymde säkerhetszonen längs den israeliska gränsen i maj 2000.

Uppskattningsvis dödades 100 000 människor under inbördeskriget. Ungefär 900 000 människor tvingades lämna sina hem och 250 000 personer emigrerade. Under kriget inträffade Karantinamassakern 1976, varvid kristen milis anses ha dödat något tusental personer. Samma år kom Damurmassakern, då PLO dödade omkring 500 civila i staden Damur och 1982 kom Sabra och Shatilamassakern, som beskrivits ovan med bortåt tusentalet offer.

Efter kriget finns det också mängder av minor kvar och FN har fullt sjå med minröjning. Den libanesiska armén har kontroll över två tredjedelar av landet. Fortfarande kontrolleras södra Libanon av Hizbollah.

Efter det uppmärksammade mordet på den förre premiärministern Rafik Hariri i februari 2005 tvingades Syrien lämna landet under april det året. Det fria parlamentsvalet i juni 2005, det första på 29 år utan syriska ockupationstrupper i landet blev en stor seger för den antisyriska oppositionen med den mördade Hariris son Saad Hariri i spetsen.

År 2 000 drog Israel tillbaka sina trupper från södra Libanon och Hizbollah var inte sena att fylla ut tomrummet.

Lördag 20/8, när jag skriver detta kan jag läsa i SvD att FN åtalar fyra medlemmar av Hizbollah för mordet på Hariri. Den nu mäktigaste mannen i Libanons politik, hizbullahledaren Hassan Nasrallah säger sig anse åtalen som en israelisk-amerikansk konspiration. En annan Libanesisk politiker, den kristne Boutros Harb, anser att åtalen bygger på avancerade vetenskapliga och tekniska bevis.

På annat ställe i tidningen läser jag att den blodigaste infiltrationen i södra Israel på tre år inträffat. ”I bakhåll på ökenväg nära Eilat dödades i torsdags minst åtta civila israeler. Från en israelisk helikopter, som jagade attentatsmännen sköt man av misstag i stället fem egyptiska gränspoliser. Sex av attentatsmännen sköts också och en sjunde sprängde sig själv. I fredags fick invånare i Ashdod och Askelon springa till skyddsrummen sedan minst tio raketer kommit från Gaza. Tydligen blev det bara personskador, liksom skador på en skola och en synagoga.”

Dagen därpå läser jag att mängder av raketer från Gazaremsan åter slagit ned i Israel: ”Bara under lördagsmorgonen 19 stycken. Vår politik är att utkräva ett mycket högt pris av alla som angriper oss och den politiken fullföljer vi, sade Netanyahu, när han besökte skadade i fredags.”

Man har uppskattat att så där 100 000 människor dödades i inbördeskriget, att ungefär 900 000 tvingades lämna sina hem och 250 000 lämnade Libanon, en del till Sverige. Därmed skulle detta krigs följder vara ännu värre än Israels första försvarskrig mot samtliga omgivande arabstater.

Rene Mouawad dödades redan efter 18 dagar då hans bil sprängdes i luften.

2005 lämnade Israel Gazaremsan. Då och då hade Qassamraketer avlossats från Gazaremsan mot Israeliska städer och byar. Nu ökade raketbeskjutningen från Gaza drastiskt och israelerna svarade med artilleri och missiler.

Israelerna har nu varit i krig, hög eller lågintensiva, sedan före statens bildande, alltså under mer än 75 år. Faktum är att det var arabstaterna som officiellt förklarade krig mot Israel i maj 1948.

President Carter lyckades 1979 att få Israel och Egypten att underteckna de två Camp David-avtalen. Avtalen innebar att Israel och Egypten slöt fred mot att Israel återlämnade Sinai till Egypten. 1994 slöts fred med Jordanien, som förklarade sig icke ha några anspråk på området Västbanken.

I januari 2006 genomfördes val på Västbanken och i Gaza. Striden stod mellan de två partierna al-Fatah och Hamas. Al-Fatah är ett sekulärt parti, som numera kan förhandla med Israel. Hamas är fundamentalistiskt islamistiskt shiitiskt, terroriststämplat, anser att staten Israel inte finns och vägrar förhandla och har målsättningen att Israel skall förintas. Efter valet har Hamas makten i Gazaremsan och sedan folket visat sitt missnöje med al-Fatahledares korruption.

Krig 7
Hizbollah, finansierat och försett med moderna vapensystem av Iran (och kanske Syrien) var nu väl etablerade i Södra Libanon. Målsättningen var att slåss mot Israel och SLA. Hizbollah dominerade snart i södra Libanon, Bekaadalen, med huvudsakligen shiitisk befolkning liksom i södra Beirut. Raket- och granatbeskjutningen mot Israel från södra Libanon återupptogs.

Den 12 juli 2006 avfyrade Hizbollah en ström av Katyusharaketer och granater mot norra Israel, möjligen som en avledningsmanöver. En Hizbollahgrupp attackerade nämligen samtidigt två israeliska patrullerande fordon nära gränsen. Tre israeliska soldater dödades, tre skadades och två togs till fånga, Ehud Goldwasser och Eldad Regev. Israelisk trupp förföljde angriparna varvid en stridsvagn gick på en mina 70 meter norr om gränsen och besättningen omkom. En soldat till dödades i den eldstrid som följde då Israelerna försökte ta hand om kropparna. Sammanlagt dödades åtta israelsoldater, två blev fångar och fem skadades.

Hassan Nasrallah, Hizbollahs ledare, deklarerade omedelbart att en militär aktivitet inte skulle resultera i frigivning av de två fångarna. Endast indirekta förhandlingar skulle kunna frigöra dem genom fångutväxling. Hizbollah är idag ett mäktigt politiskt parti i Libanon förutom terroriststämplad organisation. Nasrallah är också partiets ledare och sitter i parlamentet.

Israel kunde inte gärna reagera på annat sätt än med en operation i södra Libanon. Man blockerade dessutom Libanons hamnar, bombade huvudvägen från Beirut mot Damaskus liksom Beiruts flygplats.

En majoritet av befolkningen i södra Libanon är shiamuslimer, från vilka Hizbollah i huvudsak hämtar sina anhängare. Tung israelisk beskjutning av södra Libanon resulterade i svår skada på bebyggelse och infrastruktur. Hizbollah svarade med raketbeskjutning av norra Israel och mål så långt söderut som hamnstaden Haifa besköts.

Den 14 juli besköts en israelisk korvett, INS Hamit och ett kambodjanskt handelsfartyg med moderna sjömålsrobotar Det mesta tyder på att de levererats till Hizbollah av Iran.

Den 9 augusti tvingades Israel evakuera befolkningen i staden Kiryat Shmona, men samma dag beslutade israelerna om markoffensiv i södra Libanon. Den 12 augusti startade Israels offensiv med 30 000 man och de nådde snabbt fram till Litanifloden.

Den 14 augusti genomfördes ett eldupphör som flera gånger bröts. Den 7 och 8 september hävde Israel luft- respektive sjöblockaden och under samma månad började israelerna dra sig tillbaka, alltmedan de ersattes av den libanesiska armén.

Hizbollahs två fångar, Ehud Goldwasser och Eldad Regev återlämnades vid fångutväxlingen, men döda i sina kistor!

Krig 8

Kriget i Gaza vintern 2008-2009 antog kanske mer än tidigare israeliska krig formen av straffexpedition. Under tiden 2001-2008 hade Hamas i Gaza skjutit mer än 3 000 qassamraketer mot Städer och bostadskoncentrationer i Israel. Det var inga nyårsraketer utan raketer med upp till 10 kg sprängmedel i den granat man skickade iväg. Det var nu möjligt att med moderna system avgöra den plats från vilken raketer och artillerigranater avfyrats och dessa kunde flyg- eller artilleribekämpas. Kruxet var att dessa platser kunde ligga mitt i civil bebyggelse, t.o.m. nära skolor, daghem eller liknande. Frågan är om inte avsikten med dessa platser för raketbeskjutning var just att genom Israels svarsangrepp få över världsopinionen på Hamas sida? Då Israel år 2005 utrymde Gaza både civilt och militärt ökade raketbeskjutningen från Gaza mycket kraftigt och 2008 hade Israel ledsnat på raketerna som ideligen droppade ner i israeliska samhällen utefter gränsen.

I ett kort men blodigt krig i juni 2007 tog Hamas över kontrollen av Gaza. Det internationella svaret från såväl FN som EU blev den blockad man nu bråkar om. Blockaden var alltså inte en enskild israelisk åtgärd, utan också en markering mot Hamas, som ju av både FN och EU långt tidigare klassats som terroristorganisation.

Den 27 december 2008 inledde israelerna operation Gjutet bly riktad mot Hamas och alltså Gazaremsan. Operationen inleddes av flygvapnet, IAF, och följdes upp av markoperationer. Den israeliska ockupationen av Gazaremsan hade upphört år 2005, då den siste israelen lämnade området. Antisemiter världen över deklarerade dock att ockupation fortfarande gällde, eftersom Israel (men också Egypten) hävdade en blockad mot införsel av krigsviktiga varor. Smuggling via grävda tunnlar under gränsen mot Egypten förekom dock.

Redan den 28 december uppmanade FN:s säkerhetsråd om omedelbart eld upphör. Båda sidor i konflikten anklagade varandra omgående för krigsförbrytelser och brott mot de mänskliga rättigheterna därför några ord om FN. Rådet för Mänskliga Rättigheter har utsatts för mycket och berättigad kritik. Av rådets 47 medlemmar är bara en dryg tredjedel demokratier i någon mening.

FN är en organisation av länder världen över och då blir en kompakt majoritet i FN icke demokratiska länder. Rådet används också följdriktigt för diverse egoistiska politiska utspel eller mörkningsaktioner från dessa stater, som ofta stöder varandra.

Ett sådant intermezzo har jag tidigare redogjort för i ett inlägg här, nämligen om de rumänska sjuksköterskor och nunnor, som i Libyen torterades och i en vidrig process dömdes till svåra straff för att avsiktligt ha smittat 400 barn med Aids. Domaren i den märkliga processen är idag ledare för upproriska i Libyen! Är det någon som begriper? När en av nunnorna skulle vittna i Rådet för Mänskliga Rättigheter blev hon omedelbart avbruten av Libyens representant med ordningsfråga, varefter andra skurkstaters representanter fortsatte sabotera hennes anförande. Ännu konstigare kan det bli när regioner och klaner i Libyen, vilka helt saknar erfarenhet av demokratiskt styrelseskick, skall göra upp om det nya styret efter Gadaffi.

Både Israel och Hamas har från diverse organisationer fått skarp och enligt internationell lag berättigad kritik för sin krigföring. I Sverige är det emellertid numera ”modernt” att hålla på Hamas. Israel vinner ju hela tiden i dessa krig och då blir det ju orättvist. Men framförallt drabbar blockaden av Hamas naturligtvis alla människor i Gaza, exempelvis därför att såväl byggnadsmaterial som –materiel är viktiga varor för krigföring.

Nu kan vi fundera litet över vilka möjligheter israelerna har att försvara sig mot dessa qassamraketer? Hamas låter uppenbarligen raketramperna placeras i civil bebyggelse och bland egen civilbefolkning, vilket naturligtvis inte är tillåtet enligt internationell lag.

Sedan Israel utrymde Gaza 2005 saknar de möjlighet att observera vad som pågår innan raketen avfyrats. Med modern teknik, och det har israelerna, avslöjas emellertid snabbt platsen för avskjutning av såväl konventionellt artilleri som raketartilleri. Svarar då Israel med artilleri- eller flygbekämpning av platsen, så riskerar man att skada eller döda civila. Efter tre års kraftigt ökad raketbeskjutning från Gaza beslöt alltså israelerna att gå in med trupp. Så mycket lättare blev det inte, eftersom Hamas stred bland egna civila.

Den berömde brittiske översten och författaren, Richard Kemp, med erfarenhet från moderna krig i t.ex. Irak och Afghanistan, avslutade ett anförande i Rådet för mänskliga rättigheter på följande sätt:

”Herr talman, Israel hade inget annat val än att försvara sitt folk, för att stoppa Hamas från att anfalla dem med raketer. Jag säger det igen: IDF (den israeliska försvarsmakten) gjorde mer för att skydda rättigheterna för civilbefolkningen i stridszon än någon annan armé i krigens historia!” Jag tror att han har rätt, men det kan inte ha varit lätt för israelerna.

Svenska media handskas inte sällan ovarsamt med eller utelämnar fakta. Man skriver och talar hela tiden om Israels blockad av Gaza. Men där finns också en internationell markering från såväl FN som EU mot Hamas blodiga våld när man körde ut al Fatah/PLO från ”remsan” liksom en terrorismstämpling mot Hamas. Båda organisationerna stämplade Hamas som terrororganisation. Sedan är det en annan sak att Israel och Egypten är de enda stater som haft möjlighet att på plats hävda blockaden.

Alla vet väl att Hamas tillämpar enpartidiktatur på Gazaremsan? Att PLO-sympatisörer har dödats, men också skjutits i knäskålen som varnande exempel? Med säkerhet har också israeliska soldater utfört illdåd under denna mer än 60-åriga konflikt. Båda sidor förvränger säkert också fakta och information, sådant sker inte bara i totalitära stater. Man kan inte nog varna för den okritiska fördummande tron på något enda – en ideologi, en religion eller ett parti. I sådant kan ens egen individualitet, förnuft och moral gå under. Det är inte helt lätt att vara ständigt prövande och att inte låta opportunism ta över, att ständigt tänka sig att man kanske tar miste.

I den här konflikten har emellertid båda sidor demoniserat och hotat varandra under lång tid. Det är Hamas som vägrar erkänna att staten Israel finns och går att tala med. Detta trots att Israel är medlem av Förenta Nationerna och alltså de facto finns. Däremot finns inte någon av FN erkänd stat med namnet Palestina.

Däremot utropade arabstater en palestinsk regering i Gaza i september 1948 för att minska Jordaniens inflytande. Jordanien var ju vid denna tid på väg att införliva Västbanken med Jordanien. Till president i Gaza utsåg arabstaterna f.d. stormuftin och nazisten (f.d. Gruppenführer) Haj Amin al-Husseini. Staten var helt beroende av Egypten, som 1959 upplöste staten genom ett dekret.

Det bör vara känt vad dåvarande utrikesminister Jan Eliasson i ett interpellationssvar i Sveriges Riksdag sade i juni 2005. Det kan ganska väl beskriva det många nu har glömt eller inte känner till:

… ”EU:s terroristlistning av Hamas innebär att organisationens ekonomiska tillgångar ska frysas och att inga ekonomiska tillgångar eller finansiella tjänster får ställas till dess förfogande, direkt eller indirekt. Förbuden är direkt tillämpliga i alla EU:s medlemsstater. …

Fru talman! Vår politik i Mellanöstern vägleds av folkrätten, den humanitära rätten och respekten för de mänskliga rättigheterna. Vi vill uppmuntra ansvarstagande och steg i riktning mot fred. Vi måste vara tydliga och markera när parterna bryter mot internationell rätt och ingångna avtal.

Sveriges syn på den israelisk-palestinska konflikten är välkänd. Sverige har alltid försvarat staten Israel och dess rätt att leva i säkerhet inom erkända gränser. Vi har nära och goda relationer med Israel. Den israeliska regeringen har all rätt att skydda sina medborgare mot terrorhandlingar. Självklart ska detta ske inom folkrättens ramar. …

I svensk opinion har idag det vidriga Hamas tyvärr ett klart övertag beroende på okunskap hos en bred allmänhet. Allting är Israels fel enligt den okunnige. Hamas önskar sig uppenbarligen civila offer för att skapa hat mot Israel. Man tror och hoppas att man på sikt ska få hela världen att vända sig mot Israel.

Om Israel ensidigt skulle lägga ned sina vapen och återtar sina gränser före 1967, kommer de då att få leva i full frid? Helt visst inte! Däremot skulle Israel hamna i ett strategiskt mycket farligt läge.

Alla är inte emot Israel! Jag är det inte. Det betyder inte att jag gillar allt Israel gör. Jag måste sluta skriva om detta någon gång, åtminstone för en tid. I den här genomgången har jag hoppat över en hel del, t.ex. de två intifadorna.

Det väsentliga i hela detta problem är givetvis att Israel, som varje annan stat, måste ha rätt att försvara sig mot varje angrepp. Ett försvar kan egentligen bara bli framgångsrikt om man har möjlighet att utföra motangrepp.

En fråga jag ställer mig när jag skrivit detta är: Var hittar man värsta sortens invandrar- och främlingsfientlighet? Kan det möjligen vara i en del arabstater?

Totalt okunnig försvarsminister

2011-07-14T01:04:00.001+02:00

Den 19 mars i år lade jag in följande (här kortade) inlägg i min blogg under bl.a. Säkerhetspolitik:

Försvarets nedgång och fall

Jag föreslår att du omgående går in på http://urplay.se/162624. Där kan du hämta upp en video. Det är Wilhelm Agrell, som intervjuas om sin bok ”Fredens illusioner”. En bok alla svenska män och kvinnor borde läsa. Videon lär ligga kvar där åtminstone t.o.m. augusti 2011.

Och nu?

Så skriver Wilhelm Agrell en debattartikel, kanske till del för att få fler att läsa boken, men det är en debatt som behövs i högsta grad. I början av året skrev jag en lång rad artiklar i försvarsfrågan i denna blogg. Jag vet att ganska många läst dem, men reaktionen blev nog minimal. Svenskarna är inte längre intresserade, våra politiker till största delen okunniga och man tror felaktigt att EU har försvarsförmåga om en större konflikt utvecklas. Samtidigt saknar Sverige ett nationellt försvar och återtagning av ett sådant kräver lång tid, decennier.

Det finns bara en säker förutsägelse om framtiden och det är att den är oförutsägbar. Kan man sin historia och använder sitt förnuft, så inser man detta.

Riksdagen har emellertid beslutat att vi inte kommer att behöva något nationellt försvar inom överskådlig tid. Vad nu ”överskådlig tid” är? Man får hoppas att det rör sig om flera decennier och att de får vetskap om kommande storkrig ett par decennier före, så att de hinner beväpna, planera och öva oss innan kriget kommer.

Däremot anses de baltiska staterna behöva ett nationellt försvar. Alltså kunde vår försvarsmateriel, den som inte slängdes eller slumpades bort, skänkas till Baltikum. Sedan lovade man balterna att komma till hjälp om någon uppträder taskigt mot dem. Allt under ledning av en försvarsminister som är vapenvägrare.

Å andra sidan har jag sett att kvinnliga riksdagsledamöter fått lära sig att skjuta nere i riksdagshusets källare. Det har också förmodats att de kommer att ställa upp i främsta linjen om det skulle behövas, vilket ju inte behövs. Här vet man hur försvarsanslagen bäst används, men kanske hade det ändå blivit billigare om skjutträningen förlagts till Gröna Lund och skjutbanorna där?

Professor Agrell har skrivit många böcker, redovisat en massa fakta och forskningsresultat. När han så publicerar en sammanfattning av fakta från sin senaste bok som debattartikel, så meddelar försvarsministern: ”Wilhelm Agrell har helt fel”. Nåja, fler experter än Agrell har råkat ut för detta.

Försvarsministern skriver: ”Försvaret av Sverige däremot byggde före försvarsreformen på en mycket liten nationell insatsorganisation, med utomordentligt låg tillgänglighet. Det tog tre år att få 30 000 man på fötter. Då hade den moderna tidens konflikter sedan länge kommit och gått.”

Hans perspektiv bakåt är förvånansvärt kort. Under de fyra decennierna 1950 – 1990 kunde vi mobilisera mer än ½ miljon ganska vältränade soldater inom en tidsrymd av 1 – 4 veckor. I årliga repetitionsövningar med så där 40 000 man åt gången kunde Sverige öva förband i divisionsstorlek.

Sedan började man använda militära övningar som budgetregulator, värnpliktskullarna minskade och deras tjänstgöringstid var nere i tre och en halv månad. Av det blev naturligtvis inga soldater. På 1990-talet fanns del av svenska armén redovisad på papper, men bara där. Man hade slutat öva både värnpliktiga och befäl. Däremot fortsatte leveranserna av materiel att strömma in t.ex. 280 st toppmoderna Leopardstridsvagnar och flera hundra andra pansrade stridsfordon. I mitten på 1990-talet var armén äntligen mekaniserad, men det fanns bara ett fåtal icke övade soldater och övrig materiel var kastad, bortskänkt eller bortslumpad. Leveranserna av JAS-plan, som flygvapnet inte skulle ha fortsatte och allt detta omöjliggjorde övningsverksamheten. Hur gick det till? Ja det beskriver Wilhelm Agrell, men även jag om man tittar på mina bloggartiklar från jan. - febr. i år.

Försvarsministerns tes är att det vore ansvarslöst att skicka värnpliktiga mot yrkessoldater. Så lite vet han alltså. Han verkar tro att våra värnpliktiga från 90-talet med tre månaders utbildning är signifikanta för värnpliktiga över huvud taget.

Min morfar emigrerade från Preussen till Sverige som ung för att slippa den då tvååriga värnplikten i Preussen, men Preussiska soldater var i ett par hundra år förebilder för andra länders soldater.

Israel har allmän värnplikt och har sedan 1949 gång på gång slagit ut numerärt kolossalt överlägsna krigsmakter. En anledning är att de får ordentlig övning och repetitionsutbildning.

Vår försvarsministers ca 3 000 anställda soldater har kanske mobiliseringstid som liknar de snabbaste i värnpliktsorganisationen, men resten då? De skall tydligen samtidigt samlas vid centralt förråd. Även om man kan ordna flera köer lär de bli långa. Jag gratulerar ministern till hans mobtider och jag undrar när enheterna kan inträffa där de behövs? Sverige är ett av de till ytan större länderna i Europa. Det har sagts att vi skall kunna ställa upp med 50 000 soldater i en ganska avlägsen framtid. Jag undrar så hur de skall organiseras och utrustas vid dessa centrala förråd? Hur övade kommer de att vara?

I den närmast föregående organisationen skulle 30 000 man kunna mobiliseras på tre år och då hade den moderna tidens konflikter sedan länge kommit och gått säger han. Vilka konflikter tänker han på?

Konflikten på Balkan, där Sverige håller militär personal på FN:s uppdrag har ursprung 5 sekel tillbaka. Palestinakonflikten har mer än hundra år på nacken, initierades egentligen för bortåt 2 000 år sedan och blev väpnad kamp 1947. Mycket gamla konflikter som fortfarande har aktualitet har vi i Irland, Baskien, Afghanistan, Irak, Korea, Kashmir, Västsahara, Sudan. Kanske menar ministern Rysslands överfall på Georgien med ”den moderna tidens konflikter”? Eller sexdagarskriget då Israel med sitt värnpliktsförsvar slog ut en lång rad arabstater, som just stod i begrepp att rensa Mellanöstern från judar. Men då är ministern ute och seglar. Den konflikten är urgammal och pågående.

Vad som slutgiltigt blir resultatet av upproret i Tunisien kommer vi knappast att få veta på länge. Vad vi vet är att det drog in ett antal stater i ett malströmsförlopp, Libyen, Egypten, Syrien, Jemen och Bahrain.

Vad konsekvenserna av alla långvariga konflikter i t.ex. Mellanöstern och Afghanistan blir för EU vet ingen, utom att EU förlitar sig på NATO för sitt försvar. Därför övar kanske nu försvarsutskottet med Cecilia Widegren (M), Annika Nordgren Christensen (MP), Åsa Lindestam (S) och Lena Olsson (V) i riksdagshusets källare för att försvara Europa. Antagligen utan att ha en aning om vem motståndaren kan tänkas bli?

För att avsluta det här inlägget skall jag återkomma till vår vapenvägrande försvarsminister. (Hur bär sig Fredrik Reinfeldt åt för att så gott som alltid misslyckas, när han utser ministrar?)

I sitt bemötande av Wilhelm Agrells artikel kommer ministern alltså klart fram till att man inte kan skicka värnpliktiga mot yrkessoldater. De har inte en chans att hävda sig. Sådan försvarspolitik skulle vara helt oansvarig.

Påståendet är okunnigt, närmast löjligt. Israel t.ex. håller sig med en värnpliktsarmé, där man blandat in en del fast anställda. Detta liksom i Sverige tidigare, då också vi hade värnpliktsförsvar och en kader av stamanställda soldater med en första kontraktstid om 3 ½ år, där man småningom kunde gå vidare via underbefälsgrader till underofficer eller officer.

Det lilla Israel, ungefär = Småland men med 7 milj. innevånare, har under lång tid och i påtvingade krig efter krig försvarat sig med framgång mot en rad stater med yrkessoldater och numerär många gånger över den egna.

Skillnaden är att Israeliska värnpliktiga övas ordentligt och hålls övade, men det är väl inget som passar vår försvarsminister.

När jag ögnar igenom det jag skrivit, så inser jag att jag börjar bli gaggig. Men jag har helt rätt!

P.S. Värnpliktstiden i Israel är 2 ½ år för män och 2 år för kvinnor. Män repetitionsutbildas regelbundet. Överskådlig tid är emellertid något annat i Israel än i Sverige.

Kärt besök

2011-07-11T13:07:00.001+02:00

Överst t.v.: Här kommer vi. T.h.: Hej! Jag heter Tyson, men bits inte. Nere t.v.: Jag är väldigt snäll och skötsam. Nere t.h.: Tack för en trevlig dag tillsammans. Jag skall besöka en frisör för första gången och kanske jag ändå skall bita henne lite om jag inte blir riktigt snygg?
Matte, Husse (Ing-Marie och Dag) och så förståss jag hade en mysig dag tillsammans med Birgit och Bertil i lördags.

Jag ber Sverigedemokraterna om ursäkt

2011-06-24T01:04:00.000+02:00

Den 24 september 2010, alltså för snart ett år sedan, skrev jag ”Problemet” under etiketten Invandrare. Det var just efter valet och jag visste inte bättre.

Jag började så här: ”Sverigedemokraterna (SD) har blivit vågmästare i Sveriges riksdag. Just det, det är ingen nyhet längre, det är verklighet. En hemsk verklighet, men är det så konstigt? Mitt svar är nej. Det är väljarna som valt …”

Därpå uttrycker jag, liksom många svenskar gör, viss förståelse för deras politik såsom: ”Våra politiker från vänster till höger har i decennier demonstrerat sin oförmåga att hantera såväl invandrare/flyktingar som främlingsfienderna.” Det är också helt fel att kalla partiet främlingsfientligt. Ett fåtal främlingsfiender finns nog däremot numera lite här och där.

SD har nu avverkat 9 månader i Sveriges riksdag och när jag och många med mig synar deras verksamhet, så finns det faktiskt inte mycket där att anmärka på. Däremot kan man konstatera att det partipolitiska landskapet har förändrats. Demokrati och svenska folkets i val uttalade vilja är inte längre högsta mål för alla ledamöter i den lagstiftande församlingen.

Människor i allmänhet har uppenbarligen bibringats en felaktig uppfattning om vilka Sverigedemokraterna är. Den underblåses av våra tidigare etablerade politiker, som sura över deras framgångar använder väldigt starka ord för att markera avstånd. Även där avstånd saknas. Man skulle nog faktiskt kunna jämföra situationen, särskilt tiden närmast efter valet med ren mobbing. Det som i andra sammanhang är så fult.

SD har också suddat lite i den delvis fåniga gränslinjen mellan höger och vänster i den politiska skalan. Ett exempel: När jag på 60-talet studerade de politiska partiernas program, så lärde jag mig att Högerpartiet, som det då hette, ansåg att SJ hade ett grundläggande samhällsuppdrag. Det uppdraget fick absolut inte överlämnas till andra.

Det har många gånger sagts att Mussolini och hans fascister faktiskt gjorde en sak bra. Nämligen att man såg till att italienska tåg började avgå och komma på rätta tider. Våra makthavare har lyckats bra med att åstadkomma det motsatta, om nu tågen över huvud taget avgår. Sverigedemokraterna vill att den nationella järnvägstrafiken på sikt återregleras och prioriteras framför höga vinstkrav. Att staten skall ansvara för ett nationellt sammanhängande järnvägsnät och dess funktion.

SD menar också att ett femte jobbskatteavdrag inte kan prioriteras framför skattelättnader för pensionärerna, som nu betalar högre skatter än löntagare. Detta förutom att de år efter år får en i realvärde minskande pension. Förklaringen till Alliansens ståndpunkt i det här fallet är väl att pensionärerna är den mindre delen av valmanskåren? Jag undrar om man inte skall se Alliansens agerande här som en gigantisk muta.

Jag tvekar inte ett ögonblick inför påståendet att de allra flesta av våra politiker är stora egoister. De egna partiprogrammen hamnar i skuggan av rent egenintresse. Låt mig bara peka på det faktum att politikerna höjer sina egna arvoden långt utöver vad vanliga löntagare kan räkna med. Detta har jag beskrivit tidigare och det gäller så gott som alla politiker oavsett partifärg.

Som ung och någorlunda framgångsrik politiker kan man utan att ”gå in i väggen” och drabbas av psykisk sjukdom lägga av allt arbete tidigt i livet. Man får sin rikliga försörjning ordnad fram till pension och pensionsbeloppen blir bra, eftersom inkomsterna utan arbete hela tiden varit jämförelsevis höga.

Den vanlige medborgaren däremot kan drabbas av svår kronisk sjukdom, som omöjliggör allt lönearbete, men hamnar i ”fas tre”. Han eller hon får numera leva på ytterst magert socialbidrag. Därtill dömd enligt Alliansens regler av tjänstemän vid försäkringskassa och arbetsförmedling samt mot förstående läkares intyg. Allt under ledning av Sveriges socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Det blir omänskligt i en hel del fall och den här utvikningen måste fortsätta en bit till.

Som socialborgarråd i Stockholms stad hyrde Kristersson 2008 en fin fyrarumslägenhet i bästa läge avsedd för svårt sjuka och hemlösa kvinnor och som förvaltades av Ersta Diakonisällskap. Tjänster för dessa stackars människor köper Stockholms stad av diakonisällskapet. Åklagare inledde en undersökning som emellertid lades ned. Lagen är ju som en gummisnodd och kan tänjas ut väldigt långt av somliga människor. Du kan se Kristersson ”svara upp” i You Tube på http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/469927-reinfeldts-nye-skandalminister. Från 2010 använder Kristersson enligt Wikipedia i stället hustruns lägenhet vid Kungsholmstorg, som upplåtits vid sidan av bostadskön och via parets vänskap med VD Stefan Ränk i fastighetsbolaget Einar Mattsson. Reinfeldts val av socialförsäkringsminister uppfattar jag som ett hån mot rättstänkande svenskar.

I juni var Kristersson över i USA och om detta sade han: ”En av Sveriges styrkor har alltid varit öppenheten och nyfikenheten på omvärlden. Förmågan att låna det bästa inte minst där vi har en bit kvar är något vi är vana vid. USA har kommit längre än Sverige när det gäller möjligheterna för unga funktionshindrade att kunna försörja sig själva. Detta är ett av mina prioriterade områden att lära mer om under denna resa.” Det skall bli högst intressant att se vad vår socialförsäkringsminister tycker sig kunna hämta till svensk socialförsäkring från USA? Månntro SD kan skydda oss från det värsta?

Det här inlägget kunde göras väldigt omfattande men nu är det Midsommarafton. Jag avslutar med att jag inte är Sverigedemokrat. I varje fall inte ännu. Så önskar jag alla, även Ulf Kristersson en Glad och Fin Midsommar. Tyvärr spås inte riktigt det väder vi önskar.

NYMÅLAT

2011-06-14T20:30:00.002+02:00

I förra veckan hade vi förmånen av att ha min svåger, alltså Birgits bror Erik, här hos oss några dagar. Han målade hela vår garagedel av huset plus litet till. Målartvätten hade vi tillsammans utfört för en tid sedan, när både han och Rosita, hans hustru, besökte oss.

Det jag kallar garagedelen innehåller tvättstuga, bastudel och förrådsrum. Hade inte Erik kommit och gjort detta, så hade det inte blivit gjort.

Det är härligt att ha arbetsvilliga ungdomar omkring sig, Erik är nyligen pensionerad lärare.

Vi avslutade arbetet med en liten utflykt till Borgen på Östra Berget i den stora närbelägna staden, där vi tog några bilder ”von oben” och genom att äta middag på restaurant Victoria mitt emot Stadshotellet. Eftersom ”storfiskaren” Erik var med blev det öringfilé till huvudrätt för oss alla. I det tursamt varma fina vädret under hela veckan satt vi naturligtvis utomhus. Det var första gången vi besökte Victoria och vi hoppas att det inte blev den sista.

Garagedelen blev fin, eller hur? Tack snälla Erik och Rosita, av vilken vi ick låna honom.

Sverige och NATO

2011-06-01T23:44:00.002+02:00

Först lite om mig och bloggandet: Om våren skall det ju spritta i ben och armar, men det är ett sprittande jag känner allt mindre av. Jag känner just ingen inspiration för någon form av aktivitet för tillfället. Mina funderingar går mest ut på att räkna ut vad jag borde göra, varpå jag avfärdar det hela med ett beslut att göra det imorgon, kanske, om det är bra väder eller visavi bloggskrivandet om det regnar. Kort sagt: Det är uppförsbacke just nu. Vilja finns, men inte ork. Jo ett undantag, att läsa en god bok möter inget motstånd. Jag återkommer till det.

Jag ”deppar” alltså f.n. När det gäller det svenska försvaret har jag deppat länge, vilket framgått av många tidigare inlägg här. Ofta har det rört sig om att det svenska nationella försvaret är nedlagt för gott. Eller formulerat litet annorlunda, vi saknar återtagningsförmåga inom den tid som kommer att stå till buds. Ytterligare en variant kan vara: Våra politiker kommer inte att inse allvaret förrän det är för sent och en del av dem är dessutom defaitister.

Vi har säkert skickligare soldater nu än vi någonsin haft och med modern utrustning, men de är försvinnande få om det gäller att skydda Sverige. ”Vad då skydda Sverige”, säger säkert många av våra riksdagsledamöter? De är väl inte skickligare än de ledamöter, som under kalla kriget trodde på snacket om svensk neutralitet. Många av dem verkar nu tro på evig fred i vår del av världen. Jag kan inte heller låta bli att undra hur effektiva våra beundransvärda Afghanistansoldater kan vara i svenska skogar, norrländska myrmarker bland mygg och på skidor i meterdjup snö vid -30 grader C? Taktik och uppträdande lär nog behöva förändras.

Försvaret var för ganska kort tid sedan en rättighet och en skyldighet d.v.s. en folkangelägenhet. Numera känns det för flertalet svenskar nog ungefär så angeläget som partikelaccelerationerna i Cern, kanske inte ens det?

Majoriteten av våra riksdagsledamöter är dock inte helt ”bakom flötet”. Gymnasielärarna, som numera vanligen inte lyckas så väldigt bra, har idag samma lön som för ett par decennier sedan. Riksdagsledamöterna har ungefär fördubblat sina arvoden under samma tid, har jag just sett i en tidning. Pensionerades du för tjugo år sedan, så har du fått pensionen rejält sänkt genom riksdagsbeslut. Så är det!

Så det där jag skulle återkomma till. Jag läste Mikael Holmströms Den dolda alliansen, Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Det är en bok som varje vuxen svensk borde läsa. Varför inte också ta med den bland litteratur, som rekommenderas gymnasieelever? Men de rekommenderas kanske inte litteraturstudier numera?

När jag läser intressanta böcker, så sätter jag vanemässigt in post-it-lappar på sidor där det finns något värt att kommentera eller värt att läsa om senare. I det här fallet tog de gula lapparna snabbt slut, vilket jag redan berättat. Jag fortsatte alltså med röda. På bilden kan du se resultatet. Jag måste alltså slopa det där med att kommentera allt det intressanta. Det får bli helt kort det jag redan skrivit med ett tillägg.

Min näst sista stråkplanering utförde jag 1976, då ett huvudstråk i Norrland skulle byggas ut. Det var en slutrekognocering över en radiolänksträcka på så där 60 mil, alltså 10 – 12 radiolänkhopp, som jag och Per-Olof Thorén utförde tillsammans. Per-Olof var chef för den enhet vid Ericsson Radio Systems, som vi anlitade för stråkplanering.

Men jag gjorde faktiskt ytterligare en stråkplanering. Denna gång runt år 1990. Den åtgärd det gällde har Mikael Holmström förmodligen inte hittat under sitt grundliga sökande. Hade han gjort det och kunnat publicera det hade hans bok nog blivit ännu en grad intressant.

Min uppfattning är att samtliga som sysslade med svensk försvarsplanering under kalla kriget-epoken måste ha haft helt klart för sig att Sverige från ett nytt storkrigs första dagar skulle återfinnas bland NATO-staterna. All försvarsplanering var riktad mot öster och söder, någon annan fiende än Warszawapaktens stater såg vi inte. Svenska folket, liksom naturligtvis en mycket stor del av riksdagsledamöterna lurades under hela denna epok. V.S.B.

"Hemlig allians"

2011-05-21T00:14:00.002+02:00

Jag har inte mycket tid för den här bloggen i dessa dagar. Förutom en del trädgårdsarbete så handlar det om en bok. Jag har kommit igenom drygt hälften idag. Det är Mikael Holmströms Den dolda Alliansen, Sveriges hemliga Nato-förbindelser.

Jag använder gula post-it-lappar för att utmärka ”ställena”, när jag läser non-fiction. Då kan man enkelt repetera det väsentliga och repetition är kunskapens grund. Det är bara det, att i detta fall har det blivit gula lappar på var och varannan sida och post-it-lapparna är slut.

Det är fantastiskt vad jag plötsligt minns, vilka associationer jag får vid läsandet. Ett par exempel: Plötsligt mindes jag ett spel jag deltog i på gamla FOA i Linköping (70-talet?), där vår dåvarande forskningschef vid MHS deltog. Inget märkvärdigt med det, men det rörde sig om Thede Palm, som under nära 20 år varit chef för vår hemliga militära underrättelsetjänst = T-kontoret på den tiden. Därav följde minnena av Curt Andreasson, en granne i mitt kvarter, som arbetade vid T-kontoret. Curt var högst insyltad i det frivilliga återsändandet av balter i nattens mörker och försedda med radioutrustning. Allt skedde i nära samarbete med MI 6 och sannolikt Amerikanerna. Ryssarna visste genom infiltration allt och resenärerna dödades redan vid landstigningen eller hamnade i Sibirien. 1957 avslöjade ryssarna allt, Resorna hade då sedan länge avbrutits, eftersom man småningom förstod att ryssarna själva skickade de intetsägande rapporterna som kom från Baltikum. 1957 behagade ryssarna protestera och publicerade allt. Jag minns så väl hur bildtidningen SE här i Sverige i en stor artikel, med många bilder också publicerade det hela. Man kunde också läsa att en kapten Curt Andreasson vid försvarsstaben var synnerligen inblandad. Fst kunde svara att någon kapten med det namnet inte fanns anställd vid Fst. Curt var kapten i Röda Korset och civilt anställd.

Jag mindes min närmsta granne Ahlström (har tyvärr glömt förnamnet men känner för Lennart). Han arbetade vid Kungl Flygförvaltningens Inköpsavdelning och jag vid dess Luftbevakningsbyrå. Vi kompiskörde under en tid till och från jobbet, men han flyttade efter ett par år till Bromma. 1956 hade familjen Ahlström återvänt från Washington, där han tjänstgjort som förvaltningens inköpare vid ambassaden. Detta var samtidigt med Stig Wennerströms tjänstgöring på platsen. Jag minns hur Ahlström berömde Wennerström som arbetskamrat, hur trevlig han var att samarbeta med och hur Wennerström lastat sprit i den container med möbler som sändes hem till Sverige vid tillbakaflytten. När Wennerström avslöjats kunde jag förstå. Flygförvaltningen köpte i början av 50-talet modern försvarsmateriel nära nog fritt från USA. I USA hade familjen Ahlström vant sig vid TV, vilket gjorde att de var först i kvarteret med den faciliteten, sedan jag hjälpt till att få upp den amerikanska antennen på taket. Vår son, som var litet äldre än Ahlströms dotter tillbringade sedan en del tid framför den TV:n under eftermiddagarnas barnprogram.

Mikael Holmström är journalist, men också försvarsspecialist. Boken är i allra högsta grad läsvärd. Holmström har luskat reda på väldigt mycket om det som en del politiker, och naturligtvis aktörerna under T-kontoret, försökte hålla hemligt. De lyckades ganska bra vad gäller svenska folket, men inga andra lät sig luras av Tage Erlander eller Olof Palme. Ryssarna visste naturligtvis. Varför då så kapitalt söka lura det egna folket?
Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, allt var lögn och det lurade framförallt en stor del av det svenska folket.

Skriver jag mer om detta, så lär det bli mitt längsta inlägg hittills och Holmström vet mycket, men inte allt.

KEMI FÖR POLITIKER

2011-05-14T21:48:00.000+02:00

För ett par år sedan presenterade jag ett inlägg, som handlade om våra inte sällan ganska korkade kommunpolitiker. De fattar gärna beslut i frågor av vilka de egentligen inte begriper ett jota. Jag gav som exempel styrelseledamöter i kommunala bolag. Människor som t.ex. har till uppgift att sköta avfallshanteringen i en eller flera kommuner, men som inte har den blekaste aning om kemi.

Som underlag för beslut kan de av experter tilldelas utredningar av vilka de inte begriper särskilt mycket. De kan vara helt i händerna på tjänstemän, som förhoppningsvis lämnar bra beslutsförslag, som komplement till beslutsunderlag. Det kan i sistnämnda fall gälla olika metoder för rötning, om metangasen som bildas skall nyttiggöras o.s.v. Ett exempel jag gav förra gången gällde kommunpolitiker, som skulle besluta om tillåten ljudnivå i decibel från trafikled intill ett bostadsområde. De kunde besluta på helt felaktiga grunder och med negativa konsekvenser för skattebetalarna i hela kommunen.

Samtidigt skall man veta att allt ikring oss är kemi. Några exempel på uppdelning: Organisk kemi och oorganisk kemi, biokemi, fysikalisk kemi, kvantkemi, termokemi, fotokemi, kemisk spektroskopi, kolloidkemi, ytkemi, analytisk kemi och preparativ kemi. Säkert något glömt.

Varje vecka får jag tidningen Ny Teknik. Prenumerationen ingår i den fackföreningsavgift jag betalar till Ingenjörsförbundet, trots att facket inte på något sätt verkar intressera sig för gamla medlemmars pensionsutveckling (Alliansens -avveckling). Jag måste betala, om jag vill behålla min gamla kollektiva livförsäkring genom facket.

I senaste numret av tidningen raljeras lite smått över att en busslast riksdagspolitiker kommit till Kungl. Vetenskapsakademien för att lyssna på föredrag om kemiåret 2011 och naturligtvis ”för att mingla med forskarna och äta buffé med gott rödvin”.

Själv kan jag naturligtvis tänka mig att det fanns någon av dem, som hade annat utbyte av det hela. Alla fick ju också ett ex. av boken ”Kemi – den gränslösa vetenskapen”, utgiven av KVA och Iva. ”Boken påminner närmast om en färgglad illustrerad lärobok för högstadiet, men den är faktiskt specialskriven för att informera de folkvalda om vad kemi egentligen är och varför den behövs”, står det i artikeln. Nu är det bara att hoppas att våra folkvalda kan tillgodogöra sig något av det hela. Några kan säkert, men tänk om det hade varit en del inte så ovanliga kommunpolitiker med enbart gediget innötta ideologiska floskler som kunskapsbank.

Citat från artikeln:

… Kunskaper i kemi är nödvändiga för att skapa ett hållbart samhälle. Det handlar om att rena vatten, ta hand om avfall, gödsla jorden med rätt mineraler och se till att vi får i oss rätt typ av livsmedel och hålla oss friska. Men inte nog med det. Det gäller också att producera energi på hållbart sätt. Och om att finna nya material så att vi kan hushålla bättre med jordens ändliga resurser. …Jag slutar citatet där, men det fanns givetvis fler exempel.

Elak? Ja, jag är elak!

Men inser samtidigt att: Demokrati är ett djävla system. Tyvärr finns inget bättre, men det bör kunna förbättras.

Följetongen FÖRSVARET

2011-05-03T00:22:00.001+02:00

Förklaringen till att jag inte synts på en tid är att jag skrivit ett brev. Ett långt brev och jag har haft annat för mig.Här är brevet, med lätt kodade namn. Det kan kanske klarlägga en del ev. frågor efter mitt tidigare skrivande om det Svenska försvarets öde?

L!
Tack för ditt utförliga svar. I stort sett ser vi nog ganska likartat på det svenska försvaret och dess behov.
Ett missförstånd och smärre olikheter verkar i alla fall finnas. Du skriver:

”Det du skriver känns lite motsägelsefullt i ett avseende. Å ena sidan pekar du på att försvaret kostar nästan lika mycket idag som 1993, å andra sidan pekar du den snabba prisutvecklingen för militär mtrl. I runda slängar skulle vi behöva dubbelt så stort försvarsanslag för att kunna behålla ett så stort försvar som för 20 år sedan.

Den tidigare armén var tämligen primitivt utrustad jämfört med dagens. Vi hade t ex kolossalt många terrängbilar typ Valpen. Tveksam om de hade någon radio, förutom luformottagaren, och skyddet var obefintligt. De Galtar vi har, bl a i Afghanistan, har så omfattande ledningsutrustning att det är svårt att få plats och el till allt. Mekaniskt har fordonen ett gott skydd. Det gör sammantaget att kostnaden är en helt annan. Detsamma ser vi om vi tittar på enskild soldat. Själv hade jag kpist m/45 och skyddsmask som teknologisk topp i den personliga utrustningen. Nu behöver varje soldat bl a radio, GPS, avancerade riktmedel till vapnet samt mörkerhjälpmedel. Det sistnämnda är helt avgörande för våra soldater som är på uppdrag då de kan uppträda obehindrat på natten vilket inte talibanen har utrustning för.”

Fram till mitten av 60-talet kompenserades försvarsanslagen för dels penningvärdets försämring och dels den stadiga tekniska fördyringen av försvarsmateriel specifikt (det senare om jag minns rätt 2 ½ % årligen). Anslaget reellt till försvaret sjönk alltså stadigt efter mitten av 60-talet. Dock icke i kronor räknat. Men allvarlig kapitalförstöring kom om jag minns rätt 1967, när Emanuel Sträng började dra ner och enligt ett rykte via en handskriven papperslapp till FD förbjöd utbyggnaden av en rrgc och en storradar (PS 65 eller 66?) som redan hade levererats materiellt. Jag undrar om det inte också rörde sig om en eller ett par tornradarstationer?
Försvarsmakten har hjälpt till genom att anpassa hotbilden till budget och på annat sätt.

Min första 40 dagars repetitionsövning i min första krigsplacering, som ställföreträdare i skvadronens stabspluton och signalchef, inträffade i mitten av 50-talet. Jag kvitterade ut en splitter ny fyrhjulsdriven 25 W (kortvåg, 2,5 – 5 eller 6 mHz om jag minns rätt) radiobil med släp, två 10 W stationer med de tunga handdrivna generatorerna och diverse trådbyggnadsmtrl. De då nya bärbara UK-stationerna (ersättare för 2 W KV-stn), men med kortare räckvidd, kvitterades nog av resp. patrullchef.

Beväringarna jag fick hade jag själv utbildat i telegrafi. Det visade sig att de flesta fortfarande efter lite puts utan problem klarade 60-takt. Jag var stolt, men det visade sig att KV inte längre användes. I stället använde man mc-ordonnanser när UK-stn inte klarade avstånden. Efter slutövningen, när avståndet mellan bilparken/trossen, där jag befann mig med min 25-wattare, hade blivit 2 – 3 mil väntade jag mig att bli framkallad med bilarna via KV och hade därför regelbunden passning ordnad. I stället kom en mc-ordonnans. Inte så rationellt tyckte jag.

Hemkommen vid en genomgång begärde jag en förklaring av reg. signaloff, som förklarade: ”Vi anser oss inte ha någon användning av KV-stationerna. De är för röjande”. Det kunde jag hålla med om, men varför släpade vi då med dem? Det blev på den tiden en hel del mtrl, som också vägde en hel del och en splitter ny terränggående radiobil. ”Jo, det gällde att inte visa att stationerna inte användes. Småningom skulle ju kortvågsstationerna ersättas av ny och bättre mtrl och då gällde det att ha kvar den mtrl som skulle ersättas, annars kunde man ju bli utan”.

Idag bygger fåglarna bon i motorerna till våra överblivna men levererade Jasplan som står uppställda vid Såtenäs utan att användas, hörde jag nyligen på radio. Vilka bekymmer man har skaffat sig till stora kostnader.

För tjugo år sedan behövde vi bara ett försvar med återtagningsförmåga, d.v.s. något liknande det finländska, som idag kostar ca 30 miljarder SEK (ca 3 Mdr euro), men kan få nära 400 000 man på fötter inom tre – fyra dagar. Finländarna, precis som vi, tillhandahåller styrkor för att kunna bidra till internationella insatser långt hemifrån och på många platser. Detta till fredsbevarande eller fredsframtvingande insatser, där man t.o.m. kan gå in som tredje part i en konflikt och kan behöva försvara sig åt två håll. Finland har dessutom F 18, som väl får anses något vassare än Jas? Vi har en försvarsbudget på omkring 45 Mdr SEK (ca 5 Mdr euro).

Jag är väl medveten om att vår värnpliktsutbildning inte förslår långt för fredsframtvingande insatser bland stridsvana civilklädda krigare i hemmamiljö, om man inte förser dem med överlägsna hjälpmedel.

Mina 3 år från volontär- till furirsskola var till stor del ren soldatutbildning och för mig som 18-årig furirselev var det kolossalt roligt och spännande att en natt varje vecka under hela hösten i enmanspatrull spana mot de bivacker de värnpliktiga skulle bevaka under mörka höstnätter. Man lurade poster att röja lösenord, man gick ned på knä och kröp ihop 1 – 1 ½ m från postens patrullstig i fullt månsken och öppen terräng bara för att testa. Man ”kisade” för att undvika månskensreflexer i ögonen, togs för en liten gran eller en sten och när posten passerat var det bara att smyga in i bivacken och räkna tält o.s.v. Man skaffade sig mörkerseende och visste hur man skulle behålla det, att t.ex. inte se mot stjärnor eller måne.

Sedan gjorde man med trupp på linje ett samlat eldöverfall under det man lyste upp bivackområdet med hjälp av signalpistol och var försvunnen innan någon organiserat ett motstånd. Man visste också att om man inte rörde sig för fort i månsken och öppet landskap, så kunde man gå upprätt i reträtten utan att ses på 50 m avstånd. Man var helt överlägsen de tre år äldre värnpliktiga.

Man behöver en kader av bättre utbildade kontraktsanställda soldater för fredsframtvingande uppdrag i främmande miljö, ja, men för geostrategiskt försvar behöver man kunna mobilisera och snabbt utbilda ett folkförsvar, där inte varje man behöver något av det du räknar upp, däremot de 280 Leoparderna m.m. Folkförsvar, ett ord som för 5 år sedan fortfarande var mycket tungt vägande.

Varför helt frångå värnpliktsförsvaret med dess mönstring och möjlighet till inkallande för forcerad utbildning.?

Jag är ganska säker på att en frivillig värnpliktstjänstgöring med något års utbildning, och utsikt till fortsatt anställning skulle kunna ge en tillräcklig kader för första mobilisering. Vi skulle då också ha så många trupputbildare att vi åtminstone skulle närma oss den återtagningsförmåga jag efterlyser.

Vi behöver enligt min mening förmågan till återtagande inom en relativt kort tid, nämligen max ca 5 år och erfarenhetsmässigt ännu kortare tid. Inför WW2 blev förvarningstiden 3 år, men utnyttjades inte fullt ut av våra politiker. Återtagningen den gången tog ca 12 år (egentligen ännu längre, armén saknade t.ex. fortfarande modernt pansar och mekanisering), men då var det 6 åriga kriget slut sedan 5 år och med en god portion tur behövde vi inte delta.

Försvarsbeslutet 1996 lade fast en ny anpassningsdoktrin. Allvarliga hot ansågs i praktiken borta under överblickbar tid och var det också. Det fanns möjlighet att göra besparingar, att inkassera fredsdividenden. Visserligen i rel. blygsam omfattning och en absolut förutsättning var enl. regeringen:

∙ dels tillräcklig och noga planerad förmåga att snabbt och resolut kunna höja krigsdugligheten,
∙ dels att en stabil grund byggs för att anpassa försvaret till en tänkbar hotutveckling på lång sikt.

Sedan lade man ned försvaret, i varje fall armén utan avsikt att lägga ned försvaret.

Den dominerande erfarenheten är tyvärr egentligen att elasticitetsprincipen inte fungerar. Hotet under 30-talet hade inte varseblivits i tid (utom av Churchill) och det fanns varken politisk vilja eller förmåga från försvaret att snabbt ställa om till ökat hot. Den snabba militärtekniska och operativa utvecklingen under 30-talet överraskade också. ”Tillräckligt och i tid” var i verkligheten ”litet och för sent”. En negativ erfarenhet som borde vara väl känd. När ny materiel skulle anskaffas till en växande organisation fanns inte tillräcklig produktionskapacitet eller möjlighet till import av det som behövdes.

För ganska kort tid sedan hade vi, förutom Valpen, 350 nyinköpta och just modifierade pansarbandvagnar 501 med sin 73 mm kanon och 640 pbv 401 med reservdelar. Vi hade alltså äntligen kunnat ställa upp med mekaniserade brigader, men alltihop lades ned innan leverans var klar. Vi hade 280 nyinköpta Leoparder av vilka vi bara skulle ha 40. Det är inte bara politikerna som förefaller mig helt snurriga och gör dåliga affärer.

När jag tittar tillbaka på det jag skrivit, så känns det som om jag filar på idén till en militärfars.

”Den tidigare armén var tämligen primitivt utrustad jämfört med dagens”.

Jag kan komma med följande reservationer: Ja, man talar om Sveriges armé, men Sverige har ingen armé i dag och det kommer att ta avsevärd tid att skaka fram en. Allmänt hållet skall ju absolut minimum för en armé vara två divisioner (+ reserv) och något sådant kan vi inte prestera ens inom ett år. Ja, jag vet vi lär inte heller behöva med så kort varsel. Det ruskiga med vår situation är bara att vi inom ”överskådlig” tid inte kommer att kunna prestera mer än ungefär så. Det är inte länge sedan Sverige ansågs behöva tre ”armégrupper”, Nord, Mitt och Syd för ett försvar av landet. För 4 decennier sedan kunde de dessutom ställa upp vid mobilisering efter en vecka – fjorton dagar och lite repetitionsövningar.

I propositionen 2009 skrev så regeringen: ”… att pliktsystemets idé inte svarar mot de uppgifter och krav på operativ förmåga som regeringen föreslår i denna proposition. Då ett enskilt angrepp mot Sverige bedöms som osannolikt under överskådlig tid finns det inget behov av en insatsorganisation som först efter mobilisering kan försvara Sverige”.

Man var helt inne på ”Afghanistandoktrinen”, att Sveriges säkerhet helt var av sådan art att ev. hot effektivast kunde mötas genom för Sverige mycket kostsamma insatser i Långtbortistan. Någon definition av begreppet överskådlig tid gavs inte. Det är väl egentligen fråga om ett övergripande säkerhetspolitiskt paradigmskifte med nyheten ”insatsorganisation” i stället för försvar/krigsmakt.

"Själv hade jag kpist m/45 och skyddsmask som teknologisk topp i den personliga utrustningen."

Jag anser det nog inte som jämförbart. Efter all utbildning hade jag pistol som tjänstevapen, men hade fått lära mig att hantera mer än 30-talet vapen, från pistol m 07 och 40 till 8 cm granatkastare och försåtminering till stridsvagnsminor, men var signalist.

Apropå försåt minns jag en kompis, som kommit på ett sätt att då och då kunna tillbringa halva natten hos en flickvän. Han drabbades en natt när han återvänt och skulle gå i säng av en försåtminering. Dock bestod den bara av s.k. rivtändare med sprängpatron, men den small ordentligt och var man för nära skadades man allvarligt. En furirselev försågs med handprotes efter en oavsedd smäll med rivtändare i handen.

Efter vänjningsövningar med upp till 15 kg nitrolit på ca tre m avstånd och skjutning med pvg har jag idag stora svårigheter att delta i ett vettigt samtal. De här svårigheterna hade börjat redan när vi möttes. Jag måste numera hela tiden gissa mig till vad folk säger eller be om tydligare upprepning, men jag var faktiskt välutbildad som soldat. I judo vid K1 under ett drygt halvår av Viking Cronholm, då 70-årig och oslagbar. Han tilldelades postumt Japans högsta värdighet i kampsport efter sin död. Det hade tidigare inte varit möjligt för ickejapaner. Just det, vi fick på den tiden en allsidig soldatutbildning, vilket faktiskt gjorde oss kvalificerade att utbilda nya soldater. Även i mörker.

Och så: "Nu behöver varje soldat bl a radio, GPS, avancerade riktmedel till vapnet samt mörkerhjälpmedel."

Egentligen en detalj. Svenska soldater i FN- eller Natotjänst opererar väl knappast enskilt? Jag är ganska säker på att enheten minst är grupp. Varför skall då varje man ha radio och GPS? Avancerade riktmedel och mörkerhjälpmedel förstår jag, bl.a. eftersom utbildningen är kort och därmed bristfällig och man blir helt överlägsna talibaner, vilket man bör vara. Dessutom antar jag att även finska soldater i Afghanistan har mörkerhjälpmedel.

Jag blir nästan alltid så ”långrandig” när jag skriver om något som engagerar mig. Det har dessutom tagit mig lång tid att skriva detta. Det har mest blivit en eller två meningar om dagen och jag har en massa att skylla på. Vårbruk, ålder, långsamhet, deklaration, ont här och där, samt 1 majdemonstration o.s.v. Nej skämt åsido – jag demonstrerar genom att inte hissa flaggan den dagen.

Hur undervisande jag än förefaller, så är det inte min avsikt. Med den info jag har tillgång till, kanske bristfällig, så kan jag inte underlåta att förklara min bestämda uppfattning. Den är en följd av att ett militärt hot varken är sannolikt eller osannolikt. Men ett hot man bör kunna möta efter rel. kort tid med ett territoriellt, riksomfattande försvar, som kanske inte alltid har den absolut senaste vapenfaciliteten. Det visar den erfarenhet jag (och finländarna) har.

Det här svaret har tagit alldeles för lång tid. Nu skall också P-O och G få svar.

Jag önskar dig en solig vår och sommar.

SKOLBETYG

2011-04-19T21:13:00.001+02:00

Det här är ett långt inlägg om betyg i skolan, men också dess förfall under 5 decennier, mer än 6 fullskrivna A4-sidor. Är du i stället försvarsintresserad, så finns ett lika långt inlägg från den 17 april.

(Det här har jag hittat i mitt gamla arkiv. Det skrevs någon gång 1989-92, som minnen från min skolstyrelsetid i Haninge. Jag letade upp det, sedan jag läst en av Maciej Zarembas fem nyligen införda reportage från ”flumskolan” i DN Kultur. Det är bara lite kompletterat.)

"I flera skolor ordnas idrottstävlingar i samband med gymnastiklektionerna", sade ledamoten Mia Rockström (S) vid ett skolstyrelsesammanträde i slutet av 70-talet. "Det borde förbjudas. Åtminstone bör skolstyrelsen meddela skolorna att man anser det olämpligt och att det inte bör få förekomma. Bara en kan ju vinna när de tävlar individuellt och jag kan föreställa mig hur de känner sig som inte vinner. Alla blir ju ledsna och känner sig nedtryckta, utom vinnaren! Lagtävlingar kan jag kanske tänka mig, om uttagningarna görs så att alla då och då får vara med i vinnande lag. Tävlingar är lika olämpliga i skolan som betyg!"

Jag sade: "Betyg är nödvändiga i skolan. Det är därför vi har betygen. Idrottsliga tävlingar är visserligen fostrande, och ni vill ju inte att skolan skall fostra. Men de är också utvecklande och det vill ni ju att skolan skall vara. De kan i vissa fall hjälpa elever med dåliga anlag för studier att hävda sig. Idrott lär unga människor att man måste träna, öva sig, för att nå framgång.

Tävlingar lär också de unga att på rätt sätt ta motgångar. Motgångar, som alla senare i livet ofelbart råkar ut för. Bland annat därför att vi inte alla har samma förutsättningar i allt och konkurrens därför är något naturligt för oss människor. I Lgr 69 står det för övrigt om gymnastik redan för lågstadiet, att 'undervisningens skall syfta till att utveckla laganda, självdisciplin, hjälpsamhet och ledarförmåga."

Det här är exempel på de motsättningar mellan moderater och socialister, som jag fann typiskt i skolstyrelsen. Inte bara vid den här tiden utan alltsedan betygsfrågan blev en het potatis. Redan under trettiotalet började man värma den och het blev den i samband med utarbetandet av 1969 års läroplan (Lgr 69).

Långt tillbaka i tiden gavs inte betyg i skolorna. Däremot allmänna omdömen såsom: "Har givit sina Præceptorer et godt nöje med ådagalagdt prov af godt snille och böijelse, naturlig qvickhet och flit at göra skäl för de honom ålagda stycken uti alla classerne." Lite senare i tiden kunde det stå "har förträffliga naturanlag, är eldig, flitig och sedig". Det här är exempel på toppbetyg från 1600- resp. 1700-talet och faktiskt gällande ett par av mina förfäder.

Andra fick veta att de borde ägna sig åt annat än studier. Det drabbade exempelvis Carl Linnæus i trivialskolan. Själv förklarar han att studier svårligen bedrives i en klass med alltför många elever, där oväsendet dessutom överstiger det liderliga på dåtidens krogar.

Ofta fanns anteckningar om karaktärsegenskaper, uppträdande och elevernas miljöförhållanden. Behovet av systematiska betyg var litet. I stället utförde mottagande skolor och arbetsgivare intagningsprov eller bedömning av alla sökande. Intagningsprov är något jag själv fick utföra, när jag sökte till realskolan 1941.

Under medeltiden och framåt undervisade prästerna ute i bygderna och i städer inrättades trivialskolor. I stiftsstäderna dessutom katedralskolor. I 1611 års skolordning fick de svenska katedralskolorna karaktär av gymnasier, men de var få. Från trivialskolor kunde elvaåriga elever gå till Uppsala universitet, i och för sig inte så konstigt. I det moderna begreppet intelligensålder kunde de ju vara betydligt äldre.

Från 1686 års kyrkolag och 1726 års konventikelplakat ålåg det prästerna att också genom husförhör kontrollera och anteckna människornas kunskaper i läsning, skrivning och religion. När människorna flyttade fick de med sig ett prästbetyg med detaljerade och ibland intrikata upplysningar om kunskaper och egenskaper.

1820 års skolordning gav mer detaljerade betygsanvisningar med särskilda formulär för betygssättning och anvisningar om betygsskalan. Där förekom också bedömningar av flit, seder och uppförande.

I den obligatoriska folkskolan, som infördes 1842 skulle lärarna förhöra angående kunskaper, men inga betyg gavs till att börja med. Först 1882 infördes bestämmelser om avgångsbetyg från folkskolan.

Industrialismen hade just skjutit fart i Sverige och krävde bättre kunskaper hos fler. Kunskaper som behövde verifieras då man sökte anställning eller ville studera vidare.

I början av 1900-talet infördes allmänt den sjugradiga betygsskalan från A via bl.a. B till C. Några decenniers duktiga och ansvarskännande lärare var inte nöjda med detta utan sökte större rättvisa genom att vid behov sätta plus eller minus, ibland frågetecken, bakom de olika betygsgraderna och därigenom göra den ungefär femton- (15) gradig. Det uppkom en praxis för hur betygsskalan skulle utnyttjas.

Tillämpningen blev glidande på så sätt att betygen i folkskolans lägre klasser oftast gavs mindre spridning och sattes lägre. En viss skillnad i betygssättningen förekom naturligen också mellan skolor och mellan lärare. Men med den i realiteten 15-gradiga skalan blev dessa skillnader mindre än de skulle ha blivit med sjugradig skala. Elever, som inte nöjaktigt kunnat tillgodogöra sig undervisningen, gick om klassen och hamnade på så sätt ofta i rätt klass med hänsyn till intelligensålder. (Ett nu förbjudet begrepp?) Till skillnad från idag lärde sig på så sätt i det närmaste alla att läsa, skriva och räkna godtagbart.

På 30-talet ökade tillströmningen till realskolan och man ansåg sig kunna konstatera, att dessa skolors intagningsprov hade ett klart men ändå begränsat värde som prognos till framgångsrika studier. Man ville på olika håll slopa intagningsproven och i stället göra betygen mer direkt jämförbara.

Försök med prövningsfri intagning till realskolan, men med folkskolebetygen som grund, genomfördes på 40-talet. Därför placerades de sju gamla betygsgraderna i en normalfördelning för befolkningen, där Ba (väl godkänd) skulle vara medelbetyg och omfatta 38 % av rikets elever. Betyget B skulle ges till 24 %, Bc (icke fullt godkänd) till 6 % och C (underkänd) till 1 %. (SOU 1942:11).

Betygen över Ba spreds på motsvarande sätt, så att betyget A kunde ges till 1 %. Betygen gavs i relation till kursplanen, de var absoluta.

För att lärarna, rättvist för alla elever, skulle kunna tillämpa den sjugradiga betygsskalan infördes för vissa klasser standardprov i ämnena matematik, läsning och skrivning. Man ansåg sig ha infört ett inbördes rättvist betygssystem.

I andra sammanhang började man i Sverige vid ungefär samma tid använda tester av en normalfördelad intelligenskvot (IQ). En vanlig uppdelning i det sammanhanget blev 2 % intellektuellt retarderade, 14 % under genomsnittet, 68 % normalbegåvade, 14 % över genomsnitt och 2 % mycket intelligenta. "Betyget", intelligenskvoten, gavs skalan 1 till 200, där 85 till 115 var normalgruppen, intellektuellt retarderade fanns i gruppen under 60 och mycket intelligenta över 140.

Man kunde och kan beräkna allmänintelligens eller avgränsade intelligensfaktorer gällande t ex logisk, språklig eller praktisk mekanisk förmåga. Intelligenskvoten kan enkelt omräknas till intelligensålder genom att dividera intelligenskvoten med 100 och multiplicera med levnadsåldern.

En 7-åring med IQ 160 har alltså en intelligensålder av 160/100 x 7 = 11,2. I Sverige placeras sådana 7-åringar i första klass och tappar naturligtvis lätt intresset för undervisningen och därmed skolan! Alltför många skolpolitiker reagerar inte över detta och en hel del tycker det vara rättvist med hänsyn till de svagpresterande!

Inom försvaret finns realister, som redan under andra världskriget hämtade IQ-testerna från USA, för att kunna placera rätt man på rätt plats. I USA hade testerna bl. a. visat att afro-amerikaner ingalunda hade sämre intellektuella förutsättningar än vita, vilket man tidigare trott.

Standardproven till trots visade nu undersökningar att antalet underkända elever blev betydligt färre än de 7 %, som betygsanvisningarna angav. Många elever kom alltså att flyttas till nästa klass utan att ha fått möjligheten att "mogna". Att gå i en klass som någorlunda motsvarade intelligensåldern. I missriktad välmening bäddade man för en senare utslagning av dessa elever.

Möjligen ville inte heller en del lärare synliggöra vad de, ibland med viss rätt, uppfattade som egna misslyckanden. Civilkuraget att redovisa faktiska förhållanden saknades ibland hos lärarna. Eleverna fick ta stöten senare.

Under 40-talet påbörjades utredningsarbetet som skulle leda till grundskolan och det nya gymnasiet, en skola för alla. 1949 avskaffades inträdesproven till realskolan. Folkskolebetygen skulle bli avgörande. SÖ utfärdade nya betygsanvisningar med samma 7-gradiga skala och relativa omdömen. Anvisningarna skrevs sedan in i 1955 års undervisningsplan för folkskolorna.

Också i real- och gymnasieskolan gick man över från absoluta betyg till modifierade relativa. Meningen var att de skulle ge en mer enhetlig betygssättning och minska underbetygsfrekvensen. Mindre begåvade och lata elever väntades väl därmed minska i antal när antalet elever ökade?

Efter 1957 års skolberedning (SOU 1961:30) fastställdes så 1962 års skolstadga och en 5-gradig relativ betygsskala i siffror. Beredningen, som visste något bättre hade föreslagit en 9-gradig betygsskala. Samma 5-gradiga skala infördes något senare i fackskola och gymnasium. Den bibehölls i nya gymnasieskolan, som infördes från 1 juli 1971.

Med Olof Palme som utbildningsminister 1967 - 1969, följd av Ingvar Carlsson 1969 - 1973 kom så 1969 års läroplan för grundskolan, Lgr 69. Nu skulle betyg endast ges i årskurserna 3, 6, 7, 8 och 9 alltså först efter lågstadiet respektive mellanstadiet.

Naturligtvis blev betygen, när de väl kom, ofta en negativ överraskning. Motsvarande information, som barn och föräldrar kunde ta till sig, uteblev i stort sett. Utom möjligen för de föräldrar som noga följde barnens intellektuella utveckling.

När det gällde årskurserna 3 och 6 skulle de enskilda skolstyrelserna dessutom avgöra om de ville ge betyg eller inte. Föräldrar eller andra vårdnadshavare riskerade alltså att inte få se några skolbetyg förrän efter 7 års skolgång! I Haninge skolstyrelse, där jag satt, var den här frågan åter uppe även någon gång på 80-talet.

Nu tog man också bort de traditionella hemuppgifterna, läxorna. En del barn fick ju hjälp med dessa hemma eller läste mycket på fritiden och det sågs som orättvist. "Plugghästarna" bromsades på så sätt i sin intellektuella utveckling. Skälet angavs dock vara att barnens fritid skulle vara helt fri för vila. Ett resultat blev naturligtvis att många barn inte fick tillfälle att läsa något alls i lugn och ro.

Den stimmiga och skrikiga dagismiljön, som var så vanlig på 70-talet, tog ju barnen med sig till lågstadiet och lågstadielärarnas förtvivlan.

Nu hade man redan i lågstadiet bäddat väl för utslagning av fler elever.
Skolan skulle inte heller fostra. Begreppet togs bort i läroplanen och ersattes med att utveckla. Några exempel: Lärarna skulle inte vara auktoriteter. Skolan skulle vara demokratisk. Redan i lågstadiet skulle eleverna få ta ansvar för arbete i klassen.

Elever skulle också ta sin del av ansvaret för skolans gemensamma angelägenheter och få allt större möjligheter att vara med i planeringen av undervisningens innehåll och arbetsformer. "Eleven ska lämnas fri att söka sig sin egen väg; skolan skall ge förutsättningar att under eget ansvar en gång ta ställning och utforma sin livssyn."

Många, även en del lärare, tyckte allt lät så vackert, men problemeleverna fick allt friare händer att utforma skoldagen. De riskerade numera inte heller nedsatt betyg i ordning eller uppförande. Missanpassade elever kunde allt friare ange tonen i klassrummet. Utvecklingen gick i fel riktning! Några, i huvudsak socialdemokratiska skolpolitiker och flumpedagoger, hade lyckats förstöra en ganska väl fungerande skolvärld. I all välmening? Ja, jag antar det, men också i en del fall alldeles tydligt med drivkraft bottnande i en sorts avundsjuka.

Elever från studievan miljö eller med särskild begåvning skulle få sina fördelar beskurna. Men så sade man inte. I stället talade man om elever med särskilda behov och menade enbart de intellektuellt sämre rustade eller med andra problem.

Vid universiteten kom 1968 studentrevolten och i Stockholm ockupationen av kårhuset. Antalet universitetsstuderande hade ökat starkt och många studenter, ofta från icke-akademiska hem, hade svårt att finna sig tillrätta i den underdimensionerade och auktoritära miljö, som universitet och högskolor fortfarande utgjorde. Många saknade enkelt uttryckt vanlig anständig hyfsning.

Den upproriska rörelse som uppstod hade sin grund i samma grumliga teoretiska marxism som tongivande skolpolitiker och SÖ-tjänstemän, men saknade kontakt med de arbetarintressen den sade sig företräda.

Håkan Arvidsson, universitetslektor i Roskilde, har skrivit en mycket läsvärd bok om detta, som utkom 2008, "Vi som visste allt". Han, som på 60-70-talet tillhört de ledande unga i Clarté och KFML vet, liksom många andra som var med mer, när han skriver boken.

En mycket livlig debatt om betygen uppstod i slutet av 60-talet. Den gällde inte bara betygens utformning utan också syftet med dem. Elever med godkända betyg såg i dem en uppmuntran, en sporre. De lata, de med lägre studiebegåvning eller av andra skäl sämre förutsättningar och underkända betyg, uppfattade dem som orättvisa eller som en bestraffning. Så förklarade de också sakernas tillstånd för sina föräldrar, som trodde sina barn.

Den gruppen blev alltmera högljudd och förstärktes av den grupp föräldrar, som plötsligt upptäckte att barnen efter 7 års skolgång endast med möda kunde stava sig igenom enkla texter. Att dividera ett tal med ett hundra kunde redan vid denna tid innebära oöverstigliga svårigheter för högstadieelever. Ett högstadium som skulle motsvara den gamla realskolan med sin realexamen!

Betyg måste man ha! Det insåg flertalet. Men något fel på betygssystemet måste det vara. Att främsta felet ur rättvisesynpunkt kunde vara alltför få betygsgrader insåg inte ens alla lärare. Eller ville inte inse. Det var ju inte alltid så lätt att sätta betyg, och med fler betygsgrader ansåg en del att det skulle bli svårare. Svårare för läraren! Nu kom tanken på målrelaterade betyg i förgrunden, för målsättningar fanns väl?

På SÖ togs frågan om att göra preciserade målbeskrivningar upp (Skolöverstyrelsen 1972). Resultatet blev negativt, men man föreslog ändå målrelaterade betyg. SÖ:s styrelse föreslog då departementet ett kursrelaterat betygssystem, där relativa överväganden fanns kvar. Hur skulle man för övrigt kunna ha ett målrelaterat betygssystem i en skola som inte uppfyllde sina målsättningar? Målsättningar som för övrigt inte gick att precisera. Vem kan precisera en flummig målsättning?

Förslaget mötte stark kritik varför regeringen tillsatte en parlamentarisk utredning, 1973 års betygsutredning (BU 73), som hade att finna en lösning "med utgångspunkt från SÖ:s förslag". I direktiv sades: "SÖ bör ställa till förfogande underlag, som visar hur förslaget om kursrelaterat betygssystem skall fungera i praktiken" (BU 73, s 288).

På SÖ och ute i de socialdemokratiska skolstyrelserna trodde man att det stora MUT-projektet (Mål och UTvärdering) skulle ge underlag för de krav man skulle ställa i den kursrelaterade betygsskalan.

Nu växte emellertid kritiken mot den aktuella utbildningsteknologin och dess målbeskrivningar i beteendetermer och liknande, som inte var tillräckligt entydiga för att fånga in både ämnet i dess helhet och de övergripande målen, flummet.

Målen och betygskraven skulle komma att inrikta undervisningen på de delar som gick att målbeskriva, ämneskunskaperna. MUT-projektet lades alltså ner och grunden för att fastställa annat än kunskapsbetygskrav i den alltmer flummiga skolan försvann. I gymnasieskolan föreslog i alla fall BU 73 kursrelaterat betygssystem.

Naturligtvis diskuterade BU 73 betygens syften. Man menade att behovet av information knappast motiverar betygen. I stället förordade man samtal mellan hem och skola. Man sade mot bättre vetande att erfarenheten av dessa är god och att samtalen visat sig väl kunna fylla uppgiften att ge information om elevens prestationer och utveckling (s 129).

Väl kända svårigheter att över huvud taget få kontakt med de många föräldrar som visar föga intresse för skolarbetet, lärarnas arbetstider, vad som kan och bör tas upp vid samtalen och hur det skall ske, bortsåg man ifrån.

Så väldigt intelligent sade BU att betygens betydelse som motivation är svårbedömd. I stort sett verkar betygen motiverande för elever med goda prestationer, medan de har motsatt effekt på de lågpresterande. Uppmuntran kan, menade man, ske på annat sätt och många elever skulle komma att få "bestraffningar" (sic!) i form av låga betyg.

"En individrelaterad bedömning får uttryckas på annat sätt än i form av symboler", säger BU 73 (sid. 137). Betygens betydelse för urval tonade man ner, och menade att gymnasieskolans dimensionering medfört att betygen minskat kraftigt i betydelse. Nog är det väl fantastiskt!

Det gällde en gymnasieskola med tjugofemtalet linjer vilka hade mycket varierande krav på förkunskaper och förutsättningar för främst teoretiska studier men också praktiskt mekaniska.

Trots att det inte ingick i direktiven, tog utredningen upp avskaffandet av betygen och kom fram till: "BU 73 finner att behov av jämförande bedömning inte föreligger i grundskolan och föreslår därför att de traditionella betygen i grundskolan slopas och ersätts med en individrelaterad bedömning" (s 204).

Man är tillbaka i något som liknar 1600 och 1700-talets betygssystem, kanske utan att ana det. Detta i en tid då all utveckling går allt snabbare, och kunskaper, som måste kunna verifieras, får en allt större betydelse.

Gymnasieintagningen föreslogs ske genom en intagningsnämnd med en skolledare från vartdera gymnasiet och grundskolan, en syo-representant och tre lekmän (kommunpolitiker?) bland vilka ordförande skulle utses. Urvalsgrunden föreslogs bli ett omdöme, som gav poäng 1 - 3. Plus 0,2 för de tre först sökta utbildningarna. Sökte man på nytt skulle man få ytterligare 0,1 poäng. Arbetslivserfarenhet, liksom förutbildning kunde ge upp till 0,72 poäng och tillhörde man minoritetskönet till sökt utbildning skulle man få ytterligare 0,5 poäng att konkurrera med.

Föreningslivserfarenhet skulle ge företräde vid lika poäng. (Gå med i SSU?) Det omdöme som gavs skulle påverkas av skolans personal tillsammans. Man gav luddiga exempel på hur omdöme kunde bestämmas och det blev till stor del subjektivt. Fanns plats för alla sökande till en utbildning skulle de tas in! Fanns inte plats skulle intagningsnämnden undersöka om antalet platser kunde utökas! Gymnasiet skulle alltså vara berett att ta emot elever som helt saknade förutsättningar att klara utbildningen!

Majoriteten i utredningen (s) ansåg att betyg ger en för ensidig information med tonvikt på kunskaper (Sic!) och riktar in elevernas ansträngningar på detta.

Utredningens tre borgerliga ledamöterna verkade ha förstått behovet av jämförande betyg vid urvalet till gymnasieskolan och att inte enbart individrelaterad bedömning då räcker. De reserverade sig alltså på denna punkt. De center- och folkpartistiska ledamöterna förordade en tregradig betygsskala, varför de väl kan antas ha varit övertygade om att en sådan kan bli rättvis.

Den moderate ledamoten, Per-Olof Strindberg, väl medveten om majoritetens uppfattning, nöjde sig med en begäran att den femgradiga skalan behålls i både grundskola och gymnasium och tillämpas vid oförändrat antal betygstillfällen.

Till och med majoriteten i BU 73 fattade att någon form av jämförbar betygssättning behövde ske i gymnasieskolan. Men den frågan kom att hänskjutas till en sittande gymnasieutredning.

Man hade genomfört gymnasiereformen 1966 och gymnasieskolreformen 1970. Nu skulle man åter förändra och därför tillsatt 1976 års gymnasieutredning. Målet var att alla, oavsett anlag, skulle få gymnasieutbildning.

I tilläggsdirektiv 1979 säger den då sittande folkpartiregeringen att utredningen skall lämna förslag om betygssättningen. Alla, kanske även Elevorganisationens och SECO:s representanter, insåg nog att åtminstone en klar gräns mellan godkänd och icke godkänd måste finnas. Några ansåg att ytterligare gradering av de godkända inte borde utföras. Det skulle motverka samarbete, och i värsta fall leda till betygshets.

Att det skulle kunna leda till bättre studieresultat insåg de kanske, men det var väl ingen bra målsättning. Klarare uttryck för särskilt goda studieprestationer, motivering och stimulans i studiearbetet och bättre underlag för antagning till högskolor och universitet föreföll väl dessa människor orättvist.

Kanske spelar den svenska avundsjukan en stor roll i den betygsdebatt som är ganska speciell här. I Danmark har man vid den här tiden sin trettongradiga betygsskala, i Finland och på Island en tiogradig. I USA används ofta en sjugradig, men t ex en 100-gradig (%) förekommer inte sällan. I Västtyskland har man en 6-gradig, där varje steg motsvarar en viss poäng och viktas olika för ämnen till en 900-gradig (!) skala. Holland har en skala 1 - 10, men med decimaler.

Vår svenska militär använder en 10-gradig betygsskala där viktande koefficienter för olika ämnen används för beräkningen av medelbetyg. En tendens utomlands är att komplettera betygen med test vid urval till högre studier. En hemsk tanke för våra socialistiska skolpolitiker, den innebär ju just urval. Urval av dem som har förutsättningar att klara respektive studieväg.

Undersökningar vid den här tiden visar att eleverna själva i stort sett är eniga om att urval till högre studier är ofrånkomligt. Samtidigt menar många att de relativa betygen bör ersättas av kurs- eller målrelaterade, medan några själva vill slippa betygen utan att kunna ta ställning till vad som måste komma i stället.

Ett "fältförsök" i alla "undersökningar" på 70-talet bland lärare och elever visar att de flesta lärarna anser det vara rutingöra att sätta betyg. Det blir dessutom lättare ju längre man varit lärare säger de. Det man möjligen räds, är att betygen skall sättas för lågt. (Är det möjligen så, att ingen vågar tänka tanken att fler betygsgrader skulle underlätta? – Minska eventuella orättvisor.)

Genomgående anser eleverna att ett skolsystem utan urval är omöjligt. I en undersökning bland sökande till högskolestudier förordar flertalet urval genom betyg eller prov, men en procent säger sig föredra lottning, medan 5,9 procent anger kösystem. Alla de senare skämtar kanske inte?

Vad som mindre verkar bekymra skolans förståsigpåare vid den här tiden är: Hur hjälper man elever med dyslexi? Ordblinda var nog det vanliga ordet den här tiden, som naturligtvis kan vara högintelligenta, och andra handikappade? Dels med studierna och dels till rättvisande betyg.

Betygsmotståndarna hävdar att betyg skapar stress och konkurrens. Något sådant samband har dock knappast kunnat påvisas. Enkäter bland elever visar snarare att påståendet är en myt och en ytterst begränsad förklaring till den oro de kan känna i skolarbetet. Däremot menar många elever och lärare att betygen verkar motiverande i studiearbetet.

De relativa betygen tillkom under fyrtiotalet just med målsättningen att ge rättvist urval. Något bättre än det relativa betygssystemet har egentligen ingen kunnat uppvisa. Våra prestationer är ju normalfördelade. Då skall väl detta kunna återspeglas i betygsmassan?

Arbetsgivarna vill se betyg när de anställer, men gör även egna bedömningar. I manuella, enkla jobb kan skolbetygen ges mindre betydelse än punktighet, social anpassning, plikttrohet och allt vad det kan vara. Betyg ger arbetsgivare en uppfattning om förutsättningarna för eventuell vidareutbildning. Det militära betyget ses ofta som mycket värdefullt.

Hur någon kan tro att subjektiva omdömen, lottning eller kösystem skulle kunna ge större rättvisa är en gåta om man undantar vissa politiker. Betygsfrågan måste i hög grad handla om jämförbarhet och objektivitet. Ordningen och moralen i skolan skulle självklart radikalt förbättras om betygen i ordning och uppförande återinfördes.

Allt detta kunde jag konstatera när jag börjat mitt arbete i skolstyrelsen. Grunden till rådande problem hade i huvudsak lagts av socialdemokraterna med Olof Palme som utbildningsminister från 1967. När Ingvar Carlsson tillträdde 1969 började kvalitetsförsämringen, normlösheten, skadegörelsen och våldet i skolan på allvar.

Det hela hade egentligen börjat redan i slutet av 40-talet med Stellan Arvidsson, ”den svenska skolans dödgrävare”, men det får bli en annan historia och flera andra dödgrävare följde efter Stellan Arvidsson.

Naivitet och okunnighet?

2011-04-17T22:34:00.004+02:00

Jag har under många år med god behållning läst Svensk Tidskrift. I ett nummer av nätupplagan finns emellertid en artikel av Cecilia Widegren (M), som får mig att ”gå i taket”. Cecilia Widegren blev efter förra valet mot sin vilja v. ordf. i Försvarsutskottet. Hon visste ju föga om försvaret, men vad gör man inte för att få bli v. ordf. i ett av Riksdagens utskott?

Tyvärr kan jag inte här fullt ut redogöra för vad jag tycker om Cecilia Widegrens artikel. Det skulle sannolikt väcka allmän anstöt på grund av s.k. fula ord.

Nyligen, och strax innan Håkan Juholt nominerades till partiledare, fick hon följa honom vid ett besök hos våra beundransvärda soldater (både manliga och kvinnliga) i Afghanistan. Där kunde hon, leende och iförd fältuniform med hjälm (dock Gud ske lov utan pistol som är ett utomordentligt farligt vapen hos den oövade), låta sig fotograferas framför soldater, skyddsfordon och militärhelikopter. Bilder som naturligtvis måste publiceras.

Hon skriver: ”Sverige har gått en lång väg från kalla krigets neutralitetspolitik till dagens solidaritetspolitik. EU är idag den centrala plattformen för vår utrikes- och säkerhetspolitik, en plattform som vilar på gemensamma värderingar om demokrati, mänskliga rättigheter och gemensam solidaritet.”

Det är inte satir, om du tror det. Nej, det är på fullt allvar. Hon verkar fortfarande tro på den svenska s.k. ”neutralitetspolitiken”. Att EU:s Lissabonavtal inte innebär några försvarsförpliktelser verkar hon förstå men att vi skall visa solidaritet inom EU. Av hennes artikel framgår inte vad hon tror att solidaritet betyder.

I Maastrichtfördraget 1992, således för snart 20 år sedan, fastställdes en utrikes- och säkerhetsstrategi för EU, CFSP. Det dröjde till 1999 innan man lade till en sorts försvarsstrategi. Lissabonfördraget dec. 2009 antyder bara en önskan om gemensamt försvar. ”CFSP skall täcka alla delar av EU:s utrikespolitik och alla frågor som gäller unionens säkerhet, inklusive framtagandet av en gemensam försvarspolitik som kan leda till ett gemensamt försvar”, står det i fördraget.

Om Lissabonfördraget skriver hon: ”Lissabonfördraget… innehåller en solidaritetsklausul som täcker hela skalan av hot… Den (sic!) innebär inte några försvarsförpliktelser, men väl ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet.” Kära lilla Cecilia, det är lätt att visa solidaritet. De svenska artilleriförband som 1940 grupperades utefter våra tillfartsvägar från Norge hade t.ex. ammunition endast för någon timmes krigföring. Det mesta hade ju liksom mycket annat av solidaritet skickats till Finland, som de aggressiva ryssarna försökte våldta.

”Finland gör en motsvarande uttolkning av Lissabonfördraget som Sverige. Båda länderna har uttryckt ambitionen att förbereda sig på att ta och ge hjälp, som också kan vara militär. Därför samövar vi ofta med Finland.”, skriver Cecilia Widegren. Helfel vill jag påstå! ”Finland kan inte göra som Sverige, överlåta försvaret på andra”, har Finlands president Tarja Halonen sagt. Finland kan, efter senaste nedskärningen av sitt försvar på mycket kort tid mobilisera 350 000 man, ca. 20 divisioner. Sverige kan på motsvarande tid inte ens mobilisera en brigad! Bortåt 30 000 man gör varje år värnplikten (från 18 år) i Finland. Ungefär 80 % av finska män gör värnplikten. Inte är det för att man likt en del svenska riksdagsledamöter tror sig försvaras genom protester från de 26 övriga och eniga EU-nationerna.

Samövar? Finland kan ställa upp ett invasionsförsvar. Det kan inte Sverige. Vad är det då man samövar? Självförsvar när man som fredsframtvingande tredje part ingriper i krig?

Finland, med hälften av Sveriges befolkning, satsar drygt 28 miljarder kronor, alltså ca 10 % mer per capita än Sverige på sitt försvar. Här finns den återtagningsförmåga Sverige saknar. Finland har ett försvar att räkna med för den som vill något illa. Finska F 18-plan t.ex. lär väl vara ett strå vassare än JAS C/D och 350 000 är väl mer än 11 000, som enligt försvarsmakten.se just nu är antalet svenska soldater?
Det finns inte och kommer inom de närmaste två decennierna knappast att finnas ett gemensamt EU-försvar att räkna med. EU:s oförmåga vad gäller säkerhet i övrigt torde klart framgå av vad som inte hände i Bryssel med anledning av Libyenkriget.

När NATO väl kom igång med att hävda FN:s flygförbud, så var det långt efter och tack vare stöttepelaren USA. USA kunde starta upp det hela enligt det naturligtvis senkomna FN-beslutet. Man tyckte nog i USA att det mera var ett problem för EU och de europeiska NATO-staterna.

Efter enträgen begäran hos NATO från främst Frankrike, men även Storbritannien kom så NATO-aktionen igång. Observera att Frankrike givit upp envisa försök att skapa ett gemensamt EU-försvar och återgått till NATO som fullvärdig medlem.

Till detta kommer att alla EU-stater utom Sverige f.n. nedrustar p.g.a. ekonomisk kris. Sverige har ju redan tidigare nedrustat radikalt.

Om EU ändå skulle ha försökt göra en lika begränsad insats som NATO nu gör, så skulle med säkerhet en operationsplan inte ha förelegat innan Gadaffi besegrat oppositionen och låtit mörda en stor del av sitt folk (som inte kunde fly till Europa). Det hela skulle helt enkelt då ha varit överspelat. Den senkomna svenska insatsen är för övrigt p.g.a. (S) och (V) en halvmesyr, där svenskarna inte ens får slå ut Gadaffis stridsvagnar, som ställs mot den enkelt beväpnade oppositionen. Nåja, Gripens beväpning lär ju fortfarande lämna en del övrigt att önska och hur blir det nu när försvaret inom sin budget skall stå för insatsens kostnader, några hundra miljoner? Slutligen återstår att se om den begränsade insatsen enligt FN-deklarationen mot Gadaffi ger önskat resultat.

”Frivilligheten som rekryteringsgrund är något som Försvarsmakten länge har eftersträvat och nu välkomnar”, skriver hon. Återigen blir det helfel! Tvärtom har såväl politiker som Försvarsmakten under hela 1900-talet varmt pläderat för ”det folkförankrade värnpliktsförsvaret”.

Förhoppningsvis lätttillgänglig har jag en pulversläckare i händelse av brand i huset. Dessutom naturligtvis en hemförsäkring om det skulle t.ex. brinna. Detta trots att jag bedömer risken för brand som minimal. Både släckaren och försäkringen kostar pengar, men det är värt en hel del att kunna känna sig relativt trygg. Ett nedbrunnet hus är inte mycket att ha. Vårt försvar var en slags försäkring och försäkringen dimensionerades enligt ett tänkbart hot om krig i framtiden.

För att litet förenkla bilden: Med tiden, och särskilt sedan drygt fyra decennier, har Sverige betalat allt lägre premie för landets försäkring mot krig. Mycket pengar används vidare till annat än försäkringspremie. Sverige har, det skall erkännas så länge USA ingår i NATO, kanske något av en begränsad ”försäkring” tack vare sitt ”vidsidanav-engagemang” i NATO.

1949, tio år efter WW2 utbrott var Sverige någorlunda upprustat, alltså 10 år efter krigsutbrottet. En hel del fattades ändå. Exempelvis var inte den svenska armén mekaniserad, vilket en modern armé redan då måste vara. Luftförsvaret saknade praktiskt taget helt ett stridsledningssystem o.s.v.

I slutet av 80-talet presenterade ÖB, Bengt Gustafsson, FU 88. Den hade föregåtts av en engagerad debatt inom försvaret. Tiden var lika litet då som nu mogen för en seriös strategisk och operativ debatt. Politikerna gav en klumpsumma, efter vilken militärerna skulle upprätta en lämplig hotbild, anpassad till det försvar man kunde få för pengarna. Eftersom pengarna inte förslog till något helt vettigt så blev det ”bråk” om hur de skulle utnyttjas. Den gamla försvarsgrensstriden fanns kvar och djupförsvar ställdes mot periferiförsvar. Svenska Dagbladet lade sig beskäftigt i det hela och skrev: ”Gräns- och invasionsförsvaret kan inte ersättas av sega gubbars kamp i skogar.” Där kallades idén om ett djupförsvar: ”Den avdammade centralförsvarstanken i modern version.”

Redan nu började en del försvarsdebattörer föra fram tanken på ett yrkesförsvar. Man tänkte sig att det skulle kunna ersätta den värnpliktsutbildning, som nu blivit allt mer kostsam och ändå inte kunde omfatta mer än en mindre del av de värnpliktiga. Samtidigt skulle ett yrkesförsvar, om det inte blev alltför litet, bädda för s.k. återhämtning vid behov. Det skulle kunna ge de trupputbildare som en återhämtning behövde. Problemet blev emellertid brist på officerare till en början.

Utan tvekan var det lätt att penetrera ett svenskt periferiförsvar utefter gräns och kust. Jag minns en bekymrad flygvapenmajor, som i samtal med mig oroade sig för hur hemvärn till skydd för våra radiolänkstationer 4 – 5 mil från kust skulle kunna möta välutbildade spetznaz. Samme major bekymrade sig över att vi kanske skulle tvingas bygga ut radarsystem västerut och luftvärn för att spåra och kunna skjuta ned lågflygande missiler från fartyg utanför Norge och på väg mot Ryssland.

När ÖB presenterade FU 88 uppfattade våra militärt korkade politiker säkert det hela som ett förslag. Det var en konsekvensbeskrivning och konsekvensen var katastrof.

En av ”möjligheterna” i slutremissen till FU 88 var tre månaders grundutbildning av s.k. skyddssoldater. De skulle utgöra en organisation om 110 000 man för att bevaka de många skyddsobjekten. En annan var att lägga ned elva regementen under 1990-talet om inte statsmakten satsade mer pengar.

I mitten av 90-talet var all materiel för mekanisering av armén beställd eller levererad. Luftförsvaret hade tillgång till ett väl skyddat stridsledningssystem av absolut världsklass. Vi hade gott om moderna stridsflygplan (Viggen) och JAS var på väg.

Det stora problemet var att försvaret p.g.a. medelsbrist inte samtidigt kunnat utbilda och repetitionsutbilda soldater. Det var ju nya tider. De värnpliktiga (liksom befäl) skulle sedan 70-talet vara lediga på helger med fria hemresor. Nattövningar skulle följas av kompensationsledighet mm, mm. Allt kostade försvaret pengar och pengarna måste tas någonstans. Utbildningen klassades ner, försämrades eller uteblev. Kullarna av utbildade värnpliktiga minskade alltmer.

Då publicerade översten Kihl en idé i tiden. Det stora hotet mot fred i Europa, Ryssland, var och skulle förbli kraftlöst en tid framöver. Litet förenklat skrev han: ”Låt försvaret ta en time out under låt säga fyra år, för att sedan bygga upp ett på alla sätt nytt och fullt modernt försvar i tiden.” Han blev generallöjtnant och chef för högkvarteret 2002 -2004, den tid då försvaret lades ned och materielen skrotades eller avyttrades.

10 år senare beklagade han utfallet av idén om en time out, som permanent blev out.

Han skriver tillsammans med ett par andra bl.a. ”Det fanns viktiga delar i uppbyggnaden av invasionsförsvaret som gav Sverige trovärdighet gentemot omvärlden … Denna trovärdighet baserades på en säkerhetspolitisk ambition, en genomtänkt organisation samt förband som övade för sina uppgifter.

… Utan att egentligen vidta några genomgripande effektfulla försvarspolitiska åtgärder för närområdet har företrädare för den nuvarande försvarspolitiken ägnat sig åt att försöka övertyga svenska folket om att smärre insatser på andra sidan jordklotet också påtagligt stärker Sveriges försvarsförmåga i närområdet.

… Det måste finnas en försvarsplanering baserad på de hot som kan riktas mot de svenska ambitionerna. Inga militära hotscenarier för närområdet är beskrivna idag och ingen krigsplanläggning genomförs. Detta trots att försvarsbesluten talar om att militära hot inte kan uteslutas på sikt och att hjälp till (NATO-anslutet) Baltikum mer eller mindre har utlovats!

Det måste finnas ett beredskapssystem som visar hur man från dagens situation steglöst kan gå mot eskalerande kriser eller i värsta fall rent krig. Den utomordentligt tunna svenska förbandsstrukturen lämnar statsledningen i ett läge där begrepp som uppehållande försvar, gradvis upptrappning, reserver, försvar av befolkningscentra eller skydd av den politiska ledningen nästan blir utan militärt innehåll.

… måste helt nya, målmedvetna och handlingskraftiga grepp tas i stället för klyschbetonade deklarationer om användbarhet, flexibilitet och insatsförsvar.”

Den totalt misslyckade planen från senare delen av 1990-talet var att time-outtiden skulle inträffa från sekelskiftet till ca år 2004. Under time out-perioden skulle ett nytt nätverksbaserat försvar byggas upp. Överbefälhavare perioden 2000-2004 var generalen Johan Hederstedt. Nu skulle krigsförbanden läggas ned för att ersättas av nya förband. Mobförråden runt om i Svea rike skulle tömmas. Det som skulle finnas kvar skulle samlas i centrala förråd och resten skulle säljas, skrotas eller gå till tippen.

Tyvärr visade det sig inte så lätt. Ingen visste ju egentligen vad som skulle behållas och vad som kunde säljas eller skrotas. Lämpliga centrala förråd, som kunde ta emot materiel saknades. Det blev kaos och ett dyrt sådant. Dyrt för försvaret. Detta förskräckliga och dyrbara kaos beskriver Wilhelm Agrell i sin bok ”Fredens illusioner”, men den beskrivningen kräver mer än ett kapitel i boken. Den nya försvarsorganisationen, Organisation 04, hade man tänkt skulle finnas från årsskiftet 2004/05, men det var bara att glömma. Fortfarande var det fråga om ett folkförankrat försvar som byggde på allmän värnplikt.

Givetvis rasade en debatt om det svenska försvaret. ”ÖB Johan Hederstedt raserar försvaret”, skriver i mars 2003 den då pensionerade generallöjtnanten Carl Björeman och fortsätter: ”Steg för steg har internationella fredsframtvingande operationer skjutits fram i deras retorik som Försvarsmaktens viktigaste uppgift. Fredframtvingande operationer kräver, av beredskaps- och samträningsskäl, stående förband med under lång tid tjänstgörande soldater samt inordning i Natos operativa system … Men Leni Björklund lär få erfara att hennes nej bara tillåts för en tid …” Björeman var förbannad, därom råder ingen tvekan. Inte heller om att jag är det.

Jag menar inte att Sverige idag behöver samma beredskap för krig, som vi hade i början av 90-talet. Ingalunda! Men vi behöver en återtagningsförmåga, en förmåga att kunna återupprusta inom rimlig tid. Vad är då rimlig tid? Historien borde ha en del att lära oss. Tyvärr är det så att historien lär oss att vi inget lär av historien och våra nuvarande riksdagsledamöter har aldrig läst och läser inte historia.

Efter WW1 trodde nog ganska många att det aldrig mer skulle bli krig. Om det ändå skulle bli, så lönade sig inte ett försvar. ”De förfärliga flygmaskinerna kunde ödelägga hela Sverige”. Chamberlain viftade med sitt papper från mötet med Hitler och sade: ”Inget mer krig under vår tid.”

1937-39 utarbetades inom försvaret en ny försvarsplan, som Thörnell i slutet av mars -39 föredrog för inre kretsen av regeringen. Den omfattade två krigsfall, nämligen Tyskland (I) och Sovjetunionen (II). Den antogs inte. Bara utrikesministern, Rickard Sandler var klart för ett antagande. 5 månader senare utbröt storkrig i Europa och efter ytterligare 2 månader hotades Sverige med båda krigsfallen. Efter ytterligare ett år hotades vi av ytterligare två oplanerade krigsfall. Nu av Tyskland från både Danmark och Norge. Sverige hotades från alla håll!

Sverige rustade allt vad tygen höll och hade faktiskt en del möjligheter då, som saknas nu. Exempelvis fanns på ett Boforslager av kanoner och haubitsar färdiga för leverans till Argentina och Siam. Jag minns när min far, som var artillerist visade mig en haubits och talade om att den egentligen var en Siamesisk sådan. Flera länder hade vid den här tiden serier av vapen under produktion i Bofors, serier som kunde beslagtas och tillverkningen gick redan på högvarv. Exporten av vapen stoppades givetvis.

En annan fördel var att vi fortfarande hade en livskraftig varvsindustri för stora fartyg. Bl.a. startades bygget av de två kryssarna Göta Lejon och Tre Kronor, men de blev operativa först 4 år efter fredsslutet. Å andra sidan ett år efter kalla krigets utbrott 1948. När ”krigsfall III och IV tillkom 1940 saknade vi en massa materiel, bl.a. artilleriammunition, som lämnats till Finland vintern 1939-40.

1930 hade regeringen tillsatt en försvarskommission med uppgift att föreslå nedskärningar av försvaret. Betänkandet kom 1935, men då hade herr Hitler satt igång Tyskland och förslaget blev i stället en viss upprustning. Försvarsbeslutet 1936 kom därför att innebära åtgärder för att kunna möta ett krigshot inom tio år och upprustningsprogrammet skulle vara klart 1 januari 1947. 1949, fyra år efter fredsslutet var det klart. Dock inte helt modernt.

1939, vid krigsutbrottet, fanns omkring 200 000 outbildade värnpliktiga (ca hälften). Barackläger byggdes upp litet här och där i Sverige. Medelålders män, som 1927 det år jag föddes jublat över att slippa värnplikten, blev nu inkallade till rekrytutbildning och beredskapstjänst. De tvingades lämna sina arbeten och infinna sig i baracklägren eller tälten. Familjerna fick leva på minimala bidrag och med ransonering av livsmedel och kläder.

Jag gick i andra klass i Hornsbergs skola på Frösön, när överlärare Svedmark, klassläraren, frågade om någon av oss hade ett par extra skor. Sven kunde inte komma till skolan därför att hans skor var på halvsulning. Jag hade hemma ett par kängor med s.k. rågummisula, som jag gillade skarpt. Mjuka och sköna. Jag ställde mig upp bredvid skolbänken som man gjorde på den tiden och sade: ”Jag har ett par, magistern”. ”Gå då hem och fråga om du får låna Sven dem tills han får tillbaka sina”, sade magistern. Sven hade flera syskon och hans far var inkallad som värnpliktig sjukvårdssergeant. Sven och jag gick tillsammans tillbaka till skolan. Jag, naturligtvis stolt över att jag hade gjort en god gärning.

Lite jämförande siffror:

1939 vid krigsutbrottet fanns 200 000 outbildade värnpliktiga, som snabbt kunde inkallas och utbildas. Idag skulle det ha funnits ca 700 000 värnpliktiga om det funnits några. Dessutom saknas idag en befälskader för att ta hand om soldatutbildning i större skala. 1943 var 367 000 soldater inkallade till militärtjänst. Därtill kom väldigt många kvinnor, som frivilligt tjänstgjorde som t.ex. luftbevakare, bilförare (bilkårister), hästvårdare (Blå stjärnan), kockar m.m.

1938-39 gick 19 % av statsbudgeten till försvaret, 19 % till utbildning och 26 % till sociala ändamål. 1940-44 gick mer än hälften till försvaret, 8 % till utbildning och bara 12 % till det sociala. Detta senare trots kraftigt ökade behov p.g.a. att så många familjefäder var inkallade, med väldigt låg ersättning. De flesta kvinnor var hemmafruar och skatterna tredubblade. Antagligen skall man idag vara minst 84 -85 år för att kunna föreställa sig hur eländigt det var för flertalet människor och återigen kan bli. Å andra sidan var vi svenskar under 40-talet i allmänhet friska och vältränade. Vi åt väldigt lite socker och gick då och då riksmarschen, en mil och fick ett riksmarschmärke.

1940-41 gick 63 % av statsbudgeten till försvaret. 1936 antog man i Sverige att vi skulle ha en 10-årsperiod för upprustning till förfogande, men efter tre år var det fullt krig i Europa och efter 4 år var Sverige hotat av presumtiva fiender från alla håll. Det plötsligt så mäktiga Tyskland gjorde som man ville i Sverige.

Min far blev stationsofficer i Ånge 1941, som var en viktig järnvägsknut och redan försetts med omfattande luftvärnsartilleri. Vid ferier bodde jag hos honom och såg tyska soldater, grova kanoner och stridsvagnar passera. Den tidens svenska militärpolis som medföljde tågen kom upp till dubbletten pappa disponerade på järnvägshotellet för att rapportera, varvid jag skickades ut för att inte höra vad som sades. Det var här jag fick lära mig skjuta med pistol m/07. Jag var nu14 år gammal, medlem i ungdomslandstormen, förbandet U 5, som utbildades vid Jämtlands fältjägarregemente och extra brandman, övad vid luftförsvarsövningar och vid brandstationen i Östersund. Grundlig skjututbildning på gevär m/96 hade jag fått redan tio år gammal 1937. Jag fick i alla fall i Ånge helt klart för mig att min far och åtminstone en av de rapporterande ”militärpoliserna” inte var förtjusta över den här trafiken. Sverige, dåligt rustat, hade emellertid nog bara ett annat val, att bli ockuperat av det nazistiska Tyskland.

De s.k. ”tysktågen” gick i ständig trafik alltsedan ockupationen av Norge. Sverige hade ställt 200 järnvägsvagnar till tyskarnas förfogande och många vagnar var norska eller tyska. Svenskar skämdes. Vi betraktades på många håll utomlands som fega och det hela är ett trauma vi gamla har att leva med.

Sent 1943, efter slagen vid Stalingrad och det följande pansarslaget vid Kursk stod det klart att ryssarna övertagit initiativet på östfronten och Sverige vågade stoppa ”tysktågen”. För säkerhets skull hade Sverige de 367 000 soldaterna jag redan nämnt under vapen.

Varför har jag då spårat in på denna ”historieskrivning”? Jo, därför att många av våra ledamöter försvarsutskottet och många andra med säkerhet vet mycket litet om det hela. Att svenskt försvar egentligen behöver en återtagningsförmåga (upprustningsförmåga), som idag saknas. För att den skall ha någon betydelse får den ju inte sträcka sig över särskilt lång tid.

1936, när makthavarna insåg att ett krigshot skulle uppstå, så bestämde man att vi skulle ha en återtagningsförmåga inom 10 år. WW2 startade 3 år senare och var över 1945. Jag vill påstå att Sverige inte var fullt klart för då modern krigföring förrän framåt 1960 då kvalificerad stridsledning av flygvapnet kunde ske. Den svenska armén var f.ö. inte mekaniserad förrän den lades ned för drygt 10 år sedan.

Ett par ”lustigheter” förresten. Vi vet att försvaret haft väldiga problem med att kunna anställa rekryter. Jag har en tid kunnat följa ansträngningarna att på försvarsmakten.se propagera för dessa anställningar. Romantiserande videoinslag, fler och fler. ”Det stora äventyret”! Avancerade vapen och tekniska hjälpmedel! Teknisk utbildning! Kamratanda! Bekväm piratbekämpning under tropisk sol! Skottväxling i Afghanistan med illa siktande talibaner! O.s.v. Och så idag, plötsligt på TV: Mer än 20 000 sökande till ett par tusen soldatjobb.

Nåja, det behövs säkert en ordentlig sållning.

Och så, plötsligt! Försvaret har ålagts uppgiften att ta fram en krigsplanläggning. Naturligtvis skall den inte heta så, Sverige kan ju inte råka i krig. Den skall benämnas försvarsplanläggning. Nu vet vi. Krig skall benämnas försvar! Det skulle inte förvåna mig om Cecilia har haft ett ord med i laget.

Jag måste försöka återvända till Cecilia, som jag började med.

”Förr fanns en nationell insatsorganisation byggd på värnplikt och användbar endast inom Sverige, samt en särskild anställd utlandsstyrka för insatser långt borta. Närområdesperspektivet för Östersjön, Norden och EU saknades.

Hennes perspektiv bakåt är nära nog obefintligt. Hela mitt liv har jag övat och planerat för krig, förlåt försvar, i Östersjö- Norden- och Europaområdet.

En del strunt måste jag hoppa över, men hon skriver: "Lösningen blev att den nya insatsorganisationen numer utgörs av förband med anställda soldater samt kontrakterade förband med periodvis tjänstgörande soldater som de kombinerar med en civil karriär". Att svenskan ofta är lite knackig hoppar vi över, men var finns dessa kontrakterade soldater? Mig veterligt finns de inte, men kommer kanske att finnas? Lösning? Möjligen?

"Frivilligheten som rekryteringsgrund är något som Försvarsmakten länge har eftersträvat och nu välkomnar. En enig Försvarsberedning, med sju riksdagspartier, beskrev denna förändring tillsammans år 2008". Det har tidigare kommenterats. Till den tidigare kommentaren kommer att Försvarsmakten tvingades till detta ställningstagande. Anslagen till ett värnpliktsförsvar hade blivit för små och tiden för värnpliktsutbildning för kort. Jfr. generalen Kihls citerade artikel ovan. Idag finns 11 000 militärer anställda i försvaret. (Källa: Försvarsmakten.se.) Bland dessa finns få utbildade instruktörer och ingen med erfarenhet av större förband. Återtagning?

Lite underligt i sammanhanget:

Enligt en tidningsuppgift för inte så länge sedan finns 42 tjänstgörande generalspersoner. Det blir 262 man per general. En bataljon omfattar drygt 1 000 man. Jämförelsen skall naturligtvis inte göras så här ”rakt av”, men säger ändå en del. Den lägsta generalsgraden är brigadgeneral och brigaden består av drygt 5 000 man, men det finns ingen brigad. Det finns ytterligare tre generalsgrader.

"Garnisonsorter som Skaraborg, Skövde, Karlsborg och Lidköping…" skriver Cecilia Widegren antagligen utan att blinka. Skaraborg är vad jag vet ett moderat partidistrikt, ungefär området mellan Vättern och Vänern, något som var Skaraborgs län innan det uppgick i Region västra Götaland. För några hundra år sedan var det också en borg i anslutning till Skara, efter vilken det gamla länet fick sitt namn. Känner verkligen inte Cecilia W till detta? I riksdagen representerar hon Västra Götaland Norra, samma område som f.d. Skaraborgs län. De tre kommunerna (städerna) är (Tursamt?) helt riktigt garnisonsorter.

Så skriver Cecilia W: "Försvarsmakten är en garanti för en bred förankring. Samtidigt ställer det krav på arbetsgivare att upplåta tid för tjänstgöring. Tusentals reservofficerare har genom åren på motsvarande sätt haft civila karriärer samtidigt som man periodvis har tjänstgjort i försvarsmakten".

”Bred förankring” är något som ifrågasätts på många håll. Klart är att Försvarsmakten under kalla kriget och fram till medium av 90-talet hade en bred förankring i värnpliktsförsvaret. Vi är många som nu anser den förankringen förlorad.

De tusentals reservofficerare Cecilia W jämför med är inte jämförbara. För det första kommer inte den stora mängden kontraktsanställda i det nya försvaret att vara officerare. En kategori som blev väldigt diffus för en del år sedan, när i jämlikhetens namn nära nog alla fast anställda och uniformerade skulle vara officerare. Furirer blev fänrikar, överfurirer (rustmästare) blev löjtnanter, sergeanter och fanjunkare blev kaptener. Nu har man i alla fall återgått till de gamla graderna och flertalet soldater lär väl ändå bli att anse som meniga eller underbefäl.

De ”gamla” reservofficerarna hade för det första en studentexamen som var att räkna med. Så är inte fallet idag. Inte ens en akademisk grad garanterar idag att man kan skriva någorlunda felfri svenska eller har en aning om trigonometri, imaginära tal eller logaritmer.

Många reservofficerare tjänstgjorde inte just mer än vilken värnpliktig som helst, d.v.s. då de inkallades till förbandsövning under en 40-dagarsperiod och med flera års mellanrum. Förbandsövningar som f.ö. från 70-talet blev allt mer sällsynta. Däremot är det riktigt att reservofficerarna till en del blev åtråvärda p.g.a. en värdefull ledarutbildning. Den nuvarande rekrytutbildningen och tjänstgöringen blir säker också meriterande för anställning inom polis och t.ex.tull.

De nya kontraktsanställda soldaterna kan inkallas när som helst och skickas till världens ände. De kan bli borta från det civila jobbet i mer än ett halvt år då och då. Kanske väldigt länge. Kan man inte misstänka att många privata arbetsgivare åtminstone rynkar på näsan?

"Frivilligheten ger en helt ny arbetsmarknad, …" skriver Cecilia W. Hon verkar titta på det hela genom en lupp. För inte så länge sedan hade vi ett 50-tal regementen. Vid varje regemente anställdes årligen ett sextiotal volontärer med 3-årskontrakt och med förhoppningen att de skulle nå fram till avslutad furirskola och eventuellt fortsatt militär karriär. 50 x 60 = 3 000 frivilliga per år får jag det till. Under flera år anställdes betydligt fler på detta sätt. Ändå var under många år furirsvakanserna vid många regementen 50-procentiga. Efter avslutad furirskola tyckte ju många sig hitta mer åtråvärda jobb, utan mörkerveckor i tält under höstarna

Jag undrar om inte det nya frivilligförsvaret ändå visar sig vara väldigt kostsamt i förhållande till verkningsgraden.

Det är hög tid att avsluta det här inlägget tycker även jag.

Jag slutar med: För 60 år sedan och WW2 slut konstaterade vi litet till mans att ”civilisationens fernissa uppenbarligen är väldigt tunn”. Idag hör eller ser man sällan ordet civilisation. Finns den? Krig finns, uppstår litet här och där och kommer i framtiden att drabba även oss, det kan vi vara säkra på. Tyvärr!

FLÄKTEN

2011-04-07T18:54:00.000+02:00

Ja, nu är köksfläkten, så viktig för mig, igång igen. Jag har gjort ett fantastiskt jobb med mycket Danalim och kopplat tio elledningar rätt. Nu kan jag ta det lugnt.
Arbetsprovet blev helt missvisande. Det visade att jag presterade 107 % av vad jag som 84-åring borde och då lade jag av när jag tyckte mig ha tillräckligt med mjölksyra i de otränade benen. Jag riskerar inte heller att drabbas av kol enligt läkaren. Nu skall vi ta itu med alla andra kroppsliga problem. Sjukgymnasten skall jag träffa om ett par veckor.
Nästa gång skall jag skriva om en av tanterna i riksdagen, som menar sig veta hur svenskt försvar skall organiseras. Det värsta är att hon faktiskt kan påverka. Hon sitter i försvarsutskottet.

Kommer strax

2011-04-04T00:47:00.000+02:00

Snart är det 22 år sedan jag fick min kranskärl utbytta. Vid 84 års ålder röker jag ca 30 cigaretter om dagen och så har min hjärtläkare bestämt att jag skall göra ett arbetsprov på tisdag. Förstår han inte att det kan vara farligt? Jag går ju bara ut till brevlådan ibland och bär matkassarna från affären till bilens handikapplats och sedan från bilen till köket, ca 8 m. Jag skall ha träningsoverall och gymnastikskor med mig ifall jag blir svettig.
Ha, jag tänker inte köpa gymnastikskor! En träningsoverall har jag, men den tänker jag inte ta med. Jag tar med ett par tofflor, så jag har lätt på fötterna och tofflorna använder jag ju annars 99 % av tiden.
Nu håller jag på att reparera köksfläkten och det är ett jobb för många dagar och ganska knepigt faktiskt. Köksfläkten är vår viktigaste och mest använda köksmaskin. Jag behöver den ca 30 gånger om dagen. Utan den måste jag gå ut ideligen. Vilken tur att temperaturen äntligen ligger över nollsträcket!
När fläkten funkar återkommer jag. Kanske?

Försvarets nedgång och fall

2011-03-19T15:50:00.003+01:00

Jag föreslår att du omgående går in på Morgonsurs blogg och inlägget "Wilhelm Agrell om sin bok". Där kan du hämta upp en video med en intervju. Det är Wilhelm Agrell, som intervjuas om sin bok "Fredens illusioner". En bok alla svenska män och kvinnor borde läsa.
Hade jag lärt mig lite mer om hur man lägger in en video i sin blogg, så skulle jag lagt in denna själv.
Rev. 1: Jag försöker i alla fall.
Nej det var tydligen särskilt svårt med UR play, men adressen till denna videoinspelning är
http://urplay.se/162624 och den lär ligga kvar där i minst 6 månader. Klicka på adressen.

Håkan Juholt

2011-03-16T11:27:00.000+01:00

Under SAGT * GJORT i Ny Teknik läser jag ett citat ur Aftonbladet, en tidning vars löpsedlar jag ibland inte kan undgå att läsa.
Det är Håkan Juholt som säger: "Jag har i många år jobbat med att stärka det svenska försvaret. Därför är jag väl lämpad att försvara den svenska välfärden."
Fantastiskt! Jag som trodde att Aftonbladet stod socialdemokratin nära!

RYSSLAND

2011-03-14T17:03:00.001+01:00

Jag har under ganska kort tid kommit med 6 inlägg om vårt nedlagda försvar. Det finns en del gamla inlägg, som fortfrande har aktualitet. Det här 1 1/2 år gamla känner jag mig tvungen att repetera, utifall du inte läst det. Kunde jag, så skulle jag tvinga försvarsutskottet att läsa och försöka dra några slutsatser.

FREDAGEN DEN 30:e OKTOBER 2009

(Inlägget motsvarar 4,5 A4-sidor.)

I tisdags var jag på Rustkammaren i staden, för att lyssna på Fredrik Westerlund, en forskare vid FOI, som informerade om Rysslands väg i ett 10-årigt perspektiv. Fredrik deklarerade från början klart att han ville hålla en samlad föreläsning under en timme, varefter man kunde avsätta ytterligare en timme för frågor. Tyvärr avbröts föreläsningen ideligen av frågor, som ibland inte ens anslöt till vad han just avhandlat, föreläsningen styckades sönder, drog ut till två timmar och frågestunden uteblev.

I onsdagens SH-kurir ser jag sedan ett referat med rubriken ”Ryssland inget hot mot Sverige”. Vad får då den korkade, som bara läser rubriken, eller som bara skummar texten utan att tänka för uppfattning? Jo, en felaktig sådan!

Lite egna följdfunderingar:
Ryssland är f.n. inget hot mot Sverige inte ens mot Europa. På sikt däremot kan Ryssland bli ett allvarligt hot, något som väldigt många ryssar gärna ser. Detta förnekades inte heller på något sätt av Fredrik Westerlund, snarare tvärt om.

Ryssland kommer framför allt att bli ett hot mot freden i Europa. Detta berördes också av Fredrik, som framförallt berörde de ryska hoten mot de baltiska staterna, Ukraina och de postsovjetiska staterna i söder, med t.ex. anfallet mot Georgien och kriget i Tjetjenien. Fredrik framhöll också att inmarschen i Georgien inte ens resulterade i sanktioner från väst, bara en del diplomatiska markeringar.

I den ryska duman sitter fyra partier. Putins Enade Ryssland, Zjirinovskij-nationalisterna (LDPR), kvarvarande kommunister (KPRF) och Rodina (”Moderlandet”). Småpartier hålls borta genom en spärr för småpartier och oberoende. Småpartier får inte gå samman i valallianser. Alla fyra partierna kan betecknas som nationalistiska. Samma situation i Sverige skulle vara att Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, och Nationaldemokraterna ensamma satt i Sveriges riksdag. Är dumans sammansättning en fara för freden i Europa? Ja, naturligtvis!

Den utomordentligt farliga pajasen Zjirinovskij är ett kapitel för sig. Han verkar numera bortglömd i svensk press. Hans partisymbol omfattar en rysk karta, där allt territorium som en gång ingått i ryska imperiet och i sovjet ingår. Där finns alltså Finland och de Baltiska staterna som ryskt territorium. Zjirinovskij, denne högerextreme ledare var kapten i Röda armén, men befordrades 1995 till överstelöjtnant och man hoppade således över en grad.

Därefter har Zjirinovskij befordrats till överste medan han verkat som politiker i duman. Han sitter också i det ryska försvarsutskottet och är vice talman i duman. Skratta alltså inte åt detta, trots att denne pajas sitter där med sin breda käft och röv. Andreman i hans parti är den mordmisstänkte före detta KGB-mannen Andrej Lugovoj och partiet fick i senaste val 8,1 % av rösterna. År 2006 tilldelade Vladimir Putin personligen Zjirinovskij utmärkelsen ”För förtjänster gentemot fäderneslandet”.

I en intervju med den svenske författaren Lars Gyllenhaal säger dårfinken Zjirinovskij:
”Jag är övertygad om att en majoritet av finska folket vill tillhöra Ryssland. Finnarna är mer rädda för svenskarna än för oss. Jag har fått ett brev från Finland som stöder mig.”
Den här dårfinken har tydligen inget emot att framstå som idiot!

Ryssarna är främlingsfientliga. Den svenske ambassadören Johan Molander skriver: ”De våldsamma hatbrotten är det mest iögonenfallande yttringarna av en utbredd främlingsfientlighet som genomsyrar det ryska samhället. … problemet, som förvärras av bristen på kraftfullt agerande från de ryska myndigheterna. … Det nationalistiska tonläget hos den ryska statsledningen och det återkommande talet om yttre krafter som vill skada Ryssland bidrar också till att gradvis öka acceptansen för radikalare former av nationalism och extremism.”

Alla vet vi att i Putins Ryssland mördas kritiska journalister på öppen gata till skräck och varnagel. I kommunist-Ryssland togs de vanligen först in i Lubljankas källare. Man kan undra om kommunisten Putin, f.d. KGB-agent och chef för KGB-ersättningen, FSB, har rationaliserat.

Sverige och Finland
Sverige och Finland utgjorde under 600 år ett land, i övrigt har vi varit grannar med fint grannförhållande. Finland beslöt 2005 att bilda ett hemvärn som komplement till den redan starka finska armén. I fredsslutet med Sovjet 1944 förbjöds finnarna att ha ett hemvärn, något som nu ansågs upphävt.

Detta väckte inget uppseende i svensk press. Ingen svensk dagstidning, TV-kanal eller ens bloggare har vad jag vet ägnat det någon uppmärksamhet. Läsare av tidskrifterna Hemvärnet och Försvarsutbildaren har däremot delgivits upplysningen.

Våra svenska politiker har så gott som avskrivit tanken att Ryssland kan figurera i en hotbild mot Sverige. Finländarna däremot har helt klart för sig vad det innebär att ha ryssarna som grannar. Finlands president, Tarja Halonen (socialdemokrat) sade om oss 2004: ”vi kan inte riktigt göra som svenskarna och lämna åt grannarna att sköta försvaret”.

Gustav Hägglund, f.d. finsk överbefälhavare och sedermera ordförande i EU militärkommitté, sade att ”det skulle vara naivt att tro att Ryssland aldrig mer kan bli ett hot mot sina grannländer” och att ..."Finland behöver ett starkt invasionsförsvar (eftersom) så mycket kan hända på kort tid… Vem kunde ana att Ryssland skulle upplösas i så rask takt? Vem kunde år 1933 spå att Tyskland snart skulle ockupera Norge…”

Juri Häkämies, finsk försvarsminister slog båda dessa i frispråkighet, då han i Washington uttalade, att ”Finland idag har tre säkerhetspolitiska utmaningar: Ryssland, Ryssland och Ryssland”. I Finland är koncepten territorialförsvar och allmän värnplikt självklara.

Sverige har en försvarsbudget på strax under 40 miljarder kronor. Allmän värnplikt har ”drabbat” ca 10 %, men görs nu frivillig. Inklusive hemvärn kan vi just nu, och vad jag vet, mobilisera långt mindre än 70 000 soldater. De svenska försvarsförråden med den rikliga 90-talsmateriel som fanns har tömts och auktionerats (slumpats) bort. Samtidigt har ryssarna kvar sin 90-talsmateriel och har i huvudsak inte kommit längre.

Finland har en försvarsbudget på 21 miljarder kronor. 80 % gör värnplikt och man kan, exklusive hemvärn, mobilisera 340 000 man och håller sig med moderna vapensystem.

Det lilla stenhårt neutrala Schweiz, med en yta som Jämtland kan mobilisera 230 000 man (de flesta har vapnen i beredskap hemma). Man har, trots att terrängen inte är särskilt stridsvagnslämplig, nästan dubbelt så många Leopard 2 som Sverige och 186 av våra stridsfordon 90.

Sverige har numera även deltidstjänstgörande officerare. För några få decennier sedan kunde all militär personal kommenderas till tjänstgöring dygnet runt utan övertidsersättning eller annan kompensation.

När jag som 19-årig furir, efter tre års utbildning, såg en fänrik ge upp på grund av kyla, kände jag ett djupt förakt. Då samtidigt en ryttmästare grät kände jag medlidande. Han hade suttit vid ett skrivbord, som tygofficer och hamnat i den tidens hårda övning. Vi underbefäl såg till att ingen beväring (det hette så då) skulle se det hela. Dåtidens övningar innebar inte så sällan uppenbar livsfara eller risk för skador ”till liv och lem”. Numera skulle de tveklöst resultera i anmälningar mot befäl och övningsledning. Jag tillåter mig tvivla på att nutidens svenska soldat är så ”hårdgjord” som behövs för krig. Å andra sidan är soldaterna så få att något motstånd mot en anfallare knappast är möjligt.

På senare tid har det talats och skrivits en hel del om ”Det nätverksbaserade försvaret”. Det skulle innebära att samordningen och sambandet inom totalförsvaret vid kris och krig skulle vara så fiffigt ordnad att alla befattningshavare dels visste vilka de i olika situationer (kris eller krig) behövde nå och dels via sambandsnät kunde nå dessa och erhålla eller lämna information som behövs. Det skulle vara mer än så, men det bär för långt att här redogöra för.

Jag vet inte om dessa vidlyftiga planer längre är aktuella? De lär ju kosta en hel del och jag har sett att det ifrågasätts på politikersidan. En del av detta fanns i alla fall då jag lämnade Försvarets Materielverk. Inom flygvapnet och mellan militära staber och en hel del andra funktioner fanns ett exklusivt i möjlig mån avbrottssäkrat samband utbyggt, Försvarets Telenät. Som komplement till detta fanns (finns?) transportabla radiolänkar med varierande kapacitet. Polis och räddningstjänst skulle naturligtvis också finnas med i nätverket.

Stormen Gudrun fällde på 90-talet 75 miljoner kubikmeter skog i södra delen av Sverige och en hel del av Telias teleförbindelser slogs ut förutom en hel del av elkraftförsörjningen. Försvaret, som då var större än idag, bistod efter stormen med ungefär 20 000 mantimmar. En hel del av Telias utslagna teleförbindelser ersattes av försvaret med transportabla radiolänkar. Det var möjligt med ett signalregemente i Enköping och ett ytterligare förband i södra Sverige. Ett av dessa radiolänkstråk, med hög kapacitet blev kvar i drift i mer än ett och ett halvt år, innan Telia kunde reparera. Även elkraft tillhandahölls av försvaret. Jag tvivlar på att dagens svenska försvar mäktar något liknande vid ny kris?

Europa
Nå, hur skall Europa försvaras då? Frankrike och Tyskland bildade i tidigt 90-tal den tysk-franska brigaden. Den ingår numera i Eurokåren med deltagande även från Spanien, Belgien, Luxemburg och även Polen med färska erfarenheter av ryssarna. Eurokåren är idag en snabbinsatsstyrka om åtminstone 60 000 man.

Efter att Lissabonavtalet snart trätt i kraft, kan vi vara säkra på att frågan om ett samlat Europeiskt försvar ganska snart dyker upp på dagordningen. Putins Ryssland har redan påbörjat kriget, men än så länge bara genom att hänsynslöst utnyttja sina naturtillgångar, främst gas och olja.

Fredrik Westerlund nämnde i sin föreläsning det faktum att den tysk-ryska gasledningen genom Östersjön inte kan bli ekonomiskt lönsam på grund av de stora anläggnings- och underhållskostnaderna. Ändå arbetar ryssarna stenhårt för att den skall komma till stånd. Jag vill lägga till att den blir ett utmärkt medel för utpressning, särskilt mot Tyskland. Den ger också ryska Östersjömarinen anledning till närvaro i svenska och danska farvatten. Möjligen ökar också energipriserna så kraftigt att ledningen bär sig, eftersom kärnkraft hålls tillbaka så kraftigt.

Redan på Göran Perssons tid accepterade Sverige skrivningen i Lissabonavtalet om EU:s säkerhets- och försvarspolitik: ”… kommer att leda till ett gemensamt försvar”. Bryssel har inte gjort någon stor sak av EU-försvaret fast man påbörjat arbetet med det. Man vill uppenbarligen vänta tills Lissabonavtalet är i hamn. En övergång till EU-försvar och/eller Natomedlemskap (EU-försvar inom Nato) är nog oundviklig.

Sverige ingår för övrigt sedan länge i European Defence Agency, som samordnar tillverkning, köp och forskning kring försvarsmateriel och militära resurser.

En rejäl försvarsmakt måste ses som en förutsättning för vår självständighet och en kollektiv försäkring, inte bara mot militära hot. Sveriges stora yta men fåtaliga befolkning talar för ett folkligt försvar (ett pliktbaserat). Det är nog en förutsättning för att också kunna tackla kommande naturkatastrofer och incidenter i samband med klimatförändringarna.

Jag skall förklara genom att citera Mark Lynas i hans bok ”SEX GRADER”, där han beskriver vad som händer vid temperaturhöjningen 2 ½ grader, som ju är på väg:

När miljarder människor lider av torka och hungersnöd i tropikerna och subtropikerna kommer dock världens livsmedelssituation att bli allt otryggare också med de vinster som görs närmare polerna. FN:s klimatpanels studie förutser att global livsmedelsbrist kommer att börja driva upp livsmedelspriserna när väl 2,5ºC-tröskeln passerats. Där förlusterna är störst i u-länderna blir omfattande svält ett reellt hot.

Samtidigt som strukturell svält kommer att drabba stora delar av subtropikerna kommer hundratals miljoner att ha en enda möjlighet att rädda livet på sig och sina familjer och det är att packa ihop sina tillhörigheter och flytta. De befolkningsströmmar som skulle bli resultatet kan komma att överskugga allt som inträffat i historien till följd av krig och missväxt. Aldrig förr har mänskligheten behövt lämna ett helt latitudbälte runt hela jordklotet.

… tiotals miljoner kan komma att fly norröver från Afrika till Europa, där de knappast kommer att få något varmt välkomnande – nya fascistpartier kan rycka fram kraftigt i valen med löfte att hålla de afrikanska horderna ute.

Låt mig tillägga att i det läget har även Spanien, Italien, Balkan och Turkiet svåra problem på grund av torka. Uppmarscherande fascister kan väntas och är lika illa som kommunister, men risken finns att en ny generation inte känner till detta. Observera också att en temperaturhöjning mellan 2,1 – 3,0ºC får vi enligt Lynas om utsläppen av koldioxid kulminerar år 2030 med 450 ppm! Verkligheten är väl att denna rusning norrut redan börjat. Vi ser ju inte sällan bilder av överfulla flyktingbåtar, som lyckats ta sig över Medelhavet till Spanien och Italien. Även i Söderhamn kan man se hur flykten från Afrikas öken- och savannområden ökar. För en tid sedan hörde jag i ICA-butiken här att man i varje fall i vissa kretsar börjat kalla Söderhamn för Mogadishu (huvudstad i Somalia).

Ryssland igen
Man ska ju inte generalisera, men det står helt klart att ryssar i gemen tror att det utifrån föreligger hot på alla håll och kanter. Det är en åsikt som i gammal ordning på alla sätt stöds av regimen. Att Nato visavi Ryssland skulle kunna vara en nödvändig och renodlad försvarsallians kan inte förstås utan ses som ett renodlat hot.

En titt på kartan visar att det stora Ryssland har oerhört långsträckta gränser. När polarisen försvinner får man ytterligare en mycket lång gräns att bevaka. Den globala uppvärmningen har numera gjort Nordostpassagen isfri längre tider, vilket öppnar nya möjligheter för sjöfartsnäringen. Redan nu kan fraktfartyg sommartid ta den kortaste vägen norr om Sibirien till Asien och USA:s västkust. Att polarisen försvinner ser ryssarna som ett ökat hot utifrån.

Sydöstra Ryska republikerna innanför gränsen mot Kina är mycket rika på naturtillgångar men väldigt glesbefolkade. Arbetskraft får man genom jobbpendlande kineser och detta kan kanske bli ett verkligt hot. Kina i detta område är utan naturtillgångar men tättbefolkat och mycket fattigt. Kina har en krigsmakt som numerärt är dubbelt så stor som den ryska och Kina kan ju tänkas få för sig att naturtillgångarna borde tillhöra Kina. Här finns kanske en verklig konfliktanledning.

Ryssland utgör alltså under överskådlig tid inget hot direkt mot Sverige, däremot mot några europeiska stater inom EU eller närstående EU. Sverige tillhör EU och ser sammanslutningen som ett skydd som naturligtvis skall förpliktiga. Vi borde därför hålla oss med ett försvar värt namnet och inte en försvarsminister som vägrat värnplikt som soldat.

Krigshetsare? Jag? Absolut inte, försvarsvän däremot, hotet finns österut och i fruktansvärd kris på grund av globalt miljöhot! Det är beklagligt att dessa problem ännu inte verkar fullt ut intressera unga människor i Sverige.

Upplagd av Bertil kl. 22:18 1 kommentarer

Etiketter: Mer om mig Internationell politik, Rikspolitik, Säkerhetspolitik

Försvaret 6

2011-03-13T03:00:00.001+01:00

Så det kan gå

1925, genomdrev socialdemokraterna i Sverige vad som kom att kallas ”Den stora regementsdöden.” Lyckligtvis var realpolitikern Per Albin Hansson dock försvarsminister och lyckades hålla emot den stora mängd sossar som ville total avrustning. Per Albin lyckades för armén behålla 22 infanteriregementen, 9 artilleriregementen, 3 intendenturregementen, 4 ingenjörsregementen, 4 trängregementen och 4 kavalleriregementen.

Flottan omfattade fortsättningsvis pansarskepp och jagare och flygvapnet var under utveckling. Inte alls så dåligt! Det som i dag inte finns, men kallas återtagningsförmågan behölls gott och väl.

Med Versaillesfredens villkor fick Tyskland, Veimarrepubliken, hålla sig med en armé på maximalt 100 000 man. De fick inte hålla sig med pansarvapen och inte heller flygvapen. Redan Veimarrepubliken kringgick lätt och gärna sådana villkor bl.a. med hjälp av Sovjetunionen, där hemlig verksamhet var något naturligt.

Tyskarna såg till att efter WW1 behålla enbart en elit i tjänst. Så att Hitler vid maktövertagandet 1931 snabbt kunde utbilda nya soldater och i övrigt upprusta utan att ta minsta hänsyn till Versaillesfördraget. Tyskland hade hög återtagningsförmåga (förmåga att upprusta) redan på 20-talet, detta trots den svåra depressionen. Per Albin kanske såg detta.

Rysslands återtagningsförmåga efter Jeltsinerans kaos är också god och pågår dessutom för fullt.

I senare delen av 90-talet kom översten Johan Kihl på något genialt. Om Sverige (av mig förenklat) under en tid av några få år slopade sitt försvar, så skulle man sedan kunna bygga upp ett nytt högteknologiskt sådant. Ett högmodernt med den allra senaste tekniken, han hade uppfunnit ”DEN STRATEGISKA TIMEOUTEN”. Han blev också chef för högkvarterets strategiavdelning 2002-2004 och tvåstjärnig general. Några år senare framträdde han som skarp kritiker av timeoutens faktiska utfall, som egentligen blev ett för lång tid nedlagt försvar.

I den pågående debatten nämner några Rysslands pågående upprustning, men man undrar när svenska media skall vakna? Det är fråga om storskaligt återtagande av invasionsförmågan över land och hav. Vad är det Ryssland avser invadera? De tidigare ockuperade randstaterna och frigjorda republikerna? Finland? Sverige?

Från Frankrike har Ryssland köpt 4 mycket stora landstigningsfartyg för 2 000 miljoner euro. (Ca 18 000 miljoner SEK.)

Dessa fartyg kan man sedan kopiera vid ryska varv till en ännu större flotta, men redan de inköpta fartygen klarar i en vända transport av upp till 3 600 soldater plus ett åttiotal helikoptrar samt ett par hundra stridsvagnar.

Man har vidare just ökat militärbudgeten med 60 %, 2009 genomförde man den stora militärövningen i Östersjön, kritiska journalister mördas och andra oppositionella fängslas och döms återigen när första fängelsetiden löpt ut (Chordokovsky). Överfallet på Georgien skall inte heller glömmas, liksom annat ryskt våld i Kaukasien.

I den numera permanenta försvarsberedningen ingår Annika Nordgren Christensen (MP), Åsa Lindestam (S) v. ordf., Lena Olsson (V) och Cecilia Widegren (M). Att jag nämner just dessa beror på att jag haft en insändarpalaver med dem. Hur mycket talan Allan Widman kan ha i det sällskapet vet jag inte. Däremot fick jag för en tid sedan, som kommentar till min insändare i Söderhamns-Kuriren veta att Åsa Lindestam (S) just fått skjututbildning i riksdagshusets källare och nu själv skall försvara landet i främsta linjen.

Tyvärr innebar timeouten att några måste bestämma vilka av många miljarder prylar i våra bergrumsförråd och rödmålade ”lador” landet över som skulle sparas, skrotas, säljas och var sparandet skulle ske. Sådana stora centrala förråd fanns ju inte. Man tömde förråd, skickade grejor mot ”centrum”, till mellanlagring, misstag begicks och till slut visste ingen var grejorna (bl.a. ammunition) fanns. I högkvarteret arbetade vad jag förstår drygt tusentalet överstelöjtnanter (många lär ha blivit det för att pensionen skulle bli lite bättre) men det var inte lätt att försöka bringa ordning i detta kaos. Hur som helst blev det hela väldigt dyrt för försvaret.

Man kan inte låta bli att undra om försvarsberedningen numera observerat att EU- och NATO-länder skär ner sina försvarsutgifter samtidigt som Ryssland upprustar för fullt? Storbritannien är nedrustat, Tyskland skär ner, Obamaadministrationen i USA har börjat pruta, alltmedan ett aggressivt Ryssland ökar med 60 %.

En gamling som jag kommer att tänka på en politiker, Chamberlein, som viftade med sitt papper, och deklarerade fred i vår tid strax innan hela Europa, utom Sverige och Schweiz stod i brand. Kristid blev det naturligtvis även i Sverige, med ransoneringar och jag hade en bästa kostym av cellull inköpt på ransoneringskort. Kostymen tålde inte vatten så bra.

Intressant är försvarsmaktens personalförsörjning. Fixar man inte det problemet, så spelar det ingen roll vilka tekniska system man använder.

Ryssarnas upprustning antas vara helt genomförd till 2020 (640 mdr USD antages ha avsatts för moderniseringen ≈ 448 Mdr SEK/år) och man får hoppas att USA fortsätter sitt engagemang i Europa.

En fråga är nu om Försvarsmakten lyckas anställa soldater som man tänkt? Lyckas man inte, så är det kört för personalförsörjningssystemet och vad gör man då? Återgår till värnplikt? Hur lång tid tar det?

Under alla förhållanden är vi i princip nära nog försvarslösa ungefär ett decennium framöver och sedan har försvarsberedningen kanske tänkt att vi skall försvara oss med någon sorts ”dödsstrålar” eller kanske ”väldigt avslappnande strålar” och detta efter lång och tillräckligt tydlig förvarning?

Pensionärsdjävlar

2011-03-08T02:45:00.004+01:00

Ja jag vet. Du, som kanske gått flumskolan, säger att jag stavat ”djävlar” fel. Men din stavning blir bara rätt under akademiens anpassning till den moderna skolans oförmåga.

Jag är pensionär. Du kanske kommer att bli det, men det har du kanske inte tänkt på eller vill inte tänka på? Kanske ser du det som något väldigt fjärran, men jag kan försäkra, tiden går fortare än du tror.

När blir man då pensionär? Ja som vanligt har våra duktiga politiker haft ett ord med i laget, och då blir det ju konstigt. Man kan pensionera sig från 61 års ålder, men från 67 år är man pensionär antingen man vill eller inte vill. Är man sjuk och utarbetad tidigare eller fullt arbetsför senare, så står man utanför det staket de oftast unga politikerna i den lagstiftande församlingen satt upp. Efter senaste valet var fyra (4) riksdagsledamöter över 67 år. De borde ha varit fler än 60 m.h.t. population. Här har väl feministerna, med sin fåniga kvotering något att fundera över.

Fysikprofessorn emeritus Bodil Jönsson i Lund har nyligen och efter sin 67-årspensionering sagt: ”Jag har nog aldrig i hela mitt liv kunnat så mycket som jag kan nu och jag har inte heller kunnat göra så mycket som jag kan göra nu.” Hon är långtifrån ensam om detta bland 67-åringar. Vi äldre minns kanske oftast Bodil Jönsson som den populära fysikern i TV:s vetenskapsprogram ”Fråga Lund”. Ett program som började sändas under 60-talet och senast sändes för 11 år sedan.

Nu vill regeringen utreda pensionsåldern och det är ju bra. De nuvarande bestämmelserna är inte bara fåniga, de är närmast skandalösa, som så mycket annat åstadkommet av politiker och deras utredare.

Man hintar om att höja nedre gränsen från 61 år till 62 och höja övre gränsen från 67 till 69. Den som är utsliten före 62 skall alltså vänta, medan den som kan och vill jobba vidare efter 69 måste gå på grund av ett regelverk som väl egentligen är åldersdiskriminerande åt båda hållen.

En alldeles färsk rapport visar att fyra av tio långtidsarbetslösa inte får något jobb. Självklart tycker de till slut att det är meningslöst att försöka. Det är faktiskt meningslöst att göra meningslösa saker. Andra, som kan och vill göra meningsfulla saker får inte utföra dem.

”Ta inte arbetet från den som behöver det”, säger den okunnige. Hur kan man ta arbetet från någon genom att arbeta när man kan och vill, och är kompetent? Samma politiker som vill sätta upp 62- och 69-årsstaketet säger helt riktigt att det är bra för alla om fler arbetar. Politikerna är väl annars de första att framhålla att ju fler som arbetar desto högre tillväxt i ekonomin, lika med högre allmän köpkraft och fler nya jobb med bättre pensioner.

Alla, även många politiker, vet nog att det finns jobb där man är utsliten före 60-årsåldern, eller där man kan vara på höjden av sin karriär vid 70- 75-år. I flera s.k. ”fria” yrken slutar människor aldrig att arbeta, medan riksdagsledamöter kan sluta i 50-årsåldern, för att sedan uppbära ganska fet ”riksdagspension” fram till ordinarie pension. Liknande förmåner har naturligtvis kommunernas kommunalråd skaffat sig sedan länge (S-tiden).

Alliansregeringen bör nu erkänna att det finns starka och svaga, kärnfriska och kroniskt sjuka såväl under 62 år som över 69 och efterlysa ett regelverk därefter. Ett regelverk där också arbetsgivarna stimuleras att göra arbetet lättare och roligare för dem som så behöver.

Kanske kan man också tänka sig att ta bort ”straffbeskattningen” av pensionärer och låta se över hela pensionssystemet?

Snösituationen

2011-02-28T22:58:00.001+01:00

Ja, så här ser det ut just nu. Det har inte snöat nämnvärt på så där tre veckor och snön är ganska hårt packad, särskilt efter några dagar med temperatur över nollstrecket.
På höger sida kan man se hur Kristian hjälpte mig att bredda infarten, när han var här med familjen för några dagar sedan.

Min favorittecknare

2011-02-28T17:17:00.002+01:00

Klicka på bilden, så ser du bättre.
Den härliga Berglin har uppenbarligen samma uppfattning om Facebook som jag. Det är ofarligt för pensionärer och kanske för ändå ökända politiker, men de flesta övriga bör nog se till att vara anonyma.

Vad man kan hitta!

2011-02-28T16:51:00.002+01:00

Ja, en så här stilig karikatyr hittade jag när jag surfade på Internet härom dagen. Den är från min vilda ungdom för 23 år sedan och mustascherna var vaxade och håret på sidorna välkammat. Internet fanns inte.

Fyra generationer

2011-02-24T15:51:00.002+01:00

(Klicka på collaget om du vill se bilderna.)
Lille Brynn har hälsat på sin farmor, faster och sin farmors föräldrar några dagar.
En fantastisk liten kille, som gärna ser att det rör på sig. Åka bil, tåg och barnvagn är toppen, och så förstås - mat.
Brynns pappa passade också på att fylla trettio år och firades bl.a. med champagne.
Nu är Brynn hemma igen och här i Sandarne har kylan slagit till med -26 grader i morse.

Försvaret 5

2011-02-11T01:37:00.001+01:00

I Söderhamns-Kuriren 8/2 2011 presenterar Åsa Lindestam (Socialdemokrat och ledamot av försvarsutskottet) en insändare, som samtidigt sägs vara replik på samma insändare jag kommenterat i ”Försvaret 4.” Åsa Lindestam är också sedan ett drygt år ordförande i Svenska Lottakåren. Ja, det är märkligt! Vid sin installation sa hon bl.a. att hon inte tror det är så stor skillnad på kvinnor och män, men kvinnorna kan påverka genom att tala om freden i stället för krig.

Hennes insändare har rubriken ”Stridsberedd styrka slöseri” och det är den nordiska stridsgruppen 2011 (NBG11) hon avser. Nordiska förresten, Kroatiska soldater ingår, liksom soldater från Irland, Norge och Estland. Styrkan leds av Sverige, men sorterar under EU, som skall besluta om eventuell insats. Hur det nu skall gå till? EU består av 27 nationer, vars politiker skall fatta enigt beslut, vilket kan vara lätt om det gäller tillåten krökning av gurkor.

Sverige saknar sedan början av förra decenniet (och socialdemokratisk regering) ett försvar vars förmåga till återtagning (upprustning) inom tio år är möjlig. Men soldaterna i NBG11, som kan befinna sig upp till 600 mil från Bryssel, liksom de i Afghanistan är nära nog de vi har.

Åsa Lindestam har faktiskt rätt på en punkt, som jag ser det. Hon är emot ett svenskt försvar med enbart yrkessoldater, fast jag misstänker att hon är emot ett svenskt försvar över huvud taget. Ett stort land som Sverige med få innevånare är inte bekänta av ett yrkesförsvar, som inte kan bli större än ett par tiotusental man. Det är möjligen något för en ekonomiskt mycket stark stormakt.

Åsa skriver: ”Att dessutom göra en reform av försvaret med yrkessoldater som med kort varsel (tio dagar) ska stå beredda att starta krig är inte rätt väg att gå. I dessa styrkor finns även stridsvagnar och deras besättning. Hur ser hotet ut mot Sverige när vi skall sätta in stridsvagnar? Varför betala dyra pengar för dessa soldater?”

Tydligen tror Åsa att EU vill ha sina två stridsgrupper (Nederländerna står för den andra), för att EU eventuellt önskar starta krig. Åtminstone är det vad hon skriver. Gode Gud bevara Sverige och Lottakåren! Inte heller förstår hon tydligen att alla soldater vill ha skydd av stridsvagnar, artilleri och flyg, för att ge några exempel. Tror hon verkligen att vi skickade Stridsfordon 90 till Afghanistan helt i onödan?

Hennes underliga uppfattning om vad som är värre hot än krig, behandlar jag delvis i min insändarkommentar, som följer nedan. Helt kunde jag inte där bemöta henne, eftersom en insändare i S-K maximalt får omfatta 2 700 tecken inkl. mellanslag.

Hon skriver t.ex. också: ”Jämför (alltså med krig) sabotaget mot fiberkabel som orsakade stora problem vid Sunderbyns sjukhus utanför Luleå då tiotusentals abonnenter drabbades i slutet av januari i år. I december 2010 angreps elva värmecentraler i Motala med följdverkningar som gjorde att 700 hyresgäster, ett äldreboende och ett köpcenter blev av med värmen och folk fick frysa. 2007 drabbades Estland av en samlad attack från utländska datorer och den riktade sig mot centrala samhällsorgan i landet.”

För att kommentera från slutet var datorattacken tydligen en rysk krigshandling och det ryska hotet mot Estland lär kvarstå. Ester, som under kriget tvingades utrymma nordöstra delen av landet, fick efter ny rysk ockupation inte återvända. I stället bosatte sig många ryssar där och utgör nu en rysk minoritet i landet, som framgent mycket väl kan bli rysk ursäkt för nästa krig.

Det övriga tramset är också delvis bemött i min insändarkommentar, men låt mig därutöver undra hur hon kan se dessa exempel som värre katastrofer än de som osvikligt inträffar om man inte har tillgång till ett avskräckande försvar. Något som gör att krig kostar mer än det smakar. Soldaterna i NBG11 och i Afghanistan är tydligen huvudstyrkan i det försvar vi har idag. Politiker kan verkligen ställa till det. Militärer kan hjälpa till genom att ändra hotbilden till något som passar resterna av försvaret. Själva hotet är och blir vad det är och blir.

Åsa Lindestam får mig osökt att tänka på Martin Ljungs beväring, som säger till den skrikande kaptenen: ”Om det inte blir något krig då? Vad skall du då göra med all ärtsoppa?” Ett skoj, som dagens unga människor antagligen inte förstår, men som Åsa Lindestam kanske ser som djupaste allvar?
Det finns väldigt mycket mer att skriva om detta, men det här får räcka denna gång.
Min insändarkommentar i Söderhamns-Kuriren:

Rubrikförslag: Slöseri?
Åsa Lindestams (S) replik 8/2 ”Stridsberedd styrka slöseri” kan jag inte låta bli att kommentera.
I mina samlingar har jag ”Till väljarna i Lappmarken”, tryckt 1928 och distribuerad av Västerbottens socialdemokrater. Där hittas "En livsviktig fråga för Sveriges folk."

Citat: "Kom även ihåg den stora vikt militärfrågan har! I dessa tider framträda framstående militärer och förklara, att hela vår militärorganisation är meningslös.

Flygmaskinerna ha åstadkommit en fullkomlig revolution på krigets område. I ett kommande krig har både armén och flottan spelat ut sin roll. Det är de giftiga gaserna, sprängbomberna kastade ned från flygmaskiner, som komma att avgöra krigen. Hela Sverige, män, kvinnor och barn, var de än bo i landet, äro hotade till liv och lem av dem. Mot de nya anfallsmedlen finns inga försvarsmedel. Hela Sverige kan genom ett flyganfall med brandbomber fullkomligt ödeläggas. I denna tid vägrar den frisinnade regeringen att låta militärfrågan bli föremål för ny prövning …

Elva år senare var Europas stater i krig. Per Albin var försvarsminister 1925 när (S) genomförde sin nedbantning av försvaret och Per Albin inte gav efter för de i partiet som krävde total nedrustning.

Idag kan man skratta åt detta valmanifest, men Åsa Lindestams replik skall tas allvarligt. (S)-regeringen inköpte 12 divisioner JAS till mycket stora kostnader, varefter beslutades att vi bara skulle ha 4. Man köpte 280 stridsvagnar, som leverats 2005, men då hade politikerna redan beslutat att vi bara skulle ha 40 st. 1150 pansarbandvagnar, varav 350 med en 70 mm kanon levererades liksom helt nytt 12 cm kustartilleri. Uppräkningen kan göras mycket lång. Nästan allt skrotades eller såldes av (S)-regeringen.

”Hoten mot Sverige idag är större än de som försvarsmakten tidigare hanterat”, skriver Åsa och påstår att ansvarig minister saknas för terror- och IT-hot. Det upprustande Ryssland nämns inte.

Kan det verkligen vara okänt för henne:
Att vi har ett regeringskansli, ett försvarsdepartement och ett inrikesdepartement?
Att vi på 40-talet helt omgavs av hotfulla krigförande trupper från det nazistiska Tyskland.
Att vi under det kalla krigets fyra decennier hela tiden hotades av krig med Sovjetunionen.
Att Försvarets Telenät, med mycket högt skydd för krigs- och sabotageskador finns. Ett nät där Rakel till skydd för det civila samhället ingår, liksom kärnkraftanläggningar, SJ och mycket annat?

Bertil Lehman
Sandarne

Försvaret 4

2011-02-04T19:29:00.001+01:00

Två riksdagsledamöter (M) hade 3/2 en insändare i Söderhamns Kuriren med den dubiösa titeln Frivillighet ger starkt försvar! Det är fråga om två politiker som kastar sten i glashus. Försvaret har stora svårigheter. 2010 skulle enl. planerna 2 800 soldater anställas, men man hittade bara 1 950. 2 500 skulle kontrakteras liksom 2 800 i år. Av detta blir intet och för övrigt: Vem vill anställa kvalificerad arbetskraft, som har ett avtal med försvaret att plötsligt kunna inkallas för övning och ett halvt års tjänstgöring i riskfylld utlandstjlänst? Det återstår att se om min insändare blir publicerad, men så här såg den ut:
Jodå, den publicerades.

Starkt försvar?

Cecilia Widegren (M) och Margareta B Kjellin (M) presenterade den 3/2 en insändare i bl.a. Söderhamns Kuriren rubricerad ”Frivillighet ger starkt försvar.”

Cecilia Widegrens erfarenhet lär ligga i att hon suttit ett år som vice ordf. i försvarsutskottet där många tokiga beslut tagits. M B Kjellin saknar helt anknytning till försvarsfrågor, men levererar som vanligt ändå expertuttalande. Kanske inte så konstigt, vi har ju en försvarsminister som är värnpliktsvägrare. M B Kjellin som moderat riksdagsledamot är för övrigt ett av två huvudsakliga skäl till att jag efter 6 decennier, 9 år i kommunstyrelse och 18 i kommunfullmäktige samt diverse styrelse- och nämnduppdrag i Haninge lämnade Moderata Samlingspartiet för ett drygt år sedan.

Den här kommentaren skulle bli alldeles för lång om jag gick in på alla stolligheterna i C W:s och M B K:s insändare. Därför först en uppmaning till de båda:

Läs gärna Wilhelm Agrells bok ”Fredens illusioner” med underrubriken ”Det svenska nationella försvarets nedgång och fall. Agrell är docent i historia och professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. I den boken finns en hel del fakta, såsom att samtliga demokratiska partier i Sveriges Riksdag varit överens om försvarets utveckling under hela efterkrigstiden, något de fortfarande är.

Eftersom jag misstänker att i varje fall inte M B K kommer att läsa boken vill jag citera Agrells slutord i förordet till den:

”… Det svenska försvaret är inte nedlagt, någonstans går fortfarande de runt 40 miljarderna årligen. Men i princip är hela den organisation, den planläggning och det kunnande som en gång handlade om att försvara landet borta. Hur blev detta möjligt?Och vad säger oss detta förlopp om försvarspolitikens och planeringens faktiska betingelser, inte bara just då utan generellt?” Slut citat.

Om det blir något frivilligt försvar med en i huvudsak kontraktsbunden del vet vi idag intet. Det vi däremot vet är att försvaret redan i en första liten anställningsomgång haft svårigheter att hitta dessa frivilliga och att kontraktsanställningarna skjutits på framtiden.

På 60-talet hade vi ett starkt försvar både personellt och materiellt. På 90-talet var det materiellt moderniserat, medan utbildade soldater att använda materielen saknades. Nu saknas och kommer under mycket lång tid allt att saknas utom ett drygt 40-tal generaler och ett mastodonthögkvarter.

Försvaret 3

2011-02-02T23:01:00.000+01:00

I SvD för några dagar sedan läste jag att Sverige i april, alltså om ett par månader och efter två års försening, skall ha sina två sjukvårdshelikoptrar i Afghanistan. Det är bara det att här finns stora brister. Man saknar tillräcklig utbildning att flyga på hög höjd i hett klimat, landa i dammig miljö, har dålig rutin att flyga med mörkerutrustning och i att flyga med och använda de nya kulsprutorna ombord. Kort sagt: Soldaterna är dåligt utbildade och det är ett svårt handikapp i krig.

För att hämta sårade soldater i Afghanistan krävs två helikoptrar. Medan den ena hämtar skall den andra skydda insatsen med sina kulsprutor från luften. Tre experter, som skrivit en rapport om detta menar att Högkvarteret ”inte förstått hur långt efter i övningar man ligger och varnar: ”Den chef som fattar beslut om att ändå skicka förbandet måste vara medveten om de begränsningar förbandet har och de risker som det innebär att skicka förbandet.”

Det sägs också att det behövs 20 piloter, men det finns bara sju-åtta. Till det kommer fyra-fem som sagt nej. En orsak till deras tvekan är bristande utbildning, men för första gången har Försvarsmakten beslutat utlösa skyldigheten att göra utlandstjänst för att få tillräckligt med personal till helikoptrarna.

Chefen för Helikopterflottiljen, som beordrat iväg piloterna säger ”Personalen är förberedd och utbildad, det är därför de får en order att genomföra insats”. Samtidigt lovar han: ”Det är ett krav från min sida att enheten tilldelas uppgifter i balans med personalens förmåga och begränsningar.” En brasklapp således!

SvD:s källor inom flottiljen säger att detta innebär att helikoptrarna endast kan flyga i dagsljus. Någon fronttjänst med kulsprutor kan det inte bli tal om. Helikoptrarna blir i stället kvalificerade ambulanser, som flygs mellan sjukhusen i norra Afghanistan.

Expertrapporten varnar också för utländska erfarenheter. Dessa visar att det blir ett starkt tryck i pågående insatser att flyga trots nationella begränsningar. Att personalen inte vill känna sig som ett B-lag utan ambitiöst ”ställer upp på uppdrag som de inte är helt kompetenta för” riskerar flygsäkerheten.

Jag för min del ställer mig väldigt undrande inför vad man beslutar om Sveriges ”försvar” såväl i Högkvarteret som i Regering och Riksdag.

Många av oss sktr tyvärr i vad som händer och kan komma att hända framöver. Man lever bara i den egna lilla familjens nu. Går det illa för våra soldater eller något annat landslag kan de däremot vara de första att högljutt söka syndabockar.

Det kommer mer i den här bloggen.

Försvaret 2

2011-01-22T00:19:00.001+01:00

Det svenska folkförsvaret var väldigt gammalt när den sista ynkligt lilla omgången värnpliktiga ryckte ut år 2010. Värnpliktssystemet infördes med 1901 års härordning, men folkförsvaret var mycket äldre än så. Svenskarna i gemen har nog egentligen inte förstått vad som faktiskt hänt. Att det svenska försvaret är nedgånget, förfallet och praktiskt taget borta. Ändå kostar det idag nästan lika mycket som då jag 1993 lämnade FMV, drygt 40 miljarder per år.

I stort sett hela organisationen, planläggningen och kunnandet om hur vi skulle kunna försvara landet är borta. Redan på 90-talet började man tömma våra militära förråd. Fartyg, fordon, kanoner, teleutrustning, radarstationer och allt slumpades eller skänktes bort. En del skänktes till de från kommunismen befriade balterna, främst till Estland och svensk personal hjälpte till med att installera och driftsätta skänkta radiolänkar och radarstationer. Mycket skrotades också och under en tid levererades och betalades tidigare beställd materiel till försvaret enbart för att skrotas.

Tyngre försvarsmateriel är ofta speciell på så sätt att den tas fram under ett kontrakt med avrop som kan sträcka sig från konstruktion till leverans mer än ett decennium senare. Så är t.ex. fallet med Jas, där flygplan för 12 divisioner beställdes på regeringens uppdrag och därför fabriceras och levereras även efter det att riksdagen beslutat att vi endast skall ha 4 divisioner. Regeringen ansåg svensk försvarsindustri så viktig för Sverige och för ÖB var det bara att betala och se glad ut. (På ritbordet började man skissa på JAS, Viggens efterträdare, redan i slutet av 50-talet och före första leverans av Draken. 2005 utgår och skrotas det fullt moderna flygplanet Viggen, Drakens efterföljare, som togs fram i 330 exemplar och var tänkt att finnas kvar jämsides med Jas under ganska lång tid.

Inom försvarssektorn sker den tekniska utvecklingen snabbare än den civila. Prisutvecklingen sker därför 5 % snabbare på 40 % av försvarsanslagen. Från 1958 prisreglerades försvarsramen med den faktiska prisutvecklingen. Dessutom tillkom en real uppräkning med i början 2,5 % på försvarsanslagen och senare 2 % per år för teknisk utveckling. Den här anslagsökningen liksom en uppräkning i förhållande till nettoprisindex är nödvändig om man inte hela tiden skall nedrusta försvaret. Den här uppräkningen är sedan länge borttagen och nedrustning har skett sakta men säkert.

Före 2000-talet kunde försvaret (med vissa störningar från finansdepartementet) arbeta utifrån en långsiktsplanering (en ca 15-årig perspektivplan) som bands ihop genom en handlingsplan för de närmaste fem åren, som omslöt en försvarsbeslutsperiod efter en försvarsberedning vart 5 år.

Försvarsberedningen är ett forum för konsultationer mellan regeringen och representanter för de politiska partierna i riksdagen. Strävan skall vara att nå en så bred enighet som möjligt om hur Sveriges säkerhets- och försvarspolitik ska utformas. Numera ingår kommunisterna, eller Vänsterpartiet som de nu kallar sig liksom miljöpartiet. Båda dessa verkar med förkärlek placera unga kvinnor som försvarsexperter här.

Som jag tidigare skrivit är det regeringen (försvarsdepartementet) som tar alla större beslut för försvaret. JAS-besluten har jag redan skrivit om. ”Köp tolv divisioner, även om vi bara skall ha fyra.” Nu skall jag visa några andra exempel på kloka regeringsbeslut.

År 1994 beställdes stridvagnen Leopard 2 i Tyskland, en förnämlig och högmodern stridsvagn, kanske fortfarande världens förnämsta. Slutleverans skedde år 2005, d.v.s. 11 år senare. Med den skulle våra tre pansarbrigader utrustas. 120 nytillverkade och i varje detalj toppmoderna stridsvagnar köptes och fick i Sverige heta strv122. Dessutom köptes 160 lätt begagnade Leoparder, som kom att kallas strv121, totalt alltså 280 stridsvagnar (strv). Till detta köptes naturligtvis bärgningssystem, underhållssystem, utbildningssystem samt övnings- och stridsammunition. Allt var perfekt, 2004 skulle ju enligt försvarsberedningens planer det nya effektivare försvaret vara i drift. I försvarsbeslutet 2009 beslöts att den s.k. insatsorganisationen endast skulle ha 40 stridsvagnar. Vad säger man? Tablå? Skandal? Men våra duktiga politiker kan inte fatta felaktiga beslut, alltså ligger felet hos försvarsmakten, som kanske trodde politikerbeslutade planer skulle ligga fast.

Under 1994 inköptes 350 pansarbandvagnar från DDR. De var försedda med en 73 mm kanon med parallellställd kulspruta och var avsedd för transport av 6 soldater, dessutom en besättning på tre man och benämndes pbv 501. Vagnarna (amfibiska) modifierades i Tjeckien till svenska krav och skulle äntligen mekanisera de svenska infanteribrigaderna.

Efter att infanteribrigaderna enligt försvarsbeslut 2000 lagts ned ställdes de 100 vagnar som hunnit levereras i förråd liksom efter leverans de övriga 250 vagnarna. I december 2008 köpte Tjeckien samtliga nyrenoverade vagnar plus tillhörande utrustning och reservdelar. Tjeckisk ekonomi hade då återhämtat sig efter kommunisttiden och man hade relativt färsk erfarenhet av hur det är att inte kunna hävda sin självständighet.

Våra politiker med kompetens att planera för mycket kort tid (en del tydligen bara för några dagar), skyller på dålig planering inom försvaret som, när det gäller tung materiel, har att planera för decennier framåt. Jämför JAS-systemet, vars utveckling f.n. dragit ut över 60 år.

För att påskynda mekaniseringen av armén köptes också i början på 90-talet från DDR 800 pansrade bandvagnar pbv 401. Med två mans besättning kunde den transportera 9 soldater, var beväpnad med en kulspruta och försågs med en hel del andra faciliteter. För att skapa reservdelslager skrotades 160 av vagnarna och 640 återstod alltså. Också bärgningsbandvagnar anskaffades. Numera kan pbv 401 köpas från lager hos Milmac Sweden AB i Strängnäs för 80 000 SEK. Politikertablå igen, men Försvarsmakten, som den fortfarande faktiskt heter är inte helt utan ansvar!

Ett exempel till på hur stolliga politiker kan få till det skall jag ta:

Under flera år utvecklade SAAB tillsammans med Försvaret luftvärnsrobotsystemet Bamse. Valet av fabriksnamn var nog lite olyckligt? Folk i allmänhet fick säkert för sig att det är en gräsligt stor robot, men den är ett supermodernt, kompakt och synnerligen effektivt vapensystem mot luftangrepp på medelhöjd. Servisen är skyddad i enheten och systemet är semiaktivt d.v.s. det ingår en separat belysnings- och målföljningsradar. Hela systemet är tekniskt mycket avancerat, men har förstås utgått sedan mycket pengar satsats av såväl SAAB som Försvaret. Ändå utbildas på en (Eller ett par?) icke operativ enhet (-er) för att inte den avancerade kompetensen skall gå förlorad.

Det finns många sådana här exempel på hur det går när politiker skall styra och så gott som alla slutar de i diket.

Jag skall avsluta det här inlägget med att citera SvD 17 januari: När värnplikten upphörde i somras så skedde det till stolta deklarationer om vad som skulle komma i stället. Försvarsminister Sten Tolgfors, M, lovade: ”nu blir hela insatsorganisationen om 50 000 personer omedelbart tillgänglig om hela landet hotas”.

Jag undrar så var Tolgfors har dessa 50 000, men han menar kanske något annat än jag med nu? Enligt SvD skulle man 2010 anställa 2 800 soldater och kontraktera 2 500. 1 950 har anställts och ingen kontrakterats. Det saknas alltså redan mer än 3 000, trots att man kunnat rekrytera ur den senaste värnpliktsomgången. I år skall man anställa 3 800 och kontraktera 2 800. År 2012 skall man anställa lika många och kontraktera 4 700, om man kan hitta dem.

Lever jag vidare, så kommer jag att skriva mer om detta. Mycket mer!

Försvaret

2011-01-14T00:09:00.001+01:00

Först och främst vill jag önska alla en god fortsättning på det nya året 2011!

Själv tycker jag inte att det har börjat helt bra. Jag är inte längre helt lämpad för snöskottning, men måste nära nog dagligen syssla med just det. Snöslungan har jag provisoriskt reparerat. Något annat är inte att tänka på med nuvarande brist på sådana. Ljuddämparen skall hållas på plats av två grova bultar. Den ena visade sig vara avdragen då den monterades på fabrik för 6 – 7 år sedan. Därefter har den andra bulten sakta gängats upp då ljuddämparen börjat röra på sig varje gång slungan användes.

Nu är ljuddämparen på plats någotsånär med en skadad bult och i övrigt någorlunda fixerad med ståltråd. Lite väl högljudd är den dock fortfarande och jag har mer snö att oroa mig för.
Det här var lite som försvar för att jag inte flitigt jobbat med bloggen.

Förlusten av vårt gamla fina folkförsvar kan jag däremot inte försvara. Nåja, det gamla fina folkhemmet är ju ändå försvunnet sedan länge. Sverige är mångkulturellt och det är fult att tala om svensk kultur, svenska seder, svensk humor och att våra barn, barnbarn o.s.v. behöver ett svenskt försvar.

Jag bryr mig. Det gör tydligen en del äldre människor. Inte genom att i Facebook meddela 976 ”vänner” att man gillar någon för flertalet okänd väns status, vad jag gjorde klockan si eller så eller ideligen skicka alla någon sorts kedjebrev med välgångsönskningar av något slag.

Jag bryr mig t.ex. om det svenska invasionsförsvaret. Det försvann helt sista åren med sosseregering. Fel av mig förresten. Det fanns på papper, men bara där. Egentligen var det nog inte meningen att det skulle försvinna, men när politiker är inblandade och ska fatta besluten, föralldel även en del militärer, kan det gå hur som helst.

När ett av mina barnbarn gjorde värnpliktens grundutbildning på dåvarande F 16 i Uppsala 2001 så hemförlovades han veckovis några gånger. Orsaken angavs vara medelsbrist och var det nog också.

Jag kan ändå inte förstå hur Fredrik Reinfeldt småningom kunde utse en vapenvägrare till försvarsminister och hur regeringen tänkte när man 2010 lade propositionen om allmänna värnpliktens avskaffande.

Det svenska försvar, som idag inte finns, kostar oss nära nog precis lika mycket i SEK per år som då jag för 18 år sedan lämnade ett någorlunda modernt och kraftfullt försvar.
Jag ska fortsätta att skriva om detta.

2010-12-24T00:36:00.001+01:00

En God Jul och Ett Gott Nytt År

önskas Alla !

Sandarnegubben

Islam, FRA, S m.m.

2010-12-21T00:47:00.001+01:00

Man kan aldrig vara nog tydlig, så jag återkommer till en del av vad jag skrev om i förra inlägget.

Bland världens cirka 1,5 miljarder muslimer finns en liten del islamister. Där finns också mängder av sådana som inte bryr sig om religion mer än vad medelsvensson gör till sekulariserade muslimer och en liten mängd bestående av fundamentalister och extremister. Ytterligare ett stort antal befinner sig någonstans däremellan. Många är troende och lever i enlighet med sin tro, men vill ha mänskliga rättigheter, demokrati och frihet. Bland Sveriges muslimer finns naturligtvis alla dessa representerade.

I media översköljs vi av hemskheter från en del islamska länder. Sådana som Iran, Irak, Afghanistan, Libyen o.s.v. Vi tar exemplet Iran. Där hotas f.n. enligt SvD:s kunniga mellanösternkorrespondent Bitte Hammargren, som vet vad hon skriver om, ett tiotal människor av straffet stening.

1926 fick Iran en modern strafflag, som gällde till 1979 och ingen stening förekom. (Källa: Professorn i internationell rätt vid Stockholms universitet Said Mahmoudi.)

1979, när shahen störtats och de islamska ayatollorna tog över infördes islamsk strafflag, däribland stening för otukt. I andra länder t.ex. Saudiarabien har islamisk lag gällt oavbrutet.

I Aftonbladet med sina påhittade sensationer och skandaler har vi kolumnister som Helle Klein och Jan Guillou. De deklarerar att islamistiska terrorister inte utgör någon hotbild. Det gör däremot svenska politiker och svensk lagstiftning, som förföljer muslimer och påminner om fascism och nazism. Ingenting hos dessa två journalister förvånar längre mig.

Men vad är nu en liten mängd av 1,5 miljarder eller en liten mängd av Sveriges bortåt 400 000 muslimer. Säpo övervakar tydligen, mer eller mindre enligt rapporten nyligen, ett par hundra av våra muslimer, men kände inte till inställningen hos bombmannen som bara lyckades döda sig själv. Jag tror att det finns ytterligare några som är okända hos Säpo och hur skall man kunna hitta dem? Det vore väl bra om några till presumtiva massmördare kunde hittas och övervakas antingen de är ateister, kristna eller muslimer?

Sedan har vi all annan brottslighet, där vi vet att den organiserade brottsligheten ökar. Vi är alltså inne på bråket om den s.k. FRA-lagen, vanliga människors och socialdemokraters förhållande till den.

Någon har sagt att socialdemokraternas förhållande till signalspaning är lika ombytligt som Berlusconis relationer till unga damer. Partiet har lyckats med bedriften att inta alla positioner i frågan. Bakgrunden är i korthet att försvarsdepartementet under Leni Björklund (S) år 2005 lade fram ett förslag att Försvarets radioanstalt (FRA) skulle få spana i kabel d.v.s. granska telefon- och Internettrafik.

Thomas Bodström, som för justitiedepartementet just arbetade på ett förslag att polisen skulle få bugga, d.v.s. plantera mikrofoner hos oss och spela in samtal, insåg att båda dessa förslag skulle kunna bli för mycket för svenska folket. Efter hård kritik från justitiedepartementet lades därför FRA-förslaget på is år 2006, med motiveringen att det brast i rättssäkerhet.

När Alliansen sedan vann valet och fick en kraftfull försvarsminister i Mikael Odenberg kom naturligtvis förslaget omgående tillbaka redan 2007, eftersom han fått klarsignal under hand från socialdemokrater. Men med Mona Sahlin som ny partiledare var inget längre säkert.

2008 klubbades lagen efter en mycket hätsk debatt där socialdemokraterna nu naturligtvis vänt 180 grader och några allianspolitiker inte heller egentligen ville riskera att få sin e-post granskad av någon tjänsteman på FRA.

En mycket initierad skildring av hela detta förlopp finns i Torbjörn Nilssons bok De omänskliga, berättelser om politik. Torbjörn Nilsson är politikredaktör i tidskriften Focus. 2006 fick han Sveriges Tidskrifters utmärkelse Årets journalist.

Parentetiskt måste jag här berätta följande om FRA-folkets förmåga att bevara hemligheter. När jag första gången på 50-talet i tjänsten skulle besöka FRA på Lovön, sa min chef: ”Du vet väl att du skall ha lösskägg när du kommer till FRA”? Tjänstemännen där var kända för att till 110 % skydda sekretessen.

Ett bestickande förhållande är att många som är emot FRA-lagen nu verkar vara för Wikileaks publicering av hemliga dokument. Detta trots att därigenom bl.a. statshemligheter röjs och att man därigenom utsätter människor för livsfara. De vill själva kunna kommunicera i hemlighet, men samtidigt ta del av andras hemligheter.

I varje opinionsmätning rasar nu naturligen socialdemokraterna. Ingen vet längre vad de vill förutom att återfå makten. De väljare som finns kvar är nog till stor del de som säger: ”Mina föräldrar röstade på sossarna, så det gör även jag”, men föräldrarna är nog ofta döda sedan länge och partiet saknar ledare och numera ideologi. Socialdemokratin har inte haft socialistisk målsättning på många, många år. Marx idé, socialism, hade länge varit döende när den slutgiltigt dog i Europa med kommunismens slutliga dödsryckning för tjugo år sedan.

För några dagar sedan förklarade ordföranden i justitieutskottet, Morgan Johansson (S) att hans parti nu var villigt till en blocköverskridande överenskommelse om FRA-lagen, att man övergivit tesen ”riv upp, gör om, gör rätt”.

Efter en halv dag förklarade riksdagsgruppens ledare, Sven-Erik Österberg att tesen står kvar FRA-lagen skall rivas upp. Antagligen känner han inte till att FRA är en av västs mest framgångsrika underrättelseorganisationer, har gjort och gör Sverige väldig nytta. Kan det vara så enkelt att S numera vill både ja och nej, vill både och vill både ha och inte ha? Det verkar så.

Ett annat exempel på hur man verkar vilja både ha och inte ha är kärnkraft. I vart fall verkar det som om de vill vela mellan Alliansen och miljöpartiet tills elpriserna mångdubblats.

Socialdemokraternas nye näringspolitiske talesman, Lars Johansson, har enligt Dagens Industri sagt att de bjuder in regeringen till samtal om energipolitiken. Samtidigt säger han att den rödgröna energiuppgörelsen är utgångspunkt när S går in i sådana förhandlingar. Någonstans läste jag att han tydligen vill förhandla stående i spagat. En fyndig liknelse. Den stackars regeringen har faktiskt ingen på andra sidan blockgränsen att tala med.

En ny moderat

2010-12-17T17:26:00.000+01:00

Moderaterna i Göteborg valde in Abdirizak Waberi i riksdagen och partiet valde sedan in honom i riksdagens försvarsutskott. Waberi har varit ordförande i Muslimska förbundet och är rektor i en muslimsk friskola i Göteborg. Han har också sagt sig vara konservativ muslim, vilket jag misstänker att man skall tolka som fundamentalistisk muslim. Han söker också enligt uppgift nämligen främja sharialagar (islamsk lag d.v.s. religiös lag), mannens rätt att ta sig fyra hustrur och att misshandla dem om de är olydiga.

Jag lyssnade på en intervju med honom, som gjorts efter valet. Frågorna var tydligen enormt besvärliga och fel ställda. ”Svaren” inleddes därför några gånger med orden: ”Nu är det ju så att…”. Han svarade dock egentligen inte på frågorna trots att de två journalisterna från SR påpekade detta och upprepade frågorna.

En fråga om hur han ställde sig till att en ung kvinna och man möts enskilt försökte han svamla bort. Hårt pressad och utan att svara på frågan hänvisade han, liksom i andra frågor, slutligen till imamerna (de islamiska själasörjarna, eg. den som leder något, bönen eller moskén).

Jag vill inte föreslå att frågan går till imamen Abu Hamza al-Masri i London. De otrogna britterna låter honom sedan 2006 avtjäna ett sjuårigt fängelsestraff för uppvigling till mord på ickemuslimer.

Eftersom mycket hos en del människor är oklart: Islam är namnet på religionen och muslim betyder en som underkastar sig denna religion. Mulla, betyder skriftlärd. Med islamist menas i allmänhet en fundamentalistisk muslim, som är för heligt krig, inte sällan också kräver det gamla kalifatets återtagande.

Jag undrar så vad mitt gamla parti, moderaterna, tror att Waberi kan uträtta för partiet i försvarsutskottet? Han vill ju dessutom, tvärt emot partiet, snarast ta hem våra soldater från Afghanistan. Det kan väl inte vara så att man vill ge islamister ökad insyn i vårt försvars planering av Afghanistaninsatsen?

Fundamentalistisk religiositet är av ondo, vilken religion det än gäller och när präster skall sköta såväl religion som politik och rättsväsende går det åt helvete. Det har också många muslimer, antagligen flertalet, insett och vill fredlig samlevnad.

Efter den här, egentligen alltför kortfattade redogörelsen över mina funderingar, kommer jag av en del att klassas som rasist. Det är bara det att människa är en och endast en ras. Något annat går inte att vetenskapligt bevisa. Den som fortfarande är av annan mening är däremot rasist. De gamla korkade nazisterna trodde att judar var en av flera lägre stående människoraser. Många judar, liksom muslimer i Mellanöstern tillhör gruppen semiter, vilket betyder ättlingar till Noas son Sem och inget annat.

Har judarna som grupp visat några framträdande gruppegenskaper, så inte är det någon underlägsenhet.

Blir vi kanske alltför gamla?

2010-12-15T01:50:00.000+01:00

Verkligheten för många gamla i Sverige blir allt värre. Den här hösten har signalerna om brister i demensvården blivit fler. De förskräckliga bilderna från TV:s Uppdrag granskning den 10 oktober av oroliga och inlåsta demenssjuka och uppgiven personal som inte hinner med att ge god vård och omsorg har etsat sig fast, upprört och debatterats.

Socialstyrelsen har sedan årsskiftet ansvar för tillsynen av demensvården. Så natten mellan den 8 och 9 november gjorde Socialstyrelsen 94 oanmälda besök i demensboenden i 48 av landets kommuner. Redovisningen visade hur fruktansvärt dessa gamla behandlas.

I 61 % av boendena låstes de dementa in på sina rum eller på avdelningen och personalen lämnade lokalen på natten. I TV-programmet kunde vi se hur de dementa åldringarna på natten, män och kvinnor, oroligt irrade omkring på en låst avdelning iklädda sina blöjor.

Det är fruktansvärt att en stor del av Sveriges demenssjuka inte ges trygghet och säkerhet. De behöver självklart oavbruten närhet till personal, som skall kunna uppmärksamma att en enskild vill ut och få kontakt. Inlåsningen är helt enkelt och självklart olaglig. Det är straffbart och olaga frihetsberövande. Men ansvariga politiker går naturligtvis fria. Våra politiker är så hårdhudade att de kan gå upprätt utan ryggrad.

Socialstyrelsen kritiserar även socialnämnden i Piteå kommun, där tv-programmet spelats in, för att inte ha tagit till sig, analyserat och åtgärdat brister inom verksamheten. Detta trots upprepade klagomål från allmänhet, personal och anhöriga om bland annat underbemanning. Socialnämnden ska senast den 1 december redovisa vilka åtgärder som har vidtagits för att komma till rätta med bristerna. Jag antar att ansvariga ledamöter i den socialnämnden avgått liksom den i TV svamlande ordföranden i kommunstyrelsen?

Både V och SD har i riksdagsmotioner tagit upp frågan om nationella riktlinjer för bemanningen i demensvården, men i förra veckan bordlades frågan i socialutskottet. Nu såg de övriga rödgröna sin chans att återigen sätta regeringen på pottan. Nu visste man ju att SD, som inte fick skriva på, skulle biträda motionen och regeringen motsätter sig bemanningskrav i demensvården.

– Jag tror det är jätteviktigt att man hela tiden har en dialog om hur stora vårdbehoven är hos patienterna och hur man ska bemanna. Men lika viktigt är till exempel att personalen som är där har god utbildning, sade ansvarig minister Maria Larsson (KD) till TT i valrörelsen.
– Någon gång måste väl ändå politiker sluta prata och fatta beslut, säger jag.

Vi kommer naturligtvis att bifalla det här, vi har ju gått till val på frågan, säger Per Ramborn (SD), som själv har jobbat 25 år inom äldreomsorgen. De sanningar som de rödgröna nu söker dölja är alltså att de ser möjligheten att åter köra över regeringen och att de egentligen bifaller en SD-motion i riksdagen.

Vid årsskiftet blir Ulf Kristersson (M), han som försåg sig med en lägenhet hos Ersta diakonianstalt, ordförande i Pensionsgruppen med fem partier efter Cristina Husmark Persson. Ingen pensionär lär tro på en förbättring. Tvärt om! Landets fem stora pensionärsorganisationer har i stället startat en egen Pensionärsgrupp. Målet är att tänka ut hur det dåligt fungerande pensionssystemet skall kunna förstärkas.

Apropå pensionssystemet, så har EU-kommissionen gjort en genomgång av medlemsländernas pensionssystem. Den visar att svenska pensioner hamnar i strykklass. När dagens 27-åringar går i pension kommer de att ha Europas näst sämsta pensioner. Bara Estland beräknas hamna lägre än Sverige.

För Sveriges del kommer man 2048 att få en pension på mindre än 50 % av lönen. 2008 var siffran 65 %. Sedan skall man veta att alla reala lönehöjningar uteblir efter pensioneringen, liksom kanske de skattesänkningar ickepensionärer får.

Hur är det med allt prat från Alliansens sida om att pensionerna skall bli så mycket bättre med några fler i arbete än vi nu har? Hur trovärdigt tror du att det är?

2010-12-07T22:07:00.000+01:00

Hugget i sten?

För så där 1700 år sedan översatte Hieronymus Bibeln till latin, Versio Vulgata. Hans version skrevs sedan av av andra, förändrades lite i taget och kommenterades under 1200 år.

Så, runt år 1500 kom boktryckarkonsten till Europa. I tidigare versioner fanns konsten flera hundra år tidigare på andra håll. Nu ändrades villkoren för att skriva och läsa. Fler själar kunde tillgodogöra sig skrifterna. Bibeln fick en fastare form även om en del teologiska strider fortsatte. Det var kanske vid den här tiden som Bibeln på allvar blev Guds eget ord för de kristna och egentligen inte ändras

Det skulle dröja ytterligare drygt 300 år innan alfabetiseringen satte in på allvar i Europa. Det vi kallar litteratur, författare och utgivare kom i alla fall för 500 år sedan, men är nu på väg att radikalt förändras igen. Med Internet, Google, Wikipedia, Encyklopedierna i datorn, alla bloggar, fåneriet i Facebook med mera och så nu bok- eller läsplattor.

Visst kan man hos det nya se en del av det gamla före tryckkonsten. T.ex. kommenterandet till blogginlägg, till Wikipedia. Böcker behöver inte längre alltid tryckas utan kan hämtas från databaser, varefter man kan ändra och kommentera o.s.v.

Nå, hugget i sten är väl inte så mycket av det som skrivs nu för tiden och väl är nog det.

2010-12-07T00:09:00.000+01:00

Översvämning i datafloden

Det handlar om Facebook och allt det infantila, abderitiska, naiva, puerila man tvingas läsa om man inte avleder en del av datafloden. Synonymerna, liksom närbesläktade ord, är många, men ett som också bör nämnas är strunt och att drunkna i strunt kan inte vara roligt.

Vänskap är ett grovt missbrukat begrepp. Sann vänskap har absolut ingenting med vänskap på Facebook att göra. Sann vänskap tål dessutom t.ex. avvikande politisk uppfattning och kritik, men sann vänskap är tyvärr inte så vanligt förekommande som jag skulle önska.

Många har hundratals ”vänner” på Facebook. Fem- sexhundra ”vänner” är inte så ovanligt. S.k. kändisar och politiker har inte sällan tusentals. Vad väntar de sig då av sina ”vänner”? Politiker väntar sig självklart röster i val och budskapets spridande. Artister hoppas på ökat kändisskap och alltså reklam. Den unga mamman vill dagligen visa alla ”vännerna” världens finaste, vackraste och gulligaste barn. Någon kritik för struntskriverier vill säkert ingen ha och vem som helst skall naturligtvis kunna skriva strunt. Bara det inte sker på väggarna i offentliga toaletter.

På samma sätt skall man inte heller behöva läsa en massa strunt. På nätet finns oerhört mycket bra att läsa, men just på Facebook finns avsevärt mer strunt än läsvärt. Antagligen är det likadant på Twitter.

Jag är säker på att tanken med såväl Facebook som Twitter var god och att det är användarna som förstört systemet. Att dessa bloggvarianter skulle svämma över av i huvudsak återupprepat banalt strunt hade man säkert inte tänkt sig.

Vi gör ett litet experiment.
Antag att du har 150 ”vänner” på Facebook. Antag vidare att du en kväll bestämmer dig för att önska god natt på Facebook. Antag att dina ”vänner” bara har 50 vänner var. Antag att 100 av dem svarar: ”Tack detsamma!” Det kan tacksamt läsas av 100 x 50 ”vänners vänner” av vilka en del bestämmer sig för att också önska God natt på Facebook o.s.v.

Orealistiskt? Ja, men det hade kunnat vara elakt skvaller om kungahuset och skickats på förmiddagen! Inlägg och kommentarer på Facebook hade kunnat bli väldigt, väldigt många och droppat in från flera håll. Med mycket sådant går en del tid för läsning av goda böcker bort.

Ja, du har rätt! Det finns många gamla griniga gubbar, som emellertid på gott och ont utvecklats till orädda sanningssägare.

Vid det här laget har jag tackat nej till en hel del vänförslag. Här är det senaste från häromdagen. Det kom från en dam i USA. Hon fanns på Lennarts vänlista, så jag frågade om han kunde lämna referens. Det kunde han inte. Han kände henne egentligen inte. Hon var en före detta arbetskamrat. Jag tror att många desperat försöker utöka sin vänlista.

Jag har för andra gången städat ytterligare i min vänlista (datorn undrar om jag inte menar vinlista), men det skall städas mer. Du, som vill säga mig och Birgit något, eller skicka bilder kan göra det selektivt via e-post. Det vore mer välartat och skulle rent av kunna tyda på vänskap.

Osökt har jag kommit in på datalagring. Det som skrivs på nätet, även på Facebook, skall lagras för mycket, mycket lång tid och här kommer till del kalla krigets stora bergrum väl till pass. Vi ägnade oss under fem decennier efter andra världskriget åt att bygga dessa till stor del gigantiska bergrum till skydd mot kommunismen.

IBM har beräknat att det varje dag skapas 15 petabyte data. Det är åtta gånger mer än all information som finns i USA:s samtliga bibliotek. (SvD innovation 6/12 2010) En byte är ett tecken eller ibland ett helt ord uttryckt i bits och 15 petabyte betyder 15 med 15 nollor efter. Fattar du?

Mängden under ett år lagrade data ökade 2009 med 62 %. Ingenting tyder på att tillväxten avtar. Om man tänker sig att man sparde den nuvarande datamängden på dvd-skivor som staplas på varann, så skulle man få tre jämnstora högar, som når mellan jorden och månen. En del skulle vara infantilt strunt.

Problemet just nu är: Hur skall man i framtiden kunna söka med framgång i dessa oerhörda mängder data? Ja, genom att ”tagga” filerna på något klurigt sätt.

Dina barnbarns barnbarn kan komma att läsa vad du skrivit i Facebook!

2010-11-24T22:30:00.000+01:00

Hej på Dig, det var inte igår!

Jag har en hel massa ursäkter till att jag skriver så lite i bloggen, men skall inte trötta dig med dem. Ont i halsen har jag. Det känns som ”lindrig halsböld” och hostar gör jag. Detta helt oberoende av viljan att skriva i bloggen. Däremot kan det finnas ett samband med rökning, bakterier, virus eller något annat. Prov har tagits. Ni vet, det där som ger kräkreflexer. En liten fördel med mitt tillstånd kan jag se. Det legitimerar tagandet av en rejäl gammaldags konjaksgrogg, något jag dock är ensam om att se i vårt hushåll.

Så var det ämnet för det här inlägget? Inga problem, det får väl bli några stycken allt efter som. En gammal ”pensionärsdjävel” kan ha hur många som helst på lager. Apropå ”Pensionärsdjävlar”: Där fick du 70- allt! Man skall inte underskatta äldre pensionärer. Vår statliga TV har faktiskt gjort en insats, fått en del yngre att fundera, vilket faktiskt inte skadar.
Det roligaste för en gammal tittare som jag var att så tydligt kunna se, hur signalerna kors och tvärs började skickades mellan de unga grundlurade hjärncellerna.

Och så, apropå något obegripligt. I dagens Söderhamns-Kurir finns en av Margareta B. Kjellins, riksdagsledamot (m) vanliga insändare, men denna gång med rubriken ”Pensionärerna får sänkt skatt nästa år”. Insändaren avslutas: ”Vi inom Moderaterna gläds åt det faktum att under 2011 är det pensionärernas tur för skattesänkning, en glädje som vi tror oss dela med många.”

Den här skattesänkningen lovade Alliansen redan i god tid före valet. Det är alltså på intet sätt något nytt. Däremot var moderaterna och alldeles särskilt Margareta B. Kjellin helt emot den till dess att opinionsundersökningarna entydigt pekade mot rödgrön valseger och Mona Sahlin lovat lika skatt mellan pensionärer och löntagare. Margareta B. Kjellin skrev i oktober-november 2009 ett antal e-postmeddelanden till mig där hon helt klart angav att någon skattesänkning för pensionärer inte kunde komma i fråga. (All denna e-post finns kvar och kan publiceras.) Däremot skulle ytterligare jobbskatteavdrag komma, till fromma för framtida pensionärer (och alltså henne själv).

I november 2009 lämnade jag Moderata Samlingspartiet (men i valet inte Alliansen) efter 6 decenniers medlemskap, varav 18 år i kommunfullmäktige, 9 år i kommunstyrelsen, totalt 160 års s.k. ”tunga” kommunala uppdrag för Moderata Samlingspartiet och partiets förtjänstmedalj. I huvudsak gjorde jag detta på grund av Margareta B. Kjellins inställning till en skattesänkning för pensionärerna.

Och så nu denna insändare: ”Vi inom Moderaterna gläds åt det faktum att under 2011 är det pensionärernas tur för skattesänkning…”?

2010-11-11T22:43:00.001+01:00

Den 9 nov. var det, som hon fyllde 80!
Det var fullt hus, men det är ju inte så stort. Idag, när vi vinkat av de siste gästerna, Gudrun och Kalle, så ringde de från Busstransport i stan och meddelade att det kommit 10 kg fraktgods från Tyskland. Bättre sent än aldrig! Eller hur Erik?
Nåja, det som fanns räckte väl med ett nödrop från mig.
Idag var Birgit bjuden på lunch av SPF och jag fick hedersuppdraget att agera taxichaufför.
Den 15-åriga har vi just provsmakat.
Ha det bra i snön!

2010-11-04T23:02:00.000+01:00

Lars Ohly flinar inte längre

Det senaste året har Lars Ohly ständigt visat upp sitt flin om inte rent av skratt. På TV och från riksdagen såg jag härom kvällen att han nu återtagit samma min som Hilding Hagberg en gång visade upp, den ensammes. Det är väl klart att varken huvuddelen av sossarna, eller miljöpartisterna egentligen ville ha med vänsterpartister (kommunister) att göra. Men vad gör man inte för att få makten, att kanske kunna fördubbla riksdagsarvodet till ett ministerarvode och sedan kanske förtidspensionera sig med ministerpension fram till 65+, som Margareta Winblad med betalningen till sitt företag för att försöka fuska till sig alla pengarna.
(Du, som inte vet, får slå upp den hela livet moskvatrogne Hilding Hagberg i Wikipedia.)

Apropå kommunism, som ju förutsätter enpartidiktatur, så kräver Lars Ohly att de svenska soldaterna snarast skall lämna Afghanistan. Enbart civil hjälp skall lämnas. Men hur lämnar man civil hjälp i Afghanistan utan militärt (polis-) skydd mot de religiösa fundamentalisterna? Utbildningen av tillräckligt många demokratiskt skolade Afghanska soldater och poliser tar ju lång tid. Ja, ekonomisk hjälp kan förstås lämnas. Men Afghanistan är faktiskt ännu mer korrumperat än Sverige, så den hjälpen skulle inte komma folket till del och det är väl det som är meningen?

(Om du tror att vi svenskar inte är korrumperade så tar du fel. Vi har världens högsta skatter bl.a. beroende på korruption. Jag tänker t.ex. på alla svartjobb, som exempelvis vid nybygge inte passar till Rut-avdragen. Tack Alliansen ändå för Rut, som gör att många åldringar kan hålla skiten ifrån sig utan att tnyttja svartjobb och alltså skattefusk.)

Apropå korruption: Enligt Mona Sahlin för en tid sedan skall internationell säkerhet vila på ett starkt globalt nätverk under Förenta Nationernas (FN:s) ledning. Lars Ohlys parti och miljöpartisterna var extra tydliga. Ett FN-mandat skulle vara grunden för att sända svensk militär utomlands.

Sant är att FN gjort och gör mycket gott. Det vore ju konstigt annars. De jobbar mot fattigdom och förtryck, delar ut mat och annat vid katastrofer, arbetar för hållbart klimat, fredligare jord, utbildning och kultur. MEN…!

Bland de 192 medlemsstaterna i FN hittar vi många enpartistater, diktaturer, under rent ut sagt vidrig regim. Sådana som vill skyla över egna missgärningar och peka ut andra, demokratiska stater som brottslingar.

Tanken var god, när FN bildades på initiativ från USA. Tyvärr kom ju redan från början det kommunistiska Sovjetunionen med liksom det sedermera kommunistiska Kina. Såsom segrarmakter hamnade de dessutom i det s.k. Säkerhetsrådet, med vetorätt beträffande demokratiska beslut. Sedan dess har ”skurkstater” strömmat till FN och FN:s möjligheter att verka blir därefter.

Ett exempel gavs nyligen i en artikel i tidskriften Neo (liberal). Chefredaktören i Neo, Paulina Neuding, fick i september följa förhandlingarna i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Bilden hon gav blev skrämmande.

Sjuksköterskan Kristyana Valcheva skulle inför rådet i Genève berätta hur hon och fem andra personer behandlades i Libyen, att de grundlöst anklagades för att avsiktligt ha infekterat 400 libyska barn med hiv.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas det lilla liv det blev i svenska media när de här människorna fängslades, liksom de små notiser man noterade när de åtta år senare frigavs. Men de inte bara fängslades, de torterades och förnedrades under åtta år i Libyen.

”De slog oss över fotsulorna… De injicerade narkotika i mig, tog av mig kläderna…”

Rimligen tror man att ledamöterna i FN:s råd för mänskliga rättigheter satt tysta och begrundade vad Valcheva ville säga under bara två minuter. Men icke! Direkt avbröts sjuksköterskan av Libyens FN-ambassadör: ”Jag måste avbryta. Ordningsfråga!” Därefter turades några stater med alldeles egen uppfattning om mänskliga rättigheter Iran, Kina och Kuba om att avbryta och kräva att Valcheva inte skulle få tala till punkt.

Tyvärr vimlar det av medlemsländer, diktaturer i FN, som är helt emot vad vi i västerlandet menar med mänskliga rättigheter. Tanke- och yttrandefrihet, tryckfrihet, fria hemliga val o.s.v.

Den surrealistiska känslan när Irans representant i rådet i Genéve tar upp polisbrutalitet i Tyskland och brott mot kvinnors rättigheter i Sverige. Kommer ni ihåg, det är inte så länge sedan? Samma Iran som låter stena kvinnor till döds då deras man påstår att de varit otrogna. OBS! Inga direkt dödande stenar får användas! Bara mindre.

FN har just fyllt 65 år och lär vara till för att varje människa skall få komma till tals och tas på allvar. Sossar och miljöpartister har just tagit sitt förnuft till fånga om Afghanistan och lämnat Lars Ohly ensam bland dem som är emot att kämpa för mänskliga rättigheter i Afghanistan.

2010-10-17T00:28:00.002+02:00

Miljötänk

Från den 25 sept. har jag läst en till tegelsten av Tom Clancy och är nu inne på Jan Guillous åttonde bok om Carl Hamilton. Det var kring två decennier sedan jag läste de här böckerna. Nu kan de läsas med ”nya ögon”, alla detaljer är glömda, och de engagerar. Jag skriver nog mer om detta senare, nu får det, tillsamman med höstsysslor utomhus, förklara mitt sparsamma bloggande.

Energiskog

Jag äger några tallar, björkar och aspar i Lappland och får därför Holmen Skogs tidning ”Skog och virke”. För det är jag tacksam, det är en bra tidning. I senaste numret skriver professorn Björn Zethreus vid Linnéuniversitetet i Växjö. Hans ämne är bioenergiteknik med inriktning på hållbar utveckling. Jag måste, utan att avvika från hans tankegångar, presentera en egen variant i ämnet.

Alla vet att jorden har en omkrets av sådär 4000 mil. Då är det lätt för den som gick i skolan på katederundervisningens tid, att räkna ut ytan. Övriga kan nog hitta uppgiften på Internet. Ytan är ungefär 500 miljoner kvadratkilometer (km2). Den som gick i skolan när det fanns en riktig sådan vet kanske också att 70 % av den ytan är hav och stora sjöar. Kvar blir så där 150 miljoner km2 land.

Nästan en tredjedel av detta land är öknar, ständigt fruset land eller berg i dagen. Nästan en annan tredjedel består av skogar och nästan en tredjedel består av torra gräsmarker (stäpp, prärie, savann eller liknande).

Av den knappa sjättedel som blir kvar är 2/3 gräsmarker som duger till bete. Resterande 1/3 (25 miljoner km2) är jord som går att bruka och ger människor föda.

Den odlingsbara delen motsvarar ungefär en villatomt per jordinnevånare. Idag med knappt 7 miljarder människor på jorden. Om så där 40 år beräknas vi kunna vara 9 miljarder. Muslimer och en del katoliker, men även andra kristna gör ju vad de kan för att vi ska bli så många som möjligt.

Kan vi anta att du förstått att denna lilla jordbruksmark, som inte behöver konstbevattnas, måste tas tillvara på rätt sätt? Alltså utan konstgödning och utan gifter? Att den behövs för framställning av mat och fibrer till kläder? Att det i längden är alldeles orimligt att odla energiskog på åkermark, vilket idag sker med ekonomiskt stöd och påhejat av miljötoken?

Lika orimligt är det att använda skog (ungefär 28 % av jordytan f.n.) för annat än marginell energiproduktion. Den behövs för att bygga bostäder, till trävaror och pappersprodukter. Dessutom för att alstra det syre vi behöver fylla på för allt levande liv.

Vi måste inse att varje människas användbara del av jorden redan är väldigt liten och att den blir allt mindre.

Vindkraft igen

1987 -1988 genomförde dåvarande energiministern, Birgitta Dahl den s.k. Vindkraftutredningen. Om detta skrev jag ett långt inlägg i tre delar i denna blogg. Det hittar du under ”Energi och miljö” och det infördes den 17 febr. 2009. Till stor del var det fråga om något jag skrev redan i början av 1990-talet, alltså för snart 20 år sedan, men som fanns sparat i min dator.

I vindkraftutredningen sades det att staten endast skulle stödja vindkraftutbyggnad i de vindrika områden som enbart finns i södra Sverige. D.v.s.

1. Kustområden från norra Bohuslän till Gävle.
2. Havsområden inom samma gränser.
3. Jordbruksbygder med stora öppna områden (t.ex. Västgötaslätten och Skåne).
4. Områden kring de stora sjöarna (Vänern, Vättern)

I Norrland bromsas den i huvudsak sydvästliga vinden av ”kölen”, skogar och berg och där kunde enstaka vindkraftverk i vindrika områden komma ifråga, men endast i privat eller kommunal regi.

I södra Sverige tänkte man sig 3 000 stora vindkraftverk på land och uppemot ett par tusen till havs i en omedelbart förestående utbyggnad. När det precis enligt min dåvarande förutsägelse efter 15 år och våldsam lobbying från vindkraftindustriers sida blev allvar, protesterade de som skulle bli grannar både privatpersoner, kommuner och länsstyrelser. Utbyggnaden bromsades, begränsades eller uteblev.

Man tyckte att det glesbefolkade Norrland skulle passa bättre och med ett ordentligt tilltaget statligt stöd kunde ju även Norrland ifrågakomma. Lönsamhet betyder ju då föga.

Nu 20 år senare är det allvar och den ena Norrlandskommunen efter den andra liksom innevånarna protesterar, men ibland vinner intressenterna i Vindkraftsbolagen. Miljööverdomstolen har just lämnat tillstånd till 30 vindkraftverk på Glötesvålen i Härjedalen. En följd är att Mittådalens sameby talar om smärtgräns och att kanske tvingas lägga ner verksamheten.

Kommunerna i Hälsingland har vaknat och vill begränsa de vilda planerna på vindkraftsutbyggnad. Hälsingland är inget som vanligen förknippas med rennäring, men nu väntas det kunna bli aktuellt att utnyttja Sametingets reservbetesmarker, som sträcker sig ner till Söderhamn. Men i hälsingeskogarna håller sig ju stockholmarna med varg och björn och hur blir det då?

Nu kolliderar miljö- och energiintressen. Turistnäringen, som är så viktig för kvarvarande norrlänningar liksom presumtiva vindkraftgrannar protesterar mot utbyggnadsplaner för vindkraftsparker och förstörande av naturvärden. Vindkraftsparkerna kräver stora områden.

Fler och fler tycker sig inse att kärnkraften skall ersättas med ny effektivare och ännu säkrare kärnkraft!

2010-09-29T20:50:00.004+02:00

Lustigt

Mitt förra inlägg skrev jag den 24 september. Det handlade framför allt om att Alliansen måste ta tag i invandringspolitiken. Där finns mycket att göra.

Nyligen meddelades från Miljöpartiet att man, efter förhandlingar på initiativ från Alliansen, just i den frågan kommer att samarbeta med Alliansen. Lars Ohly och de andra extremisterna i hans lilla parti blev givetvis helförbannade. Samarbete med "de andra" för att lösa ett av Sveriges viktigaste problem ses inte där med blida ögon.

Jag inbillar mig inte att allianspolitiker eller miljöpartister av någon betydenhet läser min blogg för att ta råd. Det gläder mig bara att miljöpartisterna verkar ha förstått problemet och verkar beredda att hjälpa till.

Det är emellertid inte bara SD som är ett problem i sammanhanget. Flyktingpolitiken måste i grunden reformeras och alltså de gamla sossereglerna för flyktingmottagande måste ändras. De är ett enda stort misslyckande.

2010-09-24T01:01:00.001+02:00

Problemet

Sverigedemokraterna (SD) har blivit vågmästare i Sveriges riksdag. Just det, det är ingen nyhet längre det är verklighet. En hemsk verklighet men är det så konstigt? Mitt svar är nej. Det är väljarna som valt och väljarna har jag tidigare beskrivit. Exempelvis har jag någon gång nämnt att en hel del av dem har ett IQ under 100.

Våra politiker från vänster till höger har i decennier demonstrerat sin oförmåga att hantera såväl invandrare/flyktingar som främlingsfienderna.

Själv upplevde jag, som skolpolitiker, 70-talets diskussioner om vad som var kultur. De initierades av vänstern, (s) och (vpk). Kultur skulle vara att leva, att leva fritt, efter eget huvud och för ungdomar utan påtryckningar från vare sig föräldrar eller lärare. Det skulle vara fri fostran, eller uttryckt på annat sätt frihet från fostran. En omedelbar följd blev att förskolan lämnade barn till lågstadiets första klass, som hade helt klart för sig att i skolan gjorde man som man ville. För att få sin vilja igenom skulle man skrika, stampa och om nödvändigt slåss eller åtminstone slå sönder något. Hörselskador började småningom uppträda hos lärarna.

Folkbildning i vidaste bemärkelse är sedan urminnes tid kulturens viktigaste yttring. Men hur går det när medborgarna inte längre läser böcker. Människorna kan inte sägas läsa böcker, när det blir en á två böcker per år, och då är det knappast kvalificerad litteratur. Knappast heller populärvetenskap. Antalet sålda titlar av översatt kvalitetslitteratur har under senare tid halverats och biblioteken försöker sedan länge överleva genom komplettering med annat än böcker. Skolbiblioteksverksamheten har under lång tid minskat sin verksamhet.

Utbildningen i svenska för invandrare håller inte sällan en katastrofalt låg klass. Ex.: Mannen med invandrad hustru måste rätta svenskan i lärarens instruktioner inför hustruns hemarbete. Eleverna vid lärarhögskolan i Uppsala får lära sig att mellanstadieeleverna skall bibringas kunskapen att alla barns morfar och farfar har tyranniserat mormor resp. farmor. (Det förstås att ifrågasättande av detta genusvetenskapliga faktum kan påverka högskolebetyget.)

Det kan inte vara lätt att integrera flyktingar från t ex Somalia och många flyktingar lever f.n. i vårt samhälle utan minsta utsikt till jobb (och jobbavdrag). Den lågavlönade svensken med bristande bildning tycker inte om att betala hög skatt, som går till invandrares, inte ens flyktingars bidrag över mycket lång tid.

En väsentlig uppgift att under Alliansens fortsatta verksamhet måste vara att ta itu med dessa problem. Kan det göras utan att förändra vänsterpartiernas flumskola, nu närmast grundmurad sedan tre decennier? Vi behöver också få alla som kan i arbete och det krävs i så fall mer än jobbavdrag. Miljöpartiet skulle kunna rädda Sverige genom att se till att vi får den enda möjliga funktionsdugliga regeringen. En regering som blir oberoende av Sverigedemokraterna med sin retoriskt begåvade partiledare, som faktiskt lyckas ge ett intryck av viss bildning.

2010-09-19T12:22:00.002+02:00

Rödgrön definition

När de rödgröna talar och skriver om de rika, så skall man ha klart för sig att de i definitionen inkluderar så gott som alla heltidsarbetande.

När de slopar RUT-avdraget kommer en hel del svartarbete tillbaka och många gamla och sjuka pensionärer, som vill leva alltigenom hederligt, blir utan nödvändig hemhjälp.

2010-09-16T04:33:00.003+02:00

Löftespolitik m.m.

Inför valet 1994 sade Mona Sahlin i en annons från socialdemokraterna i Expressen: ”Vi tänker höja skatterna med 3,7 miljarder nästa år, inte 80 miljarder. Däremot ska jag och Gunnar Hökmark betala mer i skatt. Det har vi råd med.”
( Moderaterna hade försökt beräkna vad sossarna skulle kosta skattebetalarna.)
Det blev inte 3,7 miljarder. Det blev inte heller 80 miljarder. Det blev 70 miljarder varav 40 miljarder redan under deras första år vid makten. Detta om Mona Sahlins trovärdighet.

Nu har de rödgröna lovat en begränsning av den fastighetsskatt de lovat införa. Bara fastigheter värda mer än 4,5 miljoner skall drabbas ytterligare. Fan trot!
Inom kort kommer t.ex. en ny fastighetstaxering och nya fastigheter lär passera den gränsen. Den nya skatten skall betalas och dess storlek avgörs helt av taxeringsvärdet och har ingen koppling till husägarens betalningsförmåga. Den begränsningsregel de rödgröna föreslagit innebär t.ex. att den som har inkomster över 13 306 kr och högt taxeringsvärde får höjd skatt.

På 1980-talet drev Socialdemokraterna inför val och hårt frågan om en lagstadgad sjätte semestervecka. Efter det valet har inget av detta åter hörts av.

Ingela Thalén var socialminister i socialdemokratiska regeringen 1990. I SVT Aktuellt tillfrågades hon om varför vallöftet att förstärka föräldraförsäkringen inte infriats. Hon svarade: ”Det är ett löfte att det är en målsättning som vi lovar att ha som mål att arbeta för.” Det blev också borgerlig regering efter detta. Tyvärr med landet i allvarlig ekonomisk kris orsakad av ansvarslös socialdemokratisk bostadspolitik och därav följande bankkris. Jag har i minnet alla krissammanträden sossarna i Haninge kommun kallade till och som ofta gällde deras oro över kommunens borgensförbindelser i miljardklassen till de kommunala bostadsbolagen, som hotades av konkurs.

År 2006 lovade Alliansen att behålla förbudet att uppföra nya kärnkraftreaktorer. Den 17 juni i år togs beslutet att åter tillåta sådana. Ett bra beslut, men det är ett löftesbrott.

Strax före valet 2006 sade Fredrik Reinfeldt att det inte skulle bli några förändringar i uppskovsreglerna för reavinstskatt vid byte av fastighet. Ändå infördes 2008 en begränsning i uppskovsmöjligheten och en ränta på uppskov, en uppskovsskatt. Denna skatt gjordes dessutom retroaktiv, d.v.s. redan stadfästa räntefria uppskov belades med ränta. Förvaltningsrätten har fastslagit att denna skatt är retroaktiv och alltså strider mot grundlagen, mot författningen, men lämnat det utan åtgärd. Moderata Samlingspartiets ohederliga uppträdande i detta fall var en av flera orsaker till att jag efter 6 decennier, varav 3 som fritidspolitiker, lämnade partiet år 2009.

En bra sak är att Alliansen försöker få så många som möjligt i arbete och att man försöker komma åt ett utbrett fusk inom områdena långtidssjukskrivning och förtidspensionering. Särskilt hårt och alltför hårt driver Moderata Samlingspartiet detta. Vem som helst kan idag se och höra hur verkligt sjuka människor drabbas. Hur de kommer att tvingas avyttra egendom, husdjur, stugan där de bor, för att i stället för berättigad sjukpension få socialbidrag. Fundera gärna vidare på varför jag sedan ett år lämnat detta parti.

Innan jag lämnade partiet hade jag flera kontakter (e-post) med de två främsta riksdagskandidaterna för Gävleborgsmoderaterna. Vi diskuterade särskilt pensionärernas försämrade villkor under Alliansens tid vid makten. Detta har jag redan tidigare skrivit en del om under inrikespolitik.
Motivet till att pensionärer med låga inkomster skall betala högre skatt än andra kunde de inte redogöra för. De återkom bara hela tiden till att pensionärer faktiskt också fått mindre skattesänkningar. (Den ena, riksdagsledamot med 5 år vid Uppsala Universitet, dessutom till sin egen dåliga pension som vårdlärare (Sic!)). Att en del av pensionärerna fått retroaktiv skatt för fastighetsförsäljning var säkert dolt i töcken hos dem. Här finns alltså ett annat skäl till att jag inte längre är moderat.

Slutligen och ändå: Den här gången gäller valet inte bara parti, utan också block. Då kan mitt val bara bli det där LarsOhly, Mona Sahlin, Thomas Östros, Maria Wetterstrand m.fl. INTE ingår. Sverige måste få tid att friskna till ordentligt, men moderat är jag inte längre.

Post scriptum 17/9

I inlägget ovan hade jag glömt följande tänkvärda upplevelse under senaste tiden:
De båda moderata riksdagskandidaterna jag nämnde ovan "klargjorde" i januari-februari för mig att vi pensionärer minsann hade det så bra att vi inte skulle ha några skattelättnader. De skulle gå till dem som arbetar, för att någon gång i en avlägsen framtid kanske förbättra pensionerna. (Jag skulle tro att de arbetsgivare som anställer 83-åringar är väldigt få.)
Nå, när de rödgröna så småningom kungjorde att de kraftigt skulle sänka skatten för pensionärerna, så hände det sig ändå att moderaterna lovade en sänkning av den skatten med 7,5 miljarder. Då var det plötsligt möjligt. Pensionärsrösterna hade blivit viktiga. Kanske får jag uppleva den där sänkningen - kanske inte?

2010-09-09T00:03:00.001+02:00

Jag lever

Jag har inte skrivit knäpp i bloggen sedan 28 augusti, men jag finns fortfarande.
Jag är så upptagen av mina böcker och så måste jag ju någon gång klippa gräsmattan, sola mig mot söderväggen med en slurk kaffe och några cigaretter. Idag var jag faktisk på byggshopen, köpte bräder, sågade dem till den bredd jag behövde och grundmålade dem. Mellan varven har jag läst Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Inte illa va? Du har väl läst den boken? Jag dröjde alldeles för länge med det. Det visade sig förresten att han inte bytte tofflorna mot skor innan han vandrade iväg. Jag kände igen mig på flera sätt.

Jag har också för andra gången börjat läsa Tom Clancys tusensidiga böcker. Faktiskt två av dem och just nu den tredje.

Jag talade förresten med min son och nämnde mitt intresse för Clancys böcker. Han sa: ”Jag har läst ett par av dem, men han är alldeles för mycket höger, så det blev bara två och Jan Guillou då som visat sig ha varit engagerad av KGB!” Vi pratade inte färdigt, eftersom jag inte kommenterade detta.

Min kommentar skulle ha varit: Clancy är utan tvekan amerikansk patriot och säkerligen på högerkanten. Men han redovisar i dialoger också fina vänsterargument och han är definitivt inte rasist. Jan Guillous vänsterinställning liksom i övrigt allmänt avvikande politiska inställningar har länge varit kända. De bådas politiska inställning rör inte mig i ryggen, så länge jag kan läsa de bådas i hög grad spännande och i övrigt intressanta böcker. Det finns många exempel på bra romanförfattare med extrema politiska uppfattningar.

Nu skall jag borsta gaddarna och natta mig själv lite tidigare än vanligt. Klockan är bara 00.00.

2010-08-28T21:42:00.002+02:00

Lyskväll

Det är något vi har här efter ostkusten. Man ställer ut marschaller och lyktor som speglar sig i vattnet, men också vi och våra grannar sätter ut lyktor, trots att vi har en bit till stranden.

Till middag fick jag som förrätt en skiva kavring med gravlax i härlig sås och sedan älgskav med kantarellstuvning och mandelpotatis.

Till hörde först OP och sedan Santa Ana från Mendoza, ni vet den där högslätten i västra Argentina. Inget dåligt vin trots hyfsat pris.

Min ledsagare kan vara en pärla eller guldklimp när hon vill och inte ryter åt mig. Nu har jag kokat kaffe åt oss och hon fryser in dagens lingonskörd. Den fixade vår dotter just innan Thailändarna hittade stället.

Ha det bra Ni också!

2010-08-28T00:02:00.003+02:00

Toffelhjälten

Jag har köpt nya tofflor - ungefär 500 spänn. De gamla som efter ca 15 år passade perfekt var inte helt slut, men båda sulorna var helt avbrutna. Ni vet där sulan böjs när man går.

Det var himla bra tofflor. Jag glömmer ju inte sällan att byta till skor, när vi skall ut på stan och de såg ju nästan ut som ett par skor, även om de saknade s.k. kappa (alltså omslöt inte hälen). Just nu minns jag när vi tog USA-borna med till Skansen (10 år sedan) och jag nästan framme där kom på att jag skulle få tillbringa en dag på Djurgården iklädd tofflor.

Problemet med de nya tofflorna är att de ser ut som ett par tofflor, typiska tofflor, ni vet såna där som gamlingar har. Jag har redan ett par gånger varit ute och handlat iklädd tofflor, men det syns ju ännu att de är nya i alla fall.

Det här har praktiskt taget blivit rutin. Vad skall jag göra? Närminnet (direktminnet säger man om datorer) blir ju bara mindre för var dag. Dessutom påstår Birgit att jag har börjat släpa fötterna efter mig. Det har jag inte alls! Det är tofflorna som släpar.

2010-08-24T21:43:00.001+02:00

Politiker

Alla politiker har en uppfattning. Den styrs av ett partiprogram, som de en gång har anslutit sig till. Sunt förnuft lämnar de då därhän – eller – anser vara detsamma.

Politik är inte sällan ett billigt yrke i hög grad påminnande om medeltida köpslående på bytorget. Tre fina grisar mot en ko eller något. Släng vid behov in en liten tunna öl. Korruption är inte ett så väldigt avlägset fenomen och kommuner, landsting och stat styrs av politiker.

Människan är det enda djur som kan rodna. Och som har anledning att göra det, sade på sin tid Mark Twain. Jag misstänker att han i första hand tänkte på en del politiker.

Undantag finns, men politiker har ofta hudar som får en noshörnings att te sig som blomblad. Ibland är de så hårdhudade att de kan stå för sig själva utan ryggrad och det gäller såväl kvinnor som män.

Så här i elfte timmen inför valet bollar våra politiker med buden precis som på det medeltida bytorget. Nu vill moderaterna sänka skatten till samma nivå som de röd-gröna. Varför inte också åtminstone en bägare beskt öl, men då får väl talesmannen för de äldre, fru Margareta spatt?

2010-08-23T21:37:00.001+02:00

Ordning och reda

Jag läser och läser, som Marting Jung sade, ibland flera böcker jämsides. Samtidigt är något jag tyvärr inte klarar av.

Bl.a. har jag just slutläst Tom Clancys ”Kardinalen i Kreml”. En utmärkt historiebok om det kalla kriget även om historien är fiktiv. Det var 18 år sedan jag läste den senast och den påminner mig om något som yngre människor tydligen vet mycket litet eller ingenting alls om.

Nu ägnar jag mig bl.a åt ”Björnen och draken” (ja, just de två stora länderna), drygt 1 000 sidor av samme författare och från 2001, alltså fortfarande med i stort sett aktuell intrig. Den läser jag om efter bara nio år med god behållning, vilket kanske tyder på kort närminne.

Idag kom skatteverkets besked om slutlig skatt. Jag slog upp den pärm där jag sätter in mina deklarationer. Jag ville kolla om jag verkligen beräknat att betala sådan kvarskatt. Där fanns den inte och jag vet inte var den kan vara. ”Den ligger säkert på ditt skrivbord”, sade min alltid lika optimistiskt uppmuntrande hustru.

2010-08-21T21:17:00.007+02:00

Folkbildning eller En gräslig historia

Hur kunniga är vi svenskar? Är vi bättre skickade att rösta i demokratiska val än afrikaner i allmänhet var då Storbritannien, Frankrike, Spanien, Belgien och Portugal för ett halvsekel sedan lämnade över för införande av demokrati i respektive områden? Vi vet ju (?) exempelvis att överlämnandet resulterade i härskare som Muammar al-Khadaffi, Robert Mugabe, Idi Amin, Jakob Zuma och Jean Be´del Bokassa, som lät kröna sig till kejsare i "Centralafrikanska kejsardömet" och i sin kröning efterapade kröningen av Napoleon I, men så småningom dömdes till döden för mord, tortyr och kannibalism.

Etniska grupper, stammar och klaner under sina krigsherrar, liksom politiska partier, igångsatte omedelbart lokala krig, folkmord och strider om makten över snart sagt hela kontinenten. Dessa krig kom att stöttas på olika sätt av Sovjetunionen, Cuba, USA, och Kina under det kalla kriget, som till del fördes varmt här av dessa länder.

Är vi då bättre rustade för demokrati med allmänna val. Sådana infördes faktiskt i Sverige redan sex år innan jag föddes, då även kvinnor av tillräckligt många svenska män ansågs mogna för rösträtt. Man kan undra!

Skattebetalarnas förening har exempelvis nu låtit SIFO undersöka vad väljarna tror om hur skatten på pensioner förändrats under de senaste fyra åren med Alliansen. Resultatet skulle kanske kunna sägas tyda på att Sverige, var väldigt tidigt ute med reformen allmän rösträtt.

Vad är det då som har hänt? Jo,
2006 införde Alliansen Jobbskatteavdrag 1. Pensionärerna fick ingen skattesänkning.
2007 införde Alliansen Jobbskatteavdrag 2. Pensionärerna fick ingen skattesänkning.
2008 införde Alliansen Jobbskatteavdrag 3. (Ändrade skiktgränser för statlig skatt). Pensionärerna, som börjat väsnas, fick lite förhöjt grundavdrag.
2009 införde Alliansen Jobbskatteavdrag 4. Pensionärerna fortsatte klaga och fick ytterligare lite förhöjt skatteavdrag.
2010 beslutades om ytterligare lite förhöjt skatteavdrag för pensionärer från 2011, men det är fortfarande väldigt långt till rättvisa skatter.

Resultatet av Alliansens skattepolitik är att pensionärerna fått en skattesänkning, men att de i allmänhet betalar betydligt högre skatt än de som arbetar. Samtidigt har realvärdet av pensionen för äldre pensionärer sedan 20 år tillbaka minskat stadigt, beroende på att snittlönerna ökat med bortåt 60 %, medan pensionerna ligger nära nog fast i kronor räknat.

(Politikerarvodena har man naturligtvis ökat långt mer än 60 %. Ministerlönerna hade redan på Göran Perssons (s?) tid tredubblats sedan Carl Bildt var statsminister i början av 90-talet. Apropå politiker: Har du observerat Margareta Winbergs fiffel med sina arvoden från nuvarande jobb? Hennes rundligt tilltagna statsrådspension skall minskas med hennes arbetsinkomster. Då låter hon dem gå till ett av henne ägt bolag och menar att de då inte skall påverka pensionen. Hennes lön från Svenska Spel är antagligen sådan att hon inte skall erhålla någon statsrådspension alls. Den som har mycket vill ha mer, ja visst är det väl så, även bland socialister. Är det möjligen någon som tror att vi ska undanta Mona Sahlin och Lars Ohly?)

SIFO:s undersökning visar:

Väljarnas uppfattning om skatteförändringar avseende pension 2006 – 2010 är att 24 % vet att pensionärernas skatt något sänkts. 76 % tror att den antingen höjts, är oförändrad eller också vet de inte. Tre av fyra vet således egentligen inte vad politikerna här sysslat med. Ändå skall alla, och en del snart, gå i pension!

Bland äldre väljare har man lite bättre koll. I gruppen 65+ vet 34 % att skatten något lite sänkts även för pensionärer.

Bästa kollen på hur pensionärerna har det har Folkpartiets och Kristdemokraternas sympatisörer. I båda fallen anser sig 35 % veta att pensionärernas skattar något sänkts. Ändå – bara en av tre, vilket måste ses som bedrövligt. Uppfattningen att pensionärernas skatter har höjts är vanlig inom båda blocken. Folkpartisympatisörerna ligger här på ”bara” 15 % och är då klart mest välunderrättade.

I genomsnitt tog jobbskatteavdragen 19,5 miljarder av reformutrymmet i anspråk varje år. För att likställa pensionsinkomster med förvärvsinkomster skulle krävas 2,8 miljarder per år, alltså ett relativt begränsat intäktsbortfall för staten. Även om den ekonomiska utvecklingen under kommande år blir svagare än under 2006-2010 är det alltså sannolikt att en skattesänkning för pensionsinkomster är fullt genomförbar. En skattesänkning jag troligen inte hinner uppleva, men som skulle ge rättvisa.

Källor: Skattebetalarnas Förening, SIFO och mitt intresse för historia.

2010-08-19T22:34:00.002+02:00

Nätverk/Vänner/Facebook igen
Tidigare inlägg med knytning: Korrespondens 2/7.

Jag börjar med Charles Darwin en forskare vars upptäckter ligger i klass med Newtons/Einstens. Darwins, av seriös vetenskap bekräftade teori om livets uppkomst och utveckling på jorden, har dock gjort honom till vår mest kände vetenskapsman. I västvärlden egentligen bara ifrågasatt bland bokstavstroende kristna, t.ex. inom Livets ord. Hans nätverk omfattade ett par tusen personer, från framstående vetenskapsmän via diplomater, kolonialtjänstemän och officerare, till avelsspecialister, forskande amatörer, samlare, odlare och trädgårdmästare förutom släktingar och vanliga vänner.

Korrespondensen använde Darwin som ett av sina viktigaste arbetsredskap. Han insamlade, ordnade och utvärderade information från jordens alla hörn. Hans skriftväxling finns inte bara bevarad, den finns också tillgänglig på Internet. www.darwinproject.ac.uk. Databasen omfattar idag ca 15 000 brev och dokument i huvudsak till eller ifrån Darwin.

Breven publiceras också i bokform. 16 volymer har hittills utkommit och utgivningen väntas avslutad 2025 och omfatta 30 volymer.

Darwins skrifter, såväl tryckta som handskrivna, återfinns på http://darwin-online.org.uk. Ett projekt vid University of Cambridge och som innehåller kring 80 000sidor text och

20 000 personliga dokument.

Allt detta återspeglar Darwins storhet som vetenskapsman, men också hans förmåga till meningsfull kommunikation inom ett nätverk.

Du, som vill veta mer om Charles Darwin, rekommenderas idéhistorikern och professorn vid KTH Sverker Sörlins bok Den blinde skaparen. Boken är en mycket läsvärd sammanfattning på bara 300 sidor av Darwins liv och gärning.

Efter att ha givit exempel på ett stort och extremt meningsfullt nätverk växlar jag över till dagens så populära nätverksbildare i Facebook.

I SvD den 17/8 finns en artikel om olika kategorier Facebookanvändare, från vilken bilden ovan är hämtad. Den 18/8 följs den upp av en artikel om det nätberoende, påminnande om det hos unga killar, som sitter uppe hela nätter och spelar World of Warcraft eller liknande och som Facebook också verkar kunna utveckla, framförallt bland unga kvinnor.

På bilden har vi fem kategorier. Den längst t.h. är Realtidsrapportören. Artikeln handlar också om Föräldern som t.ex. distribuerar flera hundra bilder av BARNET, Politikern som startar Facebookgruppen ”Vi som tycker att Victoria och Daniel ska stå i bostadskö som alla andra (och städa själva). Status-statusuppdateraren som rapporterar om nytt jobb, ny klocka, senaste mobilen och bilen. Narcissisten, som delar ut 3 047 bilder av sig själv. Facebookparet, som i stället för att gå och lägga sig skickar varandra en virtuell kram. Flanören, som bara tittar och möjligen klickar på ”Gilla” så att meddelandet ”N.N. gillar detta” skickas över till alla i nätverket. Den annars sysslolöse o.s.v.

I mitt ”Facebookfall”: Facebook är både för mycket och för lite. Kanske är jag för gammal? Det kan bero på att mitt intellekt (det finns ett sådant) har blivit så långsamt att det tar alltför lång tid att sålla efter inloggning trots att jag rensat ut i mitt nätverk.

För mig är det ofattbart hur någon kan ha flera hundra ”vänner” i sitt nätverk, där dessutom en del gör flera inlägg om dagen, men å andra sidan förstår jag att yngre människor kan ha betydligt fler vänner än jag. Jag har t.ex. letat i Facebook och även annat nätverk efter gamla skolkamrater. Det finns inga. Yngre människor kan sannolikt hitta de flesta.

Nåja, jag har börjat logga in på Facebook så där varannan dag, men jag vet egentligen inte hur dess finesser används. Dem lär jag mig nog aldrig? Jag har numera en väl utvecklad aversion mot manualer, användarhandböcker, datorns ”Hjälp” och naturligtvis politiker som tycker att pensionärer har det för bra.

Valet 2010

2010-08-10T00:40:00.003+02:00

För ett tag sedan kom i pressen en artikel undertecknad av Mona Sahlin och Ingvar Karlsson. (Vår om politik okunniga ungdom orienteras här om att han är f.d. statsminister och ordf. för socialdemokraterna.) Där påstods helt riktigt att pensionärerna drabbats av straffskatt.
Jag har själv använt ordet straffskatt om det faktum att Alliansen tvingar pensionärer att betala
högre skatt än andra.

Moderaterna tror kanske att alla pensionärer är sådana som genom fusk (bedrägeri) blivit förtidspensionärer och är arbetsskygga. Allianspartierna har emellertid i samverkan med de rödgröna partierna fastställt det pensionssystem vi nu har. Ett system som innebär att pensionen inte följer löneutvecklingen och därmed drabbas av penningvärdesförsämringen. Som om detta inte är illa nog, skall vi pensionärer enligt dessa politiker också betala högre skatt än andra.

Samtidigt ökar medellivslängden, så att svensken (-an) är pensionär i drygt 18 år. Många alltså under längre tid än så. Detta med allt lägre pension år för år, samtidigt som utgifterna för t.ex. hjälpmedel, hjälp i hemmet, sjukvård, tandvård o.s.v. blir allt högre med åldern. Medellivslängden är självklart lägst i Gävleborg, eftersom sjukvården är sämst. Det lär visst finnas bara två geriatriker i länet och många läkare bryter på vilt främmande språk. Det ständiga socialdemokratiska maktinnehavet i landstinget har (enligt S) inget samband med detta.

Jag har utan resultat försökt få moderata politiker att motivera den högre skatten för pensionärer. I stället vänder man genomgående på resonemanget och påstår att socialdemokraterna anser det orättvist att vanligt folk får behålla mer av sin lön. Slutsatsen blir för min del att Moderata samlingspartiet inte anser pensionärer vara vanligt folk. Nej, pensionärer är tydligen enligt Margareta B. Kjellin, av Reinfeldt utsedd till M talesperson i äldrefrågor, bidragstagare. I sitt försvar för att pensionärer skall betala högre skatt säger hon att ”det är tydligt att vi går mot ett val där bidragslinjen ställs mot arbetslinjen”.

Jag skall alltså betala en bra bit över tusenlappen mer i skatt per månad än motsvarande löntagare, trots att min pension är innehållen lön. Det sistnämnda påstod statsmakten under hela min tid fram till pensioneringen, men numera förnekar M att det är så! Min pension har också i realvärde minskat till mindre än hälften sedan jag pensionerades. Allt enligt den senaste pensionsöverenskommelsen, som samtliga riksdagspartier är överens om. Samtidigt har våra riksdagsledamöter sett till att skatten på deras arvode minskas med 18 000 kronor.

I sista minuten nu inför det förestående valet går alla partierna i Alliansen, tvärt emot vad de tidigare sagt, ut med det nya beskedet att en skattesänkning för pensionärerna skall ha högsta prioritet. Margareta B. Kjellin m.fl. hade alltså hela tiden fel v.s.b.

Återigen ändå, som jag tidigare skrivit och sagt: Majoritet för de röd-gröna skulle hur som helst ytterligare förvärra situationen för alla, även för pensionärerna.

Smockfull kyrka

2010-08-04T12:12:00.001+02:00

Igår kväll besökte vi och många andra Mo stora och fina kyrka för att lyssna på Svarta havets Donkosacker i en tvåtimmarskonsert.

När vi anlände till kyrkan en halv timme före konsertens början var den i det närmaste fullsatt, men Ann-Christin, vår dotter hade kommit tidigare och markerat platser på andra bänk.

Samtliga körens medlemmar är också kvalificerade solister, vilket de visade. Kören hyllades tre gånger med stående ovationer och ”rev av” Kaljinka med publikens medverkan (handklappningar) som extranummer. Kören är i hög grad se- och hörvärd, men det känner du nog redan till.

Kameran låg som vanligt kvar hemma.

2010-07-29T00:40:00.002+02:00

Tiden går

Jag läser Tom Clancys Röd Storm från 1989. Nära 600 sidor och oerhört intressant och spännande

Jag läste den då den kommit ut för 21 år sedan och det är som att läsa en ny bok, även om jag efter hand som jag läser den känner igen vad som händer.

Jag har alla Tom Clancys böcker och vet inte när jag framöver skall få tid med denna blogg igen?

Birgit och jag har också varit några dagar i Täfteå utanför Umeå. Alla Birgit körde om på uppvägen skulle bara veta att hon fyller 80 snart. Ja, jag körde också om några.

2010-07-21T19:24:00.001+02:00

Korrespondens 2010

Nu har jag egentligen bara en brevvän kvar, Dag Hermansson. Då rör det sig om relativt korta men roande brev. Min sista storbrevvän var Kjell Rydle, som visste hur långa uttömmande brev skall skrivas. Tyvärr är Kjell borta nu. De skrevs visserligen modernt, inte för hand med bläck och penna, utan på dator och befordrades via e-post. Det gjorde dem bara längre, eftersom det är så lätt att skriva på ett tangentbord. Givetvis blev Kjells och mina brev av ungefär samma längd, sådär två till två och en halv A4-sida. Ännu längre brev förekom.

Vad skriver man då i riktiga brev förutom rätt formulerade inledande och avslutande hövlighetsfraser? De återger naturligtvis berättelser, skvaller och anekdoter under personligt ansvarstagande, liksom t.ex. något om upplevelser, väder, natur, släkt, grannar, gemensamma bekanta och kanske politik. Det personliga brevet är delvis vanligen förtroligt, vilket inte behöver påpekas. Man intar en bestämd position i förhållande till mottagaren och detta ges ett klart uttryck. Brev skriver man till vänner, sällan till ovänner.

Vilka är då vänner? Hur ser skalan mellan vänner och ovänner ut? När skall man beteckna någon som vän eller fiende? Man bör nog vara måttfull, försiktig, kanske är det jag som har en felaktig uppfattning? Finns över huvud taget fiender?

Den moderna människan kommunicerar vanligen idogt med sin omvärld. Via bloggar, Facebook, Twitter, sms, han/hon chattar o.s.v. Jag för min del frågar mig: ”Till vad nytta?”
Tror sig den som har 300 vänner på Facebook ha 300 vänner, som är så intresserade av att veta vad vederbörande åt till middag att det är värt en skriftlig information, eller ett ”klick i rutan ”N.N. gillar detta”? Eller – någon besöker en plats med sin mobil och med någon sorts automatik meddelas detta alla de 300 ”vännerna” i Facebook.

Jag har accepterat några ”vänner” på Facebook. Hur avvecklar man fåneriet? Någon som vet?

2010-07-20T22:14:00.002+02:00

Det ganska klara börjar klarna

Så sakta börjar nya artiklar om vad som hände på Mavi Marmara och de andra fartygen i försöket att bryta sjöblockaden mot Gaza komma på mindre framträdande plats.

”Du sade före avresan att det var viktigt att det skulle bli en ickevåldsaktion och att inte ens en nagelfil skulle finnas ombord. Hur ser du på en del aktivisters våldsamma motstånd på Mavi Marmara?” Det är mellenösternkorrespondenten Bitte Hammargren, som frågar Henning Mankell.

”På mitt eget fartyg, den svenska båten Sofia, fanns ingen nagelfil. Där fanns en rakhyvel. Där var det helt korrekt. Att det fanns andra saker på Mavi Marmara är naturligtvis inte bra. Det får de ansvariga på det skeppet hålla räfst och rättarting kring. Det var inte överenskommet.”
Så svarar Henning Mankell överbevisad om islamisternas våldsamheter på Mavi Marmara.

Bitte Hammargren säger: ”Som SvD:s utsända i Istanbul träffade jag en turkisk kvinna som kände en av dem som sköts ihjäl på Mavi Marmara. Hon beklagade mannens död men sade också att han hade sagt att han ville dö som martyr”.

Henning Mankell: ”Jag tvivlar inte på det du berättar. Men om folk vill bli martyrer var det alldeles fel omständigheter att bli det. Det var inte överenskommelsen. Idén var att bryta en blockad utan våld. Då är det klart att det uppstår en konflikt, det erkänner jag.”

Det var inte överenskommelsen! Så naiv t.o.m. korkad att man som kättare kan träffa bindande överenskommelser med islamister kan och får man naturligtvis vara. I just det här fallet verkar det dock dessutom som om Mankell m.fl. grovt överskattar sin egen betydelse.

En bra följd får i alla fall antagligen detta intermezzo. Den minoritet i Gaza som inte själv har valt den fundamentalistiska terrororganisationen Hamas att styra enligt Sharia får det lite bättre genom lättnader i blockaden via Israel och Egypten. Sjöblockaden kan naturligtvis inte hävas, eftersom man måste i möjligaste mån förhindra införsel av vapen och sprängmedel till fundamentalisterna i Hamas.

2010-07-16T23:05:00.001+02:00

Helt kort

Du, som köper Aftonbladet, skäms du inte?

Birgit bland sina blommor på verandan

2010-07-16T14:06:00.001+02:00

2010-07-15T02:36:00.002+02:00

Tankens frihet

Jag skulle ju återkomma med något om tankefrihet och det är inte något som tillåts i stora delar av vår värld.

Med hjälp av viss tankeverksamhet tar vi vid viss tid ställning i det vi brukar kalla frågor. Sedan är saken klar. Vi vet vad vi tycker. Eller? Få av oss fortsätter tänka. Ompröva när nya fakta (eller rykten) uppträder. En del byter t.o.m. politiskt parti efter att ha tänkt nytt. Angriper rent av ”sina egna” och blir kanske kallade ”förrädare”, svikare eller svaga karaktärer eller bara jobbiga eller opålitliga.

Jag menar inte att det skall vara helt lätt att få andra att byta åsikt, men är det inte så att ny information skall kunna resultera i omprövning och nya ställningstaganden? Självklart är det så!

Ändå är avstannat tänkande, aversion mot omprövning ganska vanligt. De flesta politiker ändrar nog ganska sällan ståndpunkt, omprövar inte från grunden. Media har vissa möjligheter att få oss att tänka nytt, medan politiker genomgående försöker få oss att tänka ”rätt”. Även med ”smutsiga metoder”, dirty tricks.

Apropå sådana, så trillar ett sådant direkt fram i mitt minne. Det var sannolikt ett val på 80-talet. Valledare för moderaterna var Ragnar Almlund. Vid en träff i partiet redogjorde han för hur affischeringen inför valet gått. Enligt överenskommelse partierna emellan fick affischeringen börja på ett överenskommet klockslag en bestämd dag.

Ragnar, med sina affischerare, åkte direkt till ett ställe i Jordbro där alla pendeltågsresenärer passerade. Där fanns en grässlänt som man helt täckte med moderaternas affischer på stolpar.
I Jordbro bodde en stor del av (s) väljare och nu hade man lagt beslag på den absolut bästa platsen. Det fanns ingen plats för ytterligare affischer där. Gänget fortsatte sedan runtom i kommunen. Frampå nattkröken när jobbet var klart svängde men in i Jordbro för att beundra den egna affischeringen.

Där fanns bara socialdemokratiska valaffischer, där moderaternas stått. Dessa låg vid sidan av i en prydligt travad hög. Ragnar ringde den socialdemokratiska valledaren, som förklarade att han sett moderaternas affischer i den prydliga högen, men att han naturligtvis tagit för givet att de lagts på platsen för senare uppsättning. Han blev naturligtvis inte trodd. Tvärtom stod det helt klart vad som hänt i nattens mörker, ett dirty trick.

I media säger man sig ordna debatter, men det blir mellan partiernas högsta höns även lokalt. Alla dessa har uppfattat vad partiet vill och det är naturligtvis det rätta och det skall ingen ändra på. Det är rätt tänkt och inget man diskuterar. I stället drar de partiklyschorna, flosklerna. T.ex. Maria Wetterstrand dessutom som en kulspruta, så att ingen hinner fundera över vad som egentligen sägs.

En del ”omtänk” har dock förekommit. Jag tänker på Alliansens enande för fem år sedan, som satt långt inne dessförinnan.

Internationellt kan jag påminna om den ändrade inställningen till islamisterna av alla slag som kan förmärkas. al Qaida, Muslimska brödraskapet, Hamas, Hizbollah, jihadister, talibaner m.fl. kontra Israel, USA och EU. De fruktansvärda illdåden den 11 september 2001 och alla fruktansvärda terrordåd i övrigt världen över verkar mer eller mindre glömda. De människor som stod som spön i backen när de hoppade ut från tvillingtornen hellre än att stekas av jetbränsle eller krossades i de kollapsande skyskraporna representerade 62 länder och nästan varenda etnisk grupp och religion i världen. Det spelade ingen roll för Usama bin Ladin eller Ayman al-Zawahiris islamister. OBS att jag använder ordet i betydelsen extremistiska, militanta fundamentalister. Vem tror att de här människorna accepterar tankefrihet?

1989 utfärdade ayatolla Khomeini sin Fatwa, där han uppmanade muslimer att döda Salman Rushdie för den roman han skrivit. En bok Khomeini sannolikt inte läst och definitivt inte de tusentals skränande demonstranterna i Iran. Senare kom dödshotet mot Lars Vilks för hans rondellhund, som ansågs vara hädelse och av islamister belagt med dödsstraff.

Antingen försvarar vi yttrande och tankefrihet med kraft eller också urholkar vi dem genom att larva oss om hur kränkande det måste vara att få sina en gång fastlagda föreställningar ifrågasatta.

Efter 11 september 2001 finns t.o.m. i USA både från religiös höger och en antiamerikansk vänster med uppfattningen att USA hade sig självt att skylla. Vår egen vänster fördömer NATO:s intervention i Bosnien, vilket naturligtvis då innebär att man accepterar brutalt folkmord på en islamisk folkgrupp. Här finns kanske plats för ”omtänk”?

Nyligen gjorde vår egen rödgröna opposition bort sig, genom att kräva att amerikansk militär utrymmer alla baser i andra länder. Gamla ideologiska låsningar har fått göra sig gällande och resulterat i ansvarslöst och löjeväckande nonsens. Menar dessa människor ingenting med allt prat om mänskliga rättigheter och är det diktaturers herravälde på hemmaplan som folkrätten skall värna?

Klockan har blivit 02.15 och jag behöver kanske sova lite? Så jag slutar här.

2010-07-03T21:09:00.002+02:00

Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring
Den frihet väl kan bära …

För ca 600 år sedan anses biskop Thomas ha skrivit dessa rader i frihetssången. När svenskarna med hjälp av Engelbrekt frigjorde sig från utländskt förtryck genom Erik av Pommern och hans fogdar.

Frihet är bl.a. att kunna säga, tycka och skriva fritt. Nåja, inte vad som helst och nu blir det krångligt.

Yttrandefriheten regleras i Sverige av Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen, medan rättspraxis är ganska begränsad. I t.ex. USA begränsas den av första tillägget i konstitutionen, där brottet hets mot folkgrupp saknas. Däremot har USA en rik rättspraxis med liberal rättstradition.

De 47 medlemmarna i Europarådet har Europakonventionen att hålla sig till. I artikel 10 reglerar den tryckfriheten. Sedan 1995 gäller också den som svensk rätt.

Den globala normnivån regleras av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna (MR-konventionen) och har i artikel 19 skyddet för yttrandefriheten. 170 av FN:s drygt 190 medlemmar är anslutna, men naturligtvis inte de kommunistiska Kina och Kuba.

Artikel 19 innehåller begränsningar för att skydda andras rättigheter och anseende, för att skydda nationell säkerhet, allmän ordning, hälsa och moral. Tyvärr är det så att i FN sitter de värsta kränkarna av mänskliga rättigheter ”till doms” över oss andra. Men FN fungerar ju på det sättet. Muslimska och afrikanska stater är i majoritet och ser på moral, säkerhet och allmän ordning på ett annat sätt än västerländska stater.

Den liberala västerländska uppfattningen om yttrandefrihet delas alltså inte av flertalet. Försvaret av demokrati och yttrandefrihet i FN är alltså en stor uppgift för den svenska representationen där.

Här hade jag tänkt fortsätta med tankefrihet och ”tänkstopp”, som inte är så ovanligt när en del bestämt sig för en politisk linje. Omprövning eller avvikande åsikt i detaljfråga kan sedan ses som rent förräderi eller i varje fall som något mycket jobbigt och besvärligt. Det får nu vara till ett senare inlägg.

På Facebookvis kan jag tala om att det idag blev kycklingsallad i nästan 31-gradig värme i skuggan på verandan och med en flaska väl kyld Gewurztraminer från Gustave Lorenz och Alsace till middag.